Tema mörker: "En svart katt är representant för mörkrets makter, tvi tvi tvi"



Varför en bild av en svart katt när det är mörker som är ämnet? Alla vet ju att alla katter är grå i mörkret. En svart katt är ju mörkret personifierat. När häxorna åker till Blåkulla på Skärtorsdagen har de en svart katt med sig på kvasten. Om det inte hade varit något mystiskt, hemskt med svarta katter så inte fan hade fan tagit emot häxan och katten som gäster. En svart katt är en orm som går på fyra ben.

De mörka, varma, kvällarna i augusti är som gjorda för fester i trädgårdar med eller utan kräftor. Det är inte heller helt fel att vandra ner till en strand för ett nattligt bad. De mörka kvällarna i november och december kan vara mysiga om man sitter inomhus med en bra bok. Trädgårdsfester och nattliga bad är inte populära sysselsättningar vid den årstiden. Det är bara kallt, mörkt, vått och grått inte ens dagarna är ljusa. Men varför skall man förbanna mörkret, man kan ju alltid tända ett ljus.

Det finns nog inget djur som är så omskrivet i uttryck och talesätt som katten.

”Vi har nog fattat det här fel sa katten som vakade utanför mössfabriken.”



Tema mörker: "Till minnet av en gammal rullgardin"



Den som drar ner en rullgardin vill av något skäl avskärma sig från ljuset och istället skapa mörker (eller slippa insyn). Det kan vara turisten som har svårt att sova när midnattssolen i Norrbotten är som starkast. Eller, för att ta ett minne från barndomen, familjen som under andra världskriget var ålagd att ha mörkläggningsgardiner som inte släppte genom ljus.

   Huruvida denna målade rullgardin med motiv av landskap, sjö och hus skapade verkligt mörker är oklart. Den har hängt i Tuna åldersdomhem och fyllde nog en mer dekorativ, rentav stimulerande, funktion för de boende när höstmörkret fördystrade sinnelaget.

   En mer traditionell modell, mörkblå utan påmålade motiv och med trilskande fjäder för uppdragning stod inte att finna i föremålsarkivet. En så typisk och enkel tidsmarkör för 1900-talet, använd i varje hem, borde nog ingå i samlingarna. Gärna kompletterad med dramatiska berättelser om hur fjädrar släppt upp gardiner med ett våldsamt brak och, som det brukar heta, ”skrämt livet ur den som sov i rummet”.

   Vid mitt senaste försök att inhandla en dylik rullgardin visade det sig att ”man” numera övergått till modeller som dras både upp och ned med kedja eller snöre. Sannolikt håller den fjäderförsedda rullgardinen på att gå samma väg som karbonpapper och termosar med glas. Alltså ned i ett historiskt mörker. Må ändå minnet av den leva.

 

 

   


Till bords: "En riktig klassiker"



"En sådan hade vi hemma i köket!".

    I alla bodar med gamla prylar och på varenda loppis hörs den kommentaren från besökare i åldern 50+ när de får se en ugnssäker Pyro-form i porslin med den karakteristiska, handmålade blomman i mitten. Även om dessa personer inte är ett dugg bekanta med äldre svenska porslinsföremål, så vet de i regel att serien heter just Pyro. Den är en riktig klassiker och har funnits i många svenska hem.

   Wilhelm Kåge (1889-1960) var konstnärlig ledare på Gustavsberg mellan 1917 och 1948, då han efterträddes av Stig Lindberg. Pyro skapade Kåge till Stockholmsutställningen 1930 och den tillverkades sedan under 25 år. En serie formar och fat som tålde ugnsvärme och sedan kunde ställas direkt på bordet för servering. Efterhand utvecklades fler delar och en hel bordsservis. Allt blev noggrant numrerat från 1 till 335 och därigenom skapades ordning i tillvaron för senare tiders samlare. Och de är många. Utöver de första årens välkända bruna färg finns Pyro även i grönt och blått.

   Den som har en eller flera Pyro-delar hemma sitter inte på någon stor förmögenhet. Utbudet är ganska stort, men för ovanliga delar i bra skick kan auktionsbud på ett par tusenlappar förekomma. Konkurrens finns från leksaksserien Pyret, som blivit en raritet bland samlare.

   För oss seniorer är det dock en nostalgisk njutning att sätta oss till bords med maten upplagd på en äkta Pyro-form.

  

 

 

 

 


Till bords: "En mangel ger släta dukar"



På Björke vävstuga i Skärblacka (ett bra utflyktsmål) säljs det linnedukar, alla släta, glänsande och underbara! Och de lär inte vara svårskötta, i alla fall inte enligt personalen: ”Ta bort fläckar med fläckborttagningmedel, tvätta i 60 grader, inget sköljmedel, centrifugera. Släta ut duken ordentligt medan den är våt och mangla direkt. Häng upp den i vecken och låt den torka. Mangla en gång till! Nu helt torr. Glansen blir fantastisk. En sådan yta får man aldrig med strykjärn!”.

  Kallmangeln på bilden, märkt Rurik Elit Karlshamn, skulle säkert duga för jobbet. Vi hade en sådan i mitt barndomshem. Den var så fin med upphöjda reliefer, gulddekor och lyfthandtag på gavlarna. Man drog runt det stora svänghjulet. Rullarna, som justerades med skruven på framsidan, måste tåla otroliga påfrestningar.

