Seniorbloggarna önskar alla läsare en trevlig sommar!

Vi är tillbaka med nya roliga och spännande inlägg i augusti, väl mött då!


Nymodigheter: Nya tider



Samkönat äktenskap, homoäktenskap, äktenskap mellan två personer av samma kön.
Den 1 maj 2009 infördes nya regler i äktenskapsbalken som innebär att två personer av samma kön kan ingå äktenskap på samma villkor som par av olika kön. Samtidigt upphävdes lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Det är väl nymodigheter.

På Raspen finns en tårtdekoration av plast, två män sida vid sida. Den ene klädd i svart, den andre i grått. Tillverkade 2007. Olssons Brödbod Nyköping har sålt dekorationen.
Måste väl vara bland det nymodigaste som finns på föremålsarkivet.

Lägger inte in några synpunkter på föremålets användning, men lider inte av någon homofobi.

Nya tider.

Nymodigheter: Vem stickar raggsockor nuförtiden?



En sådan här stickmaskin använde min mamma på 1940-talet och hon behöll den även under 1950-talet men då stod den tyst i ett skåp och förbryllade mig. En nymodighet som förlorat i aktualitet!

Men på 1940-talet gällde det för henne att sticka strumpor för eget hushåll. Och även att höra efter hos stora släkten om det möjligen var någon som kunde lägga en slant för ett par rejäla raggsockor. Min mamma hade ont om egna pengar och tog vara på varje möjlighet att tjäna något litet till hushållet. Hon hade skaffat maskinen – troligtvis redan på 1930-talet - då den lanserades som en nymodighet, värd att skaffa om än på avbetalning. Den kunde ju snabba på raggsocksstickningen avsevärt.

Bilden visar en rundstickningsmaskin av okänt märke. Den är avsedd att monteras på ett bord. Den har cylinderformat stickverk med krokförsedda nålar. Vevanordningen – vevandet utföres för hand – är vertikalt placerad. Maskinen har en dekor av guldfärgade slingor samt text av okänt innehåll!  Förmodligen annonsnamnet.

Det finns tillbehör – vikter och spolar för garn. Men som sagt – en nymodighet som allmänheten förlorat intresset för. Vem stickar raggsockor nuförtiden?


Nymodigheter: Sommar, sommar, sommar...



”Sommar, sommar, sommar” hörs på stranden, i trädgården och i bussen. Det är signaturmelodin till radioprogrammet ”Sommar” som sändes första gången 29 juni 1959. Det var Tage Danielsson som kom med idén till programmet och som producerades av Jörgen Cederberg, som också var den första sommarprataren.

Programmet har fått väldigt hög status och den som erbjuds att vara sommarvärd blir alltid uppmärksammad. Första och sista programmet för säsongen har högre status än övriga. I många år stod Torsten Ehrenmark för finalen. Efter hans död tog Lars Ulvenstam över sista platsen.

Att detta program blev och är så populärt kan nog till mycket stor del tillskrivas transistorradion. Den var en verklig nymodighet på 60-talet. Det var otroligt att kunna lyssna på radion ute i naturen. Glädje för många men förtret för vissa som kände sig störda om ljudvolymen blev för hög. ”Vän av ordning” fick många anledningar till att skriva insändare om den förfärliga musiken som strömmade ut över nejden.

Den första transistorradion utvecklades av ett amerikanskt företag år 1954 och redan 1959 såldes en halv miljon apparater i Sverige.

År 1956 tilldelades Bardeen, Brattain och Shockley nobelpriset för sin upptäckt av transistoreffekten. De bidrog verkligen till en nymodighet som revolutionerade den tekniska utvecklingen.


Nymodigheter: Telefoner i takt med tiden



När den här telefonapparaten var ny (modellen fanns redan i början av 1900-talet) sågs den säkert som en stor innovation. Man lyfte på luren och vevade ett par varv på veven för att komma i kontakt med ortens telefonstation och be att få bli kopplad till ett visst nummer eller en firma som hade ”namnanrop”. Kopplingen skedde manuellt med sladdar i en växel, ett värv som gav utförerskan ett icke obefogat rykte att vara traktens mest välinformerade. När samtalet var slut lade de sålunda sammankopplade på respektive lur och vevade ett par varv som tecken på att sladdarna kunde dras ur igen.

Denna typ av telefon förekom ofta i 1930-och 1940-talets pilsnerfilmer, där Thor Modén spelade en stressad, cigarrökande och telefonrytande grosshandlare eller direktör. Med fingerskivans, den så kallade petmojens, entré på bakelittelefonen kom också automatväxlarna och en ny tid randades med mindre möjligheter till dråpliga förväxlingar.

