Vilken tur: Det gör vi om!



Förstår inte riktigt vad jag tänkte när jag valde ett skrin i furuspån till ämnet "Vilken tur".
Förmodligen, var det "god tur" jag hade i tankarna, nu när jag drar mej till minnes.

Tänkte så här: Packar lite godsaker i skrinet.
En rutig duk, matchande servetter, ljus.
En flaska gott vin.
Glas och porslin, riktiga bestick.
Kaffe och en liten god kaka.
En skön pläd, fast den får inte plats i skrinet, den tar jag över armen.

Givetvis är det vackert väder med sol och värme, denna eftermiddag vid 17-tiden när jag beger mej iväg. Ja, naturligtvis i sällskap med någon, gärna en god vän av motsatt kön. Tänker mej en picknick på en fin plats i närheten av tätorten, cykelavstånd, eftersom vin finns med i skrinet. Lindbacke kanske eller Tjuvholmen, där är det fint. Tjuvholmen får det bli. Vi dukar upp och äter, dricker och njuter, tittar ut över vattnet och solnedgången.

Vilken tur. Vilken tur med vädret. Vilken tur med hela arrangemanget, det gör vi om!

Om ovan nämnda skrin finns ingen uppgift, mer än givaren som är Edvard Holmgren, det finns att beskåda på Sörmlands museums magasin.



På god fot: Med en toffla av trä

Idag är det "trändigt" att bära träskor. De får gärna vara silverfärgade, ha 9 cm hög klack och öppen tå. Just sådana tillverkas i Sverige.



Allt började med att två unga tjejer, Emy Blixt och Cilla Wingård-Neuman, köpte upp ett träskolager från 70- talet och inspirerades till att lansera ett nygammalt mode. Nu, några år senare, finns deras skor av märket Hasbeens både här hemma och ute i världen. Visst är det roligt!

Träskon eller trätofflan har en lång historia, redan de gamla romarna… Och modellerna varierade. En del var helt i trä med urgröpta hål för foten, likt de berömda från Nederländerna. Andra hade hela överstycken och eventuella remmar i läder.

I Sverige blev den här sortens skodon förknippade med lantbefolkningen i Skåne och Halland, men under 1700-talet kom efterfrågan också från norr.     

Gruvarbetare och stenhuggare har gått på trä, liksom nordsvenska vallflickor. Moderna sjuksköterskor gjorde det innan Foppatoffeln i plast blev populär.  

"Riktiga" trätofflor finns att få tag på men man måste vara uppmärksam. Ibland har den tjocka sulan av al delvis byts ut mot polyuretan!

Skorna på bilden, med sina tunna träplattor, ser ut som sandaler. Men skenet bedrar. Det är galoscher från 1800-talet! Högreståndsdamerna ville skydda sina empireskor av siden när de skulle ta sig från de fina salongerna ut till vagnarna, förspända med hästar, som väntade utanför. Botten är ledad med gångjärn av läder. Samma material finns i tåhätta, häl och remmar.

Duger de lika bra som traditionella träskor? Nja, i varje fall inte för oss som lever på god fot med stor fot.


På god fot: Trendsättaren Dr Martens



Inför en London-resa i mitten av 1980-talet blev jag ombedd av yngste sonen att åt honom i en speciell butik inhandla ett par skor av märket Dr Martens. Själv brukade jag vid besök i den brittiska huvudstaden alltid söka upp en Clarks-affär för att så att säga sko mig. Men det var tydligen viktigt med just Martens åt sonen som för övrigt heter Mårten (!) och vid den tiden var trummis i ett punkband.

Butiken var proppfull med svartklädda ungdomar av båda könen som provade Dr Martens-skor av olika modeller, alltså inte bara den svarta högskaftade känga som visas på bilden. Som medelålders kände jag mig litet utanför, men lyckades finna den beställda sorten i rätt storlek. Sonen blev mycket lycklig.

Nu har jag inhämtat att detta skomärke grundades efter kriget av den tyske militärläkaren Klaus Maertens. Han förbättrade designen på armékängor – men 80 procent av de första tio årens försäljning gick till kvinnor över 40! När skorna lanserades i England 1960 ändrades stavningen till den alltjämt gällande och de blev en symbol för arbetarklassen. Därav populariteten bland punkare. Dessvärre förknippas märket också med skinheads och nazister. På företagets hemsida sägs emellertid att även andra så kallade trendsättande grupper burit boots från Dr Martens, såsom mods, hardcore, grunge och britpop.

Personligen har jag aldrig burit några Dr Martens-skor eller kängor. Men de är säkert mycket goda och sköna att ha på fötterna under vandringen genom livet.



På god fot: Halmskor



Om man vill hålla fötterna goda, sätter man på sej ett par halmskor, de skyddar mot kyla, om man tar dem över sina vanliga skor, t. ex OM jag säger Om, man är en ”torgmadam” och står på torget en kall vinterdag och säljer hemkokt kola.