  Då på 40-50-talen var det viktigt att efterbehandla textilier och sänglinne efter tvätt. Idag fuskar jag, åtminstone med lakanen. Sol och vind torkar dem bra och avlägsnar både veck och rynkor. Familjen får tåla dammhalten. Den lär annars minska 10-60 procent om man manglar.


Till bords: "Bordsvana"



Äta bör man, annars dör man sägs det i ett gammalt ordstäv. Det finns dock väldigt många sätt att inta den nödvändiga födan på.

     På Jesu tid låg man till bords. I Jesu liknelse om Lasarus och den rike mannen talar han om att änglarna för Lasarus till ”platsen vid Abrahams sida” vilket var en stor hedersbetygelse då han skulle få ligga till bords med Abraham. Hedersplatsen var till höger om den förnämste gästen – Abraham - och där fick Lasarus sin plats.

     Bordsskick i våra dagar är ju en kulturellt betingad uppfattning om hur man äter och uppträder vid ett matbord. Bordsskicket är för många en del av ungdomens uppfostran i levnadsvett. Bordsskick är detsamma som bordsvana, och det kan inte fastställas exakt vad som omfattas, men det finns beskrivningar hur man bör uppföra sig. Det gäller den allmänna artighet och umgängeshänsyn som man bör iaktta vid bordet.

     Att äta mat i ett annat land, särskilt om man är hemma hos en familj, kan vara en utmaning och innebära klavertramp och det kan vara bra att läsa på i förväg och vara observant på hur andra gör. Min fru, Ingegerd, har rest en del och bland annat varit i Indien. Hon har berättat att familjerna ofta äter utomhus där och också lagar maten över öppen eld.

     Man bakar tunt mjukt bröd, bl a ”chapati”, och olika välkryddade kött- och grönsaksröror. Man använder tallrikar och muggar i plåt. Med hjälp av små utrivna brödstycken nyper man med högerhanden kött och grönsaker i brödet och stoppar i munnen. Man kan även göra små knyten av ris och köttröra och äta direkt. Inga bestick!

     Ingegerd har också varit i Kenya i Afrika. Här bakas en annan typ av bröd kallat ”injera”. Det är ett väldigt surt bröd och används på ungefär samma sätt som i Indien. Brödet bakas på ett sädesslag som heter ”teff” i kakor som kan vara jättestora med uppvälvda kanter. Små bitar bryts av brödet och används för att med handen nypa den mat som finns upplagt på brödet.

     Anknytningen till mitt val av föremål i museisamlingarna är väl lite krystad. Men den vattenkokare som framgår av bilden var en viktig detalj i köksutrustningen förr. Idag har vi elektriska vattenkokare som värmer vatten på ett par minuter. I förhistorisk tid använde man upphettade stenar som lades ned i vattenbyttan. Vid användningen sprack stenarna i flisor. Vid Björnlunda Hembygdsgård har vi ett par kokstenshögar varav en är inventerad på sitt innehåll.

Sture Larsson 


Till bords: "Bordsskivor"



Utropet ”till bords” orsakar för mången hungrig som åhör det, en reaktion liknande den hos Pavlovs hund. Snålvattnet rinner till! Vederbörande gnuggar händerna och han – om det är en i umgängesetiketten väl förtrogen man – söker kontakt med sin bordsdam, bjuder högerarm och de båda beger sig ”till bords”.

Nu kan det inte bli så värst många som kan placeras runt bildens ”fällbord/tebord”. Kanske två par som skall inta de nya ”inne-drycken” som vid bordets tillkomst var te! Det är 1700-tal och i övergången mellan senbarock och rokoko var det många skickliga målare som fick dekorera bordsskivorna på fällborden.

De vändes ut mot rummet i nedfällt skick och besökare kunde beundra någon idyllisk figurscen eller som här en mytologisk scen där rättvisans gudinna – Justitia – är centralmotiv.

Med de halvnakna figurerna, bibeltexter med mera som avbildas på bordsskivan vete katten om te-konversationen tog någon vidare fart. Eller också blev det tvärtom för man kan inte riktigt ana vad figurerna har för sig. Avslöjande nakenhet kanske är ett inlindat budskap?

Den kvicka författaren Anna Maria Lenngren (1755-1817) som skrivit Thé-Conseilen med undertexten ”Satire” noterar tillkomsten av just den dikten så här ”Skrivet till bords, då olyckan hände.”

Allting skapat har ett slut!
händelserna var minut,
denna dom i minnet kalla.
Troner störtas, riken falla,
oceaner torkas ut,
solar släckas och försvinna,
världar grusas liksom glas:
bör man då så sällsamt finna,
att - en tallrik gick i kras?

(STOCKHOLM, tryckt hos LARS KUMBLINS Enka. 1777)


Till bords: "Vem var M?"



Hösten är en härlig tid för att umgås med sina vänner och då äta och dricka gott. Kungaparet ingår inte i den närmare vänkretsen därför är det inte aktuellt att bjuda dem på middag. I varje fall inte till en galamiddag. Det förefaller att vara en komplicerad historia i varje fall dukningen.

