Tema Vitt: "Vita tjänare"



  Jag inbillar mig att det var vanligare för en del år sedan att olika yrkesgrupper var klädda i vita arbetskläder. Numera är det väl bara en del inom sjukvården som håller på denna tradition.  Men det är inte helt ovanligt att doktorn är grön, inte bara som doktor utan även klädd i grönt.

  Jag är ju varken vittberömd, vittbefaren, vitter och har inte heller sett en vittra men jag vill ändå vittna, även om jag inte är vittnesgill och vittnesmålet inte värt en vitten, om en del andra yrkesgrupper som var vitklädda vid vitt skilda tillfällen.

  Riktiga korvgubbar i kiosk var vitklädda. Kläderna var absolut vita när Bacillen skulle avlägga ett besök. Bacillen hade sitt arbete på hälsovårdsnämnden det var där han fått sitt smeknamn. Charkuterister, bagare och damen i mjölkaffären var även de vitklädda och troligtvis bytte även de kläder när ovan nämnda tjänsteman skulle kontrollera renlighet och annat. Vid andra tillfällen kunde charkuteristen se ut som om han varit med om ett knivslagsmål.

  En lite mer modern yrkesgrupp som skrudade sig i vita rockar var data- operatörer. Det var absolut förbjudet att närma sig hålkorts- och övrig data- utrustning om man inte hade vit rock.

  Änglar skall ju vara vita men Hugo Simbergs ”Sårad Ängel” ser något solkig ut men man ser ändå att hon varit vit och obesudlad. Detta gäller absolut inte maskinrumspersonalen i marinen. Dessa varelser benämnes sotänglar och det är inte bara för att deras dräkt inte är vit. De är svarta ända in i själen och de hyser minimal respekt för de riktiga matroserna. Sotänglarna känns igen på att de har två korslagda propellrar på kavajärmen, är det två korslagda köttbullar på ärmen är det en kock och inte en sotängel.

Ursäkta om jag vitt-sat till det för mycket.


Tema Tur: "Jag vet inte om det är tur eller otur att ha tur som ämne"



Man kan om man är norrman gå på tur. Man kan ha tur i kärlek eller i spel, men tydligtvis inte ha det i kärlek och spel. Tur har man om man halkar på snö och is och bara får ett sår på fingret. Det heter ju att det är bättre att ha det isigt och glatt än att gå i slask och sörja.

Jag valde den här gamla resväskan, som tillhör samlingen Eskilstunahemmet på museet, för att illustrera när en ung spoling flyttar hemifrån vid sjutton års ålder. Jag börjar med att travestera Fritjof Nilsson Piratens inledning i Bombibitt och jag.

Min vagga vaggade i Rebbelberga socken i Bjäre härad. Min far var trädgårdsmästare. Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.

Så förtvivlat vanartig var jag nog inte, bara en envis och uppkäftig sjuttonåring som ville hemifrån. När farsgubben sa ok höll jag på att få spatt, skulle jag få flytta? Min farfar tände en ny envishet när han sa att jag skulle köpa tur och retur biljett för jag var så bortskämd att jag skulle komma hem senast veckan efter min avresa.

Jag skulle nu själv få göra allt jag ville men under eget ansvar, utan stöd från släkt och vänner. Vänner kan man skaffa sig ganska lätt om man har tur, men att skaffa sig släkt på en ny ort tar ett antal år.

Det är snart sextio år sedan jag packade en väska lik den på bilden. Det blev en tur utan retur och tur var väl det för om man inte har tur med sin tur så blir det ganska snart en retur.


Tema Tur: "Med potatis från Fogelsta?"



På bilden syns en dyna gjord för en kusksits på en liten släde. Vilka som suttit på den, vilka färder den gjort kan man bara fantisera om…

  Har den till möjligen använts av kuskarna vid Fogelstad i Julita eller dess härskarinna Elisabeth Tamm? Dynan var förstås nära hundra år när hon tog över godset vid tjugofem års ålder (år 1905) men ändå … den håller ju ihop den dag som är, trots slitage, insektsskador och fläckigt foder.

  Elisabeth var en förgrundsgestalt inom svensk feminism. Bland annat arbetade hon för föreningen och livsmedelskedjan Svenska hem, som startade i Stockholm i början av 1900-talet som en protest mot snusk och lurendrejeri i branschen. Ägare var dess kvinnliga medlemmar, de brann för kooperation och ett nytt, jämlikt samhälle. Så småningom utökades verksamheten och man gav ut Sveriges första konsumenttidning, undervisade i matlagning, rapporterade om tekniska nyheter och hyrde ut elektriska dammsugare!

  De manliga specerihandlarna upprördes över Svenska Hems tillblivelse, rädda för konkurrens och förlorat patriarkat. Tillsammans lyckades de ordna en nästan total bojkott. Grossister och andra leverantörer varken ville eller vågade idka handel med ”dessa förskräckliga kvinnor”. Men Elisabeth svek inte. Hon gjorde många turer till storstan med herrgårdssmör, syltade gurkor, potatis, ärter och andra grönsaker. Kanske på en vacker korsstygnsdyna?


