Tema Kloka ord: "Den som spar han har - fast inte så roligt"



Även om de inte blir ”bevingade” förekommer ett antal ”visdomsord” på Internet med okända upphovsmän/kvinnor. De vrider ofta kända uttryck ett halvt varv mot det humoristiska hållet.

Detta händer med uttrycket ”Den som spar han har om man som konklusion tillägger – ”fast inte så roligt”. Sett i ett längre perspektiv blir man lite tveksam till det kloka i att anamma detta synsätt.

En uppnådd pensionär med klok sparsamhet under aktiva år kan sätta sprätt på rätt många sekiner och ha underbart roligt på gamla dar. Förutsatt att det blir några ”gamla dar” efter uppnådda 65.

Vad är väl en weekend ombord på ”Birka Paradise” med karaoke i baren och ömsesidiga tryckare i dansen på övre däck. Underbart - men ack så kortvarigt. Just det, ”underbart är kort”. Liksom minnet av det underbara!

Men låt oss anta att sparsamheten har fått dig i sitt garn – då tar du fram din lilla sparbössa av en typ som inte mera finns: En av brons som har Sörmlands vapen (det med Gripen) under hertigkrona (Karl IX) och inskriften ”Sörmlands Enskilda Bank”. Vilken praktpjäs att spara pengar i!

Och detta med namnet Enskilda banken gör det ju ännu mer spännande, fastän de heter SE-banken nu. Så sätt igång att spara – men gör det istället i aktier!

 


Tema Kloka ord: "Åldern spelar ingen roll om man nu inte råkar vara ost"



Osten på bilden borde vara vällagrad. Den kan vara från 1800-talet. Den hittades i ett hörn av en självgillrande råttfälla. Färg och form påminner mer om barkbåt än vällagrad ost.

Ost hör till varje middag av klass. Jag tror att det var Talleyrand som sa att en måltid utan ost var inte bara brist på kultur utan även en oförskämdhet. Vissa ostar skall vara helt utan ålder. En italiensk buffelmozzarella skall ätas samma dag som den tillverkas. En keso får inte heller vara vällagrad.

Med en väl komponerad ostbricka är dessert absolut inte nödvändigt. En fin ostupplevelse är en bit grönmögelost på en pepparkaka och en slurk portvin. För att inte dagen efter en middag som avslutas med ostbricka och lämpliga drycker skall bli outhärdlig bör det inte vara mer än tre sorters ost.

Men visst spelar åldern roll. En gammal bil är lika med bekymmer. Att cykla på en höghjuling skulle vara spännande, men åldern säger stopp.

Gustav Vasa som ibland sade vettiga saker skall efter sitt tredje äktenskap med den då 17 åriga Gunilla Bjelke ha sagt att ”höst skall ej vara gift med vår”.

Bland kloka ord finns det ju ett om gammal ost – ”Den där han skall få för gammal ost”.


Tema Kloka ord: "Ont om pengar är det gott om"



Den här kassaapparaten kommer från Ekwalls mode i Nyköping. Den har fyra spakar och fyra rader med siffror. Nertill finns en låda där pengarna skall ligga. Upptill ett fönster med texten ”REGISTRERAT”. Här gällde det att ha kontanter om köpet skulle bli av. Att köpa ”på krita”  var undantag.

Läser följande rubrik i en dagstidning: ”Skuldsatta amerikaner klipper sina kreditkort”. De har insett att kreditköp lätt leder till överkonsumtion, som kan bli svår att hantera i det långa loppet.

När det är ont om pengar är det lättvindigt att ta till kreditkorten även här i Sverige. Och det kan i värsta fall leda till personlig katastrof. När skulderna blivit så stora att de inte går att reglera knackar kronofogden på. Det är inte enkelt att bli av med skulderna när de hamnat där. De växer månad för månad.

Det finns ändå ett halmstrå att gripa tag i och det är skuldsanering. Efter hård granskning och restriktioner av kronofogden kan den skuldsatte beviljas sådan. Ansökningarna om skuldsanering ökar år från år. År 2008 ansökte 6500 personer om skuldsanering och av dessa beviljades 3700. Sedan dess har ansökningarna ökat markant och även antalet som medgetts sanering. Mycket av denna ökning kan förmodligen tillskrivas kreditkorten.

Avsikten med skuldsanering är att den ska ha en rehabiliterande effekt. Allt fler som beviljas skuldsanering klarar också av sina åtaganden och de flesta blir skuldfria.

 

 


Tema Kloka ord: "Tänkvärt på broderad bonad"



Under slutet av förrförra seklet och en bra bit in på 1900-talet var det vanligt med sydda väggbonader. Dessa skulle inte bara vara vackert broderade utan också ge betraktaren några ord på vägen. Här, på bomull och med moulinegarn, står det:

Önskan – länge närd
Uppfylld – dubbelt värd

  Den otålige måste besinna sig. Man kan inte omedelbart få det man längtar efter.  Den som väntar på något gott...

  Överallt, först i prästgårdar sedan hos enklare folk, broderades blommor, röda stugor och bokstäver i bibelcitat och sentenser. Man manade till god moral, fosterlandskärlek eller prisade hemmet. En del texter var riktigt gamla. Egen härd är guld värd finns i en bok över ordstäv från 1665! Andra tog upp tankar från Viktor Rydberg och Esaias Tegnér.

