Tema Gamla yrken: "Herrgårdskusk"



Enligt Svenska Akademiens ordbok SAOB är kusk en person med yrke att köra åkdon, förspänt med dragdjur; även allmännare om person som mera tillfälligt kör dylikt åkdon.

För ett sekel sedan var häst och vagn det naturliga färdmedlet på landsbygden. Den enkle bonden spände arbetshästen framför vagnen av enkel modell.

Vid herrgården fanns det vagnsstall med en eller flera eleganta vagnar för olika ändamål. Det behövdes en kusk för att köra. Kusken skulle inte bara kunna köra bra utan han skulle också kunna uppföra sig och så skulle han vara snyggt klädd. Allt för herrgårdens anseende. Kläderna tillhandahölls av herrskapet.

Den eleganta kuskrock jag fann i föremålsarkivet är av blått kläde och har manschetter av skunk. Den har burits av en kusk vid Rockelsta.

Under vintern var det kallt att sitta på kuskbocken. Min farfar, född 1881, var kusk vid Ålspånga i Bettna. Han fick arbetet som kusk för han ansågs vara en stilig karl. Han var bland annat utrustad med en vargpäls mot kylan. Om kusken vid Rockelsta hade päls är obekant men det är väl ganska troligt.

Yrket som herrgårdskusk upphörde allt eftersom. Bilen tog över hästens plats. Men har gårdskusken ersatts av en herrgårdschaufför? Det är förmodligen ganska ovanligt, om det ens förekommer.


Tema Gamla yrken: "Knallar"



Dagens så kallade knallar som uppträder på torg och marknader är falsk varubeteckning. En äkta knalle finns nog inte längre. En äkta knalle härstammar från Sjuhäradsbygden och bär sitt varulager med sig.

Under en tid då man inte visste om knallen var utdöd eller ännu var levande fanns det gårdfarihandlare. Knallen gick, gårdfarihandlaren körde cykel eller bil. Knallens säck eller väska innehöll otroligt mycket, säcken bars på ryggen väskan kördes oftast på egna hjul eller en liten vagn. Mest var det textiler och allt som hör till sömnad och stickning, men även en del annat.

Väskan på bilden är en rejäl läderväska men den skulle ha kasserats omedelbart av knallen. Den är för liten och alldeles för tung. Knallarna uppfann språket månsing, ett hemligt språk. Vet någon vad följande betyder?:

”Kroken pintar en stubbe.”


Tema Gamla yrken: "Jungman på världshaven"



Min morfar, född 1875 i Loftahammar, gick till sjöss tidigt. Först var han kajutvakt och kockpojke på båtar som gick mellan Småland, Norrköping och Stockholm. Men som 16-åring var han gammal nog att ge sig ut som jungman på världshavens stora, tremastade segelfartyg liknande den modell som ses på bilden. Ett hårt och farligt jobb, som höll på att kosta honom livet.

   Att sätta, eller reva, de många högt placerade seglen medan fartyget rullade på vågorna var inte det värsta. Stormarna var farligare – men inte heller stiltje var att leka med.

   En gång på vägen till Rio de Janeiro tog dricksvattnet slut vid ekvatorn och fartyget rörde sig inte när vinden dog. Men då kom regnet, oavbrutet under tre dygn!

   Under en annan seglats strax före jul 1894 från Slite till Rio sprang skutan Axel läck under full storm och besättningen fick kämpa vid pumparna. På kvällen skulle morfar ta över rodret, trodde han. Men det var Johansson från Stockholms tur, eller snarare otur. Hela riggen spolades över bord midskepps och Johansson följde med, utan chans att rädda sig. Medan morfar lyckades hålla sig kvar vid balanshjulet på pumparna. Mörkret var kompakt. Man kan säga att undertecknad inte hade sett världens ljus om han stått vid rodret den gången.

   Morfar berättade många sådana historier från sin tid som jungman, en yrkesgrupp som ju fortfarande finns i handelsflottans besättningar liksom de något mer erfarna matroserna. När det blev dags att bilda familj flyttade han emellertid hem till ett något mindre farligt jobb längs Östersjökusten. Nämligen som pråmskeppare med uppgift att frakta timmer åt Holmens bruk. Det yrket har numera inte så många utövare.


Tema Gamla yrken: "Sotare"



Väljer att skriva om sotare/skorstensfejare. Ett yrke som härrör från senare delen av 1500-talet. Tyska skorstensfejare invandrade då till Sverige och blev pionjärer och startade upp en helt ny yrkeskår i landet.

Lärgossar (nynas) klättrade nerifrån och upp genom skorstenen under att de samtidigt sotade den. Lisa Tetzner har skrivit en bok om Sotarpojken, där hon skriver om hans vedermödor. Jag har själv inte läst den, men ska försöka få tag i den på biblioteket.