Sedan följde nymodigheter som den klassiska Kobran med lur och apparat i samma enhet, Diavoxen med numrerade knappar i stället för petmoj och så småningom trådlösa telefoner. För att inte tala om mobiltelefoner, till en början i mycket bamsiga format och efterhand allt mindre och tunnare – men samtidigt allt mer innehållsrika. En mobiltelefon som inte kan hjälpa till med något annat än samtal går nog inte att sälja år 2010. Ibland kan det verka som om den funktionen är en tilläggstjänst.

Men nog är det egendomligt att ju bättre (?) telefonerna blir, desto mer tid måste vi ägna åt att knappa in en massa siffror för att komma till rätt avdelning eller tjänst – för att därefter få vänta i en kö som nummer 84 och få veta att det strax är vår tur. Sådant hände inte med telefonen som inledde denna betraktelse.


Nymodigheter: Allt har varit nytt någon gång



Glass var i början av 1900-talet nästan en nymodighet trots att konsten att frysa glass var nästan 2000 år. På den svenska landsbygden var det helt klart något nytt. Om nedanstående är sanning eller lögn kan jag inte ge några garantier för. Min faster som inte ens tålde första april-skämt har berättat detta.

Storbonden och nämndemannen Oscar Winston Mc Gregor hade lämnat de jordiska plågorna och gått till sällare jaktmarker. Det var begravning som avslutades med en rejäl middag med både fasta och flytande tillbehör, Oscars bror, Wilhelm Osborne, som var urgammal, lomhörd och något angripen av åldersberoende förändringar i övervåningen hade presenterat sig som ”likets bror” för övriga gäster vid begravningsmiddagen. Wilhelm Osbornes stora nöje var jakt. Han pangade med bössan så ofta han kom åt. Wilhelm Osbornes son Winston Wilhelm brukade plocka ur haglen ur patronerna när det inte var jakttid. Wilhelm Osborne förstod aldrig varför han aldrig träffade något på sommaren, medan det blev en och annan hare någon gång under vintern.

Det var nu begravningsmiddag. Förrätt och huvudrätt hade avätits och det var dags för desserten. Desserten var en nymodighet, det var glass. Wilhelm Osborne hade aldrig ätit glass. Eftersom han var likets bror hade han prostens fru vid sin sida vid middagsbordet. Glassen bars fram i en stor skål och gästerna tog för sig. Wilhelm öste in en sked glass i sin mun, eftersom han inte hade några tänder i munnen blev det en våldsam reaktion. Wilhelm fäktade till med skeden och en klump av glass for genom luften och hamnade i urringningen på prostens fru. Hon flög upp med ett ylande och försökte hinna ifatt glassklumpen innan den hunnit för långt, ”men Wilhelm Osborne vad gör du” skrek hon. Wilhelm svarade, ”i din urringning har endast Otto rört”. Otto var prosten. När man senare frågade Wilhelm om vad som hänt sa han att det var ju inte konstigt att han ryckt till med skeden för ”gröden var ju kall som is”.

Bjud aldrig på nymodigheter på kalas och håller er långt borta från prostens fru.

För att inte någon skall känna sig utpekad har jag ändrat namn på släkten. Den har anknytning till Skottland och nästan alla inom släkten har engelskklingande namn.

Glassmaskinen på bilden är nog för modern för denna historia. Den drevs med elektricitet.

Då glass var nymodigt drogs den för hand. Det som skulle frysas var omgivet med en blandning av is och salt.


Nymodigheter: Tapet på rulle



Nu sitter tapeten i våder, stadigt på väggen. Förr var den i stora sjok.

De första papperstapeterna i vårt land gjordes av s k lumppapper och i ark, 60 x 60 cm. Man sydde helt enkelt ihop bitarna och hängde upp dem. Tapeten trycktes i en enda färg och ett vanligtvis rokokoinspirerat mönster målades dit för hand.

1832, nästan hundra år senare, kom den verkliga nymodigheten – tapet på rulle. Bort med pappersarken. Fram för våder, papper av cellulosa och maskinell tillverkning.

Nu blev det fart i de svenska hemmen. Billiga tapeter kunde köpas i byns lanthandel. En affär i Västergötland erbjöd 400 olika mönster under slutet av 1890-talet. Kvaliteten var kanske inte den bästa, men vad gjorde det! Smutsig yta och bleka färger doldes snabbt och enkelt. Ett lager på 20 stycken olika tapeter var inget ovanligt.

Mönstren har varierat genom åren. På 50-talet var de i gråa toner och med geometriska former. Titta på bilden. Tapeten är typisk för tiden. Den har prytt hallen i det s k Eskilstunahemmet, en stor föremålssamling som skänkts till Sörmlands museum.

Och minns ni 70-talets medaljonger i vinrött eller brunt?

