Tema Nyår: "Skåla i champagne"



Under vikingatiden sammanföll nyår med midvinterblotet. Det var redan då sed att avge nyårslöfte. Detta kunde ske genom att tömma en så kallad bragebägare. Därmed hade man avgivit ett så kallat Bragelöfte det vill säga ett högtidligt löfte om stordåd. Brage var i fornnordisk mytologi skaldekonstens gud och Iduns make. Idun, föryngrerskan, förvarar den eviga ungdomens äpplen.

I senare tid dock innan restaurangerna börjat locka med sina fina nyårsmenyer så festade man bland annat på det som var kvar av julmaten. I södra Sverige var det vanligt att man gav varandra presenter, ibland istället för julklappar.

Nutidens tradition att vaka in det nya året var från början något som man, i första hand, ägnade sig åt inom överklassen och bland ungdomar. Genom radions nyårsvakor har denna tradition blivit allmänt spridd och idag är det förmodligen ytterst få svenskar som kan tänka sig ett nyår utan att vaka in 12-slaget.

Liksom julafton var nyårsafton en viktig dag för den som ville veta något om framtiden. En vanlig sed var att stöpa tenn genom att hetta upp det i en skopa och tömma det snabbt i en burk med vatten. Utifrån formen av tenngjutningen sa man sig kunna sia om framtiden. Hade tennklumpen exempelvis formen av en krona var det ett tecken på att man skulle bli gift under året. Själv har jag i sällskap med vänner och släktingar stöpt tenn på nyårsnatten i flera tiotals år.

Den här gången valde jag som föremål ut ett fint vinglas skänkt till samlingarna av Eleonore Hindbäck, Nyköping. Seden att skåla i champagne vid tolvslaget på nyårsafton är mycket väl etablerad liksom att avlossa fyrverkerier. En mera ovanlig tradition är nyårspussen. I samband med tolvslaget pussar man de andra festdeltagarna på kinden eller munnen och önskar varandra ett gott nytt år.

Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan har reciterats på nyårsnatten strax före tolvslaget på Solliden på Skansen sedan 1895. Kända recitatörer har varit Anders de Wahl, Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Margareta Krook och Jan Malmsjö.

 

 


Tema Nyår: "Tolv slag"



Den här konstruktionen har krönt mangårdsbyggnaden vid Brunsta och den finns i föremålsarkivet. Museet har fått ta hand om den för att renovera den innan den återbördas till den gamla byggnaden. Vindflöjeln har apotekare Johan Henrik  Reinenbachs initialer. Klockan som sitter under taket för tanken till temat Nyår.

Den har kanske använts för att ringa in nyåret?  Efter tolvslaget på nyårsnatten sänder Sveriges Radio klockringning från samtliga domkyrkor i landet. När jag hör Storklockan i Uppsala domkyrkas torn knottrar sig huden. Den är så mäktig i sin klang.

Strax före tolvslaget sänder TV från Skansen och då hörs dessa ord:

Ring klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö.
Ring själaringning över land och vatten.

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, självande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Och så vidare…

Första gången Alfred Tennysons ”Nyårsklockorna” lästes på Skansen var 1895 och då av Niklas Bergendahl och enbart för Skansenpubliken. Han efterträddes av Anders de Wahl  1897.  Från 1934 började de Wahl deklamera dikten från Sveriges Radios studio på Kungsgatan 8 i Stockholm. Och det pågick till och med 1955. Anders de Wahls mäktiga stämma tystnade 1956 då han avled. Då lades traditionen ner.

1977 återupptogs framförandet av ”Nyårsklockorna” i form av TV-utsändning från Skansen, då med Georg Rydeberg som uppläsare. 1983 fick vi se Jarl Kulle och efter hans död övertog Margaretha Krook som första kvinna den traditionstyngda rollen. Från 2001 är det Jan Malmsjö som läser dikten . Att få läsa den högstämda dikten på Skansen på nyårsnatten är ett hedersuppdrag som ingen tackar nej till.




Tema Nyår: "Det kanske var ett nyårslöfte!"



Det smäller av raketer och alla kyrkklockor ringer. Glaset, med bubbel i, lyfts till en gemensam skål och när drycken runnit ned uttalas de ord som vederbörande sagt så mången gång vid just det nya årets ingång. Jag lovar att sluta röka! I år skall det bli av!

Denna vackra cigarrlåda fick mig att fantisera. Om dess väg från tillverkning fram till slutet på en hylla i muséets samling.

Inregistreringen är lite mager: Cigarrlåda av trä och papper med måtten 34,6,13,1,7,2,L,B,H. Imponerande storlek, eller hur?

På locket finns märkningen: YRURAC=BAT och tillverkaren - den danska fabriken, A.M. Hirschsprung & Sönner med sitt inregistrerade varumärke i en tjusig vapensköld – AMHS. Detta var ett av fabrikens välkända märken.

Bruket att röka cigarrer härleds från Västindien – Cuba – varifrån spanjorerna tog det till Europa i slutet av 1600-talet. Under 1700-talet startade cigarrtillverkning i Tyskland men först 1814 i Sverige.

Den här lådan, som troligen innehållit cubansk tobak formad till cigarrer – kommer från Hirschsprungska tobaksfabriken som startade 1826 i Köpenhamn. Återförsäljare av firmans märken fanns i Stockholm i en cigarraffär belägen i Operahuset.

Lådan är av cederträ och stämplad ”claro” vilket betyder att cigarrerna är ljusa. På gaveln avbildas tre herrar i exotisk miljö, alla med prydligt skägg och iförda jackett. De verkar samspråka utan att röka cigarr! En halvnaken kvinnofigur – staty? – finns i bakgrunden delvis skymd av stora tobaksblad.