  Småskollärarinnorna och syföreningarna spred slöjdivern över landet och postorderfirmorna var inte sena att haka på. Allers mönstertidning och Åhlen & Holms kataloger erbjöd massor av motiv på både bomull, ylle och linne. Svenska Manufakturlagret Oscar Ahrén erbjöd 37 olika i sin sommarkatalog från 1926.

  Att brodera väggprydnader har nu fått en renässans, inte minst via internetförsäljningen. Texterna har förändrats, de kräver inte längre tålamod utan bejakar den egna omedelbara tillfredsställelsen. Exempel:

Lita på din längtan!

Och det är väl bra, för vem vet vad ordet närd betyder?


Tema Kloka ord: "Sår av svärd kan botas - inte sår av ord"



Så sant, så sant. Om du blir sårad av ett svärd, sätt på ett Salvekvick eller om skadan är av större art gå till farbror doktorn så hjälper han.

Om du blir sårad av ord är det tyvärr inte lika lätt att bli botad. Det kan sätta sig som en tagg i hjärtat, då hjälper inte vare sig plåster eller suturer.

Visst kan du gå till en psykolog, psykiatriker eller präst men jag vet inte om de kommer åt taggen i hjärtat på rätt sätt. Personligen har jag några taggar som gnager ibland, som jag dock tror har gjort att jag själv inte sårar andra. Min förhoppning och önskan är sådan.

Som objekt till temat valde jag en gipsmodell av hjärtat. Modellen har tre luckor som går att öppna för att se in i hjärtat. Hjärtats olika beståndsdelar är märkta med siffror och bokstäver. Den har tidigare tillhört Vårdskolan i Eskilstuna.

Där jag förövrigt har studerat för många år sedan. Om just detta hjärta användes i min undervisning ska jag låta vara osagt, det är som sagt många år sedan.


Tema på rad: "Tillverkade år 1720 i valnöt"

 

De står där i Raspen-magasinets hyllor – på rad. Och inte en rad utan rad på rad, rad på rad. Stolar, stolar – massor med stolar, höga, låga, snygga, fula. Sörmlands museum är berömt för den utsökta samlingen av stolar från alla tider i alla genrer och epoker. En helt enorm skatt och ett studiematerial för alla intresserade. Här kan du finna den modell du själv har i ditt hem och som du undrat över från vilken tidsepok den är.

Gården dessa stolar har stått på heter ÄS. Ett gods i Julita socken, D-län. Har tillhört Julita kloster under medeltiden. Flera adliga ägare – den sista släkten var von Hallwyl som ägde egendomen 1889 – 1916 då delar av inredningen skingrades.

Turligt nog förstod grevinnan Wilhelmina von Hallwyl att denna enhetliga samling stolar i senbarock tillverkade år 1720 i valnöt, med svängda framben, svarvade krysslåar och praktfulla ryggstöd med snidat krön – den skulle hållas ihop. De följde inte med till Stockholm – då det Hallwylska palatset år 1920 etablerades som statligt museum. Istället överlämnade hon stolarna som gåva till Sörmlands museum.

Och nu står de där – vederbörligen inregistrerade var och en med noteringen att de är signerade TW. På rad!

 


Tema på rad: "Kätting"



Länkarna i en kedja sitter på rad. En kedja är enligt Wikipedia en teknisk anordning som består av ett antal sammanfogade länkar. Grövre typer av kedjor kallas ofta kätting. Det föremål jag hittade i samlingarna är en typisk kätting.

Det finns en mängd olika typer av kedjor. Rullkedjor är en typ av sluten länkkedja som vanligtvis används för kraftöverföring mellan olika maskinelement. Den vanligaste är cykelkedjan. Så finns det tandkedjor som består av tandade element som griper in i kedjehjul ungefär som en kuggstång som griper in i ett kugghjul. Och så har vi ju sågkedjor till motorsågar som jag har jobbat med idag.

Själv jobbade jag med kättingar när jag som ung höll på att köra timmer och massaved med kälkar efter häst i skogen. Det var ett styvt jobb att lasta timret och far min lärde mig många knep att överlista de tunga stockarna. När lämpligt mycket virke lastats på kälkarna band man om kättingar om lasset. Kättingen spändes med en så kallad spännbjörn – en speciellt utformad krokigt järnstycke på 60-70 cm och en kedja med krok i vardera änden.

Man kan i det här sammanhanget associera till kedjebrev. Det är förbluffande hur snabbt det i teorin blir ett stort antal mottagare. Ta ett exempel med ett kedjebrev som skickas till 10 mottagare med instruktioner att skicka det vidare till 10 nya mottagare, etc. Efter bara fem sådana omgångar kommer brevet att ha nått 100 000 mottagare. Efter tio generationer är vi uppe i 10 miljarder – flera än det finns människor på Jorden.

Man kan också associera till kedjehus som är en typ av radhus, sammanlänkade med någon bibyggnad till exempel ett garage. Så blev det plötsligen hus på rad och återgång till det ursprungliga temat: På rad.


Tema på rad: "På postkontoret"



Vi sänder våra brev med e-post, hämtar våra pengar från en apparat i väggen och paketen som vi beställt hämtas i en bensinmack eller affär.

Det fanns en tid då alla dessa aktiviteter kunde utföras på ett enda ställe – nämligen postkontoret. Där fick man ställa sig på rad framför en lucka försedd med ett skyddande glas.

