Jul: "Telefunken"



Finns det något så övergivet som en radioapparat på julafton? För vem lyssnar på radio på julafton nuförtiden? Annat var det förr med ett riksprogram och i avsaknad av TV.

Ute föll julesnö – och inte litet heller. Det var i mitten av 1940-talet och vintrarna var legendariskt kalla och snörika även i Nyköpingstrakten. Vår familj – mamma, pappa och mors lilla Olle firade jul hos moster Elsa och morbror Nisse. De bodde i två rum och kök med matvrå i ett nybyggt HSB-hus på Gripsholmsjorden.

De hade en dotter, min kusin som var tio år äldre än jag. Det fanns plats att ta emot gästande syster och svåger för julaftonsmåltid, klapputdelning och gemenskap. Tidigare på dagen hade vi hälsat på min mormor och träffat min mammas och mosters alla syskon – sex bröder. Det var ett livligt sällskap!

Men nu var vi åter och när det blev ett litet avbrott efter kaffet och saften väntade eftermiddagens högtidsstund. Vi samlades i stora rummet och morbror Nisse knäppte på strömmen på den nyinköpta stora radioapparaten av märket Telefunken.

Jag kröp upp i soffan och stirrade fascinerat på ”det gröna ögat” som sakta förändrade sig och blev allt mindre då ljudet stabiliserades. Sven Jerrings sympatiska röst hördes – ”Stockholm/Motala”– nej, han sade faktiskt ”Sveriges radio” (nytt från 1 jan 1944).

Nu var det dags för ”Grammofonmusik” under en hel timme. Den inleddes som alltid med ”Svenskt festspel” av Söderman och avslutades programenligt med ”Tomtarnas vaktparad”, Sune Waldimirs orkester spelade. På väg dit sjöng Harry Brandelius ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Så var det julklappsutdelning och av den minns jag ingenting. Men eftersom det var en speciell kväll fick jag vara uppe länge och när timmen gick mot 22.15 var det dags för nästa höjdpunkt – ”Tomten i grammofonarkivet”. Intet öga var torrt när programmet avslutades med att Marion Andersen sjön ”Ave Maria”. Sedan följde Midnattsmässa och då gick vi hem i vinternatten. Så var den julaftonen över och den följdes av likadana under några år till.


Olle Hallberg

Jul: "Granen står så grön och grann i stugan"



I föremålsarkivet finns en mängd prydnader för julen och julgranen och jag upptäckte denna glänsande kula. Den påminner om barndomens jular. Så här kunde det gå till på julaftons morgon.

Först tar man en gran. Den ska vara grön och dofta kåda. Ta inte en blågran för den luktar kattpink. Sedan tar man en julgransfot. Placera granen i foten och skruva fast den noga. Se till att den står lodrätt. Använd eventuellt ett lod som hjälpmedel.

Nästa moment är att ta fram den hoptrasslade ljusslingan. Häng upp slingan runt granen så att ljusen hamnar jämt utspridda runt hela granen. Här gäller det att början och slutet på slingan kommer nära varandra, annars får man problem med eluttaget.

Nu kommer turen till lådan med prydnaderna. Oj, vad minnen det strömmar upp. Gamla vackra glaskulor, små kristyrmedaljonger med påklistrade bokmärkesänglar, några tilltufsade halmfigurer och smällkarameller av krusat silkespapper. Möjligen kan de innehålla en liten godsak som torkat ihop efter många års sparande om ingen pillat ut den redan.

De små hjärtformade korgarna, flätade av glanspapper, fylls med något ätbart. Några karameller eller nötter är alltid populärt. Nu har turen kommit till glittret som fått ålderns patina, men som får hänga med ytterligare ett år. Det ska hängas i mjuka slingor runt hela granen.

Nu till höjdpunkten. Toppstjärnan ska på plats. Det är inte lätt och garanterat passar några sköra kulor på att falla till golvet och gå i krasch. Fram med sopborste och skyffel.

Äntligen tid att provtända grannlåten. Aj, aj – en lampa lyser inte. Snabbt till affären och köp en ny av rätt modell.

Så ja – nu kan far i huset säga åt grannen att komma in och titta på mästerverket och då passar han givetvis på att bjuda på julsnapsen.

Har man så några krafter kvar efter alla vedermödor kan man roa sig med att ta fram luppen och studera alla små innevånare i granen - spindlar, kvalster o dyl - som tyvärr går en hård tid till mötes.

OBS, glöm inte att vattna granen!


Harriet Peterson

Jul: "Hej tomtegubbar!"



Även den som inte tror på tomten brukar förvara en och annan sådan i sin jullåda. Den där nötta kartongen där änglar, glaskulor, nötkorgar, halmbockar, ljusslingor, stjärnor och allt annat som 2000-talets urbaniserade medborgare alltjämt accepterar som en bevarandesvärd tradition från fordom.

   När lådan eller kartongen plockas fram i mer eller mindre god tid före den 24 december blir det ett rotande i röran man lämnat efter sig kring tjugondedag Knut förra gången det begav sig. Trots mångfalden av julprylar i flertalet hem har Åhléns, Clas Ohlson och andra leverantörer inga svårigheter att sälja på oss ännu mer för att komplettera lådinnehållet. Nya påfund eller gamla godingar spelar nog ingen roll för dem.

   En klassiker i sammanhanget är tomtedansen, rader av tomtar av papp veckade som ett dragspel. Ibland med get eller ren, ibland utan sällskap. Trots hård konkurrens av diverse elektriska eller elektroniska julprylar har den hängt med genom åren och pryder alltjämt sin plats i fönstret under adventsstjärnan eller på porslinsskåpet i matsalen. Den torde alltjämt finnas till salu, men finast är förstås – som alltid – den hemgjorda varianten.

