Bortglömt: "Viktigt vanligt vatten"



Först en liten undring: Varför heter denna tingest brandspruta?  Den kan ju knappast, likt sagans drakar, spruta ur sig några eldslågor och ge upphov till brand. En mer korrekt benämning vore väl brandsläckare, även om man betvivla att denna lilla pyts på 10-15 liter med vatten och tillhörande pump från förra sekelskiftet förmår släcka någon större eldsvåda.

   För inte alltför länge sedan kunde man i hotellkorridorer se denna variant i brandberedskapens tjänst. Men anmärkningsvärt ofta hade man glömt en viktig detalj - att fylla pytsen med vatten. Numera är den ersatt med en effektivare pulversläckare, som dock många inte har en aning om hur den ska hanteras. Kanske var det lättare med pytssprutan?

   På mitt gamla regemente hände det sig att mannarna i brandberedskapen fick i uppdrag att elda upp ett gammalt skjul som var rivningsfärdigt. Olyckligtvis blåste det hårt den aktuella dagen, varför den så kallade röde hanen hoppade över till en betydligt större lada. I denna fanns regementets samlade bestånd av tjärvallade träskidor, en synnerligen eldfängd materia. Den magnifika brasa som därvid uppstod kunde nog ha hindrats om inte brandberedskapen glömt en viktig detalj: Nyckeln till den vattenpost som skulle förse brandslangen och sprutan med nödvändig ”ammunition”, alltså vatten.

   För att citera Peter Dalles uppfinnare från Sundbyberg: Tänkte inte på det!


Bortglömt: "En lykta under kjolen"



Lyktan på bilden ger dåligt ljus. Vad gör det? Det är värmen som är viktigast.

  Vad folk måste ha frusit i kyrkan förr i tiden! Gudstjänsterna var långa och bänkarna iskalla. Då behövdes verkligen en spiklykta eller kjolvärmare. Den här är av bleckplåt med hållare för ett ljus.

  Kvinnorna placerade de tända lyktorna på golvet, under sina vida kjolar.  Men… eldfaran då? Kanske den inte var så stor, de mönstrade urtagningarna i plåten är ganska små.

  Både herrskapsfolk och pigor blev säkert dåsiga när värmen spred sig upp längs benen. Många var trötta efter veckans slit, så också männen. Karlarna smusslade med snuset för att hålla sig vakna medan kvinnorna tog hjälp av doftande örter. I kyrkobuketten fanns exempelvis salvia, isop, mynta, citronmeliss, lavendel och timjan. Gärna också åbrodd som skyddade mot trolldom. Eller lammöra, vars kraft förhindrade åsknedslag. Vem bryr sig om det idag. Nu sätter man upp åskledare.

  Tidigare fanns också en mänsklig väckarklocka i kyrkan – kyrkvaktaren med sin käpp eller stav. Kyrkstöten var lång och nådde längst in i bänkraden. Också den är bortglömd. I Bredareds kyrka i Skara stift är den till och med omgjord till ljusstake!

  Vad har då hänt med kjolvärmarna? Jo, en del av dem har blivit myslyktor och gjort klassresor ända upp till fönsterbrädan.


Bortglömt: "Istället för 1400 varv/min"



Tack och lov är klappträt ett bortglömt föremål som hör hemma på museum. Det är ett föremål som förknippas med tungt arbete. Att tvätta/byka var förr i tiden ett tungt kvinnoarbete.

Arbetet började dagen före tvättdagen. Då lades tvätten i blöt. På tvättdagen flyttades plaggen till tvättbaljan och där gnuggades och skurades de mot en tvättbräda. Efter den proceduren kunde det ”randiga”- det vill säga den kulörta tvätten - sköljas.

Vittvätten bearbetades vidare genom att kokas i en gryta med lutvatten, en mycket stark lösning. När det var klart lyftes tvätten över till en bänk och så klappades lutvattnet ur med ett klappträ.

Sedan återstod sköljningen som skedde direkt från bryggan vid sjön eller i ån. Urvridningen fick ske för hand. Förhoppningsvis kändes tvättarbetet lättare med hjälp av det här klappträt som är så vackert utsmyckat med karvsnitt daterat 1851. Gissningsvis en fästmansgåva.

Uppskattar en brud idag en tvättmaskin med 1400 varvs centrifugering (nutidens klappträ) som fästmansgåva?  Kanske – kanske inte.


