Film: "Spänningen var ooolidlig"



Detalj av tavla, Hök och nötskrika, Bruno Lijlefors år 1895. Deposition från Nationalmuseum.

Hur kan man välja en detalj från en Liljeforstavla som föreställer en duvhök som slagit ett byte när ämnet för dagen är ”film”? Jo, duvhöken ser ganska skrämmande ut och då går tanken till Hitchcock som är skräckfilmens mästare. Ta till exempel ”Spiraltrappan” och ”Fåglarna”.

Spiraltrappan handlar om en mördare som specialiserat sig på att attackera handikappade kvinnor. Hela filmen var ruskig. Det jag minns mest av den filmen är en sekvens där man ser tåspetsarna på ett par svarta skor i spiraltrappan. Spänningen var ooolidlig. Då kröp jag ner i knäet på den unge man som bjudit mig på bion. Han blev sedan min äkta man. Så kan det gå!

I ”Fåglarna” ser man hur en mängd fåglar angriper människorna i en by. Det är otroligt starka scener och filmljudet bidrar hög grad till skräckupplevelsen. Tack och lov låter inte skriet från Nyköpings kajor lika otäckt. Men ibland när de jättelika flockarna kommer inflygande från fälten runt omkring kommer känslan att vilja huka sig ner för att undkomma ett anfall.

Kajorna är egentligen ganska trevliga fåglar. Det är intressant att iaktta deras sociala liv. Paren håller ihop hela livet. Det ser verkligen gulligt ut när de sitter tillsammans och plockar på varandra. Och som de pysslar om sitt bo och sina ungar. Då spirar familjelyckan.


Film: "Ingen utmaning för Sickan"



Kassaskåp får inte vara kassa skåp. Kassaskåpskonstruktörer världen runt försöker att alltid ligga minst ett steg före brottsligheten.

   I Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson har de dock sin överman. Denne ledare för Jönsson-ligan klarar de svåraste kombinationslås med hjälp av stetoskop, talk, sämskskinn och plasthandskar. Kampen mellan honom och den skumme finanskungen Wall-Enberg har förnöjt den svenska biopubliken med åtta filmer, producerade mellan 1981 och 2000. Sickans planer för att komma åt de komplicerade kassaskåpens värdefulla innehåll är förvisso både djärva och fantasifulla, men slutar i regel inte på det sätt som planen avsåg. Hans specialitet är skåp av märket Franz Jaeger.

   Kompanjonen Ragnar Vanheden har också viss insikt i konsten att ljudlöst ta sig in i ett kassaskåp, gärna av märket Marshall. Ligans tredje medlem, Dynamit-Harry Kruth, tillämpar som framgår av namnet en något mer våldsam metod med i regel tveksamt resultat.

   Ovanstående vackra kassaskåp, tillverkat av Arbrå kassaskåpsfabrik i början av 1940-talet, hör knappast hemma i Jönsson-ligans avancerade värld. Sickan vill ha större utmaningar. Snarare passar det in på kontoret hos någon av de direktörer som Thor Modén spelade så lysande i sina så kallade pilsnerfilmer för en tidigare generation.


Märkt: "Kainsmärket gjorde honom till en MÄRKT man"



Bilden visar Gustav Vasas bibel, tryckt 1541 i Uppsala. Tyvärr saknas det vackra titelbladet – men den som har tillgång till Bra böckers lexikon del 2 ASJ – BIK (sid 306) kan studera detta förnämliga tryck. I den nya bibelöversättningen står följande:

Kain sade till sin broder Abel: ”Kom med ut på fälten”. Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Herren måste straffa honom! ”Förbannad skall du vara. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.” Men Kain sade till Herren: ”Mitt straff är för tungt att bära. Vem som helst som möter mig kan döda mig”.

Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. Hämtat ur Första Moseboken 4: 8 – 15 i valda delar.

Kainsmärket gjorde honom till en MÄRKT man.

Detta Kainsmärke var alltså ett skydd för Kains eget liv. Men det kom att uppfattas annorlunda bland annat i den rabbinska traditionen. Där är det ett kännemärke för brottslingar – särskilt brodermördare.

I bibeln står inte vad märket anbringades. Men i Pelle Holms Bevingade ord citeras skalden Tegnérs mjältsjukan och där finns en plats angiven, väl synlig. ”Du himlabarn! Hos dig det enda sanna. Är Kainsmärket inbränt på din panna”.


Märkt: "Född med silversked i mun?"



Bildens silversked är en s k belöningssked. Den har ägts av P Pettersson i Skeppsta. Den är kontrollstämplad och har årsbokstav K3, d v s tillverkad 1816 i Norrköping. På skaftets baksida är inristat ”Arbetaren är sin Lön värd 1837”.

Skeden har anknytning till Skeppsta järnbruk vid Gnesta. Det är inte troligt att denne P Pettersson var född med silversked i munnen utan troligen tvärtom och han blev väl inte förmögen av skeden.

Hur värdefull en sådan sked var på 1800-talet är obekant men av Antikrundans experter har vi fått lära oss att märkning och inskriptioner på silverföremål drar ner auktionsvärdet.

Hur värderar vi märkning av hemtextilier?

Om man tittar in i ett linneskåp i ett gammalt hem finner man ofta travar med handdukar, servetter och bordsdukar med prydligt broderade monogram. Blivande brudar lade ner sin själ i att märka sitt linneförråd med ofta ganska snirkliga monogram.

