Skola: "Slöjdens betydelse"

Tygbiten blev en skrynklig trasa under våra fuktiga fingrar. Smörkniven slipades nästan bort. Vi lärde för livet.

Duken på bilden, i aidaväv med trädda stygn i rad och på snedden, ingår i Sörmlands museums samling Eskilstunahemmet, föremål och berättelser från ett arbetarhem under 1950-70-talen. Många känner nog igen det trådiga materialet, om inte rött så kanske vitt, eller snarare grått efter lång och ihärdig hantering. Andra minns stygnen bättre, de raka som här men också syslöjdens stjälk-, langett- och den svåra kedjesömmen.

   Också pojkarna slet, krampaktigt till en början, men till slut blev kniven ljuvligt len, nyckelskåpen fick fina utsmyckningar och periskopet funkade. Slöjden i skolan omtalas i 1882 års folkskolestadga. Då var det inte tal om att gossar skulle lära sig sy, nej för dem gällde manliga sysslor vid exempelvis hyvelbänken. Flickorna skulle däremot fostras till dugliga husmödrar. De måste kunna sticka, lappa och laga.

   Inom gosslöjden såg skolfolket de pedagogiska fördelarna. Pojkarna behövde röra på sig och det var bra att varva boklig undervisning med övningar i att hantera olika verktyg. Varje kommun bestämde själv om slöjden skulle införas i skolan.  Först på 1950-talet blev ämnet obligatoriskt.

   I Stockholms Stads Hushållstekniska Realskola tog man realen i sömnad (och i hushåll). Första året sydde jag ett förkläde och huckle att använda i skolköket. Fyra år senare väntade slutprovet. Vilken nervositet det var när examensuppgifterna togs fram ur ett förseglat kuvert. Trettiofyra bleka tonårstjejer stod och bad: Snälla Gud, gör så att vi slipper manschetter eller skjortkragar!

   Det hjälpte. Uppdraget blev att sy ett nattlinne utan ärmar med en inte alltför knepig halsringning.Vi klippte till, tråcklade, rynkade och fållade – allt på tid och under tystnad. Skolpojkar har nog aldrig förfärdigat några nattlinnen, men kanske en väst. 1962 föreslogs nämligen att pojkar och flickor skulle få välja mellan textilslöjd och trä- och metall.

   1980 års läroplan tar ett steg till. Slöjden blir ett enda sammanhållet ämne och alla skolungar får arbeta i både mjuka och hårda material under olika perioder av sin grundskoletid. Idag poängteras också själva processen från idé till färdigt alster. Den ska locka fram ett intresse för olika material och metoder samt öka självtilliten och initiativförmågan.

Får du en chans att vara med på barnbarnens slöjdlektioner, så ta den! Det är härligt att se pojkarna trä på symaskinsnålar eller stå och pressa vid strykbrädan. Och flickorna klarar både borr- och och slipmaskin med den äran. Ingen kan väl tro något annat?


Skola: "Pling, pling, pling"

Skolklockan ringer. Lektionen kan börja.

På min tid när jag gick i skolan, på landet. B-skola. Fröken stod på trappan och ringde i klockan. I tamburen fick vi ställa upp i led och tåga in i klassrummet, stå kvar i  gången mellan bänkarna tills fröken sa till att vi fick sätta oss. Psalmsång (Din klara sol går åter upp). Bön. Givetvis stod vi upp under tiden. Sitta ner igen. Upprop, om alla var närvarande.

Dagens första lektion kanske var religion, då var det att vi (elever) kanske lärt oss en psalmvers utantill och fick redovisa genom att läsa upp den, givetvis stående bredvid sin bänk. Hade som barn lätt att lära mej utantill vilket var min bleka räddning när jag en gång läst på fel psalmvers. Fick börja läsa och läste vad jag trodde var rätt, men när jag läst färdigt säjer fröken, det var bra läst, men fel psalm jag lärt mej. Ja, ja det var bara att sätta sej ner och blyg och skamsen som jag var.

När sen alla läst upp den rätta versen, viftar jag och knäpper med fingrarna, ”fröken, fröken , nu kan jag den”. Fick tack och lov läsa den, helt rätt, hade lärt mej den under tiden mina kamrater läst upp sin version. När det sedan var dags för examen eller rättare sagt skolavslutning för terminen och föräldrar och överläraren var på plats, talade fröken om hur duktig jag varit och jag fick läsa psalmversen på nytt. Vem var stolt då??? Gissa 3 gånger. Min kära mor och jag. Ja, helt rätt. Kan den fortfarande. ”En dyr klenod en klar och ren, vi unnats här att äga.” Däremot har jag glömt den vi egentligen skulle lära oss, visst är det märkligt.

Skolan var inte så trevlig alla gånger, som jag tidigare sagt var jag blyg och ett bra offer för mobbning som var lika svårt då som nu, det var inte bättre förr. Ett ämne som jag var bra i var sång/musik, hur jag nu tordes detta. Andra ämnen var, svenska, uppsatsskrivning, välskrivning. Det värsta ämnet var lek/ idrott, hade astma och orkade inte som mina skolkamrater springa, spela brännboll, åka skidor eller vad det nu var. Jättejobbigt.

Det är också väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Träffade för cirka 20 år sedan en kamrat, han kände först inte igen mej när jag presenterade mej. När vi pratat en stund och jag refererat till vissa händelser känner han igen mej och ber om ursäkt att han med flera inte varit så snälla mot mej under skoltiden. Fick en form av bekräftelse och revansch då.

Skolklocka (handklocka) av brons, svarvat trähandtag. Metallknopp högst upp på handtaget. Gåva från Gripenskolan Nyköping. Förvärvsdatum 1966-09-01. Måste säja att den faktiskt är ganska tung, hur tung var den då inte för ett barn, för det var ju så att varje vecka var någon elev ordningsman och skötte om ringningen vid rasterna eller märke de inte det, ett förtroendeuppdrag som det var, det gick på tur att vara utnämnd som ordningsman och faktiskt var det jämställt, även flickorna blev utnämnda till uppdraget.

Har som vuxen gått en hel del kurser inom mitt yrke, men det är en annan historia.

Man blir aldrig för gammal att lära.


Skola: "Ett ämne att räkna med"



Det är något mystiskt med den vetenskap som heter matematik. Den är helt abstrakt, bygger på vissa axiom (självklarheter) som inte kan ifrågasättas och den går inte att pröva empiriskt. Ändå är matematiken förutsättning för mycket annat i såväl den vardagliga som den vetenskapliga världen, alltifrån algebra och enkel geometri till katastrofteori och mängdlära. I skolan har matematiken ställning som ett av de viktiga ämnena, en position som mången elev har svårt att leva upp till. Å andra sidan kan matematiken för andra elever bli språngbrädan till förmågan att tänka logiskt och leda in på spännande studier i allehanda ämnen.

