Ljus: "Allt ljus på mig"



Glorian på ikonen skimrar i den svaga belysningen. Bilden av Maria – Gudsmodern med Jesusbarnet på armen är en ikon av sällan skådad lyskraft genom den stora glorian av silver.

Ett dyrbart material som täcker hela ikonen, men då med sirlig ornamentering. En gåva genom ett testamente upprättat av kyrkoherde Axel Haerberger, Strängnäs, en av många ryska ikoner i en stor samling beskriven på museets hemsida av fil. dr. Ulf Abel.

Den första tanken som slog mig är en smula hädisk. Här avbildas en Madonna med ett starkt ljusskimmer kring huvudet – på ett sätt som gör att menighetens blickar omedelbart dras till denna ikon. Det råder inget tvivel om till vem deras tillbedjan skall riktas. Kulten av Jungfru Maria – Madonnan – förandligas och stegras i ljuset i glorian omkring huvudet på henne. Hon som är Guds moder. Den heliga Madonnan.

Men stopp där!  MADONNA – Louise Ciccone – hon är ju också en ikon, en stilikon som tillbeds av många så världslig hon är. Och ett eget litet barn, en pojke, har hon skaffat fram på konstgjord väg, nåja adoption! Likheten blir ännu mer slående då världsturnén med MADONNA drar igång och instruktionen lämnas till medarbetarna inför hennes entré på scenen. Instruktionen lyder: ALLT LJUS PÅ MIG


Om ”ljus” i Notboken till Bibel 2000, uppslagsdelen – ”Ljus”:

”Ljuset är en av de vanligaste symbolerna i religionshistorien och nämns också ofta i bibeln. I GT förknippas ordet ljus i synnerhet med Gud. […] Symbolen används på liknande sätt i NT, men får också nya kristna betydelser. Den tillämpas på Kristus eller budskapet om honom”.

”Gloria” – ett glänsande sken eller en ljusring kring en persons huvud, helgonsken, strålglans. Glorian är en symbol för helighet i den kristna konsten.


Olle Hallberg


Kontor: "Då var jag bara 9 år"



Ett skrivställ var en praktisk tingest för skrivare av olika slag. Speciellt på 1800-talet tillverkades många och de var kanske lämpliga presenter till jubilarer.

    Det var gjort i metall och skulle innehålla två glasdosor för bläck respektive sand, det senare för att suga upp överflödigt bläck innan läskpapper fanns. Dessutom brukade det finnas ett slags stöd i bakre kanten där man kunde hänga sitt fickur eller luta ett manuskript eller brev.

    Det här föremålet leder mina tankar till min farfar eftersom jag har ärvt hans skrivställ och har det framför mig just nu. Farfar var präst och fick denna pjäs vid sin prästvigning 1876, troligen efter insamling i släkten.

    Han härstammade från Ockelbo där fadern var kopparslagare och dessutom gjorde skogsaffärer. Farfar blev pastorsadjunkt och komminister i olika församlingar i Hälsingland och gifte sig med en syster till Delsbostintan. De flyttade söderut och till slut blev han kontraktsprost i Närtuna i Uppland.

    Familjen var stor, åtta barn och diverse släktingar fyllde upp den präktiga prästgården. Jordbruket var utarrenderat men farfar hade fullt upp ändå. Tidvis hade han hjälp av en pastorsadjunkt då han hade en annexförsamling också.

    Han hade dessutom ett "extraknäck" som ingen tidigare talat om, men som kom fram i hans efterlämnade papper; han hade ett slags apoteksfilial. Från apoteket levererades varor (enligt läkares ordination får man hoppas) som han sedan sålde till bygdens folk. Mycket noggrann bokföring hade han och det är roligt att föreställa sig honom sitta där och plita vid sitt skrivställ och föra in små summor. Givetvis satt han också där och skrev sina predikningar.

   Själv minns jag min farfar som en vithårig gubbe som man var lite rädd för, som satt i en stol och nickade. Han dog 1937, 84 år gammal. Då var jag bara 9 år, men små minnesfragment dyker upp när man ser dessa gamla skrivställ från 1800-talet som ingen förstår sig på längre!


Karin Janson


Kontor: "Det är något mellan 5,9 och 6,1"



Dessa apparater fanns för det mesta inne på kassakontoret. Kassören var en mycket betydande person, åtminstone i sina egna ögon.

Även om hans betydelse inte var så betydande måste han behandlas med artighet, vördnad och aktning. Han var den som kunde se till att en tom mage kunde fyllas med mat och inte vara lika tom som plånboken, han kunde betala ut ett förskott. Kassören hade förutom räknemaskin även fadermördare och svalrock.