I riktigt förmögna hem kan man se att servetter och örngott har försetts med några siffror i anslutning till monogrammet. Om det står t ex 96 betyder det att det finns åtta dussin av just den servetten.

Idag ser vi linnemärkningen som förspilld kvinnokraft. Finns det idag någon brud som känner sig manad att märka linnehanddukar? Nej, det blir frottéhanddukar i läckra färger som läggs in i linneskåpet.  Däremot tycks vackert märkta linneföremål vara eftertraktade vid auktioner och på loppismarknader.


Märkt: "För kärleks skull"



Visst känns det underbart att då och då få en ros av sin käre make, men hur skulle det vara att föräras en medalj? För lång och trogen tjänst? Nej tack!

  Annat var det på 1700-talet. Då var det mode att uppmärksamma viktiga tilldragelser, både offentliga och privata. Och inte skulle väl J L Odhelius ha låtit göra en kärleksmedalj om den inte skänkte glädje?

  Vid den här tiden, 1798, var Johan Lorenz en berömd läkare. Han arbetade vid Serafimerlasarettet i Stockholm och hans specialitet var att behandla patienter som led av gråstarr. Starroperationer ansågs mycket riskabla, men genom förnyad arbetsteknik kunde han hjälpa allt fler.

  Också doktorns två äktenskap blev lyckade, även om det första slutade i tragedi. Därom vittnar just medaljen gjord i silver av gravören Carl Enhörning.

  På framsidan syns J L Odhelius själv tillsammans med de kvinnor han älskade. Texten är vacker . ”Oövervinnelig, såsom döden, är kärleken”.

  Baksidan berättar att hustrun Elis. Mar. Bjurman dog tidigt, efter 2 år, 4 månader och 17 dagar, bara 26 år gammal. Några år senare vigdes Johan Lorenz och Brita Chr. Wåhlin. Medaljen gjordes då de varit samman i 25 år. Här finns också orden ”Minne av kärt äktenskap”. De är mer beständiga än rosor.


Märkt: "Ringmärkning och att märkas"



En märkt märkare märkte ingenting. Denna märkvärda märkesman var inte märkbart märkvärdig. Märka, märkte, märkt, märke, märken o.s.v. det är märkligt hur många varianter man kan få ihop som börjar med märk.

En person kan vara märkvärdig eller göra sig märkvärdig, en sak kan enbart vara märkvärdig. Det är absolut märkbart att dagarna har blivit kortare nu efter midsommaren. Det märks speciellt de kvällar då man skall äta kräftor eller surströmming.

Sommarens ljusa grillning efterträds av kräftlyktornas sken. Märkt kan man bli på många sätt. Man kan vara bemärkt eller man kan hänga bringan full av märken.

De som är i samma generation som jag har tagit simmärken i alla valörer, dessutom skulle det ju tas skolidrottsmärken och en massa andra märken. Varje ungdom hade en märkessköld för att visa kamrater vilken framstående idrottsman man var eller kunde bli.

Hängde man upp farsgubbens skyttemedalj i silver bland alla märken var alla kompisar slagna, farfars fars Svärdsmedalj vanprydde inte heller skölden.

En sista typ av märke och märkning är ringmärkning. Det behövs inte vara en ornitolog som ringmärker fåglar. Stig Grybe rapporterade en gång om vita örnar som flög efter Vaxholmsbåtarna, men det var nog ingen ornitolog som trodde på honom.

Ringmärkt kan man bli i en boxningsring och det är inte trevligt. Trevligare är det då att bli ringmärkt för kärleks skull. Förlovningsringar och vigselringar kan vara tecken på att de hamnat på fingret som märken för kärleks skull.

Ringen på bilden är ett sådant tecken. Johan Bernhard Carlsson bar en gång denna ring. Han gifte sig med sin Cecilia 1921. Eftersom deras ekonomi inte tillät att ringen var av guld så fick det bli en ring av gulmetall överdragen av gulddouble. Gulddoublén slets snart ut men ringen fyllde sin funktion som ett tecken på kärlek ända tills Johan dog 1953.


Märkt: "Uppsatta utan att märkas"

 

I Raspens samlingar från Eskilstunahemmet finns självfallet en märkessköld av sammet och trä, fylld med diverse emblem i allehanda metaller och färger. Sådana var vanliga bland pojkar och yngre män under decennierna i mitten av 1900-talet.

    Men visst ligger det något motsägelsefullt i att förvärvade eller tilldelade märken förvaras på detta undanhållna sätt. (Jag har svårt att tänka mig att en Rotary- eller Odd Fellowmedlem sätter upp sina märken på en sköld!). 

  Det hörs ju redan på ordet att märken ska bäras och märkas för omgivningen. De kan signalera att innehavaren presterat något, kanske simmat 200 meter (simborgarmärket) eller skidat uppför Åreskutan (toppmärke).  De kan också tala om att här kommer någon som är medlem i ett visst politiskt parti eller är anställd på Volvo BM. Andra märken berättar att vederbörande deltog i 1951 års scoutjamboree i Österrike eller marscherade i ledet vid 1 maj-demonstrationen 1975. Fint är förstås att äga ett guldförgyllt märke som hedersmedlem i Rydbo IF eller någon pensionärsförening. För snart sagt varje prestation, tillfälle eller begivenhet står Sporrongs och andra företag beredda att prägla en ett metallmärke.

