Sommarlov!


Tema Tovastugan & dygder: "Tålamodet"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hemfalla åt okontrollerade känslosvall. Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd; det nämns både i Bibeln och i Koranen.

Tålamod är inget som karakteriserar vår tid. Snarast är det väl motsatsen som gäller. Otåligheten regerar i vårt samhälle. Undantaget är nog segling. Jag är ingen seglare. Troligen har jag för lite tålamod. För många år sedan blev jag varnad för segling då jag med min fru var bjuden på en seglats i Gryts skärgård av goda vänner.

Till en början var det ganska god vind men efterhand så mojnade vinden. Vännerna var ”riktiga seglare” så att sätta på motorn var det inte tal om. I snigelfart drev vi fram och för att ha något att göra spelade vi kort. Sent omsider nådde vi hamn och då var jag som sagt varnad.

På tal om snigelfart så kom jag att tänka på Snigelvisan – kompositör okänd – som jag brukar sjunga ibland. Den handlar om tålamod och jag noterar ur minnet:

Det var en snigel och en snigel och en snigel
och dom hade var’t på stan och rullat hatt!
Så i varsitt hus låg nu en liten snigel
och dom ångra varsin genomfestad natt!
Ynkligt slutna i sitt skal led dom alla hemska kval
tills den ena sa som så: ”Nu får en utav oss gå
till apoteket för att hämta magnecyl!
Ja, just det – till apoteket för att hämta magnecyl”!

Sen så sände dom iväg den minsta snigeln
och dom andra låg och väntade på den
Det gick dagar, det gick veckor – ingen snigel
Det blev höst och vinter – han kom ej igen
Deras huvudvärk var svår när det åter led mot vår
och när sommarn kom till slut titta ena snigeln ut
och sa: ”Nu borde han var’t här med magnecyl!
Inte sant? Nu borde han var’t här med magnecyl”!

”Nämen titta där”! Så sa den ena snigeln
”Jag ser två små snigelhorn som sticker opp”!
Och några meter där ifrån låg minsta snigeln
Hans var hornen som dom såg vid kullens topp
Och han hörde vad dom sa och sa’: ”Farten min är bra!
Ingen  jäkt och svår panik – om ni kommer med kritik
så har jag ingen lust att hämta magnecyl!
Nej inte alls – Så har jag ingen lust att hämta magnecyl”!!!


Tema Tovastugan & dygder: "Rättvisan"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Många mänskliga dygder avbildas på Tovastugans väggar – bland dem en som föreställer den romerska mytologins gudinna - JUSTITIA - vilket på svenska är Rättvisans symbol.

Rättvisan
bär en våg och ett svärd i handen. Med vågen bedömer hon tyngden av människornas förtjänster och skulder. Med svärdet skipar hon rättvisa. Det man saknar är ögonbindeln!

Ett uttryck som faller mig i minnet är ”Rättvisans kvarnar mal långsamt”. Men denna avbildning skall ju inte antyda detta – långt därifrån. Snarare tvärtom!  Rättvisan har ju ”ett bart huggande svärd” i sin hand. Straffet drabbar omedelbart den som inte är rättvis i sitt handlande.

Mäster Nils från Tunatorp har målat alla dessa kvinnofigurer - på 1640-talet - symboliserande de mänskliga dygderna. För det har han haft förlagor till utformningen och speciellt de attribut som varje figur - enligt tidens sed - skulle utrustas med. Dygdeserien fanns både som träsnitt och kopparstick vilket underlättade för detta omfattande utsmyckningsuppdrag som mäster Nils tog sig före.

Man kan ju fundera på hur en nutida konstnär skulle ta sig an uppdraget att gestalta Rättvisans symbol. Skulle bilden föreställa en kvinna? Vilka attribut skulle hon i så fall utrustas med?  Vad behövs för att upprätthålla nutida Rättvisa? Kanske en kulspruta? Jmfr avrättningen av bin Ladin – rättvisa är skipad! (Obama). Eller en lönetabell som utvisar kvinno- respektive manslöner inom samma yrke t.ex. för civilingenjörer i privat tjänst? Nej, det var för tråkigt!

I vanlig ordning slutar jag denna blogg med ett citat ur Pelle Holms ”Bevingade ord”.  Där står under rättvisa : ”Det hör inte hit, sa Platin om rättvisan” med syftning på kronofogden Platin som fällde detta uttryck när motparten i en rättegång invände ”man måste ju tänka på rättvisan också”.




Tema Tovastugan & dygder: "Tapperheten"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Fortitudo är det latinska ordet för tapperhet, med synonymer som ståndaktighet och mod. Dygden i fråga symboliseras på olika sätt. Ett av de äldsta finns på träsnittet här intill. En kvinna lutar sig mot en halv pelare och bär dess andra del under armen. Nära henne syns ett lejon, sinnebilden för styrka.

  Motivet har inspirerats av Simson, den långhårige från Domarboken i Gamla testamentet. Om denne kraftkarl berättas att han hämnades sina fiender genom att slå undan höga tjocka kolonner så att ett stort palats störtade samman.

  Även den ståndaktige tennsoldaten framställs som ett dygdemönster. Han vet vad som krävs av en man i uniform.

  Sagoförfattaren H C Andersen och ett par buspojkar tvingar honom att i bräcklig farkost segla i en vattenfylld rännsten. Den leder ner under jord, till en otäck råtta och ett skrämmande fiskgap. Den enbente krigaren visar ingen rädsla, blinkar inte ens, än mindre protesterar.

  Men är det alltid tappert att bruka våld eller finna sig i andras tvivelaktiga beslut? Man kan undra…

  Minns ni musikklassikern In the mood, Glenn Millers paradnummer, och dess svenska text Inte mod, skriven av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson till revyn Svea hund 1976. För dem var det modigt att vara lite feg.