Tema Tur: "Tur – i kärlek"



Denna lilla resväska har enligt uppgift tillhört en man vid namn Karl Johan Nilsson. När väskan kom till föremålsarkivet innehöll den ”gamla kärleksbrev från ungdomen”.

Vad tänkte brevbäraren när han gick sin tur och delade ut dessa brev? Han anade säkert att det var kärleksbrev eftersom de anlände ganska ofta. Delades de ut på den första brevbäringsturen som startade vid 7-tiden på morgonen eller på den andra turen vid 14-tiden? De var säkert efterlängtade av mottagaren.

Hur ofta delar dagens brevbärare ut kärleksbrev? Konsten att skriva ett vackert personligt brev på papper är nästan - om inte helt - bortglömd. Finns det något så romantiskt som ett kärleksbrev skrivet på rosa papper med bläck i harmonierande färg. På kuvertet står adressen med sirlig handstil. Frimärket har valts med omsorg och har ett vackert motiv, utsökt graverat av Czeslaw Slania, en av världens främsta frimärksgravörer.

Är det en man som skriver till sin käresta är förmodligen brevpapperet mera diskret men av hög kvalitet.

Kärleksbrevens tid är förbi. Nu är det e-post eller SMS som gäller och brevbäraren har mest reklamförsändelser och affärsbrev i sin väska när han åker sin tur – en gång om dagen. Vad finns att spara för framtiden?


Tema Tur. "Fiskehåv"



Jag har en bror som är tio år äldre än jag. Ja, han är min fosterbror men vi skulle inte kunna vara mera ”släkt” om vi vore riktiga syskon. Han var i unga år känd för att vara lite busig. Lite som Emil i Lönneberga.

Bror min var mycket intresserad av fiske. Han hade en duktig läromästare i Carl-August i Dalsjö, en avlägsen släkting. Hos honom fick han lära sig hur man sätter gäddsaxar och ståndkrok och han hade också mört till agn till försäljning för en billig peng. En gång hade bror min fångat en gädda i Likstammen och då fick han en idé.

Han lade den levande gäddan i en fiskehåv och sänkte ned den i ett litet kärr strax intill landsvägen. Kärret, med bara en liten fri vattenyta, var beläget ett hundratal meter från Axalaviken i Likstammen. Så satte han sig ned och väntade. Det dröjde bra länge innan det kom någon vägfarande förbi. Det var sent 1930-tal och bilarna var sällsynta. Men så kom det en bil och brorsan var på bettet. Just när bilen strax skulle passera så lyfte han upp håven ur kärret. Gäddan sprattlade och brorsan viftade med armarna och hoppade omkring för att påkalla uppmärksamhet!

Bilen tvärnitade! Ut kom en medelålders man och frågade hur det kunde finnas så stora gäddor i det där lilla kärret! Bror min var snabb med svaret. ”Jo, det finns en underjordisk kanal här mellan Likstammen och det här kärret och gäddorna kommer hit för att leka”!

Mannen sa: ”Nu hade du nog en himla tur när du fick en sån fin gädda i håven”! Brorsan gick sedan hem med gäddan nöjd med sitt hyss.


Tema Tur: "Bäst att hålla sig frisk"



Mot bakgrund av dagens debatt om sjukskrivningar och Försäkringskassans handläggning av dessa ärenden är det litet tragikomiskt att stöta på en grågrön plåtskylt från denna institution med ordet TURNUMMER.

   Visserligen är skylten drygt 50 år gammal, men som framgår av skylt nummer 2 behövdes ett dylikt turnummer för sjukhjälpsutbetalning. De som saknade tur fick däremot enligt skylt nummer 3 ta en köbricka. Budskapet var med andra ord lika svårtydbart på den tiden som i dag, när politikerna trasslat in sig i en härva av bestämmelser som successivt måste justeras.

   Den verkliga turen har de som i livets tombola förmår att hålla sig friska.


Tema Tur: "Sybord"



Så här gick det till. I auktionskatalogen stod det ”Sybord med stativ av natur- och brunfärgad rotting. Foten delvis flätad, rikt utsirad. I stativet sitter en flätad korg, dekorerad med en röd uddkant i tyg med applikation och pärlbroderier”.

Jag kom i god tid innan auktionen i Frihamnen och strövade runt. Såg direkt det föremål jag så häftigt eftertraktade – sybordet! Nu hör till saken att jag inte gått ut med det offentligt – att jag är en passionerad samlare av sybord. Just denna praktpjäs saknades i min rätt ansenligt stora samling. Det sybordet måste jag ha. Men det gällde att vara förslagen så ingen av de andra ”knäppgökarna” (sybordssamlarna!) anade oråd. Det gällde att hålla sig lugn och inte förivra sig.

Alltså låtsades jag förstrött gå förbi sybordet vid visningen utan att stanna alltför länge – något som kunde väcka misstankar. Sybordet hade en helt underbar lyster med sin applikation och sina pärlbroderier – och färgen den var djupt röd och drog blickarna till sig. Det är säkert tillverkat någon gång i mitten av 1800-talet tänkte jag. Det kommer att gå för ett högt pris.

Jag avvaktade lugnt utrop nr 226 som var sybordet. Föremålet innan var en avlutad byrå som gick för ett bud framkastat av någon av de sedvanliga uppköparna som vaktade på varandra.