Efter 5 år kallas lärlingen Stor och det är steget under gesäll. Efter ytterligare 10-12 års yrkespraktik är sotarlärlingen utlärd och får sitt gesällbrev och rätt att bära gesällbälte. Ett brett läderbälte med ett spänne av mässingsplåt prytt med Sveriges Riksvapen.

Drottning Kristina lär ha gett gesällen denna rätt att bära emblemet på spännet. Min första man, mina barns pappa, var sotare och ägde givetvis spännen, ett större till arbetsoverallen och ett mindre till fritidsklädsel. Vår son är nu dess ägare.

Något annat som kännetecknar sotarna var deras språk, Knoparmoj, sotarnas yrkesjargong. Ett svårbegripligt och hemligt språkbruk som bygger på utbyte och förvrängning av svenska ordformer. Ord har lånats in från t.ex. romani och månsing som är västgötaknallarnas hemliga språk. Googla gärna på ”knoparmoj ordlista”, det är både intressant och kul.

På bilder och teckningar av sotare förekommer ofta stormhatt/cylinderhatt. Kurpis heter den betydligt bekvämare och varmare sotarmössa som numera används. Min man hade stormhatt som han bar ibland, kanske mest för skoj skull, vid speciella tillfällen, och som utgjorde ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Han blev då ofta fotograferad av turister.

Det sägs också att sotaren förde tur med sej, om han var den första man såg på morgonen och som man tog i handen, givetvis skulle han då vara svart av sot, annars uteblev turen.

Cylinderhatten-Stormhatten på bilden är tillverkad år 1800 och har brukats av Edvard Pettersson i Nyköping. En gåva till Raspen förmedlad av Axel Johansson.


Tema Gamla yrken: "Forskning pågår"



En ”ciselör” – vad är nu det? Jo, det är en hantverkare som med hammare, mejsel och puns åstadkommer reliefutsmyckning på ett metallbleck.

I föremålsarkivet hänger denna taklampa, tillverkad 1912 av ciselören Hjalmar Andersson (1890-1970) verksam i Nyköping. År 1912 var han under utbildning i hantverket. Kanske gick han i lära hos mästerciselören Knut Wiholm (NK:s verkstäder)?

Jag gissar att detta är Hjalmar Anderssons gesällprov. Han har signerat pjäsen med namn och årtal. Senare startade han och drev Nyköpings Ciselörverkstad tillsammans med två kompanjoner från 1931. Det är ett mödosamt finlir för att få fram detaljerna så hantverket som ciselerare dör sakta ut och man övergår till det enklare som blir metalltryckning istället.

Själva lampstommen är utförd i mässing och på Sörmlands museums registerblankett står: teknik ”ciselerat”, vilket betyder att utsmyckningen alltså är hamrad fram i metallbleck för att ge relief. Bilderna föreställer mytologiska scener och är utförda i typisk jugendstil som var mycket ”inne” i Sverige på 1910-talet. Lampan har tydlig sakral anknytning genom den ciselerade textrad som löper runt stommen. Den lyder (med gammalstavning):

VÅR FÖRGÅR – MENSKOÅR FLYKTA – SIST STUPAR EN DÖDELIG SIÄL OCH GRAFVEN GRÖNSKAR OCH DERMED VÄL – MEN JORDENS RUND – GÅR ICKE TILL GRUND.

Med tillgång till Google kan jag konstatera att det är en strof ur dikten ”Vallgosse visa” av Erik Gustaf Geijer. Den finns i ”Skaldestycken” (1835) och inleds med ”Lustigt mod/Lätt blod”. I tredje strofen står ovanstående text.

Kyrkorådet i Nyköpings Östra församling har överlämnat lampan som en gåva till museet år 1977. Kanske kyrkorådet en gång i tiden beställde tillverkning av lampan för något ändamål alt. någon lokal. Eller också inköpte rådet detta, den unge (22 år) ciselörens gesällprov då man gillade dess sakrala utformning och inskription. Vem vet – forskning pågår!


Tema Gamla yrken: "Kittelflickare"



Vad gjorde en sådan? Ja, inte kittlade han flickor, även om en snapsvisa antyder just detta: En kittelflickare här bor i staden, han kittlar flickor mest hela dagen. Han kittlar stora, han kittlar små…

  Nej, en kittelflickare förtennade och lagade kopparkärl. Yrket hade låg status, då det ofta var kringresande som kom till gårdarna och erbjöd sina tjänster. Flaskan på bilden har troligen använts för mjölk och annat matnyttigt. Om det skvallrar ett lager tenn på insidan, tänkt att skydda kärlet mot rost och livsmedlet från höga kopparhalter.