Tema Tovastugan & dygder: "Trohet"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Fides är enligt den romerska mytologin trohetens gudinna. I avsaknad av ordentlig klassisk bildning (inklusive latinkunskaper) gick jag till band 6 av Nationalencyklopedin.

   Visserligen saknades där närmare upplysningar om damen ifråga, men däremot serverades en halv spalts information om den teologiska eller filosofiska uppfattningen fideism. Enligt denna kan religiös tro inte underbyggas med argument av något slag. Tron uppfattas som en så grundläggande utgångspunkt för den religiösa läran att den behöver motiveras eller förankras genom hänvisning till något utanför trons egen värld.

   Kanske gäller något liknande trohet?


Tema Tovastugan & dygder: "Kyskheten"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Kyskheten på latin Castitas ibland också Puditia, en egenhet som enligt vad vissa skribenter på Google påstår har försvunnit från vårt samhälle. Enligt ett inlägg är kyskhet den underligaste formen av sexualitet. Detta kan kanske gälla för vissa människor eller religiösa grupper men inte för alla människor.

Bilden av kyskheten finns i den stora timmersalen i Tovastugan, men då denna ibland uppläts till dans för traktens pigor och drängar måste den vara helt felplacerad eller inte ha fyllt sin funktion. Alla vi som var vuxna eller halvvuxna i skiftet mellan 1940-1950 är väl medvetna om dansbaneeländet. I detta elände hade inte kyskheten någon plats. Där var det enligt svartrockarnas åsikt kyskhetens motsats som var allenarådande.

I det gamla Grekland var Artemis sinnebilden för kyskhet. När Artemis flyttade till Rom och blev Diana försvann bilden av absolut kyskhet. Roms Vestaler skulle vara absolut kyska tills de blev 40 år. Om de födde barn innan dess så var det guden Mars eller någon annan gudom som varit framme och ställt till det. De var ju bara människor så det kunde ju finnas mer naturliga orsaker.

Men om inte Mars hade struntat i kyskheten så hade inte Rom funnits och det hade inte funnits någon Romulus eller Remus. Då hade det inte heller funnits någon intuition som hade kunnat upplysa oss om kyskhetens underbara motsats. När kyskhet betyder absolut trohet ställer jag upp och är kysk. Om kyskhet betyder all annan kyskhet än trohet så är jag 100% okysk.


Tema Tovastugan & dygder: "Klokheten"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



På min lott föll att skriva om klokheten (Prudentia)- en av kardinaldygderna. Vad är klokhet? Den allegoriska figuren Prudentia framställs som en kvinna med två ansikten och armen omslingrad av en orm. Hon håller en spegel i sin hand så vi ser de två ansiktena. Det latinska ordet  Prudentia står för omdöme, insikt, visdom och personlig diskretion.

Spegeln ska tydligen representera självkännedom. Men varför klokheten symboliseras med en orm är förbryllande eftersom den är så illa beryktad. Den står också för listighet med ont syfte. Det var ormen som orsakade syndafallet. Men i bibeln Matt kap 10 står: ”Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor”. Det sade Jesus till lärjungarna när de skickades ut för att förkunna Guds rike.

Ormen används som symbol i många kulturer. Inom kristendomen representerar ormen visdom när den ringlar runt Livets träd men om den ringlar runt Kunskapens träd står den för ondskan. Även ormen har uppenbarligen två ansikten.

I Svenska Akademins ordbok är klokhet ”förmåga att klart bedöma vad som i olika situationer eller under olika förhållanden är det (i längden) lämpligaste eller fördelaktigaste (ofta med hänsyn till den egna lyckan eller välfärden)”. Den sista parentesen luktar egoism som passar illa ihop med klokhet.

Torsten Nilsson som var statsråd 1945- 1971 har uttryckt följande: ”Det räcker inte med att vara klok man måste också kunna övertyga andra om att man är det”.

 


Tema Tovastugan & dygder: "Caritas"

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Till de heliga sju dygderna hör Caritas som är latin och betyder kärlek, barmhärtighet och välgörenhet. Katolska Caritas-föreningar för frivillig kristen socialvård och välgörenhet finns sedan1897 i många länder.

När man ser på den vackra målningen utstrålar den verkligen KÄRLEK. Det går inte att uttrycka i ord, målningen säger allt. Helt otroligt att den är så välbevarad och att färgerna håller fortfarande, se texten här ovan när den är gjord, så förstår Du hur fantastiskt det hela är.

En rekommendation är att du går till Tovastugan i sommar och bildar dig en egen uppfattning. Nu tar vi sommarlov, ha en bra sommar och som sagt besök Tova. Kanske ses vi där, eller om inget annat inträffar så ses vi här på Seniorbloggen till hösten.

 


Tema Växtriket: "En ålderdomlig typ"



Att åskådliggöra temat ”Växtriket” med denna bild av en härvel – som tilldelats mig - fordrar viss tankemöda. Vad använder man en härvel till? Ordboken meddelar:

Härvel = garnvinda, haspel. Jaha ja, men haspel - en vals att vinda upp garn och dylikt på (knäpp)härvel, en uppvindningsmaskin”.

Anknytningen till ”växtriket” tolkar jag i detta fall att det lutar åt behandlingen av lin. Man skall vinda upp lingarn. Härveln sitter på en spinnrock och med den åstadkommer man härvorna som är lämpliga att hantera vid färgning.

För att få en viss standardstorlek på härvorna – det ville manufakturerna på 1700-talet ha då det underlättade hanteringen – så fick härvlarna enkla räkneverk som med en knäpp markerade ett visst antal trådvarv. En knäpphärvel!

Denna knäpphärvel – så står det på inregistreringen i Sörmlands museums databas – är av trä och tillhör ”Strängnässamlingen”. Tveksamt om det är en genuin knäpphärvel! Verkar mera som en vanlig spinnrockshärvel utan knäpp. Men säkert av en ålderdomlig typ.