Så hördes utrop nr 226 och konstigt nog tystnade inte publiken, utan sorlet från föregående utrop fortsatte varför auktionsförrättarens röst blev otydlig. Utropspriset var satt till 800 kr och jag höjde direkt till 1000 kr. Klubban låg i luften och skulle falla för det budet men då vaknade någon och höjde till 1100. Sablar – det var någon som fattat att detta föremål var värt en hel del. Jag höjde direkt till 1500 och var i mitt stilla sinne beredd att följa med till 2000 men inte mer.

Då hörde jag auktionsutroparen säga – jag har ett bud på 1500 kr – 1500 kr – 1:a , 2:a och 3:e – såld för 1500 kr – PANG.

Ja, någon gång i livet skall man ha TUR. Sybordet har en hedersplats i min samling.


Tänk om: "Civiluniformerna funnits kvar"



Vi den moderna tidens människor tror att det bara är polis, hemvärnsmän och riktiga militärer som varit uppklädda i uniform. Annat var det förr.

Uniformsfracken på bilden bars av landshövding Reuterskiöld i Nyköping. Fracken är tillverkad år 1906. Tänk om Bo Könberg kunde uppträda i en sådan här utstyrsel någon gång. Nu skall allt vara så utslätat att till konungens befallningshavande möjligtvis kan klä upp sig i kavajkostym.

Bara för 50-60 år sedan var det lite mer stil. Postisen kunde inte bära ut brev om han inte hade uniform. Snyggaste uniformen hade stinsarna på lite större stationer. Där var det guld ända upp till armbågarna och breda guldband i mössorna. Den som sade ”du” till en sådan hög makthavare avfärdades med en fnysning som markerad hur förgrymmad uniformens bärare var av att blivit tilltalad med ”du”.

Det fanns en gång en lokförare som gick under namnet Grin-Olle. Denna Olle klädde upp sig i full uniform om han skulle framföra ett person- eller snälltåg på en söndag. Under sommaren hade han dragit ett vitt kapell över uniformsmössan, för att markera att det var sommar. Han hade dessutom både sommar och vinter vita handskar. Tänk er detta, vitt i ett koleldat ånglok, inget var vitt efter fem minuter. Tråkigt nog så finns inte Grin Olle ibland oss längre. Det var en man med stil och som höll på gamla traditioner.

Tänk om vi fortfarande hade haft civiluniformer. Datafolk hade då kunnat ha sin betydelse markerad med ettor och nollor. Vi pensionärer hade haft korslagda stödkäppar i silver eller guld och om vi hade passerat 90 år då hade vi dekorerats med en rullator att bäras på höger axelklaff.

Gustav III instiftade en uniform som skulle bäras av alla. Den hade ett rött band knutet i en stor rosett om livet. Det hade väl varit något. Tänk om alla man mötte på stan hade haft en röd rosett som dekoration på magen?


Tema Tänk om: "Morfar"



Tänk om min morfar hade fått behålla sin syn. Hur hade hans liv då gestaltat sig?

Min morfar blev helt blind i fyrtioårsåldern och fick till exempel aldrig se sin svärson, min far. Sitt handikapp till trots arbetade han hårt på bondgården. Han skötte bland annat hästarna i stallet och högg all ved. Ibland kunde man höra honom klyva ved i vedboden med yxa på kvällarna långt sedan det blivit mörkt. Han var ju inte beroende av ljuset när han arbetade. Det sägs att han också var duktig på att räta ut krokiga spikar.

Han var även duktig på att fläta korgar. Mest var det mera robusta korgar han tillverkade. Jag minns att vi hemma hade en korg för potatisplockning som han gjort och som såg ut ungefär som den på bilden här ovan.  En dag gav han sig iväg för att leta efter lämpliga vidjor och rötter till sin korgtillverkning. En halv kilometer från gården på Allmänningens skogsmark började han riva i mossan under björkar och granar. Han hittade en del bra material men plötsligt tappade han sin kniv. Han kände sig fram och letade en god stund men kniven fann han inte.

Då gick han hem och frågade om någon kunde följa med honom till skogen och hjälpa till att leta efter kniven. Men ingen hade tid just då och morfar blev förbannad. Han gick tillbaka till den plats där han hade varit och efter ett idogt letande fann han kniven!

Morfar kunde spela på näver. Han hade en liten dubbelvikt näverlapp under duken på byrån och den tog han fram ibland och spelade för mig. Jag tyckte det lät jättefint. Jag försökte lära mig den här spelkonsten av morfar men lyckades aldrig få till det. Han spelade fiol också. Jag fick ärva hans fiol och den hänger här på väggen bakom datorn. Ibland skrev han vistexter till kända melodier. Mor min har berättat att hon på natten ibland blev väckt av morfar. Han ville ha hjälp med att skiva ned någon strof som han just hade diktat ihop. 1917 skrev han en visa till sin 50-årige granne, nämndeman Karl Johan Karlsson.

Men värst utav allt var väl att han envisades med att trots sin blindhet vilja mata tröskverket i samband med tröskningen om höstarna. Det var bara han som dög till det, sa han. Men han klarade det också utan att få armarna avslitna i tröskverkscylindern.

