Samma sak: Förtjust i mat

När vi fastnade för detta tema och slutligen gemensamt valde den elektriska spisen - tillverkad på Norrahammars bruk, som ingick i Husqvarnakoncernen - då gick tankarna på mitt kommande bloggande kring den i diverse krumbukter. Vilken är min relation till detta föremål?



Ja mat har jag alltid varit förtjust i och på den vägen är det. Äta det kan jag men laga mat är inte min starka sida. Jag skulle tänka mig att av spisens två plattor skulle jag använda endast den ena – den mindre – för att koka ägg alternativt värma vatten till att hälla i Melittapåsen med kaffepulver i. Det är allt!


Jag noterar att den enda plåt som man kan använda i den pyttesmala ugnen – den är av ”blå emalj med vita stänk liksom planet under spisplattorna” – detta enligt museets huvudinformation på blankett.

Det tyder på en konstnärlig ambition hos tillverkaren som förmodligen ville pigga upp husmor när hon stod inför dagens matlagningsigångsättning. Eller också var de vita stänken ditsatta för att hon inte skulle stressas av spilld mjölk eller något vitt kladd – stänk som stänk menar jag!


Samma sak: Elspisen var välkommen

Vilken glädje det var när elspisen kom in i de svenska köken under mitten av 30-talet. Husmödrarna var saliga. Tänk att slippa den sotiga vedspisen eller värmeskåpet, så svårt att baka i!

Min arbetskamrat Karin Rehnberg, konsumentjournalist på ICA-kuriren, läste etnologi vid Stockholms Universitet. 1986 skrev hon en uppsats just under rubriken När husmor fick elektrisk spis. Ur den har jag saxat några kommentarer från en enkät, som Karin refererade till. Den var gjord i Söderhamn 1936.


Fru Söderlund:
Tänk bara det att städse ha rena kokkärl, man kan ju till och med sätta dem på en duk.

Fru Bolin uppskattar lönsamheten:
Visst är det billigt. En stek på t ex 3 kg kostar cirka 6 kronor och behöver 2 kilowattimmar för att bli färdig. När priset per kWh är 6 öre kostar alltså värmen 12 öre. Steken kostar alltså 50 gånger mer än värmen.

Fru S Johansson hinner mer än förr:
Min elektriska spis är en pärla. Den skulle jag icke vilja mista. Och för en husmoder, som icke har hjälp, är den ovärderlig. Man kan sköta en hel del andra göromål samtidigt som man håller på med matlagningen.



Mat lagad på elplatta ansågs bli särskilt god och fisken, kokt i elektrisk ugn i jämn, inställd temperatur, var en delikatess. Den som skulle hantera vedspisens hetta, utan eldar-begåvning, förstörde ofta både ingredienser och rätternas smaker.

Idag har den elektriska spisen fler finesser än värmereglage som på Norrahammars modell. Dagens släta spishällar är enkla att sköta, induktionstekniken är snabb och effektiv. Det har blivit lätt att laga mat. Och herrar trivs i köket!? Allt det där ska man vara glad för! Liksom att husmödrar, detta tappra släkte, är självständiga individer utan fru-titlar.



Samma sak: Egen härd är guld värd



Vid arkeologiska utgrävningar är fyndet av en eldstad mycket värdefullt. Av en sådan plats kan uppenbarligen  mycket utläsas t ex vad våra förfäder mumsade i sig. Eldstaden användes för matlagning, uppvärmning och belysning. Det gjorde också den murade öppna spisen. I en sådan hittar man inte så mycket spår av vilken mat som lagades i grytorna som stod på hällen. Däremot sätter den öppna spisen sina spår i priset på sommartorpet. Det gör också en järnspis modell äldre. Många slängde ut sin Näfveqvarns- eller Skoglundsspis när den elektriska spisen kom på marknaden. Något som många ångrar de gånger elnätet kollapsar.

När husmor fick en elspis liknande den på bilden var lyckan fullständig. Inget mera sot i kökstaket och ingen aska att raka ut en eller flera gånger i veckan. Dagens spisar har snarast blivit mer en statussymbol   än en plats för matlagning.


År 1929 kom den optimala köksspisen på marknaden. Den uppfanns av Gustaf Dahlén, AGA-fyrens uppfinnare. AGA-spisen är en tung koloss på 400 kg (det krävs stabilt bjälklag). Den är gjord av gjutjärn och var ursprungligen avsedd att eldas med koks. Den finns nu även för ved, gas, olja eller el. Den brinner dygnet runt  och de två plattorna samt de 2-4 ugnarna är således alltid varma. En är avsedd för kokning (400 grader) och en för sjudning (200 grader). Ugnarna är rejält tilltagna. En ugn kan härbärgera en 13-kilos kalkon eller sex kycklingar eller fyra lammstekar.

England blev AGA-spisens egentliga hemland. Man kan se den i engelska tv-filmer som utspelar sig i gamla slott. Skam om inte köket har en AGA-spis.

Människorna har alltid samlats kring eldstaden och den är en central del av hemmet. Tänk på Per och Kersti i Carl Snoilskys dikt  ”På Värnamo marknad”. De drömde om en egen härd men det gick om intet. De fick vänta i ytterligare sex år.


Samma sak: Spis och lite tankesaltomortaler där om

Först den obligatoriska barnbarns tanken härom, när seniorer skall göra något de känner sig osäkra inför så tillgriper de ett barnbarn.