Tema Växtriket: "En korg av granrot"



En gran kan användas från topp till tå, till byggnadsmaterial, pappersmassa och kanske också till tjära, terpentin och garveriprodukter. Raka exemplar passar som båtmast, flaggstång och blir i mindre format en glädjespridare vid jul.

  Färska granskott på våren ger en vitaminer, avkok på barr kan bli te. Kådan lär läka sår och granens sus är bra för själen. Den med egen skog håller sig frisk!

  I marken finns rötterna. De smala tvinnades en gång till rep för not- och nätfiske. Eller blev till en matsäckskorg som den på bilden, dryg 27 cm hög och bred och från 1800-talet. Ena sidan är kullrig, den andra platt för att kunna bäras nära kroppen.

  Det måste ha varit mödosamt att samla in materialet, också om man tog det från träd intill den ”lättgrävda” myren eller hittade lämpliga vindfällen. Väl hemma skulle rötterna skrapas rena från bark och sedan eventuellt torka. Efter blötläggning i vatten blev de lätta att klyva och arbeta med. Ofta flätades korgarna i en särskild bindteknik som gjorde dem extra hållbara.

  Men varför tala om förr? I dag finns kurser för dig som vill prova på. Att tillverka en diskborste räknas nog som ett enklare slöjdarbete. Rötter i korta bitar samlas till en bunt och binds ihop på mitten. Är det någon som gör sådant nu för tiden? Gäller rotavdraget när den används?


Tema Växtriket: "En nettelduk"



Den här brudnäsduken har tillhört Ingeborg Åkerhielm från Valla. Den 6 cm breda spetsen är troligen knypplad. I hörnet är broderat ett krönt IB. Näsduken är mycket tunn.

Det underbara med näsduken är att den är tillverkad av fibrer från den av de flesta trädgårdsägare hatade brännässlan (Urtica dioca).

Under 1600–1700-talen användes nässlan allmänt till textilier. Den till och med odlades i nässelgårdar vid snart sagt varje stuga i Sverige. Användningen av denna fiber är äldre än så. Det finns fynd från vikingatiden som visar att nässlan har använts till textilier redan då.

Nässlan bearbetades som lin. Den rötades, bråkades, skäktades, häcklades och spanns. Nässelfibern är mycket tunn, hälften så tjock som lintråd. Nässeltyget (kallas nettel - eller nättelduk) är inte lättantändligt och därför användes det med fördel till smedernas långa skjortor.

Idag är nässlan bortglömd som grund för textilier men kan vara en god representant för närodlat. I stället för att gräva bort ”ogräset” bör vi skörda det och tillaga den allra läckraste soppa. Det är toppskotten som används och soppan kokas på samma sätt som man gör spenatsoppa. Det blir en mycket vitamin- och mineralrik måltid. En vårprimör av bästa slag, mums!


Tema Växtriket: "Överdel till Vingåkersdräkt"



Vit överdel i bomull fodrad med linne. Rynkad mot 4 mm bredd som kantas av en spets. En 70 mm bred nervikskrage med vitt broderi. Kragen kantas med knypplad spets. Spetsen går ner 85 mm i framstyckets öppning. På vardera sidan av öppningen finns en 50 mm bred spets. Mycket arbetad.

I ovan nämnda "blus" finns det delar från växtriket i form av både bomull och lin. Bomullsbusken växer i tropiska klimat och är en viktig exportvara för många länder. De som odlar mest är USA, Kina, Indien, Pakistan, Mexico och Brasilien. Bomull har odlats i mer än 5000 år och Mayaindianerna tillverkade bomullsvävnader av hög kvalitet på 600-talet f.Kr.

Bomull är ett slags fröhårsfibrer som utvinns från olika växter av släktet Gossypium. Fibern är mycket tunn, har en diameter mellan 0,01 och 0.05 mm och en längd mellan 10 och 50 mm.

Lin är en jordbruksgröda som kan odlas för två olika saker, dels som en oljeväxt för framställning av den värdefulla linoljan och dels för att tillverka lingarn som används för att väva linnetyg. Linhanteringen är väldigt jobbig med många moment; den ska odlas, skördas, torkas, repas, rötas, bråkas, skäktas, häcklas, spinnas och slutligen vävas för att få fram tyget linne. Lin är Hälsinglands landskapsblomma.

Till sist kan jag tala om att jag är ägare till Österåkers högtidsdräkt, den liknar Vingåkers till stora delar men färgerna är inte desamma. Känner mej väldigt fin när jag bär den, tyvärr blir det inte så ofta jag gör det.


Tema Växtriket: "Att sitta i hölasset bakom pappa"



I denna vårens tid spirar allt så förunderligt vackert. Björkarna står just nu ljusgrönt nyutslagna och åkrarna grönskar. Nu är växtriket som allra mest tilltalande. Något mindre tilltalande var växtriket när jag som barn fick delta i höskörden. Då, på 1940-talet, fick minsann barnen delta i jordbruksarbetet såväl i höskörden som i potatisplockningen. Jag vill minnas att det fanns något som kallades potatislov.

Men vid höskörden var det ju sommarlov och då strax efter midsommar tog pappa fram slåmaskinen. Kniven till den skulle slipas och det var barnjobb att dra slipstenen. Den gick tungt. En annan syssla kunde vara att om det var tjockt gräs på åkern fick jag gå efter slåmaskinen och peta undan gräset från det oslagna så att det inte skulle fastna i maskinen vid nästa slåttervarv.

Min farfar, som var mycket duktig att slå med lie, gick och slog allt gräs i dikena och även små gräsytor i närheten av åkern. Då var det min uppgift att ”räfsa ikring” som det hette, det vill säga kratta in allt gräs så att det kunde tas med släpräfsan. Det var gräsligt tråkigt.

På den tiden hängdes allt hö på hässjor – 11 störar till varje. Det var barnjobb att ”släpa stör” också. Störarna hade visserligen körts ut på åkern med häst och vagn men de skulle ju dras från störhögen till platsen för hässjorna. Sedan fick man hjälpa till att ”hänga hö”.