Det räcker inte med att duka fram tallrik, glas och bestick. Vid kungens och drottningens kuvert skall det ligga en extra vit duk som bryts i hörnen. Kungaparets servetter skall vara brutna som en krona. Det måste ta timmar att åstadkomma dessa underliga skapelser. Men dukningen är inte klar med detta. Vid kungens kuvert skall också finnas en äggkopp, en märgsked och ett eget saltkar – allt i guld.

När TV visar bilder från galamiddagar zoomar man med förtjusning in dessa detaljer.

Seden med äggkoppen härstammar från Jean Baptiste Bernadottes (Karl XIV Johans) tid. Han hade svårt att uppskatta den svenska maten. Om han inte gillade det som serverades skulle han kunna stilla hungern med ett ägg.  Vår kungs äggkopp visas alltid tom så han accepterar tydligen den mat som serveras. Det är kanske så att han haft ett finger med i kastrullerna.

Vid Raspen finns denna underbart vackra äggkopp som förde tanken till högreståndsmåltider. Den är av kolmårdsmarmor och har monogrammet M B plus en krona (grevekrona?) i guld. Tidigare ägare har varit Vilhelmina Bonde på Claestorp. Men vem var M?


Till bords: "När bordet är avdukat kan det användas till annat"



Gubben Noak var nog den förste bordläggaren i myt och historia. Förutom bordläggning skapade han även en del uttryck som inte har förlorat sin betydelse under tidens gång. När han sa ”alle man ombord” gick inte bara hans familj ombord utan även alla djur. En del kunde han väl ha lämnat kvar som iglar, fästingar, mygg och getingar.

Jag vet inte vad som hände när han skrek ”man över bord”. De hade kanske provsmakat på vinet och någon hade slocknat. Om det var så borde det ju ha hetat ”man under bord” för det är ju där man hamnar om man provsmakar för mycket.

På ett avdukat bord kan man spela Couronne. Denna variant av bordsbiljard är ett gammalt hedervärt spel som kan spelas efter en middag och även vid andra tillfällen. Redan de gamla indierna spelade detta spel, men kallade det då för Carrom. Om de gamla grekerna spelade Carromianea vet jag inte, men troligtvis var det inte så.

Spelet går till så att man skall stöta ner ringar i koppen diagonalt mot där man sitter. De gamla indierna hade ingen kö att stöta med utan sköt med fingrarna och det var inte ringar utan det var massiva brickor. Resultat av detta var inte enbart ringar i koppen utan även blå naglar.

Spelet finns kvar men inte i form av en masonitskiva med fyra koppar i hörnen. Nej, nu spelas det på nätet, ingen kö, inga ringar och inte kan man höra motståndarnas stön. För den intresserade så kan man gå in på Shockplay. Där finns det tävlingar, både VM och EM. Håll kulturen levande – spela Couronne.


Tema Talesätt: "Små smulor är också bröd"



     Bröd är och har varit viktig basföda i stora delar av världen. Brödet har också givits starka religiösa symboliska värden exempelvis ”Vårt dagliga bröd…” eller vårt aktuella ordspråk ”Små smulor är också bröd”. Bröd har vi människor framställt i 1000-tals år, alltsedan man började odla spannmål i Mesopotamien (Irak).

     Till att börja med användes spannmålen till att laga gröt, eller också rostade man kornen och åt dem hela. Man tror att det första brödet skapades genom att man rostade gröt. 2500 år f. Kr. uppfanns bakugnen i Egypten och då kunde man framställa det första brödet som var syrat, poröst och med skorpa. Säden maldes i handkvarnar.

     Under antiken åt grekerna bröd lagat på korn. Från Grekland spreds brödet till romarna, som främsta använde speltvete, besläktat med dinkelvete. I fornnordisk tid bakade man ojäst bröd av korn. Det maldes för hand och bakades direkt på en stenhäll. Brödet var mjukt och skulle ätas direkt. Kristendomens munkar ändrade brödvanorna. Bakugn infördes och därmed det jästa, gräddade brödet.

     I södra Sverige bakades mjuka, jästa rågbröd. Man använde surdeg eller jäst från öl. I mellersta Sverige bakade man främst bröd som kunde sparas (förrådsbröd).  Brödkakorna fick hål i mitten, torkades, och hängdes upp på stänger under takåsen och blev knäckebröd. I norr fortsatte man med det traditionella tunnbrödet av korn. Rågen kom först på 1600-talet. Vid förtäringen ”soppades” bröd i varm eller kall vätska. Detta sker fortfarande. I Lappland kallas tunnbröd uppblött i mjölk med hjortronsylt till för ”bryta”.

    Knäckebrödet imponerade inte på skåningarna. Ett ordspråk från Småland berättar följande. ”Inte är det gott och inte mättar det, men det är bra som tidsfördriv, sa skåningen om knäckebrödet”. Förr i tiden var det viktigt att man kunde lagra brödet under lång tid. Det nordiska hårda brödet och tunnbrödet är typiska förrådsbröd som genom sin låga vattenhalt går att förvara mycket länge.

    För egen del har jag provat på att baka tunnbröd på äkta norrländskt vis med kruskavel och brödspade (på västerbottniska ”bakefjäl”) i en vedeldad stor ugn. Min fru och jag har fått diplom för detta av min unga trevliga svägerska.