Jag gjorde ofta vandringar i stan med det då femåriga barnbarnet. Vi hamnade ganska ofta på läroverkets gård. Hon skulle se den nakna pojken. Pojken ifråga råkar vara en staty av Prometheus. Prometheus skapade ju människorna och stal dessutom elden från Zeus och gav den åt människorna. Zeus blev ju sur och straffade Prometheus på det grymmaste sätt. Barnet frågade vad människorna skulle ha elden till och jag förklarade att man kunde värma sig, man kunde låta elden lysa upp i det hus man bodde i och så kunde man ju laga mat över elden. Det moderna och kloka lilla barnets kommentar till min förklaring var. Var dom dumma på den tiden, skall man ha ljus trycker man på en knapp och maten sätter man in i mikron och när det säger pling är det klart. Eld kan man bara ha när man skall grilla.



Det här handlade inte om spis eller spisa. I gamla tider var spisen ett centrum där hela familjen samlades. Det var inte en sådan där torr och tråkig sak som spisen på bilden. Från första början var det som när Prometheus kom med elden. Senare blev det en öppen spis som fram mot medeltiden försågs med skorsten. I Skåne fanns det något som jag tror kallades för utläggare. Från början var det en öppen spis sammanbyggd med en bakugn. Storleken var mastodontisk. Senare byggde man in en gjutjärnsspis i anläggningen. Värmen som spreds från dessa jättelika anläggningar värmde ett helt hus.

Allt det varma, värmande och lysande har ersatts med elektrisk manick som bara kan värma sig själv. Det ljus den sprider omkring sig inskränker sig till en liten röd lampa.


Det var bättre förr. När de fått fart på utläggaren var det skönt med en eftermiddagslur i värmen från spis och ugn.


Samma sak: En spis för novisen



För sextio år sedan ansåg många fortfarande att kvinnans plats var vid spisen. I stort sett skulle hon ensam sköta matlagningen i familjen, möjligen med undantag för kaffekokandet. I tyskspråkiga länder lär husmödrar ha tagit det som ett underbetyg på sin kokkonst om den äkta maken försökte ta hand om bestyren i köket.

1950-talet klassiska radioprogram ”Novisen vid spisen” med stjärnkrögaren Tore Wretman och programtjänstemannen Folke Olhagen ville väl egentligen ändra på den egendomliga fördomen att män inte kan laga mat. – men kanske befäste den i stället!  Ämnet befanns vara så lustigt att läroverkspojkarna i Linköping vid sin traditionella Majkarneval ägnade ett bejublat nummer åt det år 1951, för övrigt med undertecknad som Novisen.

Den smala (495 mm) elspis med två plattor och minimal ugn av märket Norrahammar vi sex bloggare valde i Föremålsarkivet för veckans tema var modern vid den här tiden. I många hem fanns då gasspisar, som egentligen är bättre att laga mat på eftersom temperaturen kan regleras bättre. Men elspisen var framtiden i Folkhemmet, och den har onekligen utvecklats sedan dess fram till dagens induktionshällar (som sägs vara lika bra som gasspisarna!).

Och med spisarna har intresset för matlagning onekligen gått framåt, åtminstone om ska döma av utbudet i televisionen där maten snart står den vanlige medborgaren upp i halsen.

Men visst har även herrar i alla tider kunnat laga mat. Vem har hört talas om kvinnliga stjärnkockar?



Så litterärt: Ett plagg för tuffingar



Om trenchcoaten lär oss Nationalencyklopedin dels att ordet betyder skyttegravs-rock, dels  att den är en tvåradig rock av impregnerad bomullsgabardin som ursprungligen (under första världskriget) användes inom brittiska armén. Tyget tog Thomas Burberry patent på redan 1879.


Detta  klassiska plagg återkommer ständigt i av modevärlden uppdaterade versioner för både herrar och damer. Innan kriminalromanernas centralfigurer blev poliser med alkoholproblem eller journalister med trassligt privatliv bars trenchcoaten av de piprökande privatdetektiver som suveränt löste mordgåtan i sista kapitlet.


Egendomligt nog finner man Stieg Trenter, en av de absolut största svenska deckarförfattarna, alldeles intill uppslagsordet trenchcoat i Nationalencyklopedin. Jag vet inte om hans problemlösare Harry Friberg (med fotografen K.W. Gullers som förlaga) bar trenchcoat, men jag har svårt att tänka mig något annat. Notera för övrigt att Trenter stavade sitt förnamn på samma sätt som den nu i samma bransch världsberömde Stieg Larsson skrev sitt i vuxen ålder!


På samma sätt är jag ganska övertygad om att Folke Mellwigs privatspanare John Hillman var klädd i trenchcoat. Alldeles säkert är det emellertid att Peter Sellers i sin roll som kommissarie Clouseau i Rosa Pantern bar trenchcoat. Samt att den tuffaste av dem alla, den amerikanske privatdetektiven Mike Hammer skapad av Mickey Spillane, hårdhänt tog itu med sina fall iklädd detta klassiska plagg.


Spillanes böcker har sålts i mer än 130 miljoner exemplar. Förvisso inte någon djupsinnig litteratur, men ändå i en bokform som får motivera mitt val i Föremålsarkivet denna gång. Just detta exemplar är köpt 1959 på Annerstedts i Nyköping och har sannolikt inte någon annan litterär anknytning.