När höet var torrt skulle det köras in. Man petade av höet från hässjan med en högaffel liknande den på bilden ovan. Sedan lastade farfar med gaffeln och pappa stod i lasset och packade. Mitt jobb var att ”plocka strån” det vill säga de höstrån som blev kvar på hässjetrådarna skulle plockas bort. Det var också mitt jobb att räfsa upp de hötussar som blev kvar på marken efter lastningen.

På hemvägen var det sedan en härlig känsla att sitta i hölasset bakom pappa och se på världen över den breda hästryggen. Väl hemma på lagårdsbacken var det att krypa in på skullen genom hålet i lagårdsväggen. Höet skulle trampas ihop och petas in under taket så hela skullen blev full. Med jämna mellanrum skulle några nävar grovt salt spridas ut i det torra höet.

Man lyssnade ivrigt efter det där speciella ljudet av gaffelpinnar, skrapande efter hötussar mot skrindbotten. Det var musik! Då var lasset snart slut! Ut i friska luften och snyta svart!


Tema Växtriket: "PAPPER FÖR ALLEHANDA ÄNDAMÅL"



Kampen om den svenska skogsråvaran är hård mellan pappersindustrin och sågverken. Från de stora avverkningsytorna går tunga biltransporter med tall- eller granstammar praktiskt taget dygnet runt till högteknologiska produktionsanläggningar. Detta kan sägas vara ett av växtrikets bidrag till det svenska välståndet.

   Ved är alltså den dominerande råvaran i papper att skriva eller trycka på, att användas i en allt ymnigare flora av förpackningar eller för hygienändamål. Av veden görs pappersmassa på mekanisk eller kemisk väg. I det senare fallet handlar det om sulfat eller sulfit, metoder som sprider en mindre trevlig odör över trakten i närheten av fabriken. Var och en som passerat Skutskär med tåg eller bil vet vad som avses.

   Ytterligare kunskap om hur papper kommer till serveras på ovanstående, något ålderdomliga skolplansch från Leipziger Schulbilderverlag. Den är en gåva från skolstyrelsen i Nyköping år 1976 och har sannolikt studerats av några generationer elever i staden. Om de tagit med kunskaperna ut i livet är väl inte alldeles säkert. Papper är en så naturlig del i vår vardag att de flesta aldrig tänker på hur beroende vi är av att växtriket fungerar på det här området.

   Talet om ”det papperslösa samhället” klingar numera allt svagare.


Tema Växtriket: "Bikupa av halm"



Egentligen är allt sagt enbart med rubriken. Ordet bikupa är som gjort för korta men viktiga besök i växtriket av små energiska steklar som styrs diktatoriskt av en drottning.

Besöken av bi i växtriket är faktiskt helt livsavgörande för oss högt stående varelser. Utan dessa besök skulle det inte finnas någon frukt och inte skulle det finnas några fruktträd heller. Som vanligt är det frågan om det gamla vanliga, ”hönan eller ägget, vem kom först”?

Utan bi skulle inte Eva ha pallat äpple och vi skulle ha sprungit omkring nakna och oförstörda i Eden. Ljuva tanke, alltid lagom varmt och inga kläder, vi skulle vara utan kunskap så vi hade inte kunnat önska oss något annat.

Kupan själv kommer också från växtriket. Halm från något slags säd, troligtvis råg, har flätats samman till ringar av olika storlek. Ringarna har sedan knutits ihop till ett bygge helt av halm. I halmen har inte bina någon del, sädesslagen befruktas av vårliga vindar som blåser omkring blommornas pollen.

I kupan framställer bina honung, tänk om inte Eva pallat äpple då hade vi inte vetat hur gott det är med nybakat, hembakat, bröd med smältande smör och honung. Jag byter gärna Eden mot kunskap om honungssmörgåsen.


Tema Riktigt gammalt: "Vinflaska från Mastvraket"



Allting är relativt – i synnerhet bedömningen av vad som är riktigt gammalt. Barnbarnet berättar upprört om ett möte med någon misshaglig person som karakteriseras med omdömet ”en urgammal jäkla gubbe – minst 75 typ”, men kommer snabbt på sig då morfar säger ”i min ålder”?  Nej, han var mycket, mycket äldre än du!

Riktigt gammal måste man kalla denna vackert formade flaska av grönt, något blåsigt glas. Den är funnen tillsammans med några andra liknande på Mastvraket. Om det spännande maritima fyndet kan den vetgirige läsa i Sörmlandsbygden, årgång 1999, sidan 77-86.

Det är en vinflaska som troligen har förvarats i en låda eller på en hylla i närheten av skepparens koj. Det står på inregistreringsblanketten. Jo, jo – det gällde att ha kontroll på ”gudsgåvorna”. Hur vinet smakade vet man inte, men det är noterat att vatteninnehållet är bevarat.

Men hur gammal är flaskan?  Det står faktiskt inte på nämnda blankett. Men av informationen som dykarentusiaster och marinarkeologer forskat fram om Mastvraket så var det ett holländskt fraktfartyg som gick på grund utanför Oxelösund. Det hände på 1700-talet.  Då har vi en någorlunda säker datering på flaskan om jag hugger till med tillverkningsår cirka 1715.

Det måste väl kallas ”riktigt gammalt”.


Tema Riktigt gammalt: "Fat i fajans"



”Fat, fragment av botten. Glasyr insidan vit heltäckade med blom- och fruktmönster i blått. Holländsk typ.”

  Så lyder Sörmlands museums notering om den här porslinsbiten. I förvaringslådan på Raspen finns fler mindre skärvor, också de ”hittade” av en grävskopa när man byggde Domus på Västra Storgatan i Nyköping 1961-62.

  1700-talsfatet har varit 32 centimeter i diameter. Vad har man serverat på det? Vilka har ägt det och hur gick det sönder? Ingen vet säkert.