    Kulramen, eller abakus som den också kallas, är på sätt och vis en symbol för matematiken. Ett gammalt räknehjälpmedel med stavar eller trådar, där kulor kan skjutas fram och tillbaka enligt ett sinnrikt system som det här inte finns utrymme att förklara. Det går att hantera de fyra räknesätten addition, subtraktion, multiplikation och division. Det finns också regler för såväl kvadratrötter som kubikrötter. En van abakusräknare lär kunna komma fram till resultat snabbare än vad som var möjligt med elektromekaniska additionsmaskiner och räknesnurror. Jag kände en gammal dam som i början av 1970-talet blixtsnabbt summerade sina Konsumkvitton med hjälp av en kulram innan hon lämnade in dem för att få återbäring.

   Den svenska skolans matematikundervisning är under ständig omprövning. Ett tag var mängdlära på modet under devisen ”Hej matematik”. En kusin till mina barn förklarade principen så här: Alla som sitter på Råsunda och tittar på en match mellan Djurgården och AIK är mängden. En del av dem äter glass och utgör en delmängd, andra äter korv och är en annan delmängd. Men några äter både glass och korv och bildar därmed snittet!

   Denna kunskap sorterade jag in under rubriken onödigt vetande. Så gjorde även så småningom de svenska skolmyndigheterna – som dock har svårt att entusiasmera skoleleverna, för matematiken i vilken form ämnet än presenteras. Vilket är både synd och beklagligt – för utan matematiska kunskaper finns det risk att Sverige stannar. Dags att ta fram kulramen? Den finns faktiskt som leksak, bland annat på IKEA!


Skola: "Den tar vi bort"



När vi sitta i vår bänk,
då det heter: Eftertänk!
Genast börja vi fundera
på det där och annat mera.
Den först svaret hitta kan,
han är duktig han, minsann!

Första versen i melodin ”När vi sitta i vår bänk” som står i ”Hemskolan” av Anders Oldberg från 1842 (1:a upplagan). Den hörde jag min mamma (född 1898) repetera ur minnet för mig som barn. Den mindes hon från sin egen skoltid men det var endast första versen som hade fastnat.

Den bänk som är avbildad är en gåva från Västra skolan i Nyköping. Den är av trä (björk och furu), lackad med grön skrivyta. Bänklock och lucka över pennskrin är fästade med gångjärn (till skillnad mot tidigare bänktyper som hade löst lock, mer om det senare). Förvaringslådan har sluttande långsida. Metallkrok på höger kortsida för skolväskan.

Västra skolan ligger alltjämt vid Brunnsgatan såsom den gjort sedan byggnaden invigdes år 1891 - oaktat gatan då hette Capellgatan. I detta skolhus gick min pappa (född 1886) sina 6 skolår och då var huset så gott som nybyggt. Men även jag har gått två klasser (3:an och 4:an) i detta hus. Min klassföreståndare var sträng och han näpste busgrabbar med nackslag (ibland) och alltid med en vridning av håret vid tinningen. Det kändes långt efter det han släppt hårtesten. Vi kallade honom i smyg för ”Grisen” och det visste han om.

Men det var bänken som påminde mig om ämnet ”skola”. Vi hade sådana bänkar på 1940-talet och det var just bänklocket som kom mig att erinra en traumatisk händelse som fortfarande ger mig obehagskänslor. Det gick till så inför starten på varje lektion att eleverna ställde upp sig vid bänkens sida, fick tillsägelse att öppna bänklocket och ta fram läseboken eller vilken bok det nu var som skulle användas vid dagens lektion. Den här dagen blev det emellertid något oljud och slammer som fick magistern att ryta i ”STÄNG BÄNKLOCKEN”!

Klassens busigaste ville då var lustig och sopade till mitt bänklock som var uppfällt ”för att hjälpa mig” stänga det. Det var bara det att jag hade långfingret vid gångjärnet och det gjorde ont när locket smällde igen. Fruktansvärt ont. Långfingernageln hade ett mycket annorlunda utseende än tidigare – den stod rätt upp och blodet strömmade. Det blev färd till stadsläkare John Molander (även skolläkare) som helt lugnt sa – den tar vi bort. I och med det tog han fram tången och ryckte bort nageln. Jag ryser än idag och känner hur ont det gjorde.

Tänk om det hade varit en gammal bänk med löst lock – då hade jag sluppit lindrigare undan.

Detta var vad jag tänkte på då jag såg den avbildade bänken – ett minne från 1944.


Skola: "En rölleka!"



En sådan här växtpress skapade ångest hos mången skolelev i varje fall på 40-talet. I biologiundervisningen ingick att som hemläxa under sommarlovet samla in ett antal växter till ett eget herbarium. Det skulle granskas av läraren och betygsättas.

Den insamlade växten skulle ha alla växtdelar med. Den lades mellan gråpapper som har stor uppsugningsförmåga. Det gällde att lägga växten snyggt, helst så man kunde se både över- och undersidan av blad och blommor. Blå blommor ville inte behålla färgen. Det problemet löstes genom att strö på fint salt. Gråpappren med växterna lades mellan pressens träplattor och det hela spändes ihop med hjälp av valsen med rep eller remmar.

När växterna var helt torra togs de ur pressen och limmades fast på styvt vitt papper. Alla uppgifter om när och var respektive växt samlats in, växtbeskrivning och beskrivning av omgivningen där den växte antecknades på en etikett. Både det svenska och latinska namnet skulle anges. Alla arken samlades mellan två pappskivor - det som sedan kallas herbarium.

Världens första herbarium skapades av Luca Ghini 1544 i Pisa. Men den som är mest känd för sitt herbarium är ändå Carl von Linné. Han var den store botanisten på 1700-talet som utvecklade kunskapen om vår flora. Det var han som standardiserade det så kallade binära systemet för växternas namn. Det innebär att namnet skall bestå av två latinformiga namn. Gullviva heter Primula veris och kan tolkas som vårens (veris) förstling (primula). Om man vill söka efter en växt som heter “palustris” i andranamn skall man leta i ett kärr. När Linné skulle namnge den illaluktande stinknävan - en släkting till midsommarblomstret - valde han namnet Geranium robertianum efter någon som hette Robert vilken han tyckte illa om. Men detta är kanske enbart ont förtal.

För att inviga min dotter i “Linnés sexualsystem” plockade vi en linnea som skulle examineras med hjälp av Krok och Almquists Svenska flora. Vi räknade ståndare och pistiller, kontrollerade stift och märken och letade oss vidare i botanikens labyrinter. Så kom vi fram till vad vi höll i handen: en rölleka! Min prestige naggades i kanten. Någonstans hade vi valt fel. Numera föredrar vi att söka rätt på växternas namn i Mossbergs “Den nordiska floran “ med sina utomordentligt fina målade akvareller.