    Problemet var förstås att många av oss skulle ha sett ut som julgranar eller pensionerade ryska generaler om vi tagit på oss alla våra märken på en gång. Så det fick bli en sköld, uppsatt på väggen i pojkrummet. Min egen sköld är sedan länge försvunnen, men i en undangömd plastpåse ligger alltjämt bland annat en förgylld nål från Folket i Bilds frimärksklubb, bronsmärket från KFUM:s landsinsamling 1945, minnesnålen från Svenska skidspelen i Falun 1956 och simhopparmärket i järn (dykning från 3 meterssvikten 1948).

   Varför jag sparat dem vet jag faktiskt inte. Men nu kom de ju till användning.


Om jag vore ung: ”Skulle jag flyga i luften”



Tänk om jag kunde köra helikopter! Surra fram högt i de blå som en humla och själv sitta vid spakarna!

Men min önskan förblir en dröm… jag är för gammal för att ta flyglektioner. Som pensionär är det betydligt enklare att resa till andra sidan jorden eller göra en strapatsfylld fjällvandring.

Flygläraren jag pratade med per telefon var vänlig, men lät mig förstå att utbildningen inte var för tänkt för äldre damer. Unga män skulle klara den betydligt bättre!

Det finns dock ingen övre åldersgräns för luftfärder av det här slaget, däremot en del medicinska krav. En doktor måste godkänna hjärtats dunk, synen och en del annat.

Jag får alltså nöja mig med att titta på bilder likt den av helikoptern 206 Jetranger HKP 6 från Bell. Den finns med i en faktabok om Svenska flygvapnets olika maskiner. Häftet skänktes till Sörmlands museum vid nedläggningen av flygflottiljen F 11 åren 1979-80.

Jetranger, som flögs första gången 1962, togs fram för att US Army behövde en lätt och snabb farkost. Sverige köpte in maskintypen några år senare. Modellen HKP 6 användes både inom arméflyget, marinen och civilt som hjälpmedel vid transporter och räddningsuppdrag.

Marschfarten var 222 km/tim. (Humlans är i bästa fall 16!)


Om jag vore ung: Mot andra mål



Det är inte helt lätt att växla in på ungdomsspåret när man är folkpensionär sedan länge. Skall jag backa livet och se om jag kan göra om några val så att vissa saker tar en annan vändning? Eller skall jag satsa friskt på nya utmaningar som tar mig mot andra mål?

Det senare väljer jag. Det innebär att om jag vore ung skulle jag satsa på en teaterutbildning och söka in på någon scenskola. Jag känner att min ”exhibitionistiska” läggning skulle få näring av att uppträda på scen fullt legitimt genom en gedigen utbildning.

Det vore roligt att läsa teaterteknik, scenografi och regi – att möta andra ungdomar som brinner för agerande i en grupp med olika begåvningar – starka personligheter. Jag drömmer om att tränga in i Strindbergs tankevärld – fånga hans dramatiska egenart och begåvning, så som den kommer fram, speciellt i enaktarna.

Att så småningom få arbeta under vår tids stora svenska regissörer och skörda framgångar som gör att såväl Dramaten som Stockholms stadsteater kommer med lockande anbud. När den svenska ”ankdammen” känns för trång vill jag ge mig ut i världen för att pröva lyckan i London eller New York. Jag vill självfallet passa på under min utbildning att resa och därigenom få impulser som är viktiga för en framgångsrik internationell karriär.

Jag skulle självfallet trots min berömmelse passa mig för att göra skandal. Inte kurtisera andras äkta hälfter, inte gå på krogen ensam och komma i slagsmål. Kort sagt, jag skulle försöka avvika från den gängse vrångbilden av en framgångsrik scenpersonlighet.

På det viset kan jag så småningom få åldras med behag och slippa skandalskriverierna. Och därmed bli saligen bortglömd av allmänheten för tid och evighet – därför inte en rad i teaterhistorien!


Om jag vore ung: På teatern



Om jag vore ung, underbara tanke. Eller? Jo, det skulle vara härligt att vara ung, stå på tröskeln till livet.

Kunde inte vara på Raspen den 11 juni, var upptagen, så mina vänner i seniorbloggen valde ett föremål till mej, de tänkte att jag kanske som ung skulle vilja spela teater. Ingen dum tanke alls. Tycker om att sjunga bland annat och har en hel del texter i minnet.

En roll jag mycket väl skulle kunna tänka mej spela. ELIZA i My Fair Lady. Skulle passa mej. Sång, dans. Som Mr. HIGGINS... ja, vem skulle jag välja, vet inte.

Det finns en mängd fina skådisar, givetvis skulle en ung Jarl Kulle inte vara helt fel. Sven-Bertil Taube vore också tänkbar. Eftersom chansen är helt obefintlig kan jag ju fantisera. Tolvshillingsoperan, där väljer jag Tor Isedahl.

Operetter, folklustspel, buskis, ja, jag kan tänka mej det också.

Hur skulle livet se ut om jag vore ung och fick ägna min tid på teatern? Kul, spännande men jag tror även lite jobbig. Hur skulle det gå med mina premiärnerver? Har ju som pensionär faktiskt spelat lite i PRO:s teatergrupp, vi hade jättekul, fast visst var det nervöst att stå på scen, men de största kraven på framträdandet ställde vi nog själva.

På bilden ser ni ett tittskåp tillverkat 1730 av C Pr Maj Mart Engelbrecht. 6 st kopparstick för teatermodell framställande Kristi Gisslan. Inköpt på Stockholms Bokautionskammare av givaren Torsten Eriksson Harg.