Nej det här blir inte bra, kan inte förstå varför jag valde ett par halmskor? när temat är på god fot, hade ju faktiskt kunna hittat på något annat, men valt är valt.

Halmskorna är flätade och hopbundna med snören, så många fler uppgifter om dem har jag inte. De är skänkta av Ida Johnson Nyköping.

Medge ändå att de ser ganska häftiga ut, undrar stillsamt vad folk skulle säja om jag gick ut på stan iklädd dessa. Då om någon gång skulle jag nog bli betittad. Kul tanke.

Undrar också om de är varma? Förmodligen.


På god fot: Med hästen



När jag ser den här stöveln i föremålsarkivet ser jag för mig en odalman gående på åkern bakom en enskärig plog förspänd med en kraftig arbetshäst. Tömmen hänger snett över axeln. Den upplöjda tiltan blänker av den feta leran. Jag tror att den frammanade bilden kommer från någon tavla jag sett någonstans. Vem konstnären i så fall är vore intressant att veta.

Mannens stövlar är av kraftigt skinn. De är smutsiga, skavda, veckiga och lite mögliga. De har varit med länge för de har en extra halvsulning i läder. Troligen har han kraftiga raggsockor inuti stövlarna. Sockorna är hemstickade av grått härligt svenskullgarn.

Den här mannen lever på god fot med sin arbetskamrat. Hästen lunkar fram i sin egen takt. Tömmen finns där men behöver knappast användas. De två är helt överens med vad som skall göras och hur det skall gå till. Vändningarna vid fårans slut går smidigt. Hästen vet för han har gjort detta många gånger. Med en enskärig plog blir det så.

Det blir många timmars arbete och mannen hinner med många tankar. Vad rör sig i hans huvud? Blir sådden bra, kommer det lagom med regn och hur kommer skörden att bli? Eller så filosoferar han över livet i allmänhet.

Hästen då? Har han några tankar i sitt huvud. Längtar han hem till spiltan? Det finns ju människor som påstår sig kunna tala med djuren och också läsa deras tankar.

När kvällen kommer lunkar de två kamraterna hem nöjda med dagens arbete.


På god fot: Skon som är döpt efter en slamkrypande fisk med ögonlock

Den 2 februari 1957 blev slamkrypare ett begrepp och inte bara en liten fisk.

I ”Tiotusenkronorsfrågan” i TV skulle den lille gossen Hannerz svara på en fråga om en liten slamkrypande fisk. Gossen gav ett svar och det bedömdes som fel men frågan var felformulerad och nu hade slamkrypare blivit mer än fisk.



Allt som var oriktigt eller felformulerat var slamkrypare. Icke helt trovärdiga personer blev också slamkrypare. Fotbeklädnaden på bilden kallades för slamkrypare. Det ansågs inte vara riktiga skor. Överdelen var gjord av ett kraftigt tyg, sulorna av gummi och så var det ett blixtlås fram. Den som har försökt att sparka till en fotboll med slamkrypare på fötterna glömmer det aldrig. Tåfjutt gick inte, skon var för mjuk, stortån flyttades upp i höjd med knäet. Ett vristskott kunde gå an om inte bollen träffade mitt på dragkedjan, om detta hända hoppade man på ett ben en längre stund. Skon var emellertid varm och skön så länge den var torr.

På Raspens beskrivning av slamkryparna står det att de får användas i pedagogiskt syfte.
För alla studerandes skull hoppas jag att det inte gäller för fotbollsövningar.

Gossen Hannerz växte till sig och blev professor Ulf Hannerz.
Ordet slamkrypare har mer eller mindre gått tillbaka och är nu igen namn på en fisk.


På god fot: Pampuscher



Ja epitetet ”god” kan ju tolkas på olika sätt. Men jag vill tänka mig ”torr, varm och därmed på god fot”. Detta tillstånd uppnår man under förutsättning, att å vardera foten pådrages ”svart herrpampusch i vävburen gummi med dragkedja”. Se ovan!. Detta efter att man tagit en titt ut genom fönstret och konstaterat att utomhus råder snöslask och halka. De lackskor som man tidigare ifört sig kan ingalunda sägas vara korrekt fotbeklädnad för en rask promenad till kvällens konsert på Culturum. Nej då är enda alternativet pampuscher av ovan avbildade modell med välkända märket TRETORN. I dem går man lugnt och stadigt – ”refflad sula” – och kommer sålunda fram med torra lackskor endast något brydd över var pampuscherna skall förvaras under tiden som konserten pågår. Jo självfallet i klädgarderoben med en klädnypa som håller dem samman – de är ju också märkta med mina initialer – OH. Ingen förväxling kan ske!

I den utmärkta boken av Birger Stolpe: ”Stora ordsnoken” – (cop. 1984) står under uppslagsordet ”På fötterna” följande om ”Pampuscher”.