Cigarrlådan är välbevarad och som brukare anges Axelina Carlborg. Om Axelina rökt cigarrerna som ursprungligen legat i lådan eller använt den till att förvara knappar i, vet man inte. Men år 1977 överlämnade 1:e stadsläkaren Sven Carlborg – en tom cigarrlåda till museet. Det kanske var ett nyårslöfte!


Tema Nyår: "Vad händer 2011?"



Vill du veta något om framtiden är det dags för årsgång under nyårsnatten. Efter en tids vaka och fasta går du först runt tre kyrkor - under absolut tystnad. Möter du sedan ett brudfölje så blir det bröllop av, men ljuder hammarslag väntar dödsfall.

  Även andra, mer slumpmässiga, händelser kan ge vägledning. En nysning eller ett hickande på nyårsdagen varslar om elände, men är det en karl som blir den förste gästen i huset kan du vara glad. Året blir lyckosamt. Tvärtom ifall besökaren är en kvinna. Är hon dessutom en gammal kärring (detta hemska ord) är det bäst att stänga och regla dörren. En sådan visit bådar inte gott.

  Det är sådant här man läser i böcker skrivna av etnologerna Nils-Arvid Bringéus och Albert Eskeröd. Kvinnorna stod inte särskilt högt i rang under skrockens tid.

  Nåja, när jag nu inte kan besöka någon, på grund av kön och ålder, får jag väl ägna tiden åt att spå mig själv. Under nyårsnatten har jag förstås smält tenn i en skopa, liknande den på bilden, och kastat metallen försiktigt i en hink med kallt vatten. Figurerna som bildats på botten ska nu, några timmar senare, ge besked om kommande tider.

  En ring betyder nog fortsatt lycka i äktenskapet. Men hu, tänk om jag ser ett kors! Bättre med en massa smått grus. Då blir det pengar… kanske höjd pension?!


Tema Nyår: "Tolvslaget med Edvard Persson"



Visserligen är trästolarna på bilden, med stoppade ryggar och sitsar samt klädda med vinröd manchestersammet, gjorda på NK:s verkstäder och har stått på Nyköpings teater. Och de kan leda tankarna  till forna tiders nyårsrevyer, då lokala scenbegåvningar bjöd på glitter, glamour och försiktigt gisslande av kommunalpampar före tolvslagets champanjedrickande.

  Men liknande stolar (om än inte av NK-kvalitet) fanns ända in på 1950-talet i många av landsortens biosalonger, innan konkurrensen med TV ens var påtänkt. På sådana tillbringade jag tillsammans med föräldrarna ett antal nyårsaftnar strax före 1950 för att beskåda årets Edvard Persson-film. Det kom minst en dylik varje år, från 1923 till 1956. Ofta med premiär på annandag jul och med fullsatta föreställningar en bra bit in på det nya året. Titlarna var av typen Söder om landsvägen, Kalle på spången, Livet på landet, Snapphanar och En natt på Glimmingehus. Egentligen spelade handlingen ingen roll, det viktiga var – inte minst för Edvard själv – att den förmodat muntre och godmodige skåningen stod i centrum. ”Allt ljus på mig” var hans arbetsmetod.

  Nyårsaftonens visning på Röda Kvarn, Saga eller Grand började klockan 22 och slutade precis lagom för att publiken skulle få se filmade kyrkklockor på vita duken ringa in det nya året. Varefter alla, stärkta av denna kulturella begivenhet, tågade hem fyllda av nyårslöften utan att störas av särskilt många smällare, raketer eller berusade 15-åringar.


Tema Kallt: "När är det egentligen kallt?"



I stället för att själva känna efter, så förlitar sig många svenskar på den av Anders Celsius graderade termometerskalan för att ta ställning till den dagliga frågan: Är det kallt eller varmt ute (eller inne)?

  Egendomligt nog kan samma gradtal bedömas helt olika vid samma tidpunkt av olika personer – och av samma person vid olika tidpunkter. För en riktig hurtbulle är 8 plusgrader i april riktigt svettigt under motionsrundan, medan hans motsats hösäcken huttrande och motvilligt går runt hörnet för att köpa Aftonbladet i Pressbyrån. Och de flesta tycker nog att plus 8 egentligen är varmt kring nyår, men svinkallt på midsommarafton.

  Under den första oljekrisen 1973 beordrade Richard Nixon, föga salig i åminnelse, att temperaturen på de varma amerikanska kontoren skulle sänkas med en grad för att spara energi. Så skedde också, från 25 till 24 (mätt i Celsius), vill jag minnas. Då började folk frysa!

  Termometrar finns med alla upptänkliga inramningar, vilket ovanstående bild illustrerar.  Det rör sig om en gammal uppfinning, som faktiskt redan existerade när Fahrenheit (1724), Réaumur (1731) och svensken Anders Celsius (1742) konstruerade sina respektive temperaturskalor.

  Vad nog många numera inte känner till är att Celsius från början satte 0 grader som kokpunkt och 100 grader vid fryspunkten. Kort efter hans död vände man emellertid skalan uppochned till den vi alltjämt använder. Det finns en teori om att Carl von Linné låg bakom förändringen, i vart fall var han en av de första som använde sig av den.

  Kanske ställde man redan då frågan: När är det egentligen kallt – vid 0 eller 100 grader?


Tema Kallt: "En fråga om gradtal?"



Den lilla pälsmössan som finns på bilden har burits av en liten flicka. Den är tillverkad av kaninskinn år 1944.

