Vasst - Kallsvett och panikkänslor


Sjukvårdens vassa attribut ingår på min personliga aversionstopplista.

En injektionsspruta framkallar lätt obehagliga rysningar. En vaccination är dock inte alls så skrämmande som en pleuratappning. En gång för många år sedan hade man på röntgen funnit ganska mycket vätska i min lungsäck. Läkaren skulle från ryggsidan tappa ut vätskan för undersökning och även underlätta min ansträngda andning. Jag råkade få syn på den nål som skulle användas vid tappningen. Den var lång, mycket lång! Kallsvett och panikkänslor.

Efter bedövning stack läkaren in brontonålen. Jo, jag klarade mig även den gången. Om sanningen ska fram gjorde det inte alls ont.

Även om jag inte gillar vissa undersökningar är mina kontakter med vården i stort sett positivt laddade. Jag har t ex en obruten och förtroendefull läkarkontakt inom primärvården sedan ca 25 år tillbaka. Jag träffar honom minst en gång per år. Senaste gången avlöpte synnerligen väl. Provsvaren var till belåtenhet, blodtrycket normalt och jag förklarade mig må bra. Det hindrade honom inte från att ha sedvanliga synpunkter på mitt midjeomfång och att förmana mig att skärpa matvanor och minska portionsstorleken. Bemötandet är personligt, empatiskt och mycket avspänt. Jag vill definitivt inte byta ut honom.

Är inte detta ett bra exempel på att svensk offentlig sjukvård kan vara riktigt vass?

/Lars-Eric Antonsson


Vasst - Redskap som sticker ut


En gumma sitter och stickar. Det ser lugnt och fridfullt ut. Stickorna slamrar mot varandra och själv är hon så levande… Men skenet bedrar. Under kläderna finns ett mekaniskt urverk som tvingar henne att jobba fort, fort utan rast och ro. Hon är en skyltdocka som kan röra sig och som ska locka folk att köpa garn.

Stickerskan, 50 cm hög, är tillverkad i Tyskland 1890. Hon kom som ung till Stockholm och fick plats hos Augusta Mattson och KM Lundbergs garnbod.

Då på den tiden förfärdigades mest nyttigheter, tröjor, vantar och strumpor. Stickat mode kom först på 1920-talet, då med spetsliknande klänningar.

Vad man än trollar fram med garn så är redskapen ofta vassa. Men också enskilda människor sticker ut, en del kan till och med kopplas samman med just stickat och stickor. Och annat spetsigt – skidstavar.

Tänk på Mora-Nisse! Toppluvan var en vanlig huvudbonad bland grabbar under mellankrigsåren, men fick senare, tack vare honom, förnyad aktualitet. Hans röda syntes alltid i täten, skidlöpare Karlsson vann nio Vasalopp mellan åren 1943-1953.

Och minns ni Ingemar Stenmarks mössa! Vilken succé! Mina pojkar var överlyckliga när farmor stickade dem var sin. De såg ut som två små blå vitochgulmelerade prickar när de for fram på sina skidor. På den tiden var det vasst att åka utför.


Vasst - Stickande skydd


Det föremål jag valde i samlingarna är ett ympningsinstrument för vaccinering mot smittkoppor. Det består av en mycket vass och spetsig lansett ihopfällbar mellan bruna hornskivor, som utgör lansettens skaft. Instrumentet är inlämnat till museet i ett vitt kuvert med påskriften ”Klockaren, organisten, folkskollärare Anders Lindgrens ympningsinstrument för vaccinering. Använt på alla barn i Lid ungefärligen åren 1884-1900”.

Själv blev jag inte vaccinerad mot smittkoppor när jag var liten. Det skedde först i vuxen ålder. Jag var nämligen väldigt sjuk som barn. Tursamt nog tillfrisknade jag ganska snart och har sedan dess fått vara frisk.

Smittkoppor är en virussjukdom som är mycket smittsam. Poxviridae heter viruset och det är enligt Wikipedia utrotat sedan 1980. 1963 drabbades Sverige av ett smittkoppsutbrott.  27 personer insjuknade och 4 dog. Primärfallet var en med flyg nyss hemkommen sjöman som varit på besök i Australien. Min fru arbetade då som mottagningssköterska på Södersjukhuset och där passerade den smittade sjömannen. Det blev väldig uppståndelse och stor turbulens på sjukhuset och det tog viss tid innan man konstaterade smittkoppsfallet. Min fru blev instängd och isolerad en hel vecka minns jag. I samband med detta smittkoppsutbrott startades en vaccinationskampanj och det var först då som jag blev vaccinerad mot denna hemska sjukdom.


