Påsk: Från förnekelse till färgglatt pynt



Om man på Google söker efter ”påsktuppar” så blir det 6 130 träffar inom 0,23 sekunder. Merparten av dessa hamnar inom pyssel- eller inredningsbranschen. Barn får lära sig hur de med enkla medel tillverkar eller färglägger en påsktupp, vuxna erbjuds dekorativa tuppar i allehanda material och kulörer, damer kan förvärva berlocker med tjusiga påsktuppar och  IKEA säljer prydnads-påsktuppar för en billig penning. Sedan Jenny Nyströms dagar finns möjlighet att sända påskkort – varav vissa med genusperspektiv!  - med läckra tuppar. En hel del kommuner, exempelvis Piteå, Härnösand och Boden, sätter tuppen i centrum för medborgarnas påskfirande. Inte överraskande finner man att en påsktupp på nätet söker en passande höna. Det går också att få en påsktupp som sprattelgubbe.


Sannolikt är personerna bakom denna svåröverskådliga informationsmassa inte särskilt medvetna om att tuppen har anknytning till den kristna påsken – och inte alls på det lustiga sätt som djuret ifråga numera presenteras. Inför måltiden på skärtorsdagen sade Jesus till Petrus: ”Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig”. Och det var ju precis vad som  hände, enligt Bibeln. Judas Iskarios sålde Jesus för trettio silverpenningar. När Jesus gripits fick Petrus frågan om han var en av lärjungarna, vilket han nekade till. Då gol tuppen.


Sedan dess har tuppen blivit en symbol för vaksamhet och seger över mörkret. Samt använd på allehanda färgglada sätt i moderna påsktider.




Påsk: Äggvärmare


Påsk är nog den helg på året som jag personligen gillar bäst. Trots att den kristna påsken är firande till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Om detta har skrivits så mycke och så bra så det lämnar jag.

Varför tycker då jag så mycket om Påskhelgen?
Det är för att nu börjar man ana vårens intåg, med ljus och värme. Alla blommor som snart ska slå ut, alla fåglar som ska börja sjunga för oss. Det är underbart…

Fastlagen är en tid av förberedelse. Om man tänker på semlor så skulle de ätas endast på Fettisdagen, om man är riktigt petnoga och inte som numera, direkt efter jul. Har ätit 3 stycken i år, kaffesemlor lagom stora.

Fastlagsris med färgade fjädrar i. Ursprunget till fastlagsriset kanske är den katolska traditionen att man piskade sig själv och andra på askonsdagen som tecken på botgöring.
Om riset sätts i vatten och får små musöron dekoreras det med urblåsta, målade äggskal och ev. annat påskpynt då symboliserar det uppståndelsen och livet. När man hämtar in riset ser det dött ut, men i vattnet börjar det leva och får gröna blad. Äggskalet är en symbol för Jesu grav, ägget kläcks och ut kommer en levande kyckling.
På Skärtorsdagsnatten trodde man förr att det var onda andar i luften och att de gjorde hyss. Häxorna for till Blåkulla och höll möte med Den Onde själv. Det finns flera ställen dit häxorna antogs flyga, beroende på var man bor: Häcklefjäll, Blå Jungfrun eller vulkanen Hekla bl. a. På medeltiden kunde kvinnor dömas för häxeri och brännas på bål. Därför brukar jag själv stanna hemma, man vet ju aldrig.

Långfredagen var under den gamla tiden en dag för stilla eftertanke, en sorglig dag då Jesus korsfästes och dog. Man fick inte leka och skratta och skulle helst vara svartklädd. Så är det verkligen inte i nutid.

Påskafton var en glädjens dag, fastan var över. Man hade påskagillen, åt god mat och drack hela natten lång. Man skulle inte sova denna natt, man skulle vaka och vakta för häxorna som återvände från Blåkulla, man sköt i luften och tände eldar för att skrämma dem.

Varför äter man så mycket ägg till Påsk? Jo, våren sätter fart på hönorna och de börjar värpa mer igen efter vintern.
Valde en äggvärmare på Raspen med tanke på det ovan nämnda. En höna liggande på ett rede. Hönan målad i brunt, rött och svart. Redet målad i gult och grönt. Oval form.

Hade som barn en äggvärmare i vitt porslin, rymmande ett ägg. Fick den av min farfar vid ett tillfälle när vi hälsade på honom. Tyvärr gick den sönder för några år sedan, har inte hittat någon som den ännu, men om jag gör det köper jag den!

GLAD PÅSK.



Påsk: En kär kärring



Den som bor ödsligt ser sällan några riktiga påskkärringar. Det är tråkigt. Törs de inte fram på grund av libbstickan jag planterat vid förstukvisten, just för att hålla trolltyg ur vägen? Nej, inte skräms en kryddväxt. Det handlar nog om avstånd. Nutidens kvastar saknar flygförmåga.

Seden att måla kinderna röda, sätta fräknar på näsan, klä sig i huckle och förkläde och tigga godsaker lär ha ett visst ursprung i häxförföljelserna. I Sverige avrättades cirka 300 personer under åren 1660-1680. De anklagades för hor med djävulen i Blåkulla, där han bjöd på gästabud.

Det skulle dock dröja länge innan tron på illasinnade häxor omvandlades till skämtsamma och respektlösa påskupptåg. Först på 1800-talet lär barn och ungdomar ha vandrat runt mellan gårdarna i Bohuslän, Dalsland, Värmland och Västergötland. I dag finns påskkärringar över hela landet. De är rätt beskedliga och märks faktiskt inte så mycket. Deras vilda fester äger mest rum i förskolan.   

Fast säker för dem kan man inte vara... Tänk om påskens egen gumma plötsligt står där utanför dörren. Finns hon avbildad på kortet hon räcker fram? Finns där också ett rim? I så fall följer hon en annan tradition, det västsvenska bruket att skicka påskbrev. Dags att plocka fram lite sötsaker! 