Om jag vore ung: Ge musiken en ny chans!



Det är inte stor mening med att ångra saker man gjort. Gjort är gjort. Däremot kan man som senior medborgare ångra saker man inte gjort eller inte fick chansen att göra som ung.

  Under de tre år (1950-1953) jag gick i gymnasiet deltog jag inte i en enda timmes sång- och musikundervisning. Varje termin inleddes med att eleverna (eller lärjungarna, som det hette) fick försöka ta tonen a inför musikläraren vid pianot. Den som misslyckades slapp vidare övningar för honom till nästa terminsstart. Då proceduren givetvis upprepades.

  Därmed var i princip den aktiva vägen in i musiken stängd. Just då kändes det väl inte så farligt, det fanns ju så mycket roligt annat att göra. Inte minst på fotbollsplaner och löparbanor.  Och att spisa jazz på grammofon gick ju bra ändå.

  Men om jag vore ung i dag skulle jag absolut göra ett allvarligt försök att lära mig spela ett instrument. Kanske klarinett, användbar i alla stilar från folkmusik till jazz och klassiskt. Inte för att nå Benny Goodmans eller Putte Wickmans nivå – det är få förunnat – utan för att åtminstone få pröva på att spela i en mindre orkester.  Det verkar vara så roligt.

  Instrumentvalet är sannolikt påverkat av den amerikanske klarinettisten Mezz Mezzrows klassiska bok ”Dans till svart pipa” (Really the blues) som jag minns mycket väl från början av 1950-talet. Möjligen även av den minnesvärda låten Wild cat blues med klarinettsolo, dock inte som många tror av bandledaren Chris Barber vilken faktiskt spelar trombon. Det instrumentet skulle jag nog också kunna tänka mig att spela om jag vore ung.


Om jag vore ung: Att svänga sina lurviga



När detta skrivs vet vi inte om Daniel klarar av att föra ut sin prinsessa i brudvalsen. Det kan bli ett mandomsprov att genomföra inför de närvarande gästerna och en TV-publik som kan räknas i många, många miljoner. Han har säkert övat in stegen men hur klarar han det praktiska utförandet.

Tänk om brudparet i stället skulle träda upp på dansgolvet och inleda dansen med en Lindy Hop eller en Cha-Cha-Cha! Ve och fasa!

Det är lätt att drömma sig tillbaka till ungdomens danser som oftast bestod av foxtrot och vals, någon enstaka slowfox och tango. Men tangon liknade inte alls den tango som ”Let´s dance”-dansarna presterar. Inget för unga, blyga svenska män. Danserna var lugna. ”Tryckare” var populära.

Med avund ser jag på danstävlingarnas sprudlande bugg- och rock´n rolldanser. Om jag vore ung – ja, då skulle jag vilja lära mig någon av dessa danser. En Lindy Hop till exempel, som karaktäriseras av omväxlande gå-steg, trippelsteg och kickar och genomförs med böjda knän. Givetvis skulle jag ha en kort vippande kjol. Det hela är en utopi men det är ju alltid tillåtet att drömma.

Ett alternativ kunde vara en svängom i en modern vals eller en quickstep. Kavaljeren ska vara lång och ståtlig i frack och jag själv i en tjusig lång klänning med mycket vidd i kjolen och kanske lite svandun här och där. Till den stassen skulle bildens silverfärgade skor passa fint.

Givaren hade tänkt använda skorna vid sitt bröllop men ändrade stilen på brudklänningen och då passade inte de här. Det blev i stället ett par slingbacks med låg klack och prickar i olika färger. Det kan man kalla stilbyte! Men jag hoppas att brudvalsen gick bra.


Om jag var ung: En fråga om tid



En indisk guru som nyss fyllt 97 år fick en fråga om hur det kändes att ha blivit så gammal och svarade, ”Jag är inte gammal men jag har upplevt många födelsedagar”.

Då tiden, som är något helt overkligt, imaginärt, men också något absolut som omfattar alla skeenden, kan styra oss från att vara unga och rosiga till att bli grå och skrynkliga. Stoppa tiden vid vissa tillfällen är vad jag skulle vilja göra om jag var ung.

Inte går det att stoppa tiden. Jo, det går nästan påstod Einstein. Placera en gubbe i en raket och skicka ut honom i rymden med en fart som närmar sig ljusets hastighet. Efter ett par hundra år landar han igen och är lika ung och fräsch som när for iväg.

Inte vill jag vara ung och ligga instängd i en rymdkapsel även om tiden saktar av. Tänk att komma tillbaka till en värld där alla vänner och ovänner varit döda i 300 år. Det låter inte särskilt kul. Nej, när man är ung skall man göra alla lagliga dumheter man kan hitta på. En dag sitter man där och då kan man fnissa för sig själv när man tänker tillbaka på det som hände när man var ung.

Om jag var ung så skulle jag ta vara på alla chanser till att få studera, resa, dansa, prova viner, förälska mig mycket mer än vad jag gjorde när jag var ung. Om jag var ung så skulle jag leva loppan, slå runt och inte tänka på den kommande tiden.

Tro inte på Hjalmar Söderberg när han säger, ”Det ska bli skönt att bli gammal, ty det var för djävligt att vara ung”. Det är lögn, lögn, så mycket lögn att det nästan blir statistik.


Kalas: "Det är kalas!"

Den här sommaren har hittills varit en enda stor varm fest med små och stora tillställningar. Ung och gammal har samlats kring borden, tagit för sig av mat och dryck, pratat, skrattat och också gråtit, mest av glädje - visst är det underbart!