Svalrocken var en tunn kavaj i satin eller liknande, på sommaren var den ljusgrå och på vintern svart. Ögonen på kassören sade alltid ett barskt ”nej” även om man bara skulle leverera in portföljen med pengar som hämtats på banken. Alla kassörer hade en Odhners räknesnurra utrustad med tre vevar. Allt kunde räknas på den med en massa vevande.

När nyare räknemaskiner kom behölls snurran för att man skulle kunna kontrollera att de nya maskinerna räknade rätt. Troligtvis har den tidens kassörer och räknesnurror försvunnit från vårt penninglösa samhälle.

En annan räkneapparat var räknestickan. Det var mestadels ingenjörer och andra tekniker som använde den. Då kunde följande utspelas i ett konferensrum där man diskuterade investeringar och avskrivningstid:

Rolle som var snabb i huvudräkning och med papper och kunde snabbt säga att det blir 6 år. Överingenjören plockar fram sin räknesticka och nu börjar ett frenetiskt flyttande av stav och slid. Efter en ganska lång stund och noggrann avläsning kommer ett utlåtande att, ”det är något mellan 5,9 och 6,1, vi kan nog säga 6”. Räknestickan dog under 1970-talet då det kom mindre och behändigare fickräknare.


Egon Toft


Kontor: "Stämpeln"



Kontor. Ordet kan associera till byråkrati, kontroll och till en person som sitter bakom en lucka och tar emot ansökningar. Och vad håller hon/han i handen – en stämpel.

Men när min tanke tänds då jag ser stämpeln på bilden går den till ”mitt” första egna, lilla bibliotek. Det låg i gamla uttjänta IOGT-huset i Norrtälje och var ortens stadsbibliotek och jag var dess nytillträdde chef.

Stämpeln i bibliotekskontoret var viktig! Den användes varje dag av halvtidskontoristen och stadsbibliotekarien i god sämja. Den förväntade utlåningen skulle beräknas och rätt antal datumkort skulle stämplas upp med återlämningsdatum.

Det gällde att ställa in stämpeltyperna rätt så att det stämde med tre veckors lånetid – inte mer. Det tog en stund varje dag innan vi öppnade, men det måste göras. Ack nutidens datautlåning var det långt till på 1960-talet.

Men hallå, det var ju påbjuden rationalisering i biblioteksvärlden, det lärdes ut på Bibliotekshögskkolan. Sagt och gjort, nu gällde det att föra över jobbet med stämplingen till låntagarna. De fick ta de utlagda stämplarna – med förinställt datum naturligtvis – och stämpla själva och skriva låntagarnummer på bokkorten. Allt för rationaliseringens skull och utan att knota.

Se där vad en datumstämpel av ovan avbildad modell kan väcka för minnen.


Olle Hallberg


Kontor: "Jag fick jobbet!"



När jag ser drottning Desiderias skrivställ påminner det mig om min mycket tidiga barndom. Jag föddes i ett hus som ägdes av en farbror David.

Mina föräldrar och jag bodde i övervåningen. Han körde lastbil och varje kväll när han kom hem skjutsade han mig runt huset. Han var väldigt förtjust i mig. Då som treåring hade jag rött hår och korkskruvslockar. När mitt hår klipptes tog han en lock och lade den i sitt skrivställ.

Det var inte lika pråligt som Desiderias. Det hade ett fack för pennor och två glasburkar, en för bläcket och en avsedd för små kulor för den använda bläckpennan. I den burken, men utan kulor, låg min hårlock. Där fanns den kvar i många år.

Långt senare i livet var jag på en anställningsintervju. Efter det allvarliga samtalet blev det lite kallprat. På väggen hos den tilltänkta chefen hängde en gåramålning föreställande en röd stuga. Han berättade att stugan låg i Södermanland men att han inte var därifrån men hade släkt där, bland annat en farbror i Bettna. Hette han möjligen David? Jo, visst var det så.

Här satt jag alltså hos en brorson till min beundrare från barndomen. Vi lever i en ankdamm! Jag fick jobbet!


Harriet Peterson

Kontor: "Vass eller vässad penna"



Det är långtifrån säkert att den skribent som anses ha en vass penna äger en pennvässare. Journalistiska ikoner som chefredaktören Herbert Tingsten, reportern Marianne Höök och kåsören Red Top knackade ner sina alster på skrivmaskin eller formulerade meningarna med reservoarpennans hjälp. Medan dagens motsvarigheter vässar argumenten i datorns internminne.

    Nej, med pennvässare spetsar man en blyertspenna av exempelvis märket Faber Castell för att smidigt kunna anteckna lösningen av diverse uppgifter eller skissa en teckning. Det första patentet för denna uppfinning söktes 1828. Vi pensionärer minns från skolan våra pennskrin med åtföljande pennvässare. Framme vid katedern satt en fast pennvässare. En sådan fanns även på alla kontor, och dess behållare behövde ofta tömmas som en följd av flitig användning.