Ja, min morfar hade nog ett rikt liv och han blev 91 år. Kanske hade det gestaltat sig annorlunda om han hade fått behålla sin syn men det är inte säkert att det hade blivit rikare.


Tema Tänk Om: "Om statyer fick liv"



De här stela figurerna är trädgårdsstatyer.  De romerska gudinnorna Diana och Venus står så vackra och oåtkomliga. Inte undra på att guden Jupiter har tappat huvudet.

  När de tre prydde sin plats bland rododendron och rosor måste hans handikapp ha varit frustrerande. Nu, i Sörmlands föremålsarkiv, kan han koppla av. Det finns få konkurrenter i den miljön.

  Statyer är fascinerande. Själv kan jag inte komma ifrån tanken på att de får liv under mörka stilla nätter… Vad talade de om där i parken, kanske i ljudet av en porlande fontän, och vilka pratstunder har de nu, grannar med stora kristallkronor och små knubbiga änglafigurer?

  Drömmer de om en mer färgstark tillvaro? De har förstås alltid sett ut ungefär så här men känner säkert till att förfäderna från antiken ståtat i granna kulörer. Själva är de relativt unga, från år 1650. Var och en är skuren ur en hel ekstock som sedan målats med sandblandad oljefärg, detta för att ge intryck av sandsten. Men tyvärr - under en vistelse på Gripenskolan i Nyköping för drygt tjugo år sedan täcktes de med plastfärg!

  Visst vill man unna dem en resa till Florens och ett möte med David, Michelangelos berömda monumentalstaty i marmor från 1501-1504. Diana och Venus skulle bli blixtförälskade. Jupiter då? Han kanske mår bäst av att stanna hemma.


Tema Tänk om: "...Kylskåpet inte fanns"



Tänk om –
”Varför finns det ingen is till punschen” sjöng Povel Ramel.  Han beskriver en mycket tragisk historia. Det visar sig att mannen som skulle leverera isen till isskåpet hade dött i kolera och lämnat sina små barn i fattigdom.

Tänk om vi inte hade ett kylskåp i hemmet. Då skulle vi inte veckohandla i storköpen utan gå till närbutiken var och varannan dag för att kunna ha fräscha livsmedel. Eller hemska tanke, att produktutvecklare skulle ta fram livsmedel som har i det närmaste evig hållbarhet. Tyvärr finns det tendenser till detta redan idag. Exempelvis rulltårtan som legat ett år utan att mögla eller torka.

Var det möjligen saknaden av is till punschen som fick Carl Georg Munters att börja fundera över hur ett isskåp skulle kunna förvandlas till något som så småningom blev ett kylskåp? Vid Kungl Tekniska Högskolan träffade han Baltzar von Platen och tillsammans började de arbeta på den uppfinning som blev en världssensation.

De började utvecklingen av ett skåp för hemmabruk och där kylprocessen sköttes med självcirkulation. 1922 presenterade de sitt kylskåp som ett gemensamt examensarbete och samtidigt ansökte de om patent på uppfinningen.

För att kunna finansiera vidareutveckling bildades AB Arctic som köptes upp av Electrolux 1925. Uppfinnarna fick 560 tkr var och erhöll ett royalty på 50 öre per sålt kylskåp. Tack kära uppfinnare som har underlättat vår vardag och gett oss möjlighet att förvara våra matvaror hygieniskt och utan stort besvär och att vi slipper isskåpet med sitt droppande vatten.

 

 

 

 

                            


TEMA TÄNK OM: "BETYDELSEN AV EN INSTÄLLD RESA"



Tänk vad några broschyrer från 1955 om New York, biluthyrningsföretaget Hertz, flygbolaget Capital Airlines, en beskrivning av SAS-planet DC 6 och en informationsskrift om m/s Kungsholm (=innehållet i denna pappmapp) kan trigga igång personliga funderingar kring ordet OM.

   Saken är nämligen den att jag i september just detta år genom engagemang i scoutrörelsen hade blivit uttagen att utan större egna kostnader få åka till det stora landet i väster för en fyraårig utbildning på högskolenivå. Tvekan inför den långa tiden uppvägdes av den mycket stora dragningskraft som USA hade för oss i efterkrigsgenerationen. Allt var förberett, men ett par veckor före avresan hoppade den amerikanske finansiären av och mina planer fick en helt annan inriktning. Besvikelsen var, sanningen att säga, inte särskilt stor.

   Men vad hade hänt med mitt liv OM den fyraåriga resan blivit av? Det är naturligtvis omöjligt att veta. Alldeles säkert är dock att detta – och mina övriga – blogginlägg aldrig hade blivit skrivna. Kanske ingen stor fråga för mänskligheten. Men möjligen något att tänka på. Eller OM..


Fritt val: "En fantastisk pjäs"



En praktpendyl att ha på väggen! Jag såg den ligga där i Raspenmagasinet och visste direkt att detta skulle bli mitt fria val.

Det är ett gustavianskt stockholmsarbete signerat Beurling. Han hette Per Henric och var urmakare verksam i huvudstaden 1783 -1806. Han arbetade tillsammans med sin bror, bildhuggaren Johan Magnus Beurling (1750 -1803). Väggpendylen är tillverkad någon gång mellan åren 1780 -1803.

