Magi: "Låt dig förtrollas av magin"



Magi ett ord med flera betydelser, som till exempel svartkonst, trolldom, förhäxning, betagenhet, trollkraft och förtjusning med mera.

Mitt val för ämnet föll på en ask med texten ”Tankeläsning. Intressant spel i alla sällskaper”. Tankeläsning är ju magiskt.

Detta spel härrör sig från 1880-talet, bara det är magiskt. Beskrivning av hur det spelas syns tydligt på bilderna. Läs och lär. Låt dig förtrollas av magin.




Magi: "Som förgjort"



Den här tvättvaggan är en halvcirkelformad träkonstruktion, delvis metallklädd, som står stadigt på fyra ben.

En avrundad lös pendel med ribbor av trä hänger i vaggans sidor som gör det möjligt att bearbeta tvättgodset på ett rationellt (?) sätt om man iakttar uppmaningen på framsidan! Det var en finess att ha en sådan mojäng i hushållet på 1890-talet.

Ja, nutidens tvättmaskiner måste nog sägas vara något rationellare – utom på en punkt och det skall jag utveckla. I dessa luckförsedda maskiner kan man stoppa in plagg efter plagg. Jag ger mig först då luckan knappt går att stänga.

Om man så fyller på tvättmedel och ställer in rätt temperatur och inte glömmer att öppna vattentillförselkranen - då är det bara att trycka på en knapp och gå ifrån en timma eller mer.

När man sedan kommer åter och skall tömma tvätt-trumman så brukar de flesta plaggen återfinnas centrifugerade och rätt torra. Utom ett par av en sort man har på fötterna. Det finns bara en blå strumpa fast man vet att man lagt i paret!

Det är som förgjort – det är obegripligt, det är häxeri – ja, det är som MAGI!


Magi: "Sikta mot stjärnorna"



Det är något magiskt över det som man ser men inte förstår. Joe Labero kallar själv sina shower för magiska. Men den som bevistat några av hans föreställningar blir inte längre förvånad när damer sågas itu eller duvor försvinner. Däremot häpnar man nog om tricket skulle misslyckas. Det skulle aldrig riktiga häxor eller trollkarlar göra…

    För den i optikens grunder någorlunda bevandrade är det inte så märkvärdigt att man ser långt med en tubkikare. Indianerna i vår barndoms böcker kunde däremot inte förstå hur det gick till, utan kallade instrumentet för ”tittalångtbortröret”. Kanske var det magi för dem att på långa avstånd kunna betrakta den vite fienden som om denne befanns sig alldeles intill? Ungefär som dagens ornitologer från ett fågeltorn med kikarhjälp kan se långt ner i gapet på en havsörn en bra bit ut över havet. De tar det för självklart, utan att reflektera över hur det går till. Magiskt, i betydelsen övernaturligt, är det inte. Däremot kan naturupplevelsen kännas magisk.

   De riktigt bamsiga kikarna finns förstås hos astronomerna. De har förmånen att i bokstavlig mening kunna kika mot stjärnorna för att utröna universum. Måhända hittar de där också den mystiska kraft som kallas magi. För någonstans måste den väl ändå finnas?


Magi: "En doppåse mot onda makter"



Dopdräkten hade förr en mycket viktig funktion. Den skulle skydda barnet mot trolldom och elände.

Kristina Jonsdotter föddes 1786 i Harbo, Björnlunda socken. Vid sitt dop var hon klädd i den påse som syns på bilden. Det vackra plagget har sedan använts i många generationer innan den skänktes till Sörmlands museum 2001. Helt fräsch är den naturligtvis inte. Tvåhundratjugofyra år har satt sina spår.

  Doppåsens ovansida är klädd med siden. Här finns kulörta band, en rosett, applikationer och knypplad spets i tråd och metall. De röda detaljerna ska, enligt folktron, ge barnet rödblommiga kinder och god hälsa.

  Nertill på baksidan av doppåsen finns en synål instucken, nu ganska rostig. Den ansågs motverka onda krafter, sjukdom och olycka. Man kunde också stoppa ner ett bibelcitat eller psalmboksblad för att den lilla skulle få lätt att läsa och skriva. Ett mynt höll fattigdomen borta.

  Också andra ting blev magiska på dopdagen . En nyfödd som tog i ett verktyg blev en bra hantverkare, en brödbit garanterade mat.

  Under medeltiden var dopet en allvarsam rit. Barnet sänktes ner tre gånger i en stor dopfunt och sveptes så in i ett stort vitt tygstycke. Under den lutherska tiden nöjde man sig med att väta huvudet. Nu blev dopkärlen grundare och ”svepet” mindre. Dess tygkanter möttes i ryggen och knöts ihop med band. Senare sydde man ihop fotändan och en del av öppningen. Det blev en påse. Till den hörde ofta en liten mössa.

  Ett dop i dag är mer lättsamt än förr. Barnet, i dopklänning eller kostym, har sällan en synål nära kroppen och ingen tänker väl på framtida svårigheter. Nej, stämningen är i stället varm och kärleksfull. Det gör inget om prästen stakar sig, något som förr kunde orsaka stamning!


Magi: "Ett födelsekalas jag aldrig glömmer"



När jag såg det här bordet i föremålsarkivet kom jag ihåg en magisk händelse som inträffade för cirka 65 år sedan.

En kamrat fyllde år och det skulle firas med tårtkalas i hennes hem. Vi var några flickor inbjudna. När tårtan var uppäten skulle vi hitta på något roligt att göra och då kom förslaget att vi skulle trolla med ett så kallat trollbord som fanns i kamratens hem.