”…ett ord på avskrivning i facksammanhang, men skobutikernas kunder använder det ibland. …Det kommer från lågtyska pampusje, bambuschefotbeklädnad”.



Glädje: Lycka i livet



Ordet GLÄDJE kan jämföras med fröjd, gamman, jubel, lust, nöje, förtjusning, extas, yra - härliga tillstånd att befinna sej uti!

GLÄDJE kan man känna inför så många olika situationer och saker.
GLÄDJE över sina barn, barnbarn, sin käresta, vänner, sitt hem.
GLÄDJE över att få vara frisk. GLÄDJE när man hör vacker sång/musik.
GLÄDJE över att få klä sej i en vacker klänning (som den på bilden) och gå på dans som ger sån GLÄDJE.

Klänningen som är av laxfärgat siden med silverbroderier, Vidd nedtill 300 cm. Ursprungligen från 1700-talet. Den är troligtvis brudklänning och när en dylik bärs är det GLÄDJE.

Klänningen har brukats av Ulrica Christina Löwen född Cronstedt som levde under tiden 1756-1841. Har skänkts till Sörmlands museum av Görel Adelcreutz.


Som sagt jag skulle känna GLÄDJE att få bära klänningen och få tråda en dans. Men skulle nog samtidigt vara rädd att ha sönder den, då skulle den inte vara till GLÄDJE längre, då kommer andra känslor in. Inte tänka så nu utan bara GLÄDJAS det finns så mycket i livet som ger GLÄDJE. 



Glädje: Kärlek från en far



Hur kan åsynen av denna gamla barnvagn väcka glädje? Den är tillverkad någon gång mellan åren 1900–1934. Kanske har givaren, som är f.d. läraren Anders Lybeck (f. 1934), en gång legat i denna ”barnvagn med sufflett” som den är inregistrerad som i Sörmlands museums samlingar.

I så fall känner jag med honom – mina föräldrar förvärvade en likadan då jag föddes 1934. Mina minnen från den tiden är grumliga och det var inte det som fick mig att associera till temat ”glädje”.

Det var istället mitt minne från 1960 – närmare bestämt en dag i september – då vår första dotter föddes. Då – men först då – var det dags att packa upp den barnvagn som beställts i god tid men som stått och väntat på att få användas. Självklart har den händelsen – att äntligen få lägga ned sin förstfödda i barnvagnen - för alltid för mig som stolt fader,  varit förknippad med GLÄDJE !


Glädje: Ett känslotillstånd



Wikipedia definierar glädje som ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. Är man glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla.

Varför väljer jag en Vingåkersdräkt som symbol för glädje? Jo – jag är ägare till en sådan dräkt  som benämns gift kvinnas högtidsdräkt s k grannlåtsdräkt. Huvudbonaden väcker uppmärksamhet. Den är ett huckel som består av en halmstomme, däröver ett slätt vitt tyg. Ovanpå detta en röd mössa och över allt ett goffrerat (småveckat) vitt tyg.

Var kommer glädjen in? Den här dräkten använder jag bara när det är fest eller högtid. Befinner jag mig då i ett känslotillstånd av tillfredsställdhet? Förmodligen – i varje fall känner jag mig mycket vacker i min dräkt.

Är jag lycklig eller road när jag bär dräkten? I varje fall road när jag möter utlänningar- i synnerhet amerikaner. De blir rent av upphetsade av den vackra dräkten.

Bildens dräkt har tillhört Henny Eklund. Den var ny 1923. Hon använde den som folkdansare vid invigningen av Stadshuset i Stockholm 1923 och samma år vid Världsutställningen i Göteborg. Sedan följde den med Henny till USA och New York . Hon medverkade vid många tillställningar och medverkade i många internationella program alltid klädd i Vingåkersdräkten. Nu finns dräkten på Sörmlands museum



Glädje: När frihetens timme slog



MUCK är ett ord som varje värnpliktig svensk medborgare som fullgjort sin militära grundutbildning minns med glädje. Efter nio, tolv eller kanske femton månaders harvande i Kronans kläder var det dags att lämna in dessa i förrådet och återgå till de civila paltorna och plikterna.  Ordet MUCK står faktiskt just för Militär Utryckning Civila Kläder. Men likt en del andra förkortningar klarar sig denna på alldeles egen hand utan förklaring och kan även ombildas till ett verb, mucka (ej att förväxla med mucka gräl). 

De tappra gossarna på F11 i Nyköping, som tillverkat planschen ovan, var säkert inget undantag. För övrigt muckade hela denna fina flygflottilj redan 1979-80, men då var nog känslorna mer blandade. Minnet vårdas ömt av de veteraner som byggt upp och sköter museet ute på Skavsta flygplats. Den som gör ett besök (öppet sista söndagen i varje månad) kan få höra många både glada och spännande flyghistorier av de ”Biggles-figurer” som svarar för visningarna. 