Så litterärt: En skål för Emil



Alla minns väl berättelsen om hur Emil i Lönneberga fastnade med huvudet i en soppskål. Han ville åt den sista slurken köttsoppa som fanns där i botten. Vilket förfärligt rabalder det blev. Hur skulle man få loss honom? Bäst att ta fram spiskroken och slå sönder kärlet, men… det hade kostat 4 kronor (idag knappt 200). Det skulle bli billigare att fara till doktorn i Mariannelund.

  Soppskålen på bilden har aldrig varit med i någon av Astrid Lindgrens berättelser, men nog ser den ut att passa ett huvud. I föremålsarkivet hos Sörmlands museum sägs den vara från 1950-talet och i Wedgwoodstil med gulvita reliefer på utsidan.


  Det är figurerna där som för tanken till britten Josiah Wedgwood, 1730-1795. Han lanserade det berömda jaspergodset, oglaserat och ofta lavendelblått med just upphöjd vit antikinspirerad dekor. Josiah kom från en gammal krukmakarfamilj och var en nydanare. Efter många års forskning och experiment kunde han starta en egen porslinsfabrik i Stoke-on-Trent och tillverka kannor och skålar av sitt nya stengods. Det blev berömt över hela världen.


  Riktigt gamla Wedgwood-föremål är mycket värdefulla och inget man använder till vardags. De får beundras i montrar på Victoria och Albert Museum i London. Där kan ingen sörpla buljong! Risken att få en soppskål över ögonen är troligtvis helt obefintlig.


Så litterärt: Tomten


Det hör till att föräldrar följer med sina barn till julavslutningen i skolan. Barnen framträder och visar upp sina förmågor. Det kan vara sång i kör eller solo. De har övat in någon liten teaterpjäs med tomtar och pepparkaksgubbar och så ska någon läsa en dikt. Vilken? Givetvis "Tomten" av Viktor Rydberg. I detta skede fick jag alltid ångest.

Varje gång jag hör denna stämningsfulla dikt går tankarna tillbaka till den muntliga tentamen för studentexamen. Där satt vi fyra abiturienter med vår lärare och en censor utsänd av Skolöverstyrelsen. Läraren meddelade att ämnet vi skulle avhandla var just Viktor Rydberg. Han vände sig till den ende ynglingen i denna församling och bad honom att berätta vad han visste om Rydberg. Han rabblade upp allt han läst in från "Eddan till Ekelöf". Det gick som ett rinnande vatten. Men det han berättade var allt om Johan Ludvig Runeberg! Vi övriga hade redan uppfattat fadäsen och drabbades av black out. Sedan drogs uppgifter om Rydberg ur oss med stor möda. Var Rydberg liberal eller konservativ? Fel svar men det rätta lirkades fram till slut.

Vad hade Rydberg skrivit var nästa fråga. Dödstyst i salen. Hjärtat dunkade i bröstet och så klämde jag fram "Tomten". Den siste atenaren, Singoalla och Vapensmeden - allt var som bortblåst.

Denna episod har förföljt mig sedan dess. Skolavslutningarna är över men då kommer Sveriges Television med filmen "Tomten". Då går jag ut i köket och lagar till något gott.

Hur gick tentan? Jo, vi blev godkända med kommentaren: De kunde ju lite i alla fall.

Någon kommentar till bilden behövs väl knappast.



Så litterärt: Tomtebobarnen



Djupt under tallens rötter
en TOMTE har sitt bo………

Så börjar en av de allra bästa rimsagor jag vet, och kan nästan utantill. Vet inte hur många gånger jag läst den för mina barn/barnbarn när de var små. Barnen var delaktiga och fick säga ”rimmet” när vi läste. Är som jag kanske talat om, tvillingmamma, det var väldigt viktigt att de fick  säga rimmet var annan gång, det är klart att ibland blev det bråk, men då slutade mamma läsa tills de bad... fortsätt… fortsätt. Det är förstås TOMTEBOBARNEN jag tänker på.

HATTSTUGAN också en favorit som slutar ”Men efteråt så fick de honungskaka.”
Var tvungen läsa hela sagan, hur trötta än barnen var, väldigt viktigt att få höra de sista orden och att försöka byta ut till någon annan kaka gick inte. Det skulle vara HONUNGSKAKA.

Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå.

Putte i blåbärsskogen.

Olles skidfärd.

Den lilla lilla gumman.

Petter och Lotta.

Osv. osv. osv. det finns en hel mängd sagor och det är ELSA BESKOW som skrivit och ritat. Elsa Beskow 1875 – 1953. Tycker det är så litterärt allt som hon skrivit. Lätt för barn att förstå och det är i barnaåren intresset för litteratur föds. Har läst väldigt mycket under mitt liv, skönlitteratur, men fråga mej inte om författarnamn det har glömt. Är numera periodare när det gäller att läsa, kan inte ligga och läsa som jag gjorde förr, ser inte. Får jag tag i en bok med bra stil så sträckläser jag den, sen kan det dröja flera månader till nästa gång.

För att återgå till Elsa Beskow, det finns hur mycket som helst att skriva om henne, men det tänker jag inte göra, för det finns att läsa om intresset nu har väckts. Lycka till.

Slutar med några strofer ur EN VÅRVISA.

-Ge rum, jag vill opp
sa Rabarberknopp
Så sprängde han med sin röda topp,
men jorden sa stopp:
-Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!

Tycker det är så litterärt. Sök gärna fortsättningen så får Du se hur det går.