Det man slås av, därför att det är synligt – i motsats till det förnämliga precisionsurverket – är det skulpterade fodralet med sin utsmyckning bestående av lagerblad, fjädrar och rosetter, enligt tidens mode. Den bildhuggaren – troligen brodern Johan Magnus – visste hur ett huggjärn skulle hanteras! Men ytterligare en yrkesman, en förgyllaremästare, måste ha tagit sig an denna praktpjäs. Anonym på inregistreringen men kanske finns hans namn i arkiven?

Om detta med signering av klockor skriver Märta Holkers i sin bok ”De svenska antikviteternas historia” (2007) så här: ”När fackmän talar om klockor handlar det i första hand om urmakeri och urmakaren bakom verket. Från 1700-talets mitt fanns en rad skickliga urmakare i Stockholm. De signerade sina arbeten, men de eleganta fodralen är nästan alltid osignerade. Därför är alla deras skapare – möbelsnickare, träsnidare, målare och förgyllare – som regel okända för eftervärlden”.

Vägguret har ursprungligen tillhört godset Hedensö som ligger i Näshulta socken, Södermanland. Direktören för Ostindiska kompaniet, And. Arfwedson förvärvade detta stora gods, med anor från medeltiden, år 1783 från ätten Kurck och lät uppföra en ny huvudbyggnad (1806-08). Kanske såg han till att för inredningen av sitt nya ”chateau”, beställa tillverkning av denna praktpjäs hos den välrenommerade urmakaren Per Henric Beurling? Länsmuseet inköpte väggpendylen år 1998 på Nordén auktioner för medel ur Martin Nilssons fond.

Pendylen placerade Länsmuseet i Empirerummet på Gamla residenset där den utgjorde ett blickfång och en inredningsdetalj som besökarna nogsamt noterade.

 


Fritt val: "Tunnan"



En god vän till mig boende i Stockholm men ursprungligen från Gotland, lärde mig på tidigt 1960-tal att brygga öl. Gotländskt öl eller ”gotlandsdricku” som det heter på gotländska är mustigt och starkt.

Nödvändig utrustning skaffade jag i form av bryggtunna, malt, jäst, halm och humle. I tunnan varvade jag mäsk (maltgröt) och halm varefter hett vatten tömdes över. Efter något dygn kunde vörten tappas ur tunnan. Då tillsattes jästen, humlen och lite extra socker och russin. Ölet skulle sedan jäsa och det skedde i gammaldags svagdricksflaskor med patentkork på 3 till 5 liter.

Som tack för hjälpen med recept och goda råd ville jag tacka min vän. Jag gav henne en femliters flaska som smakprov. ”Har du lagt i lite extra socker och russin” frågade hon och det hade jag ju. Men hon tillsatte ännu lite extra och ställde flaskan med åtdragen patentkork under diskbänken i köket för att mogna till.

Den här dagen hade min vän gäster som var deltagare i en engelsk språkkurs. De satt i vardagsrummet och väntade på kaffe. Min vän stod just vid diskbänken och bryggde kaffet.

DÅ SMALL DET!!! Det var en otrolig explosion som hördes i hela hyreshuset. Glasflaskan splittrades i tusen bitar och min vän fick flera av dem in i vaderna. Och hela köksgolvet skummade av jäsande öl. Det rann till och med ut i hallen.

Paniken var nära. Gästerna bröt genast upp och en av dem sa: ”Det är bäst vi går innan polisen kommer”! Efter denna händelse gick jag under namnet ”Sprängar-Lasse” i många år.

Det föremål jag hittade i samlingarna var en tunna som möjligen kan ha använts för öljäsning. Den är skänkt av Anna Lovisa Sparre. Med tanke på hur tunnan ser ut så kan man befara att den blivit sprängd på ett liknande sätt som jag beskrivit ovan.


Fritt val: "Det beror på vad man menar"



Den här brandsprutan från mitten av 1800-talet är mitt fria val för att illustrera fritt val.

Användandet av sprutan var absolut inte ett fritt val. I och för sig kunde man ju ha låtit kåken brinna ner, det hade ju varit ett fritt val. Men om man skall använda sig av fritt val i samband med bränder kan det ju gå som det gjorde i Nyköping 1665. Hela staden brann ner eller upp.

Vid användandet av sprutan kan man tänka sig följande story:

Det är natt i den goda staden Nyköping. I klockstapeln på Borgareberget sitter en gammal nattvakt. Han skall hålla utkik och vakt över staden, om det skulle börja brinna så är det han som genom tut i luren och brandklämtning skall larma korvarna. Det är brandmännen som kallas korvar.

När korvarna vaknat klär de sig i vita rockar. Rockarna skall vara vita för att reflektera värmen från lågorna. Man vill inte ha stekt eller kokt korv, rökt korv kan accepteras. Hästarna selas och spänns för brandsprutan. Karet är redan fyllt av vatten. Först kommer det en överkorv, därefter kuskkorven med häst och brandspruta och sist kommer fyra vita pumparkorvar.