   Vi instämmer i vad som står i visan: Hej tomtegubbar!


Bosse Tolander


Jul: "Potatispudding"

Jul. Egentligen är jag inte så speciellt förtjust i julen. Varför, vill jag ha för mej själv. En del av julmaten gillar jag däremot. En maträtt som alltid funnits vid julen är Potatispudding, en gammal Sörmländsk tradition. Den står omnämnd i Sörmländska Matminnen utgiven av Sörmlands museums förlag (Nyköping 1998).

Som barn åt vi alltid potatispudding på juldagen med stekt fläsk till. Den har alltid följt mig och jag gör den till varje jul. Min äldsta bror gjorde den också varje år och har skrivit ner receptet mycket utförligt:

POTATISPUDDING

Fyll långpannan med ett varv med potatis. Koka och låt kallna. Skala och mal i köttkvarn. Bred ut det malda i en bunke.

½kg vetemjöl strös över
1 ägg
1kkp mjölk
1½ msk salt
1 msk strösocker
30-50 gr. mald kanel


Tag en träslev och stöt ner ingredienserna i potatisen. Låt stå och dra en stund, det blir inte så kladdigt då. Rör om med träsleven igen lite lätt. Stjälp upp degen på mjölat bakbord och knåda för hand. Blanda i mer mjöl och kanel om det behövs.

Smörj långpannan. Smält lite smör och stöt skorpor att ha ovanpå puddingen. Grädda i 175 grader ca 1 timma. Låt kallna, skär i skivor och stek, servera stekt fläsk till. Lingonsylt är också gott till.



Bilden visar långpanna och köttkvarn. Långpannan finns i samlingen Eskilstunahemmet. Köttkvarnen är av järn och skruvas fast vid bordet med en kraftig skruv och drages med en vev. När jag själv tillagar denna pudding använder jag dock lite modernare tillvägagångssätt. Gott blir det, pröva gärna.


Astrid Hjelm


Vinter: "Nej, se det snöar"



Nej, se det snöar,

nej, se det snöar
Det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter,
nu blir det vinter
Som vi har önskat, hurra!

Då tar vi kälkarna fram
och vantarna på
Och sen vi åker i backen,
hej, vad det ska gå!

Känner du igen texten? I så fall ljuder melodin hur lätt som helst. "Nej, se det snöar" är en svensk barnvisa skriven av musikpedagogen och tonsättaren Felix Körling (1864-1937). Den publicerades 1913.

Det var verkligen ett äventyr att susa ner för den snöiga backen på en masonitskiva, ett ”tefat” i plåt, eller allra helst på en träkälke. Ofta bands flera stycken ihop med dragrepen till ett långt, långt tåg. Lyckan för oss 40-talsungar var om kälken hade ratt och broms med trähandtag, som den gula på bilden ovan. Den har medar, underrede och stag av metall och är av senare datum, tillverkad 1961.

Senare blev snow racern allt vanligare. Den finns kvar än idag och har breda stadiga plastmedar i stället för de tunna av metall. Dessa skär inte ner i snön så lätt och fordonet får fart också innan snön i backen blivit till is. Samma sak med plastpulkan.

I dag får man se upp för ett annat fartvidunder, skranan, den nya svårstyrda åkmadrassen med en glatt undersida som kan glida farligt fort. Dagens föräldrar förser dock sina telningar med hjälm, något som inte alls var vanligt när vi seniorer var i backen, då små, snöiga, rödkindade och mycket glada i vintern.

Margareta Dahl


Vinter: "Vad kall ni är om handen"

“Vad kall ni är om handen” sjunger Rodolfo i La Bohème av Puccini. De här vantarna har tillhört en folkskollärarinna och när jag fick se dem påmindes jag om syslöjden i skolan. Flickorna kämpade med garn och fem stickor. Pojkarna slapp ifrån med en enkel stickad grytlapp. Då talades det aldrig om könsdiskriminering.

Vantarna skulle stickas med två färger på garnet och det var ett krångligt mönster. Färdiga var de varma och sköna och leder onekligen tankarna till vintern. Synd bara om tösen som råkade sticka två vänstervantar.


Vinter kan betyda mycket mer än ett par varma ullvantar:

·
 Den kan vara smutsig och slaskig snö på halkiga gator med besvärliga snövallar svåra att passera.

·
 Den kan betyda ishala vägar som kan leda till bilolyckor och benbrott.

· Den är också den isbelagda sjön eller fjärden som ett nybonat golv som inbjuder till underbara färder på långfärdsskridskor.

· Vintern kan också vara liktydig med snötäckta fält orörda, förutom ett och annat spår efter hare eller rådjur.


Snörika vintrar minner om snölyktor, snöfästningar och snöbollskrig. För att inte tala om när killarna mulade tjejerna. Efter sådana lekar fanns inte en torr vante, bara dyblöta, tunga och med den speciella ulldoften. Resultatet var också det som kallades “nagelspräcken”, det vill säga när fingrar och naglar värker på grund av kylan. Den värken lindras bäst med att hålla fingrarna i kallt vatten, men absolut inte i varmt. När vantarna torkat var det full fart på snöbollskriget igen.

Vad som blivit allt vanligare är den gröna vintern som antas bero på klimatförändringar. Den skapar oro bland många människor och den ger politikerna i hela världen huvudbry. Eller handlar det bara om naturliga variationer?