Raden av kunder kunde många gånger bli mycket lång i synnerhet vid månads- och kvartalsskiften. Pengar vandrade fram och tillbaka över disken.  Då skulle hyres- och elräkningar - om än motvilligt - betalas. Vid jultid var det paketen och julkorten som dominerade.

När kön framför postluckorna var lång gällde det att välja ”rätt” kö. Idag får vi ofta höra ”Du står som nummer två i kön” när vi väntar i telefonen. Då tänds hoppet att snart komma fram. Vad hände i postkön. Endast en kund före med ett enkelt inbetalningskort i handen.

På disken hamnar en packe sedlar och dessutom en påse med mynt i en salig blandning. Allt ifrån fem-, tioöringar till enkronor. En hel dagskassa från affären. Att i det läget byta kö var meningslöst. I de andra kassorna stod långa rader av kunder. Då gällde det att hålla humöret under kontroll.

När turnummer så småningom infördes vid postkontoren slapp man stå i rad och vänta. Men väntetiden blev konstaterat längre.


Tema På Rad: "TYPER PÅ (PA)RAD"



Före datorernas intåg i den grafiska branschen härskade blyet. Det kunde gjutas till spegelvända bokstäver i olika stilar, storlekar och tjocklekar. Från början som enskilda ”typer” vilka plockades samman till rader av flinka handsättare, senare för löpande så kallad brödtext till hela rader i en sättmaskin. Maskinsättare var då ett högt ansett yrke. Den skribent som slarvat med manuskriptet och ville ändra på ett och annat när korrekturet kom från sättaren stod inte högt i kurs hos den senare. Även smärre korrigeringar kunde innebära att långa stycken fick sättas om för att raderna skulle bli jämna. Det påverkade ackordet.

    Från den sålunda blysatta texten kunde tryckning ske direkt om upplagesiffran var hanterbar och kravet på snabbhet modest, t ex för böcker. För dagstidningar krävdes dock tillverkning av så kallade matriser från blyraderna samt därifrån gjutning av stereotyper som kunde monteras in i tryckpressen.

    Bildens ”typkassettskåp” av grön metall har 19 utdragbara lådor med en massa blytyper. Förvisso väger hela skåpet som man brukar säga bly, bara att dra ut en enda låda kräver betydande manna- eller kvinnokraft. Det har tillhört bokbindare Stig Wärmling i Gnesta och representerar en tid som faktiskt inte är så väldigt avlägsen men ändå känns väldigt museal.

   Blyraderna ligger alltid tätt intill varandra och låses fast för att inte hamna på sned. Att ”läsa mellan raderna” var på den tiden, som var och en förstår, inte så lätt.


Tema På Rad: "Raden av barn och barnbarn är den finaste raden"



Stolarna på bilden har en gång stått på Nyköpings Teater och är tillverkade av NK:s verkstäder. Sådana här stolar står alltid på rad i rader och bara att se dessa stolar väcker angenäma minnen till liv. Söndagarnas matiné med Tarzan eller Den siste mohikanen sedda från första bänk.

Lite längre fram i tiden insmugen på en barnförbjuden föreställning. Om damerna i filmen var påklädda gick det bra men sådana filmer som Extas var absolut tabu. Det där att sitta på första raden var en sport, alla pojkar skulle sitta där. Man fick ju se filmen före dem som satt bakom.

På teater är det fint med parkett men första raden är inget att sträva efter. På vissa teatrar ser man de agerande underifrån. Då är det bättre med fond rad 1, balkong 1 rad 1 är OK men balkong 5 rad 1 är helt värdelöst. Man ser allt ovanifrån.

Den vanligaste raden är kön och den längsta kön var alltid matkön i det militära. Om man gnällde allt för mycket blev man kommenderad att ställa sig sist. Det kunde även hända om man sa något om det som serverades som inte var berömmande.

Tipsrad är det som aldrig blir som man trott så det är inte heller något trevligt, och skulle det sedan hända någon gång att den blev som man trott så är vinsten så liten att man inte tror det. Raden av barn och barnbarn är den finaste raden, den är oersättlig.


Tema På Rad: "Svarta stenkolsprismor"



Det här vackra diademet, eller halsbandet om man så vill, har ägts av Cecilia af Klerker på Catrineborg i Vadsbro socken. Hon var statsfru åren 1902-1910, under kung Gustav V:s och hans hustru Viktorias tid. Troligt är att föremålet använts vid många högtidligheter, kanske också en del tragiska.

  Material som stenkol, eller billigare svart glas, förekom ofta i gamla tiders sorg- eller begravningssmycken. Sådana var rätt populära under 1800-talet, men modet fick rejäl fart tack vare en annan kunglig Viktoria, regent i Storbritannien.

  Hennes älskade prins Albert dog i tyfus 1861. Drottningen var förkrossad, anbefallde svarta accessoarer till hovets sorgdräkt och klädde sig mörkt resten av livet.

  Idag väljer vi alla slags färger både när och var som helst – nästan. Det anses modigt att bära svarta smycken när man gifter sig!


Tema På Rad: "Det vill jag kalla för kärlek"



Temat denna gång är "på rad" och också det en svår uppgift. Vad tar man som objekt? Går runt på Sörmlands museums föremålsarkiv ”Raspen” och söker och söker, men det finns för mycket att titta på och koncentrationen är inte med mej.

Hittar slutligen en räfsa med pinnar på rad. Den är en så kallad Fästmöhärv. Rikt ornerad, huvudet har avfasade kanter, skaftet närmast huvudet tillplattat, därför åttkantig så långt som dekoren finns, därefter runt.