Och även om många som sagt gladdes åt Muckar-dagen, så är det väl märkligt att svenska mogna män så ofta börjar berättar glada lumparminnen när de fått i sig en öl eller två.  Den så kallade lumpen var uppenbarligen inte en lång rad dystra dagar, utan också något där glädje förekom. Faktiskt inte bara i efterhand.



Glädje: Vatten ger lyckorus



I vårt land är det självklart att hämta rent och friskt vatten ur en kran, hur mycket vi vill och när vi behöver. Ändå gläds jag åt den möjligheten varenda dag. Det är framförallt i duschen som lyckokänslan väller över mig. Att stå där, lagom länge - vilken njutning!

I mitt barndomshem fanns inga rördragningar. Vi hämtade vattnet i hinkar hos grannen en bit bort. Det blev många att bära, särskilt när vi skulle tvätta. Koket i pannmuren krävde en hel del, för att inte tala om sköljningarna efteråt.

En gång i veckan var det ”damernas” vid idrottsklubbens bastuanläggning en bit bort och då var mamma, min syster och jag naturligtvis där. I övrigt sköttes kroppsvården mest i köket, vid ett handfat med tvättlapp i hand.

Baljan vi använde då var i emalj, gul med grön rand. Upphettat vatttnet hälldes direkt ur en aluminiumkastrull från spisen och kallvattnet skopades ur en plåthink.

Inte så hållbara men betydligt vackrare är handfatet och kannan i porslin som syns på  bilden. De tillverkades av Gefle porslinsfabrik 1920 och användes länge i något av gästrummen på Rönnebo Pensionat i Trosa. Många gäster fick glädjas åt den fina blomdekoren, och tvättvattnet, innan föremålen hamnade på Sörmlands museum.

Mor och far fick rinnande vatten i huset först 1965. Då hade jag flyttat hemifrån och fått nya vanor. Jag snålade inte längre med diskvattnet, duschade morgon och kväll och tvättade håret varje dag. Och kände samma tacksamhet som nu.



Glädje: Den första cykeln



Hur det kändes att få  sin första cykel 1939 kan nog dagens ungdomar inte förstå.

Jag hade kanske haft någon trehjulig sak men det räknas liksom inte. En riktig pojkcykel med bara två hjul, tjejcykel räknades inte heller. En tjejcykel kunde man ju kliva rätt in i, en pojkcykel var man tvungen att komma över röret på precis samma sätt som farsan och de där tuffingarna som åkte Skåne Runt på cykel. Dessa herrar kom farande som blådårar och de spottade snus i varje kurva. Jag fick en cykel men inget snus. Det här var krigstid och det fanns nästan ingen trafik på vägarna. När mor och jag inte var riktigt sams kunde man ta cykeln och åka hem till farmor. Där blev det inga andra förmaningar än att man skulle vara försiktig i trafiken, en trafik som var obefintlig, och så blev det saft och bulle. En dag tyckte farsgubben att jag cyklade så bra att vi kunde åka till min mormor. Två och en halv mil på grusväg, vurpa, gråt och trötthet och när vi äntligen kom fram så säger mormor vilken tid det har tagit. Uppmuntran tror jag att det kallas. Min cykel var något modernare än den på bilden och hade inte träsadel. 

Men det skulle bli värre eller bättre, det beror hur man ser på det. När man blev äldre skulle man alltid cykla till en dansbana. Den populäraste dansbanan, var den där det var mest flickor, det var mer än en mil dit och nog sjutton så den där tjejen man fick följa med hem hon bodde ett par mil åt fel håll. Men med vilken glädje det var som man gjorde cykelturen och vilken kondition man skaffade sig



Upp i det blå: En lustgård från ovan



Ämnet leder mina tankar till fåglarna som avtecknar sig mot den blå himlen. Föremålsarkivet hade inte så mycket att erbjuda av uppstoppade fåglar. Jag hittade denna stackars ejderhanne - en guding. Maläten och tilltufsad men den får duga som exempel på fåglars flykt.  Ejdrarna flyger i streck men inte högt. De håller sig ganska nära havsytan.

En som fick flyga högt upp i det blå var Nils Holgersson som vi läser om i Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa". Boken har använts som lärobok i svenska men Selma tänkte den som lärobok i geografi.

Nils förvandlades till en pyssling. Han fick resa över Sverige på ryggen av en tamgås som slog följe med vildgässen. Flocken leddes av Akka från Kebnekajse. Vildgässen flög fortare än den tama gåsen och när den inte hann med sade Akka: Säg honom att det går lättare att flyga högt än lågt.

När gåsflocken flög in över Södermanland såg Nils ner på landskapet och tänkte för sig själv att det inte var likt något av det han sett förut. Landskapet beskrivs som "Den sköna lustgården".

Jag är beredd att hålla med som hemvändare till denna bygd.