Bortglömt: "Krusare"



I en låda hos många ättlingar till mödrar som var födda i början av 1900-talet ligger kanske en sådan här pryl bortglömd. Det är inte en ”pryl” i den egentliga meningen utan bara slarvigt benämnt så - utan en ”krusare”.

Alltså ett ”tångliknande verktyg med skalkar av stål, överdragna med grönt plastmaterial. Smala vita plastrullar som skall rullas mot varandra under press”. Så står det på inregistreringslappen som även omtalar att föremålet har använts i tvätteriet på Jacobsbergs herrgård (adliga släkten Wattrangs gods i Björnlunda sn i  Södermanland).

Men varför krusade man och vad krusade man? Jo, örngottsband ! Och om någon nu inte sett ett ”örngott” = kuddöverdrag med band så beror det på att man numera använder istoppsdito! Men gissa vad viktigt det var på 1940- och 50-talen med krusade örngottsband. Min mor (född 1898) använde tidigare en bordskniv för att krusa banden och hon blev överlycklig när denna krusare kom i hemmet. Den kunde även hennes lille son få hantera då han ville ”hjälpa till” med tvättens efterarbete.

Om det är något som är ”bortglömt” så är det väl en sådan här örngottskrusare och så även tvånget att krusa just örngottsbanden bara för att känna stoltheten som en ansvarskännande husmor.


Sport: "Inte bara för småtjejer"



Avdelningen Sport och fritid är tämligen mager i föremålsarkivet Raspen. Med dess ambition att spegla folklivet i helg och söcken under de två senaste seklerna borde här åtminstone finnas enkla och vanliga ting såsom fotboll, puck, skivstång, bandyklubba och tennisracket. För att inte tala om spikskor och gympadojor. Men frånsett en hylla med gamla skridskor, en ishockeyhjälm och litet småprylar har den som ska skriva ett inlägg på temat Sport svårt att hämta någon inspiration just där.

   Men vänta, längst upp ligger ju tre hopprep. I vår ungdom var detta redskap i huvudsak något för småtjejer att använda under skolrasterna. Numera anses det vara ett effektivt och tufft instrument för träning av benstyrka, koordination och kondition. Och mycket billigare att anskaffa och använda i stället för de maskiner som varje gym med någorlunda självaktning är utrustat med för att i princip åstadkomma samma sak. Därtill oändligt mycket lättare att ta med sig för den som ofta är på resande fot.

   I boxning, en av de tuffaste sporterna, har hopprepet sedan länge en given plats som träningsredskap. Det är imponerande att se även den biffigaste tungviktare köra ett pass med hopprepet och växla mellan att låta repet passera under fötterna en eller två eller rentav tre gånger mellan hoppen. Om boxare nöjde sig med att träna utan att slå varandra på käften och eliminera hjärnceller hos motståndaren skulle säkert fler ägna sig åt ”the noble art of self defence”.


Sport: "En del av människans utveckling"



Sport i olika former har det nog funnits lika länge som människan har stått upprätt på två ben. Vem kunde springa fortast eller längst, kasta spjutet längst och pricksäkrast, bereda de mjukaste skinnen?

Bollen är ett mycket gammalt idrottsredskap. Redan de gamla egypterna och indierna som bodde i Harappa joxade med trasan. Fotboll spelades i England redan på 1200-talet. Det var inga elvamannalag på den tiden, det var så många som kunde stå på egna ben från By-1 som mötte By-2. Olycksfall tillhörde spelet och dödsfall var inte ovanliga. En kung Edvard förbjöd i lag dessa matcher men det var ingen som lydde påbudet.

Att slå varandra på käften var en annan manlig sport. Från början slog man med nakna händer, men en lord Queensberry införde regeln att kämparna skulle ha handskar på händerna. Den ovetande säger då att han humaniserade sporten. Men icke, handskarna kom till för att skydda boxarnas händer inte för att mildra slagens verkan.

Det där med att slå med händerna gjorde man när tennisens förfader uppfanns. Man slog bollen med handflatan, racketen var inte uppfunnen. Man byggde bollhus i varje stad med självaktning. I Paris hette bollhuset Jeu de Paume, paume är handflata. Denna byggnad blev senare ett fint konstmuseum.