Morgon - före televisionens genombrott


En Telefunken-radio från tidigt 1950-tal väcker en rad minnen från en svunnen tid ett antal år före televisionens genombrott. Den radio som jag lyssnade mest på som barn var en Philips från sent 1940-tal. AB Radiotjänst (från 1957 Sveriges Radio) hette det företag som försåg det svenska folket med s k allmännytta - nyheter, kristendom, lärda föredrag, underhållning och grammofonmusik, säkert också en del annat som jag har glömt.

Radions programutbud var synnerligen begränsat – det fanns fram till 1955 endast en kanal som sände på deltid. Till skillnad från dagens mångfald och dygnetruntradio hade man vissa tider med sändningsuppehåll och slutade sända ganska tidigt på kvällarna.

I minnesbanken finns alla de mornar då nyheter från TT var ett närmast obligatoriskt inslag innan det var dags att gå till skolbussen. Ett annat program som min mor flitigt lyssnade på var Morgonandakten. Nog lyssnade även jag förstrött på de tänkvärdheter, som skulle vara vägledande för dagen. Men det var nyheterna jag tidigt var genuint intresserad av. För att inte tala om direktsänd sport. Sven Jerrings rapporter från Vasaloppet var ett årligt evenemang som krävde tidig söndagsuppstigning. Och Lennart Hylands mångordiga referat stimulerade till egen fantasifull bildsättning. Då ljudkvaliteten inte var den bästa fick jag ibland sitta med örat mot högtalaren.

De radiovanor som grundlades under tidigt 1950-tal har följt mig under alla år. På mornarna är det främst ekosändningarna i P1 som jag lyssnar på. Nutidens morgonandakt sänds 05.45 och ingår inte i mina morgonvanor. Ibland tar jag del av ”Tankar för dagen” som har ett tänkvärt innehåll långt ifrån den dogmatism som dominerade barndomens morgonandakter och radiohögmässor. En stor fördel i sammanhanget är den flexibilitet som webb-radion medfört. Nu kan du välja att efter eget val lyssna på tidiga morgonprogram i efterhand. Det kallar jag utveckling!

/Lars-Eric Antonsson


Morgon - en natt med bålgetingar


Sömn är en nödvändighet för oss och en gudagåva. Men när jag gick in på Google och sökte på sömn fanns det nästan bara material kring sömnproblem. Själv har jag inga problem med sömnen. Speciellt på morgonen har jag lätt för att sova. Det var därför jag valde teckningen av den sovande pojken i samlingarna. Den är gjord av konstnären Arne Cassel och skänkt av Nils Lindelöf i Stockholm. Visst är han fin den här pojken!?

Men en gång – jag var väl i 11-årsåldern - så blev sömnen störd en kväll. Vi sov i samma rum, far och mor och jag. Lillasyster på knappt ett halvår sov där också. Nu var det så att det fanns ett bålgetingsbo där med ingång ovanför sovrumsfönstret. Bålgetingar är mörkeraktiva och dras gärna till ljuskällor. Kvällen var varm så far min hade satt i ett myggfönster. Utanför på myggnätet promenerade snart ett stort antal brummande bålgetingar dragna till det ljusa förstret. Antagligen fanns det ett hål i myggnätet för när jag hade sovit en stund så vaknade jag av att det var något som kröp på min huvudkudde. Det var en bålgeting! Jag lyckades resa mig långsamt ur sängen och gå ned till föräldrarna på nedre botten. Snabbt förpassades lillasyster ur sovrummet. Därvid glömdes snuttetrasan kvar vilket visade sig bli mycket störande för nattsömnen den natten.

Pappa tog fram en spruta och spred mängder med DDT-preparat i sovrummet. DDT var ofarligt på den tiden. Sedan fick vi sova i rummet på nedre botten. Den natten blev det ingen god nattsömn för oss för lillasyster skrek och gormade över snuttetrasan som hon saknade.

På morgonen efter inspekterades sovrummet och där låg 28 döda bålgetingar som kära mor fick sopa upp.