Skola: "Java?"



Skolan slutar aldrig, hela livet är att lära. Man slutar skolan och börjar arbeta och det första som händer är att man skickas på utbildning.

Skylten ovan kommer från F11 där den användes i flygordersalen. Militär utbildning har jag inte så stor erfarenhet av men ett exempel kan ges. Vid genomgång av flottans utrustningslista för motormän fastnade vi på följande. På listan stod, Hammare pen, Hammare mindre pen, Hammare kul och Hammare mindre kul.

Någon frågade flaggmaskinisten varför man inte hade skrivit Mindre penhammare och Mindre kulhammare. Svaret kom prompt, ”Det skulle ju för ##?!#! låta som om det vore en inventeringslista för en civil järnhandel och inte en militär utrustningslista. Fråga gärna men inga dumma frågor”.

Efter det militära hade avslutats blev de kurser på olika dataföretag. Sista utbildningen jag drabbades av var när jag hade ett halvt år till pensioneringen. Det var nya typer av datorer, operativsystem och programspråk. När man för sig själv rabblar upp namnen på alla programspråk som man lärt sig tror man sig vara ett välskolat språkgeni. Men när man idag tittar in i dagens datorer så finns det inte en fras som liknar det som fanns tidigare.

Vid mitt sista besök på min arbetsplats kom det in en kille och sa med frågande röst. ”Java?”. ”Tack”, sa jag, ”men inget socker och ingen mjölk”.

Han såg ut som en nolla i ansiktet och hans chef sa ”han frågade om han skulle skriva programmet i JAVA”, det var inte en fråga om jag ville ha kaffe. Detta kallas för utveckling.


Livets krydda: "En sådan här dag känns livet härligt"



Med den här utsökt vackra teaterkikaren i handen, själv uppklädd i en vacker aftonlänning och vackra smycken kan en operaföreställning vara en krydda i den vardagliga tillvaron. Kikaren är av pärlemor och ligger i ett svart läderfodral. På insidan av locket står det Stockholms Opera. Kikaren skulle nog användas mest för att kolla in andra damers toaletter och smycken, eventuellt också om det finns någon kändis bland publiken.

Det finns en annorlunda kikare som leder mig närmare livets krydda, nämligen tubkikaren. Det är den typ som man kan se entusiastiska ornitologer ställa upp för att beskåda någon stackars fågel som förirrat sig till en plats där den normalt inte brukar förekomma.

Toppen är att en tidig vårmorgon - helst något före soluppgången - bege sig till en slättsjö i Mellansverige. Klädseln är oöm och helst diskret grågrön för att kunna smälta in i naturen.

Bagaget är en tubkikare på stativ och en fältkikare av god kvalitet. Tungt att bära, men viktigt för att få god utdelning av utflykten.

Väl framme vid målet gäller det att välja en bra plats med god utsikt över såväl öppet vatten som vassar och åkrar och ängar runt sjön. Nu kan skådandet börja.

I den tidiga morgontimman hörs kväkanden och kvirranden från diverse sim- och dykänder.

Där ligger stora flockar som ibland kivas lite med varandra. Snart lyfter en brun kärrhök med ett gnälligt läte från sitt gömsle i vassen. Över ängen vid strandkanten vinglar några tofsvipor runt i solskenet. Efter någon timme sjuder hela sjön av liv.

Helt plötsligt lyfter alla fåglarna från vattnet under ett förfärligt skriande. En havsörn seglar in på sina mäktiga vingar på spaning efter ett lämpligt byte. Det blev inget den här gången men kanske när änderna återvänt ner på ytan igen. Han sätter sig på en vassrugge och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Nu hörs ett kacklande från skyn. Det är gässen som vaknat och lämnar sin sovplats i någon sjö söderut. De fortsätter sin flytt mot norr. Flock efter flock ordnade i plogform passerar över sjön. Flyttsträcken fortsätter i flera timmar. Hur många gäss finns det egentligen?

En sådan här dag känns livet härligt. Detta är verkligen livets krydda.


Livets krydda: "En bukett av kryddor"



Livets krydda är inte bara salt och peppar, även om de behövs för att allt inte skall smaka likadant, utan en hel bukett av allt det där som sätter piff på tillvaron.

En krydda är när ett mindre barnbarn tittar upp på en med beundran i blicken och säger, ”Farfar du är grymt cool alltså”. En annan inte helt felaktiga krydda är att sitta på en trottoarbar i en liten stad i Toscana en söndagskväll med en espresso och ett glas god Grappa och titta på de unga damerna som visar upp sitt senaste inköp i modebutiken.

Nästan bäst är ändå att vandra på en högfjällsäng en solig och varm sommardag. Det är så högt uppe att myggen inte stör och man kan höra tystnaden. Det är sant, vi stadsbor som aldrig har någon tystnad kan höra tystnaden.

Bilden ovan är ett ovanligt exempel på livets krydda, men som jag tycker ändå kan visa en av de bättre. Utan musik skulle det vara ganska eländigt. Inom alla områden av musik finns det pärlor som kryddar tillvaron.

När jag blir multimiljardär skall jag boka in en större symfoniorkester och placera dem på den där fjällängen klockan två på morgonen och precis innan solen kommer över horisonten skall de klämma i med ”Soluppgång ur Also sprach Zarathustra” av Richard Strauss.

Om det nu skulle vara så att en yngre människa skulle läsa det här och säga typiskt för en gubbe att välja sådan musik så vill jag bara meddela att Elvis Presley inledde alla sina konserter med detta stycke. Men å andra sidan tillhör han ju numera sällskapet ”döda mästare”.

Musikmaskinen ovan är av märket His Masters Voice och är från år 1900. Vacker och eftertraktad på antikmarknaden är den men det finns inga stift att köpa till den. Ljudlös utan skivor och inga stift, den är numera hyllvärmare.


Livets krydda: "Dessa jyckar"



Ett ämne som väcker många tankar där en av de första spontant infinner sig – barnbarnen!

Men vid vandringen i föremålsarkivet gick det inte att finna något som var tillräckligt associationsrikt för att fortsätta på den tråden. Och att skriva om alla tre barnbarnen vore svårt. Att välja ut ett av dem förmätet. Nej, vidare sökande bland hyllorna – och där fanns den!

Det var en liten hundkorg, en ”flätad oval korg med madrass klädd med svart- och rödrutigt tyg” som det stod på registreringsblanketten.

Javisst, där har vi livets krydda, en hund att ta hand om, att gå ut med och måna om. Det är ju så som livet som pensionär bland annat har inneburit. Men jag har ju ingen hund!