Så litterärt: Rödluvan



Detta är en korg i rotflätning. Den är liten och elegant – med lock och ett handtag. Den är av en konstruktion som möjliggör att halva locket kan fällas upp vilket är praktiskt då de ting som förvaras i den ligger skyddade tills de plockas upp.

En saga man hörde som barn var den om Rödluvan och vargen. Jag är helt övertygad om att detta är en korg som Rödluvan använt!

Rödluvan – den lilla flickan som kallades så efter en mössa som hon fått av sin mormor. Hon var på väg – ensam – genom skogen med den lilla korgen full av godsaker till sin mormor som låg sjuk. Trots mammas varningar att gå raka vägen till mormor vek hon av för att plocka blommor. Denna folksaga – vida spridd i många versioner – är mest känd genom Perrault och bröderna Grimm.

Ja – korgen är en litterär symbol!



Så litterärt: Diana



Det är konstigt med ord. Litterat kan betyda en litteraturstuderande. I förrgår var det en lagfaren rådman. Det jag skriver är inte litterärt, möjligtvis kan man ironiskt kalla mig för litteratör. Det har funnits skrivande personer som med sina skrifter åstadkommit våldsamma förändringar av vårt samhälle. Karl Marx med sitt kommunistiska manifest var en av dessa.


Harriet Beecher Stowe skrev om Onkel Tom och förändrade med denna tårdrypande roman hela den amerikanska södern. Kanske var boken orsak till inbördeskriget. Niccoló Machiavelli skrev sin bok fursten och efter det så försökte alla furstar att handla så som fursten i boken hade handlat. Erik XIV och Johan III hade nog läst noga men ej förstått. Det där med att ej förstå är ju ett problem.


Under kanske 3000 år har nästan alla skolelever plågats av Iliaden och Odyssén. De skall ha skrivits av en blind diktare, eller är han en litterär uppfinning. En annan stor skrivare var Cicero. Förutom i de skrifter som han skrivit om sitt eget modiga handlande när Catilina försökte göra en statskupp skrev han en hel del som är läsvärt. Han skrev massor med brev, mer än 500 är bevarade. Flera av hans tal finns bevarade. Störst betydelse har nog hans filosofiska verk haft. Cicero har varit en plåga för skolpojkar i alla tider. Massor med ord och uttryck i vårt språk har en gång sagts eller skrivits av Cicero. Det är inte illa av en person som Jacob Burckhardt beskrev som en människa utan insikt, åsikt och avsikt. Burckhardt var mannen som uppfann begreppet renässans.


Stackar Diana som finns avbildad här ovan. Egentligen hette hon Artemis men när hon blev tvångsförflyttad till Rom tvingades hon till ett namnbyte. Damen framställdes oftast nästan naken och i sällskap med en hund. Carraramarmor var det enda som dög till att avbilda henne.


I marmor hade hon nästan evigt liv men hur är det med damen här. Hon är huggen i ek och övermålad med plastfärg för att det skall se ut som marmor. Hennes rygg är maskäten och hon har skador i huvudet. Gudar och gudinnor skall ha evigt liv men att det behövdes plastfärg för att upprätthålla myten hade jag ingen aning om.



Högst upp: Vad är högst upp?



När blev det fint att vara högst upp? Det har det nog alltid varit. Titta på en riktig tupp, finns det en dynghög så står han högst upp. En del zoologer påstår att han står där för att varna för fara. Det kan man ju tro på om man vill. Jag för min del tror att han enbart vill glänsa och så kan han ha koll på sitt harem. Detta att stå högt uppe och glänsa är ju också något som vi människor gärna gör. Dyngstacken i vårt fall är mest en mental fnurra.

Högst upp var vikingahövdingen en gång. Sedan kom det kristna präster och eftersom de kunde kommunicera vertikalt så intog de den första platsen. Prästen fick en överordnad biskop och nu fick prästen bara vara tvåa, i sin egen lilla by var han etta i alla fall. Hela tiden blev det fler och fler överordnade. I mitten av 1800-talet så fann sig vår lilla präst utmanad. Först kom det skollärare och hade han riktig otur så kom järnvägen till byn och då kom det en stins. Prästen var nu bara nummer tre eller fyra. Och så försvann ståndsriksdagen och då tappade prästen ännu mer. Om han skulle ha en chans att komma in i riksdagen var han tvungen att bli politiker och bevisa sin duglighet.

 

Men höst upp överordnad alla andra i vårt land var ändå kungen. Mycket högt över folket var speciellt Oscar II. Han var inte bara kung, han trodde sig också vara stor poet och författare. Han skaffade sig en pseudonym, Oscar Fredric, och lämnade in sina alster till Svenska Akademin. Akademin bestämde sig för att författaren skulle få ett pris, tyvärr var han ju anonym. Alla visste vem Oscar Fredric var. I dag anses hans litterära verk inte ens vara värda papperet de är tryckta på. Oscars bror Gustaf var det bättre krut i. Än idag sjungs det om Studentens lyckliga dag. Men Oscar ansåg sig vara den mest upplyste monarken i Europa.

Oscar var en ståtlig karl och tyckte om att bli avbildad i sin amiralsuniform som på bilden ovan. Anders Zorn målade honom civil under vissa kungliga protester.

 

Att tiderna hade förändrats spelade ingen roll, Oscar var högst uppe i alla fall.

Vad skulle Oscar säga om han visste att en bild av honom fanns på nästan varje dass.




Högst upp: Svårstavat och symboliskt



Att stava rätt till ordet piedestal går lättare om man är en aning bevandrad i det franska språket, där ju piéde betyder fot.