Ett trollbord måste vara utformat på ett speciellt sätt. Det skall vara ett pelarbord med rund skiva och ha tre fötter. Ungefär som det på bilden. Bordet får inte ha några spikar eller skruvar, det skall vara hopfogat med träskruvar och/eller pluggar.

Hela tillställningen börjar med att alla deltagare sitter runt bordet och lägger händerna på bordsskivan. Varje hand ska nudda grannhanden, det blir alltså en ring av händer. Syftet är att bordet ska bli varmt av händerna. Alla sitter tysta och väntar. När bordet antas ha blivit tillräckligt uppvärmt börjar hela föreställningen.

Någon frågar: ”Var har bordet sin ja-fot?”. Och nu kommer det magiska. Bordet lyfter en fot.för ett kort ögonblick. Sedan följer frågorna var nej- respektive räknefoten är. Bordet svarar snällt.

Nu börjar frågandet. Gissa vad en samling flickor i de första tonåren frågar. ”Jo, blir jag gift?”. Svar blir ja eller nej. De flesta ville ha ett jakande svar. Räknefoten talade om hur många barn vi skulle få. Den lyftes ett antal gånger eller kanske inte alls. Så här fortsatte seansen. Var och en ställde en mängd frågor, mer eller mindre kusliga.

Mamman till födelsedagsbarnet förmanade oss att vi inte fick uppmana bordet att dansa. Vi var inte lydiga. Givetvis ville vi se hur ett bord kan dansa. Uppmaningen var: ”Bord dansa”. Det ruskiga var att bordet började skutta omkring. Det lyfte fötterna allt eftersom och började förflytta sig i rummet. Vi blev väldigt upphetsade och tjoade vilt. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag fick ståpäls och håret riktigt reste sig.

Hur kan något sådant hända? Det är någon av deltagarna som hjälper bordet att lyfta fötterna?

Det var en omöjlighet eftersom vi alla vid frågandet inte höll händerna kvar på bordsskivan utan en liten bit ovanför bordsskivan, men fortfarande så att händerna nuddade varandra. När bordet dansade hade vi svårt att hänga med i virvlarna.

Den som inte varit med om en sådan här företeelse anser att det hela är en bluff. Men jag har upplevt detta och är helt övertygad om att det inte var någon som manipulerade bordet. Vad är det som sker egentligen? Jag roade mig att leta på nätet och fann faktisk flera liknande berättelser.

Jag är i varje fall efter egen uppfattning en fullt normal människa med fötterna på jorden och jag tror inte på andar och har aldrig besökt någon spågumma. Kan det hela förklaras vetenskapligt?

Blev det så som bordet svarade på mina frågor? Tyvärr kommer jag inte ihåg alla frågor och inte heller vilka svar jag fick. Men det var ett födelsekalas som jag aldrig glömmer.


Magi: "Magisk, magnetisk magi"



En magus kan också, enligt en ordbok, kallas trollpräst. En magus kan också kallas mager men kan ändå vara ganska fet. Alltsammans började för kanske hundratusen år sedan.

De Tre Vise Männen benämnes i Matteusevangeliet för magai. Detta har översatts till att de var kungar men magai betyder stjärnskådare, astrologer skulle vi kalla dem för. Magai var också en titel på en typ av präster inom Sarathustra-religionen. Magai finns också i Indien och är även här en stjärntydande präst.

Sådana här figurer var något suspekt, redan på Jeremias tid fanns det synpunkter på deras verksamhet. Våra trollkarlar med spö, hög hatt och vita kaniner eller svävande damer är trevligare. Det behöver inte finnas någon trollkarl med för att det ska finnas stunder som är fyllda av magisk magi.

Att i augusti eller början av september en mörk kväll vandra ut till havet och sätta sig ner i den varma sanden. Månen lyser från en klar himmel. I vattnet som är nästa helt lugnt lyser en mångata. De små böljorna som kommer in till strandkanten med ett ljud som nästan låter som en suck. Då är det magiskt och en stund fylld av magi. Trevligt sällskap gör inte stunden mindre magisk.

En annan form av magi är att se spöken och andra trevligheter, det är ett annat sätt att lura sitt eget förstånd. Med selbågen på bilden skulle man kunna se varelser som inte fanns. De gamla påstod att det var så. Bästa sättet var att titta genom de öglor där tömmarna gick igenom.

Min farfarsfar var soldat och dessutom körde han postdiligens på ledig tid när han inte försvarade kung och fosterland. Gubben var utrustad med posthorn, sabel och pistol, det hade skett ett par rån på Hallandsåsen så vapnen kanske behövdes. En sen eftermiddag kom han från Laholm och skulle över åsen med diligensen.

Normalt sprang hästarna, men den här gången orkade de knappt flytta vagnen. Gubben stannade och klev av, han förstod att det var något oknytt i farten. Han visste att man genom att titta genom selbågen kunde se saker som inte fanns. Han får se två jättelika svarta hundar sittande bak på vagnen. Genom att läsa upp något slags abra kadabra skrämmer han hundarna på flykt och kan fortsätta färden med glatt springande hästar.

Jag kollade noga genom selbågen på bilden, men inte såg jag något ovanligt.

Kraften har kanske försvunnit från den, den har blivit gammal och trött och har sin försörjning fixad genom museet. Det var tur att jag inte såg något för jag kan inte den där ramsan och då hade jag kanske fått otyget med mig hem.


Grönt: "Det är grönt"



Denna bänk förefaller mig vara som gjord för att sitta och berätta historier på – en riktig ljugarbänk. Om den historia någon berättar är så överdrivet drastisk att åhöraren chockas, så trillar vederbörande lätt baklänges utan problem – bänken saknar ryggstöd.