Men de egna barnen har som vuxna, båda skaffat hund(ar), något som de aldrig fick när de var just barn. Därför att föräldrarna envetet motsatte sig det. I full förvissning om att ansvaret på sikt för utegång och skötsel skulle åvila andra än de två som ivrigast ville skaffa hunden.

Men vad har det med pensionärstillvaron att göra? Jo, nu blir det tid efter annan en fråga om passning av döttrarnas hundar. ”Kan ni ta hand om Skati (isländsk fårhund) denna vecka när jobbet kräver alltför mycket? Självklart, det skall bli oss ett stort nöje att passa den lilla ”skällhunden” som vi nu känt i 13 år. Men samtidigt måste vi kanske säga nej till andra dottern att gå ut med hennes Gondor (jaktlabrador).

Eller förresten, vi kan kanske ha dem samtidigt. Det går, han är visserligen en stolt hanhund även han, men snäll och foglig. Han är 7 år och kompis med Skati så de går bra ihop. Men om det samma vecka blir tal om att passa den tredje hanhunden som är en Australian Shepherd – en ”Aussie” som lystrar till namnet Swip – då bli det kärvt. Han är dryga 2 år och en livlig rackare som hittar på mycket bus. Känner att han snart har växt så pass att det finns något som heter tikar som kan vara mycket intressanta att bekanta sig med. Då gäller det att se upp för den som håller i kopplet!

Men hur det än är, så att gå ut på Labro i vårdagarna med en och en av dessa jyckar – det ser jag fram emot. Det är en glädje att ha hand om dem, skoja med dem och få god motion tillika. Det ger tillvaron en positiv mening och är verkligen en LIVETS KRYDDA!

Och trots det, samma känsla infinner sig senare på kvällen, som när man hade barnbarnen att passa. När föräldrarna kommer för att hämta hem dem, hundar som barnbarn alltså. Då känns det fint att återgå till pensionärslivets mera ansvarslösa tillvaro. Tro mig!


Livets krydda: "Våffelpaus på fjället"



På tjärvallade skidor med stålkant segade vi oss uppför Vällistefjällets bländvita sluttning. Året var 1950, från Linköping hade vi gymnasister kommit till Undersåker med det nattåg som Skolungdomens fjällfärd tillhandahöll. Därifrån bussades vi till Trillevallen för en veckas stärkande sportlovsaktiviteter. Några liftar fanns inte, utan första dagens utfärd i ospårad terräng mot toppen på fjället blev ett kraftprov.

   Upp kom vi förstås så småningom, men den därpå följande nedfärden blev tämligen äventyrlig. Några hade så kallad låg fästpunkt på kabelbindningarna, vilket antogs underlätta svängandet. Vår teknik var emellertid primitiv så vurporna blev många och skratten likaså.

   Halvvägs ned till förläggningen låg den – stugan som etsat sig fast i minnet. Ett litet grått, knuttimrat hus med så lågt innertak att gängliga skolynglingar fick akta huvudet. Inne i köket stod en gammal (tyckte vi då) tant och gräddade våfflor med en smet som var hopblandad i en tiolitershink. Det osade förstås väldeliga, men vad gjorde det. För en billig penning (kanske var det en krona?) inhandlade vi var sin våffla med mylta, det vill säga hjortronsylt, och vispgrädde samt ett glas varm jordgubbs- eller apelsinsaft. Alltsammans kunde sedan avnjutas i snödrivan utanför huset medan februarisolen långsamt gav oss en aning färg i ansiktet.

   Detta blev början till min och många andra sörlänningars livslånga kärlek till den svenska vinterfjällvärlden. En verklig livets krydda!


Livets krydda: "Använd ej rivjärnet"



Runt kryddskrin av guldfärgad bleckplåt. Lock med handtag och stänganordning. På lockets insida sitter ett litet rivjärn av bleckplåt. 7 små bleckplåtsburkar (diam 46 mm, höjd 53 mm) med glas i locket ingår i skrinet. 3 av dem, innehåller fortfarande kryddor, svartpeppar, muskotblomma och nejlikor.

Livets krydda är i min mening betydligt fler till antalet och ska inte förvaras i någon burk utan användas dagligen i stora doser för att sätta krydda på livet.

Den främsta kryddan är KÄRLEK.

Övriga viktiga kryddor utan inbördes ordning är familj, natur, konst, litteratur, sång, musik, dans, vänner, mat, dryck, romantik, resor, teater, ömhet, fred, glädje, hälsa, tro.

Detta var en bråkdel av det som jag tycker är livets krydda/ kryddor och som jag använder att smaksätta livet med.

OBS. Använd ej rivjärnet.


Livets krydda: "Kaffetåren den bästa är"



Kaffet har en särskild plats i våra hjärtan. Det lugnar eller piggar upp och forskning visar nyttan av en lagom dos varje dag.  Sätt på pannan!

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker.
Den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen.


Versen visar hur kaffet hyllats i Sverige. Den framfördes 1846 i en revy av Mauritz Cramaer. Hundratjugo år senare skriver Tore Lagergren några rader om att Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje dag... Harry Brandelius sjöng in dem på skiva.

I förmögna hem drack man kaffe redan på 1700-talet, men under vissa perioder fick inga bönor importeras. De styrande var rädda för att spekulationer skulle orsaka ekonomisk kris. Det sägs också att bönderna genom förbuden kunde hämnas inskränkningarna mot husbehovsbränningen. Det sista kaffeförbudet upphörde 1822.

Sedan 1800-talets mitt är kaffet en svensk nationaldryck, en allemansvara som många kan njuta av. Till en början rostades och maldes bönorna hemma i köket.  Kaffepannan tillverkades av koppar, senare i emaljerad plåt och aluminium. Somliga försågs med en fals. När några spisringar på järnspisen tagits bort kunde kaffet kokas över öppen eld. Kaffepannan på bilden har dock inga spår av lågor. Emaljen är rätt oskadad. 

Jag minns kaffedoften från min barndom, och förberedelserna … Det var vi barn som skötte malandet, när mormor skulle sätta på pannan. Man placerade kaffekvarnen stadigt mellan knäna och drog veven runt, runt i all oändlighet. Morfar drack sedan kaffet på fat. Han drog in den bruna drycken genom en sockerbit, placerad på kanten, och suckade belåtet. Och likadant gör väl vi när vi njuter av vår vuxenvälling (caffelatte) eller ”trollar fram” en kopp espresso ur kaffemaskinen.

När handeln började sälja både rostat och färdigmalet kaffe förenklades tillvaron. Vi fick nya tillagningssätt. Mamma och hennes syjunta pratade ofta om fördelen med att brygga - och om Melitta-filter. Melitta, som var gift Benz, var tyska. Hon tyckte illa om att få sump i munnen när hon drack kokkaffe. Efter många filtreringsförsök kom hon på lösningen - att borra små hål i botten på en behållare och sätta en bit läskpapper över. Så på med kaffe och hett vatten! Melitta fick patent på sin ”droppmetod” 1908, men var egentligen inte först. I Sverige testade kaffehandlare Grafström en pappersfodrad tratt redan 1850.