Själva dukningen är inte det viktigaste när vännerna träffas, men nog skulle jag gärna ställa den här pjäsen på bordet! Stativet är i pläter, oädel metall som täckts med ett tunt lager silver. På detta finns kupade fat i tre våningar! De är 16, 20 och 25 cm i diameter och gjorda i pressglas.



Tekniken att pressa glas kom från Amerika under mitten av 1800-talet och blev ett  billigare alternativ till att blåsa. Massan behövde inte hålla samma fina kvalitet och föremålen kunde maskintillverkas genom metoder som i viss mån liknade konsten att grädda våfflor. Gemene man fick chans att skaffa sockerskålar och annat som i mönstrat skick ibland liknade slipad kristall!

Undrar om Cecilia Lewenhaupt, gift af Klercker, på Catrineborg tyckte om det här uppläggningsfatet? Det skänktes till Sörmlands museum av maken Göran år 1952, en kort tid efter Cecilias död.

Kanske lät hon vindruvornas klasar hänga över kanterna, kanske fyllde hon skålarna med utsökt konfekt. Hon kunde nog skapa feststämning och elegans, inte minst efter åtta år som hovdam och statsfru vid Gustav V:s hov. I boken ”Förgången glans” berättar Cecilia om sitt liv med kungen och hans familj.


Kalas: Kaffetår



Bröllop, begravning, dop eller 50år i byn. Det betyder stort kalas med mat och dryck i riklig mängd. Givetvis skall det serveras kaffe med maffig tårta till.

För att koka kaffe till alla gäster behövs en stor kaffepanna. Oftast krävs en större panna än den jag fann i föremålsarkivet. En riktigt stor kalaskaffepanna finns ofta hos någon i byn och den lånas ut när det är dags för storkalas.

Den här historian har jag hört berättas. Om den är sann eller om det är en vandringssägen får vara osagt:

Det pågick ett stort kalas i byn och så småningom kom kaffet fram på bordet. Gästerna började smutta på det, men man tyckte det smakade lite underligt. Men på kalas klagar man inte öppet på förtäringen.

Dagen efter uppdagades orsaken till smakupplevelsen. När sumpen tömdes ut hittade frun i huset två par yllevantar. Det var förklaringen till den underliga smaken på kaffet.

Det var två småflickor som hade hämtat den stora kannan i granngården. Det var vårvinter och ganska varmt ute. De blev varma om händerna och lade därför vantarna i kaffepannan. Och där blev de kvar.

 


Kalas: Ni menar väl riktiga gillen?



Kalas betyder för mig saftkalas, kalasbyxor, regniga födelsedagskalas med massor av mygg. Kalas ynkligt och småttigt, nej ett riktigt gille skall det vara. Inte äldre tiders skrågillen där var det nog festligt ibland, men för det mesta begravde man en medlem och konserverade den kvarlämnade änkan.

Det där med att konservera änkan har inget med våra konserveringsmetoder att göra. Konservera änkan betydde att hitta en ny äkta man åt henne, han skulle vara verksam inom skrået. Nej, ett riktigt gille skall innehålla massor med mat, dryck, sång och dans, det är det som skall ersätta det uddlösa kalaset.

I Skåne har man rätt uppfattning om vad ett gille skall innehålla. Ålagillet på hösten är med sina sju olika anrättningar av ål är ett gille med klass. Gåsagillet vid Mårten är inte heller att förakta. Matglada skåningar påstår att gåsen har felaktig storlek. ”Det är för mycket för en och för lite för två personer”. Men svartsoppa, gås och äppelkaka räcker i alla fall som lite grund.

Ett gille som inte får glömmas bort är julagillet. Nackdelen med dessa gillen är att man blir fruktansvärt mätt och av någon underlig anledning blir man så trött i huvudet dagen efter.

Det där sista leder tankarna till kronkåsan på kortet. Drack man ur denna i ett drag blev man nog bland annat trött i huvudet. Nu var det inte så att en man tömde stånkan. Alla manliga gäster drack välkomstskålen ur denna stånka.

Kronkåsorna kommer mestadels från Finland men även från norra Sverige. De finska kåsorna kunde man sticka in huvudet genom kronan, på de svenska var detta inte möjligt. Jag skulle tro att man spillde på sig när man drack ur en svensk stånka. Kåsan på bilden kan vara så gammal som från 1500-talet.

Sju sorters anrättningar på ål är det möjligt, ja här kommer en uppräkning: ålsoppa, salt ål, inkokt ål, stekt ål, rökt ål, halmad ål och luad ål.


                      Skåne är ett härligt land
                      Skåningar är folk som kan
                      Äta mycket mat och god mat
                      Och mat i rättan tid



Kalas: Mat och dryck



Ett härligt ord! Betyder egentligen ”sammanförande” – kommer av latinets collatio – men också ”måltid”.

Bilden visar inledningen till ett bondkalas – gästerna kommer med förningen. Det kommer att vankas mängder av mat och dryck. Det finns i litteraturen massor av mer eller mindre våldsamma kalasbeskrivningar där man startar tidigt på dagen och vartefter dryckesintaget ökar, framemot kvällen inser, att de flesta deltagarna befinner sig under bordet eller på väg dit. Ett sådant kalas får då tillägget ”fylle-” – det är inte helt rumsrent i våra dagar! Man kommer osökt att tänka på Fritiof Nilsson Piraten vars novellkonst bjuder på makalösa kalasskildringar.