Men kanske sitter det en ung flicka med sin första kärlek på bänken – sedesamt med korsade ben och kjolen stramt neddragen till anklarna. Den ynglingen kan då inte bärga sig utan efter en lång stund, alltför lång tycker han egentligen, lägger han sin arm försiktigt över flickans axlar. Så viskar han i hennes vackra öra: tror du att jag kan komma till dig i kväll när dina föräldrar har gått till sängs? Då svarar flickan med klar och tydlig röst:
- Ja, kom du - det är GRÖNT.

Bänken är av furu och grönmålad. Den härstammar från Lerbo socken i Sörmland och har en gång tillhört hembygdsforskaren Nils Dencker.


Grönt: "Nu grönskar det"



Målning av Hugo Zuhr. ”Grönt landskap med berg och stenar”.

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom.

Snart grönskar det. Den absolut bästa tiden på året. Se på bilden, hur underbart vackert. Här vill jag vara. Känna dofter, känna solens varma strålar. Ta vara på dagen. Den är min, den är din, den är vår. Tycker den här sången säger allt.

Grönt är skönt.

”Nu grönskar det”. Text av Evelyn Lindström. Musik av Johann Sebastian Bach.


Grönt: "Vitt är shit"



"Blått är flott, rött är sött, gult är fult och grönt är skönt". Den ramsan är minst lika gammal som våra barn. De har varit myndiga i upp emot trettio år så ramsan är gammal, dammig och glömd, ett riktigt museiobjekt. Men det hjälper inte – grönt är skönt.

Kolla in stolen, mycket skön att sitta i. Storleken är lagom och den är tillverkad på NK i Nyköping. Spana sedan in färgen, skönt grön med en mjuk dyna. Det är lätt att se avslappnad ut i en sådan möbel, det är svårare att verka alert och vaken när man sitter i den.

Grönt är skönt även i andra sammanhang. För många år sedan, på den tiden då jag var ung, cool och alert skulle kompisen och jag åka till Näsåker i Norrland för att fira midsommar. Tältplatsen var underbart grön när vi lade oss på kvällen före midsommarafton. När vi vaknade slokade tältduken och det gröna var gömt under en decimeter snö. Grönt är skönt men vitt är shit, i alla fall när det skall vara skönt grönt.

Ung och grön var man en gång, nu är man gammal och grå. När man är ung och grön är det tillåtet att göra bort sig, det är ungdomens prerogativ. Det var skönt att vara ung och grön men det är inte helt fel att vara som man är nu. Gör man bort sig eller glömmer saker kan man alltid skylla på att man blivit så gammal. Grått är nått som man med åldern fått när man levat bort allt grönt, men livet är ändå skönt.


Grönt: "Grönt är skönt, gult är fult"



Så sa jag som barn. "Grönt är skönt, gult är fult". Vad tänker jag på idag när jag hör ordet grönt? Det som först dyker upp i huvudet är grönt gräs och att gräs slås på sommaren för att få vinterfoder till husdjuren.

Till slåttern behövs redskap och i museets föremålsarkiv hittade jag detta lieorv. Orvet saknar liebladet men det blev kanske så nerslitet vid höskörden att det inte sparades.

Detta orv är daterat till 1845 och skymtar några initialer. Troligen tre bokstäver. Den första kan vara A och den sista S. Ett S i sådana här sammanhang brukar betyda “son”. Orvet är dekorerat med ett vackert uddsnitt. Höskörden kändes möjligen mera lustfylld med ett så vackert redskap.

Grönt är det som har färg som friskt gräs och jag tycker det ligger något positivt i ordet. Den gröna färgen återfinns i många uttryck.

I Bibeln talas om gröna ängar. I Psaltaren 23:2 står: “han för mig i vall på gröna ängar och låter mig vila vid lugna vatten”. Idag talas det i stället om grönområde. Det är stadsbornas andningshål och dit de gärna beger sig och som de vill bevara orörda. Det blir ett ramaskri om det planeras någon förändring. En utflykt i det gröna betyder en promenad eller en picknick i naturen. ”Ut i klorofyllen” heter det på slang.

Intresset för trädgårdsodling har vuxit markant under de senaste åren. Efterfrågan på odlingslotter har stigit kraftigt men det är väl mest för villaägare som ständigt gröna växter är intressanta? Dessa växter ger trädgården liv även under vintern. Hobbyodlarna vill givetvis ha blommor i sin trädgård, men när jag hör blommor och grönt tänker jag på blomsterbutiken.

Blommorna väljs ut för en bukett och så kommer det: “och så något grönt till”. Det gröna består då av olika kvistar och blad, mer eller mindre exotiska. Det förefaller som om inslaget av grönt i buketterna har ökat. Det ser man på alla buketter som delas ut till pristagare i diverse tv-tävlingar.

Uttrycket ”ung och grön” används ibland lite nedsättande. Uppfattningen är att den som är ung och grön inte kan något. I verkligheten är det kanske så att den unga människan har bättre och mer aktuella kunskaper än den som är äldre. Frasen ”i min gröna ungdom” ingår i nostalgiska berättelser antingen om någon positiv, trevlig händelse eller försvar för någon dumhet som har lett till djup ånger.

”Grön våg” kallas ett samordnat system när att ett flertal trafikljus koordinerats så att de slår om i takt med färden, en företeelse som inte är aktuell i Nyköping där det finns ett fåtal trafikljus. ”Gröna vågen” är något helt annat. Under 1970-talet flyttade många stadsbor ut på landsbygden för att få leva nära naturen och odla sin potatis och sina grönsaker själva. ”Gröna fingrar” har den som lyckas bra med odlingarna.

”Grönt ljus” och ”det är grönt” betyder att något är tillåtet eller möjligen att göra något otillåtet.