En hängande påskkärringen hör helgen till, kanske förgyller den fönstret eller en dörröppning. Prydnaden på fotot är knappt 2 decimeter lång, har kropp av piprensare och huvud av en pappkula.


Så ett påsktips. Kliv ur sängen riktigt tidigt på påskdagen – du kan se solen både dansa och snurra!



Bak: Skönt att ha rumpan bar?



Familjen på målningen här intill har just njutit av ett dopp, utan badkläder. Är det en tillfällighet eller…

Kanske mamman som vänder baken till och pappan på väg upp ur vattnet vill lära sitt barn något om naturismen, en filosofi och ett ”avklätt” levnadssätt. Genom att bära så lite kläder som möjligt, ha sunda kostvanor och ägna sig åt frisksport söker man harmoni med naturen. Men ”nakenheten” bör också vara social, människor ska kunna mötas utan kamouflage.

Naturismen har sina rötter i 1700-talets upplysningstid. Den var särskilt livaktig kring sekelskiftet 1900, främst i Tyskland och Frankrike. Rörelsen spred sig norrut och i början av 1932 bildades Sveriges första naturistförening.

Det är möjligt att konstnären Georg Pauli, 1855-1935 träffade på de nya ”naturliga” strömningarna under sina resor, både ute i världen och här hemma. Oljemålningen av den badande familjen, från 30-talet, kan vara ett exempel på det, liksom det kubistiska verket ”Badande ynglingar” från 1914, ett av hans mest berömda.

Levde Georg själv ett sund friluftsliv? Vet inte. Han var i alla fall en frisk fläkt inom svenskt konstliv.


Bak: Form



Inte utan orsak brukar fastighetsmäklare föreslå säljaren att baka bröd inför visning av huset eller lägenheten. Den ljuva doften av nybakat bröd ska ge presumtiva köpare en positiv syn på objektet.

När doften av anis och fänkol sprider sig i huset retas smaklökarna. I mitt hem bakades varje vecka matbröd i form av rågkakor. Degen gjordes av rågsikt – en blandning av vete- och rågmjöl. Bröden bakades ut i form av tallriksstora kakor och i mitten gjordes ett hål med hjälp av ett glas. Dom små rundlarna gräddades som portionsbröd. De blev ofta ett härligt mellanmål efter skoldagen. I synnerhet nygräddade med smör som smälte.

Till jul bakades pomeranslimpor. Pomeransskalen kokades så att det vita kunde skrapas bort och sedan hackades de. I degen ingick också sirap. Det är nästan ett fult ord idag när man läser innehållsförteckningen på livsmedelsbutikens limpor. Det finns ett recept på sirapslimpa i boken ”Sörmländska matminnen” (Sörmlands museums förlag 1998). Det receptet kommer från Tunaberg, min barndomstrakt.

Till kafferepet bakades vetebullar i olika konstfulla former och med goda fyllningar. På kaffebordet skulle finnas helst sju sorters småkakor och en mjuk kaka gräddad i en form liknande bildens. Den skulle vara hög och pösig. Det visade bakerskans skicklighet. Smaken på kakan kunde varieras med vanilj eller kakao och till jul var det vanligt med pepparkakskryddor.

Kafferepet var förr en vanlig umgängesform men kom i vanrykte. Det var inte nyttigt för hälsan men då talades om den fysiska hälsan men den sociala betydelsen av kafferepet glömdes bort.

Thumbnail


Bak: Baka, baka liten kaka



Baka, baka
liten kaka
vem ska kakan smaka
jo det ska far,
och det ska mor
storasyster,
lillebror.


Bak kan man ta sej för med. Det är en mycket trevlig sysselsättning. Terapi vid nedstämdhet, terapi för om kassan är skral. Gott. Färskt bröd smakar alltid gott, mammas bullar alla barns favorit, om de dessutom fått vara delaktiga vid baket då finns inget godare. När mina barn var små fanns det alltid hembakt bröd. Det har blivit modernt att baka, just nu är det surdegsbröd som gäller, det är också väldigt gott.

En brödkavel behövs inte till alla bak. Det finns en uppsjö olika brödkavlar. Den vanligaste är nog den som syns på bilden, en sådan har jag. Har dessutom en i plast, ihålig, som kan fyllas med antingen kallt eller varmt vatten beroende på vad som ska kavlas. Kruskavel finns också, bra vid tunnbrödsbak.

Brödkaveln kan ju också användas om gubben (om man har någon) kommer hem sent om kvällen. Klassiskt skämt (o du bara bakar och bakar).

Ta en kaka till…

Thumbnail


Bak: Änkesäte



Det rann mig i minnet en nyckel i ett av DN:s korsord för länge sedan – en verklig "Åkeredare" ! Nyckeln löd – "änkesäte" på tre bokstäver. Svaret var "BAK".

Drottning Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625), gift med Karl IX, var en framstående renässanspersonlighet som med fasthet och styrka styrde över sitt Södermanland efter makens död 1611. Hon bodde på Nyköpingshus som blev hennes "änkesäte". Där har ni BAKen!

Det var alltså därför jag valde bilden av Nyköpingshus – en litografi från 1922 av målaren och grafikern – sörmlänningen - Per Månsson (1896-1949). Han finns representerad på flera museer.


På registerblanketten står: Fantasibild av Nyköpingshus på 1600-talet.
På själva bilden står svagt i vänstra nedre kanten : ”Nyköpingshus efter Dahlberg” – (Svecia antiqua).


Det är verkligen en fantasibild som konstnären fått till. Den verkar vara gjord som en "spökbild" – en vision av renässansslottet i sin fulla prakt med det nutida utseendet av den gamla borgen i bakgrunden. Man skymtar Kungstornet som det ser ut idag bakom slottsmuren och fästningsvallarna.