Morgon - morgonbak


Mammas väldiga bakbord stod på stora köksbänken redan när man pallrade sig in i köket för morgonmålet före skolgången. I ett hörn på bakbordet låg en deg på jäsning, den var täckt av vackert broderad bakduk med mönster av kringlor. I det andra hörnet låg brödkavlen.

Baket förbereddes sålunda mycket tidigt. Hon drog igång det med stor energi, men om det var lustbetonat eller inte får jag låta vara osagt. Sanningen var nog den att ansvaret och jobbet att dra försorg om åtta barn var minst sagt tungt. Mycket skulle till för att mätta så många magar och mamma var flitig. För oss barn var det alltid högtidsstund när det blev nybakade bullar till kvällschokladen.

Den allra största lyckan var ändå den tid på året när det vankades semlor. De hembakade jag åt som barn är allt jämt oslagbara, stora som siktkakor, välsmakande och den mjuka mandelmassan som mamma gjorde själv var fantastisk. Vispgrädde, kanel och varm mjölk därtill - och det var fest.

Ytterligare en sanning ska fram. Om man bortser från att jag som barn någon enstaka gång tryckte kakformar i väl utkavlad pepparkaksdeg har jag aldrig bakat på riktigt. Varför har jag aldrig gjort kakor, bullar eller bröd!? Min fru har från sin barndom behållit traditionen att det ska vara hembakat och hon drar med synbarlig entusiasm igång tidiga mornar. Härligt gott matbröd som med råge slår butikernas brödutbud. Kan det vara för sent att lära sig den här konsten?

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Morgon - uppe med tuppen


En googling på ”Uppe med tuppen” ger över 5 miljoner träffar på 0,08 sekunder. Där återfinns bland annat en massa bloggare som skryter med hur duktiga de varit genom att kravla sig upp i arla morgonstund under någon av veckans sju dagar. Särskilt för lördagar och söndagar är självberömmet påfallande. Man kan dock undra om de bloggande ungdomarna någonsin varit i närheten av en galande hane så att säga live.

”Uppe med tuppen” var titeln på ett (åtminstone bland mogna medborgare) uppskattat morgonradioprogram på 1950-talet. Det leddes av Georg ”Tuppen” Eliasson (1905-1973), revyförfattare, radioman och chef för ett musikförlag. Hans kompanjon hette Nils Perne. Tillsammans skrev de en mängd populära schlagers under signaturen Nils-Georg.

Som motvikt, till tröst för de yngre och morgontrötta, kom Pekka Langer med sitt oerhört populära program ”Natttuppen” (stavat med tre t), till vars prat och musik mången gymnasist höll sig vaken framåt midnatt.

I brist på bättre symbol för ”tema morgon” fastnade jag för denna vindflöjel av järnbleck. Den lär ju knappast gala alls eller väcka ung eller gammal en tidig morgon. Kanske den skulle passa bättre för ett annat radioprogram från vår ungdom – ”Kvar i sängen” med Eric Sandström.


Morgon - början på en ny dag


En morgon kan vara något otroligt underbart. Men det kan också vara något av det mest vedervärdiga som finns.

Morgonen efter en blöt fest är vedervärdig. Jag kommer att tänka på en vandring i Gamla stan. Det var inte jag utan vår guide som varit på fest. Han kom en kvart efter utsatt tid klädd i frack åkande på en gammal militärcykel. Hans första ord var, vi börjar på Öster Långgatan där finns en affär där jag kan köpa något att dricka, det var fest i natt, urr burr.

Men en annan typ av morgon kan vara följande. En varm försommarmorgon. Frukost framdukad i en blommande syrenberså. Nybakad, hembakad småfranska, kokt ägg, nybryggt kaffe bryggt på nymalet, nyrostat kaffe. Råkaffet hade kommit från USA, det gick inte att skicka rostat kaffe under kriget, på något konstigt sätt hade nästan alltid paketet gått sönder. Blomdoft, fågelsång och långt bortifrån hördes Hagströms trattgrammofon som spelade Alte Kameraden. Inte ett ljud av bilar och ingen bensinlukt.

Sakerna som illustrerar det här kommer från Eskilstunahemmets samlingar. Brödrosten är fel men vår första brödrost var likadan. Tekoppen är fel det skulle ha varit en kaffekopp. Äggkopparna tillhör en senare generation. Kanske är inte drömmorgonen sann heller. Det var kanske inte Hagströms trattgrammofon jag hörde. Men som illustration av morgon får det faktiskt lov att duga.