  Materialet är i alla fall fajans, ett ganska skört lergods överdraget med tennglasyr. Den koboltblå dekoren ska likna kinesiskt porslin, på modet i och med ostindiehandeln.

  Det var staden Delft som från mitten av 1600-talet blev centrum för nederländsk fajansproduktion. Dess storhetstid varade drygt ett sekel.

  Den äldsta fabriken De Porceleyne Fles grundades 1653 och lever än, som Royal Delft. Man arbetar enligt traditionella metoder och handmålar de vackra mönstren med tydliga penseldrag som kan studeras genom lupp och garanterar ”äkta vara”.

  Det finns rätt mycket ”falskt” Delftporslin på marknaden. Har vasen eller krukan signerats med Delfts, observera s-et på slutet, är den en kopia, och bara 40-50 år gammal!


Tema Riktigt gammalt: "Ljuster"



Ljustret på bilden skall ha hittats på botten av Bråviken när man muddrade där någon gång. Detta ljuster kan emellertid inte tillhöra kategorin ”riktigt gammalt” ett riktigt gammalt ljuster kan inte vara av stål.

Ett riktigt gammalt ljuster är ett helt vanligt spjut som en pricksäker stenåldersmänniska slungade ner mot en helt lugnt simmande fisk. Sådant fiske förekommer ännu i dag på platser söderut.

Asarna använde även ljuster och de måste ju vara riktigt gamla. Ett av deras ljuster vore något för vilket museum som helst. Jag tror att det var Loke som ljustrade en fisk som inte var en riktig fisk. Tyvärr har jag glömt hur den sagan var, det kanske inte var Loke och det var kanske inte ett ljuster.

Senare invånare i detta land har ljustrat både lake och ål och troligtvis även annan fisk. Följande är förbjudet numera. Man har en båt med en eldkorg i aktern. Man fyller korgen med ved och en mörk oktoberkväll ror man ut på havet. Tänder på veden och en stund senare simmar det fullt med ål i ljuset, fast inte numera. Ljustret slungas ner i ålstimmet och om man har tur kan det sitta ett par tre ålar i ljustret. Det går även att fånga andra fiskar än ål men det är bara ål som kan användas till ”ålagille”.

Att det blev förbjudet att ljustra såhär berodde på att många fiskar sårades utan att fastna i ljustret.

Om någon vet hur det var med asarnas ljusterfiske så hör av er.


Tema Riktigt gammalt: "Svärdet i Björnlunda"



Riktigt gammalt är ett bronssvärd som finns i museets samlingar. Det är mycket vackert och välbevarat trots att det är funnet vid en utdikning av en mosse.

Det här svärdet ger mig anledning att berätta om det svärd som påträffades i Björnlunda år 1976 och som tillverkats i Ungern. Det var en bonde som fann det vid ett torp som heter Mosstugan. Det kom upp ur jorden i samband med en täckdikning hösten 1975.

Vid vårbruket 1976 fastnade svärdet på en harvpinne. Bonden såg att det var något som fastnat i harven. Det såg ut som en stor märla för svärdet hade blivit böjt av harvpinnen. Han kastade in föremålet i traktorn och harvade vidare. När han kom hem och tittade på sitt fynd såg han att det var något om liknade ett svärd.

Han rätade ut det genom att lägga det på ladugårdsbacken och stampa på det. Så småningom visade han svärdet för styrelsen i Björnlunda hembygdsförening som tog kontakt med Historiska museet.

Tydligen var svärdet mycket unikt. Hille Jaanusson vid museet sa: ”Det här svärdet är det vackraste man kan få se”. Visserligen var det något tillbucklat men tack vare bondens ”rådighet” var det i alla fall någorlunda rakt. Museipersonalen skulle aldrig ha vågat göra något liknande!

Enligt Wikipedia är svärdet av brons och var ursprungligen 70 cm långt, men idag saknas spetsen på 10 cm. Klingan har en svängd kontur och är dekorerad med inpunsade linjeband, trianglar och streck. Även handtaget är rikt ornamenterat. Svärdet låg ca 50 cm under markytan och var inbäddat i torra eklöv och kvistar. C14-analys har visat att svärdet är ca 3 500 år gammalt. Det vill säga att svärdet är från bronsålderns första period 1700-1500 f.Kr.

Det blev framställt fem kopior på bronssvärdet som överlämnades till bonden som tack. Bonden hade vänligheten att överlämna en av dessa kopior till hembygdsföreningen, så i en av stugorna vid Björnlunda hembygdsgård hänger svärdet till allmänt påseende.

Hembygdsföreningen har även låtit tillverka små miniatyrsvärd för smyckesändamål både i silver och i brons. Hängsmycken, örhängen, broscher och slipsnålar är de smycken som tillverkades. Nu börjar föreningens lager att tryta.


Tema Riktigt gammalt: "NYCKEL SOM KASTADES I SJÖN"



Som Nationalencyklopedin påpekar har en nyckel två funktioner: Dels att upphäva den spärrande koden i låset (genom nedskärningar i metallbladet), dels att överföra vridkraften från handen till låshuvudets regel.

   Nycklar till riktig gamla lås brukar se ut som den på bilden: Tillverkade av järnplåt som smitts i ett stycke. Stammen är ihålig och rund. Ax och pipa är av samma plåt som vikts och fogats samman i axet.

   På den gamla goda och hederliga tiden var det, åtminstone på landsbygden, vanligt att man hängde en sådan nyckel till sitt hus på en spik utanför dörren som ett tecken på att ingen var hemma. Nutidens nycklar är tekniskt mycket avancerade och hålls i säkrare förvar av ägaren. Trots detta dräller det av nycklar på polisstationernas hittegodsavdelning.