Under krigsåren hade alla, som kunde, ett antal kaniner i bur. Kaniner har en viss förmåga att bli fler. För att hålla nere antalet kaniner åt man upp de flesta. Varje kanin som man tog livet av hade ett skinn. Skinnen kunde lämnas till en körsnär som beredde skinnen och när antalet skinn räckte till så sydde han upp mössa eller en hel pälskappa.

Den lilla flickan blev jätteglad ända tills hon kom underfund med att skinnen hade suttit på de kaniner som hade försvunnit. Men glädjen över att vara fin dödade all medkänsla med de kaniner som hamnat på bordet och som blivit kappa och mössa.

Kyla, blåst och snöfall är det värsta jag vet. Personligen vill jag ha en temperatur som stadigt ligger runt +25, inte som det är nu med nästan lika många minusgrader. Kalla nätter och kalla dagar, det är bara kallt. Nej, det borde vara så att temperaturen svarade mot uttrycket: ”Dagarna skall heta heta och får inte kallas kalla”.


Tema Kallt: "Om rumpan"



"Den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar”. Och då blir det kallt i varje fall på vintern. Ett speciellt par byxor som är särskilt lämpade för att hålla rumpan varm är så kallade mamelucker. Dessa byxor som ska bäras utanpå underbyxorna ska helst vara stickade av tunt yllegarn och gärna försedda med lite flärdfull spetskant. De skall också vara så långa att de täcker större delen av låren.

Jag undrar hur många damer, unga som gamla, som använder detta intima plagg nu för tiden? Det är ju så pinsamt att behöva smussla med mameluckerna när man kommer inomhus i värmen. Jag tror att tights och leggings underminerat marknaden för mameluckerna. Men frågan är om dessa plagg fyller samma funktion.  Inte lika varma men så snygga att de får sitta på inomhus.

I museets föremålsarkiv fann jag inga mamelucker av ylle men denna vinterunderkjol i mönsterstickat bomullsgarn tillverkad 1930. Tänk att lägga ner så mycket möda på ett plagg som egentligen inte skulle synas . Det skulle vara intressant att veta om den var avsedd att hålla kylan borta under kjolen både inom- och utomhus eller om den också användes som enda kjol inomhus och då dölja mindre estetiskt tilltalande underbyxor.

 


Tema Kallt: "Inte med Lovikkavantar"



Det var en gång en kvinna som hette Riiga, Erika Aittamaa. Hon bodde i byn Lovikka i Tornedalen tillsammans med sin man skogshuggaren och sina många barn. Man hade det fattigt och för att bidra till försörjningen stickade hon vantar på beställning. En dag kom en man och ville ha ett par extra tjocka och varma. Riiga tog hand om ullen han gav henne, spann och stickade men kunden klagade på resultatet. Då tvättade hon vantarna och ruggade upp dem, flera gånger. De blev perfekta.

  Riigas vantar efterfrågades mer och mer, särskilt bland samerna. Hon broderade en korsstygnsbård i deras färger och satte en tofs på sidan för att vantarna skulle kunna hängas på tork.

  Det var 1892 – Lovikkavanten var född!

  Men sagan är inte slut. För att hinna utföra alla uppdrag måste Riiga engagera andra kvinnor i byn. Hon lärde dem både stickning och ullbehandling. Unga och gamla trängdes i stugan under sena kvällar, glada att få en extra slant.

  Efter några år fick Riiga hjälp att söka patent på vanten men hade inte råd att lösa ut det. Hon var för stolt för att ta emot det belopp som byborna ville ge henne. Trots detta - i folkbokföringen omnämndes hon som vantfabrikör.

  På 1960-talet lät traktens husmodersförening inregistera Lovikkavanten som ett varumärke. Och den stickas forfarande, precis på samma sätt som på Riigas tid.

  Vantarna från norr har fått en del dåliga efterföljare, ofta importerade. Många stickar dem också själva fast fuskar med ruggen, se bilden. Varför inte beundra den äkta Lovikkavanten på ursprungsorten? Den finns i jätteformat, 3,5 m hög, utanför skolhuset!


Tema Kallt: "Ismaskin"



Ibland huttrar man i råkallt väder och förbannar livets små förtretligheter när kylan gör att fingrarna domnar och näsan droppar. Men andra gånger kan man få för sig att det skulle vara gott med något KALLT – lite glass kanske. Nåja, det händer mera sällan vintertid så just nu (12/12) är det kanske något skruvat att kommentera en bild på en Glassmaskin om temat är KALLT.

Men det är inte vilken glassmaskin som helst som donerats till Länsmuseet. Den har tillhört släkten af Klercker och är av tyskt ursprung. Tillverkad av svartlackerad plåt, har förgyllda handtag med ”maskaroner” och ett lock med porslinsknopp!

Sannerligen praktfull med sin modelltext – även den med bokstäver i guld. ”N:o 2* Automatische Eismaschine. System Meidinger. Det senare hänför sig till Professor Heinrich Meidinger (1831-1905), verksam i Karlsruhe. Han hade kommit på en verksam köldblandning för framställning av is (1870) - ”automatisch”. Lämplig att använda i hushållet på Klerckerska godset Catrineborg.

Apparaten är troligen inköpt någon gång på 1890-talet i Emil Uddenberg Bosättnings-magasin - en trendig affär för societeten - belägen på Brunkebergstorg i Stockholm.

 


Tema Kallt: "Ishake"



Det är vinter och kallt nu. Isarna växer sig tjocka på våra sjöar. Isen är bra inte bara för att åka skidor och skridskor på utan även som kylmedel. Jag minns mycket väl hur far min på 1940-talet bar sig åt för att spara isens kyleffekt till somrarnas varma dagar.