Upp i det blå: Magnum in parvo



Jag bodde i Nyköping under de åren som – Södermanlands flygflottilj – F11 - byggdes upp på Skavstafältet. Det började 1941 och snart nog kunde man höra planen i luften över staden. F11 var en fjärrspaningsflottilj och mycket av verksamheten inriktades på fotografering med specialkameror som dock fodrade att planen gick rätt lågt över land för att få bra bilder. Följaktligen såg ungdomarna i staden både planen på närhåll och självklart även både officerare och manskap på ledigheter eller kommenderingar inne i Nyköping.

I luften fanns Spitfire, Vampire och ”Flygande tunnan”.

Gissa om många grabbar drömde om en framtid ”upp i det blå”!  


Dessa drömmar kunde ibland få sig en knäck. Några haverier med dödlig utgång drabbade F11och minnesstunderna i Nicolaikyrkan med hedersvakt och militärmusikkårens marsch uppför Västra Storgatan gjorde ett starkt intryck.

På bilden finns ett emblem av papp. Motivet föreställer en silverfärgad örn, stående bredbent på ett ulligt moln, spanande i en tubkikare, som han håller i ena vingen.

Det är Andra spaningsdivisionens emblem och dess motto, som är avfattat på latin lyder: MAGNUM IN PARVO. Det betyder ”(se) det stora i det lilla”. Ett passande motto för spanare!


Under 1940-talet tog flera flottiljer latinska motton kanske beroende av att officerarna företrädesvis tagit studenten på latinlinjen och hade förhållandevis goda latinkunskaper.

Några fler divisioner på F11 hade passande motton: Solus fortis est = ”ensam är stark” och Videre, non videri = ”att se men inte bli sedd”.



Upp i det blå: Jesus himmelfärd



Bilden du ser förställer Jesus himmelfärd, och bär ju verkligen upp i det blå.
En otroligt vacker bild på en skolplansch. Tillverkad år 1903 och har tillhört Västra Småskolan i Nyköping.

Kristi Himmelsfärd inträffar 40 dagar efter påsk och alltid på en torsdag.
I folkmun kallas dagen Kristi flygaredag och det är inte helt fel eftersom det är dagen då Jesus for till himlen. I vårt grannland Finland tände man Kristi himmelsfärdseldar och ungdomar samlades till lekar och skoj under så lång tid tillbaka som på 1700-talet

I Sverige kallas dagen också för metardagen. Denna dag fick man börja fiska i vattendragen och man skulle ge sej ut i god tid på morgonen (i Gökottan) för att försäkra sej om en god fiskesäsong. När man fått napp skulle man noga titta på klockan, för precis så dags skulle det sedan nappa hela sommaren. Dagen kallas också för den första sommardagen och många tog sitt första utebad just på Kristi himmelsfärdsdag. (Burrrrrrrrrr) Seden med gökotta är från sekelskiftet runt 1900-talet. Man skulle bege sej ut tidigt på picknick denna vårliga fridag. Det sägs att göken hörs då den här helgen infaller.

Kristi Himmelsfärdsdag har existerat sedan mitten av 300-talet. Högtiden har också kallats betessläppningen, eftersom det var då man lät korna gå ut på bete. Sedan år 1924 firas dagen också som folknykterhetens dag.
Kristi Himmelsfärdsdag infaller nästan alltid i maj månad.

Fram till år 2099 kommer dagen att infalla i juni månad 4 gånger, har jag räknat ut.
Nej nu ljuger jag.
Förlåt.
Wikipedia har hjälp mej.



Upp i det blå: En klass för sig



Kanske kan det uppfattas som långsökt att på veckans tema välja ett porträtt föreställande Göran af Klercker i uniform med ordnar, utfört av konstnären Edvard Berggren 1949. Den skotska släkten af Klercker (ursprungligen Klerck) introducerades år 1788 på Sveriges Riddarhus som adlig släkt nr 2132 – och Göran är därmed åtminstone i symbolisk mening så att säga representant för de blåblodiga. Upp till denna blåa adelsnivå har svenska medborgare höjts sedan 1280, då Alsnö stadga utfärdades av Magnus Ladulås.

I Adelskalendern, som inleds med Adelborg och avslutas med Örnhielm, hittar vi släkten af Klercker mellan af Kleen och Klingspor. Som Annette Kullenberg visade i sin klassiska bok ”Överklassen i Sverige” från 1974 är det mer regel än undantag att personer med adliga efternamn gifter sig med varandra och att blåblodiga släkter därigenom knyts samman. De håller också noga reda på sina släktförhållanden genom flera generationer, i motsats till vanliga svenssöner, präster, borgare och bönder.

Journalisten Björn af Kleen publicerade 2009 en bok med titeln ”Jorden de ärvde”. Den visar att adeln alltjämt har stora egendomar och betydande inflytande.  1723 års privilegier upphävdes däremot av riksdagen år 2003. Möjligen har respekten för de blåblodiga avtagit något sedan Albert Engström för snart hundra år sedan lät Kolingen uttala sitt klassiska:

”Putäll på er, grefvar och baroner!”