Harriet Peterson


Vinter: "Enorma snödrivor tornar upp sig"



Den här bilden förmedlar en stark känsla av vinter, med de enorma snödrivor som tornar upp sig över den lilla stugan. Hela taket är täckt och skogen står mörk och ruvande och vid horisonten är himlen kall och svagt gulblek.

I de små fönstren anar betraktaren ljus, men det mörknar ute. Snön har vräkt ned i flera dagar och kölden håller naturen i ett hårt grepp. Det är midvinter i det inre av Norrland. Det är en stark stämning i denna bild som jag fastnade för då jag tänkte på ämnet Vinter.

Signaturen ”Jernbergh 19” skall uttydas som Carl Victor Jernbergh som är konstnären och denna kritteckning är gjord 1919. På länsmuseets förvärvskort står ”inköpt 1957 på stadens (Nyköpings?) auktionskammare”.

Att muséet förvärvade denna tavla som ser skenbart obetydlig ut – måtten 35 gånger 30 cm – i sin svartmålade ram kan ha sin förklaring i följande. Victor Jernbergh var född i Eskilstuna 1882 och han dog 1963. Han var tecknare och grafiker– studerade måleri för Carl Wilhelmson och lärde etsning av Axel Tallberg.

Han är en av det tidiga 1900-talets mer kända konstnärer från Sörmland och finns representerad med grafik på Nationalmuseum, Eskilstuna museum samt Östersunds museum. Han flyttade tidigt, omkring 1912 till Helgum, en ort i Västernorrlands län i närheten av Sollefteå.

I Svenskt konstnärslexikon, del III, nämns hans landskapsskildringar och dess stämningar liksom hans säkra blick för linjens ornamentala uttrycksvärden. Min reflexion är att han påminner i sitt uttryckssätt om John Bauer – även han född 1882 och som haft samma lärare som Victor Jernbergh. Det är denna slingrande mjuka jugendstil som i och för sig många konstnärer odlade under 1900-talets första årtionden. Victor Jernbergh illustrerade även sagoböcker.


Olle Hallberg


Vinter: "Ett par riktigt gamla skridskor"



När jag var fyra år fick jag mina första skridskor och inte ett par utan en hel hög av samma modell som de på bilden. Det fanns något enstaka par som hörde ihop men det fanns flera omaka. Det var en grinig granne som skulle städa upp på sin tomt och han tyckte att det var lustigt när jag bar hem skrotet till vår tomt.

Vad mina föräldrar sa har jag förträngt, det enda jag vet är att skridskorna hamnade hos en skrothandlare. Strax efteråt fick jag ett par pottor. Vad pottor är för något förklaras här nedan, men först ett kort rim som innehåller en del av förklaringen.


Olika falla ödets lotter
En del får vållare och andra pottor


Det fanns minst tre olika slags skridskor vid den här tiden:

1. Helrör – ganska lika dagens bandy- eller hockeyrör (vållare)

2. Halvrör – samma typ av skridsko som helrören, men de spändes fast på de vanliga kängorna.

3. Pottor – andra slags lösa skridskor som ej var halvrör.


Nackdelen med dessa lösa skridskor var att de alltid lossnade och föll av i ett avgörande ögonblick. Jag är född i Skåne och Skåne och vinter går inte ihop. Inte nu, men i min barndom var det några riktigt trevliga vintrar.

En vinter blev vi hemskickade från skolan då de inte kunde värma upp lokalerna. Det var då som vinterlovet uppfanns, men då hette det kokslov. Snö var sällsynt även dessa vintrar men isar fanns det. Skyddade delar av Kattegatt var igenfrusna så man kunde göra långturer och dessutom fanns ju de skånska märgelgravarna som frös till direkt när temperaturen kom under noll.

Att försöka vara elegant isdansör i flickors sällskap eller att spela bandy med pottor på fötterna var ett totalt misslyckat företag, det kom ju alltid ett avgörande moment i dansen eller matchen och då lossnade en skridsko. När jag fick helrör var de kalla vintrarna enbart ett minne. Min yngre bror ärvde dem efter mig och därefter vandrade de vidare till minst tre kusiner. De blev aldrig utslitna utan hade kunnat hamna på ett museum som släktens arvegods.


Egon Toft


Vinter: "Stjärnor bakom hockeyprodukter"



Kanadensaren Bobby Hull, född 1939, är en av ishockeyvärldens mest mytomspunna spelare. Under 1960- och 70-talen spelade han över 1000 matcher i National Hockey League (NHL) för Chicago Black Hawks.  Hans slagskott uppmättes till 190 km/tim och skridskor åkte han snabbare än de flesta, 48 km/tim. Sammanlagt spelade han i Chicago och Winnipeg Jets under 23 säsonger.

   Att en sådan stjärna gett namn åt en skridskomodell ter sig numera tämligen självklart. Till och med vi som spelade i Korpens hockeybockey-serier på 1970-talet skulle ha CCM-skridskor med Bobbys namnteckning vid vristen. Det påstods att själva skon var så behaglig och förnämligt formgiven att proffsen åkte barfota i dem. Sådant prövade vi aldrig, och särskilt fort gick det väl inte heller för oss.. Men roligt hade vi på naturisarna.

   Riktiga kanadensare spelade ishockey barhuvade en bra bit in på 1950-talet. Deras bleka kopior i Sverige använde skärmmössa med uppvikt ”hockey-stuk”, möjligen med en toppluva under när termometern gått ned under 15 minusgrader. Någon inomhusrink fanns ju inte. Ryssar hade egendomliga cykelhjälmar.