Kvinnlig idrott är inte en ny uppfinning. I Rom fanns det professionella kvinnliga boxare och även gladiatorer. I olympiska spel fick de inte delta, där skulle man tävla naken och en naken kvinna var otänkbart. Kvinnlig idrott förekom inte förrän vid förra sekelskiftet. Och då var de absolut inte nakna. Hellånga kjolar gällde för tennisspelare. Kvinnliga cyklister höll på att ställa till med ytterligare en fransk revolution när de började uppträda i hellång byxkjol.

För att inte upptända männens sinnliga lustar skulle benen var täckta en bit upp mot vaden med knäppkängor. Om knäppkängorna på bilden har använts vid cykelturer vet jag inte, det kan inte ha varit ofta för de ser nästan ut som nya.

Damen som ägde kängorna har märkt dem med; Mme La Bnne de Bonde (Madame la Baronne de Bonde). Det måste väl nästan ha varit en sport att knäppa kängorna med de nio kulknapparna. Men tänk på vilken frihet det blev när hon kunde cykla iväg ut i naturen, ensam eller med väninnor.


Sport: "Kan vara en semesterresa"



Cykelsporten omfattar tävlingar på landsväg, mountainbike, BMX och cykelcrosstävlingar och nere på kontinenten också på velodrom. I Sverige är cykelsporten ingen stor publikdragare. Det är den däremot i länder som Frankrike, Italien, Belgien och Nederländerna. Man går man ur huset för att se cyklisterna susa förbi på ett par sekunder.

De största tävlingarna är Giro d´Italia i maj, Tour de France i juli och Vuelta a Espana i september. De är etapplopp som sträcker sig över tre veckor vardera.

De stora etapploppen sänds på en sportkanal i TV. Man får se omkring 200 män i färgglada dräkter cykla cirka 20 mil per dag i tre veckor. Farten kan ibland uppgå till 70 km/tim. Det blir stor dramatik om någon kör omkull och drar med sig flera medtävlare. Där ligger plötsligt en stor hög av manskroppar och cyklar i ett enda sammelsurium. Det reder oftast upp sig och flertalet fortsätter loppet. Det som imponerar är att cyklisterna fortsätter trots helt söndertrasade dräkter så man kan se nakna, blodiga skinkor och sönderskrapade armar och ben. Gör det inte ont?

För mig är de här cykeltävlingarna som visas på TV som en semesterresa genom länderna. Jag får en fin överblick över landskapet i synnerhet via helikopterbilder. Vyerna är otroligt vackra när cyklisterna tar sig upp i Alperna och Pyrenéerna och kameramännen zoomar gärna in gamla slott och katedraler längs vägen. Ortsbefolkningen efter tävlingsvägen gör många arrangemang på åkrarna för att uppmärksamma sin ort. Det är en fin reklam för länderna. Jag känner mig som en fågel som svävar över landskapet.

Cykling är en bra motionsform men man ska nog ha en modernare och lättare cykel än den här cykeln som står i föremålsarkivet. Den är från 1920-talet och av märket Hermes. Priset på en ny cykel 1945 var ca 200 kronor. Tävlingscyklisterna har övergått alltmer till cyklar med karbonram. Priset kan ligga uppemot 100 tusen kronor för de mest framgångsrikaste cyklisternas hojar.


Sport: "På hal is"



Känns skridskorna igen?  Minns du hur svårt det var att leka isprinsessa? Skridskorna på bilden liknar dem som jag själv stapplade fram på i slutet av 40-talet. Dess föregångare var spiskrokarna och efterföljaren halvrör. Gemensamt var att den lösa skenan som aldrig satt kvar! Remmarna kring pjäxan gled åt sidan eller också lossnade både skruvar och fästen.

  Min dröm var vita skridskor med höga skaft och framtaggiga skenor, lämpade för konståkning. Pappa sa blankt nej. Men svarta bandyrör dög bra, också åt flickor. Åh…vem kunde klara ett ”värmlandshopp”  i den fotbeklädnaden!

  Att man slapp skador berodde nog på 16-åriga, MS-sjuka Lydwine från Holland. 1396 var hon med på en skridskotur. Hon föll omkull, bröt sex revben och invalidiserades.

  Efter olyckan började Lydwine se syner och utföra en del mirakel. Hon blev helgon 1890 och skridskoåkningens beskyddarinna 1944.

  Skridskor har funnits i flera tusen år, men nordborna anses ha gjort dem rejält brukbara. Fynd från Finland och Sverige visar hur allt började. Vikingarna använde så kallade isläggar, medar gjorda av djurben som slipats och försetts med hål. Dessa snördes fast under fötterna. Sedan sköt man sig fram med hjälp av en pik, placerad mellan benen. Först under 1400-talet tillverkades medar av järn.