Sture Larsson

Tema Talesätt: "Om inte om hade varit…"

så hade kärringen skjutit björn med eldgaffeln. I praktiken helt omöjligt av flera skäl. En kvinna fick inte gå på jakt i det gamla bondesamhället. Den sysslan var ett manligt privilegium, också i Sörmland dit uttrycket hör. Dessutom kan ingen få iväg en kula ur ett enkelt redskap, inte heller ur kvastskaft och högafflar som var vanliga vapen i andra landskap.

  Om inte om hade varit är en ganska elak kommentar just för att allt är så befängt. Någon försöker urskuldra ett tillkortakommande eller ventilera en händelse och lyssnaren säger något som i klartext betyder Prata inte strunt, det som hänt har hänt och gjort är gjort!

  Många ordspråk är mer än tusen år men talesättet Om inte om hade varit finns först i latinläroböcker från 1600-1700-talen. Sörmländske Gustaf Eriksson, 1820-94, kallade dem för skämtsamma replikskiften. Förutom torpare var han amatörfolklivsforskare i Härads socken mellan Eskilstuna och Strängnäs. Hans främsta insats var att nedteckna folklivet i Åkers och Rekarne härader.

  Tillbaka till kärringen… om hon mot förmodan skulle skjuta en björn hade hon säkert inte siktat på den här, sydd i plysch och skinn av Anne-Marie Dahl, elev vid flickskolan i Nyköping under mitten av 60-talet.




Tema Talesätt: "Friskt vågat, hälften vunnet"



Min käre vän!

Du ser fortfarande ganska frisk ut trots att du har varit på sjukhus i mer än 25 år, men vad har du vunnit? Du berättar alltid om höjdpunkterna när unga vackra sjuksköterskeelever har kommit in till dig för att träna på mun-mot-mun-metoden. Kan det vara hälften?

Tänk istället på allt det du missat. Kom nu inte med dina latinska kunskaper, jag vet att du inte kunde dansa och att du aldrig druckit alkohol. Men att Cicero sade Nemo saltat sobrius (ingen dansar nykter) är väl ingen anledning till att ligga där.

Tänk så många andra du kunde ha träffat om du inte legat. Kom ihåg- Att mister du en finns det tusen andra. Ok, det har varit tusen andra, men vad hade ni gemensamt? Mun-mot-mun och en pust luft ger väl ingen gemenskap.

Nu börjar du bli ganska åldersstigen och då skall du veta att - De synder man mest ångrar när man blir äldre är de man inte begått. Det kan ju vara sant det du alltid säger - Arbete är den drickande klassens förbannelse, men som det ser ut nu uppfyller du i stället sängtillverkarens uttryck - Alla lägger sig i vad jag gör.

Det kanske är så att du har det ganska bra där du ligger, aldrig träningsvärk, inga brännblåsor och flickorna kommer till dig. Jag slutar med ett ordspråk som kanske är det som beskriver mig bäst. Det kallas omoral när andra gör det som man själv har lust att göra. Tiden läker vad förståndet inte kan.

Krya på dig.




Tema Talesätt: "Fara å färde"



Ett par av de här varningsskyltarna kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs. Svavelsyra och många andra kemiska produkter är inte att leka med. Snarare är det fara å färde om man kommer för nära dem.  Fara å färde var det nog också för den som satsade sina sparpengar i Fermentaaktier när hysterin kring Refaat El Sayed var som värst.

   Det tycks finnas många problem som kan få så allvarliga konsekvenser att skribenten tar till uttrycket ”fara å färde”. En sökning på Google ger 194 000 träffar på 0,17 sekunder, vilket möjligen indikerar att användarna alltför lättvindigt utnyttjar detta talesätt som en språklig schablon. Börsanalytiker, läkemedelsförskrivare, produktutvecklare, tidtabellskonstruktörer, kommundirektörer, byggnadsprojektörer, gatuchefer och många andra ser ideligen att fara är å färde inom sina respektive gebit. Åtminstone om man ska tro på vad de skriver och säger.

   Kanske famlar man i blindo eller står på lösan sand när man i andanom faller till föga eller anar argan list på ljusan dag i jakten på att i laga ordning fatta posto vid bästa talesättet i mannaminne. Då är det verkligen fara å färde.


Tema Talesätt: "Tomma tunnor skramlar mest"



"Tomma tunnor skramlar mest" . Det talesättet är inte lätt att definiera, många betydelser finns. Har frågat runt lite grann, och fått olika tolkningar. Bland annat om hunger då det brukar skramla i den tomma magen. Fattigdom eller penningbrist - då skramlar det i den tomma börsen.

För egen del tycker jag att skryt passar bra till talesättet eller att man babblar och käbblar om ditt och datt, trots att man inte känner till så mycket. Tunnan som avbildats ovan är en strömmingstunna som ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundström från Oxelösund insamlade föremål till "Skärgårdssamlingen".

Detta inlägg blev kort och är det sista av mej på ganska lång tid. Ska opereras i min högra hand och kommer att bli gipsad och konvalescent. Får se om jag dyker upp i vår. "Det som göms i snö, kommer upp i tö" är ju också ett talesätt.


Tema Talesätt: "Fint som snus"



”Fint som snus” lyder ett talesätt som ett positivt omdöme om någon företeelse. Snus är (fint) pulvriserad tobak och ordet kommer av tyskans ”schnauze” = nos, näsa.

