Skärgård, en farkost, två kvinnor och en karl. Personerna är fint klädda. Allt verkar så idylliskt. Är mannen fiskare? I så fall håller han isär sina roller som gentleman och utövande yrkesman. En kvinna i eller vid båten var, enligt gammal tro, något helt otänkbart. Mötte man henne på sin väg mot bryggan var det bara att vända. Det blev ingen fångst hur många nät som än lades ut.

Handelsflottan lär ha varit mindre skrockfull. Troligen hade man hört historierna om Ann Bonny och Mary Read, två kvinnliga pirater som levde för trehundra år sedan. De var från Irland respektive England, men verkade i Karibien, Västindien.

Ann, gift med en sjöman, föjde med ut på havet, till Bahamas. Hon förälskade sig i Calico Jack och mönstrade på hans skepp. En dag överföll de ett fartyg med en annan kvinna ombord – Mary Read. Kvinnorna, som båda uppfostrats som om de vore pojkar, blev mycket goda vänner. De började jobba tillsammans, trots att den engelske kungen förbjöd sjöröveri 1718.

Efter en tid av lyckofulla kap och äventyr togs de tillfånga, men inte utan strid. Ann och Mary, tidigare soldat, kämpade hårt, men förgäves… Deras manliga kamrater låg redlöst berusade och kunde inte hjälpa dem. Alla ombord dömdes till hängning, utom Ann och Mary. De var gravida.

Det foto som vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen har valt ut åt mig är taget 1935 av landsantikvarie Ivar Schnell. Det är en vy över sjön Båven med den fina utsikten från Klevaberget i sjöns östligaste del. De personer man ser iklädda studentmössor är från Södermanlands-Närkes nation i Uppsala vid deras utfärd till Båven.

Redan när jag kastade en blick på fotot kände jag genast igen vyn. Till vänster en bit ute i sjön ser man den norra udden av Dagnäsön som numera är naturreservat. Själva Klevaberget är fågelskyddsområde. Jag har varit ute på Klevaberget många gånger. Från herrgården Kleva leder en stig över bergen. Utsikten är fantastisk. Från den plats där jag nu bor kan man promenera på välhållna skogsvägar cirka 7 km västerut för att komma till denna fina plats.

Båven är den största sjön i Södermanlands län. Den har en yta av 68 kvadratkilometer med en vattenyta belägen 21 m över havet. Den avvattnas via Husbyån till sjön Långhalsen allt inom Nyköpingsåns avrinningsområde. Sjön karakteriseras av förgreningar och många öar – strandlinjen är över 500 km lång och medeldjupet är cirka 10 m. Största djupet är 48 m. Sjön har ett förhållandevis rent vatten och ett rikt fågelliv med många fågelskyddsområden. Fiskgjusen, som är Södermanlands landskapsfågel, förekommer rikligt i sjön. Malen som är en udda fisk i Sveriges fauna förekommer också i sjön.

Åker man bil till Kleva den norra vägen med infart vid vägen till Jacobsbergs säteri passerar man Bjursnäs vid sjön Lockvattnet. Strax före Bjursnäs ligger till höger en av Björnlunda Hembygdsförening ägd s k ”fatabur”. I en sådan förvarade man förr vid herrgårdarna särskilt värdefulla inventarier. Strax intill denna fatabur finns en sten med inskriptioner rörande de ekar som planterades som ekollon på platsen år 1800. Dessa ekar har under de gångna åren fått en imponerande storlek.

Numera är det väl bara aktiemäklare och bankdirektörer med bonusinkomster som har råd att i Sverige måttbeställa kostymer i kvalitetstyger. Medelsvensson får åka till Thailand eller något annat asiatiskt låglöneland för att ekipera sig på det sättet. Å andra sidan kostar förstås biljetten dit en eller annan veckolön.

Annat var det 1947, då legendariska Börjes Herr- och Gossekipering etablerade sig i källaren på Tullportsgatan 24 i Nyköping. Då kunde till och med unga små gentlemän, som knappt börjat småskolan, på föräldrarnas bekostnad kläs upp med eleganta kostymer (om än i regel med pressvecksförsedda kortbyxor) till släktkalas och skolavslutningar. Självfallet kombinerade med vit skjorta och fluga! 2010-talets knattar torde endast undantagsvis acceptera en dylik klädsel. Ej heller de sjömans- eller flygarkostymer som dagens manliga seniorer med viss fasa minns från sin uppväxt på 1940-talet.