  Redan de gamla vikingarna tävlade om att åka fort. Deras försök på 10 000 meter lär ha tagit nära 1 ½ timme. Annat är det i vår tid. Tomas Gustafssons världsrekord från 1988 var 13.48.20. Holländaren Sven Kramer har sänkt det med över en minut. Nu går det undan!


Sport: "Eller idrott?"



Denna utomordentligt intressanta affisch som jag fann i RASPEN-magasinet illustrerar dubbelheten i begreppet ”sport”. Ser man det från åskådarens synpunkt eller utövarens? Här finns båda.

Det är 1930-tal och vill man då vara stilriktigt klädd skall man vara iklädd brun sportkostym med halvlånga, raka ben (golfbyxor eller ”äppelknyckare”). Även kepsen och skorna är bruna vilket gör sig fint mot den gul/svarta bakgrunden. Det är en ”SportsMan” med firmanamnet WIDENGRENS som har sörmländsk anknytning – Vingåker.

På affischen avbildas en rad olika sporter – eller är det idrotter? Vad är det för skillnad? Ja, egentligen ingen alls men en gång i tiden var det skillnad. Mot 1800-talets slut ville Victor Balck ersätta det utländska (engelska) ordet ”sport” med det ursprungligt isländska ”Idrott”.

Ett ord som har funnits sedan 1600-talet i Sverige, men då visserligen med en vidare betydelse. Han försökte att fastställa en betydelseskillnad som avgjordes av att sport behövde redskap. Kanske är det därför som affischen visar bilsport, tennissport, simsport men också höjdhopp som är en friidrottsgren.

Noterbart är att alla de avbildade ”sporterna” på affischen utförs av män – inte en kvinna finns med. Men kanske har WIDENGRENS gjort en annan affisch med en kvinna i golfkjol – vem vet?


Runda saker: "Morteln med sin mjuka form"



Morteln är ett nödvändigt köksredskap. Den slitna, väl använda, doftar matminnen.

En mortel är verkligen en nödvändig tingest, liksom mortelstöten, pistillen, som hör till. Hur skulle man annars krossa kardemumman till det riktigt klassiska bullbaket?

  Redskapet, som också används på vissa laboratorier, har antika anor. Till exempel lät Egyptens Kleopatra, 69-30 f Kr, mala sitt smink med en mortelstöt.

  I Sverige har den vanliga hushållsmorteln funnits sedan medeltiden, i trä, gjutjärn, mässing eller marmor som på bilden. I Nils-Arvid Bringéus bok Arbete och redskap (om svensk materiell folkkultur före industrialismen) berättas om stora trämortlar eller stampor som användes i norra Sverige och i Finland för att stöta eller krossa gryn. I Skåne fanns senapsknäckan. För större mängder maldes med en järnkula i ett trä- eller lerfat.

  På 1970-80-talen var gamla mässingsmortlar rätt åtråvärda, främst då för samlarhyllan. Bland annat tillverkade Skultuna en serie med tio olika storlekar, från 1817 till cirka 1900. En titt i dagens antikmagasin visar att intresset för dem har minskat, liksom värdet. Men vem samlar prylar för pengarnas skull? Det finns andra skäl.

  Centerpartiets Maud Olofsson lär ha ett 50-tal mortlar i alla möjliga material. I SVT:s Antikrundan gav hon sin syn på deras betydelse. De runda, små eller stora skålarna symboliserar minnen, mat, mammas kokkonst och dofter. Det låter väl fint. För så är det!


Runda saker: "Abacus"



Hur var det nu? Runda saker har inga hörn! Man säger ju att ”bollen är rund”, men ingen boll i sikte. Däremot hittar jag en ställning på fot med träkulor uppsatta på 10 stycken tvärgående, runda metallstänger.

Kulor är runda saker och dessa platsar alltså i ämnet. Detta är en ”kulram” eller ”Abacus” med ett finare ord.

Vad man har haft den till? Jo, i Västra skolan i Nyköping användes den i matematikundervisningen och det förekommer än idag i vissa länder i Orienten (Kina) att handlare räknar fram prutpriset inför häpna turister. Fort och lätt går det!

Så kan man ha nytta av ”runda saker”.