Bak: Bakåt är den sida dit baken pekar



Ordet bak har många synonymer men det är inte detta som detta skall handla om. Detta skall vara en lovsång till bröd och bagarna. Ordet bakelse tar vi först. Ursprunget till detta ord skall komma från sydliga trakter. Bagaren Enok William Mendacious-Liar hade en otroligt välvuxen, vacker och söt hustru som hette Else. En gång skulle Else baka en rulltårta den blev totalt misslyckad. Enok skar den i mindre bitar som han dekorerade med sylt och grädde. Fru Else kom in i bageriet och fick smaka en av bitarna. Hon berömde maken för kakan och sa att den var söt och god. Ja sade bagaren den är som du och efter som du har en kraftigt tilltagen stuss skall jag kalla dessa kakor för BakElse.

För att detta inte skall bli en kokbok så utelämnar jag allt utom bröd. På den gamla, gamla goda tiden var alla bostadshus utrustade med en rejäl bakugn av sten. Skall bröd idag vara riktigt fint skall det vara bakat i stenugn med surdeg som jäsningsmedel. Detta är fusk i allra högsta grad. En stenugn skall eldas med ris och kvistar under många timmar. När allt sot bränts så det blivit vitt är ugnen lagom varm. Och nu skall aska och annat som är kvar i ugnen städas bort. Stenugnen håller värmen i flera timmar. Först bakar man frukostbullar och efter det är det dags för limpor och annat stort bröd. Men surdegen då? Fusk igen våra förfäder hade aldrig godkänt våra surdegar. Då man bakade allt bröd i hemmen var det absolut förbjudet att diska ur degtråget. När det var dags för ett nytt bak skrapade men av gamla degrester och blötte upp dessa med degvätska. De här degresterna kunde var flera månader gamla och var rejält sura, inte något tre dygns fusk då inte. Brödspaden på bilden användes när man skulle sätta in de utbakade bröden i ugnen och för att ta ut de gräddade bröden. Om någon funderar över de långa skaften så kan jag berätta att stenugnarna kunde vara flera meter djupa. För barn var det förbjudet att leka med brödspaden och att öppna luckan till ugnen. Tänk på hur det gick för häxan i Hans och Greta.

Det där med Else och Enok kan vara en skröna, men man vet ju aldrig.



Bak: Behandlas med försiktighet

Jag har aldrig suttit på en hästrygg, inte ens en uppstoppad eller konstgjord som den på bilden från Föremålsarkivet. Däremot blev jag för mycket länge sedan tämligen gediget - men motvilligt - militärt utbildad i att rykta, sela på och köra så kallade anspända hästar. En av mina större bedrifter under den tiden var att föra befälet över 96 inkallade hästar och soldater på repetitionsövning under en femmilamarsch som tog tolv timmar.


Som stadsbarn utan tidigare kontakt med dessa fyrbenta djur var det med stor respekt jag närmade mig dem bakifrån i en trång spilta för att utföra den dagliga rykten. Bakpartiet, hästens alltså, ter sig onekligen skrämmande när man inte vet om hästexemplaret ifråga är av den snälla, den nervösa eller den elaka sorten. En hästspark eller trängning mot spiltväggen är inget man vill börja dagen med. Så en viss försiktighet är på sin plats!


Men om sanningen ska fram, så beror nog kusarnas beteende i hög grad på hur deras tillfälliga omvårdare beter sig. De flesta hästar är trevliga och samarbetsvilliga om man vet hur de ska hanteras. För att travestera ett gammalt och i sammanhanget passande talesätt: Man ska inte sätta sig på sina höga hästar. Å andra sidan är det nödvändigt att visa vem som bestämmer...


För övrigt gäller det att inte få saker om bakfoten. Sannolikt är den bokstavliga betydelsen av detta uttryck att en häst (eller annat husdjur) snärjt in sig i tjudret. Då gäller det verkligen att vara försiktig.




100 ord om: Skrinet



Skrinet av trä, tillverkat mellan åren 1600/1750 har ett utseende som förbryllar och fascinerar. Format som ett litet hus i klassicerande stil. Arkitekturornament med utanpåliggande pilastrar av trä och infällda portaler åt alla fyra sidor är läckert gjorda. Lock med inläggningar av vitt ben  avser att likna marmor och har i sin tur ett skjutbart lock som döljer nyckelhålet. Här fodras knep att öppna.

Jag kommer att tänka på den italienska arkitekten Palladio (1508-80) vars hus utformades symmetriskt. Skrinet påminner om en romersk villa. Men detta hus/skrin är inte kvadratiskt - vi får släppa Andrea Palladio som inspiratör. Vad har det använts till ? Något alldeles speciellt – jag vet – det är ett "dukatskrin" - ett sådant som förevisades på Antikrundan i TV i torsdags (4/3 2010).

Thumbnail


100 ord om: En servis och dess skapare



Känner du igen Stig Lindbergs klassiska servis Spisa Ribb. Den väckte succé på den internationella designutställningen i Helsingborg 1955. Visst liknar väl dekoren en mängd notlinjer, fast på fel ledd? Stig Lindberg, 1916-1982, hade tänkt bli just musiker men skadade tummen under tonåren och utbildade sig i stället till formgivare. I 20-årsåldern kom han till Gustavsberg. Hans produkter, exempelvis ugnssäkra Terma, Berså med gröna blad och den milt mönstrade Birka, betydde mycket för svensk porslinstillverkning. Stig Lindberg har ägnat sig åt textil- och industridesign samt illustrerat barnböcker som Lennart Hellsings Krakel Spektakel. 1959 ritade han en TV med vridbar skärm!