Morgon - med morgonpsalm


Morgon mellan fjällen:
Hör, hur bäck och flod,
Sorlande mot hällen
Sjunga: Gud är god.(:,:)
 
Är första versen i en av de psalmer som vi sjöng i skolan vid morgonsamlingen. Varje skoldag började med morgonbön och vi elever stod upp i bänken och sjöng till frökens orgelspel. Det var något visst med det, en tradition, som numera är borta vad jag förstår, synd. Det var så mäktigt när fröken spelade på orgeln, tycker fortfarande att orgelmusik är fint att lyssna till.
Men det är svårt sjunga med i psalmerna nuför tiden, tycker de spelas i för högt tempo, orden kommer inte fram som vi fick lära oss, inte stämmer melodierna riktigt heller, tycker jag. Hade som barn väldigt lätt att lära mej utantill och åtskilliga är de psalmverser jag kunde då och en del finns fortfarande kvar i minnet.

Personligen har jag aldrig varit någon morgonmänniska. Har ingen ambition att bli det heller, tror inte det går. Har klarat mig under alla år och inte försovit mig särskilt många gånger. 3 - 4 gånger kanske under mitt yrkesverksamma liv. 
Orgeln på bilden är från Västra Småskolan Nyköping. Tillverkad  av Nyström i Karlstad omkring 1940. Björkfaner. Nedfällbart skydd över tangenterna på bordet. Pedaler infällda. Metallställning för noter. Metallhantag på sidorna.


Morgon - Signalen som väcker 91:an


På Raspen, Sörmlands museums förråd, finns ungefär 60 000 föremål, förutom arkeologiska fynd. Det är just bland dessa prylar vi seniorer ska välja något att blogga om. Vid senaste sakletningen, temat var Morgon, föll min blick på det här gamla vackra hornet. Kanske det använts vid någon revelj, den militära morgonsignal som ska väcka manskapet vid dagens början. Men fakta saknas, instrumentet är ”omärkt”.

Nåja, tankarna far runt … till 91:an, Mandel Karlsson. Han föddes som seriefigur 1932. Fadern var Rudolf Petersson (1896-1970), som mindes sin egen värnpliktstid på I 16, Hallands regemente i Halmstad. Befälen där lär ha stått modeller för ”En beväringsmans upplevelser och äventyr” som först publicerades i veckotidningen Allt för alla. 1946 debuterade 91:an som filmhjälte och något decennium senare fick han ett eget seriemagasin. Populariteten varar än, inte minst i Halmstad där han står  staty.

Hur många som uppskattar reveljen vid 91:ans regemente Klackamohed vet ingen. Kanske är det bara major Morgonkröök som vill vakna till blås för kung och fosterland?


Stötande - Ljudliga signalhorn


Ungdomars framfart med ibland sirenljudande signalhorn i bilar upplevdes av många som störande och rentav stötande.  Folk undrade över det faktum att yngre människor nu kom farande. Tillgång till egen bil var ingen självklarhet ens för väletablerade människor.  Oljud från signalhornen blev en förbannelse när folk skulle sova.

Det var i Avesta i slutet av 50-talet som fenomenet dök upp. På kvällar körde ungdomar runt på gator och torg i bilar, skränade och signalerade. Jag var själv inte i körkortsålder men fick hänga med några äldre killar. Han med körkort fick hjälp av sin far att komma över en gammal ”amerikanare”, en begagnad ford med sufflett. Ibland tjuvstannade motorn i den  äventyrliga bilen, då var det bara att hoppa ur och skjuta igång.

Raggarkulturen var i sin linda och fordonet kallades raggarbil. Gangsterford förekom också som uttryck för dessa stora bensinslukande fordon, ofta i halvrisigt skick. Men vi kände oss inte som gangsters och absolut inte som fartdårar, körsättet var snarare långsamt glidande ”cruising” som låneordet från engelskan lyder.  Man strök runt gator och torg med syfte att visa upp sin kärra. Det blev också ett ypperligt sätt att skapa kontakt med flickor som drog på stan. En melodisk tuta med rejäl hörbarhet gav uppmärksamhet. Tjejer som åkte med kallades raggarbrudar. Dom uppfattade inte ljudsignalerna som stötande, i varje fall inte i negativ betydelse.