Först skulle sjöisen flera veckor före isupptagningen befrias från den isolerande snön och skottas för att undvika stöpis och så att den kunde förtjockas i vinterkylan. När tiden för isupptagning kom i slutet av februari eller början av mars så iordningställdes all nödvändig utrustning. Skogskälkar med isskak (två parallella grova reglar med islagna hästskobroddar för att isen skulle ligga still) med hästen förspänd, issåg, isgrind, ishakar, båtshake och isbill samt en säck med hö åt hästen.  Så här gick isupptagningen till.

Först skulle en liten isvak sågas upp. Tre hål höggs med isbillen på lämpligt avstånd från varandra och i vinkel. Den första isen med storleken en gånger en meter sågades till. Då var det viktigt att den sågades något konisk med största ytan nedåt. Den isen petades sedan in under sjöisen och lämnades där. Ut ifrån det här hålet sågades sedan lämpligt stora isar som sedan flöt ut i vaken.

För att få upp isarna ur vaken stacks en så kallad isgrind ned i vattnet. Isgrinden utgjordes av två parallella 3 meter långa stänger ihopfästade med tvärreglar. Längst ned fanns ett par vassa järnkrokar mot vilka isarna skulle vila. Med båtshaken petades en is fram till grinden som manövrerades av två man. Med hjälp av isgrinden drogs sedan isbiten upp ur vaken och grinden lades lutande mot isskaket. Med hjälp av ishakar drog de båda karlarna sedan upp isen på skaket och placerade den över de islagna hästskobroddarna. Is efter is drogs upp och när lasset var fullt spändes en kedja omkring alltsammans med hjälp av en spännbjörn. Efter isupptagningen måste isvaken märkas ut med granruskor för att varna så att folk inte gick ner sig i vaken.

Isen förvarades sedan fram till sommaren i en sågspånshög. Isen användes till att kyla mjölk och andra matvaror. Jag har faktiskt i min ägo hela den här utrustningen inklusive ett fungerande isskåp.

Ishaken på bilden är från mästerlotsen Karl-Gustav Sundström i Oxelösund. Is från saltsjön har en kvalitet liknande den från insjöar. Den är avsevärt mycket saltfattigare än vattnet den bildats i. Saltet fryses nämligen ut från vattnet och isen blir förhållandevis saltfattig.




Tema Släkt: "Är vi månne släkt med varandra?"



Man tänka sig följande samtal mellan de här två gentlemännen.

GA: Hur mår ni en sådan här kall dag?

Gubben: Kallt, men så lik du är någon från kungahuset och general är du också.

GA: Det är ju militärmanöver och dom sa att jag skulle vara klädd så här, men du har rätt jag är nog ganska lik någon ur kungahuset.

Gubben: Gubben Oskar som har torpet Avkroken, han är min kusin och han säger att han har kungligt blod i sina ådror. Jag vet inte om det var Karl XV eller någon kung Oskar som var här och sådde sin vildhavre.

GA: Ja, vem vet vad de där herrarna hittade på. Men säg mig nu en sak, säger du du till alla?

Gubben: Ja, vi säger du till alla utom till kungen och kronprinsen. Herreje nu känner jag igen dig, det är ju du som är kronprins. Hoppas du ursäktar men nu går jag hem till gumman och berättar att jag mött en general som jag kanske är släkt med. Kommer jag hem och berättar att jag sagt du till dig kommer det inte att bli trevligt i stugan. Ajöss.


Tema Släkt: "Minnen"



Intresset för släktforskning har vuxit under senare år. Det är uppenbarligen en sysselsättning som kräver mycket tid och därför är det inte så förvånande att det är många seniorer som spenderar sin tid på att leta i de gamla arkiven. Letandet har verkligen underlättats genom digitaliseringen av de stora databaserna.

Jag har själv inte (ännu?) forskat i min släkt. Det har däremot en kusin till mig gjort så jag kan åka lite snålskjuts med honom. Det är förvånande vilka dramatiska händelser han har funnit genom att gå djupare in i källorna. Som exempel kan nämnas en händelse som utspelade sig på midsommaraftonen 1871. Då blev min farfars morfar Per Larsson från Källtorp i Östra Vingåker ihjälslagen vid Ladängslund. Det tycks vara ett svartsjukedrama.

I torpet vid Ladängslund bodde Anders Andersson med sin hustru. Han hade retat upp sig på att Per hälsade på i torpet, helst när Anders inte var hemma. Han bad därför sin svåger och en skräddare Carlsson att piska upp Per. På midsommardagens morgon fann Pers hustru honom ”liggande på gårdsplanen, livlös, blodig och sönderslagen”. Efter rättegång vid Oppunda Häradsrätt blev svågern dömd till tio års straffarbete och Anders som anstiftare till två månaders fängelse.

En annan förskräcklig historia handlar om min farmors farfars farfars morfars morfar Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg. En Carl Carlsson vid gästgiveriet i Svärdbro ”haver Ramund Olofsson med bössepipa över huvudet slagit, varav huvudsvålen bliven bräckt”. Detta inträffade 7 januari 1681.

När temat ”Släkt” valdes tänkte jag på min far som växte upp vid Ålspånga. Han berättade till exempel hur han upplevde skolvägen från Ålspånga till skolan i Bettna. Snön var djup och vägen oplogad. Han hade kortbyxor och yllestrumpor fästade med strumpeband. I mellanrummet mellan strumporna och byxorna yrde snön upp och det ledde till stora skavsår på insidan av låren. Men det skulle aldrig komma en kunskapstörstande pojke på tanke att skolka.