På senare år gäller enfärgat, gärna caffelattebrunt och stockholmsvitt. Fondtapeten är populär igen, liksom fototapeten. Man kan beställa sin egen med alldeles privata motiv. Vad sägs om att ha barnbarnet uppåt väggarna. Eller katten i jätteformat?


Bröllop: Min Kerstin



Ett hett tema, speciellt aktuellt i juni 2010. Men vid åsynen av detta fina flickporträtt gick mina tankar till ett för mig mycket speciellt tillfälle. Det är nu för över 52 år sedan. Ett bröllop naturligtvis – Kerstins och mitt - i Nikolaikyrkan i Nyköping, den vackraste majdagen år 1958.


Hur kan jag associera till det när jag ser på konstnären A. Hoffstens sensuella porträtt i olja av en ung rödhårig, aningen fräknig, grönögd (?) flicka på några och tjugo? Målad 1919.

Jo , för min inre syn, har hon en viss likhet med min brud så som hon såg ut den dagen i maj. Det vill säga - innan hon klätt om till vitt och tagit på slöjan. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilden och tänker på min Kerstin.

Någon som liknar den nervöse yngling så som jag såg ut, i min något för stora, hyrda frack och hårt sittande krage, finns det ingen bild på. Inte vad jag kunnat se i föremålsarkivet. Och tur är väl det!

Målaren och tecknaren, Albert Hoffsten (1887-1927), kan man läsa om i Svenskt konstnärslexikon. Där står bl.a. att han studerade på Konstnärsförbundets skola i Stockholm, att han vistades i Paris åren 1911-1912, att han tillhörde sammanslutningen ”De unga”. Han var således en av dem som introducerade den moderna expressionismen i svenskt måleri.

Han har utfört många porträtt och i dem lägger han på de starka, lysande färgerna som understryker kompositionen och som är så typisk för hans generation.


Bröllop: Bala taklänges



Det var en gång – så börjar många sagor och det gör också den här.

Det var en gång en ung man som skulle gifta sig med sin käresta. Vigseln ägde rum i en röd liten landsortskyrka av trä. Brudgummen i svart kostym och bruden i lång, vit klänning. Hon hade en slöja över håret och högst upp en krona. Om det var en myrtenkrona får vara osagt.

Kyrkan var fullsatt för det var konfirmation före vigseln.

Ingångspsalmen började och paret skred sakta fram i kyrkgången. Nervositeten var påtaglig. Halvvägs upptäckte bruden att hon tappat näsduken som hon bar i handen. Hon vände och gick tillbaka och hämtade den. Hon återvände till brudgummen och intåget kunde fortsätta.

Framme vid altaret stod prästen. Han följde den vigselordning som gällde. Prästen läste före: Jag N.N. tager dig N.N. nu till min äkta hustru o s v. Brudgummen upprepade: Jag tager dig Unna Alla. Upptäckte att det blev fel och ändrade sig till Alla Unna. Bruden hette Ulla Anna. Till slut blev det rätt och de fick sitt vigselbevis och kunde tåga ut ur kyrkan som äkta makar.

Till saken hörde att den unge mannen ofta roade sig med att ”bala taklänges”.

Bröllopsgästerna hade svårt att hålla anletsdragen i ordning.

Bildens brudkrona bars av Märta Jansson när hon gifte sig med Oskar Axelsson i Vårdinge kyrka 1927. Det finns också ett foto av brudparet i Sörmlands museums samlingar.


Bröllop: En sak som kan ha oanade följder



Ute i den stora världen har det alltid varit förenat med stor fara att ingå äktenskap. Se bara på den stackars Ann Boleyn. Hon gifte sig med kung Henrik VIII och trodde att hon skulle få halva riket. Inte fick hon det, hon tappade huvudet två gånger kan man säga. Första gången när Henrik friade, andra gången när han såg till att hon halshöggs.

Bästa Daniel se vad som kan hända, tag lärdom. Om detta skulle ske hade det varit värt det bara för att få kalla kungen för ”Du svärfar”? Du får prinsessan men inte halva riket. Att dela riket har försökts förut men inte gick det. Sten Broman och Fritjof Nilsson Piraten började gräva ett dike mellan Småland och Skåne för att skilja Skåne från Sverige. Broman skulle bli president i kungariket Skåne. Inte blev det någon skilsmässa delarna hänger ihop fortfarande.

Eller kära Daniel betrakta bilden ovan. Sture har aldrig återhämtat sig efter sitt bröllop. Han har varit tvungen att tillbringa de senaste 25 åren på vårdskolan i Eskilstuna och Komvux. Han har aldrig kommit på fötter och nu har han hamnat på museum som en varning till alla unga män. Tänk att vårdas av flera hundra unga vackra flickor och kvinnor och ändå ligga där som ett kolli och aldrig resa sig, grymt mycket grymt.

Detta var ett grymt skämt Daniel. Sture har aldrig varit gift han har varit en vårddocka ända sedan han kom ur gjutformen.