  En mycket omtalad kittelflickare var John Bunyan som levde i England 1628-1688. Skickligheten till trots, det blev hans kristna tro som gav berömmelse. Han skrev allegorin Kristens resa, en troendes färd genom försåt och frestelse. Boken är en av världslitteraturens mest översatta. Huvudpersonen flyr från Fördärvets stad, kämpar i Misströstans dy, tar sig igenom Dödsskuggans dal och når så småningom saligheten.

  Verket kom till under de tolv år som John Bunyan satt fängslad efter att ha predikat utan tillstånd. Tänkte han någon gång på sitt hantverksyrke? Kanske - men säkert utan association till flickor. Det engelska ordet för kittelflickaren är tinker, också det nedsättande genom en annan betydelse – fuskare.


Stolar: "En stol i tiden"



Det finaste som finns av stolar är väl en tron – en kungatron. På Stockholms slott i Rikssalen står Silvertronen som var en gåva från Magnus Gabriel de la Gardie till drottning Kristinas kröning 1650. Tronen har gjutna delar av silver på en stomme av trä.

I andra ”ändan” av finhetsgrad är en tron av keramik med vattenspolning. Den första vattentoan konstruerades i England redan 1589 men den blev ingen succé. Den första vattentoan som användes i Sverige var på Västerås stadshotell 1908.

1936 byggdes ett studentbostadshus i Uppsala. Det utrustades med en vattentoalett till varje rum, något som på den tiden var en ofattbar lyx. Huset döptes till Klosettpalatset och räknas till en av de klassiska Uppsalabyggnaderna. Vid invigningen av huset roade sig studenterna med att spola i samtliga toaletter samtidigt. Följden blev en rejäl översvämning i hela huset.

I föremålsarkivet hittade jag ingen vattentoa men väl ett torrdass. Konstruktionen av det ligger verkligen i tiden. Här kan man separera urin från fast avfall. Under hålet står en porslinshink med bärhandtag. På dörrens framsida sitter en porslinsskål med tratt och tio avrinningshål. När dörren stängs leder tratten ner i ett halvmånformat kärl som står framför hinken. I det kärlet samlas urinen upp. Åldern på denna ”tron” är okänd.

Konstruktören av detta torrdass var verkligen framsynt. I många trädgårdstidningar kan man läsa tips om hur man ska utnyttja det såkallade guldvattnet till gödning av trädgårdens växter med gott resultat.


Vilka personer är det som skriver?

Det är snart ett år sen första inlägget publicerades i Seniorbloggen. Vill du veta mer om personerna som bloggar? Klicka på bilden nedan.



Trevlig helg!
/Pär Jonsson, Sörmlands museum


Stolar: "Ett nytänkande i bitar"



Svarvade ben i trä, armstöd av läderband och klädsel i robust linne eller skinn… safaristolen väckte stor uppmärksamhet när den presenterades i mitten på 40-talet. Formgivaren och möbelsnickaren Elias Svedberg, knuten till NK:s verkstäder i Nyköping, hade gjort en svensk variant av danske Kaare Klints skapelse.

  Möbeln blev otroligt populär och prydde både fritidsstugor och flotta villor. Den tillverkades i flera decennier. Jag minns själv de fyra stolar som maken och jag köpte till vårt första hem. Tyget var grovt, rutigt i rött och grönt. Så snyggt!

  Framgången berodde inte bara på utseende, bekvämlighet och hög kvalitet. Safaristolen fanns med i den nu klassiska Triva-serien, den som verkligen förändrade sättet att ta fram och leverera sittmöbler, bord och hyllor.

  Svenska slöjdföreningen hade efterlyst produkter ”för den moderna familjens behov och som lämpar sig för serietillverkning”. Elias och hans medarbetare inredningsarkitekterna Lena Larsson och Erik Wörts deltog i tävlingen och vann första pris!

  Tillsammans med andra formgivare, hantverkare och verkstadsarbetare i Nyköping kunde de därefter skapa något helt nytt - Sveriges första monterbara möbler!

Allt levererades i platta paket - långt före Kamprad och Ikea.


Stolar: "Varför jag hatar Ghost Chairs"



Stolen på bilden är en svensk empirestol som tillverkades 1924 i Stockholm. Det där är ingen Ghost Chair. Trots att den är upp emot 90 år skulle man än idag kunna vila benen genom att ta plats i stolen. Visst är den använd, något nött och sliten. Guldfärgen flagar och klädseln inte helt ren. Men det är i alla fall en vacker och hederlig svensk stol och ingen Ghost Chair.

Varför hatar jag nu Ghost Chairs? Det är ju en mer eller mindre helt vanlig eller ovanlig plaststol. Mitt hat och avsky beror på en blåhårig starkt överviktig amerikanska.