   Men så kom Sven Tumba, svensk hockeys största namn, på att spelarna kunde ha nytta även av skallens insida, som därför var värd att skydda. Han lanserade då den första moderna hockeyhjälmen av hårdplast, som fick namnet ”Spaps”. Åt den har många revyförfattare haft mycket roligt att säga.

   Men strax efter kom landslagskollegan Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson med ”VM-hjälmen” utvecklad av företaget Jofa, som tack vare bättre resurser och kontakter blev marknadsledande. Till den hjälmen kunde ett (tyvärr inte särskilt effektivt) mun- eller tandskydd kopplas.

   Sedan dess har naturligtvis hjälmen utvecklats med hårdare plast och ögonvisir. Yngre spelare använder galler. Likväl inträffar skador i en allt hårdare sport, som numera inte kan tänka sig annat än varma inomhushallar. Även den ytkrävande bandyn vill ha tak över huvudet. Vilket kanske är nödvändigt när vintrarna är som de är.


Bosse Tolander


Vinter: "Helt bedårande söt"



I mitten av 1940-talet när jag var ett litet barn, var vintrarna tusan så kalla och snöiga. Inte fanns det overaller av Bävernylon som när mina barn och barnbarn var små.

Skidbyxor, vindtygjackor, stickiga ylletröjor, raggsockor, pjäxor, tumvantar, var plagg jag hade. Växte upp på landet som jag talat om tidigare, där hade vi lite djur som höns, gris och kaniner.

Min kära mor var en mycket duktig kvinna, sydde kläder på beställning men ville inte kalla sig sömmerska. Av skinn från kaninerna sydde hon bland annat mössor till mig. Har för mig att hon lämnade bort skinnet för att få det behandlat så det gick att sy av.

En mössa, eller kanske rättare sagt luva, som jag minns väl var sydd av ett fläckigt skinn, mycket fint, fodrat med flanelltyg som var mjukt och lent och varmt.

På Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv) finns en liten barnpäls med tillhörande mössa i vitt kaninskinn. Helt bedårande söt. Det finns en berättelse till den, som liknar min historia. Det är en ganska lång berättelse som tyvärr är svår återge här.


Astrid Hjelm


Glas: "Fyllhundar"



Det finns olika slag av fyllhundar. Fyllhundar kan även vara svin. De fyllhundar som här skall behandlas är tillverkade av glas eller porslin. De har ingenting att göra med den fyllhund som besjungs i snapsvisan ”Mors lilla fyllhund”. För att så snabbt som möjligt avfärda denna typ av fyllhund kommer några rader ur visan:


Mors lilla fyllhund på krogen satt
Rosor på kinden men blicken var matt
Läpparna små liksom näsan är blå
Bara jag kunde så skulle jag gå


Den typ av fyllhundar som är avbildade ovan stod stadigt på bordet. Om inte hunden varit med på festen i början på kvällen gjorde han alltid stor succé när han senare kom fram. Fyllhunden är en brännvinskaraff, i de södra delarna av Sverige kallas karaffen för fyllesvin, ett fyllesvin är även en person som ofta söker tröst i flaskors innehåll och fylle är detsamma som brännvin.

Dessa karaffer började dyka upp allmänt omkring förra sekelskiftet. Det fanns två olika designer av fyllhunden. Man kunde fylla på och tömma den genom munnen eller också genom munnens motsats. Om hunden kom fram sent på natten eller tidig morgon gjorde den andra designen stor lycka. De levande fyllhundarnas vrål och skratt ekade över stad och land när innehållet rann ut genom bakdelen.

Ett ännu roligare skämt var om man hade börjat bjudningen med en hund som tömdes genom munnen och avslutade den med en som tömdes genom baken. För att livets vatten inte skulle spillas till ingen nytta var ofta den sista hunden fylld med vanligt vatten. Detta var fyllhundar, berusande eller berusade.


Egon Toft


Glas: "Inget kalas utan kras"

Ädla drycker kräver vackra glas. Har man en så vacker service som bilden visar kommer med all sannolikhet vinerna till sin rätt. Glasen är från 1800-talet. Förmodligen från dess första hälft. De har en graverad dekor av ekbladsmönster och en knapp på foten.

En glasservis består av många delar. Formen på glasen ska stämma med dryckerna som serveras i dem. Vitvinsglasets kupa är något mindre än rödvinsglasets. Det motiveras med att det vita vinet skall serveras svalare. Är det dessutom mousserande skall det serveras högre uppifrån. Kuporna till glasen ska ha en bred öppning för att bouqueten skall utvecklas.

Vinprovarglas har sin tulpanform för att man skall kunna svänga runt vinet och att bättre känna doften. Moderna vinglas är ofta insvängda upptill, men för mig verkar det underligt om gästerna vid den fina middagen börjar lukta på vinet, som om det skulle vara av dålig kvalitet.

Starkvin som t ex portvin och sherry ska avnjutas i mindre mängder och får därför mindre glas, men med liknande form som rödvinsglaset. Om man lyxar till det och serverar champagne kommer de höga smala glasen fram så man ser de goda bubblorna. Ibland förekommer låga, vida chanpagneskålar, men det är nog mest i Hollywoodfilmer.

En komplett servis innehåller också seltersglas, cognacsskupa, wiskyglas, likörglas och snapsglas. Snapsglaset är en typiskt nordlig företeelse och det är väl också snapsvisan.