Tänk att vinna 10 miljoner på lotto, en utopi för de flesta men ibland händer det. Den lyckosten kommer verkligen på ”grön kvist”.

”Lindblomsgrönt" är en vacker färg. Den kallade min teckningslärare för “kärringfärg”. Det var inte snällt mot kvinnorna.


Grönt: "En symbol för 70-talsvågen"



Som medioker golfspelare vore det naturligtvis enkelt för mig att på temat ”Grönt” skriva några rader om de gröna greener som när detta skrivs ligger under 60 centimeter vit snö. Kanske kryddade med någon skröna ur P.G. Wodehouse´s ”Golfhistorier”, berättad av den i klubbhuset ständigt sittande Äldste Medlemmen.

    Men eftersom jag inte hittade någon driver eller järnsjua i Föremålsarkivet så valde jag istället en nyckelharpa, ett karakteristiskt inslag i svensk folkmusik. Enligt uppslagsboken ett stråkinstrument med tangenter (nycklar eller knavrar) som trycker mot strängarna för att korta av strängen för önskad tonhöjd. Det typiska ljudet uppstår genom resonanssträngar under spelsträngarna. Stråken förs nästan lodrätt upp mot den spelandes mage. Riksspelmannen Eric Sahlström (1912-1986) är instrumentets främste svensk i modern tid.

    Vad har nu detta med grönt att göra? Jo, tankarna går till det tämligen glada 1970-talet, då ”Gröna vågen” rullade ut över landet. Unga, entusiastiska familjer lämnade storstadsstressen och flyttade ut till enklare boningar på landet, gärna till kollektiv som trots begränsade jordbrukskunskaper skulle bli självförsörjande med ekologiska grönsaker, lammkött och getmjölk. Åtminstone några politiska partier, kanske främst centern, hakade på miljötänkandet. I slutet av epoken uppstod Miljöpartiet.

   Till denna gröna ideologi hörde också proggmusik med band som ”Träd Gräs och Stenar” eller Ebba Grön (!) och artister som Peps Persson. Samt inte minst spelmansstämmor i var och varannan buske. De största i Bingsjö och Delsbo samlade lika mycket folk som en fotbollslandskamp. På dessa var nyckelharpan ett centralt instrument, den blev åtminstone för mig en sorts symbol för Gröna Vågen. Därav mitt föremålsval!

    Men ledsamt nog ebbade ”Gröna vågen” ut och ersattes av 80-talets ”satsa-på-dig-själv”-ideologi.  En ny grön våg är nu möjligen på gång, åtminstone pratas det mycket om miljö och klimat. Om nyckelharpan kommer till heders där återstår att se.


Grönt: "Skräckinjagande?"



Den här draken kan varken spruta eld eller ånga. Men det finns andra….

Draken är mycket viktigt djur inom den österländska kulturen, där den står för visdom och fruktbarhet. Här hos oss symboliserar den oftast ondskan.

   Ett hotande monster i Norden är Nidhögg, som oavbrutet gnager på världsträdet, asken Yggdrasil. När han ätit riktigt mycket och försvagat dess rötter väntar bara Ragnarök, undergången. Detta finns skrivet i Snorres Edda, en slags lärobok i nordisk mytologi.

   Plastleksaken på Sörmlands museum är yngre, bara sex år, men verkar också ganska farlig. Draken kan förvandlas till en stridsman och liknar den vedertagna bilden av ett riktigt odjur, men skenet bedrar… Däremot ska man se upp med en mer människoliknande, tvåbent variant. Dess färg, avundens gröna, syns inte så bra och den giftiga andedräkten och den kluvna tungan måste besegras med andra vapen än svärdet.

   Varifrån härstammar då de riktiga drakarna? Fynd av dinosaurieskelett kan tyda på visst släktskap, men ny forskning gör att man tvivlar. Vissa urtidsdjur anses nämligen vara anfäder till våra fåglar! Inte kan väl en elak och ondskefull drake vara en mes?


Förvaring: "Korset, hjärtat och ankaret"



En sjöman älskar havets våg, ja vågornas brus.
När stormen skakar mast och tåg, hör stormarnas sus!
Farväl, farväl förtjusande mö! Vi komma väl snart igen.

Det är första strofen i Ålandsvisan från 1875. I sökandet efter något objekt på temat ”Förvaring” spanade jag in denna sjömankista som jag visste fanns sedan en tidigare visning.

Sjömanskistan är en liten kista med större botten än lock, snedställda sidor samt handtag av rep. Locket är plant och vanligen klätt med tjärat läder. Formen betingas av att kistan skulle stå stadigt även vid sjögång. (Tunander: Ill. Antiklexikon. cop. 1986). På bilden en kista från 1900 som tidigare har förvarats på Café Bygdegården i Oxelösund.

Just den här kistan har ett svart lock men det är inte läderklätt. Det som gör den så speciell är däremot lockets insida som är rikt bemålat med flaggor och nakna damer. Ja, vad skulle matrosen A. Svensson från Norrköping göra ombord i ensamheten under en frivakt då han saknade sin ”förtjusande mö”. Han fick väl ta sig en titt i kistan och spana in tjejerna som står där, sedesamt draperade med ett badlakan, flankerande symbolerna - korset, hjärtat och ankaret. Tron, hoppet och kärleken. Observera kisthandtagens tågvirke och knopar.

Förresten vet jag ju inte om Svensson var matros, men han seglade säkert jorden runt i svensk-norska handelsflottan – det borgar flaggorna för. Unionsflaggan (före 1905) och den amerikanska med färre stjärnor än nu, samt även tricoloren. Kanske hade han mönstrat på som maskinist på en ångare och tillhörde befälet ombord – åt i speciell matsal med betjäning av mässpojken?