    Man skulle kunna tro att behovet av pennvässare avtagit kraftig alltsedan kulspetspennan gjorde sitt intåg under 1950-talet. Men en dagsaktuell sökning av ordet pennvässare på Google ger över 25 000 träffar! Utbudet är enormt och fantasin flödar hos dem som formgivit nutidens pennvässare. Det finns till och med sådana som är knutna till datorns USB-minne. Vår barndoms lilla vässande jordglob, som skruvades isär, finns dock kvar fortfarande.

    Uppenbarligen nyttjas alltså blyertspennor alltjämt i hög grad på såväl kontor (inte bara arkitektdito), som i skolor vid sidan av datorerna. Men den finess som utmärker Föremålsarkivets amerikanska ”Giant Automatic Sharpener” från 1950 har jag faktiskt aldrig sett tidigare: En svängbar liten metallskiva med hål i olika storlekar, anpassade till pennor av varierande tjocklek.

    För övrigt hade tidigare decenniers ”vassa pennor” konkurrens av så kallade ”pennskaft”, av vilka författarinnan Elin Wägner var det mest kända.  Jag undrar om 2000-talets ungdom har en aning om vad detta ord betyder, i överförd eller direkt bemärkelse.


Bosse Tolander


Kontor: "En stridsvagn"

Kontor, veckans ämne, har jag ingen personlig erfarenhet av. När vi gick omkring på Raspen för att hitta objekt till ämnet fick jag syn på en "stridsvagn". Vad har en stridsvagn på ett kontor att göra?

    Naturligtvis associerade jag helt fel. Stridsvagnen är en läskpappershållare. Men se på bilden, vad tycker Du? Läskpapper använde jag själv som barn när vi i skolan hade välskrivning med bläck. Det var mycket noga med att det skulle vara snyggt och prydligt i skrivböckerna.

    Tycker lite synd om dagens skolbarn som knappt kan skriva skrivstil och inte läsa den heller för den delen. Läskpappershållaren har funnits på Försäkringskassan som skänkt en hel del material till Sörmlands museum, bland annat stämplar i ett otal varianter.


Astrid Hjelm


Mode: "Myggjagare och stilettklackar"



Vad är detta? Jo, det är delar av det mode som hörde till början av 1960-talet. Myggjagaren en herrsko som var otroligt spetsig i tårna. Enligt ”expertisen” skulle en mygga fastna på spetsen om man sparkade den i rumpan.

Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.

Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.

När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.

Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.

Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.


Egon Toft

Mode: "En dröm en gång"



Muffar kan vara något att foga ihop rör med, men det kan också vara ett kvinnoplagg med samma grundidé: ett rör.

    I muffen trädde man in båda händerna och värmde dem och under de kalla vintrarna. På 1940-talet var muffar mycket populärt bland finare damer. I 12-13-årsåldern önskade jag mig hett att kunna gå med en muff som kvinnor på film. Till slut fick jag också en som Mamma sytt åt mig. Den hade nutriapäls på framsidan och baksida av tjockt brunt ylle, foder i flanell och blixtlåsficka. Mycket elegant tyckte jag.

    Men egentligen var ju muffen ett ganska opraktiskt plagg – man kunde ju inte gå naturligt med händerna på magen! Och inte kunde man bära något i händerna heller, och fickan på baksidan var inte stor. Skönt för händerna var det i alla fall.

    Såvitt jag minns var inte muffen modern så värst länge, fyra fem år kanske. Efter kriget kom det fram bättre och billigare material till handskar och vantar, så intresset för muffar tog slut.


Karin Janson

Mode: "KLÄDGALGEN"



Kostymen hänger där på en galge i klädkammaren och minner om gamla tider. Om klädmodet för herrar 1989 då denna mörkblå kostym är inköpt. Men varför ger mig just denna galge sådana associationer. Jo, den har den för alla gamla nyköpingsbor så välkända logotypen ”BÖRJES KLÄDER”.  Det var en tid för länge sen i en liten pojkes tid…

Så här var det. Min yngsta morbror hette Evert Wärn och han drev ”Wärns herrekipering” som låg på Östra Storgatan i Nyköping. Dit gick jag med min mamma och handlade kläder på 1940-talet, det var självklart. Evert var ju mammas bror. Men år 1947 hände något stort i Nyköping. Då öppnade ”Börjes Herr och Gosskläder” och den butiken var först i stan med pojkkonfektion.

Inköpen flyttades över till Börjes utan att morbror Evert tog illa upp – han var kompis med Börje Ohlsson. De höll på samma fotbollslag! Och dessutom hade ju ”Wärns” inte moderiktiga kläder för tonåringar.