 

 

 

 


Tema Släkt: "De ovanliga av Åke Mokvist"



Du och jag är levande bevis för att våra förfäder lyckades. Från den dag som idag är och bakåt alla miljoner år som människorna och deras föregångare har levt har våra förfäder lyckats i sin strävan att fortplanta sig. Enligt Bernhard Wood i ”Så föddes människan” var våra förfäder för sådär 14 miljoner år sedan troligen trädklättrande och ganska långhåriga och kallas för Ramapithecus.

De gick i en ganska upprätt ställning och hade armarna fria och kunde därför exempelvis bära med sig sina ungar. För omkring 3 miljoner år sedan levde Australopithecus, ganska håriga men helt upprättgående. För cirka 1 miljon år sedan började en ny människotyp att utvecklas, Homo erectus, ett framgångsrikt jägarfolk spritt i Afrika och Eurasien.

Neandertalarna levde för ett antal hundratusen år sedan och dog ut för cirka 35 000 år sedan. För cirka 100 000 till 200 000 år sedan började tidiga former av den nutida människan att utbreda sig över Europa och för 40 000 år sedan fanns det folkgrupper som liknade den underart som vi själva tillhör, Homo sapiens sapiens. De levde och blomstrade i Afrika och Eurasien.

Och i varje släktled har fortplantningen lyckats!!! Vår släkttavla är nästan oändlig!!! Tanken svindlar!!!

Mitt val av skrift från museets arkiv är Åke Mokvists ”De ovanliga”. Där finns beskrivningar av originella personligheter som valt att leva sina liv enligt sina egna normer.  Människorna som presenteras i den här mycket läsvärda boken besitter stora kunskaper och är vana att klara sig själva. Det är udda existenser och många skrattar hånfullt åt dem och deras åsikter. Andra är positiva och förstår de här människornas betydelse.

Jag tror att det i första hand är de där udda och ovanliga människorna bland våra förfäder som fört utvecklingen framåt.

Sture Larsson 


Tema Släkt: "Värd att forska om?"



Släktforskning är en gammal syssla. Som Sveriges förste store genealog räknas Rasmus Ludvigsson. Han var sekreterare åt Gustav Vasa och gjorde utredningar som fick politisk betydelse. Kungen behövde ett underlag när han ville dra in frälsegods till kronan under 1500-talet.

  Numera kan man rota också i oadliga familjer. Tack vare mormonerna som filmat mängder av folkbokföringsmaterial, har de svenska kyrkböckerna blivit ganska lättåtkomliga.

  På bilden syns mikrofilm som innehåller husförhörslängder. De finns på Sörmlands museum som bevis på att forskningen moderniserats. Förr reste man runt för att söka uppgifter i olika arkiv, sedan kunde biblioteken hjälpa till och nu hittas det mesta via datorn.

  Alla släkter döljer många ibland riktigt tragiska livsöden. Själv hade jag en gammal morbror, som seglade över de sju haven men sedan aldrig trivdes i land. Han blev ihågkommen av oss barn tack vare en mycket udda historia. En gång lade han sina strumpor i blöt i toalettstolen. En stund senare gick han tillbaka och trodde då att han glömt att spola…

  Fast om sådant berättar väl ingen släktsaga.


Tema Släkt: "Spännande förbindelser"



Den som tillhör på Riddarhuset introducerad svensk adel behöver inte lägga ned någon större möda på släktforskning. Jobbet är redan gjort i Sveriges Adelskalender, som med Gabriel Anrep som redaktör började utges 1854. Visserligen är periodiciteten inte årlig, men 2010 publicerades ändå den 105:e utgåvan för benäget studium i de fina salongerna.

    Här finns 48 grevliga, 136 friherrliga och 510 adliga ätter, från Adelborg och Adelswärd till Örnhielm och Örnevinge. Totalt omfattar verket 32 000 personer, som ofta noggrant håller reda på vem som är gift med (eller skild från) vem, vilka kvinnor som gift sig till ett adligt efternamn, när moster Sophie är född eller vilken gren av farbror Augusts ätt som är äldst.

    På tal om Örnevinge så meddelar Wikipedia att den också kallas den oäkta Braheätten, det vill säga medlemmar ur ätten Brahe som fötts utanför äktenskap (s k frillobarn!). Så här började dess historia:

    Erik Brahe (1552-1614) hade i en förbindelse med Anna Filipsdotter Kern, dotter till fältskären Filip Kern, den utomäktenskapliga sonen Gustav Eriksson. Erik Brahes bror Gustav Brahe hade med sin älskarinna, Anna Reibnitz från Schlesien, en son Johan Gustavsson. De båda kusinerna Gustav Eriksson och Johan Gustavsson adlades under namnet Örnevinge. Namn och vapen anspelar på Braheättens vapen. Johan Gustavsson Örnevinge var gift med Virginia Persdotter Gyllenswärd, dotterdotter till Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter.

    Om Svensk Damtidning hade funnits på den tiden hade redaktionen haft mycket att fylla spalterna med. Ätten Brahe dog visserligen ut 1930, men Adelskalendern av i dag inrymmer nog ändå många andra uppslag till rafflande släktskildringar med spännande och säljande förbindelser.


Tema Släkt: "Morfar August"



Studiebesöket på ”Å-huset”, där Sörmlands museums eminenta Arkiv & bibliotek är inrymt, genomfördes under ledning av chefen Agneta Höglander med den äran! Besöket gav oss anledning att bestämma ett givet tema som relaterar till möjligheterna att söka sin egen släkt. Det kan göras på mikrofiche och läsare eller på datorerna med internetuppkoppling till digitala arkivhandlingar. Förnämligt!