Min fru och jag var på operafestival i Savonlinna. En dag skulle vi ta en tur med en båt och se på ett träpalats som en ryss hade byggt åt en av sina flickvänner. Vi satt och njöt i solskenet uppe på däck i vita plaststolar. Den blåhåriga amerikanskan envisades med att sätta sig framför mig.

Damen började gunga på stolen. Det skall man inte göra om man är överviktig. Helt plötslig går benen på damens stol sönder och hon faller baklänges i mitt knä och stolen rutschar utefter skenbenen. Efter mycket pustande kommer damen upp på fötter. Hennes min var sådan att man kunde tro att jag försökt tafsa på henne. Hur min min var vet jag inte. Det jag vet är att skinnet på skenbenet låg nere vid vristen.

Om nu plaststolar är Ghost Chairs så är det förståeligt om jag hatar dem. Men om jag fick en Panton Chair från 1967 så skulle jag inte tacka nej. Är alla plaststolar Ghost Chairs?


Stolar: "Högt men kanske farligt"



Denna exklusiva, stoppade barnstol i rokokostil med svängda ben och rött sidentyg tillverkades i slutet av 1700-talet och skänktes till museet 1955. Huruvida de barn som suttit i den råkat ut för några olyckor av den typ som Konsumentverket i våra dagar varnar för vet vi inte. Varje år skadas numera ca 800 barn, främst i huvudet, när de på olika sätt ramlar ner från sin uppsatta position. Nästa 20 procent av dem läggs in på sjukhus för fortsatt vård.

   Utbudet av höga barnstolar är enormt. En sökning på Google ger 65 400 träffar som visar en imponerande uppfinningsrikedomen hos formgivare och fabrikanter. Tuffing, Antilop, Robust, Kiddo, Tripp Trapp, Lilla My och allehanda andra märken slåss om föräldrarnas uppmärksamhet och plånböcker. Alla har dock samma huvudsyfte: Att få upp ungarna till matbordshöjd utan att behöva släpa fram telefonkataloger eller kuddar som extra sittunderlag.

   Nutidens standard för höga barnstolar heter EN 14988. Däri stadgas att stolen ska vara permanent märkt med namn, varumärke eller annan beteckning för identifikation av antingen tillverkare, distributör eller återförsäljare, en referens till den standard vars krav stolen uppfyller samt texten ”VARNING. LÄMNA INTE BARNET UTAN UPPSIKT”.

   Detta kände självfallet inte rokokostolens skapare till. Men han (hon?) hade sin yrkeskunskap och dito stolthet. Det räckte en bra bit för att göra en stol som fortfarande fungerar. Hur många av 2010 års barnstolar finns kvar om 200 år?


Stolar: "Kiststol"



Stolar finns det många, speciellt på Raspen. Svårt välja vilken jag ska skriva om, det får bli om en KISTSTOL. Tyvärr finns det ej så mycket uppgifter om den. Är en mycket behändig liten stol, alldeles utmärkt för den som har ett ”compact living”. Tar nästan ingen plats.

Kan användas till förvaring för diverse ting. Om jag var ägare till en dylik tingest skulle jag tänka mej förvar av servetter, ljus, små dukar, dynor, eller en pläd. Bara lyfta på locket och ta fram vid behov. Förvaringsutrymmen finns det aldrig för mycket av har jag märkt, nyinflyttad i en mindre lägenhet.

Kiststolen är tillverkad av både björk och furu och är rödmålad, från vilken tid framgår inte, stolen är märkt på insidan av locket med Inberga.

Var så god och sitt.


Stolar: "Imaginära stolar"



I Raspenmagasinet finns verkligen många stolar. Och fina sådana. Det verkar som om just stolar är något av Länsmuséets specialitet. Att flera kommer från NK:s verkstäder är ju inget konstigt. Detta då man betänker att det måste ligga ett alldeles speciellt uppdrag i att insamla och dokumentera produkter från denna anrika industri.

Bilden föreställer en bekväm fåtölj, med välvd, svängd, stoppad rygg som stilfullt går över i karmarna av ett fint träslag – samma som i de fyra något svängda benen. Klädseln är ljusgrön sammetsplysch – så typiskt för tillverkningsåret som är 1961.

NK-verkstäderna anlitade kända formgivare och denna stol är gjord av Kerstin Hörlin-Holmquist och den ingår i TRIVA-serien. En gång tidigare bloggade jag om ett par stolar från Nyköpings teater, också de tillverkade på NK:s verkstäder. De var från 1929 och tämligen slitna då de byttes ut mot nya i samband med att teatern fyllde 100 år 1984.

Men när det nu gäller stolar och teater så kommer jag osökt att tänka på en teaterpjäs – nämligen ”Stolarna” av den rumänske absurdisten Eugène Ionesco. En berättelse om det strävsamma gamla paret ensamma på en ö i det stora vida havet. Upptagna med att arrangera alla stolar som måste fram innan låtsasgästerna skall komma.