Dessutom min bästa Daniel måste du komma ihåg vad Shakespeare säger om bröllop i Trettondagsafton. "Bättre väl hängd än illa gift".



Bröllop: Med vackra sötsaker!



Högtidskonfekt gavs till gästerna som minne vid dop, konfirmation eller begravningar. Och bröllop förstås!

I en monter i Sörmlands museums föremålsarkiv finns de mest förtjusande skapelser. Det är små godispaket, täckta med vit spets, i läckra färger, i silver och svart men också prydda med instrument, ringar, spädbarn och blommor.

  Undrar om kronprinsessan Victoria och Daniel får något godis efter sin vigsel. De skulle säkert uppskatta sådan här grannlåt, på bilden dekorerad med tyll, sidenband, en gyllene fontän och staket i guld.

  Traditionen med högtidskonfekt har sina anor från 1600-talet, då drottning Kristina, trött på frosseri och storsvulstiga fester, införde en ”överflödsförordning”. Från 1644 fick man bara servera vin och konfekt vid bjudningar. Det gav jobb åt de schweiziska sockerbagare som tagits hit efter 30-åriga kriget men inte blev ”småplocket” så särskilt billigt.

  Under 1800-talet och förra sekelskiftet spred sig bruket att servera högtidskonfekt vid viktiga tillställningar i herrskapskretsar, borgerskap och så småningom också hos vanligt folk. Innanför det konstnärligt utförda omslaget fanns en s k morsell, tjock glassyr av krossocker, vatten och någon essens. I dag är det många som har s k konfektbröllop. Efter en eftermiddagsvigsel serveras en buffé av läckra, vackert upplagda chokladbitar eller andra delikatesser. Söta viner, likörer eller saft hör till, liksom leve-ropen.


Bröllop: Typiskt typografiskt



Varje bransch har sina specialtermer, det må gälla sotare, målare, snickare eller it-specialister. Så även, förstås, den typografiska eller grafiska som man numera säger. De gamla yrkesstolta typograferna i form av hand- och maskinsättare finns ju knappast längre. De försvann efter stundom hårda fackliga strider med datorernas intåg på redaktionerna, där envar blev sin egen typograf och (dessvärre) korrekturläsare. Kaster, fackindelade lådor med blytyper för handsättning (som den på bilden räddad vid rivningen av Länstryckeriet i Nyköping 1966) eller sättmaskiner för löpande text har blivit museala föremål.

När dessa typografherrar (några damer fanns knappast) talade om bröllop så betydde det att ett ord felaktigt dubblerats i texten. Därav må inga förhastade slutsatser dras att mänskliga bröllop har något med felaktigheter att göra. Åtminstone inte som princip. Motsatsen till dubblering kan sägas vara att ett ord blivit överhoppat, vilket av någon anledning har benämningen lik.

Besynnerligt är också det typografiska fackordet horunge, som används när ett ensamt kort ord står överst i en spalt eller på en sida. Sådana misstag var strängeligen förbjudna hos dem som ville hålla den typografiska fanan högt.

Här är det nog dags att sätta punkt – ett ord som också är ett typografiskt mått. Det används ju faktiskt även i datorernas stilar, men den exakta innebörden torde vara obekant för de flesta. Låt oss därför konstatera att måttet är rågat för denna bloggomgång.



Sommarlov: Humlor surrar kring i solens gass



Sommarlov var det längesedan jag hade. Har väl egentligen inga speciella minnen från mina egna sommarlov, bodde ju på landet, så upplevelsen att åka till torpet när sommarlovet kom, har jag inte. Däremot minns jag från avslutningarna, all blomdoft, finklädda barn och föräldrar, överlärarens medverkan. Hur man fick gå fram till fröken och få sin betygsbok där allt var nogsamt noterat hur man skött sej under skolåret. Frånvaro med eller utan giltig orsak. Har minne av att det alltid var vackert väder vid skolavslutningen.

När mina barn var i skolåldern bodde vi i Oxelösund, naturligtvis var jag med på avslutningarna. Ibland blev det riktigt körigt när det var på olika platser skolgården, aulan, eller kyrkan, som tur var på olika tider så jag hann vara med på mina tre barns avslutningar. Samma dofter och finklädda barn. Samma härliga psalmer och sånger.
Senare samma dag åkte vi till ”STUGAN” för att sen vara där hela sommarlovet kanske en liten resa på någon vecka i Sverige. Camping, ungarna tyckte det var kul, inte jag. Mest besvärligt, men som den goda mor jag var stod jag ut.

Mycket bad och sol förekom förstås, men också rensning av jordgubbs- och andra land, turer till skogen där bär och svamp plockades, sommarlov med andra ord.