Men kistan den följde med på alla resor. Vad kan han ha förvarat i den? Jo, i lilla speciallådan som syns uppe till vänster i bild – där hade han kanske breven hemifrån och skrivdonen. Kanske mönstringsboken, pipan och tobaken - nej, ”tuggbussen” förstås.

Men i stora utrymmet förvarades ombytet av kläder som behövdes: bussarong, utåtsvängda byxor, sjömansmössa (platt, rund utan brätte) med fartygsnamnet. Kanske fanns rejäla högskaftade stövlar som stod emot störtsjöarna på Skagerack.

”Land i sikte! Vinga fyr om babord, gör klart för angöring i Göteborgs hamn om en halvtimma.”


Grymt: "Med smärta skall du föda dina barn (1:a Moseboken:3)"



Den här saken ser ut som ett salladsbestick av rostfritt stål. Det låter inte särskilt grymt.

Men när man får veta att detta instrument har använts av barnmorskor vid så kallad ”assisterad förlossning” förstår man att det kan uppfattas som grymt både fysiskt och psykiskt. Instrumentet förs in i kvinnans slida och “skedarna” placeras runt barnets huvud, och för att påskynda förlossningen drar man ut barnet.

Förlossningstången uppfanns i början av 1600-talet i England av Peter Chamberlen. Jag antar att tången sällan används numera. Det finns modernare hjälpmedel t ex sugklocka som består av en kupa som placeras på barnets huvud. Med hjälp av en vakuumpump dras barnet ut. Oavsett vilken metod som används gäller Mosebokens ord. Lustgas och epiduralbedövning kan lindra smärtan.

Hur ser det då ut bland djuren?

När en ko skall kalva visar hon det oftast med att lyfta svansen och kröka ryggen. Hon trampar runt oroligt i sitt bås. I regel kalvar en ko utan assistans.

Det händer ibland att kalvningen drar ut på tiden och då kan det bli nödvändigt att rådfråga veterinären. Då kommer frågan: Ligger kalven rätt? Det kändes dramatiskt första gången jag skulle göra en sådan undersökning själv. Armarna måste först tvättas noggrant med tvål och vatten. Sedan förde jag in ena handen och armen ända upp till armbågen i kossans slida och kunde konstatera att kalven låg rätt d v s där kändes två små klövar och en liten nos. Veterinärens råd blev då att avvakta.

Klockan gick och ingen kalv kom ut. Då var det dags för ett besök av en sömndrucken veterinär. Konstigt nog inträffar kalvningar ofta nattetid. För att påskynda kalvningen och förhoppningsvis få ut en levande kalv fäste vi två rep eller kedjor runt de små klövarna och kalven drogs ut. Hur kon upplevde detta är svårt att säga. Oftast råmar hon och vill få kalven till sig för att slicka den torr och ren. Oavsett om det blir en levande eller död kalv så förefaller proceduren grym. En ko får minsann ingen lustgas. Det är lätt att förfalla till att överföra mänskliga känslor till djuren.


Förvaring: "Nattlig förvaring"



Praktpjäsen ovan är en säng. En säng skall användas till nattlig förvaring. Även sömngångare återvänder oftast för vidare förvaring till sängen. Sömngångare behöver inte nödvändigtvis vara en som avbryter sin sömn för att knalla runt, det kan även vara en person som tar sig fram som om han hade lim under skorna, sakta, säkert och mycket eftertänksamt.

Sängen är en parsäng. Den är rikt snidad med grevlig vapensköld och akantusslingor. Högst upp finns en ställning för sänghimmelen, ja det där högst upp hänger inte fritt utan vilar på fyra svarvade stolpar. En som har sovit i den här sängen är Augusta Posse.

Augusta skall ha kommit från Vagnhärad och ha varit vacker som en dag. Ett rykte säger att hon skall ha varit ”modell” för Strindbergs ”Fröken Julie”. Augusta var en dam med skinn på näsan. Hon bestämde hur tågen skulle gå och hur järnvägarna skulle byggas. Det här var på den tiden när man byggde järnvägar lite här och var landet. Den aktuella järnvägen skulle gå från Eskilstuna till Södertälje.

Men Augusta såg till att järnvägen inte gick in till Strängnäs och Mariefred, utan i stället passerade små orter där Augusta hade privata intressen. Augustas man var en betydande herre på sin tid. Statsminister, riksdagsledamot i både första och andra kammaren, dessutom var han också verksam inom ståndsriksdagen. Äktenskapskorruption vet jag inte om det finns något som heter, men hur järnvägen skulle dras kanske bestämdes under sänghimlen?

Efter dessa prövningar förstår man att Augusta behövde något rejält att förvara sin lekamen i inför morgondagens prövningar. Järnvägen byggdes faktiskt enligt Augustas önskemål och den invigdes av Oscar II. Undras om Oscar sov i den här sängen efter invigningsfesten? Oscar hade ju en viss förmåga att hamna i fel säng. En natt i fel säng är inte förvaring utan gästspel. Förvaring blir det när sängen varit äkta i så där 30-40 år med samma förvaringsobjekt vilande i den varje natt då de ej gästspelat i en annan säng.

Augusta var en riktig ”kanongumma”, hon ägde halva Åkers Styckebruk och där det tillverkades kanoner, stycken.

Ja, inte var det så mycket om förvaring om nu inte Augusta förvarade sina pengar i madrassen. Jag tror att hon förvarade sin greve Posse i sängen ibland.


Förvaring: "Den som spar han har"



Det här kassaskrinet i trä har vackra järnbeslag och detaljer. Vem har ägt det? Hur användes mynten som stoppades ner i springan på locket?

  Sörmlands museum har placerat föremålet i avdelningen för ”penning och bankväsen”, men frågorna blir obesvarade. Klart är i alla fall att det använts till pengaförvaring.