   Piedestal är alltså en hög och smal fotställning eller sockel, på vilken man högst upp kan sätta till exempel en vacker blomma. Eller en liten staty, om man råkar ha någon till hands. Ute i våra parker ses byster och stora statyer av kungligheter (ibland till häst) och märkesmän (stundom även kvinnor) på ståtliga piedestaler av marmor eller annat gediget material. För oss vanliga medborgare är piedestal något man ärvt av farfar eller köpt på loppis och ställer som prydnad i ett hörn. Föremålsarkivet är välförsett med sådana piedestaler. Nytillverkade piedestaler för bruk i hemmet är sällsynta och betraktas med misstänksamhet.

   I överförd bemärkelse finns uttrycket "att sätta någon på piedestal". Det innebär överdriven aktning för det sålunda överst placerade, antingen det är en person eller en företeelse. Ursprunget lär vara pelarhelgon, en sorts asketer som tillbringade livet uppe på en pelare och förkunnade sin lära. Den mest kände är Symeon styliten under 500-talet i Syrien.

    Våra dagars pelarhelgon sitter i TV-soffor och predikar sina åsikter, dock utan asketiska inslag. Att de anser sig vara högst upp känns ofta tydligt.



Högst upp: I taket hänger en Gustaviansk ljuskrona



"Liten ljuskrona, sannolikt senare hopsatt av flera då armarna verkar för stora för kronan, troligen höggustavianska, ca 1785–95. Kronan är nog tillverkad senare runt 1820. Pipor och plåtar höggustavianska. Ring med korgbotten sengustaviansk eller empir. Prismor av fin kvalitet, tunna mässingsband av enklare tillverkning."

Naturligt vis har jag inhämtat ovanstående information från föremålsarkivet för i min värld är en ljuskrona, en ljuskrona. Tittar inte på detaljer, bara den är vacker och tilltalande på andra sätt, fast den skulle inte passa i min enkla boning, dessutom är jag lite bekväm av mej så jag föredrar att slå på strömbrytaren för att få ljus i mitt hus. Lite besvärligt klättra högst upp och tända stearinljusen. Kan tilläggas att min syn är lite svag också.
Tidigare ägare till ljuskronan Ester Lindahl (1868–1920) Stockholm, har också ägt Norrby säteri Bogsta utanför Nyköping.



Högst upp: Tuppen i tornet



  - Det smakar ändå karl, sa pigan när hon kysste tuppen. Rätt eller ej - han är i alla fall stilig

  Vår egen Goliat III var en fröjd för Gallussläktet där han stod på gårdens högsta sten, vi hade ingen dynghög. Hans stämma ljöd vida. Världsrekordet i galenskap lär vara 34 kuckeliku på en kvart och han gjorde sitt bästa för att slå det. De guldgula fjädrarna sken i solen. Så ridderlig han var! Och så stolt över den makt han åtnjöt i sitt hönsrike. 

  Det finns mer berömda galningar än sprätten hos oss. Tänk på hanen som gol sedan apostel Petrus förnekat Jesus tre gånger. En annan är asatidens Gullinkambe (Gyllenkam) som ska väcka Valhalls alla kämpar vid jordens undergång.

  Många tuppar vill nå en bra position, kanske som vindflöjel lik den i järnbleck på bilden här intill. Allra högsta hönset är dock kyrktuppen, symbolen för ljus, vaksamhet och andlig utveckling. Församlingarnas väktare kom till Sverige på 1500-talet i samband med reformationen och och pryder över 600 torn.

  I den verkliga toppen ståtar "årets kyrktupp", korad av Svenska kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land i en prestigefull tävling sedan slutet av 70-talet. Två tuppar i Sörmland kan vila på gamla lagrar. Den på Strängnäs domkyrka fick priset 1991 och den i Västra Vingåker tre år senare.


Högst upp: Det var en gång



Bildens tårtdekoration känns aktuell. Detta brudpar skall placeras högst upp på en bröllopstårta som helst ska bestå av flera våningar. Bröllopet kan ses som ett steg på livets karriärtrappa.

Det fanns en gång ett statligt verk som i sin rekryteringsbroschyr beskrev framtidsutsikterna för de anställda som lysande. Första steget mot höjden var anställning som aspirant med en ganska blygsam lön. Sedan visade broschyren hur man skulle vandra uppför karriärstegen. Nästa steg var anställning som extra ordinarie och efter några år ordinarie men fortfarande på en låg befattning.

Därefter kunde man få några års gedigen utbildning med praktik inbakad. Klättringen hade börjat på allvar. Sedan var det bara att gå på i ullstrumporna och genomlida ytterligare en flerårig utbildning. I den ingick praktisk utbildning på likadana arbeten som man redan avverkat i den tidigare karriären!

Nu stod dörren öppen för fortsatt vandring uppåt. Kontrollör, byrådirektör, avdelningsdirektör m fl fina titlar skulle man kunna anteckna i sin meritlista. Toppnivån var generaldirektör (gd). Det fanns bara en gd och hur skulle man nå denna enda befattning? Att avancera i denna hierarki krävde säkert vassa armbågar och underlättades genom lismande, intriger och möjligen skicklighet. Men nålsögat till denna högsta topp blundade. Gd tillsattes av regeringen och det var inte med någon som läst denna fantastiska rekryteringsbroschyr.

Möjligheten till karriär i verket var säkert lockande för det var många aspiranter som följde "i fädrens spår". Detta skedde helt frivilligt och utan att vara född in i ämbetet.