100 ord om: Att slakta en oxe



Det slaktas inte en oxe men väl en kalv. Ena halvan hamnar på min köksbänk.

Hur styckas en kalv? Ungefär som en oxe. Planscher i all ära men verkligheten är något annat. Det går inte att såga och skära raka bitar som planschen visar. Med skärpt kniv skärs bit för bit bort bland annat i form av stekar, filé, bringa och innanlåret.

Tänk på wienerschnitzel med citron, ansjovis och kapris - det vattnas i munnen - och dillkött med sötsur sås som på mormors vis. Synd när filén hamnade bland köttfärsköttet - den gången var det dock en älg.



100 ord om: Knyppling



Knyppling är en italiensk uppfinning, den gjordes någon gång under 1400-talet. Från början var det en dyrbar lyxgrej. Man knypplade med guld och silvertråd för att pryda de eleganta dräkterna som både herrar och damer bar. Ju mer guld i dräkten desto finare människa var man, påven hade mest guld.

Knyppling slog igenom riktigt på 1600-talet då man började använda lintråd. Nu producerades det dukar, och spetsar. Man uppfann även nya tekniker inom området. På vissa platser blev man mästare på knyppling. Brügge och Vadstena är två orter som blivit berömda för sina spetsar.

Knyppeldynan ovan är utrustad med 64 spolar för lingarnet. Det finns inget mönster monterat på dynan. Mönstret markeras med hål där man sätter knappnålar för att kunna gör bindningarna på rätt sätt. Dynan skall slutta lite så att spolarna är lätta att flytta i sidled.



100 ord om: Kameran



Detta måste förevigas. Ta fram kameran.

Vilken?

Ta den gamla bälgkameran, den läderklädda plåtkameran med inbyggd självutlösare och bälg av läder. Den är också utrustad med slutare av typ compur och har fast löpbotten och förnicklade sidostöd, den har ju dessutom löstagbar visirskiva. Den användes av Carl Hugo vid hans visitationer utmed Kalix älv, som flottningsbas.
Den kameran är en raritet och tar väldigt bra bilder, mycket bättre än dessa moderna som finns numera, även om de är lättare att hantera än den på bilden.

Titta in i kameran...
Säg omelett...
Smile...
Klick, klick...
Klart


100 ord om: En snuskburk



Praktiskt taget varje svensk som gjort värnplikten inom armén vet vad en snuskburk är. En oval, grå- eller svartmålad burk med hängare samt ett lock  med utfällbart handtag.  Allt i rostfritt stål. Som den officiella beteckningen kokkärl m/1940 antyder har soldaten använt burken för att antingen själv tillaga sin måltid över öppen eld, eller (oftast) fått måltiderna under fälttjänstgöring  uppslevade i den från en kokvagn. Om maten fanns i regel intet ont att säga, ärtsoppan höll högsta kvalitet.  Däremot var diskningen stundom ett försummat kapitel, åtminstone mellan oanmälda kontrollinspektioner. Avlagringarna på insidan förklarar benämningen snuskburk på ett kokkärl tillverkat av Pressbolaget i Eskilstuna.
  


Vår: "Vas till vackra vårblommor"



Släpp fångarna loss det är vår…
Vårvindar friska…
Uti vårsolens glans…
Vintern rasat ut…

Vår underbara tid, snart är den här, med sol och värme, med takdropp, med ljus, som vi så väl behöver efter en lång hård vinter.

Den gångna vintern har verkligen varit tuff på många sätt. Snart blir det förändring. Längtar oerhört mycket. Vill ut, ut i naturen, se på allt som gror och knoppas.

April vårmånad. En fin månad, personligen en månad av många nära och kära som fyller år. Är lycklig mamma till ett tvillingpar som för övrigt är födda samma dag som Sveriges konung, det vill säga 30 april, så den dagen har sedan de föddes varit speciell och alldeles speciellt var det när de var små. Valborgsmässoeld vid stugan, korvgrillning, tårta. Har också barnbarn som är födda i april. Ej tvillingar eller syskon.

Den i särklass bästa månaden är ändå maj, då kan vi börja gå utan strumpor och skor, alla flyttfåglarna har kommit åter och ger serenader tidiga morgnar och sena kvällar. Underbart. För alla människor är det tyvärr inte så underbart. En del får det besvärligt med allergier och måste ta mediciner. En del människor blir svårt deprimerade och kan behöva hjälp för det, som tur är finns det bra terapier.

Mitt val föll på en blomkruka av porslin från Gustafsberg i form av en björk tillverkad 1897. Skulle om jag hade en sådan skapelse använda den som vas till vackra vårblommor.


Vår: "Ta det lugnt bakom flötet!"



Mete är en vilsam syssla, särskilt nu i mars. Fisken vill inte nappa!

Våren är på väg. Solen gassar och fåglarna sjunger. Kan man önska sig något mer? Det skulle möjligtvis vara en stund på bryggan – med metspö i hand. De flesta av oss har någon gång provat detta uråldriga fiskeredskap, kanske också gjort ett eget av en 2-3 meter lång gren från sälg eller pil. Korken kom ofta från en vinflaska, sänket var en mutter och på kroken satte vi en kokt makaron. Man tänkte på daggmaskens välbefinnande redan då!

Ett sådant här enkelt metspö går att tillverka än idag och duger nog åt de minsta barnbarnen, de som ännu inte upptäckt det moderna av böjligt fibermaterial i teleskopmodell. På bilden syns ett trevligt mellanting, ett bambuspö i tre delar som skjuts in i varandra. Flötet är av frigolit.