Man började snusa på 1500-talet och snart nog tillverkades också snusdosor – storlek mindre, lämpliga att bäras i fickan. Bilden visar en verklig raritet - en minisnusdosa med en utsmyckning värd en rad eller två!

Dosan är gjord av läder och formad som en känd ”hattmodell”. Den har blindpressning som föreställer kejsar Napoleon - iförd tvärställd ”nappehatt” - på stegrande häst. Texten under lyder: Napoleon au Mont S:t Bernhard. En triumfens ögonblicksbild då han tågade igenom Sankt Bernhardpasset med sin här i maj 1800. Napoleon dog på S:t Helena 1821!

Att snusdosor skulle dekoreras blev särskilt på 1700-talet högsta mode. Då var det bl.a. ädelstenar, guld och elfenben som gällde. Men denna dosa av läder är nog så elegant utförd med bilden av kejsar Napoleon.

Men även proveniensen är intressant. Skalden Vilhelm von Braun (1813 - 1860) har ägt dosan. Hans gärning sammanfattas kort i Ny Ill. Sv. Litt.hist D 3. (s.498) med orden: ”Grov och onyanserad satir mot präster, generaler och ämbetsmän… ”skabrös” diktare – erotisk – plump! Men mycket populär i vissa kretsar!”.

Det stämmer väl med dosan han nyttjat. Det var nog ”snus, mus och brännvin” för hela slanten!


Tema Talesätt: "Alla är vi barn i början"



”Alla är vi barn i början” är ett gammalt talesätt som har kunnat härledas till 1665. De flesta människor har förmodligen fått höra detta uttryck någon gång när man misslyckats med en uppgift. Situationen kan vara generande, olycklig eller dyrbar. Man står där med rodnande kinder när man gjort bort sig rejält och omgivningen skrattar. Självförtroendet kan få sig en riktig knäck.

Ibland överträffar självförtroendet insikten om kunskapen. Då ger man sig på en uppgift som resulterar i något som kan likna en katastrof.

Omkring 1960 introducerades en metod att tillaga julskinkan som skulle passa den moderna människan med ont om tid. I tidningarna kunde man läsa att skinkan inte skulle kokas i timmar i gryta på spisen utan den skulle bakas i ugnen insvept i aluminiumfolie och med en instucken termometer. Den skulle garanterat bli saftig och god.

Givetvis skulle familjen pröva metoden. Hemkomna från arbetet på kvällen sattes skinkan in i ugnen. En termometer av märket Nils-Johan stack ut genom folien. Temperaturen steg mycket långsamt. Vid elvatiden var den nästan 75 grader. Nu gick det snett. I tidningen stod att det tog tre till fyra timmar att få skinkan klar. Vi tolkade detta att tiden räknades från det att de 75 graderna uppnåtts.

Mormor i familjen erbjöd sig att vänta ut att skinkan skulle bli klar. Hon var skeptisk till metoden med skinkan i ugnen. Vid ettiden på natten upptäcktes mormor sitta på en pall i köket sovande. Då fick skinkan komma ut i friheten. Det blev inget lyckat resultat. Kommentarerna från den erfarna husmodern till den unga var givna. Men ”alla är vi barn i början”.

Idag behöver vi inte bekymra oss om gradtal och timmar. Industrin fixar den perfekta färdigkokta skinkan. Det är endast den lustfyllda griljeringen som höjer förväntan inför julen.


Tema Djur: "Horn som klädhängare"



Ibland kan man avgöra på hornen vilket djur det suttit på. Men med denna montering kan man ta miste. Därför känns det tryggt att veta att enligt inregistreringen är det ett par horn från en oxe.

Den som tillverkat denna klädhängare uppges vara slaktaren Josef Sundberg. Okänt om han haft sin gärning i Nyköping. Som givare (1965) står emellertid Nyköpings stad! Har denna klädhängare varit uppsatt i en lokal som staden ägt?

En oxe är ju ett kastrerat, tamt nötkreatur, av hankön. Avsikten med ingreppet var att få ett lugnare och mer lätthanterligt djur som dragare. Ett par oxar kunde uträtta många sysslor som krävde dragkraft utöver vad hästar kunde prestera.

Men så småningom hade oxen tjänat ut och gick till slakt. Men varför kasta de präktiga hornen? Sagt och gjort – de blir till en praktisk klädhängare som väcker ett visst uppseende i entréhallen till någon av stadens byggnader där besökare skall hänga av sig ytterkläderna.

Att använda horn som klädhängare var bara ett av de oändligt många sätt man i gamla tider tillvaratog horn på. Läs mer därom i Håkan Libys artikel: ”Djurmaterial i slöjd och hantverk” som ingår i Människan och faunan (Etnobiologi i Sverige 3, 2007).


Tema Djur: "Råttfällan"



Det är höst nu. Alla försöker vi förbereda oss så gott det går inför den jobbiga annalkande vintern. Så gör också de råttor och möss som jag bor granne med i skogen. Energiska möss gräver hålor i matkällarens farstugolv för att nå de åtråvärda morrötterna och potatisen där inne i matkällaren.

Jag försöker gjuta cement i gångarna men snart hittar de nya anfallsvägar. Andra förråd blir också attackerade och till och med bilen har invaderats. Jag springer omkring med musfällor och gillrar med härligt frestande ost som bete.