Runda saker: "Jag hade femti och han hade fem"



Små barn, små kulor = spelkulor

Stora barn, vuxna män och kvinnor = fotboll

Seniorer = bouleklot

De små, runda leksakerna av lera blir med tiden större och tillverkade av läder. Sedan blir det runda mindre igen. Då i form av ganska tunga metallklot. De runda sakerna speglar tidens gång tycks det. Visst kan man se en senior spela både kula och sparka boll, men då är det oftast tillsammans med barnbarnen.

De riktigt alerta manliga seniorerna dyker ibland upp i form av "gubblag" som sparkar fotboll mot damlaget, som består av unga, vältränade ungdomar. Men har någon sett ett "gummlag"?

När kroppen börjar bli stel och seg, då är boulespel en alldeles lagom hård motion. Det var prins Bertil som introducerade boulesporten i Sverige under 1960-talet. Svenska Bouleförbundet bildades 1977 och ingår i Riksidrottsförbundet.

Bildens kulpåse påminner om en dikt av Sten Selander som heter ”Spela kula” och den berör  verkligen. Den börjar så här:

Vi spelte kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi  spelte och han förlorade dem..

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.


Fy, att bete sig så! Dikten fortsätter och slutar så här:

Jag skämdes. Jag tror jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Det finns kanske skäl att rannsaka sig själv. Hur kändes det när man gick hem med kulpåsen fylld till brädden och kompisarnas var tunna och slankiga.


Runda saker: "Saker runt om oss"



Innan jorden blev ett klot var den ändå rund, men då som en pannkaka. Det finns ännu människor som anser att det inte stämmer att jorden är ett klot, men de säger inte att jorden är som en pannkaka, den har kanske blivit en kvadrat.

Att komma för nära kanten var farligt, man kunde ramla över den och var man hamnade då var man inte överens om. Påven Alexander VI, Borgia, delade upp jorden mellan spanjorer och portugiser genom att dra en linje på en karta från norr till söder.

Allt väster om linjen tillhörde Spanien och allt öster om linjen var Portugals område. Alexander trodde inte på det här med att jorden var ett klot, hade han gjort det hade han fått dra en andra linje på baksidan.

Om inte så hade allt legat österut om jag hade rest åt öster och då hade det inte funnits något spanskt Sydamerika. Tack vare den här linjen blev Brasilien portugisiskt för det finns ett litet område som ligger öster om linjen.

Blomkrukan på bilden – vad har den med runda saker att göra? Det är en stilig sak i jugendstil. Stället är av guldmålad mässing och krukan av porslin, mönstrad med glasyr i olika färger. Hade man sett en sådan grej i dag i ett hem hade det nog blivit runda ögon.

Egentligen var jag på jakt efter en dopfunt men det finns det ingen i museets samlingar. Hur jag skulle ha fått ihop runda saker med en funt som modell har jag glömt. Det var bättre förr, minnet i alla fall. När man nu försöker att tänka koncentrerat går det bara runt. Jag tror det kallas rundgång.


Runda saker: "Hjulet är runt"

Bland floskler som fotbollsbevakande sportjournalister gärna använder har ”bollen är rund” en hedersplats när ett lags tillkortakommande ska bortförklaras. Däremot skriver de som refererar cykeltävlingar aldrig att ”hjulet är runt” om favoriten blir frånåkt i sista uppförsbacken. Orsaken till det sistnämnda kan möjligen vara att hjulet upphörde att vara runt på grund av punktering.

   Annars är det förstås självklart att hjulet är runt, ända sedan detta uppfanns för miljoner år sedan. Att hjulen under ett skateboard (på svenska rullbräda enligt Svenska Akademiens ordlista) är runda är en förutsättning för åkandet på detsamma. Redskapet uppfanns på 1950-talet av surfare som ville använda sina brädor även när vattnet kändes för kallt eller vindarna var besvärliga.

   De fyra hjulen under brädan är upphängda och ledade ungefär som på rullskridskor och man svänger genom att luta brädan. Det ser förvånansvärt lätt ut när en skicklig skateare glider fram på gatan eller utför djärva tricks i en specialbyggd ramp. Undertecknad, som en gång och aldrig mera provat på att åka skateboard, vet att lättheten bara är skenbar. Sällan har jag dråsat i marken så snabbt och brutalt. Det berodde naturligtvis på att ”hjulet var runt”. Eller kanske alltför runt, om man nu kan komparera ett ord som runt.


Skördetid: "Världen är mindre nu!"