Men tänker man istället på ”barnkalas”, då är det ballonger och godispåsar – de senare delas ut efter det att tårtan intagits. Kanske en smarrig pannkakstårta med jordgubbssylt och massor av grädde. Då är drycken av det oskyldigare slaget – men det borgar för många påfyllningar.

Ser man till ett kärnfullt ordstäv,  så kommer jag att tänka på:

”ska det vara kalas, så ska det vara kalas!” – sa kärringen, och stekte den andra sillen också!


Kalas: Med kräftor



Kalas, det är trevligt att få inbjudan till. Det är kalas. Finns många olika sorters kalas. Barnkalas, saftkalas, bullkalas, kaffekalas, vårkalas, sommarkalas, knytkalas, julkalas, nyårskalas, födelsedagskalas, bröllopskalas osv, osv, osv i all oändlighet. Kalas, fest, party, ta alla tillfällen som bjuds till att kalasa.

Kalas med kräftor. Premiären var förr i tiden andra onsdagen i augusti månad, den dag då man tidigast fick börja fiska och sälja kräftor, detta på grund av att den svenska flodkräftan skulle utrotas. 1993 av skaffades regeln av Fiskeriverket. Nu kan det vara kräftkalas året om.

Inte riktigt lika roligt att sätta på sej en pappershatt, kräftprydd haklapp, tända kulörta lyktor, sjunga snapsvisor en kulen februaridag som det är en kväll i augusti. På Sörmlands museums föremålsmagasin Raspen finns en servis från Rörstrand-Gustafsberg tillverkad 1905-1914.

Skål av vitt porslin, fötterna bildas av 3 röda kräftor med utspretade klor. Övre kanten är röd. 6 st tallrikar till kräftservisen av vitt porslin. Kanten dekorerad med 3 röda kräftor.

Fint med riktigt porslin, men väldigt opraktiskt, det blir ju som bekant en hel del skal och sånt vid kräftkalas. Porslinet kan användas till all den andra maten som brukar serveras vid detta tillfälle. Tur det, för kräftor tillhör inte mina favoriter, men att gå på kalas däremot är en mycket stor favorit.


Kalas: När man mår kalas

 

Nyköpings Gästabud var som bekant inte något trevligt kalas. Därför är det en aning besynnerligt att kommunen marknadsför sig som Gästabudsstaden och har en nyckel som symbol. Lika historielöst synes det vara att Nyköpings Bryggeri på 1950-talet sålde ovanstående Gästabudsöl i olivgröna flaskor. Var ölet månne förgiftat?

   Nej, på riktiga kalas ska det vara kalasmat som ger kalaskula, gärna i sällskap med en kalaspingla iförd kalasbyxor. Dagen efter kalaset är det förhoppningsvis kalasväder och – vintertid – kalasföre för skidåkning. Efter allt detta mår man kalas – precis som denne skribent inför några veckors sommarlov från bloggandet. Vi ses igen när det är dags för kräftkalas med de drycker Albert Engström ansåg nödvändiga i sammanhanget. Alltså inte bara öl som på Röde Orms tid.




Favorit i repris - Ljus: "Varde ljus"



Rubriken är lånad ur Bibeln 1:a Mos. 1: kapitlet vers 5-6. Men vad i all världen har det med en gammal bikupa att göra?

Förklaring följer efter en längre inledning som inte har ett dugg med ljus att göra men väl något om bikupor. Min farfar var en intresserad amatörbiodlare. På vintern när det inte fanns nektar fick bina sockerlag. På sommaren flög de omkring som yra höns och letade efter blommor, hittade de ingen blomma kunde det gå bra att sticka ett litet barn.

Ibland svärmade de, då fick farfar rota runt i svärmen för att leta upp drottningen eller visen som det heter. Det var hon som fått kupan att svärma. När hon var funnen gick hon en sorglig död till mötes och nu kunde de andra bina återföras till sin gamla kupa. Det hände också ibland att hela svärmen flög iväg så långt att man inte kunde hitta dem. Om det fanns en tom kupa kunde svärmen få bosätta sig där och då fick drottningen leva.

Fram mot hösten skattades bikuporna på all honung som de flitiga bina samlat ihop under våren och sommaren. Om man vet hur lite honungsämnen ett bi kan frakta hem på en flygtur blir man imponerad av deras arbete och energi.

Honungskakorna som samlats in skulle nu slungas. Slungan kan man kalla för en handdriven centrifug. För att honungen skulle komma ut från honungskakan var man tvungen att först skrapa bort förslutningen på cellerna som var gjord av bivax. Detta bivax samlades i en skål så att resthonungen kunde rinna av. För barnen var det godis att stoppa en bit av vaxet i munnen och suga i sig honungen. Sött och gott var det men det fanns ett visst problem med det. Om man råkade svälja ner lite halvsmält vax reagerade magen på det mest otroliga sätt. Det tog dagar innan den hade återhämtat sig.

Nu hade man alltså honung i slungan och i kannor och burkar. Bivaxet hade man samlat i en skål, ja inte det som ungarna hade lyckats svälja. Nu närmar vi oss ljuset, vi kan se ljuset i tunneln så att säga.

När vi var katoliker här i landet så fick det inte finnas andra ljus på altaret än vaxljus. Vaxljus görs av bivax och när de brinner luktar det varm honung om dem. Det fanns inte så många biodlare här i norden på den katolska tiden, så det var ont om vax och det som fanns var dyrt. Påvarna var emellertid ganska pragmatiska, så i brist på vaxljus kunde det få gå med talgljus eller tranlampor i allra yttersta fall dög även en pärtsticka.