Carl von Linné ansåg att kaffet var ett gift. Och många håller med honom. Trots detta - en undersökning visar att tre till fem koppar kaffe per dag halverar risken för demens. Men man kan se spöken och få hallucinationer efter sju!


Ekonomi: "Apparat som håller ordning på pengarna"



Det här eldrivna kassaregistret i svartmålad metall har donerats till Föremålsarkivet av Försäkringskassan i Nyköping. Det minner om den tid när sjukpenningen fick kvitteras ut kontant vid personligt besök av den som på grund av mer eller mindre tillfällig ohälsa inte kunnat jobba för sin försörjning. Prövningen var noggrann innan beloppet slogs in på apparaten och kronorna kunde lämnas rakt över disk.

    Från början var sjukkassorna, som de då hette, helt frivilliga föreningar. Men så småningom blev de statligt reglerade och sammanslagna till länskassor. 1962 års lag om allmän försäkring ändrade namnet ”allmän centralsjukkassa” till ”allmän försäkringskassa”. Samtidigt tog denna kassa över folkpensionerna från de kommunala pensionsnämnderna.

   Om Försäkringskassans arbete och politikernas benägenhet att ändra i de så kallade trygghetssystemen har debatten av och till varit livlig, inte minst sistlidna höst. Men några kontanta pengar över disk är det inte tal om längre, varför bildens apparat blivit museiföremål.

   Kassaapparater behövs däremot på många andra ställen i samhället. Vissa tillverkare har som ”extrautrustning” levererat möjlighet att manipulera apparaten så att en del av dagsinkomsten i företaget ”försvunnit” och därmed undanhållits från beskattning.  För att sätta P för detta infördes vid årsskiftet nya regler: Alla företagare som säljer mot kontant betalning för över 170 000 kronor om året måste skaffa en ny och godkänd kassaapparat och en ”svart låda” som registrerar allt som säljs.

   Skatteverket tror att detta kan dra in några extra miljarder till statskassan. Pengar som exempelvis skulle kunna användas av Försäkringskassan?


Ekonomi: "Tombola"



Denna lotteritombola från 1920 ingår i en stor materialsamling från IOGT-logen ”Alphyddan” som verkade i Bettna (2268 IOGT).

Var och en som deltagit i en föreningssammankomst vet att när alla tagit plats så går numera någon, ibland kassören, runt med en lottring och söker förmå de närvarande att köpa så många lotter som möjligt. Vinsterna finns till beskådande och dragningen förrättas efter kaffet. Populära vinster är ett antal flaskor rött eller vitt, inköpta i därför avsedd affär.

Det är ofta av stor vikt att alla lotter går åt, ty då blir nettot som bäst. Och detta är ekonomi det handlar om – föreningens ekonomi. Det finns i varje föreningsbudget en ingående och en utgående post för lotteriinkomst respektive utgift (= vinsterna, som måste stå i rimlig proportion till lottpriset).

Men nu handlar det om IOGT:s lotteritombola och då var det inga starka drycker som utgjorde vinster – var så säker! De utgjordes troligen av syföreningens vackra alster som arbetats fram under många flitiga sammankomster och oegennyttigt skänkts till logens lotteri. Därmed förstärkande ekonomin som i övrigt byggde på ideella insatser, hembakt och rena penninggåvor från bättre bemedlade.

Men för att ta en titt på den aktuella tombolan så var den självfallet föregångare till lottringen som ju är en modern företeelse. Den har någon plåt- och lödkunnig medlem tillverkat av en begagnad burk av något slag (brödburk ?) och klippt upp ett rektangulärt hål i, gjort ett lock till detta hål med en säker förslutningsanordning som har träknopp. Viktigt detta med säker förslutningsanordning, det inser alla som glömt att stänga luckan och satt igång att veva runt varvid alla lotter ramlade ur till stor förtrytelse för försäljaren!

Tombolan måste vevas runt varje gång innan ny lottköpare fick sticka ned handen i luckan och hämta upp sin lott. Annars kunde det uppstå tvivel på slumpen!

Men den händige IOGT-medlemmen har inte nöjt sig med lucka och vev utan han (troligen) har målat tombolan i en vacker blågrön färg. Och tillverkat en smart träställning som tombolan vilar i – som gjorde det lätt att dra runt den.

Citat:
Tombola” it. (af  ”tombolare”, tumla, stupa kullerbytta). Italienskt nummerlotterispel; hjulet eller trumman , hvarur lotterinumren dragas.) Ur Nordisk familjebok, 2 uppl. D. 29, utg. 1919


Ekonomi: "Tänk om föremålen kunde tala"



Denna lilla plånbok är av vitt siden med rosa sidenfoder broderad med bårder och blommor av silke. Monogrammet L,T, talar om att den tillhört givaren Thérèse Lundwall från Edesta. Kan denna tingest verkligen tjänstgjort som plånbok i vår bemärkelse med mynt och sedlar? Knappast troligt. Då skulle det fina sidenfodret ha varit utnött. Hur mycket behövde ägarinnan bekymra sig om ekonomin i sitt hushåll? Tänk om föremålen kunde tala.

”Ekonomi” kommer från grekiskans oikos (hus) och nomos (lag) och handlar om att hushålla med resurser under knapphet. Det vill säga tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov.

Förr var de tillgängliga resurserna verkligt påtagliga en eller två gånger i månaden när lönen betalades ut i form av sedlar och mynt i ett kuvert som också innehöll en liten remsa med löneuträkning och avdrag. Man blev verkligen uppmärksammad på att resurserna var i minsta laget för att tillfredsställa alla önskemål och behov. Man kunde vara lycklig om de viktigaste behoven kunde uppfyllas men önskemålen fick kanske anstå.

Idag ser man lönen som några siffror på ett bankkonto. Det är inte lika påtagligt att resurserna faktiskt är begränsade. Har banken medgivit överdragsrätt kan det åtråvärda ändå inhandlas men det kommer ju surt efter.

Privatekonomi är definitionsmässigt färdigheten att hantera sitt hushålls ekonomiska resurser.

Den färdigheten sätts verkligen på prov i december när julhandeln är igång. Skyltfönster lockar med mängder av mer eller mindre onyttiga och/eller obehövliga prylar. Köp, köp - och plånboken behöver varken innehålla sedlar eller mynt. Huvudsaken är ett bra kontokort. I januari kommer eftertankens kranka blekhet.