Huvudets mittfält är dekorerat med rutor i ristning, sidorna har ristade sicksackband. Skaftet har en virvelhjul, en rosett, tre hjärtan i uddsnitt, karvsnitt och ristning. Dessutom samma dekor som skaftet, målad i mörkblått, rött och grönt. Märkt C M N D.

Denna räfsa kommer från Svärta och är tillverkad av Eric Ersson till hustrun Catarina Maria Nilsdotter. Eric Ersson levde 1785 - 1877 och var bonde, smed och snickare. Han var även verksam som kyrkvärd i Svärta under 25 år.

Räfsan är mycket fin och välbevarad, och med tanke på att den är tillverkad i början av 1800- talet så är det helt otroligt. Att lägga ner så mycket arbete på ett bruksföremål till sin fästmö, det vill jag kalla för kärlek.


Tema De sju dödssynderna: "



När jag nu fick mig tilldelad dödssynden ”Likgiltighet” så tog det endast en kort stund att konstatera att något föremål i Sörmlands museums föremålsarkiv som utstrålade ”likgiltighet” var det svårt att hitta, troligen helt omöjligt.

Men Bonniers uppslagsbok (cop. 2009) konstaterar kortfattat att ”dödssynder, synder som man bör få förlåtna innan man dör enligt katolsk tradition: den 7:de och sista är likgiltighet (andlig lättja)”.  Alltså finns synonymen – lättja.

Låt se – en symbol för sagda dödssynd som jag hört nämnas är åsnan. Men om åsnan som bildsymbol finns en del närmast motsatta uppfattningar i ”Symbollexikonet” (Hans Biedermann, cop. 1989). Där kan man läsa:

”Mot synen på åsnan som en bild av ödmjukhet och mildhet står en annan uppfattning, enligt vilken åsnan symboliserar enfald, lättja och envishet i förening med ohämmad kättja”.

Sagt och gjort jag letade fram ovanstående bild av en stadig åsna. Det är en skolplansch – räddningsplankan när det gäller att hitta något att blogga om.

Bilden skall föreställa ”åsnor i arbete” Det tycker jag är en tveksamt, svag avbildning. Det ser närmast ut som om åsnan är full av lättja! Mannen i dörröppningen manar på men inget händer. Därmed symboliserar denna åsna en av dödssynderna: ”Likgiltighet”. Den tar det lugnt på åsnors vis!!


Tema De sju dödssynderna: "Frosseri"



Frosseri var det nära till för min del när jag var "sjukskriven". Kunde inte göra något, inte klä mej, inte gå ut, inte laga nyttig mat och så vidare utan tog den enklaste vägen och frossade på snabbmat och mycket godis.

De sju dödssynderna, huvudsynderna eller kardinalsynderna, är begrepp inom katolicismen. De har all positiva motsvarigheter i de sju dygderna. Termen kommer av att de anses leda till andra laster och synder, dels till evig fördömelse, ifall syndaren inte ångrar sej.

Frosseri är då en människa tar åt sej mer än vad hon behöver vad det gäller mat och dryck. Synonymer till frosseri är vällevnad, överflöd, överdåd, slöseri och överdriven njutning.

Färger och djur som förknippas med frosseri är ”orange” och ”gris”. Dödssyndernas straff i helvetet för frosseri var att äta råttor, paddor och ormar. Tur att jag i tid kunde bryta mitt frosseri, så jag slapp gå igenom det jag nämnt här ovan. Fast mitt frosseri var nog ändå av ganska mild grad.

Som objekt ur Sörmlands museums föremålsarkiv valde jag en brännvinskaraff i form av en gris med vita betar, gjord i glas. Dryckenskap är ju också en form av frosseri, det kunde jag inte ägna mej åt, fick inte upp korken ur flaskan med gipsad hand. Så ibland har man verkligen tur.

Tänk om jag fortsatt och blivit straffad i Helvetet med att få lov äta råttor och ormar, jag med mina fobier för dessa varelser. Ännu en gång är jag glad över vilken tur jag ändå har. Trots allt.




Tema De sju dödssynderna: "Tallrik och flaska"



Avund är en känsla som kan uppstå hos en person när någon saknar någon annans förmodade överlägsna egenskap, prestation eller innehav. Vad som föll mig in vid tanken på dödssynden avund var fabeln om räven och storken. Den är skriven av den grekiske fabeldiktaren Aisopos som levde åren 620 till 560 före Kristus. Han var slav på Samos men han lyckades tjäna sitt frigivande genom sin kvickhet. Dock blev han dödad på grund av sin spydighet.

Fabeln om räven och storken var ungefär så här:
Räven och storken var vänner men räven kunde ju inte låta bli att luras. Räven hade bjudit in storken på middag. Men den listige räven serverade soppan på en flat tallrik och när storken skulle äta fick han inte i sig det minsta av läckerheterna. Räven åt girigt upp allt. Storken var dock inte sen att ge igen och när det var hans tur att bjuda på middag serverade han soppan i en hög flaska. Nu var det räven som inte kunde äta.

Dödssynden avund symboliseras med färgen grön och förknippas med djuren hund och get – grön av avund har man ju hört! Dödssynderna straffades i Helvetet på allehanda brutala sätt. Avund straffades med att man i Helvetet fick sitta i iskallt vatten. Det verkar ju ganska skonsamt om man jämför med girighet som straffades med att sitta i en kittel med kokande olja. Den vrede styckades levande!