Vid brandplatsen langas det vatten i hinkar. När sprutan är startklar har kåken oftast brunnit ner, om den inte har gjort det sätter korvarna i gång och pumpar. Vattnet i langningskedjan töms nu i brandsprutans kar. Max åtta gubbar kan pumpa den här brandsprutan. Överkorven sköter slangen. När kåken brunnit ner eller elden släckts körs sprutan tillbaka till brandstationen. Korvarnas vita rockar är inte längre vita. Om det var åtta gubbar som pumpade kunde strålen bli nästan tio meter. Karet rymde ungefär en kubikmeter och tömdes efter 40-50 pumptag.

Allt var inte bättre förr och det var inte ett fritt val.




Fritt val: "Nagellack"



Amerikanskan Lee Redmond hade för två år sedan världens längsta naglar, över 8 meter och växta som i ringar runt händerna. Hon lär ha städat och kört bil precis som vi andra, Tro det den som vill!

   Det är oklart om hon någonsin målade sina dyrgripar, men om …vad fick de för färg? Kanske skinande rosa som varit populärt sedan det första riktiga nagellacket kom ut på marknaden 1925. Filmstjärnorna i Hollywood anammade snabbt det nya modet, som spred sig över världen.

   Kosmetikaföretaget Revlon, grundat 1932, tog vara på trenden och sålde sina läppstift med nagellack i exakt samma nyans. Vilket genomslag! Under de kommande 50 åren måste allas läppar och naglar harmoniera. Om inte, ja då hade man dålig smak!

   På bilden syns en provkarta över vanliga nagellacksfärger, säkert fanns också tillhörande läppstift. Den ingår i museets samling Ekwalls mode, från hattaffären som låg på Öster i Nyköping ända fram till 2007. Så raffinerat att välja smink i ton med pillerburken eller kepsen!

   I dag är valet friare vad gäller färger på flaska. Det finns grönt nagellack, kanske till grön tröja, svart, mörkblått men också kopparton som matchar Volvo S60s Vibrant Copper-lack. Relativt nytt är lack med ”cracked effekt”, krackelerat mönster, som målas på över det vanliga.

   Man kan väcka uppseende också med korta naglar!


Fritt val: "Ett skåp från A till Ä"



Det här vackra kartotek-skåpet i mörkbetsad furu med 50 gedigna lådor, var och en med metallhandtag och inbyggd avdelare av trä, symboliserar den svunna tid då datorer inte ens var påtänkta.

   Tillverkningsåret uppges till 1900 och skåpet har bland annat härbärgerat museets samlingar av små personfoton och katalogkort för böcker i alfabetisk ordning. Liknande skåp i diverse träslag fanns länge på varje svenskt bibliotek oavsett kategori (skol-, folk-, läns-, stift-, högskole- etc). Där kunde den kunskapstörstande eller läshungrige besökaren bläddra bland katalogkorten för att dels se om den önskade boken ingick i samlingarna, dels på vilken avdelning den i så fall placerats.

   Bokstavssystemet från A till Ä används fortfarande, där exempelvis G står för litteraturvetenskap, H för skönlitteratur, R för idrott, lek och spel samt T för matematik. Däremot är det slut med kortbläddrandet, några enkla tryck på datorn och frågorna är besvarade. Man kan till och med kolla och beställa från hemmets lugna vrå. Allt som förvarades i de 50 kortlådorna, säkert mellan 5 000 och 10 000 blad, ryms nu dessutom på ett litet USB-minne som mäter 15x50 mm!

   Men nog kändes det trivsammare att titta i kortlådorna. Det är precis som skillnaden mellan tåg och flyg. Det bör ta en viss tid för att uppleva resan fram till målet. Och under bläddrandet kanske man stöter på andra helt obekanta titlar som är intressanta. Sådant händer sällan eller aldrig i datorn.

   Som författare till några enkla handböcker minns jag med stor tillfredsställelse ett besök i USA:s största bibliotek National Library of Congress i Washington år 1973, en sorts motsvarighet till vårt svenska Kungliga Biblioteket. Minsann fanns mina verk i de amerikanska kortlådorna! Men jag undrar om någon någonsin efterfrågade dem där.

 


Fritt val: "Växtpress"



I växtpressen läggs vackra blommor för att plattas till och torkas och sedan hamna i ett herbarium. För många gymnasister i förgången tid kan detta arbete ha varit en plåga. Men om man öppnar herbariet och betraktar växterna väcks minnen från underbara upplevelser i naturen.

Jag kan återuppleva känslan från en vandring vid Linudden tillsammans med en väninna en vårdag i april när jag betraktar en torkad vitsippa.

Solen flödar från en klarblå himmel och en skön värme har kommit. Vad möter oss längs promenadstigen i naturvårdsområdet? En fantastisk matta av vitsippor och fortfarande en del blåsippor under de stora hasselbuskarna. Vi blir euforiska av synen. Vi vandrar sakta fram bland buskar som börjar grönska - små skira blad blänker i solskenet. Plötsligt ser vi blommande lungört och de skiraste gula vårlökar.