Att duka med alla dessa glas är en hel vetenskap. De ska placeras i den ordning de ska användas med början från höger. Seltersglaset med vatten kommer först sedan följer sherryglaset till soppan. Eventuellt kommer snapsglaset däremellan. Därefter vitvins- och/eller rödvinsglasen. Till desserten får starkvinsglaset återanvändas. Sedan följer kaffet med cognac och likör i salongen.

Slutligen: “Alkohol skadar din hälsa”, men tänk inte på det när du tittar på de vackra glasen på bilden.


Harriet Peterson


Glas: "Hertig Karls glas"



Tema GLAS gav upphov till mångahanda tankar som flödade fritt ett tag. I sjömannens hårda liv finns än idag ”vakter”. De indelar dygnet och varje ”vakt” är 8 halvtimmar som benämns ”glas”. Att det gäller halvtimmar beror av att sandglasen som användes fordomdags endast mätte 30 minuter.

Men så tänkte jag på begreppet ”glasberget” – en tillvaro som i sagans och folkvisornas värld var förbehållet prinsessor som där väntade på att friaren/prinsen skulle lyckas rida uppför berget. Att ”hamna på glasberget” behöver i dagens läge inte betyda mer än att man är ”singel” och trivs med det.

Äntligen kom jag till skott då jag fick syn på ett arkeologiskt föremål på en hylla. Det var en rekonstruktion av ett glas från Hertig Karls glashytta, 1580-tal. Två skärvor hittades vid en utgrävning, delar av väggen och foten på ett vinglas kallat ”spechtern”. Sådana vinglas hade hög cylindrisk form och fot utan ben. Glasmassan var grönfärgad enär färglöst glas var mycket svårt att framställa.

Nu stod det där på hyllan – gjort av glasfragmenten och vitmålad ståltråd. Men tanken svindlar – tänk om hertigens hand hållit i just detta glas och lyft det till en välgångsskål för sin unga drottning Maria av Pfalz. Och att han sedan kastat det över axeln så att det krossades mot golvet! ”Dåligt kalas där inget glas går i kras” är ett talesätt både då och nu.

Men vad var det för vin som det höga herrskapet drack ur dessa gröna glas. Säkert vitt vin, det gör sig bäst, men kanske även rött. Så långt kom jag att tänka på en av mina kulturella favoriter – koreografen Birgit Cullberg.

Hon gjorde en TV-balett för dansarna Niklas Ek och Mona Elg och kallade den ”Rött vin i gröna glas”. Nyskapande koreografi för TV-mediet från 1970/71 som belönades med Prix Italia. Birgit Cullberg inspirerades av Bellman som i sin Fredmans epistel n:o 2 ”Till Fader Berg rörande fiolen” skaldar:


Jag älskar de sköna,
Men Vinet ändå mer;
Jag på båda ser,
Och åt båda ler
Men skiljer ändå båda.
En Nymph i det gröna,
Och Vin i gröna glas.



Länsmuseet har sett till att nytillverka dessa vackra gröna glas på Lindshammars glasbruk. Man säljer dem som souvenirer under beteckningen ”ölglas” vilket troligen är rätt klokt då knappast någon nuförtiden skulle komma på tanken att dricka vin ur dem.


Olle Hallberg


Glas: "Innan Sverige bytte back"



En god vän till mig brukar hävda att en bygd utan bryggeri är en bygd utan kultur. Dessvärre har ju utvecklingen inom den branschen varit starkt centralistisk. Särskilt många bygder med eget bryggeri finns inte längre, och urvalet av inhemska ölsorter är tämligen begränsat.

   När de lokala bryggerierna levererade sina varor med häst och vagn, eller så småningom med stånkande motorfordon, förvarades öl- eller pilsnerflaskorna i hederliga kvadratiska backar av trä. Standarden var 5x5=25 flaskor i varje, men det lär ha funnits backar som rymde 50 flaskor. Ölutkörarna var starka farbröder som lätt langade över sina varor till specerihandlare, kaféägare och restauratörer.

   Även här gjorde emellertid den tåliga plasten sitt intåg och lättade bördan något. Dock rymdes fortfarande 25 flaskor öl eller läskedrycker i backen. Men tomma backar kom inte  tillbaka till bryggeriet i den omfattning som förväntats för nya leveranser. I heminredningstidningar kunde man nu se hur plastbackarna i stället användes för förvaring av allehanda ting. Särskilt populärt var det samla lp-skivor av vinyl i dem. Måttet var perfekt.

   I början på 90-talet kom en logistisk revolution, som skakade om i hela kedjan från bryggeri till ölkonsument. Sverige skulle byta back, förkunnade den omåttligt populäre ishockeyspelaren Roland Stoltz i en stor och uppmärksammad annonskampanj. I stället för den kvadratiska ölbacken med plats för 25 flaskor gick man över till en rektangulär för 20 flaskor. Möjligen till glädje för utkörarna, vars krafter kunde besparas. Men omställningen måste ha varit en gigantisk utmaning för dem som skulle hantera de praktiska konsekvenserna.

En helt annan historia är att allt mer öl numera dricks ur burkar som kan köpas på så kallade flak av papp.


Bosse Tolander


Glas: "Bordet är dukat för två personer som ska äta söndagsmiddag"



Förrätt, två sorters sill som lagts i en serveringsskål med låg kant med en mellanvägg som delar upp skålen i två delar (se bild). Materialet grönt glas. Till det en skiva kavring eller annat mörkt bröd. Öl och en liten snaps smakar nog bra också.