Arkivet har även ett stort kartmaterial och jag fastnade för Häradskartan från 1905. Den del som bl.a. omfattar Svärta socken. Där har jag min mammas släkt sedan 1800-talet. Gruvorna i Svärta lockade med arbetstillfällen och min morfar, August Wilhelm Wärn arbetade - liksom hans far - i Förola gruvor under några år.

August föddes på gården Ullaberg men växte upp på Nytorp i Svärta. Han gifte sig med Ida från Håkanbol. Fem år yngre var hon och åtta barn fick de mellan åren 1894-1909. Men aldrig att hon kom över att han arbetade i gruvan med allt vad det innebar av ängslan inför varje arbetsdag då han skulle ner i underjorden.

August var tredje generationen gruvarbetare så för honom kanske det var ett arbete vilket som helst. När familjen flyttade in till Nyköping slutade han med gruvjobbet för ett arbete på Storhusqvarn. Där blev han svartlistad och fick sluta sedan han deltagit i Storstrejken 1909. Men han fick arbete på kommunens Gasverk.

Om detta med storstrejkens återverkningar på företagen i Nyköping kan man säkert forska mer i Sörmlands museums Arkiv- och bibliotek!


Tema Nöje: "Håll bara koll på var farsan är"



Ni sena tiders barn, försök att sätta er in i följande situation: Det finns inga datorer, ingen TV, bara en kanal i radion och det är ett absolut förbud att flytta från den station som farsgubben har ställt in apparaten på.

Jo, när man vuxit ur kolten fanns det ju bio och danshak men detta skall ju handla om nöjet med en radio. Farsgubben skulle ju höra nyheter och väder. Ibland sändes det någon revy eller teater och någon lördagskväll sändes det modern dansmusik med Thore Ehrlings Orkester. Men sådan musik passade ej ihop med den äldre generationen.

När andra världskriget, eller om det var det 30-åriga kriget som var slut, så började verkliga radioproblem. Amerikanska trupper som fanns i Tyskland hade fått en egen radiokanal som spelade den musik som inte fanns i Sverige. Alltså ställdes radion in på AFN (American Forces Network).

När gubben skulle lyssna på kvällsnyheter så spelade Benny Goodman eller någon annan orkester jazz. När jag hade börjat ställa tillbaka radion på rätt station kom far och jag nästan överens om radions användning.

Radion som finns på bilden är alldeles för modern. En radio från den här tiden hade följande band LW, MW och KW. UKV och FM var inte uppfunnet ännu men finns på radion på bilden.

Egentligen var det mycket enklare då, en kanal och en station. Håll bara koll på var farsan är och på vilken station det är som sänder de program han är intresserad av.


Tema Nöje: "Limerick från Björnlunda"



I Stora Synonymordboken finns många synonymer för nöje upptagna. ”Glädje, lust, förnöjelse, njutning, tillfredsställelse, behag, fägnad, hugnad, fröjd, lycka, förtjusning, förlustelse, förströelse, rekreation, tidsfördriv, muntration, rolighet, festlighet, underhållning, galej och tillställning”.

Man blir ju glad bara av att läsa hela denna radda. Annars är det ju mycket personligt vad som kan betraktas som nöje. Själv tycker jag det är nöjsamt att läsa limerickar. En gång när jag var på besök hos en vän i Uppsala fick jag en liten bok med Hasse Alfredssons limerickar i.

Jag började läsa den på tåget på vägen hem. Det blev en märklig färd. Jag satt och skrattade så tårarna rann hela vägen hem. Medresenärerna måste ha blivit förundrade.  Den mest välskrivna och lagom fräcka är den här:

När en man vid namn Efraim Dunder
kom hem och fann frun ligga under
en eldig monsieur
och skrek: ”Nu ska han dö”!
kved hon: ”Ge honom 20 sekunder”!

Enligt Hasse Alfredsson ska en äkta Limerick vara lite ekivok. Den amerikanske poeten Don Marquis menade att det finns tre sorters limerickar: ”Limerickar som kan läsas upp när damer är närvarande; limerickar som kan läsas upp när damer är frånvarande, men präster närvarande - och LIMRICKAR”.

Det händer att jag fuskar lite i den här genren också. Eftersom jag bor i Björnlunda blev en så här:

Det var en söt tös från Björnlunda
som vid spegeln sågs tankfullt begrunda
sin fixa idé
att hon ville se
på vad sätt hon såg ut när hon blunda

Det finns mycket annat också som är nöjsamt. Musik till exempel. Den trattgrammofon som jag valde ut i museets samlingar kan väl symbolisera detta. Jag har själv en liknande grammofon. Och så har jag en liten resegrammofon, inte större än en gammaldags lådkamera. Den har grammofonverket med skivtallrik, armen, veven och tonhuvudet inne i en liten plåtlåda. Stenkakan får man skruva fast. Och fungerar gör den.

Sture Larsson

Tema Nöje: "Pussel"



Ett nöje som att lägga pussel kan lätt förbytas i missnöje om man upptäcker att kvarvarande pusselbitar inte stämmer med hålen i motivet. Det torde vara mycket sannolikt om man ger sig i kast med avbildade pussel och tappar några småbitar på golvet. De är verkligen små och otroligt många!

Pusslet kommer från en givare vars namn är fröken Anna Lovisa (Charlotta) Sparre af Rossvik (1855-1933). Hon ärvde Arnögodset utanför Nyköping av sin far och ägde det från 1895 till sin död.

Säkerligen har pusslet tillhört familjen Sparre sedan långliga tider. Det andas 1700-tal och har förmodligen lagts många, många gånger så slitet som det är. Det förvaras i en enkel träkassett och tur är väl det. Endast ett fåtal bitar saknas.