Fiskestunden på bryggan ger bra träning i tålamod. För att få största möjliga effekt kan du strunta i att agna. Abborren och de andra fiskarna är ändå inte särskilt alerta så här tidigt på året. De brukar rata både mask och pasta. Nej, vänta med fångstförsöken till den 13 maj. Då är det Kristi Himmelfärdsdag och den första metardagen. På många håll ordnas spöfiske för både nybörjare och veteraner, med eller utan tävling, från land eller på istäckt sjö.

Den som deltar följer gammal tradition. Följande visdomsord fanns redan på 1700-talet: Christi himmels färds dag skall man meta hela dagen, så får man se vad tid på dagen det bäst nappar hela året igenom.

Minns också detta när det nappar: ”Den första fisk du får upp måste sväljas levande. Det ger god fiskelycka hela sommaren”.


Vår: "Orättvis töntstämpel"



Med den svarta Volvon prydligt parkerad intill Riksvägen sitter de där vid det uppfällda campingbordet med tillhörande stolar och dricker sitt medhavda kaffe i solskenet. Pappa med vit skjorta och slips, mamma i blommig klänning och hatt. De två barnen, en flicka och en pojke, prydligt klädda och försiktigt prövande möjligheten att få springa in i skogen ett tag. Hela familjen Svensson på vårens första bilutflykt. Blåsipporna blommar i diket och fåglarna drillar för att överrösta förbifarande Volkswagnar, Saabar (med rykande tvåtaktsmotorer) eller Oplar.

   Så ser ofta bilden ut när dagens unga filmskapare eller revymakare vill ironisera över det folkhem som tog form under 1950-talet. Tänk vad töntigt, hade folk inget bättre sätt att koppla av och uppleva naturen på!

   Jo, det hade de nog. Vårliga skogsvandringar med fågelskådning och ansträngande fjällfärder är faktiskt inget som 2000-talets trendsättare uppfunnit.  Men för 1950-talets vuxna, som vanligtvis arbetade även på lördagarna, var bilen en nyvunnen frihet att snabbt komma några mil under ett par korta söndagstimmar. Fritidskläder och specialritade rastplatser fanns inte. Man fick nöja sig med det enkla. Det hopfällbara campingsetet med bord av masonit och taburetter av stålrör med randigt bomullstyg ger onekligen en högre grad av bekvämlighet än att sprida ut familjen på tillgängliga stenar. Termosen fick behandlas försiktigt, innandömet var av ömtåligt glas.

   Så personligen tycker jag, vid närmare eftertanke, att töntstämpeln är orättvis. Kanske kommer de som om femtio år vill ironisera över 2000-talets första decennium att se med löjets glasögon på hur vi i dag använder mobiltelefonen. Det skulle kännas lika orättvist.


Vår: "Vår = Den tid på året då man tror att det skall bli en fantastisk sommar"



Det fanns en tid då våren började den 30 april, Valborgsmässoafton. Strunt samma hur vädret var – den här dagen var det vår.

För att fira att det var vår var den unge mannen iklädd ny kostym, vårkostymen. Om vädret var allt för blött kunde den unge mannen vara draperad i ett Gandhilakan (tunn ljusbeige rock). De unga damerna var klädda i den nya vårdräkten. Dräkten bestod av kjol och en jacka eller kavaj. Vad jag kommer ihåg så fanns det inga Gandhilakan för flickor. Elegant, vackert, men oj vad man kunde frysa. Men vad gjorde det, det var ju vår.

Till våren hör också sjösättning av båten. Först skall båten utrustas och göras i ordning. Plastbåtarna, som inte är riktiga båtar utan flytande badkar, behöver bara bottenmålas och en allmän upputsning med lite rubbing och vax.

En riktig båt är en träbåt, så säger i alla fall träbåtsentusiasterna, den fordrar lite mer och noggrannare behandling. Den skall skrapas, putsas, fernissas ett antal gånger, bottenmålas, drevas och andra behandlingar som jag inte kommer på nu. Till detta arbete måste det naturligtvis också finnas lite förtäring både i fast och flytande form. En mycket vanlig dryck är det så kallade bandykaffet.

När allt var klart så skulle det bli sjösättning. Plastbadkaret flöt direkt och om man inte hade micklat med dyvikan så höll båten tätt. En riktig träbåt läckte alltid som ett såll tills träet hade svällt. Ett evigt ösande var nödvändigt. Fuskade man så kunde båten sjunka eller i alla fall bli full av vatten.

En gubbe, Olle, hade alltid med sig bandykaffe när han skulle sjösätta. Olles båt var en riktig båt. När båten låg vid bryggan började Olle ösa. Om det var plaskandet från ösningen som gjorde Olle törstig vet jag inte, men han konsumerade två termosar med bandykaffe ganska snabbt. Efter några timmar kom hans fru med påfyllning. Olle låg efter ett tag på magen på bryggan och öste. Lite senare låg han utan att ösa. Tre år i sträck sjönk Olles båt, men vad gjorde det, det var ju en riktig båt.

Om Olle hade haft ett sådant öskar som det på bilden hade han kanske kunnat hålla sin båt flytande. Det hade inte varit någon fara om han hade tappat det i sjön för det är tillverkat av trä så det hade flutit bättre än Olles båt. Hela det här öskaret är skuret i ett stycke. Karet är inte lätt i sig själv och om man hade fått det alldeles fullt med vatten så hade det nog vägt 6-7 kilo.

Olle är borta sedan många år och de fantastiska somrarna är lika sällsynta som träbåtar som är täta vid sjösättningen.

Till sist vill jag redovisa en iakttagelse jag gjort. När man är ute och åker på vårkanten, när det börjar grönska på fält och ängar får man ett intryck av att allt ser nystädat ut i naturen.

Jag undrar om det samma förvillelse som att våren kommer 30 april.


Vår: "Bröllop till midsommar?"