Varmrätten blir stek i någon form, kalv, nöt , älg… det finns en del att välja på. Kokt potatis, sås, grönsaker, sallad. Tillbehör som till exempel vinbärsgelé, inlagd gurka och syltade gröna tomater, bara att välja. Nu i en serveringsskål av samma gröna glas som den tidigare, men med mellanväggar som delar den i tre delar (se bild). Som dryck ett gott rött vin.

Till dessert min absoluta favorit – pannacotta med färska bär. Kanske i mäktigaste laget men man måste unna sig något ibland. Smaklig spis.


Astrid Hjelm


Möbler: "Toalettstol inte bara en skitsak"

Innan WC var installerade i varje lägenhet hände det att det fanns ett TC eller så kallat dass installerat inomhus. Före tiden med TC inomhus, hur klarade man då av sina toalettbesök?

Ja, det berodde på i vilken situation behovet uppstod. Var man ute på landet eller i skogen var det ju ganska lätt att klara av det. I vissa städer fanns det offentliga ställen för det här, men det var inte helt ofarligt att besöka dem. Inte så att rånare och tjuvar höll till vid dassen, utan det var vilt löpande grisar som höll sig i närheten. Dessa grisar kunde då nafsa efter hängande kroppsdelar. I Stockholms stads tänkebok från början av 1500-talet finns det en grisvarning. Sittplatsen på dessa dass var endast en pinne, mer eller mindre hållbar, brast pinnen var följden obehaglig.

I situationer där man måste ta hänsyn till sin omgivning var det mer problematiskt. Kejsar Claudius hade omkring år 50 e.Kr. föreslagit att det skulle vara tillåtet att släppa sitt väder även under avätandet av dagens middag, detta slog dock aldrig igenom och försvann turligt nog när nämnda kejsare åt ihjäl sig på svamp. Det var bara att knipa ihop för allt vad man var värd, men detta var inte helt riskfritt. Om skrönan är sann vet jag inte men det var så här:

Tycho Brahe, dansk astronom och astrolog, hade på grund av sitt hetsiga humör blivit tvungen att lämna sin ö Ven och fly från Danmark till Prag. Han blev upptagen i kejsar Rudolf II:s hov. Under en middag år 1577 knep Tycho ihop så hårt och så länge att urinblåsan sprack. För att undvika att sådant hände vid middagsborden blev man tvungen att hitta på något.

En middag kunde bestå av flera bjudningar bestående av soppa, fisk, fågel, kött och något dessertaktigt. Mellan bjudningarna kunde gubbarna springa iväg till dass, men kvinnorna då, hur gick det för dem? Jo, en toalettstol uppfanns, när man lyfte på sittdynan fanns det en ring liknande de som finns på dagens toalettstolar. Denna sittring var klädd med något för stjärten mjukt material, stolen här ovan har sämskskinn. Den behövande damen lyfte undan sittdyna och delar av klänningen sjönk ner på sittringen och under denna hade en liten piga placerat en potta. När saken var klar fick den lilla pigan bära ut pottan eller flytta den till nästa behövande.

Nu får det vara nog med skitprat, museistolen är snygg men den borde ha haft en högre rygg och så skall det vara öronlappar på den som man kan vila huvudet mot om det blir ansträngande.


Egon Toft


Möbler: "Ett litet konstverk"



Här ser vi en sak som museet har köpt in för en speciell utställning. Den innehåller en köksinredning som skall placeras i ett dockskåp. En stor tillverkare av dockskåp och dockmöbler är Lundby som sedan 1947 försett små flickor med denna leksak. Det är kanske en fördom att pojkar mest sysslar med dockskåp för att stöka till för systrarna.

Tittar man in i ett dockskåp kan man se möbler i skiftande stilar, till exempel rokoko och Karl Johan men också möbler i modern design. Möblerna har ofta hamnat i skåpet i form av en present och man kan fundera över om stilval och dylikt speglar givarens önskemål om hur det egna hemmet ska se ut.

En annan form av minimöbler är miniatyrer av till exempel byråar, skåp och bord. De har ofta tillkommit för att skaparen av föremålet ska få sitt mästarbrev. Möbelsnickaren har utnyttjat alla tänkbara tekniker för att visa sin skicklighet. Man kan se fina fanérarbeten med de allra vackraste intarsiainläggningar. En sådan miniatyr har alltså inte tillverkats för att bli leksak, utan är egentligen ett litet konstverk.


Harriet Peterson


Möbler: "Vilken soffa!"



Vilken soffa!! Den har fångat min blick från allra första gången jag gick runt i Föremålsarkivet. Den har något alldeles extra som fascinerar. Det ligger i omsorgen om detaljerna, något som utmanat skickligheten hos den snickare som gjort soffan.

Men var kan soffan ha stått, i vilket rum i det stora huset? För den kommer alla gånger från ett högreståndshem i staden, eller rentav från ett säteri på landet. Dess mindre bemedlade kusin var kökssoffan, också den med lock, men den hade ju ingalunda sådana träskärningar – pärllist och benen i fronten utformade som kolonner.

Den här möbeln kan knappast ha använts som en vanlig utdragssoffa i köket, en bädd som två pigor legat skavfötters i och snarkat nätterna igenom. Nej, den har stått i förmaket till grevinnans sovrum och utgjort en passande sittplats för betjäningen – kammarjungfrun – hon som väntade på en signal att gå in och hjälpa till med morgonbestyren.

Ja, så kan fantasin dra iväg om man inte hejdar sig. ”Soffan med spjälrygg” är skänkt av Klara Broberg på 1930-talet. Det finns ingen anteckning om varifrån den kommer. Den är målad i en sober grå färg, troligen original. Kanske skvallrar det om att soffan är tillverkad på slutet av 1700-talet? Men kan den vara tillverkad av gårdssnickaren? I så fall har denne yrkesman gått i lära hos någon finsnickarmästare och lärt sig stilornamentiken.