Bilden=ursprunget är en målning av ett strandparti vid Rhen med en metande person som just fångat en fisk. Mycket otydligt kan man (eventuellt) utläsa att originalmålaren är P.H. Brinckmann (1709-1760). Pusslet/målningen heter ”Vue du Rhin”. Det verkar synnerligen svårt att lägga med någon framgång så likfärgade som bitarna är – risk för missNÖJE!


Tema Nöje: "Spelmansglädje"



Synonymer till nöje är förlustelse, lustbarhet, förströelse, förnöjelse, tidsfördriv, rolighet, muntration och divertissement.

Hur kan en gammal nyckelharpa associera till nöje? Att dansa en polska till nyckelharpans glada toner är en förlustelse och att besöka en spelmansstämma och höra nyckelharpor och fioler spela upp en glad gånglåt är trevlig förströelse. Vill man ha det riktigt roligt lyssnar man på så kallat buskspel Spelemännen samlas par om par eller i små grupper och spelar ihop och lär sig varandras låtar.

Nyckelharpan kan också vara ett tidsfördriv för den som bestämmer sig för att bygga sin egen harpa. Det krävs många arbetstimmar för att få ihop detta komplicerade instrument.

Nyckelharpan var ett instrument som höll på att försvinna. Den som väckte intresset för instrumentet var riksspelmannen Erik Sahlström (1912-1986). Under 1960- och 70-talet fick harpan ett uppsving tack vare Sahlström och det bidrog till harpans överlevnad. Erik trollband publiken med sin musik. Han komponerade många melodier. Bland de mest kända är valsen Spelmansglädje och polskorna Stormyren och Hardrevet.

Till Erik Sahlströms minne har det bildats ett nationellt folkmusikcentrum i Tobo i norra Uppland. Syftet är att främja folkmusiken men också folksången och folkdansen. Sahlström har också hedrats med en staty som står utanför hembygdsgården i Tegelsmora. Där sitter han på en bänk med sin nyckelharpa i knät.

Vill du höra Spelmansglädje spelad av Sahlström själv? Googla då på ”Erik Sahlström” och på ”videor”.


Tema Nöje: "Att rida på en käpphäst"



Många barn har sedan medeltiden funnit stort nöje i att rida på en käpphäst. En leksak som stimulerar fantasin att galoppera iväg på spännande färder.  Käpphästen på bilden kommer från Bönsta, Christineholm och är ett ovanligt vackert exemplar. En riktig rashäst skulpterad i trä med sele av läder, sadel av randigt tyg och man av vitt skinn.

   Numera säljs nog inte så många käpphästar i leksaksaffärerna. De har, i takt med samhällsutvecklingen, trängts undan av leksaksbilar och dito flygplan i alla former. Vilka i sin tur börjar sitta trångt till i konkurrensen med dataspel för barn i alla åldrar.

   Men käpphästens vänner lever vidare, nu i överförd betydelse. ”Att ha en käpphäst” innebär att ständigt återkomma till ett visst ämne, en speciell fråga eller en viktig princip för att få gehör för sina synpunkter.

   När jag efter många år slutade som chef på en nu nedlagd tidning gav mig medarbetarna en vacker käpphäst som avskedspresent. Jag har sedan dess undrat över symboliken. Såg de mig som en som gärna galopperar fritt iväg med flödande fantasi. Eller hade jag kört för hårt med några principer?

   Det skulle bereda mig visst nöje att få svaret på frågan.


Tema Nöje: "Rubiks kub"



Årets leksak 1982! Minns du hur man vred och vände på sidor och skikt, indelade i 3x3x3 rutor. De kulörta kuberna blandades huller om buller men det gällde sedan att få fram enhetliga färger på var och en av puzzlets sex sidor. En del personer kunde konsten, andra var helt hopplösa. Jag säger bara det – det är lättare med fasta rutor, sådana som finns i korsord.

   Idag är kuben populär igen, det ordnas skol-SM för både grundskoleelever och gymnasieungdomar. Leta i lådorna! Du kan imponera på barnbarnen!

   Mannen bakom den här geniala prylen var den ungerske skulptören och arkitekten Ernö Rubik. Han tog patent på sin uppfinning i mitten på 70-talet.  Nu lär den ha sålts i över 350 miljoner exemplar.

   Rubiks kub har fascinerat en hel värld. Inte minst matematikerna, som grubblat över hur många vridningar som krävs för en lösning. Länge ansågs 25 vara nog, nu är man nere på 20!

   Att klara kuben på minsta möjliga tid ger naturligtvis status. Bäst i Sverige är en tonåring från Trollhättan. Han tävlar i speedcubing och hans bästa resultat ligger på knappt 10 sekunder!!!


Tema mörker: "Kusklampa"



Vi lider brist på äkta mörker. Det anser i alla fall Tom Callen som i oktober 2007 skrev en artikel om det i Svenska Dagbladet. Han är astronom och programproducent vid Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

   Vad menar han då? Mörker är ju för de flesta ett ord med dyster klang. Jo, han anser att det i tättbebyggda områden förekommer ett problem: ljusföroreningar, det vill säga oönskat artificiellt ljus utomhus nattetid. Ljus som kan störa och påverka djur, natur och människor på ett negativt sätt. Det kan vara gatlyktor, trädgårdsbelysningar, reklamskyltningar och vägbelysning som är dåligt avskärmad och spiller ljus uppåt natthimlen. ”Skyglow” kallas det på engelska och kan ses på avstånd som en orange kupol över en stad. Detta diffusa ljus hindrar oss att se natthimlen och i en mening vårt ursprung som en del av universum.