Vår katt ”Rosa” borde hjälpa mig i mina strävanden men hon har en egen syn på musjakt. Många gånger har hon kommit in i stugan genom kattluckan medförande en levande skogsmus. Den bär hon sedan försiktigt upp på övervåningen där den naturligtvis rymmer. En vild jakt uppstår men katten har inte en chans. Musen är för kvick. Jag får sedan försöka fånga musen med en musfälla med en uppgillrad balja över så att inte katten ska fastna i fällan.

Den konstruktion som visas på bilden här intill är jag sugen på. Det är en självgillrande råttfälla med tyskt ursprung från 1800-talet. Fällan betas med en ostbit i förrummet. När råttan kommit in i det utrymmet faller en lucka ned bakom råttan. Den försöker naturligtvis ta sig ur sin besvärliga situation men reträtten är spärrad. Framåt har råttan möjlighet att klättra upp till en övre våning av fällan.

Där finns en vippanordning som råttan måste passera. Anordningen vippar och råttan faller ned genom en tratt som mynnar i en vattenfylld hink. Samtidigt påverkar råttan en ny anordning som är förbunden med ingångsluckan. Den dras nu upp av råttans tyngd när hon faller och fällan är åter gillrad för nästa råtta.

Vad jag inte tycker om med den här konstruktionen är att råttorna avlivas på ett förfärligt grymt sätt så jag får nog fortsätta att fånga möss med musfällor.

Sture Larsson

Tema Djur: "Horribel krokodil"



Minns du Gena i SVTs dockserie Drutten och krokodilen från 1973 och framåt? Många barn älskade honom högt och rent, också om han var en riktig besserwisser i den milda könsrollssatir som vi då fick se. I Sovjet, där figurerna föddes, kritiserades samhällsskicket.

  Idag frågar knappast någon efter krokodildockor, vad jag vet. Däremot finns det folk som efterlyser och annonserar ut klockarmband, skor, väskor, fåtöljer och bilklädslar i krokodilskinn!!! Ve och fasa – det kan väl inte vara våra nu vuxna barn som minns sin favorit och ännu fascineras. I så fall gäller det att ta en diskussion om utrotningshotade djur, export- och importregler!

  För mer än 100 år sedan hade man heller inga skrupler. Titta på damväskan på bilden. Den är tillverkad av en krokodilfot och visades på världsutställningen i Chicago 1893, en av de största utanför Europa och arrangerad till 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika.

  På locket finns en silverplåt och därintill en kedja och bygel så att väskan ska kunna fästas vid ett skärp. Men den är liten. Enligt Viktor Einarsson, en av museets ungdomsbloggare, rymmer den bara två karameller. Läs hans blogginlägg på youthhood här: http://youthhood.blogg.se/2009/march/utkast-viktor-einarsson-1.html


Tema Djur: "Skönsång"



Bättre en fågel i handen än tio i skogen
är ett talesätt.  Fågeln vill nog inte sitta en längre stund i handen och då är det bra att ha en bur att sätta den i. Den här buren har tillhört Martin Nilsson i Nyköping. Det finns ingen uppgift om vilken fågel som bott i buren. Kanske en kanariefågel – en omtyckt burfågel.

Kanariefågeln (Serinus canaria forma domestica) härstammar från kanariesiskan (Serinus canaria) på Kanarieöarna. Spanjorerna erövrade öarna 1496 och då tog de med sig fågeln till Europa. De startade ett avelsprogram och för att behålla monopolet så sålde man bara hanar. Fågelns vackra sång gjorde att den blev mycket populär och blev symbol för lyx hos adelsdamer och det rika borgerskapet.

Omkring 1550 lyckades italienarna få tag på kanariefågelhonor och bröt med detta spanjorernas monopol. Modet med kanariefåglar spred sig över Europa och runt år 1600 anställde Drottning Elisabeth I tjänstemän för att sköta och avla hennes fåglar.

I Tyrolen använde gruvarbetarna kanariefåglarna som ”larm”. När syrehalten i gruvan sjönk till för låg nivå blev fåglarna oroliga och arbetarna måste avbryta arbetet för att undvika kvävning. Ända till 1986 fanns det 2000 kanariefåglar ”anställda” i kolgruveindustrin i England. Det var fåglarnas känslighet för kolmonoxid och metan som utnyttjades.

Kanariefåglarna finns i flera färgvarianter. ”Kanariegula” är vanligast men det finns också vita, röda bruna och ljusbruna. Aveln har också lett till fåglar med tofs eller fjäderfrisyrer. Det är ändå sången som gör fåglarna omtyckta som burfåglar.


Tema Djur: "Gripen"



Detta kommer att handla om osedda och overkliga djur. Gripen är Sörmlands vapendjur.

Det var något som vi begåvades med innan vi fick politiker som grep omkring sig. Det där är kanske inte helt sant, vi hade ju Bo Jonsson Grip under medeltiden. Den Gripen han kunde verkligen gripa tag både i makt och rikedomar. När han lämnade denna jämmerdal ägde han Finland, Norrland, stora delar av Södermanland och dessutom massor av gårdar. Tänk om det funnits kvällstidningar på den tiden?

En av orsakerna till att kunde bli så rik var att han mutade kungen, Erik av Pommern, med stora lån. Det var en riktig politiker, han blev inte avslöjad på flera hundra år.