Ja, det är våren
Ja, det är våren
som har kommit igen
och med den kärleken

Och när det är kärlek på gång då går fästman och möa ut på ängen för att ”faga” den. Att tillsammans ”räfsa lövängen på våren”, som faga betyder, använder man denna ”fästmöriva” till.

Det är en fästmansgåva av utomordentlig kvalité. Den gossen som tillverkat räfsan har lagt ned hela sin själ i verket och smyckat den med både rosetter, hjärta, knopp och zick-zackband. Han lämnade ingen möda ospard.

Nuförtiden är det på Gotland som den mesta fagningen förekommer – men säkert har några par fagat i Strängnästrakten varifrån denna räfsa kommer.

Undrar just om färgerna blått, rött och gult som räfsan är målad med betyder något särskilt. Jo, det är nog hopp, kärlek och tro i den ordningen. I sinom tid kommer det ett frieri då det har gått en lämpligt lång tid och fästmön verkar vara redo. Det blir nog bröllop till midsommar om paret är överens!


Vår: "När de första groddbladen bryter igenom ytan"



“Intet är som väntans tider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april”. Så börjar en dikt av Eric Axel Karlfeldt.

Det är vår och då börjar den entusiastiske trädgårdsodlaren otåligt vanka omkring i väntan på att få sätta spaden i jorden. Förhoppningsvis är spaden av modernare snitt än bildens. Möjligen en ergonomiskt utformad som gör arbetet lätt som en plätt.

Redan vid jultid dyker de första frökatalogerna upp och lockar med mängder av bilder på förföriskt vackra blommor och grönsaker i otaliga varianter. Här gäller att planera för odlingarna. Det är lätt att glömma hur stor eller snarare liten odlingsplats man har. Fantasin flödar och kommande skördar hägrar. Beställningen till fröfirmorna blir ofta lång. När fröpaketen kommer med posten klappar hjärtat extra hårt.

Så kommer dagen då tjälen gått ur jorden och den reder sig, det vill säga det går att så de första fröerna. Det ligger mycket av förväntan i arbetet. Det gäller ändå att inte ha för bråttom. Det är viktigt att jordtemperaturen är den rätta annars gror inte de små stackarna. Bönor är bland det sista man sår. Det är en sann fröjd att se när jordskorpan höjer sig över fröet och när de första groddbladen bryter igenom ytan. Då är våren över och sommaren har börjat.


På resande fot: "Sicilien"



Jag längtar till Italien, eller rättare sagt Sicilien, den härliga ön i Medelhavet.

Första gången jag for dit var 1983, har varit där ytterligare 6 gånger. Det var ändå något alldeles speciellt första gången. Nytt och spännande, min första utlandssemester. Bara det att flyga, toppen, jag älskar att flyga, har inte förstånd att vara rädd, för ner kommer man ju alltid.

Resan startade från Arlanda, känslan när motorerna rusar, ljudet som nästan är öronbedövande, pirret i magen när planet lyfter… det är underbart jag är på väg. Under resans gång har vi varit sysselsatta med att äta, det ett äventyr i sej. Fönsterplats, klart väder, vad kan man mer önska?

Alperna… så häftigt, städer, byar, vägar, bilar i miniformat. Det mörknar, så när Rom passeras syns alla ljus, otroligt vackert. Något annat som var vackert var också att se Etna som just då var lite orolig, glödde och sprutade, spottade och fräste, se det ovanifrån, magiskt och hisnande. Efter nästan 4 timmar i luften landar vi i Catania.

Nu vidtar bilfärd till Alcamo Marina där vi ska bo. Under den resan ser vi återigen Etna som fortfarande är orolig och vi ser hur glödande lava flyter utmed bergsväggen, fantastiskt. Det är natt så vi ser inte mycket av landskapet vi åker igenom så när det sen ljusnar så är allt omkring oss otroligt förunderligt… höga berg, blommor, ett blått hav, det finns inte ord att beskriva.

Har tur för min kusin är gift och bosatt med sin familj på ön, det är hos henne vi bor och har gjort alla gånger som vi varit där. God mat, gott vin, trevligt umgänge, mycket att se, mycket att göra, måste ju hinna med allt. Kan tänka att jag betedde mej som ett barn på julafton, det var bara så fantastiskt synd att tiden (en vecka ) gick så fort.

Resan hem var inte lika trevlig, kände mej sjuk hade svårt med astman, tyckte allt luktade svavel och det var jättejobbigt. När jag sent på kvällen kom till Nyköping tog jag taxi hem. Chauffören frågade varifrån jag kom? ”Sicilien.” Där har det varit ett stort utbrott på Etna idag, såg du något av det? ”Nej”. Det var ju därför jag mått så dåligt förstod jag då. Det har inte hindrat mej från att åka dit flera gånger, man blir aldrig mätt på Sicilien. Sista gången var för 2 år sedan, då reste jag från Skavsta till Trapani. Perfekt. Behövde inte mycket bagage och skulle mycket väl kunnat använda det jag fann på Raspen.

Det är ett skrivschatull av trä med läderväska på bilderna. Schatullet innehåller skrivbräda och en löstagbar inredningshylla. Skrivpapper i locket. Specialsydd läderväska med fyra spänntampar och en bärrem. Innehåller även syattiraljer som svart och vit tråd, nål, liten knapp i siden. Bläckhorn, en glasflaska inmonterad i grönmålad metall och klädd med svart vaxduk. Pennor i svanplym, väl använda. Flaska med Rysske Öfverläkaren, Thielmans Cholera Droppar från Apoteket Lejonet i Norrköping. Allt har tillhört Brukspatron Govert Indebetou på Forssa bruk utanför Katrineholm och är från mitten av 1800-talet.

Dåtidens Laptop.

Innehåller det mesta man behöver på sin resa. Jag som alltid skriver dagbok dessutom så skulle det vara idealiskt. Ska nog låna schatullet vid nästa resa om det går för sej. Tack för all hjälp på Raspen – Ni är fantastiska.