Det gick bra för Börje Ohlsson, som drev butiken tillsammans med hustru Iris. Den 6 mars 1956 flyttade de till nya lokaler på Östra Kyrkogatan 26. Där huserade de fram till 1980 och många är de nyköpingsbor som handlat sina kläder hos Börje. Flertalet dock inte i måttbeställt, utan i välsittande konfektion.

I Raspens lokaler finns en hörna med skyltar och annat trevligt från Börjes kläder. Den som vill veta mer kan skaffa skriften Sörmlandsbygden 1994 och på sid 75 ta del av artikeln ”Börjes – 33 år i herrmodets tjänst”. Där finns bland annat bilden ovan.

Cafélivet var nästan utdött på 90-talet. Det har blivit något bättre nu men jag saknar jukeboxen. Ett stort glas med vuxenvälling (caffelatte) tillhör inte vår cafékultur. I början av 50-talet drack jag min första espresso. När jag såg hur lite det var i koppen sa servitrisen att det inte är mer i koppen när det är espresso. En god vän och jag var en gång i Rom. Vi gick in på det mycket berömda Antico Caffé Greco, dessa lokaler som gästats av alla Europas författare och konstnärer av betydelse. Vi skulle prova Grecos espresso. När de serverades såg vi nog ganska konstiga ut. Hade vi fått en espresso eller var det bara en tidigare använd kopp? 500 lire för en odiskad kopp.

Nu skall det handla om faran med att gå på café med barnbarn. Barnbarnet Annie och jag brukade ofta ta promenader på stan. Varje gång vi kom i närheten av Kumlins så höll hon endera på att svälta ihjäl eller dö av vätskebrist. Annie var aldrig törstig, hon hade vätskebrist. En söndag förmiddag hamnade vi på Kumlins. Två äldre damer satt där inne och drack te med spretande lillfinger. Vi tog saft och bulle. Helt plötsligt tar Annie tag i ett av mina öron och säger med hög röst. ”Du morfar de här öronen har inte sett tvål och vatten på år”. Hon hade lärt sig detta av Pippi på TV. Damen med lillfingret skulle just dricka en klunk te när hon hörde Annies kommentar om mina öron. Hon försökte att låta bli att skratta och det slutade med att hon blåste till i koppen så teet stod som en fontän.

Av ovanstående kan man lära sig följande. Det är osvenskt att dricka caffelatte. Beställ aldrig en espresso på Greco och ta inga barn eller barnbarn med er när ni gör besök på ett Café.

Damerna på bilden sitter på och fikar på Göstas Konditori ca 1967. Konditoriet revs 1968-1969. Servitrisen heter Frida Gustavsson. Gösta Larssons maka sitter till höger.

Raspens sockerlåda märkt ”Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget SSA Bitsocker” kommer från Forssa bruk i Katrineholms kommun. Enligt beskrivningen har lådan använts till förvaring av glasplåtar. Från min barndom kommer jag ihåg en bitsockerlåda som var en väsentlig del av en fantastisk lådbil. Min kamrat Arne var bilbyggare och erbjöd färdtjänst i brant backe. Jag avböjde dock en åktur med hänvisning till att konstruktörens bromslösning inte uppfyllde rimliga säkerhetskrav.

Den färdtjänst som de flesta förknippar med ordet har inte mer än drygt 60 år på nacken.

Enligt uppgift var det Malmö brandförsvar som startade särskilt anordnade transporter för rörelsehindrade i sina brandbussar. Året var 1947 och åtagandet lär ha varit på frivillig basis. Välgörenhetsorganisationer som Röda Korset och Lions var också tidigt ute. I början av 60-talet var det endast fyra av landets 850 kommuner som hade organiserad färdtjänst för funktionshindrade. I slutet av 60-talet hade verksamheten ökat och bedrevs i ett hundratal kommuner. Riksfärdtjänst tillkom i början av 80-talet som en statlig försöksverksamhet med Transportrådet som huvudman. Nuvarande lagstiftning tillkom 1997. Det är kommunerna som har skyldighet att se till att funktionshindrade har möjlighet att förflytta sig. Verksamheten bedrivs med statsbidrag, är avgiftsbelagd och ses som en transportpolitisk insats och inte som tidigare ett socialpolitiskt bistånd. Detta ändrade synsätt var och är mycket viktigt för funktionshindrade som i vårt samhälle ges möjlighet att förflytta sig efter egna prioriteringar.