Tallriken som jag valde i samlingarna är från Eskilstunahemmet och flaskan kommer från västra skolan i Nyköping.


Tema De sju dödssynderna: "Vrede"



Just en sådan här brödkavel får ofta symbolisera vreden i skämtteckningar. En kvinna står i hallen och möter sin sent hemvändande tydligt berusade make. Hon har brödkaveln i högsta hugg. Varför just brödkaveln ska beskriva vreden är för mig okänt. Hon kunde ju lika gärna ha en tung kristallvas i handen för att uttrycka sin ilska.

Vreden är en mycket destruktiv dödssynd. Det är mänskligt att bli arg men det är inte nyttigt för kroppen, blodtrycket stiger t ex. Att aldrig bli arg är inte heller bra. Att stänga in sina aggressioner är ingen bra metod. Det kan sätta sina spår i själen.

Ibland talas om helig ilska. I Gamla testamentet står det att Gud vredgades över människan och vreden var förbehållen honom. I Nya testamentet talas om mildhet och saktmodighet men inte ens Jesus kunde behärska sig. Han blev vred och drev ut månglarna ur templet. Inte ens en känd minister, som kan beskrivas som känslomässigt disciplinerad, har undgått vreden och då kastat en bok på sin hustru enligt egen utsago.

Det lilla barnet visar sin vrede genom att lägga sig på golvet och sparka och gallskrika. Erkänn att det skulle kännas riktigt bra att få göra så ibland.

Dödssynden ”vrede” lär symboliseras av färgen röd och av djuret tjur. Det för mina tankar till Spanien och tjurfäktning. Det är djurplågeri i sin värsta form.  Helt obegripligt hur någon kan roas av denna underhållning. Inte är det vrede tjuren visar utan snarare rädsla.  Straffet i Helvetet för dödssynden ”vrede” är att styckas levande. Tjuren är inte vred men får ta straffet.

 


Tema De sju dödssynderna: "Girigheten"



Mahatma Gandhi har kommenterat den här dödssynden med följande ord: Det finns tillräckligt för allas behov, men inte för en enda mans girighet. Tänkvärt?!

  Vad man bör glömma är däremot girighetens märkliga symbol – groddjuret. Varelsen på skolplanschen från Rönö skoldistrikt förknippas med ord som gniden, kallhjärtad, egoistisk och dum! Så fel det är! Jag har bevisen.

  I somras sökte en padda lite skugga vid vår husvägg. Som girig borde han ha samlat in allt klöver som fanns på tomten, placerat bladen som en fallskärm och själviskt bevakat sitt revir. I stället makade han sig lite grand, för att lämna plats åt en snigel.

  Och så grodan… I drömmen lär den stå för onda lustar och begär, men visst tänker vi hellre på kärlek och kyssar som bryter en förtrollning. Grodan blir prins, eller prinsessa, och dessutom en generös och varm livspartner. Sagans äktenskap söndras aldrig av girighet, det varar livet ut.

  Nej, paddor är inga syndare, inte grodor heller.  Och de svenska arterna kan inte skada oss annat än som hoppande – ur munnen på både giriga och andra.


Tema De sju dödssynderna: "Högmod"



Denna magnifika mahogny-parsäng, som hyst Augusta Posse född Nordenflycht  på Taxinge, är tyvärr svår att återge på bild. Den är rikt snidad på krön, långsidor och fotgavel. Inte ens vapensköld saknas. Sänghimlen vilar på svarvade pelare.

   Den högadliga och högmodiga (tror jag) grevinnan Posse sägs ligga bakom att salig Norra Södermanlands Jernväg fick sin egendomliga sträckning från Eskilstuna via nästan obefintliga orter som Hälleberga, Ärla, Eklången, Stålboga, Byringe , Åker, Läggesta, Taxinge etc. Medvetet undveks Strängnäs och folkrika socknar.

   När man 1890 enats om sträckningen, som överensstämde med grevinnan Augustas intressen i just Stålboga, Byringe, Åker och Taxinge, gick det undan. Fem år senare var de sju milen klara och kunde invigas av kung Oscar II. Som medfinansiär fick hon och andra societetsdamer träffa kungen.

   Tack vare denna järnväg förkortades restiden mellan Eskilstuna och Stockholm till knappt fem timmar. Banan elektrifierades 1936, persontrafiken upphörde 1994 och godstrafiken några år senare. Så högmodet gick ganska långt före fallet.

   Numera avverkas som bekant sträckan på relativt nylagd räls och betydligt fortare. Åtminstone när det inte har snöat eller kontaktledningar rivits ned eller växlar frusit fast eller informationssystemet är ur funktion. Högmodiga SJ-direktörer lovar då att detta inte ska upprepas.


Tema De sju dödssynderna: "Vällust"



De sju dödssynderna är ett katolskt påfund. I bibeln finns inte ordet dödssynd och absolut inte siffran sju i samband med synder. Det skall ha varit en grekisk munk, Evagrius Pontius, som uppfann begreppet. Evagrius hade åtta synder på sin lista. Påven Gregorius I tyckte att det räckte med sju så han strök en synd från listan. Det kan väl aldrig ha varit så att det var något Gregorius själv hade gjort?