Sagodjuret Grip har ofta en ovandel som skall se ut som en örn, nedre delen skall vara en lejonkropp med svans och tassar. Gripen på bilden ser något tilltufsad ut. Av andra sagodjur är Basilisken det hemskaste. Dess andedräkt sveder jorden och dess blick dödar. Det är bara tuppar som klarar sig, Basilisken står inte ut med deras galande.

Draken kallas Kung Drake i Kina, hos oss är det svärmor eller styvmor som benämns så. En stor morgondrake på två bokstäver finns ofta med i korsord. Ovan nämnda Basilisk finns i en annan variant i Mellanamerika. Det är en ödla som också kallas Jesusödla. Den kan nämligen springa på en vattenyta.


Tema Djur: "Är grisar svinaktiga?"



Den här skolplanschen ur serien Svenska djur trycktes 1927 åt Norstedt & Söner av Victor Petterssons Bokindustri i Stockholm och har hängt på Västra skolan i Nyköping. Bildtexten är kort och gott: Svin. Ett substantiv som är grund för ord som svinaktig (är verkligen grisen det?) och svindyr (trots att bönderna brukar klaga på att de får dåligt betalt för fläsket…)

   Man kan undra om 1920-talets barn verkligen behövde titta på en stor och färgglad plansch för att lära sig känna igen leverantören av fläskkotletter och julskinkor. De allra flesta hade nog haft tillfälle att på nära håll studera griskultingar, suggor och galtar. Däremot borde kanske 2010-talets elever få se hur det var på den tiden när grisar levde ganska lyckliga (happy pigs!) istället för att under stordrift växa till sig i smala bås i väntan på slakt. Dessa elever har nog inte heller hört talas om Särimner, galten på Valhall som slaktades varje dag och blev uppäten för att återuppstå nästa morgon.

   För den som vill veta mera om grisar (och människor!) rekommenderas George Orwells magnifika bok Djurfarmen från 1945. En strålande drift med diktaturstaten, där de tre präktiga gödgrisarna Snöbollen, Napoleon och Skrikhalsen slåss om makten.

   Ett citat ur boken är värt att erinra om: ”Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.” Kanske är vissa grisar svinaktiga??


Tema Djur: "Vetten"



Om djur tycker jag. Mycket. Speciellt hundar och katter. Det finns dock några djur som jag inte tycker om och det är kräldjur. Kan inte ens se dem på TV:n utan att få rysningar i hela kroppen. Och att se dem ”live” ska vi inte ens tala om. Så det gör vi inte.

Däremot ska vi tala om, eller rättare sagt skriva om, vette. Vette = naturtrogen attrapp som används vid jakt på vilda änder och gäss. De äldsta kända vettarna var gjorda av växtdelar. På 1700-talet skars vettarna i trä och lämnades ofta omålade. Även döda djur och levande fastsnarade fåglar har använts som vettar. Idag är vetten oftast tillverkad av plast eller trä och målad som den fågel den ska likna.

Jakt med vettar går till så att jägaren sitter i ett gömsle vid stranden, eller på en kobbe, med vettarna utlagda och förankrade i vattnet cirka 15-20 meter från gömslet. När fåglarna kommer sträckande lockas de att gå ner och landat vid vettarna. Sen kan man ju räkna ut vad som sker. ”Pang, pang” och där var måltiden av sjöfågel räddad.

Tillvägagångssättet vill jag inte yttra mig om, så mycket kan jag dock säga att en måltid ,ed sjöfågel tycker jag inte om. Ingen höjdare, men smaken är som baken – delad. Vetten på bilden är en knipa (bucephala clangula) och ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundström från Oxelösund, insamlade föremål till Skärgårdssamlingen.


Tema Krokigt: "En onödig (?) käpp"



Det finns många käppar på Sörmlands museum men få så vackert formade som den här av tallrot. Vem har stött sig på den? Behövdes den på ålderns höst? Kanske den helt enkelt blev en ”onöda” sedan dess ägare besökt Fredrik August Boltzius, helbrägdagöraren från Värmland, som levde 1836-1910?

  Den mannen ansågs kunna bota sjuka genom bland annat handpåläggning, böner och smörjning. Han blev känd över hela landet.  I hemmet i Skåre norr om Karlstad, nu museum, står kryckor, käppar och träben som de som blivit friska lämnat efter sig. Där finns även 33 000 tackbrev.

  Boltzius reste runt i landet på riktiga undergörarturnéer bland både rika och fattiga. Han besökte också Stockholm, där han måste hyra en lokal för att kunna ta emot sina hjälpsökande. Flera gånger var han på slottet för att be för drottning Sofia, som hade flera krämpor.

  Verksamheten drevs helt ideellt, stödd av penninggåvor från välbärgade patienter. Men den var kontroversiell. Den sjukes egen tro på Gud var förutsättningen för att helandet skulle lyckas, menade Boltzius själv. Enligt prästerna var han en bedragare.


Tema Krokigt: "Det krökta rummet"



Ämnet förde tanken till stora, kraftiga S-formade krokar av rostfritt stål. Sådana som används av slaktare. När det slaktade djuret har grovstyckats hänger slaktaren upp de olika styckningdetaljerna på sådana krokar. Jag hittade inga köttkrokar i förrådet men väl de här grytkrokarna. De är vackra i sin enkelhet.