Slutligen en annan vinkling på begreppet färdtjänst.

En exminister i den svenska regeringen var utsatt för allvarliga hot. SÄPO bedömde under en period att ministerns säkerhet krävde livvaktsskydd. Det var naturligtvis mycket påfrestande för hela familjen att inte kunna röra sig fritt och att ständigt ha poliser omkring sig. Den enda fördelen, som ministern vid ett tillfälle med ett snett leende uttryckte saken, var att ha tillgång till ”färdtjänst” dygnet runt.

En alkoholförtjust partikamrat hade sin speciella syn på ministerns personliga situation.
- Det är ju tråkigt att du som organiserad helnykterist inte kan dra full fördel av SÄPOs transporttjänster, var hans kommentar.

/Lars-Eric Antonsson 

Den här bilden från 1916 visar en T-Ford som gick som taxibil i Vingåker. Den uniformerade föraren har vid sin sida en myndighetsperson som kanske kan vara landsfiskal. I baksätet två välklädda herrar. Kanske medhjälpare till den myndige, vad vet jag? Någon presentation av personerna i bilen finns tyvärr inte i bilddokumentationen.

Först några fakta om Ford Model T (grundat på Wikipedia-artikel): Bilen tillverkades 1908 -1927 i Detroit, Michigan, USA i drygt 15 milj exemplar och var den bilmodell som ”satte världen på hjul”. Från 1914 infördes tillverkning enligt löpandebandprincipen. Den hade en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp och utvecklade en effekt på 20 hk, drack ca 0,8 l/mil och hade en toppfart på ungefär 70 km/tim. Förutom bensin kunde den även köras på alternativa bränslen typ fotogen, etanol m.m.

Bilmodellen hade en rad egenheter som ibland sinkade framfarten. Enligt wikipedia: ”Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också. Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump. När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren. Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.”

Det finns mycket att anföra om T-Forden, som endast överträffas av Volkswagen Typ 1 som den mest tillverkade bilen i världshistorien. Jag väljer dock att fokusera en detalj på T-Forden från Vingåker – registreringsskylten D 81.

Bilregistrering med länsbokstäver och nummer infördes 1916 – det år då bilden togs! Södermanlands län tilldelades bokstaven D. Länsbokstäverna fick stort genomslag och användes även inom statistiken och skatteadministrationen m m. Det var länsstyrelserna som administrerade bilregistren. Systemet fanns kvar till 1973 då ett centralt register infördes med tre bokstäver och tre siffror på bilskyltarna.

Den dåtida strikt hierarkiska strukturen vid Länsstyrelsen bjöd att landshövdingebilen skulle ha reg nr D 1. Hans ställföreträdare – landssekreteraren – fick följaktligen D 2 och näste man – landskamreren – fick D 3 på sina privatbilar. Därefter var det kamp om alla lediga singelnummer. Som anställd vid Länsstyrelsen noterade jag att en del höjdare var besvikna när denna statusmarkör förpassades till historien.

När personliga skyltar infördes 1988 fick statussprattlandet en nystart. Landshövding Marjasin i Örebro var snabbast och visade stolt upp sin tjänstebil med reg nr T 1. Några år senare var frågan aktuell även vid vår länsstyrelse. Men si det gick inte för sig. D 1 satt redan på en raggarbil i Mjölbytrakten!

/Lars-Eric Antonsson

40-talisternas favoritartist Peter Carlsson (med musikerna de Blå Grodorna) är laddad med mer eller mindre sanna skrönor om livet i södra Dalarna. Till den senare kategorin hör nog berättelsen om bilfärden till Nordafrika. På taket hade han surrat fast en spark, som skulle lämnas av ett par mil efter starten i Grängesberg. Men Peter glömde detta och fortsatte genom Europa med sparken på biltaket. När tulltjänstemännen i Marocko undrade vad det var för en underlig manick, så blev svaret: ”It is a kick”.

