Numera är det inte så petnoga med etiketten runt måltiden, men en viss ordning kan underlätta för värdar, värdinnor och eventuell serveringspersonal. Det internationella besticksreglerna behövs ibland. Den som avslutat sin middag ska lägga ihop sin kniv och gaffel med skaften åt höger och placera dem i urtavlans läge tjugo över fyra. Det är ett tecken som visar att man ätit klart, också om en del mat är kvar. Bestick brett isär betyder att du fortfarande vill tugga på och kanske till och med önskar påfyllning. Även om du faktiskt är mätt och belåten så törs ingen duka av!

  Kniven och gafflarna på bilden är av 1700-talstyp, men om de deltagit i några etikettstyngda middagar är okänt.

  Att plocka av från kalasbordet kan också vara förknippat med en del förbud, även om många nu blivit omoderna. En väninna berättade om hur stämningen vid ett avslutat kaffekalas förstördes då en gäst travade ihop koppar, fat och tårtassietter till en hög vid bordsänden. Han blev utskälld av sin hustru och anklagad för etikettsbrott! Det här var flera år sedan men så här skriver Magdalena Ribbing i Nya stora etikettboken: Borttagna tallrikar ska aldrig staplas på varandra så att gästerna ser det …eller rensas inom synhåll för gästerna utan hellre tas ut två i taget…

  Ingen ska behöva se någon matgegga!

 

Redan när man dukar bordet så är skicket olika i olika länder. Hos oss ligger gaffeln med spetsarna uppåt och skeden med skålen. På en restaurang i Frankrike ligger ofta gaffeln med spetsarna neråt och skeden är också vänd. En anledning till att vi har vår gaffel med spetsarna uppåt är att vi inte vill förstöra linneduken. Fransmännen tycker att våra gafflar ser hotfulla ut, nästan som vapen. Om bordsskicket när man äter finns det mycket att skriva om. Yankees sätt att skära av en munsbit av maten, sedan lägga ner kniven, flytta gaffeln från vänster till höger och äta upp maten, flytta gaffeln från höger till vänster hand. Orsaken till detta skall vara att man inte skall sitta och vifta med ett vapen, kniven, vid matbordet. Om vi sen lämnar kniv- och gaffelkulturen gäller andra regler. Ta aldrig mat med vänster hand om du är i ett land där man äter med fingrarna. Att sörpla är ofint hemma men i Japan är det OK om man äter soppa med pinnar. Att ta i mat eller tillbehör till maten med fingrarna hos oss är ofint. Men nu kan man ta lite flingsalt med fingrarna utan att bli uttittad.

Saltkaret på bilden av finaste Kolmårdsmarmor. Det är som gjort för att ha flingsaltet i. Det är svårt att stjälpa omkull ett sådant saltkar.

Ät, drick och var glad åt att vissa saker som föreslagits av en romersk kejsare som helt OK för honom inte blivit accepterade som fint bordsskick.

Ordet ”bordsskick” kan väl med litet fantasi också tänkas ha innebörden att beskriva i vilket skick det aktuella bordet befinner sig. Åtskilliga utläggningar av Karl Knutsson i Antikrundan tar just fasta på möbelns konstruktion och rent fysiska status. Avlutning och andra ingrepp för att ”förbättra” utseendet får genomgående rött kort av honom. Däremot kan han nästan falla i trance över ett av tidens tand slitet matbord som någon känd stockholmsk snickare tillverkat i slutet av 1700-talet. Ovanstående slagbord från Café Bygdegården skulle nog knappast få godkänt, eftersom det enligt beskrivningen har ”sekundär målning i ljust grått”.

   Om sättet att uppföra sig vid matbord, alltså ”bordsskick” i dess andra betydelse, har mycket skrivits genom åren. Själv har jag indirekt bidragit till den ymniga floden av välmenande råd genom att engagera den på sin tid mycket kända journalisten Kid Severin i en bok med titeln ”På rätt sätt”. Året var 1965 och här är två smakprov:

   ”Man talar inte med mat i mun, dricker inte ´på tuggan´, tuggar med sluten mun. Man smackar och sörplar inte”.

   ”Vi äter på engelskt sätt. I USA skär man först isär mate, lägger kniven på tallriken, flyttar gaffeln över till höger han och äter med den. I Sverige gör man bara så åt små barn som inte kan skära själva.”