Men kostymen var ju inköpt 1989 och då hade ”Börjes” slutat för ett antal år sedan. Den kunde alltså inte vara köpt där. Jag hade sparat galgen från ”Börjes” och på den hängt upp en kostym från en annan herrekipering. Sambandet ledde till ett telefonsamtal med en 93årig Börje Ohlsson som kom ihåg hur det hängde ihop.

År 1989 skedde också något stort i Nyköping. Då invigdes CULTURUM med ett specialprogram på stora scenen och vem stod inte där och hälsade välkommen. Just det – en något nervös kulturchef iförd nyinköpt kostym. En mörkblå, dubbelknäppt kostym i ”Cool Wool” från Ljungströmsgruppen. Kamgarnstyg vävt i mönstret ”gåsöga”. Stiligt men som sagt nervöst för kulturchefen.

I invigningspubliken på CULTURUM fanns Börje Ohlsson och hans glädje var stor när han kom fram efteråt och med kännarmin tog en närmare titt på kostymen och sa: ”Den här kostymen skall du vara rädd om. Den har en kvalitet som jag kommer ihåg från min tid, men då gällde det skräddarsytt och högsta kvalité. Men denna sitter fint på dig”.

Nu hänger den oanvänd på ”Börjes” galge för tyvärr har den krympt (?) och känns något för trång vad det nu kommer sig!


Olle Hallberg


Mode: "Fadermördare"



Vad ska jag ta på mig? Den ständiga frågan när man skall gå bort. Garderoben är fullproppad med kläder men ingenting passar just nu. Det gäller oavsett om det gäller att gå till arbetet eller fest.


Männen tycks ha det lättare. Står det kavaj på inbjudan så är det kostym som gäller – helst i en mörk färg, aj, aj – manchesterkavaj duger inte. Allt enligt modeorakler. Och modellen på kostymer varierar inte särskilt mycket. Vid speciella tillfällen, tillexempel Nobelfesten, måste fracken på.

Oftast är den nog hyrd om man inte är en person som rör sig i kretsar med många storstilade fester. Klädseln kan se ganska lustig ut när 50-åringen med begynnande ölmage klämmer in sig i fracken som köptes under studenttiden i Uppsala. Och dessutom har den börjat anta en grönaktig färg på grund av åldern.

Stilen på männens kläder har ändå ändrats en del under årens lopp. Under 1800-talet började man använda lösa skjortbröst (så kallade ”söndagsblad”) med löskrage som syns på bilden. Då behövde inte skjortan vara så elegant.

Kragen kallas ”fadermördare”, inte utan orsak. Den är ju så stel och har mycket små knapphål. Det måste ha varit ett helvete att knäppa ihop den med stela mansfingrar. Knappen var liten och kunde lätt försvinna under en möbel. Det resulterade säkert i många familjegräl när feststassen skulle på.

Kommer du ihåg TV-serien “Markurells i Wadköping” med Edvin Adolphsson som Markurell själv? Svettig och smått hysterisk inför sonens studentexamen. Den scenen glömmer man nog aldrig. Missa den inte om tillfälle ges.


Harriet Peterson


Mode: "Lumpen har också sitt mode"



    Till skillnad från det civila klädmodet, som numera växlar ett par gånger om året, är de militära uniformstrenderna mer seglivade och dessutom klart och tydligt årgångsmärkta. När den svenska armén strax före andra världskriget fick en ny uniform betecknad m/1939 hade föregångaren 16 år på nacken (m/1923). Den var sydd i tjockt, vadmalsliknande (lumpen!) gråbrungrönt tyg och försedd med nedvikt krage som skulle bäras hopknäppt.

    Byxorna hölls ihop vid vristerna av lösa damasker, vilka var ett gissel för infanterister och hemvärnsmän när de lossnade under framryckning i snårig terräng. Allehanda utrustning, såsom magasinsväska, vattenflaska, skyddsmask och mattornister hängde i olika band runt halsen eller i bältet. Därtill kom ryggsäck, kulsprutepistol, radioapparat och annan för striden nödvändig materiel. Talesättet att den svenske soldaten bar ihjäl sig innehöll åtminstone ett uns av sanning.

   I början av 1950-talet kom en ny permissionsuniform, m/1952 med rock och byxor av diagonaltyg. Det påstods att modellen tagits fram för att rädda svensk konfektionsindustri. Särskilt snygg eller praktiskt var den i vart fall inte.