Ekonomi: "Stämpelur"



Stämpeluret som registrerar arbetstiden är en naturlig och självklar tingest för den som jobbar på större företag. Andra, som inte upplevt registrering av det här slaget, kan tycka att stämpeluret är ett gissel. Tänk vilket hallå det blev i höstas då Piteå kommun ville införa flexklockor för lärarna i kommunens skolor.

  Stämpeluret på bilden är från Försäkringskassan i Nyköping, dit det kom i början av 70 talet. Materialet är metall och plast. Tidkorten, små personliga plastkort med namn på, lästes av varje månad inför löneutbetalningen. Uppgifterna där skulle stämma med andra rapporter om sjukfrånvaro och semesterdagar så att lönesumman blev den absolut rätta.

  Datortekniken har i många fall förändrat och förenklat sättet att mäta arbetstid, trots att den idag påverkas av flextid, vård av sjukt barn och mycket annat.

  Bilden av stämpelklockan väcker en del minnen. Vid 14 års ålder fick jag ett sommarjobb på Förenade tvätt i Ulvsunda, ett av Stockholms största kemtvätterier. Året var 1957 och timlönen var 2 kronor, en hög summa för sommarjobb vad jag minns. I dag motsvarar den 23,65 kronor.

  Stämpeluret var i grågrön metall och placerad på vägggen utanför själva arbetsplatsen. Efter ett par dagar kändes det helt naturligt att ta fram tidkortet ur facket intill och stoppa ner det i apparaten. Jag minns hur man kastade en blick på klockslaget som stod på det brunvita pappret, svart om man kommit i tid, rött om man missat någon minut. Själva stämplingen skedde automatiskt. Många fick tidigare dra i ett speciellt handtag för att få tiden registrerad.

   Min pappa jobbade på Centraltryckeriets stämpelfabrik, Esselte. Också där hade man stämpelklocka. Jag förknippar den med den grå arbetsrock han bar som arbetsledare och en särskild doft av metall och stämpelfärg. I ett stort rum ett stycke från hans bur stod ”Gävle”, ”Bigge” och de andra arbetarna vid sina bänkar. En i gänget var ”Brollan”. Han hade svårt att komma i gång om morgnarna och ofta fick röda siffror på sitt tidkort. En dag bestämde han sig för att vara mer än punktlig. Han skulle komma först, långt före sina mer tidsmedvetna kamrater. Sagt och gjort. Men fabriken kändes öde när han anlände dit. Den var låst. Han väntade en stund, började sedan banka och rycka i dörren, men förgäves.. Det var söndag!


Ekonomi: "Ett rum fullt av pärmar"



På den tiden då jag arbetade gjorde jag massor av besök i ekonomichefers rum.

Jag tillhörde den första generationen av superintelligenta datasnillen som hade svar på alla världens frågor. Det var i den egenskapen som jag fick avlägga besök i dessa hemliga kammare. En del besök var ganska trevliga, men motsatsen var vanligare. Något som jag lade märke till under årens lopp var följande:

En sommar, 1949 eller 1950, jobbade jag som springpojke på ett kontor. Det där med spring var det inte så mycket av. Vissa ord har med tiden fått ändrat värde.

Ekonomichefen på detta företag hade ett rum som var fyllt med pärmar från golv till tak och dessutom fanns dörren till kassavalvet i hennes rum och det var också fullt med pärmar och böcker. Detta kommer ingen att tro men ekonomichefen på detta företag var en kvinna med namnet Böcker. Hon skulle tilltalas som fröken Böcker, alltid, försökte man enbart med Böcker blev det en sträng förebrående blick och ännu värre var det att säga tant Böcker. 

Moderna ekonomichefer drunknar inte i pärmar. De drunknar istället i datalistor. På deras skrivbord finns det senaste dygnets ekonomiuppgifter framställda av någon central dator. I en bokhylla vid sidan av skrivbordet finns det inte några böcker eller pärmar, hyllan är totalt översvämmad av gamla inaktuella datalistor. Terminal eller PC uppkopplad till företagets datasystem studeras ingående mellan olika spelpass. Allt är mycket enklare nu, ett tryck på knappen och när det säger pling så är allt klart. Naturligtvis har någon underhuggare skrivit in alla uppgifter som behövts. 

Fröken Böcker skulle aldrig ha gått med på att en maskin skulle ha gjort de beräkningar som har behövts för att framställa listorna. Nej, de skulle ha skrivits för hand med en otroligt vacker och jämn skrivstil. Fröken Böcker skulle nog rotera i sin grav om hon vetat hur det går till nu för tiden.


Var det bättre förr? "Funderingar kring en gammal kälke"



Den här kälken kan ha en egen historia, lite av texten är sant övrigt är mina egna funderingar när jag fick reda på vem som ägt kälken.

Kälken har kommit från en Sörmländsk herrgård. Det är det ju i och för sig inget ovanligt med det när det gäller Sörmlands Museum. Det är kälken som är lite ovanlig. Den är byggd med delade medar, som är prydda med smidda hjärtan. De bakre medarna är rörliga så att kälken kan styras. Styrningen är egentligen värd ett eget kapitel. Den som klarade av att styra kälken fick nog en ganska god träning för att styra, kanske en hel nation. En styrpinne, som roderkulten på en båt, är kopplad till en remskiva, remmarna går till en skiva som sitter på de bakre medarna. När man för styrpinnen åt sidorna svänger de bakre medarna. Den där styrpinnen måste ha varit rent livsfarlig.

Vår leksaksutvärderingsombudsmanssekreterare skulle aldrig ha godkänt att en sådan här kälke hade kommit ut i handeln. Ovannämnd tjänsteman har ju även synpunkter på de nu moderna snowracers som är utrustade med en polstrad ratt. Vid en kollision med ett fast föremål kunde den åkande få pinnen i magen, även andra delar kunde komma till skada. Kälken har kolliderat med ett träd eller liknande för det är en buckla i frontplåten. Det var inte bättre förr, inte på kälkfronten i alla fall men det var fostrande att ge sig ut på en sådan kälke. En dumhet straffades hårt och direkt.

Nå, det där om att kälken kunde ha format en man då. Jo, det är så här att Olof Palmes farmor har skänkt kälken till museet och det skulle vara ganska konstigt om inte Olof tog en och annan tur med den. Med den styrningen som kälken har måste han ha blivit observant på fasta föremål och andra hinder för hans framfart. Jag undrar, var det Olof som bucklade till frontplåten?


Egon Toft


Jul: "Köttkvarn med korvstoppningshorn"



Vad har en köttkvarn med jul att göra, faktiskt både mycket lite och mycket mycket. Senare tiders barn vet ganska lite om krigstid, ransoneringar, hushållsgrisar och fläskspioner. Så här var det alltså:

Under kriget hade alla som hade möjlighet till det en hushållsgris. I vissa städer byggdes det upp kommunala stior för grisar. Dessa hyrdes ut för en billig penning. På vårkanten kom det en liten kulting som skulle födas upp till ett stort svin. Maten samlades in på flera olika sätt, hushållsrester, insamlad grönska från vägrenar. Det var inte ovanligt att man kunde se flera gubbar med en säck på cykeln, säcken var fylld med maskrosor, tistlar och allt annat som var grönt men inte giftigt.