På resande fot: "Jordemor var efterlängtad"





Äldre tiders barnmorska fick gå eller åka hästskjuts till blivande mödrar. Med sig hade hon en stor väska med instrument, läkemedel och förband.

Elsa Holmberg kände de flesta församlingsbor i Vadsbro, Blacksta och Forssa. Många av de yngre var ”hennes” ungar, födda under åren 1914-45 då hon var distriktsbarnmorska i Sörmland. Kvinnor i födslovärkar kände lugn och tillförsikt när de såg Elsa komma. Hon var klädd i blå blus och vitt förkläde. I handen bar hon den väska av pegamoid som syns på bilden. Resan kunde ha varit både lång och besvärlig, särskilt vintertid. En del gårdar låg avlägset (vilken lycka när bilen kom!).

Elsa slutade sin tjänst 56 år gammal och blev hedrad med Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken. Vid ceremonin kallades hon för ackuschörska, ett åldrigt ord för barnmorska. Andra är jordemor och jordegumma från det fornnordiska ”jod”, avkomma.

Barnmorskorna saknade till en början medicinsk utbildning. De lärde sig förlossningskonsten av äldre personer, kanske sin egen mor. Yrket hade ingen högre status inom läkarkåren. Johan von Hoorn, som ordnade förlossningsväsendet här i landet, kallade utövarna för fyllekärringar!

Tyskan Catarina Wentin förstod dock sitt värde. Hon hjälpte Ulrika Eleonora att krysta fram den blivande Karl XII och krävde titeln Kunglig barnmorska, fri bostad och hög lön. Det blev rabalder.

Med tiden kom landsomfattande regler inom obstetriken. Jordemödrarna fick undervisning av läkare och också rätt att använda förlossningstänger, något som varit ett manligt privilegium. De behövde ett hjälpmedel för att klara svåra förlossningar. (Läs mer här i bloggen i inlägget på tema ”Grymt”: http://seniorbloggen.blogg.se/2010/february/grymt-harriet.html)

I
dag föds de flesta barn på sjukhus och barnmorskorna har högskoleexamen. Nu vet vi att också en ”orörd” kvinna, utan egen erfarenhet av att föda barn, mycket väl kan klara jobbet. Precis som en man!


På resande fot: "Journalistens tunga följeslagare"



På tåget från Nyköping till Stockholm brukar det inte ta många minuter förrän yngre medpassagerare tar fram sina små bärbara datorer och kopplar upp sig på Internet.

Antingen ska de meddela något mer eller mindre viktigt till omvärlden – kanske blogga! – eller titta på en spännande film.  Några förbereder mötespromemorior. Däremellan kollar de inkomna sms på mobilen samt ringer och berättar att de just har passerat Vagnhärad.

Dylika faciliteter fanns inte när vi seniorbloggare var på resande fot i motsvarande ålder, på 1950-talet. Ville vi göra anteckningar eller skriva en artikel på tåget var det papper och penna som gällde. Enstaka personer var dock utrustade med så kallade reseskrivmaskiner, i princip mindre varianter av vanliga skrivmaskiner av märket Remington eller Olympia, försedda med väska. Själv hade jag en som hette Imperial Good Companion och den fungerade utmärkt (om färgbandet var fräscht) under nästa fyra decennier. Men korrigeringsmöjligheterna var obefintliga varför man fick formulera sig rätt och stava korrekt från början.

För många journalister på resande fot var reseskrivmaskinen en god men tung färdkamrat. Sportjournalister, som snabbt skulle leverera en läsbar text om ”den viktiga drabbningen”, hamrade på pressläktaren med ”pekfingervalsen” ned sina referat. Dessa nådde sedan redaktionen genom att journalisten per telefon läste in sin text på en vaxrulle – varefter någon annan skrev ut den på papper som lämnades till sätteriet där texten skrevs av igen!

I särskilt brådskande lägen fick den resande sportjournalisten extemporera, det vill säga läsa in en text utan förberedelser. Från VM i bordtennis 1957, som arrangerades i Stockholm, minns jag med viss avund den mycket kände kollegan Peter Wilson från engelska Daily Mirror. Han var ständigt på resande fot mellan stora evenemang jorden runt. Varje kväll när deadline närmade sig ringde han till London från en närbelägen bar och mumlade fram några diffusa synpunkter på dagens sporthändelser. Dessa formulerades av en spökskrivare och lästes dagen efter av miljontals engelsmän under rubriken ”Peter Wilson says”.

Någon reseskrivmaskin sågs Wilson aldrig släpa på.


På resande fot: "Veva inte för hårt – tänk på att fjädern kan gå sönder!"



Så ljöd uppmaningen till oss ungdomar som kurat ihop oss i sjöboden på landet medan regnet smattrade mot taket.

Det var dags för grammofontimmen och ur skåpet plockades fram den ena 78-varvaren efter den andra. Repiga, närmast sönderspelade, ömtåliga lackskivor inhandlade på 1920-talet av föräldrarna. Men som trots att det gått tjugofem år sedan de inköpts, fortfarande fascinerade oss barn. Några nya, moderna med tidens musik fanns inte i skåpet, ty intresset för att lyssna på grammofonmusik hade avtagit markant hos föräldragenerationen.

Men vi förstod att så inte alltid varit fallet. Nej, resegrammofonen hade spelat en väsentlig roll för det seglargäng som lade ut från Nyköpings hamn på 1920-talet. Ute på ön i kvällningen tog man fram den medhavda grammofonen och spelade ”La paloma” och Folke Andersson i ”Ökensången” för att inte nämna talskivorna med Calle Johansson och Fridolf Rhudin. Att vara på resande, om inte fot så i alla fall på köl, och kunna lyssna på musik närhelst man hade lust. Det var en nyhet för 1920-talets rätt mogna ”ungdomar”. Bara veven var med!