Barnbarnens skolavslutningar, mysiga och fina. En del har jag firat i Oxelösund några på vallarna i Nyköping, har fler skolavslutningar att se fram emot var de kommer att gå av stapeln vet jag inte,vad jag däremot vet är att sommarlov ska bli jätteskönt. Som det står i visan.


Mitt sommarlov
vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
då är man ledig hela långa dan
och alla människor vill ut på landet
och nästan ingen vill gå kvar i stan.

Mitt sommarlov
vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli

Med bad och sol och jordgubbar och glass
tänk när man springer barfota i gräset
och humlor surrar kring i solens gass.


Till tema sommarlov har jag valt denna fina baddräkt i modernt snitt (1900-tal) i röd bomull med 2 vita bomullsband runt ringning, armar och ben. Knäppt på axlarna med en knapp.
En badmössa hörde också till dåtidens badmode.


Sommarlov: Skolavslutning



Sommarlovet för min generation började redan dagen före examensdagen. På eftermiddagen eller kvällen före examensdagen skulle klassrummet pyntas. Den svarta tavlan blev full av teckningar, gjorda med krita i alla färger. Kateder och bord pyntades med blommor, lärarinna och barn kunde också fläta ihop en girlang av blommor och grönt. Girlangen låg som en blommig korv på svarta tavlans överkant. Alla glada och förväntansfulla barn kom släpande på mer eller mindre pampiga blomsterbuketter. Jag kom med en fantastisk bukett av vita pioner. Denna bukett blev placerad nästan mitt på katederns framkant.


På skolavslutningen fick även vuxna anhöriga tillträde till skolsalen. De skulle få se höra hur deras små barn plågades med förhör, deklamation av någon patriotisk dikt eller med mer eller mindre väl framförda sånger. Skolstyrelsens ordförande var alltid med en liten stund i varje klass. Gubben, för han var en gubbe, han hade varit med redan när min far utsattes för examensförhöret. Hans första fråga var alltid densamma när han kom till ungarna i första klass. ”Vad hette Moses bror?” Alla visste detta så lärarinnan hade gett oss svaret. Efter denna fråga så kom alltid en annan fråga ”Vad är det för en fågel som har kluven stjärt och en röd fläck på bröstet?”. Nisse som inte var så smart blandade ihop svaren och påstod att Moses bror hette svala. Skolstyrelsens ordförande såg ut som om han skulle få en infarkt. Vasen med pionerna stod i vägen för honom, han måste se efter så att inte Nisse satt och jäklades. Vasen flyttades med kraft. När den landade på katedern sprack den. Samtliga blomblad föll av, katedern var översvämmad. En bedövande tystnad i salen. Sedan började någon att fnissa och under ett stort skratt lämnade skolstyrelsens ordförande salen.


Efter som detta hände det år då den svenska folkskolan fyllde 100 år blev det en högtidlig avslutning kyrkan varefter det bjöds på saft och tårta på församlingshemmet. Det bestående minnet av detta sommarlov är i alla fall en sprucken vas. Skolstyrelsens ordförande kunde inte deltaga på grund av ett brådskande möte.


Sommarlov: Dags för eget barkbåtsrace!



Det är lätt att tälja en båt. Barken finns på marken.

Sommarlov är för mig upplevelser tillsammans med barnen. På 70-talet for vi iväg med kostern, ut till Landsort, ner till Karlskrona, norrut till Stockholms skärgård och ibland också österut till Åland och Finland. Så många barkbåtar vi hann kreta under ljusa sommarkvällar! Det var en rofylld syssla.

Sedan, när båtarna skulle i sjön och vi bara fick styra dem genom egen lungkraft, blev tonläget ett annat. Det var stojigt och högljutt särskilt om våra farkoster fick sådan fart att de försvann för gott! 

Lika kul är det att titta på barkbåtstävlingen i Nyköping i mitten av maj. Man kan följa den spännande kampen längs ån mellan Storhusfallet och slottet. Det är Sörmlands museum som bjuder in skoleleverna i årskurs 4. Barnen måste först och främst skapa båtar som är snabba, håller sig på rätt köl och också klarar kursen. Fast viktigast är nog ändå att ha ”flyt” redan från början. Varken bra täljarbete, båtvana eller vindfångande segel kan kompensera en dålig start från skopan på en lastmaskin.

Våren 2007 var det 10-årsjubileum för barkbåtsracet och då efterlyste man också den vackraste skapelsen. Ett 10-tal båtar ställdes ut i Konsthallen under några veckor och allmänheten röstade. Vann gjorde den här fantastiska fullriggaren, en barkbåt med master i trä och segel av blått tyg. Den är gjord av klass B4 i Stigtomta skola. Visst är den grann!