Som ni ser så kan ljus och bikupor ha vissa anknytningspunkter och tack vare invånarna i kuporna så Varde Ljus.


Favorit i repris - Livets krydda: "En sådan här dag känns livet härligt"



Med den här utsökt vackra teaterkikaren i handen, själv uppklädd i en vacker aftonlänning och vackra smycken kan en operaföreställning vara en krydda i den vardagliga tillvaron. Kikaren är av pärlemor och ligger i ett svart läderfodral. På insidan av locket står det Stockholms Opera. Kikaren skulle nog användas mest för att kolla in andra damers toaletter och smycken, eventuellt också om det finns någon kändis bland publiken.

Det finns en annorlunda kikare som leder mig närmare livets krydda, nämligen tubkikaren. Det är den typ som man kan se entusiastiska ornitologer ställa upp för att beskåda någon stackars fågel som förirrat sig till en plats där den normalt inte brukar förekomma.

Toppen är att en tidig vårmorgon - helst något före soluppgången - bege sig till en slättsjö i Mellansverige. Klädseln är oöm och helst diskret grågrön för att kunna smälta in i naturen.

Bagaget är en tubkikare på stativ och en fältkikare av god kvalitet. Tungt att bära, men viktigt för att få god utdelning av utflykten.

Väl framme vid målet gäller det att välja en bra plats med god utsikt över såväl öppet vatten som vassar och åkrar och ängar runt sjön. Nu kan skådandet börja.

I den tidiga morgontimman hörs kväkanden och kvirranden från diverse sim- och dykänder.

Där ligger stora flockar som ibland kivas lite med varandra. Snart lyfter en brun kärrhök med ett gnälligt läte från sitt gömsle i vassen. Över ängen vid strandkanten vinglar några tofsvipor runt i solskenet. Efter någon timme sjuder hela sjön av liv.

Helt plötsligt lyfter alla fåglarna från vattnet under ett förfärligt skriande. En havsörn seglar in på sina mäktiga vingar på spaning efter ett lämpligt byte. Det blev inget den här gången men kanske när änderna återvänt ner på ytan igen. Han sätter sig på en vassrugge och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Nu hörs ett kacklande från skyn. Det är gässen som vaknat och lämnar sin sovplats i någon sjö söderut. De fortsätter sin flytt mot norr. Flock efter flock ordnade i plogform passerar över sjön. Flyttsträcken fortsätter i flera timmar. Hur många gäss finns det egentligen?

En sådan här dag känns livet härligt. Detta är verkligen livets krydda.


Favorit i repris - Glas: "Innan Sverige bytte back"



En god vän till mig brukar hävda att en bygd utan bryggeri är en bygd utan kultur. Dessvärre har ju utvecklingen inom den branschen varit starkt centralistisk. Särskilt många bygder med eget bryggeri finns inte längre, och urvalet av inhemska ölsorter är tämligen begränsat.

   När de lokala bryggerierna levererade sina varor med häst och vagn, eller så småningom med stånkande motorfordon, förvarades öl- eller pilsnerflaskorna i hederliga kvadratiska backar av trä. Standarden var 5x5=25 flaskor i varje, men det lär ha funnits backar som rymde 50 flaskor. Ölutkörarna var starka farbröder som lätt langade över sina varor till specerihandlare, kaféägare och restauratörer.

   Även här gjorde emellertid den tåliga plasten sitt intåg och lättade bördan något. Dock rymdes fortfarande 25 flaskor öl eller läskedrycker i backen. Men tomma backar kom inte  tillbaka till bryggeriet i den omfattning som förväntats för nya leveranser. I heminredningstidningar kunde man nu se hur plastbackarna i stället användes för förvaring av allehanda ting. Särskilt populärt var det samla lp-skivor av vinyl i dem. Måttet var perfekt.

   I början på 90-talet kom en logistisk revolution, som skakade om i hela kedjan från bryggeri till ölkonsument. Sverige skulle byta back, förkunnade den omåttligt populäre ishockeyspelaren Roland Stoltz i en stor och uppmärksammad annonskampanj. I stället för den kvadratiska ölbacken med plats för 25 flaskor gick man över till en rektangulär för 20 flaskor. Möjligen till glädje för utkörarna, vars krafter kunde besparas. Men omställningen måste ha varit en gigantisk utmaning för dem som skulle hantera de praktiska konsekvenserna.

En helt annan historia är att allt mer öl numera dricks ur burkar som kan köpas på så kallade flak av papp.


Favorit i repris - Livets krydda: "Kaffetåren den bästa är"



Kaffet har en särskild plats i våra hjärtan. Det lugnar eller piggar upp och forskning visar nyttan av en lagom dos varje dag.  Sätt på pannan!

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker.
Den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen.


Versen visar hur kaffet hyllats i Sverige. Den framfördes 1846 i en revy av Mauritz Cramaer. Hundratjugo år senare skriver Tore Lagergren några rader om att Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje dag... Harry Brandelius sjöng in dem på skiva.

I förmögna hem drack man kaffe redan på 1700-talet, men under vissa perioder fick inga bönor importeras. De styrande var rädda för att spekulationer skulle orsaka ekonomisk kris. Det sägs också att bönderna genom förbuden kunde hämnas inskränkningarna mot husbehovsbränningen. Det sista kaffeförbudet upphörde 1822.