I fjärran hör vi en gröngöling tjoa. En hel del småfåglar flyger ivrigt omkring - några talgoxar kivas, kanske rivaler om en hona eller försvar av ett attraktivt revir. En hackspett trummar på avstånd men vi ser den aldrig. Vi klättrar över stättan till betesmarken och vandrar fram mot fritidshusen.  I en tall vid strandkanten sitter en ormvråk och plötsligt dyker ytterligare en upp och de förenas i en virvlande dans i solskenet.

Vi letar efter en plats där vi skall njuta av medhavd matsäck - helst i närheten av vattnet.  Vi söker oss fram mellan alla ”Privat område” och hittar till slut en brygga uppdragen på land. Två gräsänder kommer simmande. Drakens huvud är glänsande grönt i solskenet. Fantastiskt vilken färg han har! Honans mer diskreta vingspegel glimmar dock i lila. En skarv flyger förbi tätt följd av två knölsvanar. Vi spanade efter havsörn men det kom inte någon sådan men däremot en fiskgjuse - det var en överraskning.

Tänk vad en vacker blomma som plattats till och torkats i en växtpress kan väcka tankar.


Tema Minne: "Från scoutläger till militärmanöver"



Genses rostfria hopmonterbara matbestick stod på utrustningslistan till mitt första egentliga scoutläger, en vacker junivecka sommaren 1947 vid gården Labbenäs i norra änden av sjön Stora Rengen knappt två mil söder om hemstaden Linköping. Dit hade vi tagit oss per cykel med ryggsäckarna surrade på pakethållarna. Transport med hjälp av bilägande föräldrar var inte att tänka på, motoriseringen hade inte kommit så långt i våra kretsar.

   Denna typ av matbestick är synnerligen praktiskt att hålla reda på bland myllret av prylar i ryggsäcken. Allt samlat på samma ställe. Å andra sidan står man förstås utan såväl sked som gaffel som kniv om hela rasket råkar försvinna. Men det har jag inget minne av. Tvärtom följde besticket med mig på flera stora läger, bland annat en så kallad jamboree (världsläger) i Österrike år 1951 med 15 000 deltagare. Dit företogs dock färden från Sverige med gamla militärbussar genom ett krigshärjat Tyskland som var uppdelat mellan de fyra västmakterna. Det krävdes tre övernattningar för att avverka hela distansen på dåliga vägar.

   Med Genses hopmonterbara matbestick utrustades jag också vid inryckningen i det militära år 1953.  På sätt och vis kan det symbolisera den militära matseden ”sammanslagen frukost”.  Vid tidig avfärd till en manöver i terrängen var tanken att soldatens mage på en och samma gång skulle förses med hela dagens matbehov, eftersom koktrossen inte skulle hinna med under förflyttningen mot den elake fienden. Gröt, pannkaka, sill, kanske rentav ärtsoppa, kaffe, mackor och en massa annat langades fram – och delvis in. Stridsmoralen stärktes inte nämnvärt av en sådan måltid.

   Det påminner om den gamle fanjunkaren, som vid fältmässig utspisning av en middag meddelade att ”av transporttekniska skäl serveras i dag saftsoppan tillsammans med pepparrotsköttet”.

   Sådana minnen brukar gamla lumparkompisar plåga omgivningen med.

 


Tema Minne: "Äppelkräm"



Det är ingen tvekan om att det avbildade föremålet väcker ett minne! Innan man ryckte in i ”lumpen” (1953) hade man inte en aning om vad detta var för ett föremål.

I föremålsarkivet är inregistreringen:

”Kokkärl/snuskburk. Oval burk med lock, av rostfritt stål, målat grå. Kokkärl m/1940. Hänkel med krok. Lock med fästanordning på sidan. Burken märkt "Pressbolaget Eskilstuna", locket har ev stämplad fyrklöver på fästet, med bokstäverna E,S,A,B, (sannolikt). Axel Eriksson var Hemvärnschef i Askersund på 1950-talet. Kokkärlet har tillhört honom eller brodern Tore.”

Just benämningen ”snuskburk” – popurlärnamnet – fick hemmavarande fästmö att reagera då man berättade om lumparlivets vedermödor. ”Usch, va äckligt! Diskar ni den aldrig?”. Självfallet var svaret ”minst en gång i veckan antingen det behövs eller ej”.

Nåväl, vad är det då för minne? Jo, i fältförläggning där förplägnaden (utspisningen), försiggick utomhus kunde man ju hantera kokkärlet litet nonchalant. Men ibland tog någon in burken i tältet och en sådan gång hade 34 Nilsson en god efterrätt (äppelkräm) i burken.

Då han tillfälligt var tvungen att gå ut i ett trängande ärende tog spjuvern, antagonisten – 26:an burken och hängde den i ”hänkel med krok” på den glödheta tältkaminen. Intet ont anande kom 34:an in och skulle fortsätta kalasandet.

Hans vrål när han tog i det glödgade handtaget var fasansfullt och med en rundsving spred han innehållet i snuskburken på tältduken innan han släppte den. Men äppelkrämen gick att skrapa av med sked inifrån – fast det tog ett bra tag. Alla i tältet var andäktigt tysta! Vilket minne!

 


Tema Minne: "Kassaapparat"



En vårdag 1946 blev jag som tioåring skickad av mor min till affären i Axala by för att köpa lite jäst och korv. Jag tog min cykel och for iväg. Handlaren expedierade och tog betalt. Jag kan ännu höra hur det plingade och lät när han slog in summan i sin kassaapparat (se bilden).