Sommarlov: Stenålders på stenkakor



På detta tema tänkte jag egentligen skriva om mitt första sommarjobb, som 12-årig intern-postutdelare på Saabs bergverkstad i Linköping under en månad år 1947. Det blev en billig kanot av masonit för de intjänta pengarna. Eller sejourerna i Jokkmokk och Lycksele som myggbiten skogsplanterare somrarna 1949 och 1950. De långa tågresorna dit var ett äventyr, midnattssolen strålade och lönen för det tämligen hårda slitet alls inte dålig.

Men det var svårt att hitta lämpliga prylar med anknytning till detta i Föremålsarkivet, trots att där finns runt 50 000 att välja bland. Så det fick i stället bli en liten bit kring den mellanliggande sommaren 1948 då svenska idrottsmän fira stora så kallade triumfer vid olympiska spelen (OS) i London.  Massor med medaljer togs i bland annat friidrott och kanot samt, inte minst, guld i fotboll med legenderna Gunnar Nordahl, Gunnar och Nils Liedholm.

Detta sommarlov lyssnade jag alltså på sportradio med Sven Jerring och Lennart Hyland, läste en Hermodskurs i tyska, badade när solen sken – och spelade musik på vevgrammofon tillsammans med likasinnade. Skivorna, de ömtåliga så kallade stenkakorna, var raspiga efter lång och trogen tjänst. Men såväl Louis Armstrong som Benny Goodman och Harry James vevades gång på gång, blandat med inhemska storheter av typ Thore Ehrling och Charlie Norman. För att inte störa grannar under sena kvällar fick ”nattstift” och handduk i högtalaren användas.

Sådana minnen torde, alls icke förvånande, upplevas som stenålders av de unga som idag ständigt har musik i lurarna. Utbudet är nu oändligt mycket större och ljudkvalitén av högsta klass. Jag hoppas ändå att de njuter av sitt sommarlov på samma sätt som vi gjorde för drygt 60 år sedan.



Sommarlov: Vilket dödtråkigt jobb!



Ja inte vet jag varför jag kom att tänka på sommarlov då jag fick se den här fina stolen. Det är en Gustaviansk karmstol i björk – fransk stil - med tillverkningsår 1780–1810. Den har stoppad rygg, sits och armstöd. Kannelerade ben med överkragning och rosettanfanger. Bladstav på ramverk och sarg. En stol som tillverkats av en skicklig träsnidare och behandlats av en kunnig målaremästare för att slutligen tas om hand av en noggrann tapetseraremästare. Men som under 1900-talet fått sin ursprungliga grå färg övermålad!!!

Självfallet vet jag varför stolen påminner mig om sommarlov!

Min pappa var målaremästare med egen firma – med en anställd – han själv. Men ibland tog han in en lärling och det var jag det. Sommarloven under l940 och 50-talen var ju faktiskt rätt långa vad jag minns. Men för min del avkortades de några veckor under vilka jag hjälpte min pappa i hans verkstad. Den var inhyrd i en lokal ägd av Nyköpings Möbelverkstäder som låg utefter Bruksgränd, numera riven. Där färdigmålades snickeriverkstadens nytillverkade stilmöbler. Men ibland renoverade min pappa inlämnade, finare möbler som hade skavanker eller som ve och fasa hade målats om av någon klåpare. De skulle då först avlutas och noggrant rengöras i alla träskärningar och därefter behandlas varsamt för att få en ny och mer stilenlig kulör.

Just den här modellen av karmstol fick mig att minnas den sommaren som jag hjälpte min pappa med ett stort antal stolar av olika modeller som ingick i ett helt möblemang.

Ett sommarlov då jag stod i värmen och lutångorna och sedan försiktig borstade trärent i alla skrymslen. Med en skaftnål fick jag försiktigt peta bort de kvarvarande kritfragmenten i de fint gjorda träskärningarna. Vilket dödtråkigt jobb! Sedan kunde pappa ta över.

Men jag hjälpte honom att få någorlunda snurr på detta åtagande som måste bli färdigt i tid. Jag fick betalt och sommarlovet var ju ändå inte slut då jag blev klar.


Seniorbloggarna träffar Youthhood!



Seniorbloggarna tillsammans med nästan alla ungdomar i Youthhood.
Efter smörgåstårta och val av gemensamt tema blev det gruppbild i magasinet.
Håll utkik efter temat "om jag var ung" på Seniorbloggen och "om jag var gammal" på Youthhood!

Sommarlov: Nyttig lärdom



Oh vad skönt att slippa plugget och få njuta av friheten! Det är nog det första man tänker när man hör ”sommarlov”.

Sol och bad hägrar men det kostar en del pengar för att kunna njuta fullt ut. Då passar ett sommarjobb fint.