Upp i det blå: En drake



Säg ”flyga drake”! - Vad tänker du då på?

Kanske på Khaled Hosseinis fantastiska roman om pojkarna Amir och Hassan i Afganistan. De kommer från skilda världar men lever nära varandra, tills en av dem sviker…  

Eller minns du din hemmagjorda drake? Den svävade långt uppe bland molnen, fri att delta i luftandarnas ystra lekar. Med ett tunt snöre i handen kunde du konsten att utnyttja naturens krafter. Nja, kanske inte riktigt. Ibland gick det bara nedåt, mot björksnåren.

En flygande drake ger åtminstone mig en så härlig och lite märklig känsla av lycka, glädje, litenhet och mystik i en skön blandning. Man blir berörd och lite rörd också för den delen.

I september förra året var jag och tre väninnor på Ölands stora skördefest. I Mellböda på norra delen av ön fanns de verkliga draktämjarna. Stora starka män och kvinnor kämpade med och mot vindarna, som var starka nog att lyfta dem från marken. Röda hjärtan for genom skyn, liksom mer traditionella drakmodeller med mycket graciös svansföring. Och en ko, ja, den var svart- och vitbrokig.

Draken på bilden är från mitten av förra seklet och av brunt omslagspapper. Dess första flygtur blev en smula loj och draken parkerades vid en stubbe.

”Jag har flugit mycket drakar i mina dar men sånt lugn har jag aldrig sett. Den stod alldeles stilla, berättade en gång Börje Ohlsson som tillverkat draken. Han öppnade en goss- och herrekipering i Nyköping 1947 och var en känd profil i stan. (Mer om detta i Olle Hallbergs seniorblogg från november 2009.) 



Upp i det blå: Hur jag kom upp vet jag men inte hur jag kom ner



Upp flyga orden, tanken stilla står
Ord utan tanken himlen aldrig når


Det var Shakespeare som skickade upp detta i det blå, Elias for till himlen i en eldvagn, Jesus lyftes upp i en sky, jag kom upp i det blå med en SK12.

1940 var det krig i världen. Sverige var i illa rustat och nu skulle detta göras. Flygflottiljen F10 fanns först på Bulltofta i Malmö men flyttade sedan till Barkåkra utanför Ängelholm. Platsen där flygfältet skulle byggas var bebyggt av flera hundra vildkaniner. För att få bort dessa utlovade den blivande flottilj- chefen att alla som kunde uppvisa 10 öronpar av kaniner skulle få en flygtur. Alla pojkar skaffade sig en iller. Priset på en iller steg från inget till flera kronor. Min far som påstod att han var djurvän förbjöd mig och min bror att skaffa ett rovdjur av denna sort. En iller skulle med glädje gett sig på morsans höns och syrrans katt. Flygturen torkade alltså in.

Men så hände det sig att jag blev god vän med en gubbe som var kapten i flygvapnet. Den här kaptenen sa att om jag skaffade föräldrarnas tillåtelse så skulle han fixa en flygtur. Flygplanet på bilden ovan har absolut inget med min flygtur att göra. Min färd upp i det blå skedde med skolflygplan av modell SK12.


Jag utrustades med hjälm av läder och stora glasögon. De män och pojkar som kan sin Biggles vet hur jag såg ut. Vi kom upp i luften, hastigheten var helt otrolig nästan 150 km/t. Kapten Hofvendahl frågade hur jag mådde. Bra svarade jag. Då skall vi göra lite avancerad flygning. Efter topproll, looping, störtdykningar och en del annat var min mage tommare än tom. Med ett försmädligt leende frågade piloten om vi skulle ta en tur till. Som den kloka yngling jag var avböjde jag, jag måste komma hem till lunch i tid.



Sköna maj: Välkommen



När upphörde "seden" att ekipera sig i en ny vårdräkt inför valborgsmässoaftonens brasa – eller har den inte det?

Oj, vad alla damer/flickor frös i sin tjusiga dräkt. Den var ju alldeles för tunn för den temperatur som i regel råder denna afton.

Bildens eleganta dräkt skulle däremot passa utmärkt för en promenad i majsolen på Strandvägen i Stockholm. Då är den kompletterad med en väska och högklackade skor i en ärtig färg. Till detta också en flärdfull vårhatt. Strumporna är förmodligen ljust beiga.

Den här företeelsen är periodiskt återkommande varje år. Inom växt- och djurriket talar man om fenologi som är läran om tiden för de periodiska företeelserna t ex tiden för växternas blomning, trädens lövsprickning och bladfällning, fåglarnas vår- och höstflyttning o dyl.

Under den sköna majmånaden anländer bl a tornseglare, gök, hussvala och taltrast. Tornseglarna kommer i en svindlande fart med sina lieformade vingar rakt utspända och brister ut i ett vinande srri-svrri srri-svrri. Gökens  kóck-ko är välbekant. Är man skrockfull är det betydelsefullt att notera i vilket väderstreck han hörs första gången. Göken siar alltså om hur året kommer att bli.