När vi blev protestanter blev inte dödssynderna dödssynder längre, men inte försvann de. Synden vällust tycker jag är en typisk katolsk historia dess motsats är kyskhet. Alla med anknytning till kloster och kyrka skall vara kyska men vad man nu vet har vällusten tagit plats på dessa ställen. Har man även avskaffat denna dödssynd inom katolska kyrkan?

Vällust har erotiska förtecken och erotik är farligt. Har man varit med en gång upprepar man det gärna. Alltså kommer jag att smetas in med svavel och kastas ner i det brinnande Gehenna när det blir så dags. Vällust karakteriseras ibland av blå färg och precis som våra landskapsdjur så finns det djur knutna till dödssynderna. Sugga, ko, tjur, tupp och get tillhör vällusten. Jag tycker synd om geten, den finns med bland de flesta dödssynder. Beror det på att den utseendemässigt påminner om fan, bockfot och horn i pannan, stackars djur.

Men vad i all världen har en trasig tunna att göra med vällust. Ja, inte är det mycket, det beror på min felaktiga uppfattning om ordet vällust. För mig var det att leva väl och lustigt med vin, kvinnor och sång. En tom trasig tunna skulle kunna illustrera ett lustigt livs slut. Jag skulle hellre se att tunnan vore hel och fylld med vin. Det skulle vara en vällust att i vällustigt sällskap vällustigt höja en välfylld bägare och tömma den i lust och gamman.


Tema Lek: "Göra själv"



Den här lilla barkbåten deltog i Barkbåtsfestivalen 1998. Den är gjord av tallbark och seglet är av näver och den här båten fick delad första plats i tävlingen.

Barkbåten är en typisk leksak som man gör själv och hämtar materialet från naturen. Den här sysslan behöver inte koncentreras till våren. Det gäller däremot sälgpipan. Den gör man helst i maj – juni. Då savar träden och barken lossnar lätt. Det skall vara en fingertjock, kvistfri grenbit av sälg ca 15 cm lång. Först skär man toppen sned och därefter gör man ett snett jack ett par cm från toppen.

Fortsätter sedan med ett snitt runt pinnen några cm nedanför jacket. Själva munstycket på pipan blir då ca 5 cm långt. Nu kommer det kritiska momentet – att knacka loss barken med hjälp av knivskaftet. Barken vrids loss och så skär man en plan yta mellan toppen och det sneda snittet. Barken sätts tillbaka och förhoppningsvis går det att blåsa vackra toner. Blir de inte vackra så har man i alla fall åstadkommit dem själv.

I år anordnar museet barkbåtstävlingen den 20 maj med start vid Storhusfallet och målgång vid Nyköpingshus. Fina priser delas ut och alla deltagare bjuds på glass. Tyvärr är tävlingen avsedd för fjärdeklassare så vi seniorer får bara se på. Hur vore det med en tävling i att göra sälgpipor med det vackraste ljudet?  Både unga och seniorer ska kunna delta.


Tema Lek: "Vippa"



När jag gick i folkskolan spelade vi ofta vippa och det tyckte vi var väldigt roligt. För att spela vippa behövs två pinnar, en lång (70 cm) och en kort (30 cm), och en sten och så någonstans att spela; en gräsmatta eller grusplan. Platsen man spelar på bör vara hyfsat stor och plan.

Vippa påminner lite om brännboll på så vis att man har ett innelag och ett utelag, men man slipper springa. Ett lag är helst 2 till 4 personer men det går att spela två mot varandra också.

Varje innespelare utför tre olika moment i tur och ordning: 1. Peta, 2. Slå och 3. Vippa. Vid de två första momenten har utelaget flera chanser att slå ut innespelaren. Vid alla tre momenten kan innespelaren bli utslagen genom att missa. När en innespelare blivit utslagen, spelar nästa innespelare tills alla i innelaget spelat och blivit utslagna. Då byter lagen plats.

Att beskriva spelets gång här är inte möjligt. Det blir för mycket text. Men på webben kan man gå in på adressen www.vippa.se. Där får man fram text och bild på hur spelet går till. Jag har också skrivit om vippaspel i en krönika från Björnlunda Hembygdsförening ”Björnlundakrönikan” årgång 8, 1991 – 1992 sid 30 – 33 (www.hembygd.se/sodermanland/bjornlunda).

Vippa spelades förr i olika delar av landet, bland annat i Bergslagen. På Gotland har det spelats mycket vippa. Det finns olika varianter av vippaspel på olika platser. En variant är att man istället för en sten använder en liten grop i marken vid de olika momenten.

Det föremål jag hittade i museets samlingar var en sten av något ädlare slag, jag tror den har suttit i en marmorpelare en gång i tiden. Några lämpliga pinnar hittade jag inte.


Tema Lek: "Lek med kortlek"



När jag fick se museets dokumentation om denna kortlek tänkte jag att den angivna givaren var rena skämtet, A Boman.

Präster i gångna tider varnade alltid för umgänge med Bomans flickor. Bomans flickor kunde vara orsaken till förlorade pengar, kärlek eller i värsta fall inställd himlafärd.

Tiderna har ändrats. Under min skoltid tillbringades rasterna ute på skolgården med tjuvrökning, fotboll och andra trevligheter, i dag får man sitta inne och spela kort på rasten.

Alla föräldrar, farföräldrar, morföräldrar har tvingats att sitta och spela ”Svälta Räv” med barn eller barnbarn. Detta spel som aldrig tar slut. Andra trevliga spel som Skitgubbe eller Mas har de små aldrig hört talas om.