  Några år senare var det 1968 och då blev böcker av det här slaget helt ute. Men numera vimlar det åter av goda (?) råd, inte minst på nätet.

Förpackningen på bilden innehåller fyra plåster. Det var Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) som utdelade dessa år 2000. I en vänskapligt sinnad propå till det svenska folket ville de oppositionella centerungdomarna uppmärksamma olika samhällsproblem. Och bidra till att kurera dessa med hjälp av symboliska plåster. I sak var väl tanken ganska god. Med tanke på dåtidens frekventa och ofta slentrianmässigt beslutade sjukpensioneringar. Och ett arbetsliv som alltför många upplevde som inte helt meningsfullt. Som reklammaterial var dock inte plåstren helt innovativa.

Hur är det då ställt med vårt sjuka samhälle i nådens år 2013? En rad variabler såsom hög arbetslöshet, långvarigt beroende av försörjningsstöd och yngre kvinnors psykiska ohälsa tyder inte på att samhället tillfrisknat. Och det uppskruvade arbetstempot, eftersatt arbetsmiljöarbete, märkliga administrativa och organisatoriska lösningar är olika delar av arbetslivets sjukdomsbild. ”Diagnos galna jobbsjukan”, som en krönikör lite drastiskt formulerade problemet.

CUF fortsätter att gå på i ullstrumporna. Deras senaste nyliberala ”vänskapsgest” syftar till att legalisera bruket av cannabis genom försäljning och beskattning under kontrollerade former. Genom att jämställa cannabis med alkohol vill man frigöra polisresurser för bekämpning av den organiserade narkotikabrottsligheten. Det här är ett riktigt nackskott på vår restriktiva narkotikapolitik Från den svenska forskningsfronten finns rapporter om att cannabisnumera är en högkoncentrerad drog och därmed snabbt beroendeframkallande.

Nyligen framfördes följande sammanfattande budskap vid ett seminarium arrangerat av Socialdepartementet och Uppsala universitet:

-          Vill du bli dum i huvet ska du använda cannabis!

Såväl vetenskap som beprövad erfarenhet, forskare och expertis talar mot en legalisering av cannabis. Jag förstår inte hur CUFs majoritet tänker och är djupt oroad över deras flummiga tankegods. Dessa fundamentalister är inte mina vänner!

Vad är innebörden av begreppet vänskap?  Definitionen skiljer sig säkert mellan människor inte minst beroende situation och sammanhang. Det finns ju så många olika vänskapsförhållanden, flyktiga, långvariga, ytliga, djupa, trogna, livslånga mm. Också en hund kan kännas som en god vän. Motsatsen är fiendskap, inte heller den är entydig. Och vanligast är läget mitt emellan, detta att inte alls ha något förhållande till människor i sin omgivning.

Jag såg en rolig episod på tv för lite tid sedan. Turister besökte Stonehenge i England. De tillhörde inte något speciellt sällskap utan var bara besökare som trängdes, lyssnade till information via hörlurar samtidigt som de vandrade och oupphörligen stötte mot varandra till synes helt oavsiktligt. Ingen vänskapsrelation förelåg men man såg heller ingen antydan till aggression eller osämja. De var främlingar för varandra men visade förståelse och fördragsamhet.

En sorts kollektiv vänskap uppstår väl när ett vänortsförhållande proklameras inom idrotten. Fotbollslag spelar ju ibland vänskapsmatcher. Men gäller det elitserie eller ett mästerskap är det långt ifrån alltid som spelarna uppvisar sämja – inte ens på Friends Arena.  Förresten är inte alla i publiken särskilt sympatiska heller. Ta till exempel AIK Boys, Sveriges största huliganfirma. Relationen till motståndarlagens supportrar är väl närmast fientlig. 

Vänskap tänker man sig ofta i nära kamratliga relationer. Bloggvännen Margareta granskar mina inlägg och ser till att texterna håller ihop så att de blir mer lättlästa. Flickorna Linnea och Elin Dahl, som föreslagit detta tema, uppmärksammade mitt bryderi med att finna ett lämpligt föremål för ämnet. De hjälpte till och föreslog skolplanschen på bilden och det kändes också som en vänskaplig handling. Motivet är en familjebild från Vikingatid och föreställer män som kommer hem från jakt och möts av en kvinna med barn i famnen. Det utstrålar kärlek och tillgivenhet vänner emellan – idylliskt! Förklaringen till varför en uggla placerats mitt i bilden kan man ju grunna vidare på.