   Det dröjde ända till slutet av 1950-talet innan nya uniformer för fältbruk introducerades, m/1958 i grått för vinterbruk och m/1959 i grönt för sommarbruk. Den stora nyheten var här de många utanpåliggande fickorna på såväl rock som byxor där mycket kunde förvaras. Och damaskerna ersattes av en rem fastsatt i byxorna. Man kan nog säga att speciellt den gröna uniformen kom att bilda skola för många av de moderna fritidsbyxor från Fjällräven och andra leverantörer som svenska män och även kvinnor idag utrustar sig med.

    De har också tagit efter de kamouflagemönster som försvaret efter amerikanskt mönster använder på sina fältuniformer sedan början av 1990-talet. Vad detta mönster har med civil verksamhet att göra är inte lätt att begripa.


Bosse Tolander


Mode: "Som små damer"



För en ung flicka var modet i det närmaste perfekt i mitten av 1950-talet, då jag var en sådan. Vida kjolar, smal midja, ärmlöst. Klänningen jag såg på Raspen påminner om en liknande som jag själv hade. En som jag kände mig väldigt fin i.

Hade också en stärkt tyllunderkjol till, som i och för sej inte var särskilt behaglig att bära. Vass och stel, men jag var inte ensam, det tillhörde liksom uniformen för tjejerna då. Tänk lördagskväll med dans i Parken. Vita sandaletter som gav skoskav, men vad gjorde det, nästa helg var det glömt, nya tillkom.

Kjolar med volanger… även till dessa bars tyllunderkjolen. Söta små blusar i singoallamodell. Dräkter med rak kjol, kort jacka med markerad midja. Så fina vi var, som små damer. Kanske också en liten hatt på huvudet. Så var det då. Nu är nu, jag skulle inte vilja se mitt barnbarn (16 år), klädd som en dam, hon är så fin som hon är i dagens mode.


Astrid Hjelm

Kök: "Fyrkantiga pannkakor"



Under 1950-talet lärde man sig att formpressa plast eller som det lite hånfullt kallades för, av en del konstruktörer, plastelina. Med formpressningen kom de fyrkantiga köksföremålen, fat, koppar och skålar – allt skulle vara fyrkantigt.

Relativt snart pressade man även lättmetall och nu kom den fyrkantiga stekpannan. Att spisarna hade runda plattor bortsåg man ifrån. Visst, man kunde steka på det fyrkantiga järnet, men som en mycket ung man sa ”kan man äta fyrkantiga pannkakor?”.


Egon Toft


Kök: "Ett par gamla hackknivar!"



    Den här bilden visar ett par HACKKNIVAR som användes till att hacka kött till exempel sylta. Nederkanten är riktigt vass, så det är bäst att inte lägga fingrarna emellan. Man höll en kniv i vardera handen och hackade mot en tjock stadig skärbräda. Till julen skulle mycket julmat lagas och det var mest fläskkött man hackade till sylta, grishuvudet passade inte till mycket annat.

    Hos mina svärföräldrar brukade man på 1920- och 30-talet köpa en griskulting på våren och föda upp den till slakt på hösten till julmat. När sedan de olika delarna rimmats i saltlake kokades huvudet och då kunde det hända när man lyfte ett lock på spisen att griskompisen från i somras stirrade på en med ett sorgset öga! Sedan skrapades köttet från benen och hackades med knivarna, blandades med späck, kryddor med mera och kokades i form i vattenbad – härlig sylta till julbordet!

    Efter min svärmors död hittades ett par sådana här knivar och det påminde mig om hennes berättelser om julfirande i en liten trång stuga utan moderna bekvämligheter. Hur klarade man att laga mat till 10-12 personer på en liten vedspis?

    Det gick på något sätt för alla var glada och snälla och hjälptes åt och man tog det som det var, de flesta hade det ju ungefär likadant. Stora förändringar  skedde ju sedan, men det är en annan historia! Intressant i alla fall så många tankar kan rinna upp när man ser ett par gamla hackknivar!


Karin Janson


Kök: "Plättlaggen"



I varje välutrustat kök i gamla tider skulle det finnas en plättlagg. Det fanns en i mitt barndomshem och den var av gjutjärn, rymde sju plättar och värmdes på gasspis.

På 1930-talet hade alla HSB-lägenheter i Nyköping gasspisar. När man bytte ut dem mot elektrisk dito på 1950-talet, så kastade min mamma plättlaggen. Den gick inte att använda på nymodigheten. Men då hade jag ätit mitt sista lass plättar för länge sedan. Jag hade flyttat hemifrån.

Så småningom förde hustrun med en plättlagg i vårt hushåll, en med planslipad botten, från sin mamma. Då fanns ånyo möjligheter, men jag kan inte minnas att det vankades plättar så många gånger om året.

Så kom barnbarnen på 1980-talet. Då återupptäcktes plättlaggen som nu fanns på vårt landsställe. Vid ett minnesvärt tillfälle, när Mattias och Niklas hade en kamrat med, serverade deras mormor plättar till lunch på allmän begäran. Hon hade då travat plättarna på höjden på serveringsfatet.