Citat ur Märta Holkers ”De svenska antikviteternas historia”, (utgiven 2007):
”Den främste bygdesnickaren / i Ångermanland / var Pehr Westman (1757 – 1828), som har tillverkat ett stort antal vackra möbler. […] Westman lärde sig att behärska det gustavianska formspråket, varefter han förmedlade de gustavianska idealen till den folkliga möbelkonsten. Hans förnämliga utdragssängar med elegant skuren ornamentik i gustaviansk klassicism inspirerade övriga bygdesnickare i trakten. Ångermanland och Hälsingland blev snart kända för sina stiliga (ut)dragssängar. Idag används de oftast som soffor.”

Men säg nu inte att jag påstår att denna soffa i Föremålsarkivet är gjord av Pehr Westman. Men av en lärling kanske? Jag undrar varifrån Klara Broberg kom?


Olle Hallberg


Möbler: "En hyllad hylla"



De flesta privatinköpta böcker läses en gång. Sedan stoppas de in i bokhyllan – Marklund mellan Malmsten och Martinsson, Lapidus bredvid Larsson och Ranelid till höger om Rabelais. Möjligen bidrar de till en trivsamt intellektuell miljö. Däremot torde dessa böcker inte platsa som framtida antikvariska fynd. Sant är att de samlar damm.

    Hursomhelst så behövs bokhyllan, än så länge. När den unge arkitekten Nisse Strinning tillsammans med hustrun Kajsa år 1949 lämnade in ett tävlingsförslag på en dylik till Bonniers Folkbibliotek föddes en världssuccé. Med gavlar av plastöverdragen metalltråd och hyllplan i trä skapade Stringhyllan praktiska och tämligen billiga förvaringsmöjligheter i trånga vardagsrum för bästsäljare som Stieg Trenter, Maria Lang, Olle Hedberg och Thor Heyerdahl.

    Hyllan var lätt att montera med bara två hål i väggen för varje gavel. Men det krävdes rejäla pluggar i betongväggarna för att inte hela härligheten skulle braka ner på golvet en mörk natt. Extra farligt blev det förstås när far i huset drog in skruvarna i porös lättbetong utan att plugga. Men visst blev resultatet oftast både luftigt och snyggt. Och produkten utvecklades med tidningsställ och andra finesser. Stringhyllor pryder än i dag många svenska hem. Föremålsarkivets exemplar är för övrigt framtaget på NK:s verkstäder i Nyköping.

   Något senare kom Sparringhyllan, som har långa skenor i väggen med fästen för konsoler, vilka håller upp trähyllorna. Lundqvisthyllan är ett annat val för boksamlare. För att inte tala om Billy, IKEA:s kanske största succé. För den krävs inga hål i väggen, däremot en väldig massa skruvar.

   Frågan är hur många bokhyllor som behövs i framtiden. Google är på väg att scanna in all världens litteratur – och då blir kanske den elektroniska läsplattan var mans redskap för inhämtande av kunskap och förströelse. Att damma den är nog lättare än att hålla rent i bokhyllan.


Bosse Tolander

Möbler: "Fantasier om en herrskapsfröken"



Dagens tema var möbler. Dessvärre var jag stressad när jag skulle se ut något objekt. Möbler finns det gott om på Raspen kan jag försäkra.

Ett toalettbord blev det jag föll för. Bord med en låda på pelare med tre ben. Överstycke med två lådor. Spegeln svängbar fastsatt på två spiralvridna ståndare. Spegelkrön och bordsben snidade i bladrankemotiv.

Tyvärr ingen uppgift om ålder eller var det använts någonstans och av vem. Nu blir det bara fantasier om en herrskapsfröken som av sin kammarjungfru fick hjälp när hon satt vid detta vackra bord och kanske fick håret kammat och uppsatt.

En annan tanke kommer också, måste ha varit väldigt jobbigt att damma alla snirklar runt spegeln och benen. Nästa gång vi ska till Raspen ska jag se till att inte ha något annat uppdrag planerat.


Astrid Hjelm


Ljus: "Bläster"



Just nu är det helmörkt för mig, har kört fast totalt på veckans tema som är ”Ljus”. Hade tankar om eld som ju ger både ljus och värme, liksom även solen gör.

Solen är svår att påverka. Elden kan man styra ibland. Tankarna gick att om man använder en blåsbälg blir lågan större och därmed även ljuset. Släcka gör man dels genom kvävning eller vattenstråle.

Fick syn på en stor blåsbälg, som jag fick veta också kallas bläster. Bläster = en anordning för inpressning av luft eller syre i en metallurgisk ugn för att påskynda förbränning.


Astrid Hjelm

Ljus: "Minns i november den ljuva september"



I Första Moseboken står Gud sade: “Ljus, bli till”. Och ljuset blev till. Så står det i den nya bibelöversättningen. Tidigare hette det “Varde ljus”. Det låter på något sätt högtidligare.

Så här års undrar man om han lyckades helt. Var är solen? Endast mörka moln på himlen och gatlyktorna tänds tidigt på eftermiddagen. Finns det något vi längtar så mycket efter under den här årstiden som solen? Det påstås att vi behöver minst en kvart om dagen av ljus och då helst solljus.