Sedan 1800-talets mitt är kaffet en svensk nationaldryck, en allemansvara som många kan njuta av. Till en början rostades och maldes bönorna hemma i köket.  Kaffepannan tillverkades av koppar, senare i emaljerad plåt och aluminium. Somliga försågs med en fals. När några spisringar på järnspisen tagits bort kunde kaffet kokas över öppen eld. Kaffepannan på bilden har dock inga spår av lågor. Emaljen är rätt oskadad. 

Jag minns kaffedoften från min barndom, och förberedelserna … Det var vi barn som skötte malandet, när mormor skulle sätta på pannan. Man placerade kaffekvarnen stadigt mellan knäna och drog veven runt, runt i all oändlighet. Morfar drack sedan kaffet på fat. Han drog in den bruna drycken genom en sockerbit, placerad på kanten, och suckade belåtet. Och likadant gör väl vi när vi njuter av vår vuxenvälling (caffelatte) eller ”trollar fram” en kopp espresso ur kaffemaskinen.

När handeln började sälja både rostat och färdigmalet kaffe förenklades tillvaron. Vi fick nya tillagningssätt. Mamma och hennes syjunta pratade ofta om fördelen med att brygga - och om Melitta-filter. Melitta, som var gift Benz, var tyska. Hon tyckte illa om att få sump i munnen när hon drack kokkaffe. Efter många filtreringsförsök kom hon på lösningen - att borra små hål i botten på en behållare och sätta en bit läskpapper över. Så på med kaffe och hett vatten! Melitta fick patent på sin ”droppmetod” 1908, men var egentligen inte först. I Sverige testade kaffehandlare Grafström en pappersfodrad tratt redan 1850.

Carl von Linné ansåg att kaffet var ett gift. Och många håller med honom. Trots detta - en undersökning visar att tre till fem koppar kaffe per dag halverar risken för demens. Men man kan se spöken och få hallucinationer efter sju!


Favorit i repris - Skola: "Pling, pling, pling"



Skolklockan ringer. Lektionen kan börja.

På min tid när jag gick i skolan, på landet. B-skola. Fröken stod på trappan och ringde i klockan. I tamburen fick vi ställa upp i led och tåga in i klassrummet, stå kvar i  gången mellan bänkarna tills fröken sa till att vi fick sätta oss. Psalmsång (Din klara sol går åter upp). Bön. Givetvis stod vi upp under tiden. Sitta ner igen. Upprop, om alla var närvarande.

Dagens första lektion kanske var religion, då var det att vi (elever) kanske lärt oss en psalmvers utantill och fick redovisa genom att läsa upp den, givetvis stående bredvid sin bänk. Hade som barn lätt att lära mej utantill vilket var min bleka räddning när jag en gång läst på fel psalmvers. Fick börja läsa och läste vad jag trodde var rätt, men när jag läst färdigt säjer fröken, det var bra läst, men fel psalm jag lärt mej. Ja, ja det var bara att sätta sej ner och blyg och skamsen som jag var.

När sen alla läst upp den rätta versen, viftar jag och knäpper med fingrarna, ”fröken, fröken , nu kan jag den”. Fick tack och lov läsa den, helt rätt, hade lärt mej den under tiden mina kamrater läst upp sin version. När det sedan var dags för examen eller rättare sagt skolavslutning för terminen och föräldrar och överläraren var på plats, talade fröken om hur duktig jag varit och jag fick läsa psalmversen på nytt. Vem var stolt då??? Gissa 3 gånger. Min kära mor och jag. Ja, helt rätt. Kan den fortfarande. ”En dyr klenod en klar och ren, vi unnats här att äga.” Däremot har jag glömt den vi egentligen skulle lära oss, visst är det märkligt.

Skolan var inte så trevlig alla gånger, som jag tidigare sagt var jag blyg och ett bra offer för mobbning som var lika svårt då som nu, det var inte bättre förr. Ett ämne som jag var bra i var sång/musik, hur jag nu tordes detta. Andra ämnen var, svenska, uppsatsskrivning, välskrivning. Det värsta ämnet var lek/ idrott, hade astma och orkade inte som mina skolkamrater springa, spela brännboll, åka skidor eller vad det nu var. Jättejobbigt.

Det är också väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Träffade för cirka 20 år sedan en kamrat, han kände först inte igen mej när jag presenterade mej. När vi pratat en stund och jag refererat till vissa händelser känner han igen mej och ber om ursäkt att han med flera inte varit så snälla mot mej under skoltiden. Fick en form av bekräftelse och revansch då.

Skolklocka (handklocka) av brons, svarvat trähandtag. Metallknopp högst upp på handtaget. Gåva från Gripenskolan Nyköping. Förvärvsdatum 1966-09-01. Måste säja att den faktiskt är ganska tung, hur tung var den då inte för ett barn, för det var ju så att varje vecka var någon elev ordningsman och skötte om ringningen vid rasterna eller märke de inte det, ett förtroendeuppdrag som det var, det gick på tur att vara utnämnd som ordningsman och faktiskt var det jämställt, även flickorna blev utnämnda till uppdraget.

Har som vuxen gått en hel del kurser inom mitt yrke, men det är en annan historia.

Man blir aldrig för gammal att lära.


Favorit i repris - Grymt: "Kampen är avslutad"



Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.

Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)

Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.

Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.

På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!

Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920).  Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.


RSS 2.0