Nu får man faktiskt inte tuta hur som helst. Det finns bestämmelser om att inte ha signalanordningar med varierande toner – ett spelande signalhorn. Glassbilen måtte väl ha ett särskilt tillstånd för sin ljudliga trudelutt! Hornen på bilden har varit en icke tillåten signalanordning på bil i Torshälla och har omhändertagits av polisen. Utrustningen med åtta förkromade signalhorn har efter en tid på polismuseet i Eskilstuna hamnat i arkiv hos Sörmlands Museum.

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Stötande - en gammal företeelse


Stötande i näverlur är en gammal företeelse i landskapet Dalarna. Den lur jag valde i samlingarna är visserligen inte någon näverlur för den är gjord av trä och lindad med vidjor och snören. Den kommer från Stigtomta.

Näverluren är ett traditionellt instrument tillverkat av trä klätt med näver. Instrumentet hör samman med den gamla fäbodkulturen, där det användes för att skrämma rovdjur, locka på djuren, för att hålla onda skogsväsen borta och för att sända meddelanden över långa avstånd. Det finns olika melodier för olika budskap exempelvis: det finns mat för avhämtning (ost, smör, messmör), någon är sjuk, björn är här, en ko har gått bort sig (då skulle man hjälpa till), kon har återfunnits, allt är väl och så vidare. Varje kulla kunde också spela så att man visste vem det var. Från en långt bort belägen fäbod kunde meddelandet tas upp av nästa, sändas vidare ända ner till byn miltals bort, och besvaras på samma sätt.

Näverluren är ett naturhorn, och saknar därför fingerhål eller ventiler. Normalt sett kan cirka tio toner ur naturserien spelas på instrumentet. Står man med en sluttande bergsäng bakom sig kan det höras många kilometer. Idag används näverluren mest som kuriöst inslag, exempelvis för att blåsa fanfar vid invigningar eller andra evenemang. I Dalarna blåses ännu på näverlur lite här och var i lämpliga sammanhang.

Jag är faktiskt lycklig ägare till en näverlur. Tyvärr kan jag inte spela på den.


Stötande - med raffset?


Detta "raffset" ansågs nog för ett antal år sedan som mycket stötande. Det tillhörde inte nog
inte varje kvinna, kan jag tänka. Ett dyligt finns inte i min byrålåda kan jag tala om, det är väldigt läckert för att tala nutidsspråk.

Det avbildade setet är inköpt på Twilfit i samband med utställningen "Kläder som tecken" 2003.
Består av korsett i vit syntetspets, med strumpeband och riktiga strumphållare av metall i fyra band. Hakas i  ryggen. Push-up BH med litet metallhjärta mellan kuporna. Framtill är korsetten dekorerad med en liten fusksnörning av syntetband. Stringtrosa, strumpor och strumpeband tillhör också utstyrseln.

Det är något helt annat än livstycke, yllestrumpor, och mammelucker. Något som skulle vara väldigt stötande är om jag kom klädd i detta. Ingen behöver vara rädd.......... Det kommer aldrig att ske.......... Vill inte vara stötande...... Ingen skulle nog stöta på mej heller för den delen.....


Stötande - I bara mässing


En mortel hör verkligen ihop med ordet stötande, inte sant. Med rätt kraft i själva pistillen, här en s k dubbelstöt, kan man locka fram underbara smakämnen ur örter och annat.

Föremålet på bilden är i mässing, alltså en blandning av koppar och zink. Förr kallades detta för bondens guld. Hans ekonomiska status bestämdes efter antalet blänkande ting i huset. Kanske något av dem var märkt NMB som morteln här, alltså från Nyköpings Messingsbruk!

Verksamheten vid Storhusfallet på västra sidan ån startade 1606. Tjugo år senare förstördes allt i en brand, men holländarna Willem Momma och Mathias Römer kunde bygga upp bruket på nytt år 1646. Detta blev inte lika känt som Skultunas men var i drift till långt in på 1800-talet.

Stötande kan det också bli om man är ”i bara messingen”. Uttrycket lär ha uppkommit i och med försilvringen, detta att bruksvaror och prydnadssaker i billig metall gavs sken av att vara äkta. Dess ägare ville framstå som rik. Men silvret nöttes bort och mässingen kom i dagen, avslöjad och helt avklädd!