Kommentaren från den gästande kamraten, vars mamma aldrig hade gräddat plättar, var : ”Vilka små pannkakor ni har. Hur gör man dom?”.

Mormor visade och stekte fler så de osade och ungen åt för allt vad han var värd och trave efter trave med plättar försvann. Den synen glömmer jag aldrig! Om företeelsen ”plättar” skriver Nordisk familjebok 1925 följande:

”Plättar
, kokk., en omtyckt mjölrätt, tillagad af ägg, vatten, hvetemjöl, mjöl (och grädde) samt smör. Smeten gräddas i lagg med smärre runda plättrum, hvilka penslas med smält smör eller flottyr. I äppelplättar inläggas tunna äppelskifvor. Plättar förtäras helst med sylt.

Det sistnämnda skriver man verkligen under på – även komplettering med vispad grädde skulle smaka gott. Bilden från Länsmuseets föremålsarkiv föreställer en verkligt pampig plättlagg. Den kommer säkert från ett stort herrgårds- eller bondkök där man kunde grädda ovanpå en vedeldad ”Näfveqvarnare” och servera ända upp till arton plättar i en vända.


Olle Hallberg


Kök: "Mormors receptbok"



Här ser jag en samling kakmått och vad dyker upp i tankarna då? Jo, jag tänker på tiden då mina döttrar var små. När december månad närmade sig började vi förbereda julen. Då planerades julbaket. Det fanns många önskemål inom familjen vilka bröd och vilka kakor som skulle bakas.

Det som alla var överens om var saffransbrödet. Det skulle bakas lussekatter till Luciadagen och Prästens hår till jul. Formen på bröden var viktiga. Lussekatterna skulle vara i form av ett S. Prästens hår består av flera smala degrullar som man lägger samman och viker ihop. Sedan böjs ändarna upp så att brödet liknar en peruk.

När sedan kakbaket startade var det pepparkakorna som var viktigast. Då kom kakmåtten fram och degen kavlades ut mycket tunt. Det blev hjärtan – stora och små – grisar, gubbar och gummor. Grismåttet skulle ha lite “uppnäsa” för då såg den glad ut. En och annan degbit försvann direkt ner i magen.

Sedan bakades andra småkakor till exempel drömmar, chokladkakor, spritskransar och allra viktigast var Mormors korintkakor. De var ett måste. Fortfarande bakar vi dessa kakor inom familjen till varje storhelg och andra högtidsdagar. Mormors receptbok, alltså min mammas, med svarta vaxdukspärmar finns i säkert förvar hos min yngsta dotter, men jag vet inte om hon använder den särskilt mycket.

När julbaket pågick var det viktigt att dokumentera det i form av fotografier. Samma foto togs år efter år på pepparkaksfigurer på bakplåten samt Prästens hår och med adventsljusstaken bredvid, ibland med ett ljus och ibland med två. Det som ändrades var döttrarnas längd.

Har dagens mammor och pappor ork och tid att syssla med sådana här egentligen ganska onyttiga saker?


Harriet Peterson


Kök: ”Bara en slaskhink”



    Det ligger något symboliskt i att en enkel slaskhink från 1900-talets första hälft inte fått något ”personnummer” i föremålsarkivets mycket välordnade system, utan är omärkt. Rester från köket, där hinken stod under diskbänken, var då inte mycket att orda om och inte heller något stort bekymmer.

    Där slängdes potatisskal, vidbrända makaroner, överbliven havregrynsgröt och några mögliga brödbitar. Man tog vara på det mesta och antalet tomma förpackningar att slänga var lågt. Mjölk köptes i ”lösvikt” i medhavd kruka, plasten var inte uppfunnen och djupfrysta, paketerade varor hade ingen hört talas om.

    När den förzinkade hinken var full gick man ut på gården med hinken och slängde innehållet i metalltunnan, som sanningen att säga kunde lukta rätt illa. Vad som sedan hände när sopgubbarna tömt tunnan på tippen är för mig oklart. Antagligen förmultnade det som inte måsarna orkade äta upp.

    Idag växer sopberget snabbt, även om de miljöintresserade sorterar efter bästa förmåga, och en del går till så kallad återvinning. Det produceras också biogas av matavfallet – soporna har blivit en ”resurs”, sägs det. Men egentligen var det nog bättre på slaskhinkens tid, då maten åts upp i stället för att kastas.


Bosse Tolander


Kök: "Slånbärslikör"



Får syn på 6 stycken småglas i en ljusgrön färg, enligt beskrivningen är det punschglas, men min fantasi säger likörglas. Slånbärslikör.