På 1940-talet kunde telefonväxeln (av ”propptyp”) på ett medelstort företag se ut så här: Ett skåp med svarta, vita och röda knappar, en vev samt en telefonlur. Likt spindeln i nätet satt den växelansvariga telefonisten och kopplade in- och utgående samtal manuellt. Just den här växeln har tillhört Kabi-Fermenta i Strängnäs och man kan anta att flertalet samtal handlade om kommersiella ting.  I den mån privata ärenden avhandlades, gällde det att vara medveten om att även telefonisten kunde avlyssna dessa.

   En växel av den här typen kan också ses som begriplig symbol för möjligheten att knyta kontakter och därmed odla vänskap. Hur detta går till rent fysiskt med dagens digitala, smarta mobiltelefoner är svårare att förstå. Men sannolikt har teknikutvecklingen, när avancerade telefoner ingår i varje medborgares standardutrustning, haft en positiv inverkan på åtminstone möjligheterna. Hur vi sedan utnyttjar dessa är en samvetsfråga. Läsning av Stig ”Slas” Claessons roman ”Om vänskap funnes” rekommenderas.

En av världens mest berömda grisar är Nasse, Nalle Puhs kamrat som oftast är rädd och orolig men har ett stort, stort hjärta. Han föddes när den engelske dramatikern A.A. Milne (1882-1956) började skriva sagor om sonen Christopher Robins alla tygdjur. Första boken om figurerna i Sjumilaskogen kom 1926 och den såldes i över 20 miljoner ex! Nasse blev en riktig gullegris.

  Leksaken på bilden, från 1930, är också av tyg, rosa syntettrikå stoppad med vadd, men solkig och sliten, ja nästan sönderälskad, inte minst av Kerstin Lindh från Oxelösund som skänkt den till museets föremålsarkiv. Hennes Nasse får nu sova och snarka som en riktig gris!  

   Brita af Geijerstam (1902-2003) stod för den svenska översättningen av AA Milnes böcker om Nalle Puh och hans vänner. I en radiointervju för massor av år sedan berättade hon om hur det bland hennes arbetskamrater, släkt och vänner ofta fanns en tvåbent, dyster I-or, en impulsiv Tiger, en ledartyp som Kanin eller en Uggla som alltid visste bäst.     

  Har du tänkt likadant? Din egen bästa kompis kan vara en ängslig och lojal liten Nasse? Och vem är du själv?

Temat som bestämdes var Vänskap. Till detta valde jag ett dricksglas från samlingen Eskilstunahemmet med dekor av röda hjärtan och gula fyrkanter – ett riktigt vänskapsglas. Det är skänkt av Roger Aldestrand från Ytterhogdal.

Temat Vänskap är ju mycket omfattande men jag tänkte inskränka mig till att berätta om gänget ”Fem Fiskare”. Vi är fem något till åren komna herrar som haft kontakt under många år i samband med våra arbeten. Så vi känner varandra utan och innan. Vi är Lasse, Ingemar, Uffe, Lennart och så jag. Det där med ”Fem Fiskare” tog sin början år 1996. Lennart inbjöd ett gäng fiskeintresserade herrar till sin förtjusande villa vid Bråvikens strand där vi stortrivdes. Vi har träffats och fiskat i olika sammanhang och på olika platser ett trettiotal gånger då vi haft flera övernattningar. Och mycket båtåkande har det blivit i Lennarts och Lasses snabbgående aluminiumbåtar. Oftast har vi gästat Stendörrens naturreservat vid Studsvik.

I april 1999 reste vi med en väldigt fin stationsvagn till Görvelsjön varifrån vi med snöskoter skulle åka en mil över ett fjällmassiv till sjön Hävlingen med en liten stugby vid stranden. Vid framkomsten till Grövelsjön var det snöstorm över fjället och Uffe blev grå i ansiktet av besvikelse över att inte kunna komma fram till Hävlingen samma dag. Skoteruthyraren kom och förbjöd oss tursamt nog att fara ut på fjället för annars hade nog Uffe provat. Dagen efter var det fint väder och vi gav oss iväg efter att ha lastat den stora kälen efter skotern. Tre man for tidigt iväg på skidor och Lasse och jag tog skotern. Jag körde och vid några tillfällen var nog olyckan nära. Vid ett tillfälle gled jag alltför nära en bäckravin men med full gas lyckades vi komma upp på skoterleden igen.   