Stötande - kulstötare, kö stötande, men inte att stöta på tjejer


Jag är inte kulstötare och kan därför inte tala om ett evigt stötande. Jag är inte heller snookerspelare så jag vet inte hur det kan vara att vara köstötande. Däremot blir jag inte alltför sällan bortstött ur en kö och det är stötande. Biljard fordrar så stor plats att det måste bedrivas i offentliga lokaler. Nu är biljard en etablerad sport, tidigare var det en sysselsättning som ofta bedrevs i ett biljardcafé. Vissa av spelarna drack en öl då och då och det är ju inte något som idrottsmän höll på med. Ännu värre var det att de ofta spelade om pengar. Vid den här tiden var professionalism absolut förbjudet inom all sport, varför det inte kan ha varit någon sport som bedrevs i dessa sunkiga lokaler. Men det var ganska spännande att smyga in på lokalen för att bara se. Ertappades man av faderskapet var det om inte stötande så i alla fall obehagligt. Det kunde ju hända att man fick utegångsförbud under en vecka eller förbud för söndagens matiné. Detta var stötande att man inte fick gå ut på kvällarna eller gå på bio.

Vad var det då som återstod av nöjet. Jo man kunde få sitta hemma och spela Couronn med småsyskonen. Då var det ett glatt stötande. Kom det en kompis och frågade efter en och mor berättade hur det var då tyckte man att det verkligen var stötande.


Stötande - vapnet som blev sportredskap


Denna värja av järn med blomformig parérplåt är enligt en expert på Armémuseum en så kallad Amiralitetsvärja från 1685. Jag hittade den i Föremålsarkivets lilla avdelning för militära ting, granne med det enmans-kokkärl som generationer av svenska rekryter kallat snuskburk.

Värja är i första hand ett stötvapen, som infanterister och kavallerister började använda under andra hälften av 1500-talet. Nationalencyklopedin förtäljer med nationalistisk stolthet att den svenska värjan av modell 1685 utmärks av enkelhet, styrka, lätthet och elegans. Efterhand som brutalare vapen att förgöra fienden med stod till buds, blev värjan mer ett befäls- och prydnadstecken -- och redskap i en sport.

En värja ska hanteras med snabbhet och rörlighet, medan tyngd och styrka kommer i andra hand. Det ligger bakom utvecklingen inom fäktkonsten, där ett enskilt stötmoment kan vara över på någon sekund. De långa dueller som Errol Flynn och andra filmhjältar visat upp på vita biodukar är helt främmande för de tävlande på fäktpistar.

Där används för övrigt sedan länge elektrisk stötmarkering med hjälp av utrustning i vapnen och/eller kläderna. Varje på detta sätt registrerad stöt ger en poäng. En rysk fäktare, vars namn jag glömt, kompletterade utrustningen med en liten knapp på sitt vapen. Om han tryckte på den trodde systemet att han utdelat en vinnande stöt. Stor skandal när detta upptäckts, förstås.

Man fann det så att säga riktigt stötande. Fast egentligen var det ju oriktigt.


Stötande - idrott och kulor

Seniorbloggen har fått tillökning!
Ny bland våra härliga bloggare är Lars-Erik Antonsson. Var så goda, här kommer hans premiärinlägg!

En uppdaterad profilbild kommer så småningom.



Den kanonkula av järn som jag fann saknar beskrivning. Det gör inget då jag egentligen var på jakt efter ett idrottsredskap. Någon sådan kula finns dock inte i samlingarna.

Jag växte upp på landet och ägnade som barn och tonåring mycket tid åt spontanidrott. Det var fotboll och friidrott mest varje dag under sommarhalvåret. Jag kunde även på egen hand ägna timmar åt grenar som höjd- och längdhopp, diskuskastning och kulstötning. Någon kunnig tränare fanns naturligtvis inte som stöd. Det var imitation och tips från kamrater som utvecklade den teknik som krävdes. Viss inspiration hämtades också från den elit som ibland tävlade på Ryavallen i Borås.

Mitt stötande med kulan gick till en början ganska bra. Kulan vägde 4 kg och flög ibland iväg bortåt 12 meter. Den var väl anpassad till min inte särskilt imponerande styrka. Värre blev det i junioråldern då kulans vikt skulle vara 5,5 kg. Trots idog träning räckte mina prestationer aldrig till något skolmästerskap. Framgångarna kom i diskus där min kastteknik var relativt sett bättre utvecklad än stötandet.