Broschyren försvann så småningom och även det statliga verket.



Högst upp: Hatten



Det finns olika samhällklasser – vilket många förnekar. Strunt i det – kläderna kanske inte grupperar så som de en gång gjorde.

Men tänk på textraderna i Ted Gärdestads låt där refrängen lyder :

Chapeau-Claque och Cadillac
Blanka skor och frack
Har jag sett i filmer från Hollywood
Chapeau-Claque och Cadillac


Där finns cylinderhatten av samma modell som på bilden. En chapeau–claque! Tillverkad av hattmakaren C.A Broling, Norrköping - c:a 1800. Sidenet i kullens botten är grönt och den har en stämpel i blått och guld krönt med tre kronor. Att den har använts råder inget tvivel om. "Pappfodret är fläckat och upprivet. Svettbandet är mycket torrt".

Den hatten – tror jag - har suttit "högst upp" på borgmästaren eller möjligen på stadsfullmäktiges ordförande i Norrköping då han tog emot Sveriges nye kung - Oskar II - vid invigningen av Östra stambanans del Norrköping – Linköping den 16 oktober år 1872.

Säga vad man vill om klasskillnader – men de som är högst upp i samhället måste ha något högst upp på huvudet för att visa att de är – just "högst upp". Kommer de sedan åkande i en Cadillac är det inget snack om saken!



Slå runt: Vända pannkakor i luften?



Slå runt, ja det kan man nog göra på flera sätt. Denna vinter som varit så kall och snöfylld, har det varit lätt att så göra. Hitintills har jag klarat mej, hoppas att det så förblir.

Krogen är ett ställe man också kan slå runt på sägs det, har aldrig försök och nu när jag så åldersstigen tror jag det får vara med det

Slå runt med bilen, är otäckt även det har jag sluppit göra

Vad jag däremot gjort , jag har slagit runt i en dans, ja inte så att jag har fallit eller så men runt golvet i famnen på en kavaljer. Trevlig sysselsättning.

Bosse, som valt bilden till temat trodde att jag som rutinerad husmor skulle kunna vända pannkakor i luften (slå runt) men där gick han bet och jag också. Men en kul tanke. Kanske ska jag försöka lära mej nu när jag är pensionär och har så väldigt gott om tid. Vilket inte alls är sant, hinner ingenting nu för tiden. Märkligt.




Slå runt: Ta en lagom stor klunk öl!



Hurra för humle, hurra för malt
Det är lifvets krydda och salt
 

  Så står det textat på stånkans lock. Man måste instämma i hyllningarna! Ett gott öl släcker törst och ger lätt sinne!


  Öl är en av världens äldsta drycker och den så lovsjungna humlen och malten är viktiga råvaror vid ölbryggning vid sidan om vatten och jäst.


  Malt är sädeskorn som fått gro och torka. Krossad malt, vanligtvis av sädesslaget korn, blandas med vatten till en mäsk. Senare i processen tillsätts humlen. Dess blommor ger lite besk smak och har dessutom en konserverande effekt.


  Ölkonsumtionen var förr mycket stor. En nunna i Vadstena kloster fick en tilldelning på cirka 20 liter i veckan, en hovman vid Karl den IX:s hov 35 liter. Deras törst kunde bero på all salt mat. Vid en här tiden var det också ofta ont om rent dricksvatten. Idag är de flesta av oss mer måttliga. För mycket alkohol ger skador och vi har väl alla hört talas om ölmage. I genomsnitt dricker varje svensk 1,5 liter öl i veckan. Tjeckerna vill ha 3, men det finns naturligtvis personliga avvikelser både här och där.


  Öl bör inmundigas i rätt kärl, kanske en stånka i trä som på bilden. Föremålet är från 1920 och gjort i laggteknik. Stavar i trä, laggar, hålls samman av trävidjor.


  Kan du se bilden av stora starka karlar som sitter och svingar sina stånkor?


Eller har de kanske bara ett enda kärl att samlas kring? I så fall måste den här bloggen avliva en envis, men nog så trevlig, myt om ordet lagom. Det hör inte ihop med att dryck eller mat ska räcka lag om, till alla.  Nej, ordet lär härstamma från det gamla fornsvenska laghum, som betyder lagligen i betydelsen gemensam.


  Slutsats: Öl smakar bäst tillsammans med andra, i glada vänners lag!



Slå runt: Kallmangel



När jag såg den här kallmangeln i föremålsarkivet associerade jag till ”slå runt”. Tanken – det var nog bara en – gick till en stenmangel i en mangelbod. Hur man manglar i en sådan är snart bortglömt. Detta stora redskap med stora, tunga stenar ovanpå och trärullar mellan de stora skivorna kräver en viss teknik för ett lyckat mangelresultat.

För att komma åt rullarna måste ovandelen tippas över. När det som ska manglas rullats på rullen ska den läggas tillbaka. Sedan tippas överdelen över på andra sidan. Och då händer det som inte får hända. Rullen är inte på plats och hela ovandelen tippar över. Det var väl här jag tänkte på ”slå runt”. Långsökt kanske men så blev det.

För att få upp ovandelen igen krävs flera starka karlar. Och den stackars kvinnan – för det är oftast en kvinna som sköter manglingen - får utstå spott och spe.


Slå runt: Kanot



Associationsbanorna löpte mellan Hasse Alfredssons pastor Jansson som "slog runt på Sacré Caeur" och den gången jag paddlade ut på Örsbaken mina föräldrar ovetandes. Och "slog runt" med kanoten.