Bland Länsmuseets rika samling av skolplanscher fastnade jag för denna bild. Den visar skörd av ”exotiska växter i sin miljö” enligt  inregistreringen.

Förlagan är gjord av konstnären Nils Asplund (1874-1958). Han var utbildad på Konstakademien och under 1940-talet medverkade han i framställningen av planscher för ämneskunskapen i folkskolan. Den här tillhör samling: ”Västra skolan”.

Här är det te som skördas på en bergssluttning någonstans i Indien eller möjligen Sri Lanka (Ceylon). Det är ett kvinnogöra men också ett barnarbete. All skörd måste ske med mänsklig handkraft - ingen maskinell plockning fungerar. Tebusken är städsegrön och har strödda läderartade blad. De unga bladen ger det bästa teet.

I plantager, som här på bilden, plockas bladen för hand på de knappt meterhöga buskarna 3 – 4 gånger per månad. Ett hårt arbete stundom på mycket hög höjd – tebusken kan växa upp till 3.000 meter och tål frost under vintern.

Man kan undra vad skolbarnen tänkte när läraren hängde upp denna plansch på 1940-talet? Fascinerades de av det ”exotiska” – ville de veta i vilket land teet på bilden skördades? Tänkte de på teburken där hemma, på tesilen eller kannan av lergods?

Om man visade planschen för ungdomar i våra dagar skulle säkert någon berätta att man varit med på en guidad tur upp i bergen på Sri Lanka. Där hade man med egna ögon sett skörden och även besökt teplantagens beredningsfabrik där bladen sorteras, torkas och sedan får jäsa för att sedan paketeras. Världen är mindre nu!


Skördetid: "Skörd – inkokt i glasburk"



I dag är det lätt att ta hand om svamp, frukt och allt det goda som finns i trädgården. Vi stoppar det mesta i frysen.  Förr gällde det att konservera.

  Visst minns ni hermetisk inkokning, glasburkarna med sina gummiringar, speciella klämmor, konserveringsapparaten, vattenbadet… Och spänningen efteråt - hade locken fastnat ordentligt!

  Som ruffhäxa ägnade jag en hel del tid åt att före båtsemestern koka in hemmagjorda köttbullar, välkryddad kalops och köttfärssås. Maten blev godare och billigare än i färdigköpta konserver. Burkarna jag använde var inte de gängse utan sådana som tidigare fyllts med fabriksinlagd smörgåsgurka och skivade rödbetor. Var gummilisten i locket hel och fin fick kärlet ett andra liv, i kölsvinet.

  Metoden att hemkonservera, d.v.s. hetta upp burkens innehåll och förhindra lufttillförsel, kom i början av 1900-talet. Kanske finns den kvar? En butik i stan skyltade härom veckan med både burkar och lösa gummiringar.

  Varför inte… resultatet blev oftast bra. Ett älgkött, inkokat för 40 år sedan, lär vid provätningen ha smakat helt ok. På Sörmlands museum finns en ännu äldre konserv, gråpäron från 1960!


Skördetid: "Korsordets tre bokstäver"



Kommer du ihåg ringlekarnas:

”Skära, skära havre – vem ska havren binda?”

Vid tiden när bildens traktorsits användes var det troligen en man som körde självbindaren. Bildens traktorsits är tillverkad av Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm, ett företag som grundades av en verklig entreprenör. Sitsen ser mycket obekväm ut men med ett fårskinn ovanpå järnet kan det kännas bättre.

”Det skall allra käresta min, var ska jag honom finna?”

Idag sköter även kvinnorna skörden, de behöver inte leta efter en man för att klara av ett jordbruk. De moderna skördetröskorna är mycket avancerade och det behövs ingen mansstyrka för att klara av skörden.

”Jag såg en igår afton uti månens sken”

Om hon ändå vill ha en partner så hittas han i cyberrymden. Det finns många dejtingsajter på nätet.

”När var tar sin, så tar jag min, och så blir NN utan”

Det är många som verkligen finner en partner via nätet och finner lyckan. Men alla får nog inte napp.

”Och det var rätt, ja det var rätt, ja, det var rätt och lagom att NN fick i ringen stå, för ingen
ville ha honom. Fy skam, fy skam för ingen ville ha honom”

Det här är verkligen mobbning i lekens skepnad. Har någon myndighet funderat på saken? Något för Barnombudsmannen?  Det finns säkert några små och även några stora pojkar som gråtit en skvätt då man blivit utan partner.