Mina föräldrar hade en del synpunkter på mitt nördiga idrottsintresse. Det fanns ju alltid något trädgårdsarbete som borde utföras med förtur. Generellt idrottsförbud gällde del av söndagar. När högmässobesökarna passerade på byvägen skulle det vara lugnt.

Arbete eller idrott på vilodagen sågs inte med blida ögon i det högkyrkliga göteborgsstiftet. Nej, mer eller mindre lustfylld aktivitet ansågs rentav stötande!

/Lars-Erik Antonsson


Krumelur - Dirigent på försäkringskassan


Den här kaffemuggen av vitt porslin hittade jag bland stämplar, räknemaskiner och skyltar i föremålsarkivets samling från Försäkringskassan. Dekoren beskrivs med orden ”Glad dirigent, rödhårig iförd frack”.  Det visade sig att samma krumelur fanns i samlingen som litografi nr 186/360 signerad av konstnären Pentti 1986.

Sannolikt har någon personalvårdande instans på dåvarande Försäkringskassan i Nyköping velat skapa god stämning vid personalens fikastunder genom detta val av muggar. Så gjorde man på den tiden, när de anställda fick gå på kurser för att utveckla sig själva och skolades att kalla besökande allmänhet för kunder. Dirigenten angav så att säga tonen.

Sådant skulle nog behövas även i dag, när Försäkringskassan, i viss konkurrens med Migrationsverket, är en av landets mest kritikutsatta myndigheter. Efter sammanslagningen år 2005 mellan salig Riksförsäkringsverket och de allmänna länsförsäkringskassorna ansvarar Försäkringskassan för en stor del av de offentliga trygghetssystemens bidrag och ersättningar. 2008 hade man 12 500 anställda och betalade ut 449 miljarder!

Det är nog ingen lätt uppgift att dirigera en sådan orkester, inte ens för den som är rödhårig.


Krumelur - krumelurpiller


Krumelur kan liknas med: utsirad, snirkel, originell person.

Pippi Långstrump plockar fram tre krumelurpiller och äter dem i mörker och säger "fina lilla krumelur jag vill inte bliva stur" ja då blir man aldrig stor. Har inte hittat krumelurpiller så det är nog därför jag blivit så stor.....
Pippi var ju en krumelur, hela hon. En härlig liten krumelur.

På bilden ovan ser Ni en skolplansch , föreställande örat i genomskärning. Där finns det krumelurer vill
jag påstå. I ytterörat som består av det synliga örat, öronmusslan och den yttre hörselgången. Där är det utsirat och snirkligt. Går vi längre in i örat och träffar på trumhinnan, städet, stigbygeln, balansorganet och snäckan då blir det än värre. Många olika krumelurer.

Planschen kommer från Västra skolan Nyköping och är en gåva från år 2005. Materialet är papp med träram som hänger i snöre och har en låsanordning av metall. Storlek : 760 x 1220 mm.


Krumelur - Krum-e-lur


När jag såg det krumma oxhornet i samlingarna föll tanken direkt på hornsignaler i samband med jakt. Jo, jag har faktiskt jagat till toner från jakthorn, fast då var det tillverkat av plåt.  Numera är det bara att acceptera att vi jägare kommunicerar via komradio.

Spel eller signalering med djurhorn kan spåras ända till bondekulturens ursprung. Mjukare toner blåstes för att locka till sig hemdjur och hiskeliga ljud för att skrämma rovdjur. I jakthistorien kan man finna berättelser om t.ex. vargjakt. En man spårar och med olika signaler i sitt djurhorn blåser denne till övriga deltagare för upplysning ifall vargen buktar eller drar långt iväg.

Hornet på bilden från samlingarna har haft en annan funktion men anknyter likväl till jakt,  det är nämligen ett kruthorn. Det ihåliga nötkreaturshornet var uppenbarligen lämpligt att förvara och bära med sig krutet i. I den öppna grövre delen pressades en tillsnidad träbit fast som botten. Ett hål gjordes i spetsen vilket sen stängdes med en tillverkad propp.  Den drogs ur när krutet skulle fyllas på i vapnet. Vanligen var en läderrem fäst i kruthornet för att bäras över axeln. Propp och rem saknas till det här hornet, som har tillhört August Trolle-Löwen och förvarats på Gärdesta gård.