Dessutom finns det ju pedagogiska spel som vore något att ta till i dessa tider då matematik är ett ämne som få behärskar. 21 eller 3, ett gratis tips till alla mattelärare. Med dessa spel kan man lägga grunden till framtida kunskaper.

En av prästens döttrar överraskade sina föräldrar med sina additionskunskaper. När de frågade hur hon lärt sig räkna så bra sa hon att det var Sven, Oskar och Stina och hon själv som spelat 31. Det var på den tid då man inte skulle spela kort. Prästens dotter undrade hur 3 Ess kunde bli 31 när ett Ess var 11.

Tack Boman för dina flickor, de har förkortat mången tråkig stund.


Tema Lek: "ISTÄLLET FÖR DATASPEL"



När 2010-talets barn ska leka finns naturligtvis sandlådan, dockorna och de små bilarna att ägna sig åt. Men ofta, kanske alltför ofta, blir det dataspel tillsammans med en utvald kompis på den egna pc:n i det egna rummet. Då skjuts illasinnade soldater och jagas det farliga bovar i vilda biljakter på ett sätt som den äldre generationen förfasar sig över på insändarsidorna.

   Vi som växte upp för 60-70 år sedan lekte nog också krigslekar i form av ”indianer och vita” eller med välutrustade härar av tennsoldater. Kanske var de sistnämnda till och med hemtillverkade och i vart fall inte alls så stilfulla som föremålsarkivets lilla styrka med Södermanlands regementes fana som samlande symbol. Fanbäraren har en uniform från 1701 med blå rock, blå strumpor och svart hatt. I handen bär han en värja. Det finns för övrigt många mycket vuxna män, varav konstnären Peter Dahl är en, som samlar och ”leker” med sina fina och värdefulla tennsoldater.

   För övrigt hade jag under temat ”Lek” gärna skrivit om ett Meccano. Men så kom jag ihåg att författaren Jan Myrdal, en av landets mest meriterade Meccano-pojkar, mycket bestämt hävdar att man inte leker med Meccano. Man bygger, vilket har uppfostrat en hel generation av skickliga ingenjörer.


Tema Lek: "Spelkulor - ett vårtecken"



Kulspel är en gammal syssla, redan egyptens faraoner… ja, ni vet. Sedan har det bara rullat på. I Sverige tillverkades kulor i lera in på 40-talet men redan ett tjugotal år dessförinnan kom konkurrenten, den tyngre och mer hållbara stenkulan.

  I dag finns bara en enda stenkulsfabrikör kvar i Sverige. Det är Christer Johansson i Tollarp ett stycke utanför Kristianstad. Hans olika maskiner, redskap och arbetsmetoder gör att tillverkningen av 4-5 miljoner kulor varje år nästan blir ett hantverk, ett kul sådant tycker han själv.

  Grunden är små rapsfrön som läggs i en slags tumlare, fylld med cement, vatten och gips. Fröna far runt och blir till kulanlag. De läggs i nya blandare, får mera ”mat”, duschas, rullas runt och blir allt större. Varje moment kräver fingertoppskänsla!

  Efter torkning, färgning, bränning och putsning stoppas kulorna i påsar. Så småningom når de fram till de barn som förstår sig på konsten att bygga pyramider eller kasta prick.

  Stenkulans skönhet kan förstås inte mäta sig med den av glas, vars färg och mönster har förnyat ordförrådet hos barn på lekplatser och skolgårdar. Inte minns jag att man på 40-talet talade om kattögon, prickis, oljor, dimmor, rymdis eller kometer. Det finaste på den tiden var danken – den värdefulla i metall.

  Har kulspelarna blivit färre? Kanske. Det är dags att vi äldre visar hur man gör. Dessutom är en sten- eller glaskula mycket lättare än bouleklotet!


Tema Lek: "Kom lek med mej"



Vi kan väl ta fram rockringen nu när det börjar bli barmark, det är bäst vi håller till utomhus. Det är ju så längesedan vi rockade och det tar ju lite plats.

Att använda rockring är ju ett kul, effektivt och enkelt sätt att träna mage och rygg. Dessutom får midjan en snyggare form och så kanske vi förlorar några kilon, det vore väl något, nu när det har varit en lång kall, snörik vinter som gjort att vi inte kommit ut på promenad.

Om rockringen på bilden finns inte något att läsa. Nu kör vi, så får vi se vem som rockar längst. Det märks att det är längesedan, det gick bara ett halvt varv, sen föll ringen platt till marken, attans också...

Men det ska gå, kom igen om några timmar. Nu har det gått 5 minuter, orkar inte mer. Hjälp. Vi leker en annan dag, ska gå in och äta så jag inte blir för smal. Hej då.


Tema Lek: "Skillnaden mellan lek och dans är hårfin"



Det finns ju Danslekar och jag tycker att  bilden associerar till Trandans och därmed också till Lek. Bilden föreställer två tranor - visserligen inte i dans och lek, utan mer födosökande.

Det är en skolplansch ur serien: Svenska djur. Förlagan är gjord av Nils Tirén (1885-1935), en av dessa tekniskt skickliga konstnärer som engagerades i pedagogikens tjänst. En flitig medarbetare då det gällde förlagor till skolplanscher. Det finns en uppgift att han gjort ett 80-tal zoologiska planscher med svenska däggdjur och fåglar för skolbruk.