   En mytomspunnen nyckel ägdes av greve Magnus Per Brahe på Rydboholms slott i norra Storstockholm. Han var den siste av landets första grevliga ätt och dog 1930. Vid begravningen i den näraliggande Östra Ryds kyrka krossades ättens vapensköld och stängdes dess gravkor för gott. Under högtidliga former sänktes därefter bitarna av skölden och nyckeln till koret i Kyrkvikens vatten utanför slottet av ärkebiskop Nathan Söderblom.

   Kanske liknade denna riktigt gamla gravkor-nyckel den på bilden. För en modern låssmed (eller rentav en skomakare med nyckelmaskin) skulle det förmodligen vara enkelt att göra en användbar kopia.


Tema Riktigt gammalt: "En sked och ett mynt"



Den här skeden ser verkligen gammal ut. Den är av brons och har eventuellt spår av förgyllning på skedbladet. Den kommer från 1920-talets grävningar antingen på Nyköpingshus eller Västra Kvarngatan.

Sådana här skedar - oftast av silver - kallas supskedar och användes först av högreståndspersoner. De kopierades av allmogen men gjordes då av trä, men hade samma form som silverskedarna. Vem har använt just denna sked? Ingen vet.

Riktigt gammalt är också det mynt jag fann i mitt potatisland. Plötsligt stöter potatishackan emot ett metallföremål. Vid närmare granskning och rengöring visade det sig vara ett mynt. På ena sidan syns två ”dalpilar” och årtalet 1778 samt 1 ÖR S.M. På andra sidan ett krönt G III samt tre kronor. Det var alltså ett kopparmynt från Gustaf III:s tid som jag hittade.

Hur har detta mynt hamnat i mitt potatisland? Givetvis far tankarna iväg. Vem har förlorat detta mynt? Var det en fattig bonde för vilken myntet hade stort värde, eller en rikeman som det inte hade särskilt stor betydelse för. Det får jag tyvärr aldrig veta.

När jag tittar på myntet minns jag i alla fall att potatisskörden blev stor.


Tema Riktigt gammalt: "Konsten att slipa en sax"



Sisare, eller ullsaxar/bygelsaxar som de också kallas, har hittats i arkeologiska utgrävningar som daterats till cirka 300 f. Kr. och framåt in genom hela medeltiden. Så nog är det här föremålet riktigt gammalt, det kan man gott påstå.

  Sisare och saxar var viktiga verktyg och fanns i olika storlekar. De stora har använts till fårklippning, medan de små verkar ha använts vid sömnad och broderi. Numera används liknande även inom Bonsai-odling och fiskeflugstillverkning.

  Denna sisare har ovalt ögla med rektangulärt tvärsnitt, handtag med kvadratiskt tvärsnitt, ena skänkeln är avbruten i spetsen. Defekt och korroderad (rostig). Något årtal finns inte, men den härstammar från medeltiden.

  Hur skulle jag klara mej utan sax undrar jag? Har flera stycken som jag använder vid olika sysslor, ett mycket bra verktyg. Dock är det ganska svårt när de blir slöa. Minns när min saliga man skulle slipa en sax till mej, han lade ner stor och noggrann möda med att slipa den.

  När han sedan skulle prova sitt arbete genom att klippa i tidningspapper vek detta sig. Han hade slipat fel, så han gjorde inget bra klipp. En parantes kanske, men det var ganska kul då. Han köpte en ny sax kan jag tillägga.


Tema Sylvias val: "Ett udda prydnadsföremål"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en snäcka. Det låter inte så märkvärdigt, men dess originalbeskrivning var, lite för kortfattat, ”stenbumling”. Jag blev nyfiken varför vi hade samlat in en stenbumling och hittade bara snäckan med en målning av just en stenbumling. Vad tycker du?



En snabb titt på föremålet som Sylvia valt ut som en favorit och man fattar ingenting. Vad är det för något – en snäcka eller kanske ett ostronskal? I så fall – en gång ett väldigt stort ostron!

Men en närmare granskning ger en förklaring till valet. I den konkava insidan på skalet har någon målat ett naturmotiv. Ett minilandskap med stora klippblock och träd uppe på en höjd.

Det finns ett djup i motivet som bygger på effekten att skalet buktar inåt. Det liknar den teknik man utnyttjar då man bygger upp ett diorama – en perspektivförskjutning som ger bilden ett djup.

Registreringsanteckningen klassificerar föremålet under rubriken Heminredning: Prydnadsföremål. Men har snäckskalet använts till något? Jo, faktiskt, ”lär ha använts som fotografihållare”, meddelat av givaren som är en fröken Hamlund. Exklusivt – undrar just vilka fotografier som kunde hållas fast av den här pjäsen?

Jag tycker att det är ett fint – om än något udda – prydnadsföremål. Nästan så att jag kunde tänka mig en inregistrering som ”konstföremål”.

Jag förstår att Sylvia fäst sig vid denna ”piece of art”!

 


Tema Sylvias val: "Manschettknappar"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är dessa manschettknappar med flugor inuti. Det ser verkligt ut – sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?



En av mina favoriter är manschettknappar med fluga inuti. Det ser verkligt ut - sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?

Sylvia, jag tycker vid första anblicken att de är fina… lite stora kanske för att vara manschettknappar. Men när de är så här speciella är det ju bra att de syns där de ska bäras.

De är gjorda av elfenben, runda, täckta med glas. I knappen en monterad fluga av metall, benen är upphängda så att de rör sig när manschettknappen rörs.

De ser verkligen levande ut. Lite märkligt måste jag tillstå. Hur gamla de är framgår inte, men de är från en samling med namn Sparre och givaren är Anna Lovisa Sparre.

Det är i alla fall bättre med manschettknappar med konstgjorda djur i än dagens nyckelringar med levande djur i. Förfärligt är ordet. Levande fiskar, sköldpaddor och salamandrar inneslutna i plastförpackningar. Säljaren av dessa hävdar att en speciell vätska förser djuren med syre. Hur länge räcker syret?