Eftersom det nu börjar bli kallt och frost ute tänker jag på om jag ska hitta några bär i år. Det är svårt numera för folk har ju frys och kan därför plocka bären innan de är frostbitna som de ska vara när man gör likören.

Ser en bild framför mej med kalas vid juletid där herrarna dricker konjak i kupor och damerna likör i små fina glas. Männen blir mer högljudda, berättar historier, skryter, skrattar medan kvinnorna blir lite blyga, fnissiga och rödkindade. Kan tänka mej att de små gröna glasen rymmer cirka 15-20 cl, men mer behövs nog inte.

Recept på en god slånbärslikör, som är hämtad ur Prinsessornas Kokbok utgiven av Albert Bonniers boktryckeri 1947:

                          1 l renat brännvin
                          Frostbitna slånbär
                          400 gr socker
                          2 dl vatten


"Brännvinet fördelas lika i 2 helbuteljer. Buteljerna fyllas med frostbitna slånbär och korkas väl. De få stå minst 3 veckor på ett varmt ställe. Bären frånsilas och brännvinet hälles i en iskall lag, kokt av sockret och vattnet. Omröres mycket väl, silas genom en i kallt vatten urvriden silduk, buteljeras och korkas väl.

Anm: viktigt är att bären äro frostbitna, annars får likören ej den rätta smaken."


Astrid Hjelm


Leksaker: ”En nyttosak igen”



När datorerna kom var det stora, tunga och dyra saker. Med dem skulle man lösa alla problem. När den första svenskbyggda datorn testats skall en professor ha sagt: ”med denna maskin har vi löst landets beräkningsproblem under överskådlig tid”. Tiden gick, datorerna krympte.

1975 kom de första ”mikrodatorerna”, de kunde inte mer än en vad bra räknedosa kan idag. 1980 hände det som gjorde att datorn inte längre var något som enbart användes inom företag och förvaltning. Det kom spel till datorerna, det fanns till och med speciella speldatorer.

När man skulle sälja en dator till ett företag så kom alltid frågan vilka spel kunde man installera, eller så hette det från cheferna: ”kan ni hindra så att det inte installeras några spel”. Tiderna ändras hela tiden, och idag används leksakerna även till nyttiga saker för informationssökning, kommunikation och problemlösare. Leksaken har blivit en nyttosak igen.


Egon Toft


Leksaker: "Leksaksjärnväg"


Det är något visst med träleksaker. Minnet av den första pedagogiska leksaken – en klossvagn med omålade kuber, rundstavar och avlånga pelare – alla i trä med slät yta. En klassiker från BRIO med röda hjul – tillverkad i början av 1930-talet. Var är den nu?? Jag sörjer!

Leksaks- eller modelljärnvägar i metall – elektriskt drivna lok och vagnar är mer för den vuxne mannen. De har funnits länge och attraherar entusiaster som ”leker” långt upp i åldrarna.

Men leksaksjärnvägar i trä har inte så många år på nacken. Kanske började de tillverkas i slutet på 1950-talet och det var BRIO som stod för nyheten som blev en stor succé.

Det kan förklara att mina tidiga leksaksminnen inte omfattar denna träleksak. När sedan vår familj begåvades med två flickor på 60-talet missade vi inköp av BRIO-järnvägen. Och detta trots att könsneutrala leksaker var inne redan på den tiden. Det köptes dockskåp och bilar men ingen träjärnväg.

Men så småningom föddes det barnbarn och två av dem var pojkar. Då var det till att skaffa leksaksjärnväg av den modell länsmuseets föremålsarkiv har i sina samlingar. Killarnas kusin – en flicka – fick självfallet pröva på att bygga järnväg och koppla ihop långa vagnsätt. Men att köra loket var det strid om. Morfar låg på golvet och lade ut rälsen som fick kompletteras gång på gång. Den blev ju aldrig tillräckligt lång!


Olle Hallberg

Leksaker: ”En lek som stannat i minnet”



Den här lilla kammen och mjuka hårborsten - vackert dekorerade med blommor - har nog kommit till användning när lilla Kerstin lekte med sin docka. Hon pratade säkert ömt till henne för det var nog en flickdocka med ett mjukt hår. Många vackra frisyrer borstades och kammades fram.

Min egen docka hade tygkropp och huvud av hårt material. Jag kan inte minnas om dockan hade hår eller om det var ditmålat. Min mamma sydde kläder till henne. Pojkdockor var inte så vanliga förr i tiden. Jag fick en ganska stor dockpojke av en släkting från Stockholm. Den var av celluloid, ett ömtåligt material. Det gjorde att jag inte vågade leka med den så ofta. Särskilt inte när kamrater var med. De var inte lika rädda om den som jag. Den var klädd i ett par klarblå kortbyxor av tunt ylletyg och hade hängslen. Den hade målat hår, så den kunde jag inte kamma.