Denna vackra stol var kanske en av alla fantasistolar som scenen skulle fyllas av – imaginärt alltså! Är det absurt så är det!



Fin form: "Schysst spira!"



Söderkisen, som pratade stockholmsslang och visslade efter vackra kvinnor, skulle nog ha uppskattat det här föremålet. Ett älgben förvandlat till käppställ, med klöv och allt.

  Den märkliga och lite makabra förvaringsmöbeln är oscariansk, från slutet av 1800-talet. Men hur tänkte man då? Blev det urgröpta benet en mer praktisk trofé än ett huvud på väggen? Eller ansågs det lyckobringande, likt en hartass?

  Amerikanska skönhetsexperter rekommenderar 12 000 kliv om dagen för den som vill förbätta formen på vader och vrister. Hur många en älg klarar av vet jag inte, men att motion ger skönhet är helt klart. Skogens drottning som just nu äter upp vår trädgård är ett levande bevis. Jag ska visa henne bilden av käppstället. Hon grips nog av fasa och älgar i väg - och får ännu snyggare skankar.


Fin form: "Miniatyrernas mästare"



Den här keramikvasen är av porslin med blomdekor. Den är ganska anskrämlig i mina ögon. Ska man hitta fin form inom keramikområdet går tankarna genast till Bernt Friberg (1899-1981), som verkade som keramiker vid Gustavsbergs fabriker. Han kom dit 1934 och började som drejare åt Wilhelm Kåge vars insats inom svensk keramik blev epokgörande.

Friberg ansågs som Gustavsbergs ledande drejare.

Friberg började experimentera med olika glasyrer. Han lyckades närmast på måfå åstadkomma ”harpäls”-glasyren, som gjort honom så känd.

Fribergs första offentliga utställning ägde rum 1941 och då tillsammans med arbetskamraterna Stig Lindberg och Calle Blomqvist.

Bernt Fribergs formspråk är klassiskt och återhållsamt. Ofta utgår han från klotet och varierar genom att lägga tyngden på ”skuldran” eller på ”buken”. Han gör också en del höga, slanka vaser, som är mycket eleganta och ibland också ges en viss kantighet. Hans skålar är så tunna och skira att man nästan kan se igenom godset. Formen är rundat kvadratisk eller triangulär. Han kallas även för miniatyrernas mästare - hans minsta pjäser är keramiskt sett hans största. De är så små att ett tiotal kan rymmas i en hand. Ett mysterium hur man kan dreja dessa små konstföremål.

Men det är kombinationen av form och glasyr som gör Fribergs stengods så fantastiskt. Det är en upplevelse att ta en vas eller skål i sin hand och smeka den vackra formen, känna den lena ytan och insupa den underbara färgen . Han har ett fåtal formtyper av vaser och skålar men färgrikedomen bland glasyrerna är så mycket större. Som en bukett av vårblommor, diskret men aldrig slätstruket.


Fin form: "Ett uttryck med flera betydelser"



På den tiden när Gunder Hägg kutade runt tre varv plus trehundra meter på en idrottsplats på 3, 43 minuter visade han upp en typ av fin form.

Venus från Milo visar i sitt armlösa tillstånd upp en helt annan och mera tilltalande form av fin form. Det var lite annat än den form dagens fotomodeller visar idag och den Twiggy visade upp 1966. Egentligen hette Twiggy Leslie men hennes form var pinnig. Twiggy betyder enligt ordboken pinnig och stackars Leslie hade faktiskt pinnig form.

En annan form är den som finns på bilden, som ibland kallas sockerkaksform ibland aladåbform. Min mormor gjorde Savaräng i en liknande form så för mig är det en Savarängform. Formen på bilden har använts i Eskilstunahemmet som är en samling som finns på museet. Det finns ingen uppgift vad eskilstunaborna använde den till.

En sådan här eller liknande form kan väcka liv i gamla doftminnen. Titta på formen, sniffa lite försiktigt och ni kan nästan känna hur det luktade när mor, mormor eller farmor tog ut en nybakad sockerkaka ur ugnen.

Om ni känner det är det en fin form även om den skulle vara bucklig och misshandlad.


Fin form: "Taffel på utflykt"



Från mitt redaktionsfönster på Läkartidningen kunde jag under åtta år (1998-96) nästan dagligen se Sigvard Bernadotte med tredje hustrun Marianne gå ut och in i det funkishus på Östermalmsgatan i Stockholm där de bodde högst upp. Han var då över 80 år (född 1907) och det var märkligt att på avstånd begrunda att denne något åldrade gentleman mot många odds var en av landets mest kända formgivare.