Vill inte tänka på det. Djurplågeri är ordet. Då är det tusen gånger bättre med metallflugor. Skulle också gärna vilja ha de här manschettknapparna, vi kan väl ha var sin eller hur Sylvia?


Tema Sylvias val: "Fjäll till en fjälla"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en bukett av fiskfjäll. Jag har gjort många fina saker till mina döttrar, men inget så häftigt. Vad tycker du?



Du har rätt, Sylvia. Den vita och gula buketten är något extra. Hildur Lundqvist, född 1885 och dotter till stadsläkaren Gustaf Lundqvist, var säkert jättestolt när hon bar den till sin första balklänning.

  Som hennes mor Hilda måste ha knåpat för att få smycket färdigt! Arbetet krävde tid. Fiskfjällen skulle torkas och poleras innan de fogades samman med metalltråd, paljetter och glaspärlor.

  Men vilka fiskar har så stora fjäll? Kan det vara en karp, fångad ur någon slottsdamm? Eller en id eller braxen som tillhör samma familj och lever naturligt i svenska vatten?

  Deras pärlemorskimrande klädnad är i alla fall otroligt vacker och har dessutom en förunderlig förmåga att ge ekonomisk trygghet. Den som äter karp under julen ska lägga några fjäll i plånboken för att garanteras nog med pengar under kommande år.

  Men det borde bli mer effektivt att, oavsett högtid, bära karpens glänsande fjäll nära huden, kanske vid barmen, särskilt om man är en ung och vacker fjälla!


Tema Sylvias val: "Hårarbete"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en tavla gjord av människohår, en väldigt annorlunda och personlig släkttavla. Vad tycker du?



Det föremål i samlingarna som Sylvia valde och som lottades på mig är ett hårarbete. Det är en oval tavla, 470 cm hög och 415 cm bred. Hårarbetet är av brunt hår i form av en blombukett med blommor, blad och knoppar på cremefärgad sidenbotten. Ramen är oval och förgylld med fyra blad och blomdekorationer.

Tavlan har en text: ”Minne af släkt och vänner till Lilly den 2 juni 1872 …”. Den är skänkt av Signe Mueller, Stockholm. Till tavlan hör en mönsterskiss i blyerts på papper föreställande blombuketten. På skissen är namn skrivna på varje blomma i tusch.

Tavlan är mycket vacker med ett fantastiskt fint hårarbete. Man skulle kunna vitsa till det och säga att den är både hårfager och hårfin!

Det mänskliga håret har tillmätts olika egenskaper i mytologin och i sagornas värld. Bäst känd är nog den bibliska berättelsen om Simson som tillhörde en militärisk sekt, Nazariterna, som trodde att styrkan och manligheten satt i det långa håret. Hur det gick när Delila klippte hans hår i hemlighet står att läsa i Bibeln i Domarboken 16.

Hårarbete eller smycken tillverkade av människohår var på modet under hela 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Det försvann när de korta kjolarna och det korta håret blev fashionabla omkring 1925. Att hårarbetet blev så oerhört populärt under mer än ett sekel har flera orsaker. Människohår har egenskaper som gör att det bevaras seklerna igenom.

Traditionen att arbeta med hår var särskilt utbredd i Dalarna. Kvinnorna i Våmhus i Mora lärde sig att göra hårarbeten bland annat genom att i början av 1800-talet göra resor till Ryssland och Finland. Dessa kvinnor kallades hårkullor. Yrkeskunskapen levde kvar och ännu under ett par decennier in på 1900-talet fanns det ett 20-tal hårkullor i Stockholm, Göteborg och Kristiania.

Hantverket har försvunnit överallt utom i Våmhus och hembygdsföreningen där har på senare år tagit initiativ till kurser i hårarbete. Det är den enda platsen i världen där hårarbeten har producerats i nästan 200 år utan avbrott.

 


Tema Sylvias val: "Många liter lingon"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en lerkruka modell större, inskriven som ”Lingonkruka”. Jag undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den. Vad tror du?



Denna stora kruka av lergods ingår i Sylvas val av favoriter. Hela krukan är täckt av tågflätning det vill säga rep har flätats ihop för att skydda den i sig ömtåliga lerkrukan, som betecknas som ”lingonkruka”. Den är 950 mm hög och har en diameter på 710 mm. Den har alltså en ansenlig storlek.

Sylvia undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den med sylt. Om jag först försöker beräkna hur många liter sylt den rymmer. Sedan får jag beräkna hur mycket lingon det krävs för den mängden sylt.

Om krukan vore cylindrisk med den angivna diametern skulle den rymma pi x (710:2 i kvadrat) x 950. Det innebär ca 40 liter (om jag räknat rätt) men nu är den mindre i botten och i toppen. Gissningsvis kanske den rymmer omkring 30 liter.

Enligt boken Hemkonservering (19:e upplagan), Wezäta förlag, ger ett kilo lingon 0,75 liter sylt. Det innebär att det går åt 40 kilo lingon. En liter lingon väger ungefär ett halvt kilo.

Sylvia – du måste plocka 80 liter lingon för att fylla krukan med sylt (med de antaganden jag har gjort med hänsyn till krukans form). Hur lång tid det tar hänger på din plockningshastighet.

Den pampiga krukan har alltså använts för vinterns lingonförråd men är ursprungligen en skeppskruka. Vad som förvarats i den under båtfärderna framgår inte.


Tema Sylvias val: "SCRIMSHAW"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en graverad bete. Tänk bara att en valfångare kunde jaga så stora djur ena stunden och i nästa sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i så liten skala.



En av Sylvias favoriter är en graverad valbete, en så kallad scrimshaw. ”Tänk att en valfångare ena stunden kunde jaga så stora djur och i nästa stund sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i liten skala”.