Jag minns mitt första jobb. Jag var fjorton år och arbetet innebar att sitta i en glasbur i verkstaden vid Näfvekvarns bruk. Jag skulle anteckna antal och tid för verkstadsarbetarnas jobb på arbetskort. Ibland blev det långt mellan besöken i buren och tiden gick långsamt. Därför lånade jag en gammal skrivmaskin liknande den på bilden. Dessutom lånade jag en Hermodskurs i maskinskrivning av en kompis. På så sätt lärde jag mig maskinskrivningens ädla konst. Jag kom upp i en hyfsad skrivhastighet utan att titta på tangenterna.

Det var ett sommarlov som gav mig nyttig lärdom och dessutom tjänade jag pengar – 50 öre i timmen.



Vilken tur: Tur i oturen



Den här bloggen utspelar sig under krigstiden. På den tiden var det några riktiga vintrar. Isen låg på alla sjöar och åar. Även haven var tillfrusna. Man kunde åka med bil från Oxelösund och ut till Hävringe. Havet utanför Ängelholm var helt tillfruset och säkert, trodde vi. Det var säkert om man inte åkte på fel ställe. Åka på fel ställe gjorde kompisen och jag. Men vi hade tur i oturen. Där vi gick igenom isen var det bara en meter djupt så vi kom upp relativt lätt. Nu kommer vi till problemet, hur skall man vända tur i oturen till tur trots att man har haft oturen att ha tur i oturen. Problemet var följande, det var förbjudet att åka skridskor ut på havet. Nu var man genomblöt upp över naveln och det gick inte att ljuga. Märgelgraven där vi fick lov att åka var bottenfrusen så det var en omöjlighet att bli genomblöt där. Ån var förbjudet vatten, havet var förbjudet. Det kunde ju hända att man fick en omgång stryk när man kom hem.

Kaparens fru hade sett vad som hänt. Hon bjöd in oss, vi fick hänga av oss våra blöta kläder framför hennes kamin och dessutom fick vi choklad med vispgrädde. När kläderna var torra kunde vi gå hem och endast berätta att vi blivit bjudna på choklad hos Kaparens fru. Allt hade nu kunnat slutat riktigt lyckligt om inte den attans kärringen hade berättat för kompisens mor att vi suttit halvnakna och inlindade i varsin filt framför hennes kamin.

Kaparen var ingen sjörövare utan en pensionerad sjökapten och hans fru var ingen fin dam. Jämt när hon mötte Skorpan, kompisen, och mig så frågade hon om vi hade blöta kläder och så fnissade hon förnöjt när vi rodnade. Såg man henne i tid kunde man gå över på andra sidan gatan men det ju inte alltid man såg henne. Tur i oturen.



Vilken tur: En filmhistorisk färd



Skådespelerskan Audrey Hepburns härliga Vespa-färd genom Rom i den klassiska filmen "Prinsessa på vift" vill jag kalla en riktig tur. Som den något upproriska prinsessan Ann styrde hon fram genom det redan på 1950-talet täta trafikvimlet med den amerikanske journalisten Joe Bradley (spelad av Gregory Peck) på "bönpallen". Den som sett filmen glömmer den aldrig! Jättesuccé jorden runt, belönad med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1953. Minnesvärd också för att Hepburns kläder representerade det som kallades "The new look", med feminina linjer, smal midja och lång, vid kjol.

Vespa (betyder geting) är varumärket för den scooter som det italienska företaget Piaggio konstruerade 1946.  Den hetaste konkurrenten heter Lambretta. Men vespa har också blivit en allmän benämning för tvåhjuliga motorfordon som bygger på samma idé.

För drygt 2 000 kronor köpte jag sommaren 1955 min första (och enda) Vespa. Färgen var ljusgrön, alltså inte alls så läcker som det röda exemplaret från 1968 i Föremålsarkivet. Men det praktiska sättet att färdas var detsamma. I motsats till motorcyklar har Vespan ett golv, så man kan åka i finskorna. Och farten var tämligen måttlig, max 75-80 kilometer i timmen, vill jag minnas. Det tog uppemot fem timmar att köra sträckan Linköping – Stockholm på Riksettan, som bland annat gick rakt igenom Nyköping.

Största problemet var de grusbelagda vägavsnitten. Vespa ska åkas på asfalt och i tätort - då känner man sig som en prins på vift. Vilken tur att jag fått uppleva detta!



Vilken tur: Ute och cyklar?



Jazz- och bluessångaren Claes Jansson (född 1947 i Nyköping) brukar sjunga "Har du kvar din röda cykel, som jag lånade en enda gång, har du kvar din cykelnyckel, har du kvar din gamla sång. Har du kvar din gamla cykel, och din gamla röda cykelpump..."

Den cykeln har möjligen varit med om en semestertur i slutet av 1940-talet. Då var bilen inte var mans egendom och en semestertur på cykel var en vanlig företeelse. En sådan cykeltur var en kraftprestation. Cykeln var ganska tung och saknade växlar. Det var styrkan i benen som gällde.