   Som son till ”gamle kungen” (Gustav VI Adolf) blev Sigvard 1926 den förste i släkten Bernadotte som tog studenten och tre år senare akademisk examen. Via studier vid Konstfack under Olle Hjortzberg utvecklade han en stram och koncentrerad formgivning, som praktiskt taget varje svensk kommit i kontakt med. Konservöppnaren Röda Klara, plastskålserien Margrethe och flaskan till Explorer Vodka för att nämna några kända skapelser. Eller mer exklusiva silverföremål hos Georg Jensen.

   Servisen på bilden, ”Taffel” i brungul plast för friluftsliv, kom under tidigt 1960-tal. En fyrkantig hink med lock och bärrem samt inuti fyra tallrikar, bägare och matburkar plus två termosar (saknas här). Onekligen en fin, funktionell form. Sigvard Bernadottes tanke var väl att matrasten för bilburna familjer på söndagsutflykt skulle underlättas. Inga lösa porslinstallrikar och kantstötta koppar behövde stuvas in i svampkorgen. Jag har faktiskt själv varit ägare till en Taffelhink med innehåll, och kan intyga att den fungerar utmärkt.

   Men även den finaste formgivning blir på något sätt gammeldags eller ”ute”.  Papperstallrikar och engångsbestick i plast har tagit över. Nyttjarna av dessa lämnar tydliga spår efter sig. Det gjorde inte Taffel-familjer.


Fin form: "Molekyler"



Jag måste erkänna att detta fotografi av en modell som visar uppbyggnaden av penicillinets molekyl är elegant gjord och mycket åskådlig för den som läst kemi. Verkligen ”fin form”.

Den har säkert ingått i ett utbildningspaket och syftat till att bibringa gymnasieelever kunskap om läkemedelskemins storsäljare. Det är Kabi-Fermenta i Strängnäs som tagit fram modellen och denna industri har verkligen gjort ett och annat penicillinpreparat genom åren.

Men jag kom också att tänka på en annan och kanske allvarligare sak. Vem tar fram modellen för EPO-molekylen (dopingklassat preparat)?

”Jag måste komma igång med träningen igen”. Så tänker varje toppidrottsutövare när stortävlingens startdatum närmar sig. Vad göra - jo träna, träna och träna är det enda som gäller. Hur är det med konditionen - och pulsen - ligger den på lagom nivå?

Just det - nivå! Kanske träningen skall genomföras på väldigt hög nivå? Då slipper jag hålla på och krångla med EPO som triggar de röda blodkropparna. Uppe i bergsmassivet Pamir ligger träningslägren tätt. Jag åker dit och när jag så kommer hem därifrån och journalisterna ställer sin obligatoriska fråga inför mästerskapen - ”Hur känns det”?

Då kan jag med tillförsikt säga att jag känner mig i ”FIN FORM”.


Fin form: "Tackar ja till en svängom"



FIN FORM tycker jag det är på dessa damskor i siden med pärlbroderi och frans fram. Tillverkade runt 1900. Klacken har en FIN FORM, 5 centimeter hög  läderklädd  taxklack.

Tänker mej att ha dem på mej vid danstillfällen för då kommer jag i FIN FORM. Tackar gärna ja till en svängom. FIN FORM är något att sträva efter.




Bortglömt: "Snörliv"



Skönt att användandet av detta , för oss kvinnor, tortyrredskap är bortglömt. SNÖRLIV, vem var det som uppfann det, allt för en smal midja. Visst, ska inte förneka att det kan vara snyggt och fint och att kläderna sitter bättre, men det kan inte vara bra för inälvor och andra till kvinnokroppen hörande delar.

AJ, AJ vad ont det skulle göra att bli fångad i snörliv. Kan man andas? Kan man röra sej? Mycket tveksamt. Vet ju hur det kan kännas om något favoritplagg hängt i garderoben för länge och krympt, som det tyvärr gör ibland. Det är nog en kvinnlig företeelse, eller har männen också samma problem. Skulle de sätta på sej ett snörliv. Nej tror inte det, de är nog klokare än oss kvinnor. I det fallet. Vad kallas sådana tankar? Vi lämnar det.

Nu till SNÖRLIVET igen. Tänk att ryggen på detta ”plagg” är kantat med 2 rader valfiskben. Hur hårt är inte det. Valfiskben, (nu känner jag smärtan igen) och sen ska det snöras och dras åt i de 13x2 metallringarna på var sida om valfiskbenen. Plagget jag refererar till är tillverkat under andra hälften av 1800-talet.

Nej, släpp valkarna loss och trivs med din kropp kvinna och låt snörlivet vara bortglömt för evigt.


Lyx: "Lyxen stiger, sa bonden, köpte dynglasset för aderton skilling."