    Spara, den duktiga flickan i vår barndom, hade en rosa spargris. Hennes motsats Slösa hade också en, men den var mager och ledsen, ja helt utsvulten. Både flickorna och grisarna tecknades 1926–1963 av Birgitta Lilliehöök och var en serie i tidningen Lyckoslanten. Den skulle lära barn att handskas med pengar och att handla klokt. Spara och Slösa finns kvar idag men har moderniserats, liksom tidningen.

  Ordspråk kan ha samma sedelärande syfte, åtminstone lite grand. Vad sägs om:

·        De rika rida, de fattiga gå, till domedag hinna de lika fort ändå. (tyskt ordspråk)

·        Den som spar han har, fast inte särskilt roligt. (norskt ordspråk)

·        Pengar gör ingen lycklig, men de lugnar nerverna. (amerikanskt ordspråk)

   De flesta av oss vill väl ha lagom mycket på kistbotten, men tycker också att andra ska ha det bra. Här ett exempel: En dam i släkten var en gång gift med en högt avlönad amerikan. Hon förklarade det svenska ordet Skål för honom och menade att man via den hälsningen önskade sina vänner både Skönhet, Kärlek, Ålderdom och Lycka.

   Maken stirrade på henne och sa: ”But where is the money?”. Ska vi kanske säga Skålp?


Förvaring: "Multimedia från 1950-talet"



När televisionen var ny i Sverige på 1950-talet fanns det kretsar som inte tyckte att det var riktigt fint att titta på programmen. TV-apparaten kallades då dumburken. Jag minns från sommaren 1958, då fotbolls-VM arrangerades i Sverige, att officersmässen på mitt regemente saknade TV av just den anledningen.

   Intresserade fänrikar, löjtnanter, kaptener och majorer smög då försiktigt in till underofficersmässen för att på den svartvita TV-rutan bevittna hur Nacka, Liedholm, Hamrin och andra blågula hjältar kämpade sig till en meriterande silvermedalj. Sergeanter och fanjunkare mumlade spydiga kommentarer om sina överordnade.

   Hos merparten av folkhemmets familjer intog dock TVn en given plats framför soffan i vardagsrummet. Man hade dock inte riktigt vant sig vid möbeln ifråga, varför allehanda kluriga lösningar lanserades. Det här skåpet från Dux i teak dolde inte bara TVn utan även såväl radioapparat som grammofon. Ett praktiskt arrangemang, även om ljudkvalitén från de två sistnämnda knappast skulle få godkänt betyg av 2000-talets ungdomar.

   Grammofonen fungerade bäst för 78 varvs stenkakor med Louis Armstrong och Thore Ehrling, men den kunde ställas om till 45 varv per minut för EP och 33 varv för LP-skivor i vinyl med Elvis Presley eller Little Gerhard. Det finns till och med 16 varvs-läge, men skivor för denna låga hastighet har jag aldrig sett eller hört.

   Radion täckte långvåg, mellanvåg, kortvåg och FM med ett stort antal utländska stationer angivna på frontglaset. Bland de populäraste var Radio Luxembourg.

    Numera döljer ingen sin TV i ett skåp. I stället växer ägarens status ju större platt-TV han har monterat på bästa väggen. Intill finns ofta en superanläggning för musikaliska upplevelser förmedlade från CD-skivor med högklassig ljudåtergivning.  Även detta arrangemang torde dock snart ha tjänat ut – i framtiden lär hela klabbet mixas ihop i en dator. Eller i mobilen, som ju också kan ses som en förvaringspjäs för allehanda mediala ting.


Förvaring: "Fästmöskrin"



Skåp, lådor, hyllor, askar, påsar, burkar, väskor och kistor är några exempel på förvaring.

Det finns en uppsjö av förvaringsmöjligheter för alla tänkbara ting, så också på Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv). Mitt val föll på ett fästmöskrin, från 1924, det ser äldre ut än så.

Träskrinet är 330 mm långt, 150 mm högt och 270 mm djupt. Inredning, en låda med lock, 3 utdragslådor. Träslag furu. Dekor i form av blommor och blad i mörkgrönt, rött och vitt. Låsbart.

Vad har man ett fästmöskrin till? Inte vet jag, har aldrig ägt något. Om jag skulle fått ett dylikt av min fästman 1957, då skulle jag förvarat smycken, kärleksbrev, foton på oss, små saker av minnen som vi upplevt tillsammans bara vi två. Vad då, undrar Ni? ”Väl förvarat i mitt fästmöskrin”, blir svaret.

Ett fästmöskrin som tillverkats under kanske lång tid på lediga stunder, med stor möda, vilken fin gåva det måste ha varit från fästmannen. Tror inte det fanns att köpa färdigt, det hade nog inte haft samma syfte eller känsla som ett egentillverkat. Kan bara gå till mej själv.

Att skrinet var låsbart tror jag är viktigt, det finns för övrigt flera låsbara förvaringsmöjligheter. Tänker då:

MINNET, så länge man har det i behåll.
HJÄRTAT, har man hela livet.

Ibland kan man låsa upp och delge någon något.


Förvaring: "Vi disponerar vår tid och gör vad vi vill"



Den här necessären har tillhört en man och den användes på resor. Den innehåller spegel, tandborstfodral, borste, tvålkopp, rakvattensflaska, rakborste i hållare, raktvål i hållare samt en kam.

Necessär kommer från franskans “nécessaire” som betyder nödvändig och det innehåll som räknas upp är alltså för en man nödvändiga artiklar för att sköta sin hygien på resa. Allt är praktiskt förpackat och väl förvarat i necessären. Risken att sakna något är minimal. Underligt nog finns det ingen rakhyvel eller rakkniv med. Det finns ett litet utrymme i locket där en rakkniv skulle kunna förvaras. Det finns många sätt att ordna en praktisk förvaring av materiella ting t ex köksinredningar, garderober, verktygslådor med mera.