Denna är gjord som en färglitografi med ett förnämligt tryck - färgåtergivningen är perfekt - trots att det gått så många år sedan den gjordes år 1928. Det är tidskriften Iduns tryckeri som P.A. Nordstedts har använt. Planschen har tillhört Västra skolan i Nyköping.

Trandansen vid Hornborgasjön lockar mängder med åskådare som beundrande och förundrande åser de tusentals tranparen som rastar och uppför sin parningsdans med början i april. Tranans latinska namn är Grus grus. Dess specialitet är att plocka utsäde och sättpotatis på åkrarna.


Tema Olrogs visor: "Ett öre mer för mjölken"

Ulf  Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



Som ni märkt har jag varit frånvarande en tid, men jag lovade, eller hotade, med att "det som göms i snö kommer upp i tö". Så nu gör jag ett försök igen...

Mina vänner i Seniorbloggen har valt ett objekt åt mej på temat ”Olrogs visor”. Han skrev på sin tid en mängd visor. "Ett öre mer för mjölken" var titel på en som utkom 1951 i Rosenbloms visor 6. Den kom till då bönderna ville ha mer betalt för sin mjölk. Inte helt fel, då mjölk tillhör en av de bästa råvaror som kan tänkas.

Mjölkmaskin med runt uppsamlingskärl för mjölken i rostfritt stål, med bärhandtag. Märkt "Fulwood quality product", pulsator för vacuumdrift fastsatt på rostfritt löstagbart lock. 4 stycken spenkoppar klädda med svart spengummi.

Vardera spenkopp är kopplad till plastlocket med svarta mjölkslangar i gummi till långa vacuumslangar för vidare befordran till uppsamlingskärlet. Tillverkningsåret anges till 1960, men uppgiften är osäker.

Innan mjölkmaskinen uppfanns var det handmjölkning som gällde. Trots att jag är uppväxt på landet har jag inte provat på den sysslan, snart en bortglömd kunskap skulle jag tro.


Tema Olrogs visor: "Vi har varit på turné..."

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



I den visa jag har valt lyder refrängen: ”Vi har varit på turné och har kommit lätt på sne´, finns det ingen, som kan säga var vi är?”

Visan publicerades i Rosenbloms visor III (1946) under titeln ”Balladen om herr Rosenbloms spelemän”. I företalet till nämnda vissamling står bl.a. följande i någon förkortning:

”Rosenblom har … tagit sig det orådet före att … besjunga andra och fylligare drycker än hallonsaft och ingefärsdricka. Detta har givetvis väckt berättigad harm bland alla rättänkande. Någon har t.o.m. velat hävda, att Rosenblom ägde den största lyra, som någonsin en skald varit på.”

Bilden föreställer en brännvinsflaska av ålderdomlig modell – inte en fickplunta utan en som har stått framme på bordet till gästers förnöjsamhet. Eller den kanske har medbragts på resor men då i ett schatull vilket var vanligt på 1700-talet. Men är den så gammal? Ja, troligen.

Flaskan har en etsad dekor och ”en längsgående inkrupering i mitten” – enligt inregistreringen. Det senare tyder jag så att flaskan är i två delar med gemensam pip. Glasblåsaren har tagit fram en flaska för två olika sorters brännvin!! Ett nytänkande som borde ha väckt en viss entusiasm i dryckeskretsar.

Men hur Rosenblom spelemän fått tag i denna brännvinsflaska – det förtäljer icke historien. Helt klart är dock att de kommit på sne´ - visserligen lätt, men dock!


Tema Olrogs visor: "Resultat av plöjningstävlan"

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



En gång då Rosenblom (Olrogs alter ego) medverkade som bondkomiker och dragspelsvirtuos på Dansbanan i Husby-Vret och hans själ brann i den drömmande melodin ”Samling vid Pumpen”, blev han plötsligt avbruten av kommunalfullmäktiges ordförande, som gick fram till estraden för att förrätta någon sorts prisutdelning efter en genomförd plöjningstävlan.

Första pris tog Edvin Andersson i Bo. Men han var inte där för han var hos veterinären med sin häst som hade fått kvarka (en hästsjukdom). Andra pris tog Albin Roos i Gräbbesta. Han ville vara med på prisutdelningen men tordes inte för sin fru. Tredje pris tog Kalle Berg i Husby – Vret men han var ute på friarstråt med sin feta tös. Det blev således en något rumphuggen prisutdelning.

Med denna händelse som underlag skrev Olrog visan ”Resultat av plöjningstävlan”.  Ja, Olrog var en gudabenådad visdiktare och skrev många underfundiga, parodiska och spexartade texter. Han hade ett nära samarbete med den norske författaren och visdiktaren Alf Pröysen. De båda var nästan jämngamla och de utbytte visor med varandra. De kom överens om att översätta ett urval av varandras visor till respektive språk.

För egen del har jag faktiskt försökt mig på att plöja med häst. Dock kom jag inte så långt så jag deltog i någon plöjningstävlan. Jag tyckte dock det var roligt att plöja men svårt. Det gällde att lägga upp ”ryggen” rätt och rakt. Plogtiltorna skulle falla fint intill varandra och slutfåran skulle vara lagom djup. Värst var det nog med vändtegen som skulle plöjas ända ut till dikeskanten.

Det föremål som jag valde ut i samlingarna är en modell av en plog i lindträ med en vändskiva av zinkbleck och rist av järn skänkt av Per Georgii.


RSS 2.0