I Sörmlandsmuseets samlingar finns ett föremål med lågt förvärvsnummer – nr 1 Stockbåt – urholkad furustam – förvärvad 1913 med okänt "tillverkningsår". Kanot, farkost, urspr. urholkad ur en trädstam, numera bestående av på träskelett spänd väv. (Fokus bd 2)

Så här gick det till – jag var 16 och året var 1951

Var ute ensam i min kanot av tävlingsmodell. Den hade skrov av mahogny och silverfärgad duk.  Rank av bara den. En gång tävlingspaddlad av Gert Fredriksson – Nyköpings och Sveriges världsberömde kanotkung. Nu var den min och jag trodde mig behärska den i alla väder.

Men denna gång rådde stark vind och gammal sjöhävning – dyningar – som gjorde att vågkammarna fräste och dalarna var mäkta djupa. Det upptäckte jag försent. Paddlingen från vårt landställe på Horns udde ut mot Långskär och rundandet av Romholmen hade gått bra . Där var någorlunda lä. Men då jag kom förbi Tärnsholmen och ut på Örsbaken fick jag vinden från sidan och som sagt – vågorna var höga. Så höga att jag inte såg land då jag var nere i dalarna. Paddeln skar snett och jag slog runt – kanoten flöt iväg men jag lyckades få fatt i den.

Det var nära till Tärnsholmen och jag kunde ha orkat simma dit om jag lämnat kanoten åt sitt öde. Men det övervägde jag aldrig utan klamrade mig fast i kanoten som flöt. Att ta mig upp i den var bara att glömma – det hade aldrig gått. Det var bara att flyta med. Tids nog flöt jag iland på ön Tallarn och drog upp kanoten. Den slog mot strandstenarna och fick duken trasad. Under den tid det tog att flyta med ström och vågor passerade många tankar – jag lovar. Mest vad föräldrarna skulle säga då jag kom hem – om jag någonsin skulle komma hem – jag tvivlade med gråten i halsen!!

Det hela slutade med att jag fick lämna kanoten och till fots ta mig till en stuga där de hade telefon. Fick roddarskjuts över till fasta land och min kusin som hade bil hämtade för transport hem. När vädret  lugnat ned sig några dagar senare snurrade vi över till Tallarn och tog hem kanoten på släp.

Jag paddlade inte många gånger efter den resan utan sålde kanoten rätt snart – billigt!

Det var sista gången jag "slog runt" – på det sättet.

Thumbnail


Slå runt: Grädde på moset



Festglada seniorbloggare kommer säkerligen att under temat ”Slå runt” skildra diverse utsvävningar de varit med om eller hoppas få uppleva under resten av livet. Det är dem väl unt. För att i någon mån moderera den bild av allmänt lössläppta seniorer som eventuella läsare kan få har jag valt en mer stillsam infallsvinkel. Eller också kan bidraget ses som grädde på moset.


Vispgrädde heter på tyska Schlagsahne och på danska piskeflöde. Man slår eller vispar  grädde  tills den börjar tjockna (eller olyckligtvis nästan blir smör). Innan de eldrivna visparna och hushållsassistenterna tog över jobbet fick detta ske med en enkel trä- eller stålvisp. Ett mellansteg, vanligt i mitten av föregående århundrade, var diverse handdrivna skapelser varav bilden ovan visar en variant från Eskilstunahemmet i Föremålsarkivet. Man vevar sålunda runt i burken och önskar resultat uppnås ganska snabbt. Det fanns också en typ där en hålförsedd platta fördes upp och ned i burken.


På denna inte alltför avlägsna tid var det faktiskt högtidligt att få förtära vispgrädde på fruktsalladen eller i marängsvissen. Det kändes nästan som att slå runt, åtminstone i det lilla formatet.


Slå runt: Det finns fler sätt för detta än att göra en saltomortal



Att vara klädd i frack, hög krage fäst med en liten kragknapp och dessutom bära en hög hatt, en plåga jag ej vill uppleva. Men det är något jag vill kalla för att vara välklädd när man skall ut och slå runt. Nu för tiden är det inte många tillfällen då man är klädd i frack och hög hatt har jag inte sett sedan andra världskriget slutade. Före denna tid var dessa kläder ett måste på begravningar, bröllop och större offentliga tillställningar. Nu är det bara några gamla stofiler som bär frack på nobelmiddagen. Annat var det före förra sekelskiftet, då räckte det med en namnsdag för att kläderna skulle fram. Ett problem med fracken var att den blev grön när den åldrades.

Runt åren 1890 var det livat i Stockholm. Då var det tillåtet med diverse uppträden och uppträdande medan man åt och drack på en finare restaurang. Runt 1920 kom det en gubbe som hette Bratt, han ransonerade upplivande drycker, dessutom var det förbjudet att överhuvudtaget ha trevligt när man styrkte sig eller släckte törsten. Men före Brattens tid var det sång och fest.

På Berns uppträdde en yngling som kallades Sigge Wulff, han hade ett annat namn men kallades så. Denna yngling lade alla Stockholms unga damer för sina fötter. Det där är ett uttryck jag aldrig har förstått, lägga damer för sina fötter. Man kan ju snubbla på dem, i alla fall om man levt så som det beskrivs i Wulffs mest kända lilla sång.


Att vara med om slik kampanj det är förtjusande
Och får man sen en skvätt champagne blir allt berusande.