Jag slog upp ordet förvaring i “Lilla uppslagsboken”(1957). Där betyder förvaring “straffpåföljd avsedd närmast för s k förminskat tillräkneliga förbrytare, vilka förövat brott av viss svårighetsgrad och som är straffoemottagliga och vådliga för annans säkerhet till person eller egendom”.

Man behöver inte vara straffoemottaglig för att ibland uppleva livet som en lång period av förvaring. Det börjar redan på dagis. Stora barngrupper och knappt med personal kan eventuellt upplevas som en form av förvaring.

Sedan kommer skolan som av en del elever säkert uppfattas mer som förvaring än någon lustfylld kreativ tillvaro.

I arbetslivet förekommer väl ingen förvaring? Instängd i ett kontorsrum eller möjligen i ett kontorslandskap kan nog ordet förvaring komma i tankarna. Det beror givetvis på arbetsuppgifternas karaktär. Ett rutinarbete som upprepas dag efter dag - då är tanken på förvaring snubblande nära.

Vad händer sedan i livet - jo, nu kommer ålderdomen med sjukdomar och demens. Då är det dags för nästa förvaring inom åldringsvården.

Usch, vad pessimistiskt det här blev. Då kan jag konstatera att som något så när friska och krya seniorer är vi i en period i livet då vi slipper känslan av förvaring. Vi disponerar vår tid och gör vad vi vill. Hurra!


Grymt: "Kampen är avslutad"



Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.

Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)

Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.

Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.

På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!

Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920).  Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.


Grymt: "Hur rengjordes karet i fotändan?"



Det är grymt när ett ord byter betydelse. Idag är det grymt häftigt när något är mycket trevligt.

Några gamla uråldriga synonymer till grymt kommer nu; ”barbariskt, obildat, rått, hjärtlöst, intrasigent, skoningslöst” och ungefär tjugo andra, och numera är det något som är trevligt.

”O tider, o seder”, sade redan Cicero om ungdomens förfärliga påverkan. Ja, inte pratade Cicero svenska, på kort lapidariskt latin sa han, ”O tempora! O mores!”, och inte var det om ungdomen han pratade utan om en upprorsmakares handlingar. Nu kommer några andra grymtningar som inte har något med bilden ovan att göra.

Grymt sade grisen när julen närmade sig. När Ragnar Lodbrok blev kastad ner i ormgropen så sa han: ”Grymta månde grisarna om de visste vad gammelgalten lider”. För yngre läsare meddelas att den tidens ormgrop inte har något att göra med dagens ormgrop, utan verkligen var en grop full med ormar.

Han som kokte kräftor sa: ”Grymt, de dör levande”.

Grymt cool. Grymt fett. Visst kan det vara grymt kallt på vintern. Att tvingas äta fett är grymt grymt.

Nu till det grymt häftiga badkaret ovan, jo det är verkligen ett badkar. Det är ett badkar av förtent koppar försett med hjul. Karet är från 1700-talet. Med den tidens hygien är det inte alls konstigt att det finns kvar. På 1700-talet badade man till jul och var man extra renlig blev det också ett midsommarbad, så att karet skulle ha slitits ut är otänkbart.

Gamla sjukhusjournaler talar ofta om vådan av att bada. ”Patienten avled dagen efter han inkommit med magsmärta. Vid sin ankomst badades han och åter- hämtade sig inte senare”. Friluftsbad blev inte vanligt förrän fram mot mitten av 1800-talet. Det här badkaret användes för medicinska bad, till exempel vid behandling av hudåkommor. Som jag sagt tidigare var det livsfarligt att sänka ner hela kroppen.

Jag kan se framför mig hur betjänten assisterad av ett par pigor släpar in karet. Förutom livsfarligt vatten finns det även hälsobringande örter i karet. Grevinnan hade ännu inte kommit ner i karet. När hon kommer ner i karet är betjänten verksam på annat håll.

En sista fråga. Hur gjorde man när man rengjorde karet i fotändan? Skickade man ner minsta pigan med huvudet före? Om man gjorde så, så var det grymt, mycket grymt.


Grymt: "Döden för en gnagare"



Nu i vinter är det många råttor och möss som söker värme inomhus. De lyckas oftast ganska bra.

En råtta kan ta sig in genom ett hål på tjugo millimeter, en mus klarar sex.  De kan hoppa jämfota flera decimeter i taget, klättra på insidan av ett lodrätt avloppsrör och falla flera meter utan att skada sig. Och de förökar sig i massor.

Vi är många som jagar dem, helst med effektiva och snabbt dödande metoder. Den här gamla handgjorda ”klumpfällan” står på museum. Fällan i trä har i gillrat läge ett upphissat tungt ”lock”. Ja, ni kan tänka er hur det blir när den lilla hungriga musen eller råttan vill smaka på betet därunder.

Att låta katten ta råttan är väl inte heller skonsamt. Jag minns en liten skogsmus, inburen i köket. Plötsligt blir den fri, det ingår i katt- och råttaleken. I stället för att rusa iväg ställer den sig på bakbenen och slår med sina små framtassar i protest mot tortyr och dödande. Katten tvekar i språnget och vi hinner gripa in. Man måste hjälpa den som visar civilkurage och törs ryta mot övermakten.