Jag hade spanat in detta sagolikt överdekorerade bordsunderrede – den rektangulära marmorskivan stod vid sidan – vid en annan vandring i Raspenmagasinet.

När ämnet bestämdes till ”LYX ” så var saken klar – där stod den fullödiga representanten för begreppet ”LYX” eller ”prål” som man också kan kalla det. Synonymerna för lyx är många!

Det här är ett bord i stilen ”barock” = 1600-tal. Det har kraftiga, rikt utsirade och i trä utskurna, guldförgyllda ben. Kolla bladguldet – det skulle gå till en förmögenhet bara det i dagens (2010 års) pris. Ett mästerstycke för en oerhört skicklig träsnidare ihop med en förgyllarmästare. Men vilket pyssel för den som ansvarade för städning och damning!

Bordet har tidigare stått i Gamla residensets barocksängkammare som ett prov på den tidens överlastade smak. Ja, lyx var det då och är så även idag. Troligen skulle ingen komma på tanken att låta tillverka en dylik pjäs idag. Men självklart är lyx olika för olika människor!

Eller som talesättet: Lyxen stiger, sa bonden, köpte dynglasset för aderton skilling. (F. Ström: Svenska ordstäv (cop 1929).


Lyx: "En björk i fönstret"



Sätt krukväxten i en björkstam av keramik! Så gjorde man förr i tiden. Blomkrukan har hål i botten och ”håliga grenar” samt ett skålliknande brunt fat. Den är tillverkad 1897, hos Gustavsberg.

Men hur populär var den, vem har skapat pjäsen?  Tyvärr - inte ens på fabrikens mycket sevärda porslinsmuseum kan man ge besked.  Däremot anses dagens låga auktionspris, 800 kronor för en liknande kruka, vara bevis på att nästan ingen bryr sig om sådana här ting i dag.

Kan krukan vara typisk för förra sekelskiftet, en rest från den svenska nationalromantiken? Då var björken en viktig symbol. På Skansen, skapat 1891, planterades många träd. Konstnären Carl Larsson målade Frukost under stora björken 1896. Säkert gnolade man på Zacharias Topelius Björkens visa, också om poeten var finlandssvensk. Ni minns ”Vid den klara rand av en blommig strand sjöng en björk ibland ….”

Däremot skrev Viktor Sund sången Där björkarna susa först 1915. Kanske hade han en ”björkkruka” i sitt arbetsrum?


Lyx: "En byväg på vintern"



Vad det kändes lyxigt när de gamla skridskorna – spiskrokarna – ersattes med  vita konståkningsskridskor liknande bildens. Drömmen att bli en skridskoprinsessa kunde bli verklighet – i teorin i varje fall. Tänk att få dansa fram över den blanka isen i en glittrig dräkt med en jublande publik omkring sig.

Lyx kan också vara att gå alldeles ensam på en byväg på vintern. Snön har fallit under natten. Det finns inte ett spår på den oplogade vägen. Bakåt syns endast de egna fotspåren. På fälten ligger snön som ett fluffigt täcke. När solen stiger upp över de snötyngda granarna vid skogsbrynet är hela fältet täckt av gnistrande diamanter. Björkarnas grenar är nertyngda av kristaller som skiftar i regnbågens färger.

Inte ett spår av varken djur eller människor stör blicken och tystnaden är total. Inget ljud av bilar på avstånd. Himlen är turkosfärgad och inget flygplan bullrar fram med sina vita kondensstrimmor efter sig.

Detta är den verkliga L Y X E N !

 


Lyx: "Slott och pärlor"



Lyx i äldre tider var ofta att bygga större slott än vad andra hade. En av Ludvig XIV:s finansministrar byggde sig ett slott som knäckte det lilla eländiga slottet, Louvren, där Ludvig bodde vid den här tiden. För att den här finansministern hade knäckt Ludvig hamnade han i fängelse.

Han fick sitta där i mer än 15 år, han dog då. Hade han inte dött hade han kanske suttit där än i dag eller blivit omtalad hjälte under franska revolutionen. Ludvig satsade allt han kunde och lite till för att få ett större och finare slott. Han byggde Versailles och det finns nog ingen byggnad som har överträffat detta bygge. Detta kan man nog kalla för lyxvåning.

Pärlor är lyxig lyx. Äkta pärlor är något av det finaste som finns i lyxväg. Tyvärr är halsbandet som Harriet bär inte av äkta pärlor. Men på sitt sätt är det äkta i alla fall. Pärlor av elfenben är inte fy skam. Skulle man komma hem med ett sådant i dag och fastna i tullen hade det nog blivit dyrt. Det är ett brott att komma hem med elfenben. Halsbandet har en gång burits av en adelsdam. På engelska är en äkta pärla, pearl, det är bara äkta vara som är pearl.