När jag såg samlingen av tvättmedelspaket i museisamlingarna tänkte jag på hur privilegierad jag är som ser solljus dygnet runt från mitt fönster. Jag ser en stor, gul sol med en “svans” på och över alltihop står det Sunlight med blå bokstäver. Skylten sitter på taket till den stora, grå fabriksbyggnaden. På kvällen ser man skylten på långt håll. Ja, man får glädja sig åt det lilla!

Från den här fabriken spreds “ljus” i form av tvättmedlet Surf som gjorde tvätten bländande vit. Surf innehöll blå, gröna och röda kraftkorn som enligt reklamen förstärkte effekten. Oj, vad många skämt dem kornen ledde till. Till exempel när televisionen 1969 skulle anställa politiker från moderaterna, folkpartiet, centern och socialdemokraterna. Då fick dem öknamnet “Bröderna Surf”. Sen är frågan om TVn blev så mycket bättre.

Nu är fabriken nedlagd men ljus kan man få därifrån i form av solarieljus! Och vad brun man blir och man har “chans” att få cancer på köpet. Och det oavsett om det är den riktiga solen eller solariet som åstadkommer hudfärgen.


Harriet Peterson


Ljus: "I upplysningens tjänst"



Inte visste jag att den heter episkop. Alltså den apparat som folkbildande föredragshållare och pedagogiskt inriktade geografilärare använde för att visa sina ”ljusbilder” för ett förmodat kunskapstörstande auditorium. När kart- och planschförrådet inte räckte till, och den svarta tavlan befanns otillräcklig, kunde de klämma in en illustrerad lärobok på en fjädrande platta och projicera den förstorade bilden på en vit duk eller ett uppspänt lakan.

     Mycken kunskap har förmedlats på det sättet. Vissa begräsningar hade dock metoden. En var att lampan i episkopet alstrade så stark värme att det ganska snart började lukta bränt i lokalen. En annan att skärpan i bilderna stundom sjönk betänkligt genom förstoringen, till men för inlärandet.

    I min gymnasievärld hette apparaten balloptikon, vilket visar sig vara en patenterad version av episkop tillverkat från 1911 av företaget Bausch & Lomb Optical Company. Ett varumärke som blev ett begrepp alltså, ungefär som Vespa.

    Det fanns också skioptikon-apparater i vilka man kunde visa genomskinliga bilder. Allt detta ersattes emellertid i början av 1950-talet av overheadapparaten, som bland annat hade fördelen att man kunde rita på bilderna under tiden som de användes. Först i användarskaran var militärerna, men snart var OH-projektorn ett måste i varje föredragande sammanhang, antingen det gällde skolundervisning, kursredogörelser eller företagspresentationer. De som tröttnade skapade talesättet ”if you cannot use your head, use your overhead”.

    I dag har datorn tagit över visningen av bilder och diagram för en större publik. Inget tycks kunna äga rum utan en proffsig Power Point-presentation. Medan episkop/balloptikon/skioptikon står i arkiv och förråd och samlar nostalgiskt damm.


Bosse Tolander


Ljus: "Varde ljus"



Rubriken är lånad ur Bibeln 1:a Mos. 1: kapitlet vers 5-6. Men vad i all världen har det med en gammal bikupa att göra?

Förklaring följer efter en längre inledning som inte har ett dugg med ljus att göra men väl något om bikupor. Min farfar var en intresserad amatörbiodlare. På vintern när det inte fanns nektar fick bina sockerlag. På sommaren flög de omkring som yra höns och letade efter blommor, hittade de ingen blomma kunde det gå bra att sticka ett litet barn.

Ibland svärmade de, då fick farfar rota runt i svärmen för att leta upp drottningen eller visen som det heter. Det var hon som fått kupan att svärma. När hon var funnen gick hon en sorglig död till mötes och nu kunde de andra bina återföras till sin gamla kupa. Det hände också ibland att hela svärmen flög iväg så långt att man inte kunde hitta dem. Om det fanns en tom kupa kunde svärmen få bosätta sig där och då fick drottningen leva.

Fram mot hösten skattades bikuporna på all honung som de flitiga bina samlat ihop under våren och sommaren. Om man vet hur lite honungsämnen ett bi kan frakta hem på en flygtur blir man imponerad av deras arbete och energi.

Honungskakorna som samlats in skulle nu slungas. Slungan kan man kalla för en handdriven centrifug. För att honungen skulle komma ut från honungskakan var man tvungen att först skrapa bort förslutningen på cellerna som var gjord av bivax. Detta bivax samlades i en skål så att resthonungen kunde rinna av. För barnen var det godis att stoppa en bit av vaxet i munnen och suga i sig honungen. Sött och gott var det men det fanns ett visst problem med det. Om man råkade svälja ner lite halvsmält vax reagerade magen på det mest otroliga sätt. Det tog dagar innan den hade återhämtat sig.

Nu hade man alltså honung i slungan och i kannor och burkar. Bivaxet hade man samlat i en skål, ja inte det som ungarna hade lyckats svälja. Nu närmar vi oss ljuset, vi kan se ljuset i tunneln så att säga.

När vi var katoliker här i landet så fick det inte finnas andra ljus på altaret än vaxljus. Vaxljus görs av bivax och när de brinner luktar det varm honung om dem. Det fanns inte så många biodlare här i norden på den katolska tiden, så det var ont om vax och det som fanns var dyrt. Påvarna var emellertid ganska pragmatiska, så i brist på vaxljus kunde det få gå med talgljus eller tranlampor i allra yttersta fall dög även en pärtsticka.

Som ni ser så kan ljus och bikupor ha vissa anknytningspunkter och tack vare invånarna i kuporna så Varde Ljus.


Egon Toft


RSS 2.0