Mina kamrater och jag fantiserade om att vi var damfrisörer, men då hade vi inte dockor som föremål för våra ambitioner. Vi begav oss upp till sluttningen på en bergsknalle vid Morotstán i Nävekvarn. Där växte gräs i form av små tuvor, och vi lånade saxar från våra mammor med förmaningen: ”Den är vass!”. Sedan satte vi igång med klippningen. Det gick att fixa många olika frisyrer av de tunna grässtråna - somliga tuvor snaggades, andra fick behålla lite längre “hår”. Vi hade väldigt roligt där bland tuvorna.

När jag på gamla dagar berättade om vår lek för en nyvunnen väninna berättade hon att hon hade hört samma berättelse från en av mina forna lekkamrater. Henne har jag inte träffat på många år. Tydligen har den här leken stannat i våra minnen eftersom vi berättar om denna “gräsklippning” som exempel på hur vi lekte som barn.


Harriet Peterson


Leksaker: "Viramarker blev Loppbitar"



   I min pappas skrivbordslåda fanns en rund ask med långa, korta och runda bitar av bakelit (tror jag) i fyra olika färger – rött, gult, blått och vitt. De skulle användas som ”betalmarker” i ett kortspel för vuxna som hette Vira, men jag kände ingen som utövade det. För oss barn på 1940-talet – som bara kunde Bluffstopp, Kasino och Hej knekt och liknande – hade dessa marker emellertid en helt annan funktion. Vi spelade Loppa med dem.

   En filt breddes då ut på bordet eller golvet och sedan gällde det för de 2 – 4 spelarna med var sin färg att växelvis försöka ”knäppa” bakelitbitarna in i burken som stod i mitten. De långa var svårast och de runda lättast att få i. Man kunde ”låsa” motståndaren genom att lägga en egen bit över en av hans bitar för att i lugn och ro spela vidare själv. Ett enkelt men faktiskt mycket roligt och spännande spel. Och i någon mån utvecklande för det taktiska sinnet och den motoriska färdigheten.

   När jag hittade en spelmarksburk i föremålsarkivet dök emellertid frågan upp: Vad är egentligen Vira? Via nätet och boken Kortoxen vet jag nu att det anses vara det enda kortspel av rang som utvecklats i Sverige. Det skedde redan på 1800-talet av vallonättlingar vid Vira bruk i Roslagen. Tre personer kan delta och det finns en mängd regler om budgivning och annat knepigt, ungefär som i bridge. Till och med bridgeikonen Culbertson lär ha uttryckt sin uppskattning. De långa bitarna kallas pinnar och de korta rektangulära heter betar, som är värda åtta pinnar. Ibland finns också trekantiga bitar, men sådana spelade vi aldrig Loppa med. Burken benämns pulla och fungerar som ”kassa”.

   Efter mer än 60 år vet jag nu äntligen litet mer om vad pappas spelmarker egentligen var avsedda för. Så kan det gå.


Bosse Tolander


Leksaker: "Lyckligare barn idag?"



Sommaren är slut, hösten är här med tidiga kvällar och mörker. Extra mörkt var det på landet där jag växte upp.

Var ett ensamt barn, mina bröder äldre och redan utflugna. Inte några jämnåriga kamrater i närheten heller. Vad gjorde jag då när jag kommit hem från skolan och klarat av eventuella läxor, måltider och andra sysslor som barn gjorde på min tid? Det fanns ju varken TV eller datorer att förströ sig med. Dessutom var jag astmatiker, så jag orkade inte med så livliga lekar.

Pappersdockor och filmstjärnor var något jag pysslade mycket med. Så när jag fick syn på en bunt med dylika på Raspen gick jag igång. Clark Gable, Gregory Peck, Alan Ladd, Esther Williams, Ingrid Bergman, Greta Garbo, Doris Day, Ulla Jakobsson m.fl. Det fanns ju hur många som helst.

Har lite svårt att minnas hur jag fick tag på bilderna, men tror man kunde köpa dem förpackade i små buntar om 5 eller 10 st, eller i tablettaskar. Klippa ut ur Fickjournalen eller andra tidningar. Kunde sen byta med kamrater om man fick dubletter. Förvarade mina filmisar och pappersdockor och andra för mej viktiga saker i små askar som kanske innehållit choklad eller dylikt.

Undrar om dagens barn, som har så mycket saker och som får så mycket stimuli utifrån och som inte behöver använda sin egen fantasi är lyckligare. Tror inte det men det är en annan historia som vi kan komma till vid senare tillfälle.


Astrid Hjelm


RSS 2.0