För den som inte är van att lösa korsord: Skördetid, tre bokstäver =and.


Skördetid: "Skörda storm"



Ett ordspråk säger ”den som sår vind får skörda storm”. Detta ordspråk vänder sig närmast till den sista gruppens sådd.

För att illustrera en riktig skörd och skördetid valde jag ovanstående tavla. Konstnären hette Abraham Bloemaert han var holländare och levde 1564-1651. Jag har aldrig hört talas om honom men han var mycket berömd på sin tid. Rubens besökte honom ofta.

Bloemaert hade nog varit i Rom och sett på Caravaggios tavlor då han har samma teknik ”chiaroscuro”. Tavlans motiv: i ett grönsaksstånd finns en kvinna och en man. Grönsaksskörden har varit riklig. Kvinnan bär en storbrättad ljus hatt men på grund av beskärning av bilden syns inte hatten och mannen har också skurits bort, det viktiga är skörden.

Nu över till en annan skördetid som inträffar i mitten av september vart fjärde år, Riksdagsval. Alla frön som skall bli valfläsk framställs i de olika parti- högkvarteren. När fröna blivit kända kommer motståndarna att göda sina frön så att de skall växa till och överträffa alla de andras. När valdagen kommer har fröna vuxit till rena urskogar av valfläsk. Underligt, hur kan fläsk bilda urskogar.

Efter valet kommer problemet hur man skall förminska den utlovade skörden så att väljarna inte tycker att skörden blir så liten att de kallar resultatet för svek, oår och missväxt. Politik skall vara det möjligas konst men egentligen är konsten inte att uppfylla det möjliga utan enbart det minimala. Eftersom vi svenskar är som vi är behöver valfläsksmakarna aldrig skörda storm.




Skördetid: "Perfekt parfait"



Nu är det hög tid att ge sig ut i skogen och alldeles gratis skörda det som brukar kallas skogens röda guld. Nyttigare sysselsättning finns knappast.

    Ett skafferi fyllt med lingonsylt och varianter såsom rårörda lingon, lingondricka och lingongelé ger många tillfällen till hälsosam njutning under vintern. Kanske behöver man inte samla på sig så mycket som innehavaren av ovanstående, meterhöga lingonkruka av lergod sannolikt gjorde. Det kräver flinka plockare och bärtäta tuvor. Men enligt uppgift skulle innehållet räcka till en båtbesättning, vilket ställer saken i ett annat ljus.

    Likt praktiskt taget varje TV-program vill seniorbloggaren bidra med ett användbart och enkelt recept för fyra personer, i detta fall på en mycket god efterrätt - lingonparfait. En perfekt avslutning på höstmiddagen.

1. Blanda 4 matskedar rårörd lingonsylt, 150 gr kesella gourmet, 4 matskedar gräddfil och 1 deciliter florsocker. Låt den stå i frysen ca 3 timmar. Rör om då och då under tiden.

2. Ta fram parfaiten ca 20 minuter före serveringen så att den inte är för hård. Lägg upp på små tallrikar eller i små skålar och garnera med färska eller frysta tinade lingon.

Smaklig måltid!


Film: "Som Victor Mature"



Vid åsynen av ett par kolonner i Raspenmagasinet, räfflade i guld och grågrönt, fantiserade jag om två jättestora pelare som jag sett i någon film för länge sedan. Men vad hette filmen? Var det ”Simson och Delila” – en mastodontfilm från Hollywoods glansdagar?

Att berättelser i Bibelns Gamla testamente givit underlag för mången storfilm är ett känt faktum. Bäst att kolla vad som står i den nya översättningen av Domarboken där ”Simson” finns med.

I kapitlet om Simsons födelse berättas att Herren givit israeliterna i filisteernas våld i fyrtio år. Men Manoachs hustru skall föda en son med följande förmaning: ”Ingen rakkniv får någonsin vidröra hans huvud. Pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Med honom inleds Israels befrielse från filisteerna.”

AHA - styrkan sitter i håret – det var hemligheten som Delila – kvinnan från Sorekdalen - i sinom tid och efter mycken tjat fick veta. ”Delila vaggade Simson till söms i sitt knä, sedan kallade hon in en man (en filistee) som skar av hans sju flätor”. Så började Simsons förnedring.