I dag kan elektronik och speciella ljud hålla odjuren borta. Förr var det tvärtom. Den medeltida tyska folksagan om råttfångaren i Hameln har vi väl alla hört om, men vad hände?  Jo, det var en gång…

En stad invaderas av gnagare, i otaliga mängder. De äter och förstör och människorna lider. Så kommer en flöjtspelare och erbjuder sig att lösa problemet. Han tar fram sitt instrument och börjar blåsa i det. Råttorna lyssnar och följer honom vart han går. De luras ner i floden Weser och drunknar. Men folket vill inte betala för hjälpen. Flöjtspelaren går bort i vrede. En tid senare, under en gudstjänst, är han tillbaka. Nu spelar han för barnen. De lockas in i en grotta. Ingen ser dem någonsin mer…


Grymt: "Egendomliga varumärken"



Visst ser det idylliskt ut på Olof Hermelins oljemålning av Nyköpingshus sett från Fiskbron vid Nyköpingsån med metande karlar och fladdrande tvätt på tork. Hermelin (1827-1913) var som konstnär påverkad av franskt friluftsmåleri och nationalromantiken. Hans tavlor har titlar som Pastoralt landskap, Skärgårdsskymning och Boskap vid ladugård.

   Frågan är om Hermelin vid sitt staffli ägnade några tankar åt de många grymheter som genom århundraden ägt rum på Nyköpingshus. Ursprunget till detta slott, som blivit något av en logotype för staden, är ett kvadratiskt försvarstorn av sten från 1100-talet. Successivt byggdes anläggningen ut och 1266 fick Magnus Birgersson (Ladulås) slottet som residens.

   Den mest omtalade grymheten på Nyköpingshus är Gästabudet julen 1317, då Magnus Birgerssons son Birger lurade sina bröder Valdemar och Erik till en ”försoningsfest” efter den så kallade Håtunaleken elva år tidigare. Festen slutade med att Valdemar och Erik låstes in i fängelsetornet för att svälta ihjäl. En grym död, livfullt skildrad i Gästabudsspelet som i olika varianter förnöjt ortsbor och semesterfirare sedan 1942 fram till 2008 - men vars öde nu ligger i kommunala kulturhänder.

   Märkligt nog har denna grymma händelse kommit till användning när kommunen marknadsför sig som ”Nyköping – Gästabudsstaden”. Måhända är förhoppningen att historielösa besökare ska lockas tro att här vankas det fest och gamman kring uppdukade bord. Men den som är mer noggrann med den historiska anknytningen drar sig nog för ett besök. Kanske låser dom in turisterna i kalla fängelsehålor för att…

   Liknande egendomlig användning av grymheter finns.  Tänk bara på Abbas genombrottslåt Waterloo, en plats där tiotusentals soldater dog år 1815. Eller det marina fiaskot med regalskeppet Vasa, som sjönk vid jungfruturen med man och allt men nu står som en stolt turistsymbol för en svensk storhetstid.


Grymt: "Albertina"

Sommaren 1952. Bodde på en gård i Årdala socken, min pappa arbetade där.

Han var som de flesta på den tiden ansluten till en fackförening. Varje år anordnades en sommarfest. Stallarholmen skulle bli platsen för det årets fest. Vi skulle givetvis fara dit, jag, far och mor. Det var abonnerad buss, matsäck, dricka (Loranga), en skara förväntansfulla barn och finklädda föräldrar.

Resan gick bra, hur lång tid resan tog har jag inget begrepp om, allt var ju sååå spännande att få komma ut i vida världen. Hade inte så stora krav. Framme blev det upptäcktsfärd på festplatsen. Mycket att titta på. Dansbana, skjutbana, tombola, kafé och mycket mer. Var vi åt den medhavda matsäcken minns jag inte, kanske hade vi stannat under resan, minns bara att det alltid smakade så gott när man var ute.

I en trälåda (stor sådan) med halm på botten finns en liten griskulting, vad gör den där? ”Gissa grisens namn. Skriv upp vad du tror grisen heter. 1 krona för varje gissning. Dragning kl. 14 vid dansbanan”. Ögnar snabbt igenom listan där folk skrivit namn, ser att där finns ingen Albertina, skriver dit det och betalar 1 krona, vilket var mycket pengar då.

Klockan blir två på eftermiddagen och många drar sig till dansbanan, det är dragning på gång. Ett förslutet kuvert öppnas. Grisens namn är ALBERTINA och vinnare är, ASTRID FREDRIKSSON. Upp på scenen och mottaga folkets jubel. Oj, oj, oj. Det var en pärs för blyga jag, men det släppte snart. Stoltas var min pappa som skröt lite om att ”det var min flicka som vann grisen”.

Vi hade ju som sagt åkt buss och det fanns ju bagagehylla bak på bussen, så där blev Albertina placerad i en lite mindre trälåda. Tur att det var sommar, hur skulle det annars ha gått. Nu var ju jag tvungen sitta i baksätet och hålla koll på min lilla gris. Hur hade det gått om det varit flera vinnare, lite svårt dela på en levande gris?

Att jag skrev Albertina var att min mamma hette det som andranamn. Hon tyckte aldrig om det namnet, men blev glad åt grisen.

Resan hem gick bra. Plats för Albertina fanns i stian. Hon fick mycket kärlek och omvårdnad och tyvärr också för mycket mat, det är inte bra ens för liten gris. Så hon fick åka till ”sjukan”.

Till julen det året fick jag en marsipangris i en fin ask och under grisen låg en 5-kronorssedel. Mycket pengar med dåtidens mått mätt. På Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv) när jag talade om den här händelsen sa jag att det var en 50-kronorssedel, men det hade ju varit en hiskelig summa då. Räkna ut det den som kan.



Veckans tema är som sagt ”Grymt”. Valde därför en marsipanform i tenn från Konditori Bern, Nyköping. Grymt bra knorr på historien, eller hur? Grymt, sa grisen.


RSS 2.0