På hemvägen hände en olycka. Jag råkade slinta på cykelpedalen och fick vänsterbenet framför den. Tårna tog i backen och båda benpiporna i underbenet bröts. Jag hamnade i diket och började ropa på hjälp. Som tur var så hörde min ett år äldre kusin mig och kom till undsättning. Han tog min cykel, en gammal damcykel, och jag lyckades krångla mig upp på pakethållaren. Sedan skjutsade han mig hem på den knaggliga vägen. Oj, vad det gjorde ont!

Det blev taxi till Nyköpings lasarett där jag blev gipsad och omplåstrad. Till en början var det naturligtvis besvärligt med det gipsade benet men snart började jag bygga på en ny lådbil med stor motorhuv och ratt. När den var färdig skjutsade mina kompisar mig i den och vi hade kungligt roligt. Jag fick ett par hemsnickrade kryckor av far min och snart kunde jag konsten att ”springa” med dessa kryckor.

Vid återbesöket på lasarettet fick jag bassning. Gipset på benet var alldeles krackelerat och mjukt efter alla mina törnar i lådbil och på kryckor. Så det fick bli en ny omgång gips. Sex veckor efter olyckan skulle jag börja gå på benet igen men det var inte lätt. Det hade blivit så försvagat att jag inte kunde stödja på det. Det tog en månad att lära sig att gå igen.


Tema Minne: "Brevet"



Egentligen har jag redan skrivit om ämnet minne under temat ljud. Vet inte hur jag tänkte när jag valde denna brevvåg för att illustrera ”minne”.

Möjligen var det någon idé om arbetet i postkassan i min ungdom. Men den ger inga direkta vibbar nu när jag ska formulera något som associerar till minne.

Det kanske ändå var den gamla pensionerade postmästaren i en liten småländsk stad med anknytning till Astrid Lindgren som dök upp i tankarna. Den gamle mannen var känd för att vara mycket snål.

Ett brev får vara högst fem centimeter tjockt annars är det ett paket. För att enkelt avgöra hur en försändelse skulle taxeras använde kassörerna avståndet mellan disken och glasluckan däröver som mått. Det var generöst för det avståndet var sex centimeter.

Den gamle mannen sände ibland tjocka försändelser och han accepterade inte det vedertagna måttet utan han försökte men misslyckades alltid att pressa in - enligt hans uppfattning - brevet. Sedan följde alltid en livlig och ganska högljudd diskussion vad portot skulle vara.

Han fick se sig besegrad i kampen med postluckan som inte ville ge med sig och släppa igenom ”brevet”.




Tema Minne: "Mormor i tvättstugan"



Theresia Charlotta Andersson var min mormor. Hon var stark som så många andra arbetarkvinnor under början av 1900-talet och alltid frisk. Skälet till det, enligt egen utsago, var alla de kalla avrivningar hon tog varje morgon, året om.

   Nyvaken gick hon ut i den oeldade tvättstugan på gården. Där stod ett kar med vatten, hämtat från pumpen ett bra stycke därifrån. Under vintern var ytan täckt med is som hon slog sönder med en stör. Så klädde hon av sig, sänkte ner en grov handduk i det kalla och slängde med lyftade armar det våta tyget utmed ryggen. Och det räckte inte med en gång…

  Visst ojade hon sig och stönade lite grand, men inte mycket. Kylan måste ha varit svidande, precis som väven hon sedan gned sig med. Den var hård och rivig, kanske av jute som i säcken på bilden.

   Enligt mormor var avrivningen, kallvattnet och den intensiva frotteringen, världens bästa medicin. Blodet rusade genom ådrorna, ingen sjuka kunde fastna!

   Mormor fortsatte med sin morgonprocedur ända till sin död, hon blev nära hundra år. Jag minns hennes förtvivlan den dag hon blev beroende av andra, på ålderdomshemmet. Där måste hon kämpa för sin rätt till kalldusch och grova handdukar.


Tema Minne: "Huvudsak som förtrycker minnen"



En stålhjälm väcker inte något minne hos mig. Min militärtjänstgöring gjorde jag i den stolta marin som har sina stoltaste minnen från Svensksund. Sådana dumheter som hjälm befattade man sig inte med.

En sådan där hatt skyddar inte mot marina kanonkulor. Det skulle behövas andra skydd för marinens krigare. I det moderna kriget som gällde på min tid var det minor och torpeder som var farliga. Dessa tingestar exploderar djupt under den stridande matrosen.

Det skulle alltså inte vara en stålhjälm utan ett par ordentliga pansarbyxor som kanske skulle ha utgjort ett skydd för männen som var inlåsta i ett plåtskrov. Men vid närmare eftertanke, vem tusan kan simma i ett par pansarbyxor? När signalen ”Överge Fartyget” hade givits hade varenda sjögubbe sjunkit.

Om stålhjälm vet jag inget mer än det som finns beskrivet i ”På västfronten intet nytt”, där Tjaden kokte soppa i sin hjälm.

Så mitt minne av en stålhjälm är inte ett minne av en hjälm utan av en läsvärd bok.


RSS 2.0