I det gamla Egypten grundlades nog lyxlivet. I sina mortlar krossade slavarna Lapis Lazuli. Den krossade ädelstenen blandades med olja och användes till att sminka ögonen med. Vanliga egypter krossade träkol och gjorde sitt ögonsmink av denna blandning.

Cleopatra VII och hennes Antonius gjorde allt vad man kan tänka sig för att överglänsa varandra med lyxiga middagar. Cleopatra tog hem priset. Hon krossade en stor dyr pärla och blandade krosset med vin. Antonius sörplade i sig soppan och överlevde. När Cleopatra berättade vad det var som han druckit erkände han sig besegrad.

Detta måste nog vara den lyxigaste drink som någon har satt i sig och överlevt. I sagor från orienten omtalas det att giriga och oärliga kungar och prinsar kunde få sig en slurk smält guld i munnen. Om det nu var så, så inte var det gott och inte överlevde den stackaren som fick drinken.


Lyx: "Miljövänligt fordon från fordom"



Detta måste vara något av sparkstöttingarnas Rolls-Royce. En barnkälke utformad som en spark med hel fotbräda. Medar och stativ av metall, resten av trä. Vitmålad med grön rand. Sits, rygg- och armstöd klädda med röd plysch (!). Fotbrädan klädd med korkmatta mönstrad i röda och gröna nyanser. Svart handtag. Tillverkad omkring år 1900 och en verklig prydnad i Raspens samlingar. Knappast något för arbetarklassens barn, snarare en riktig lyxprodukt från en skicklig hantverkare.

   Enligt Wikipedia uppfanns sparkstöttingen i övre Norrland under senare delen av 1800-talet. Den första sparken med stålmedar (och ”knorr” i änden) tillverkades i Orsa. Andra tidiga sparkmodeller hade konstfullt utförda medar och bearbetade trädetaljer som handtag och stolpar med fin svarvning. De gyllene sparkåren inföll under 1940-talet, när bilarna stod uppallade på grund av bensinbrist. Det största företaget, J Malmqvist & Son i Växjö, tillverkade då ca 135 000 sparkar om året! I dag är Vansbro Sparkfabrik ledande med 5 000 exemplar om året. Vackert dekorerade sparkar, exempelvis med kurbitsmålningar, ser man då och då norr om Dalälven.

   Som miljövänligt fordon är sparken suverän, fullt i klass med cykeln, även om några försök faktiskt gjorts med motordrift.  Dessvärre kräver den ett underlag som med det varmare vinterklimatet blivit alltmer sällsynt i en stor del av Sverige. För folk i de sydligaste landskapen är det rentav lyx att få sparka sig fram på stålmedarna.


Bortglömt: "Laterna Magica och Camera Obscura"



Detta är två saker, som om de inte är bortglömda så är de helt passé. Eftersom Camera Obscura är den äldsta saken så tar vi den först. Camera Obscura är latin och betyder ”mörkt rum”. Det är ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen. Om det i ett mörkt rum faller in ljus genom ett litet hål i väggen kan det på den motsatta väggen bildas en svag uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Principen beskrevs redan på 1000-talet av araben Ibn Al-Haitham.

På 300-talet f.Kr. beskrevs ett liknande fenomen av Aristoteles. Tekniken användes av konstnärer som hjälpmedel när de gjorde skisser. På 1600- och 1700-talet monterades linser i hålet och man fick då en större, skarpare och rättvänd bild. Canaletto och Jan Vermeer påstås ha hållit på med detta ”konstskojeri”.

Laterna Magica, inte att förväxla med Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica”, är en tidig typ av bildprojektor som utvecklades på 1700-talet. Ljuskällan till den Laterna som finns på bilden var stearinljus eller oljelampa, det blev bättre ljus med tiden. Med ljuset och inbyggda linser kunde man visa bilder på en vägg. Från början var det målade glasskivor man använde för visning men det blev också bättre med tiden. Genom att framställa bildband kunde man visa ”rörliga bilder”.

Runt 1850 fanns det i Wien en gubbe som ordnade visningar mot entré. Laternan var monterad på en vagn som kunde kördas fram och åter. Det som visades var bl. a. spöken, djävulen och samtal med avlidna släktingar och andra hemskheter. Myndigheterna blev tvungna att stoppa dessa visningar då åskådarna började visa mentala skador.

Laterna Magica har under senare tider använts av magiker ända fram till 1920-talet. Franska bilder fanns också som visades mot betalning, de fanns företrädesvis på turnerande tivoli. Det var annat stuk på detta än på dagens actionfilmer.

Jag var tvungen att skriva detta direkt annars hade jag glömt bort det och då hade det varit bortglömt.


RSS 2.0