Vi bodde fint i en liten stuga där vid sjön Hävlingens strand. Fisket gick inte så bra, totalt fick vi dock upp åtta fina rödingar på fem arbetsamma dagar och de smakade underbart. Men vi mådde ändå mycket bra i vår gemenskap med mat och dryck, kortspel och gott kamratskap. Vi bastade två gånger och badade i en isvak strax intill bastun. Det var härligt!

Under alla 16 år med trettiotalet sammankomster har jag vad jag kan minnas inte hört ett enda hårt ord yttras i vår gemenskap - fast första kvällen i Grövelsjön då var det nog nära. ”Fem Fiskare” känns som ett fint exempel på god vänskap.

Vad vänskap är har filosofer funderat över ända sedan den gamle greken Aristoteles gjorde det för länge sedan. Från att på hans tid ha omfattat släkt, familj och förhållandet till medborgarna i den egna staden och staten blev vänskap med tiden något annat. Efter tusen år eller så hade det förändrats så att det istället var en vänskapskult där man gav sina vänner goda råd och förtroligheter. Nu är vänskap mer ett kamratförhållande. Ordet vänskap har inte samma betydelse i andra delar av världen. I Ryssland tilltalar man en vän med bara förnamnet övriga som man kan vara hur bekanta med som helst skall tilltalas med både förnamn och efternamn. Vänner gör saker för varandra utan att vänta sig någon återbetalning.

Vänskap är att önska det bästa för andra, att vara fullständigt ärlig, visa förtroende och att känna sympati och empati för sina vänner.

Men vad har nu den gamla turnyrklänningen att göra med vänskap att göra. Det var två äldre damer ur helt olika samhällsklasser som på sin ålder blev goda vänner och visade upp en vänskap som jag tror var fullständigt ärlig. Den ena var en pensionerad lärarinna, den andra var min mormor. Mormor, med ett litet torpställe, änka som fött nio barn. Fröken Olsson hade som lärarinna nästan varit förbjuden att gifta sig. Fröken Olsson bar nog inte en klänning som den på kortet men något liknande, alltid lång så den gick ner till fötterna. De här två kvinnor var och är två av mina favoritkvinnor. Den en var min mormor, den andra lärde mig att läsa. Det var två kvinnor som blev vänner på gamla dar.

Vid ett av seniorbloggarnas möten var jag frånvarande p g a uppladdning inför VM-kval i fotboll på Friends Arena. Jag visste ju inte i förväg att Irland och Sverige skulle bjuda på en superseg, mållös tillställning. Till råga på eländet ledde min mötesfrånvaro till ämnesvalet ”Tråkigt” med ett antal blyertspennor som pådyvlade, anknytande föremål.

Nu gäller det alltså att så snabbt som möjligt klara av uppgiften. Bildens blyertspennor med skyddande metallhylsor kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs. På detta läkemedelsföretag vässade administrationen pennorna i båda ändar (om man får tro beskrivningen).

Min egen minnesbild av blyertspennor med metallhylsa är diffus. Vad jag kommer ihåg från skoltiden är dock att vässning av pennor gjordes i en grönmålad apparat. Det var en populär tidsfördrivande åtgärd att resa sig från sin bänk och hasa iväg till pennvässaren. En bland flera lämpliga avledande manövrar för bekämpande av vardagstristessen.

Apropå Fermenta finns många tråkigheter att förtälja. Under 80-talet hade en falsk doktor lyckats få upp penicillinkokeriets aktier till rekordnivå. När bubblan brast fanns många förlorare. I skaran ingick bl a de anställda som på kort tid förlorade sin status som aktie- och optionsmiljonärer. Refaat dömdes till fängelse för bedrägeri. Strängnäsbornas luft och vatten belastades hårt av företagets framfart. Energiska åklagare lyckades dock se till så att hela styrelsen fick böter i Eskilstuna tingsrätt för mångårig miljöbrottslig verksamhet.

Turerna kring Fermenta var i sanning en jättetråkig historia!