Det var nog detta som Bratten hängde upp sig på. Man kan ju slå runt om man druckit champagne, det är berusande och kan vara förtjusande.


Påsk: Äggtoddy



Beroende av vilken inställning man har till den kristna högtid som påskfirandet innebär associerar vi alla till olika saker då man säger ordet PÅSK.

"Puss i påsk" – ja varför inte den allitterationen.
"Paaskekrim" säger norrmännen när de drar upp på fjället till sin hytte och medför litteratur av dödlig art.
"Godispåsk" säger ungarna, klär ut sig och "rougar" kinderna.

Men det är ju ändå ägg man förknippar med påsken – ägg i alla former.

Äggulan skall röras kraftigt med sked i ett glas tillsammans med socker så att den blir till en smidig och jämn smet. Då – men först då – tillsättes konjak av valfri sort för att ytterligare förhöja njutningen då denna s.k. äggtoddy skall inmundigas.
Men fanns det barn i sällskapet blev det för kladdigt att låta var och en sitta och röra i eget glas och spilla. Då vispade man med en handvisp av ovan redovisad sort. Vispen hette "Röda Clara" om jag inte minns fel och kuggarna missade gång efter annan varför vispandet blev till en kamp att få snurr på själva visparna.

Det var en fullt jämförbar sportslig prestation jämfört med skedrörandet.
Konjaken behövdes definitivt som belöning!


Påsk: Krucifixet


Påsken är en av den kristna kyrkans stora högtider. Då predikas om den lidande Jesus på korset. När jag såg detta krucifix i föremålsarkivet tyckte jag mig se en leende Jesus. Krucifixet är från 1200-talet och saknar korset. Det kommer från Tumbo församling. Varför man har bytt ut den leende Jesus mot en lidande på nyare krucifix är för mig obekant men ärligt talat så stämmer den bilden bättre med hur jag uppfattade påsken som barn.

Dagarna före påsk - den s k stilla veckan - innehöll en rolig dag. Det var strutonsdagen då man fick sätta fast pappersstrutar på ryggen på andra människor. Det var verkligt meriterande om man lyckades fästa en strut på lärarens rygg.

Men sedan kom långfredagen. Tala om L Å N G. Den dagen måste jag sitta inne och lek var det inte fråga om. Och jag fick inte gå till någon kompis. Timmarna sniglade sig fram. Min familj var ändå inte särskilt religiös. Med tanke på denna tråkiga dag har jag viss förståelse för varför krucifixen visar lidandet.

Om jag inte missminner mig var det på påskaftonen som vi barn ritade och målade påskkort som vi slängde in genom dörren hos grannar och vänner och ropade “Glad Påsk”. Det var före portkodernas och ASSA-låsens tid. Något tiggeri förekom inte.

Så kom påskdagen och den var ganska lugn. Middagen var lite extra festlig med dillkött gjort av kalv och till detta serverades årets primör som var färsk gurka inlagd i ättikslag och med persilja. Dagens ungdomar har svårt att förstå att detta var något speciellt. Gurka finns ju året runt och smakar ganska menlöst.

Annandagen gick i glädjens tecken och då var det fritt fram för dans och glam. Äntligen kan man säga - som Gert Fylking.



Påsk: Inte bara ägg och lamm



Påsken måste vara en av de äldsta högtiderna på jorden. Enligt traditionen firades den första påsken i Egypten där Israels barn var slavar ungefär 1200 f. Kr. Israels barn skulle slakta ett lamm och ha en fest. Med lammets blod skulle de måla överstycket till husets dörr. Herren dödade allt förstfött som inte var i ett bemålat hus. Till minne av detta firar judarna påsk den 14:e dagen i månaden Nisan. Denna dag är det alltid fullmåne. Inom kyrkan ärvde man detta med att påsken skulle firas i samband med en fullmåne. Ett problem var att man inte kunde bestämma sig för hur det där med fullmåne skulle definieras.


En grek som hette Meton, 400-talet f. Kr., upptäckte att inom en 19 års cykel inträffar nymåne och fullmåne på samma veckodagar som de gjort 19 år tidigare. I kyrkans barndom bestämde man sig för att det var denna fullmåne som skulle räknas. Påskdagen skulle infalla den första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. När astronomerna hade spanat ut i rymden kom man underfund med att Metons måne inte stämde överens med den riktiga månen och att man även måste ta hänsyn till solen. Datumen för vårdagjämningen hade flyttat sig 11 dagar från år 1. Nu kunde man bestämma fullmåne och vårdagjämningen och nu kunde man bestämma när påsken skulle infalla. Men icke, kyrkan är stelbent och har man räknat fram dagen för påsken på ett visst sätt så skall detta gälla även om det är fel. Vi i Sverige firar påsken på det riktiga datumet men en del andra samfund håller sig till det gamla sättet att räkna.


Hur firar vi påsk? Ja inte är det mycket kvar av de gamla traditionerna. Ingen karneval firas före fastan. Semlor har vi kvar men det är inte många som äter hetvägg. Inte slår man katten ur tunnan. Påskbål för att skrämma hemvändande häxor finns bara i sydliga delar av vårt land. Äggpickning utövas endast i Ystad med omnejd, beskrivning av denna lek finns i någon av Piratens böcker. Nog var det festligare förr. Nu slutar påsken på Annandagen förr firade man hela veckan efter påsk. Kvar finns bara ägg och lamm samt en och annan liten påskkärring.



RSS 2.0