Ja, säg inte allt som börjat på ”rese-” utan att det därför betydde att man var på resande fot. Det handlade väl egentligen om att prylen var ”bärbar” – att den kunde fällas ihop och smidigt tas med eller ställas undan utan att damma igen. Så var det med reseskrivmaskinen, reseradion och några fler saker som jag inte kommer på. Möjligen ”resesekreteraren” men det är tveksamt! Någon rese-tv har jag inte sett och resedatorn heter numera ”lap-top” . I det senare fallet handlar det verkligen ofta om att brukaren är ”på resande fot” eller möjligen ”räls”.


På resande fot: "Icke gjorda pilgrimsvandringar och andra resor"



Om foten reser så får den övriga kroppen följa med. Vandrare kan man kalla för fotresenärer, men då används bägge fötterna. För att en pilgrimsvandring skall uppfylla de högt ställda kraven så skall den företas utan skodon.

Eftersom jag vill uppfylla alla ställda krav så har det inte blivit någon pilgrimsvandring för mig. I äldre tider fuskade man, att använda sandaler var en mindre synd. Att rida på en häst var en större synd, men det sägs att den Heliga Birgitta och hennes man fuskade genom att rida bitvis.

Om man nu skall företa en pilgrimsvandring och inte hänger upp sig på det där med fusk så vill jag rekommendera ett litet behändigt fordon, till exempel som det på bilden. Man sitter relativt skyddad för väder och vind och man gränslar den precis som en häst, dessutom sitter man på en sadel. Vad jag kan förstå så är detta fusk inte en större synd än att rida på en häst. En absolut fördel med vespan är att man kan klara tio gånger så lång sträcka per dag jämfört med hästen.

Resan bör göras under sommartid. På vintern med halt väglag skall vespan stå uppstallad på ett skyddat ställe. Den breda fotplåten gör att man vid en vurpa kan skada sina fötter på ett mer allvarligt sätt än vid fotvandring. Fotvandring på vintern skall man undvika om det är möjligt och att spänna på sig skidor är helt emot skaparens avsikt. Om det hade varit hans avsikt hade vi fått större fötter så vi kunnat undvara brädlapparna.

Det här skulle ju handla om den röda vespan så det väl dags att ta den med i handlingen. Vespan började byggas i Italien i slutet av 1940-talet. Namnet vespa (geting) fick den för att formen påminner lite om en geting. Till Sverige kom vesporna runt 1960 och blev då ett populärt sommarfordon när man skulle åka till jobb eller att handla. Som familjefordon slog den aldrig igenom här, vi har inte så flexibla trafiklagar som i Italien.

Den mest nerlastade vespa jag sett körde på en smal landsväg i Italien, sex personer åkte på den. Far i huset körde, ett barn ungefär 8-10 år stod framför far, ett mindre barn satt i fars knä, bakom far satt två barn och sist satt mor och höll krampaktigt i fars jacka. Hon skulle ju inte ramla av själv och hon måste hålla i så att barnen som satt mellan mor och far blev kvar på sadeln.

Det är ganska roligt att köra en vespa och ett par som är nyförälskade kommer varandra nära när de åker på en vespa med limpa.


På resande fot: "Vetenskapliga upptäckter"



När Carl von Linné skulle anträda sin resa till Lappland år 1732 packade han en väska av läder ½ aln lång (1 aln=0.5938 m).

Den var försedd med öglor på ena sidan för att kunna binda fast den på sig. De kläder han packade var en 1 skjorta, 2 halvärmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv (= kikare), florshuva mot myggen. Dessutom en hop inhäftat papper att lägga örter i, en kam samt Flora Uplandica och Characteres generici.

Så beskriver Linné sin packning i “Lapplandsresan år 1732“. Packningen förefaller vara stor i förhållande till den lilla väskan. Han hade troligen haft stor glädje av en ryggsäck av den modell som bilden visar. Den är av bomull och försedd med en stor och två mindre fickor. Den har en utvändig metallram (mes) men ingen midjerem.

1700-talets vetenskapsmän gav sig ofta ut på resor för att utforska världen. Linné hade många lärjungar som han sände ut på långa resor som sträckte sig över flera år. Som exempel åkte Carl Peter Thunberg (1743-1828) till Japan för att kartlägga och samla in växter.

Resan gick först till Sydafrika där han stannade tre år och fortsatte sedan till slutmålet Japan. Han var där i sexton månader och verkade samtidigt som läkare. För att besöka Shogunen - den världsliga härskaren - reste han 70 mil och den resan tog 3-4 månader.

En annan lärjunge var Daniel Solander (1733-1782) som skickades till England för att sprida kännedom om Linnés sexualsystem. Han passade på att följa med James Cook på en världsomsegling och skulle då utforska Nya Zeeland, Australien och Söderhavet och den resan blev en stor framgång. Var det dåtidens sistaminutenresa?

Vilka strapatser dessa fantastiska män fick uppleva under sina resor och ändå hann de med att utforska så mycket. Kunskaper som också vi kan ta del av.

En modern form av resenärer är så kallade backpackers. De ger sig ut på långa resor ofta till mycket avlägsna platser liksom Solander. Packningen är minimal och ryms i regel i en ryggsäck av modernare modell än bildens. Det är ett resande med låg budget.

Hur mycket de kommer i kontakt med lokalbefolkningen varierar säkert och om de gör några vetenskapliga upptäckter är ett frågetecken. Linné och hans efterföljare har ju betat av det mesta. En och annan ny fågel och diverse insekter upptäcks fortfarande men är det av backpackers? Troligen inte.


RSS 2.0