De har förmodligen använts för att lyfta stora grytor från den öppna elden. Man kan föreställa sig doften från en mustig köttgryta. Smeden som tillverkat krokarna har gjort ett fint arbete. De kan också fungera som konstverk på väggen.

Grytkrokarna är mycket konkreta och begripliga men kan man säga det om ”det krökta rummet”? Einstein visade hur hans ekvivalensprincip leder till att gravitationen inte längre kan vara en kraft utan en effekt av det krökta rummet. Lättförståeligt, eller hur?

Ibland inser jag ändå att det finns ett krökt rum. Det är när jag håller den diskade tallriken i handen och helt plötsligt flyger den i en båge över rummet och hamnar på golvet i tusen bitar. Men det var nog inte det Einstein tänkte på när han utvecklade sin teori.


Tema Krokigt: "Det skall krökas i tid det som krokigt skall bli"



Som framgår av det som finns på bilden kommer detta att handla om en annan form av kröka. Lika fullt kan man bli krokig även av detta kröka. I snapsglas skall kröken serveras, det är bara på bandy och jakt som kröken kan intagas på annat sätt.

Snapsglasen kommer från Eskilstunahemmet (en samling som finns i föremålsarkivet Raspen). Ganska fina tycker jag, kanske något små. Det skulle vara roligt att höra vad ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg skulle ha sagt?

Man påstår, det finns dokumenterat på Google också, att Anton Niklas sa såhär om små snapsar: ”Efter skenhelighet och sedlighet är små snapsar det jävligaste jag vet”. Den ärkebiskopen talade klarspråk.

Troligtvis hade han krökat någon gång utan att bli krokig. Ur denna ärkebiskops mun kom många ord som inte har med religion att göra.


Tema Krokigt: "Galgar ska ha krok!"



På ett hotell jag nyligen besökte hade klädgalgarna i garderoben inga krokar. På toppen av dem satt istället en rak metallpinne avslutad med en liten knopp, vilken skulle föras in i en skena med ett litet hål för att hänga på avsett sätt. Skaparen av denna egendomliga galgmodell hade förmodligen avsikten att minimera gästernas stölder av klädgalgar (en dylik hemma i pörtet hotell Negresco eller Waldorf Astoria ger status), men totalt förbisett samma gästers behov av praktisk komfort. Först efter mycket trixande och krokigt böjande av kroppen hängde byxor och kavaj på sin rätta plats.

   Nej, klädgalgar ska förstås ha en riktig krok för upphängning på stång, som denna från ”Erikssons Skrädderiaffär tel 52 i Sköldinge” (inte så stöldbegärlig…). Det gäller galgar av alla material (trä, plast eller metall) och för alla typer av plagg (byxor, kostymer, skjortor, jackor, slipsar, klänningar och allehanda andra kreationer).

   Galgar är enligt definitionen ”redskap för att underlätta klädförvaring”.  Det bör alla formgivare i denna bransch tänka på. Upp till kamp mot galgar utan krok!


Tema Krokigt: "Krokiga, brokiga, tokiga dukar"



Lägg upp 16 lm och slut till en ring med 1 sm.
Varv 1:* 3lm, 1dst, 3 lm, 1 fm om ringen *12 ggr.
Varv 2: sm till dst, * 1 fm i dst, 6 lm* 12 ggr.

Detta som beskrivs ovan, är början till en duk som virkas. Till detta behövs då en virkkrok/virknål. En virkbeskrivning är inte helt lätt att läsa sig till, det kan bli lite KROKIGT ibland.

Åtskilliga är de händer, mest kvinnliga, som knåpat med virkning, så ock jag, en gång i tiden, men det har gått över nu. Virkkroken på bilden är av ben, gulvit till färgen och svarvad. Brukare har varit Alice Larsson, givare Ingrid Larsson.

Om någon är intresserad av virkning så har undertecknad en hel del beskrivningar på alla tänkbara krokiga, brokiga, tokiga dukar.


Tema Krokigt: "Det är inte allt krokigt som rätas skall"



Denna kofot har i ena änden en tydlig krök och kan därför sägas ha ett ”krokigt” utseende. Den änden är tvådelad för spikutdragning – den andra mejselformad för att bräcka i trånga utrymmen. I handeln kallas kofoten (eller ”kobenet”) följdenligt för bräckjärn.

Avbildade kofot har en historia att berätta. Den är svartmålad och har kvarvarande klisterlappar på skaftet som härrör från polisen, ”tillvarataget”. Vid utredningen av en fräck stöld av mycket värdefulla museiföremål från utställningen ”Fursten” i Kungstornet, återfann polisen denna kofot som tillvaratogs.

Den är registrerad under rubriken ”Hantverk och industri” och nog måste man beteckna den som använd under ett ”smutsigt hantverk”. Den användes att bräcka sönder montern som föremålen låg i och måste tidigare ha ditförts av någon förslagen, illasinnad besökare – troligen under en vid regnrock? Kanske gömts på övervåningen i avvaktan på rätt tillfälle då en medhjälpare uppehöll museiguiden på nedervåningen?

Ja, mina fantasier om hur stölden utfördes går en krokig väg och för att jag inte skall få ta tillbaka något citerar jag ur Pelle Holms ”Ordspråk och talesätt” där det står: ”Det är inte allt krokigt som rätas skall” d.v.s. man skall inte anmärka på allting!



RSS 2.0