Och i någon mening stämmer det ju, även om personer som inte upplevt naturlig snö eller is  har svårt att förstå vitsen med ett  fordon av detta slag. Spark, eller det mer svåröversatta sparkstötting, är egentligen ett genialt och synnerligen miljövänligt redskap att ta sig fram med när underlaget är lämpligt. För små barn stimulerar en liten spark till roliga lekar, medan äldre medborgare åtminstone i norrländska byar i lugnt tempo tar sig till och från Konsum med en något större modell. 

Rent bokstavligt och byråkratiskt handlar det kanske inte om färdtjänst. Men nog gör sparken en god tjänst för den som färdas på den.

Färdtjänst, detta ord som i dag uppfattas som väntan på bil, samåkning med okända, rundturer på stan för att plocka upp eller lämna av passagerare. Är det sedan en sjuktransport så är det inte nog med rundturerna och samåkningen man skall dessutom sitta upprätt och trångt för minst en timmes landsvägstransport.

Färdtjänst har funnits i alla tider. Ordet betyder tillgång till tjänster i samband med färd. En gammal romare kommenderade ut ett antal slavar som skulle kånka på bärstolen. Inne i bärstolens skyddade rum kunde passageraren läsa eller skriva. Det skall till och med ha förekommit att man kunde bjuda in en gäst. Vår kung Fredrik I skall ha bjudit in dambekanta i sin stol och Fredrik var inte någon romare. Missionärer och upptäcktsresande använde sig av samma typ av färdtjänst. Efter romarna kunde man ha färdtjänst under långa resor ombord på skepp, som hade sina fasor. Diligensresor på knöliga vägar hade sina fasor. Mozart har i ett brev till sin syster beskrivit smärtor som gjorde att han knappt kunde sitta på pianopallen vid kvällens konsert.

Vår åldersklass har sluppit denna typ av fasor. Visst fanns det träbänkar i tredjeklass vagnarna på järnvägen och visst stank bussarna av gengas- eller bensinlukt. Men det hade tagits stora steg inom färdtjänstområdet i alla fall. Passagerare plockades upp på bestämda hållplatser och stationer och ofta i rätt tid. Buss och tåg vilka framsteg.

Hur många fantasiresor har gjorts med det lilla tåget på bilden. Tåget kommer från Nyköpings första kommunala daghem ”Klockberget” som öppnade 1954. Loket har inte lyktor utan ögon längst fram. Det gör att loket kan se och berätta om resan.

Einstein har sagt att inget kan färdas snabbare än ljuset men han har fel. Med fantasi når man till främmande galaxer på sekunden. Ljuset behöver miljarder av år för att ses. Fantasi är en underbar färdtjänst och snabb är den. Ingen väntetid.

 Visst var det kul att åka bob! Under första barnaåren - innan skidor och skridskor tog över – var det turerna i kälkbacken som lockade till vinterlek. Kälken med fasta medar utan manövermöjlighet styrde själv nerfärden efter markens ojämnheter och ibland slutade det med vådlig vurpa. Bobben kunde däremot någorlunda styras genom att främre delen av medarna vreds åt sidan med hjälp av kraftöverföring från en ratt.

Långt ifrån alla hade egen bob och ägaren till en blev därför särskilt populär. Den var nämligen vanligtvis fabrikstillverkad och inköpt medan en enklare kälke kunde vara hemsnickrad.

Backen blev en tummelplats för oss barn och bobben var roligast att åka på.

Så många som möjligt packades på för varje nerfärd.  Den som satt längst bak fick springande skjuta iväg från backens krön. Sedan bar det av. Om föraren satt fastklämd mot ratten försvårades styrmöjligheten och det kunde sluta med att ekipaget brakade in i videsnår som omgärdade backen. Klämda fötter, ben och armar var inte ovanligt, inte heller rispor i ansiktet med blodvite som följd. Någon kunde gråtande lämna backen och söka hemmet för tröst. Men skojigt var det! Och backade ur annat än för stunden gjorde ingen. Vuxna skulle säkert ha betraktat våra lekar som farliga men de fanns sällan med och kollade oss. Det är annorlunda idag då föräldrar ofta drar sina telningar på plan mark.