   Många av oss vet inte längre vad som finns där uppe, eller har i alla fall ganska dimmiga begrepp och stjärnhimlen: Månen – ja, Karlavagnen – jodå, Polstjärnan – kanske, Orion – hmm…   Många är mer eller mindre rädda för mörkret. Få av oss gör sig mödan, eller har modet, att gå ut på natten och stanna där tillräckligt länge för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Det tar 45 minuter att successivt ställa om till mörkerseende, men när det väl är gjort kan även den till vardags mest neonbländade stadsbo uppleva överraskande mycket av det natthimlen har att erbjuda. Med bra mörkerseende och lite hjälp av månen eller kanske reflekterat ljus från snö på marken förvandlas kolmörkret efter en stund till en dunkel gråskala som avslöjar mer än man tror.

   Själv bor jag på landsbygden och har stora möjligheter att se på stjärnhimlen. Min svägerska, boende på Lidingö, kommer ibland på besök. Hon brukar klaga på att det är så mörkt här på landet. Då säger jag: ”Det är inte mörkt på landet - det är bara så förbaskat ljust i stan”!

   Det föremål som jag valde i samlingarna till detta tema är en kusklampa att användas på en hästvagn vid mörkerkörning. Troligen blir kusken inte bländad av skenet ifrån den här lyktan så han behåller nog sitt mörkerseende.

Sture Larsson

Tema mörker: "Ledbelysning"



Tänd ljus men låt det förbli mörkt framåt. Endast ledbelysning för fötterna vid förflyttning behövs. Uppmaningen gavs under andra världskrigets svenska beredskap då mörkläggning var påbjuden kvällstid. Det fanns kontrollanter som såg till att påbudet efterlevdes.

Det här är en ”rektangulär, svartmålad, batteridriven metallficklampa med bältesrem bak. Uppfällbart mörkläggningsskydd för glödlampan. Tryck i relief fram: DAIMON Telko runt sexuddig figur med blixtar”. Så är ficklampan inregistrerad i Sörmlands museums föremålsarkiv.

Modellmärket säger att det är en tysktillverkad fältficklampa – från 1940. Ett samlarobjekt med många träffar på nätet.

Nils-Gunnar Johansson, från Nyköping, var hemvärnspojke under kriget (1939-1945) och han använde säkert denna ficklampa flitigt i sin tjänstgöring som ordonnans – vem vet?

”Att se men inte synas” kunde vara ett motto för den som skulle röra sig i stadsmiljö då alla gatulampor var släckta, skyltfönstren mörka och inget ljus sipprade ut från bostädernas masonit-täckta fönster. Då var det toppen att inneha en DAIMON Telko!


Tema mörker: "En skål för svartvitt!"



Den här sköljskålen leder tankarna till fotolabbet på Saxon & Lindström, som på 60-talet producerade tidningarna Såningsmannen, Lektyr och Svensk Damtidning. Men kärlet var betydligt större och fanns i fler exemplar.

   På den tiden kunde vi journalister verkligen få ägna oss åt det jobb vi utbildats för, reporterns, utan krav på att själva fotografera. En erfaren och skicklig ”plåtslagare” iförd en eller flera kameror, då analoga, följde alltså med mig till vanligt folk, artister eller kungligheter och förevigade dem, oftast i svartvitt.

   Tillbaka på redaktionen lockade mörkrummet, där negativen togs fram och bilderna kopierades. Den mörka miljön, aningen upplyst av ett rött ”ofarligt” ljus, kändes magisk. Man kunde skymta kopistens rörelser vid framkallningen och se förstoringsapparaten, fotopappren, kemikalierna och skålarna för bland annat fix och sköljvatten. Jag njöt av att stå där och lockades snart att själv, för privat bruk, skaffa både kamera och ett eget mörkt rum, i en garderob.

   Idag knäpper de flesta digitalt, i färg. Det gäller pressfotografer och framförallt amatörer. Vi samlar ungar och älskade inne i mobiltelefonen eller på datorn.

   Sköljskålen har blivit en föredetting, värd en egen bild!


Tema mörker: "25 W"



Mörker kan definieras som frånvaro av eller brist på ljusstrålar. Det mänskliga ögat är inte anpassat till mörker. Vi ser just inget eller nästan inget i mörker. En katt däremot har ett väl utvecklat mörkerseende. Det kan aldrig bli så mörkt ute att en katt inte ser. Men den kan behöva en timme på sig för att utveckla fullständigt mörkerseende. Katten lär ha sex gånger bättre mörkerseende än vad vi har.

Människan har runda pupiller men katten har lodräta smala pupiller. Det gynnar kattens förmåga att snabbt anpassa sig till mörker. Den långsmala pupillen anpassar sig snabbare än en rund om den utsätts för ett plötsligt ljus. En klar fördel om katten möts av en ljusstråle på natten. Katten jagar ju företrädesvis på natten. Det är förmågan att se i mörkret som gör det möjligt men den har också stor hjälp av sina öron, som fungerar som paraboler.

Motsatsen till mörker är ljus. Enligt Första Moseboken i Bibeln skapade Gud ljuset men det var Thomas Alva Edison som visade upp den första användbara glödlampan. Det var år 1879. För att skingra mörkret blev glödlampan en revolutionerande upptäckt. Det är underbart att skingra höstmörkret med att tända så många myslampor som huset förmår. Men det bör vara energisnåla lampor. Då behöver det inte gnaga i samvetet på grund av hög elförbrukning.

Bildens glödlampa har matt glas och ger 25 W avsedd för 220-230 volt och hör definitivt hemma bland museiföremålen. Den har tillverkats vid Skandinaviska Glödlampsfabriken i Nyköping. Fabriken lades ner 1947.


RSS 2.0