Hur kan det komma sig att dagens unga blixtsnabbt skriver texter på datorns/mobiltelefonens/ipadens tangentbord utan att ha gått en ”skrivmaskinskurs”? Vi som växte upp med en mekanisk grön Halda som redskap började visserligen med pekfingervalsen. Några, t ex sportjournalister och poliskonstaplar, kom aldrig längre. Men den som ville få upp skrivhastigheten tvingades att lära sig den s k tuchmetoden, då alla fingrar skulle användas. I pedagogiken ingick att en skärm sattes över tangentbordet, så att man inte skulle titta på tangenterna och ”fuska”. Det var verkligen en tråkig historia.

  Huruvida Dick Helander  (för övrigt född i Nyköping 1896) lärt sig tuchmetoden inför biskopsvalet i Strängnäs stift 1952 är obekant. Känt är däremot att en mängd (uppemot 600) anonyma smädebrev då kom till prästerna i stiftet, att en del av dessa skrivits på en Halda som disponerats av Helander och att denne mot sitt nekande ansågs stå bakom breven.  Han dömdes 1953 till avsättning från biskopstjänsten.

  Helander-målet var ett av landets mest omtalade under 1900-talet. Tio år efter domen beviljades han resning, men Högsta domstolen fann honom fortfarande skyldig. Och fortfarande väcker fallet intresse. 2002 utfördes på Rudbeckslaboratoriet i Uppsala en DNA-analys på kuvertklistret på de anonyma breven. Det visade sig att Helander åtminstone inte själv slickat igen dem. Hursomhelst, en verkligt tråkig historia.

Pottan från 1872 är i bitar och delvis ihoplimmad. Vissa stycken finns inte kvar. Säkert var det någon som saknade kärlet, någon som nu fick leta upp en avskild buske och förhoppningsvis tänkte på lycka och frihet. För det är det att kunna sitta/stå ute i frisk ren luft, dold för nyfikna och utan risk för bomber eller vulkaner, farliga djur eller folk med kulspruta. Ser man det så är en trasig potta inget att deppa för – tvärtom.

  Tråkigt var det förstås att kärlet gick i kras. Det hade tillverkats med omsorg och skicklighet på Sofielunds krukmakeri. Om det familjeföretaget kan du läsa i Britt-Mari Waijnstads inlägg från den 21 april 2013 under temat Kruka.

  Pottan här var alltså gjord i lera. Vore den av tenn hade den troligtvis varit hel ännu i dag. Kärl av sådant material användes till och med som vapen under gatustrider i Paris på 1600-talet, i ”nattkärlens krig”.

  På 1700-talet fanns små avlånga tennpottor avsedda för resor eller andra nödvändiga tillfällen. Varianten i vår tid kallas Pipinette. Det är en liten oval plastpotta som kan tas med i bilen, på utflykten eller ställas vid sängen. Carola Nilsteins produkt har nått världsrykte bland både män och kvinnor. En liten kudde kan samla upp vätskan och gör kärlet ”rinnsäkert” även utan tömning.

Första dammsugaren i eget boende var en Volta, av samma fabrikat som den här på bilden. När man väl fått sin efterlängtade lägenhet så var städutrustning – förutom husgeråd - bland de första materielinköpen som gjordes. Som synes är dammsugaren på bilden cylinderformad och tillverkad 1953 medan vår modell, säkert framtagen tio år senare, var lite mer fyrkantig. Men slangen med bajonettfattning såg likadan ut och själva apparaten drogs också på glidskenor. Museets dammsugare har ägts av Alli Andersson, Bjurkärr och har förvärvats från Barva församling i Eskilstuna.

Nu var det ju bara det att man också skulle använda städgrunkan. Och det kom inte att bli min favoritsysselsättning! Men Städa behövs ibland och jag plockar fram dammsugaren utan knot när smulor syns på golvet. Med rutinlagd dammsugning är det mer komplicerat. Om behov inte kan ses men tiden för programmerad städning är inne och likväl måste ske – då är det inte så roligt! Man vill gärna se någon skillnad - före och efter. Bra är att dammsuga när solstrålar lyser upp rummen för då kan man i bästa fall se eventuellt damm.

Demonstrationen i affären vid första köpet gjordes av butikspersonal som med rak rygg förde röret med munstycke över öppen yta. Otroligt enkelt! Verkligheten hemma i lägenheten var annorlunda. Det blev krypande på knän för att komma åt under sängar och soffa och därtill kom alla piruetter som krävdes kring möblemang och annat. Jag har viss förståelse för moderna stylare som ordnar boendet med minimalt möblemang. Då fungerar kanske en självgående dammsugare, om man inte har sladdar liggande på golvet, fransade mattor, gardiner som når ner till golvet, skor med snören som hänger ner eller för låga möbler som den inte kommer under. Eller i värsta fall ett husdjur som tappar tålamodet och försöker omintetgöra apparaten.