Man hånade och pinade honom å det grymmaste i förvissning om att han förlorat sina fruktansvärda krafter. Men hår växer ut och när så filisteernas hövdingar samlades för att fira en stor glädjefest och offra åt sin gud Dagon såg Simson sin chans.

Han stod fjättrad vid pelarna som bar upp huset och han tryckte till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket därinne – men också över Simson själv!

Vilken maffig berättelse att göra en film på! Den fick namnet ”Samson and Delilah” (1949) och gick upp på svenska biografer 15 maj 1951. Det var Hedy Lamarr och Victor Mature som spelade huvudrollerna. Demonproducenten Cecil B. DeMille genomförde inspelningen och filmen fick 2 Oscars.

På bilden ovan försöker jag efterlikna Victor Mature, men jag lyckas nog inte helt måste jag erkänna!


Film: "Djävulen bär Prada"



Titta på stilettklacken! Den tillhör en sko från 1960, märkt Bally of England. Röd och avslutad med en treudd vore den ett signum för filmen Djävulen bär Prada.

Filmen handlar om journalisten Andrea, assistent åt den fruktade chefredaktören Miranda Priestly på modemagasinet Runway. Miranda, spelad av Meryl Streep, har stor makt och kräver nästan heldygnsjobb. Andrea försakar både käresta och vänner.

Kan det vara så här i verkligheten? Nja. Lauren Weisberger, som skrivit den filmatiserade romanen, arbetade själv på Vogue i New York. Själv minns jag 60-talet och ett kort vikariat på Svensk Damtidnings moderedaktion. Chefen där blev precis som Miranda behandlad med stor respekt. Stilig och en smula oåtkomlig var hon ett orakel när det gällde kommande trender. Elak? Absolut inte, däremot en smula ”sträng” och otroligt noga med detaljer, nästan petig.

En av mina uppgifter var att skaffa accessoarer till de kläder som skulle fotograferas och sedan presenteras i tidningen. Plaggen beställdes från klädtillverkare eller grossister, de fanns ju ännu inte i handeln, men smycken och väskor måste lånas ihop, på NK, Åhléns eller från andra stockholmsbutiker.

Vid ett tillfälle behövdes blå halsband. De var svåra att hitta – vi hade ju ännu inte aktualiserat den ”nya” färgen!  Efter flera timmars letande kunde jag, stressad men stolt, plocka fram ett antal inför moderedaktörens kritiska ögon. Hon kastade en blick, suckade och knyckte irriterat på nacken. Jag hade varit borta väldigt länge och trots detta - ingen blå nyans var exakt rätt! Precis som det skulle synas när tidningen tryckts!


Film: "Säg det i toner..."



Undras om bröderna Lumiére hade en aning om vad som skulle hända när de byggde sin ”cinématograf”, en kombinerad filmkamera och projektor.

Stumfilmen var nu ett faktum och strax dök det upp filmstjärnor av båda könen. Det var hela världens lilla fästmö och alla kvinnors dröm Rudolf Valentino. Som döende tjurfäktare fick han kvinnor ur alla samhällskategorier att gråta. Förutom filmstjärnor och demonregissörer kom det cineaster, Oscars och Guldbaggar.

Stumfilmen var mer internationell än ljudfilmen. Varje land kunde skriva text på sina egna språk och man slapp ifrån smattrande italienska och släpande amerikanska. Biograflokalen fick en pianist som ledsagade handlingen med mer eller mindre dramatiskt klink. Filmerna kom även till skolorna och användes i undervisningssyfte. Prins Wilhelm dök upp och berättade saker om Sverige, både känt och okänt. Roligt blev det när läraren tappade filmrullen på golvet eller satte upp en rulle som ej spolats tillbaka.

Cineasterna har ända sedan förra seklets början utnämnt världens bästa film men de kan nästan aldrig bli sams. Doktor Mabuses testamente var en bra film. Flickan som satt vid sidan om mig vågade inte gå hem själv och som den borne gentleman man är följde jag henne hem. Om filmen var bra vet jag inte men flickan var trevlig så det blev flera biobesök men nu skulle det var Doris Day.

Den första svenska ljudfilmen hette ”Säg det i toner”. Det fanns en sång med samma namn inspelad på en stenkaka och som om det inte var nog så sjöng farsgubben den minst en gång varje dag.

Filmens titel och grammofonen på bilden hör ihop. Egentligen skulle det ha varit en resegrammofon utan tratt men den här ser mycket pampigare ut.


RSS 2.0