    Om man googlar på ordet ”scrimshaw” så får man 915 000 träffar inom 0,14 sekunder och vet därefter att det handlar om en teknik som med nål eller annat vasst föremål gör ett mönster i en valtand, elfenben eller horn. (En liknande teknik finns på gamla sameknivar).

    På den här aktuella beten, tillverkad i mitten av 1800-talet, föreställer den ingraverade bilden en fallen krigare som begråts av sin son. Klassifikationen är i första hand heminredning och i andra hand prydnadsföremål. Givaren heter Anna Lovisa Sparre, vilket uppenbarligen berättigat att detta för den sörmländska kulturen relativt främmande föremål givits en plats i föremålsarkivet.

    Besättningar på gamla tiders valfångsfartyg må ha ägnat sig åt denna sysselsättning. I dag är som bekant valfångst en högst tvivelaktig sysselsättning, i princip förbjuden sedan 1986. Men ändå utövas den av bland annat japanska fartyg under förevändningen att det rör sig om forskning.

   Grundmaterial för scrimshaw-entusiaster torde ändå finnas i tillräcklig mängd. Annars får de väl ta upp den gamla sjömanskonsten att bygga modellfartyg i en flaska.


Tema Sylvias val: "Napoleons solfjäder"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en solfjäder som ska ha tillhört självaste Napoleon Bonaparte. Jag vill gärna tro att det är sant. Vad tycker du?




Hur i all världen har Napoleon Bonapartes solfjäder hamnat på Raspen i Nyköping? En engelsk kapten Hemmans skall ha fått solfjädern av Napoleon när denne satt fången på St. Helena. Efter diverse vandringar inom Hennans släkt kom den till Raspen.

Solfjädern är inte i bästa skick, smutsig, en del har fallit bort från fjädrarna, möglig och färglös. En gång i tiden skall den ha varit målad i trikolorens färger men nu är den enbart brun.

Inte illa av ett litet landsortsmuseum att ha ett föremål som tillhört en av denna världs mest berömda fältherrar. Han som avsatte kungar och tillsatte nya som han själv ville och önskade.

Gustav IV Adolf fick respass från Sverige efter Napoleons intriger med den ryske tsaren och med Napoleons medgivande fick vi marskalk Bernadotte som kronprins och senare kung.

Underligt är det att solfjädern finns i Nyköping men än mer intressant fråga är vem han fick den av. Det måste ha varit efter att han blivit fånge. En krigsherre med solfjäder skrämmer ingen. Jag har fyra damer som skulle kunna vara givare:

Hans fästmö från ungdomsåren Desirée Clary. Hans fru nummer ett Josephine de Beauharnais som var kejsarinna ett tag. Hans fru nummer två Marie-Louise, dock knappast troligt. Mera troligt är att det kan ha varit Maria Walewska. Hon fick inte följa med till St. Helena utan reste tillbaka hem till gubben hon var gift med.

Det är väl inte heller helt omöjligt att han köpte den själv för det kan bli ganska så soligt och varmt på St. Helena.


Tema Kloka ord: "Hugg din egen ved så värmer den dej två gånger!"



Valet av kloka ord blev för min del: ”Hugg din egen ved så värmer den dej två gånger”! Och i samlingarna hittade jag faktiskt en motorsåg. Det är en blåmålad sak från Jonsereds fabriks AB som inköptes 1966 för 1271,55 kr. År 1954 skapade Jonsered urtypen för dagens moderna motorsågar, världens första enmansmotorsåg.

Själv har jag jobbat med ved för husuppvärmning sedan 1970-talet. Eftersom jag har kunnat hugga veden på egen skog har det varit en lönsam syssla. Fast det är en stor underdrift i klokorden att den värmer bara två gånger.

Det är svettigt att hugga veden i skogen. Och så ska den köras hem till vedbacken. Kapningen till vedkutsar kostar också svett för att inte tala om vedklyvningen. Visserligen har jag en hydraulisk vedklyv – ett hembygge från 1970-talet - med grov hyrdaulkolv och en jättelik yxa påmonterad.

Alltsammans drivs av en elmotor på fem hästkrafter och den väsnas förfärligt, men stark är den! Just nu är det dock fel på vedklyven. Det är något elfel för motorn bara brummar lite när jag försöker starta den. Elektriker är anlitad.

Förr sa man ”Ved ska klyvas före påsk”. Då hinner den ligga på tork under våren och sommaren innan vinterns vedeldning börjar. Om man hinner kan man fälla träden och klyva veden i slutet av året så att veden får torka under vintern då luftfuktigheten är som lägst.

Om man ska trava rå ved i en trave så bör man lägga vedträna med barken nedåt. Lägger man med barken uppåt på en kluven bit bildar barken ett lock över veden. ”Barklocket” hindrar fukten i veden att stiga/dunsta och veden torkar långsammare.


Tema Kloka ord: "RÄTT ELLER FEL VÄG"



”Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg”.

   Den som formulerat dessa kloka (?) ord har antagligen aldrig deltagit i en orienteringstävling. Om man i en sådan valt fel väg och missat en kontroll (eller i värsta fall flera), så gäller det i allra högsta grad att springa fort tillbaka för att minska malörens inverkan på slutresultatet.

   Fotbeklädnaderna på bilden kallas skateskor, och är därmed tydligen inte helt lämpade att springa med på någon väg, rätt eller fel. Däremot kan dess unga bärare med lämplig placering på brädan glida fram i tillvaron eller göra diverse konster på specialbyggda ramper. Kanske heter det i dessa kretsar att det inte lönar sig att trixa om man är på fel ramp.

   Varje sport och fritidssysselsättning har nu sina egna skor, det må gälla banlöpning, basket, boxning, fotboll, golf, orientering, tennis eller - ja fyll i själva! Forna tiders enkla gymnastikskor av tyg med gummisula från Tretorn finns väl nu bara i bortglömda källarförråd eller på museer med idrottshistoriska ambitioner. De var inte särskilt bra att springa med, även om vägen var den rätta.


RSS 2.0