Idag sysselsätter sig väl inte alla med detta tråkiga utan överlåter det åt andra. Det finns ju städfirmor att anlita och dessutom kan Rut-avdraget utnyttjas. Kanske ger man sig istället tid att inta ett bekvämt läge med en god bok. Det är ungefär en halv miljon människor som gör avdraget och skatteverket betalade förra året ut 2,2 miljarder kronor i skattereduktion.

Så här skrev jag 1997 i Södermanlands museums skrift LIV – En historiebok om vardagen, livet och 1900-talet på sidan 16: ”Att slå ikring var ett styvt arbete. Alla diken, ända ner i botten, skulle slås liksom alla gräsbevuxna ytor inom rimligt avstånd från åkern. Gräset skulle sedan räfsas ut på åkern så att släpräfsan kom åt det. Det var en pina att räfsa ikring, svettigt och tråkigt” (Sture, född 1936). Även min mor Edith, född 1905, skrev i denna skrift om sina barndomsminnen.

Det föremål jag valde i museets samlingar var en räfsa – en fästmöhärv. Den är mycket vacker och tillverkad av Eric Ersson, Ödesby, till Catarina Maria Nilsdotter, Svärta. Den är rikt snidad och målad i mörkblått, rött och grönt samt märkt C M N D.

Temat tråkigt påminde mig om en rysligt tråkig händelse i min ungdom. Det var i maj 1951 och mina föräldrar hade bestämt sig för att flytta från landet. Det var många som gjorde det då. De hade köpt en villa i Enebyberg norr om Stockholm och flyttningen var bestämd till augusti 1953. För att ha en tillflyktsort i hemtrakten blev det bestämt att en sommarstuga skulle byggas vid vår lilla sjö, Hacksjön. På tomten där stugan skulle byggas fanns en massa stora tallar som måste bort. Nu var det så att jag hade fått en liten taxvalp från byn som hette Kix.  När far min och jag gick till sjön en förmiddag för att avverka tallar där så följde Kix med. Han var knappt året gammal. Pappa och jag jobbade på, högg fällspån och sågade med en stor stocksåg. Just när trädet började falla fick jag se Kix som befann sig precis där tallkronan skulle komma. Jag hade visserligen lärt honom att han skulle flytta på sig när jag ropade AKTA!!!  Jag skrek så mycket jag orkade men hunden hoppade åt fel håll så tallkronan föll rakt över honom. Pappa och jag sprang fram och såg att hunden hade fått svåra skador i korsryggen så pappa fick ta en yxa och avliva hunden. Det var förfärligt tråkigt! Vi grävde ner den i en sluttning ned mot en åker kallad Skräddartäppan. Den middagstimmen grät jag hela tiden. Men värst var väl att räven på natten sedan kom och grävde upp valpen och släpade bort den.

 Som tröst fick jag en annan taxvalp från Stockholm som kallades Sussan men det är en annan historia.

 

Finns det något tråkigare än det uppräknade. Det finns sorgliga saker men de är bara sorgliga och det finns alltid en ände på det sorgliga. November tycks sakna ände, hela månaden är grå, riktigt kommunalgrå. Hade det inte funnits någon Mårtensafton och en kommande Lucia och jul hade det inte funnits ens en tillstymmelse till hopp. Dumt nog dyker det upp en och annan dag då himlen är klar, luften sval utan att vara isande och då är november inte fullt så eländig. En storm eller ett rejält regn kan vara uppfriskande om det är under sommaren. Den som säger att det inte finns dåligt väder skulle vara nödd och tvungen att byta ett punkterat hjul på bilen när novemberregnet öser ner och man bara har en kavaj på överkroppen. Det är uppfriskande kan jag lova. Har man en regnrock som den på kortet då är man rätt klädd, men det skulle ju bli något regn idag.

Nog med tråkig månad och väderleksmässiga tråkigheter. Som pensionär kan man ju hålla sig hemma om inte frun motar ut gnällspiken som hon är gift med. Regnrocken på bilden är inte en regnrock utan en regnkappa. Den ser ut att vara helt OK trots att den är mer än 50 år gammal. Synd att huvan inte visas den hade varit värd ett eget kapitel.