Norregök  är sorgegök, södergök är dödergök. Det blir inget bra år. Östergöken är en tröstegök och allra bäst är att höra göken i väster som är en bästegök.

Nu väntar vi på gökens ankomst och i höst får vi bedöma hans siarförmåga.



Sköna maj: Gandhiskynke

Dagen innan månaden maj inträffar finns en betydelsefull dag – VALBORG. Minnet från en viss Valborgsmässoafton i Uppsala på 1950-talet har etsat sig fast. Den kvällen är för alltid förknippad med minnet av att det var kallt – riktigt kallt och det blåste snålt kring trakten av Gunillaklockan där elden var alltför långt bort för att värma. Min ”habit” (utstyrsel!) för kvällen benämndes "gandhi-skynke" – en tunn poplinrock med små fickor som inte gick att värma händerna i – liten krage som eventuellt kunde fällas upp i blåsten men skyddade intet. Skrynklig var den också – ful, oklädsam. Men den skulle på - det hörde till om så vädergudarna signalerade snöstorm – kosta vad det kosta ville. Ja, ja dagen efter var det majmiddag på Flustret efter exercisen på Pollaksbacken. Äntligen sköna maj! 



Ovan avbildade rock påminner om ett gandhi-skynke. Dock betydligt flottare i utförande och material. Tillverkad 1950 och benämnes "sommarrock" - helfodrad i lejongult – bara det!. Färgen är snarlik – beige – men i övrigt är detta en lyxmodell mot min rock. Varför hette det "gandhiskynke"?. Om detta skriver NE:

gandhiskynke,
enkelknäppt, raglanskuren, ljus herrock i poplin, på modet under 1930- och 40-talen och benämnd efter Mahatma Gandhi, som ofta uppträdde i vit svepklädnad.



Sköna maj: Maj var faktiskt en båt, en segelbåt.

Den som var bekant med denna Maj kan nog inte hålla med om att maj månad är skön.



Först är det allt som skall göras i ordning innan man kan sjösätta damen. Vilken tur att båten hette Maj. En båt är alltid ett femininum och kallas hon. Det hade ju blivit lite tokigt om båten hade hetat Ture, hon Ture det går ju inte. När Maj var sjösatt och inte längre läckte som ett såll skulle den första segelturen göras. Den som har övernattat i en båt med så lite plats i ruffen att det inte fanns plats för en extra filt i maj månad när vattnets temperatur är 6–7 grader håller inte med om att maj är skön.

Det är inte heller troligt att flickor som heter Maj alltid är sköna. Evert Taube besjöng ju Maj på Malö men vad jag förstår var denna dam skäggig. Små små fjun sjunger han om, jag tror att det var början till en mustasch.

Maj som var en båt var en riktig båt. En segelbåt som aldrig blivit nersolkad av en motor. Byggd i mahogny, läckte som ett såll och är numera upphuggen och troligtvis uppeldad.

Det fanns ingen riktig segelbåt på Raspen varför det blev denna osande motordrivna ersättare.

Modellen kallades campingbåt. Enda likheten med Maj är nog att de var lika trånga i ruffen.




Sköna maj: Manskörernas examen



Tiden från Valborgsmässoafton och några veckor framåt är hektiskt för landets alla manskörer. Efterfrågan på konserter med "Vinter rasat ut", "Sköna maj välkommen", "O hur härligt majsol ler", "Glad såsom fågeln" och andra klassiker synes aldrig ta slut.

År efter år står de där, grånade män med gulnade sångarmössor tillsammans med tämligen nyrekryterade ynglingar och framkallar ädla vårkänslor hos auditoriet. Det verkar inte spela någon roll om den majsol som besjungs inte behagar le, utan under framförandet ersatts med snöblandat regn och temperatur nära noll. Är det maj så är det maj i både manskörens och den lyssnande svenskens sinne.

Det är en lycka att så att säga live få uppleva Lunds studentsångares 1 maj-konsert från universitetstrappan under ett blommande magnolieträd. Orphei Drängar (OD) i Uppsala är givetvis på minst samma nivå. Men under denna elit finns tusentals konstellationer som alla bjuder till efter sina förutsättningar.  Och de håller på i många år. Ägaren till mössan på bilden, Sigurd Eriksson i Nyköping, var medlem i manskören SN under ett halvt sekel (1944-94)!

Det sägs att alla människor kan sjunga – det finns visst kurser i ämnet . Men vi som aldrig tagit en ton i körsammanhang är mycket tacksamma över att så många övar så mycket på så många platser för att vi varje majmånad ska ha något att lyssna på. Att dessa sångare dessutom ser ut att ha mycket trevligt (och kan många snapsvisor på efterfesten) är dem väl unt.

För utan manskörer – ingen riktig vår!


Sköna maj: Alla dessa blommor!