Grisen växte till sig och blev ett svin. I början av december var hans liv slut. Helst skulle han då väga över hundra kilo. På slaktdagen fraktades barnen till fastrar eller farmor. Att ta ihjäl en gris är inget som sker under tystnad och man ville ju inte skrämma barnen och inte heller göra dem till vegetarianer.

När grisen var upphängd, urtagen och kall kunde barnen få komma hem igen. Nu vankades det blodkorv och sedan blev man placerad vid köttkvarnen. Det skulle malas och malas och malas en tredje gång, därefter kryddas, stekas provbitar och avsmakas, om allt var till belåtenhet försågs köttkvarnen med ett korvstoppningshorn och nu blev resultatet julkorv, köttkorv, leverkorv och annat gott, nu kunde julen få komma när som helst.

Fläskspioner, vad var det då? För att ingen skulle komma åt att slakta något olagligt så höll man koll på alla grisar och såg till att grisägarna fick lämna ifrån sig ransoneringskuponger när de hade slaktat. Eftersom slakten skedde i december så var det kallt för fläskspionen att åka runt och kolla all grisslakt. För att få honom på gott humör och lindra hans kylskador bjöds han ofta på kaffekask och efter ett par besök var han inte speciellt intresserad av eventuella grisar.

Fläskspionen i min hemstad var en ojust figur, inte nog med att han var vegetarian var han dessutom religiös och med i IOGT. I stället för att dricka kaffekask och vara trevlig så letade efter fläsk, en riktig spion med andra ord.

Vi barn sade ingenting om var fläsk och kött fanns, vi hade lärt oss att "En Svensk Tiger".


Egon Toft


Var det bättre förr? "Strykjärn med lod"



Att stryka skjortor, blusar, handdukar eller örngott är sällan populärt men absolut inte jobbigt, eller hur?

  Många tyger behöver bara låg värme och moderna strykjärn är behandlade för att glida snabbt och smidigt. Det har verkligen hänt något genom århundradena.

  I Birgitta-klostren på 1300-talet ansågs det omoraliskt och högfärdigt att ha strykta välpressade kläder och nunnorna varnades för att hemfalla till denna synd.

  Men det blev annorlunda. Redan på 1500-talet kunde en skräddare i Stockholm straffas om han råkade bränna ett tyg eller plagg. Strykjärnet blev allt vanligare inom aristokratin och bland borgare och på 1800-talet brukades det i alla samhällsgrupper.

  Hos många skräddare men också i hemmen användes ett pressjärn. Det var av järn och värmdes på härden. Att man sotade ner tyget var inte så allvarligt. Det var ju mest mörka tjocka tyger som skulle slätgöras.

  Vissa typer av järn fylldes med glödande kol.

  Ett annat redskap var lodstrykjärnet, som kunde hållas borta från sot och flagor. Ett löst lod hettades upp separat i exempelvis kakelugnen och stoppades in genom luckan på järnets ”fotgavel”. Denna stängdes med gångjärn och klinka. Senare blev luckan höj- och sänkbar med hjälp av en böjd ”arm”.

  Järnet på bilden är 17 cm långt och 12 cm brett.

  De första lodstrykjärnen tillverkades i järn, senare i mässing med vackra ornament.

  Så blev strykjärnen helt massiva. Järngjutningens expansion bidrog till att man kunde tillverka konformiga strykugnar. Flera järn kunde placeras på ugnen och hettas upp samtidigt. Sådana var i bruk långt in i vår tid, men nu är de på museum.

  I dag är det lätt att hålla slätt, tack vare elektriciteten. Man behöver inte ens ta till den mer primitiva metoden – att lägga finbyxorna under madrassen.

Margareta Dahl

 


Var det bättre förr? "Ja, visst var det så - eller?"



Observera att följande beskrivning är påhittad och har inget att göra med den familj som har skänkt bildens schatull till museets föremålsarkiv.

  Den här eleganta kaffeservisen av Meissenporslin som finns i museets föremålsarkiv har kanske hört till någon av de förnämsta familjerna i landet på 1700-talet. Hur användes den? Förmodligen när men skulle ha picnic i naturen.

  En elegant vagn spändes för och kusken tog plats på kuskbocken. Herrskapet med gäster tog plats på de vackra sätena i vagnen. Det kunde nog bli ganska trångt med tanke på damernas vidlyftiga klänningar med vida kjolar och små nätta parasoller för att skydda sig mot solen. Det vore förfärligt att bli lite solbrun.

  Hur långt åkte man? Det blev kanske en färd till det mest avlägsna hörnet av parken runt slottet . Servis och alla andra attiraljer hade redan fraktats fram av betjänter. Bord, stolar och dukar stod klara när herrskapet kom fram. Vilken underbar utflykt - allt fixat och klart.

  Vad gör kusken under tiden herrskapet picnicar. Han sitter väl och tänker på familjen därhemma i statarlängan. Hustrun och de sju barnen. Flera av ungarna hostar och loppbetten kliar. Feber? Det är inget man mäter. Hustrun har bekymmer med ryggen. Men korna måste mjölkas oavsett ont eller inte. Ingen behöver ifrågasätta om hon verkligen är sjuk. Inga blanketter behöver fyllas i. Lite mat och mjölk på bordet får man ju från herrskapet trots allt även om det inte är i överflöd.

  Tänk vad bekvämt med en sådan utflykt när man inte behöver bry sig. En härligt bekymmersfri tillvaro med duktigt tjänstefolk som alltid finns till hands.

  Hur beter vi oss idag när vi beger oss ut i naturen för en picnic? Vi packar korgar och kassar med prylar som är nödvändiga för den perfekta utflykten. Och det kan vara förfärligt många upptäcker man när alla i sällskapet uttryckt sina önskemål om vad som absolut skall finnas med. Det är papperstallrikar, plastmuggar för öl eller läskedryck. Eventuellt en liten mugg för starkare drycker . Besticken är av plast - det behövs många fler än man tänkt sig för de har en benägenhet att gå av när de används på avsett sätt.

  Povel Ramel beskriver i en av sina sånger utflyktens alla besvärligheter: “Ut i skogen ska vi gå osv”. När allt är uppätet skall avfallet tas om hand och källsorteras eller ska vi lämna det och låta “någon annan” som inte finns ta hand om det.

  Frågan kvarstår: var det bättre förr?


Harriet Peterson


Var det bättre förr? "Tror August Strindberg skulle hållit med mig"



Det föremål jag fann i magasinet satte igång mina funderingar åt både ja och nej.