Inför resan lastades cykeln med allehanda förnödenheter. Där skulle finnas ett tält, filtar och ombyteskläder. Till det kommer attiraljer för matförsörjningen t ex spritkök, kastrull, tallrikar och bestick. Mycket skulle få plats i cykelväskorna som hängde på var sida av pakethållaren. Tältet satt fastknutet på framstyret. Och slutligen placerades barnen på pakethållaren.

Vart gick färden? Kanske till Motala och Varamobaden. Lagom lång tripp. Säkert jobbigt att cykla över Östgötaslätten i synnerhet om det var motvind. Hur många dagsetapper behövdes för att komma fram till det hägrande målet. Det kunde nog variera. Och badet i Vättern blev kanske en besvikelse. Vattnet var alltför kallt.

Efter hemkomsten från en sådan miljövänlig och kroppsstärkande resa var slutsatsen: Vilken tur!



Vilken tur: Kyrkrodden



Förr i tiden skulle alla och envar höra prästen predika i sockenkyrkan om söndagarna. Plikten att ta sig dit kunde ibland kännas både tung och besvärlig, inte minst för att vägen till Herrens ord var så lång. Men den som bodde nära sjön kunde kanske ta båten.

Kyrkbåtar lär ha funnits redan på 1500-talet. Den äldsta bevarade är från Mora och i stäven finns byggåret inskuret, 1716. Men typen, en snipa avsedd för rodd, har anor från vikingatidens långskepp.

Ofta hade varje by sin egen kyrkbåt, lagom stor för att klara transportbehovet. Mindre båtar försågs med tre, fyra par åror, de större kanske åtta, tio för att kunna ta 60-70 personer. En sådan båt vägde runt ett ton och var cirka 18 meter lång.

Mest kända är nog kyrkbåtarna från Dalarna, de som roddes på Siljan, men också hälsingeborna behövde ta sig fram, då på sjön Dellen.   

När ångbåtarna kom i bruk och vägnätet byggdes ut förlorade kyrkbåten sin ställning. Fast borta är den inte. Numera ordnas roddturer lite var stans i landet, kanske tar man sig till en friluftsgudstjänst, ett bröllop eller gör en vanlig utflykt. Turistfolk, båt- och hembygdsivrare har många idéer. Liksom hantverkarna. Kyrkbåtssouveniren på bilden är från Leksand och gjord helt i trä 1957.

Här sitter roddarna lugnt och stilla. Annat var det förr, då man efter gudstjänsten snabbt fyllde båtarna för att sedan ro hem i kapp!

Den sedvänjan har satt spår. Kyrkbåtsrodd är idag en alldeles speciell sportgren. Förhoppningsvis är dess  deltagare både armstarka och omdömesgilla. Olyckor, som den i Jämtland 1780, får bara inte ske!

Byborna hade samlats i Mälgåsens kyrkbåt efter ett besök i Revsunds kyrka. Vädret var hårt, männen onyktra. Båten förliste i Revsundssjön och 15 personer förlorade livet!


Vilken tur: Den barmhärtige samariten



Skolplanscher från början av 1900-talet – det var ett nytt, visuellt hjälpmedel i folkskolans undervisning som säkert betydde mycket för både lärare och elever. Och vilken inlevelse de kunde skapa – vilka fantasier eleverna spann kring de motiv som avbildades i detaljrika, suggestiva bilder!

Det var erkända konstnärer som användes för utförandet och de bästa tryckerierna gjorde färglitografierna. Som här i denna bild, där den tekniskt skicklige Julius Kronberg (1850-1921) utfört en biblisk scen som vi alla känner till. Den barmhärtige samariten – eller "samariern" som den senaste bibelöversättningen har valt att skriva. Planschen är från 1903.

Med sin "fäbless" för att skildra nakenhet – han är verkligen skicklig den gode Julius då han avbildar människokroppen – har han lagt den döende i en välkänd position. Naken och utsträckt med armarna åt sidan.

Det är inte för inte man kommer att tänka på hans mest berömda verk från 1875 – "Jaktnymf och fauner" – en målning som väckte ett enormt uppseende då den ställdes ut på Nationalmuseum. Men den tavlan avbildade kvinnokroppen med ohöljd erotisk laddning. Här är det en manskropp som stråtrövarna överfallit, misshandlat och lämnat att förblöda. Fast så mycket blod syns inte till!

Ja många medmänniskor var det som skyndade förbi den stackars utslagne som låg där på marken – men ingen stannade.

Men till sist kom samariern – en man från den av judarna så föraktade folkgruppen. Denne man stannade och vad mer – han tog sig tid att "hälla olja och vin på såren och förbinda dem". 

VILKEN TUR!



RSS 2.0