Det är Beda Hallbergs förtjänst att du och jag pryder kavajen eller kappan med en liten blågrön blomma just den här tiden på året.



Beda, som arbetade inom Göteborgs frivilliga fattigvård, ville få fram pengar för att kunna hjälpa tuberkulossjuka barn och ungdomar. Hennes idé om att sälja förstamajblommor, då för 10 öre styck, möttes med tvivel och motstånd. Även om de flesta hade råd att köpa den skulle hjälparbetet knappast löna sig.
Priset var för lågt. Men Beda var envis. Det handlade ju om små bäckar, ja ni vet. 1907, första året, såldes 139 000 stycken! Då var materialet celluloid. Senare blev det tyg, plast och papper som nu.

Succén växte, man inrättade lokalkommittéer för att organisera insamlingen och andra länder följde efter. Finland började sälja blomman 1908 och snart fanns den på många håll i världen. Algeriet fick sin 1913, Cuba 1916, USA 1922 och Indien tio år senare. Idag har intresset svalnat och verksamheten lever kvar enbart i Sverige, Norge, Finland och Estland.

Förra året sålde svenska skolbarn och scouter mängder av den då rosaröda blomman (små 10 kronors samt kransar, dekaler och pins) för nära 50 miljoner kronor. Administration och tillverkning kostar en del men cirka 80 procent av insamlat belopp kommer till nytta, numera på många olika sätt, bland annat till barn som lever i fattiga familjer.

Du har säkert också sålt majblommor som ung, kanske knackat dörr i något närbeläget bostadsområde. Så gjorde min tvillingsyster och jag. Kom man först till tänkbara köpare gick affärerna bra, hade syrran redan varit där fick man skällning.

- Kommer du tillbaka, vad är det för ett sätt..  Vi har redan köpt av dig!



Sköna maj: Majsolens varma strålar



Majsolens varma strålar är en härlig upplevelse. Om det kan skrivas hur mycket som helst, men jag tänker bara ta på mej en BAHYTT av siden med vitt tyll, blå knytband och gul blomdekoration, för att skydda hyn mot ovan nämnda solstrålar.

Bahytt, en kvinnlig huvudbonad som användes mycket förr. Den på bilden är tillverkad år 1850 av Magasin Continental Stockholm och är en gåva från Ann-Marie de Dardel, Stockholm.


Tänker faktiskt inte ta på mej någon bahytt, som jag skrev, utan låta solen bleka mitt hår och lysa på min vinterbleka hy, rynkorna kanske blir fler, men det gör inget när härlig majsol ler.

Maj är min absoluta favoritmånad, då vaknar allt till liv igen. Då vill man bara ut.

Sköna Maj välkommen till vår bygd igen, kan upprepas hur många gånger som helst, och som sagt ingen bahytt på mitt huvud.



Samma sak: En elektrisk spis



Motivet för samma sak blev en elektrisk spis. En spis med två plattor och ugn. Emaljerad front, vit. Sidor av gul masonit. Överdel svart emaljerad plåt som går att lyfta. Årtal framkommer inte av beskrivningen, men skulle tro att den är från 1950-talet.
I min barndom var det en vedspis av märket Näferqvarns Bruk som gällde. Som väl alla vet vid det här laget så bodde jag på landet när jag var barn. När jag sedan kom till stan då var det gasspis. Jag var livrädd för den, till en början, men vande mej snart. Rädd för lågan, och lite rädd för lukten, för det var en speciell doft i köken där gasspisar förekom, sötaktig. Var lite rädd att lågan skulle slockna utan att man märkte det, vad hade hänt då?? Dödsfall, förmodligen.

Nu, tillbaka till spiseln jag egentligen ska skriva om. Den är tillverkad i Norrahammar en kommun i nordvästra Småland vid bruket där, som var anlagt år 1877 och ägdes av Husqvarnakoncernen.
Överdelen som går att lyfta var en smart del, lätt att städa, tänker jag som gammal husmor. Däremot är jag lite tveksam till att sidorna är av masonit. Var det lämpligt med trädetaljer på en spis, för mig rimmar det dåligt. Tunn plåt hade varit bättre. Så är det nu, kollade min nuvarande spis alldeles nyss.

Ugnen i spisen har en plåt i blå emalj med vita prickar. Dessutom är ugnen väldigt ren, så jag funderar lite om det har gräddats bröd och lagats gratänger och dylikt i ugnen. Spisen är endast 49.5 cm bred och 61 cm djup så några stora stekar har nog inte tillagats. Ingen spis för en familj på 4-5 pers.

Nedtill på spisen, en ram av trä. Undrar återigen om det var så lämpligt, och om det gick att dra fram spiseln vid städning eller om man spillde sås och sånt. Nutidens spisar är ju försedda med hjul, bra detalj.

Det måste ändå varit bra för alla matlagande  människor när den elektriska spisen gjorde entré i hemmen, modernt och bra.



RSS 2.0