Boben på bilden fick Peter från Valla av sina föräldrarna 1961. Undrar om det gick lika vilt till för honom?

/Alf Lettesjö

Gamla tiders ryttare och körkarlar klarade sig med enkla vägvisare, uppresta stenar eller märkta träd. Vi, dagens trafikanter, kan skatta oss lyckliga över mer avancerad färdtjänst i form av vägmärken, skyltar och ljussignaler. Utan dem kom vi väl aldrig till vägs ände…

Det var svenskar och fransmän som redan i början av förra seklet ville styra upp trafiken på gator och vägar. De förstod att bilismen skulle öka och kanske bli problem.

1916 presenterade svenska Kungliga Automobil Klubben ett förslag på trekantiga skyltar. Frankrike valde runda former. De två idéerna kopplades samman och så småningom, 1931, fick Europa en enhetlig standard vad gällde varningsmärken, förbudsmärken och andra typer av vägledning. En del finns kvar, andra har tagits bort eller förändrats. Många är helt nya.

Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping visar gamla, bekanta skyltar, men vet du hur dubbdäcksförbudet ser ut?

Trafiksignalerna har också en historia. Den första ”stolpen”, en gaslykta med rött och grönt glas, lär ha satts upp i London 1860, för hästdroskornas skull. Den drogs runt manuellt. Vilken lycka när den första elektriska varianten monterades upp i USA, 1914! Eller…

När jag var sju år fick jag en ”rattkälke” i julklapp. Den var jag mycket glad för men den vintern var det dåligt med snö. Rattkälken fick stå i farstun mest halva vintern men i februari kom snön och då åkte jag mycket och länge. Det var så kul att med en gummisnodd sätta fast en ficklampa på kälken – då kunde man åka när det var mörkt också.

Fast färdtjänst blev det senare – när jag var tio år. Jag bröt vänsterbenet vid en cykelolycka i maj det året och fick vara gipsad fram till sommaren. Då byggde jag en lådbil och med den fick jag färdtjänst. Mina gulliga kompisar skjutsade mig i den där lådbilen – de hade en stång fastsatt bak på fordonet och jag fick styra vart jag ville. Jag minns att vi körde ut på skogsvägar och samlade svarta skogssniglar i lådbilens bagageutrymme och lekte med dem ibland. Men vi släppte ut dem efteråt.

Som tur är så har jag inte behövt använda mig av vanlig färdtjänst ännu men tids nog blir väl det också aktuellt.

Jag valde en kälke i museets samlingar. Det är en mycket speciell kälke. Den är tillverkad år 1890 och har ägts av Olof Palmes farmor. Medarna är utsirade och dekorerade bl a med smidda hjärtan. Den styrs med hjälp av en spak med svarvad träknopp och en remskiva som är kopplad till det bakre medparet. 

I museets samlingar finns många föremål från Olof Palmes farmor, Hanna Palme von Born. Du kan se dem här!

Aningen egendomligt kan det synas vara att välja en plansch från Västra skolan i Nyköping för att skriva om ett så levande ämne som biologi. Vad har väl läran om livet, levande organismer och livets processer, inbegripet studier av växter, djur och mikroorganismer, att göra med en gammal litografi av ett människoskelett?

Vid närmare eftertanke en hel del, faktiskt. Årgångar av skolelever har här fått grunden (eller man kanske kan säg skelettet) till fortsatta studier och viktiga kunskaper om människokroppen. På samma sätt som läkarstudenter får börja med att handgripligen genom obduktioner inpränta nödvändig anatomisk information (vilket framtida levande patienter nog ska känna tacksamhet för).

Visserligen tycks många av dagens skolelever tro att höjden av lycka är att bli musik-kändis eller programledare i TV. Men om de tänker litet längre är det mycket klokare att satsa just på ämnet biologi. Allt ifrån molekylärbiologi till ekologi är vetenskaper som i högsta grad kommer att forma deras framtid.

Vi som av biologiläraren under sommarlovet tvingades samla 90 pressade växter i ett herbarium såg det inte riktigt så. Och tyvärr har vi nog framtiden bakom oss.