En modell av en telegrafapparat från 1920 – använd som undervisningsmaterial i Västra skolan i Nyköping. Den har en sändarnyckel och även en mässingsrulle med pappersremsa på vilken telegraferade tecken ”printades” in och kunde avläsas.

Möjligheten till en väl fungerande fjärrkommunikation berodde på hur elektriciteten kunde hanteras, uppfinningen av elektromagneterna och Samuel Morses konstruktion av ett elektriskt telegrafsystem – morsealfabetet. Det handlar om mitten på 1800-talet, en tid då kombinationerna av långa och korta signaler förmedlade livsviktiga budskap som SOS – 3 korta, 3 långa, 3 korta!

Författaren August Strindberg använde den ”gamla” morsetekniken jämsides med den nyare ”talöverföringen på elektrisk väg” = telefonen, i en av sina mest kända samtidsdramer  ”Dödsdansen”. I scenanvisningarna står: Till vänster, mitt på scenen, ett skrivbord med telegrafapparat. Denna telegraf är en av medaktörerna i detta förtätade drama när Edgar, kapten vid fästningsartilleriet, vill meddela sig med omvärlden och vice versa. När den knattrar fram ett meddelande blir det andlöst tyst i teatersalongen. Men det framgår att det finns en telefon i köket. Den kan emellertid avlyssnas så repliken från kaptenen lyder:  ”Men vi begagnar telegrafen emedan fröknarna talar om allt vad vi säger”.

Det verkar vara jobbigt att kommunicera via telegrafen med barnen som bor inne i staden. Barnen som är sjukliga, ”Judit är klen igen och håller sig hemma från skolan och hon vill ha pängar, förstås!” Ja , ja det känner man igen! Men nog hade det varit lättare om ungen hade fått en mobiltelefon (som inte kan avlyssnas). Då hade kaptenen och hans hustru inte behövt gå till telegrafremsan och läsa av vad barnen ville ha sagt.

Nej - det var inte bättre förr! Jag tror August Strindberg skulle hållit med mig om han levt.


Olle Hallberg


Var det bättre förr? "Bättre förr på tåget?"



Om man med förr menar årtiondet efter andra världskriget så var tåg det vanligaste sättet att färdas längre sträckor (med den tidens mått), såsom Nyköping – Stockholm. Stationer och hållplatser fanns det gott om längs vägen, så visst var det då bättre för folk som ville komma någonstans. Å andra sidan fälldes ofta kommentaren i kupén att ”nu har vi stannat vid en ny mjölkpall igen” – för det tog tid att nå resmålet. Numera kommer man fortare fram, åtminstone om man råkar bo i de metropoler som alltjämt har en stationsbyggnad där tåget gör uppehåll. Så kanske är det bättre nu, för en del.

    Den som hade en större resväska för sina pinaler kunde förr pollettera denna på avresestationens godsexpedition – och mot kvitto hämta ut den vid ankomsten till kungliga huvudstaden.  Men helt säkert var det förstås inte. Även cyklar och skidor hanterades på samma sätt. Det var bekvämt och alltså bättre förr, även om det kostade en del. Numera bågnar nästan vagnarna av allehanda bagage som folk släpar med sig på resan, eftersom SJ inte vill befatta sig med pollettering. Det kan kännas som en försämring. Men å andra sidan kommer alltid att väskorna fram samtidigt som passagerarna. Och billigare blir det. Så kanske är det bättre nu, för en del.

   Att förr köpa den stadiga kartongbit som utgjorde biljett var enkelt. På stationen gick man till en lucka bakom vilken en tjänsteman meddelade ett fast pris och genomförde transaktionen. På så sätt var det bättre förr. Numera köper man oftast och under visst krångel sitt färdbevis på internet eller i särskilda automater på stationen (även om tjänstemannen bakom luckan finns kvar). Den okända faktorn är priset. En biljett Nyköping- Stockholm kan kosta 55 kronor eller 72 kronor eller 98 kronor eller 130 kronor eller vad som helst.  Slutsatsen att det var bättre förr är dock inte helt given. För stundom kan man ta sig ända till Köpenhamn eller Göteborg för kampanjpriset 65 kronor, vilket väl måste ses som en förbättring. Så kanske är det bättre nu, för en del.

Många instämmer nog i Galenskaparen Claes Erikssons tes: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.” Läsaren får dra sina egna slutsatser. Det är nog bäst så.


Bosse Tolander

    

  

  

 


Jul: "Granen ska stå grön och grann i stugan"

Rak som en fura, och den som inte vill hänga den i taket, något man gjorde i gamla tider om stugan var trång, måste ha en julgransfot.

  Granen ska stå stadigt när den placeras på en pall, på bordet eller på golvet. Från början ställdes granen i ett träkors med uppborrat hål, men så småningom fick den bättre omsorg. Man fyllde vatten i en skål med ben, en julgransfot och julträdet höll sig fint i ett par veckor eller mer.



  Den vackra grönmålade julgransfoten som syns på bilden ovan är av järnplåt och har fyra guldfärgade svängda ben. Den skänktes till Sörmlands museum för några år sedan. Paret som skänkte den hade ingen julgransfot när de som nygifta och nyblivna föräldrar firade sin första jul tillsammans. De fick överta hans föräldrars, troligen införskaffad på 1940-talet.

  Dagens julgransfötter har mindre grace än förr. De är ofta av plast. En bricka i botten skyddar golv eller matta från vattenskador om man dräller vid vattningen. Eller om foten läcker!

  Seden att ha en klädd julgran inomhus kommer från Tyskland och blev allmän i Sverige under slutet 1800-talet, men det första kända exemplaret smyckades på herrgården Stora Sundby i Sörmland redan 1741. Då som nu var det ett bestyr att få granen och foten att samarbeta.

  Visst minns väl också du alla år som denna stickiga julsymbol lockat till både skratt och irritation! Skruvarna på insidan av julgransfoten är geniala men ibland alldeles för korta.

Fast – på något sätt lyckas man alltid få det hela på plats och julgranen blir den vackraste som någonsin skådats.

Här några tips på hur granen ska trivas:

  Skär skåror i granens rotända just innan den stoppas ner i julgransfoten. Sätt den inte för tätt mot kärlets väggar. Ledningsbanorna upp i trädet får inte täppas till.

  Julgransforskare och odlare är helt överens. Granen behöver mycket vatten. Amerikanen Gary A. Chastagner vid Washington State University är särskild detaljerad i sina råd. Han menar att julgransfoten bör rymma minst en liter vatten för varje tum (c:a 2,5 cm) av stammens diameter. Men han tror inte på tillsatser i vattnet, exempelvis socker, magnecyl eller whisky. Och vodka är rent farligt för en gran!

Margareta Dahl


RSS 2.0