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Krumelur - dekorativa krumelurer


Det föremål jag valde efter mycket letande i samlingarna var en selbåge i trä från norra Sverige. Den kan väl kallas för krumelur!?! Den är skänkt av Erland Dahm i Nyköping och har en rikt snidad dekor. Här finns två djurhuvuden – lejon – som omger en oval figur (ansiktsmask) och omges av bladrankor vid ändarna. Den är målad i brungrönt, gult, rött och vitt. På baksidan finns lejonens manar samt bakhuvudet på en människa. Det rör sig alltså om en del av en hästsele.

Sele definieras av Wikipedia som en gemensam benämning på remtyg med tillbehör som är avsedda för hästens användning som dragare. Hästselen förekommer i olika typer: bog- eller loksele och bröst- eller bringsele. Vid den förra överförs kraften genom två på bogbladens främre rand vilande sidostycken, lokor, vid den senare genom en över bringan liggande rem, bröstrem eller brösta.

Jag minns selen som min far hade till sin häst ”Dala” när jag var liten. Det var en bogsele utan krumelurer. När jag blev äldre fick jag själv sela på hästen när jag skulle ut i skogen för att köra timmer. Det var ett tungt men roligt arbete och far min gav mig lektioner i hur man skulle göra för att göra jobbet så lätt som möjligt. Efter en dags arbete minns jag att jag en gång var så trött så att jag inte orkade gå hem. Istället tänkte jag rida på hästen hem till lagårdsbacken. Men Dala var väldigt bred om ryggen så jag fick sitta med benen rakt ut från hästryggen och knipa ihop för att hälla mig kvar. När hästen kom till ladugårdsdörren stannade hon inte utan gick helt resolut in i ladugården. Att hon hade en ryttare på ryggen brydde hon sig inte om. Ladugårdsdörren var låg och jag ramlade baklänges ned bakom hästen. En sådan nesa!


Krumelur - för eget vin


Mina föräldrar plockade slånbär och gjorde vin. I halsen på en brun damejeanne, en stor jäsflaska av glas, satt jäsröret som en vindlande krumelur likt den på bilden. Fyllt med vatten blev det till ett lås som hindrade luft från att komma in i processen. Och kolsyran som bildades försvann med ett kluckande ljud. Detta lät så tryggt att det blivit ett barndomsminne.

Också en person kan kallas krumelur, i betydelsen udda och lite egen. Kanske bibelns Noak var en sådan. Han planterade mycket vin på marken och köpte sig buteljer – i alla fall enligt Carl Michael Bellman och Fredmans sång nr 35. Vad han gjorde där emellan får vi inte veta, men naturligtvis måste han bereda sitt dryckjom så att det blev gott.

Gubben Noak behövde inte konsultera ”Vinboken – handbok i hemberedning av vin”, som min far och mor gjorde. Boken trycktes i massor av upplagor och fanns i många hem under 1930-40-50-talen. Författaren civilingenjören Harry Edelman i Göteborg var en slags guru. Hans recept kunde, enligt en annons från 1935, ge bra vin för 30 öre buteljen. 40 år senare i trettiosjätte utgåvan var kostnaden 75. Var Harry en konstig prick? Möjligtvis för nykterister.


Krumelur - Inte bara & och @


Bäste Ingvar Kamprad, här har du en värdig efterträdare till hyllan Billy. Eftersom att jag vet att du är smålänning och håller hårt om börsen så får du tipset gratis. Skåpsängen Agaton innehåller allt som Billy har och dessutom har den en inbyggd dubbelsäng. Allt kan packas i fyra kartonger och det behövs bara en handbok på 26 sidor för svenskt bruk. Om man slår ihop Europas tio vanligaste språk kan man få en handledningsskrift på 249 sidor. Skåpsängen Agaton innehåller allt för det lilla hemmet. Dubbelsäng, skåp med två flyttbara hyllor, dörrar på både fram och baksida. Lister och fyllning målade grönmarmorerade allt övrigt målat med mahognybetsfärg. En av hyllorna har uttag för upphängning av skedar. På nedre hyllan går det att ställa in en stående helflaska och i medicinfacket finns det plats för två spetsglas och en ask Alvedon. Agaton togs i bruk 20 september 1893 varför det inte finns något giltigt patent, det är fritt fram att ändra på utförandet och döpa om det inför lanseringen.

Skåpsängen på bilden har faktiskt allt det som jag har skrivit om. Innan ni köper en Agaton måste ni vara medvetna om faran med att komma ner i sängen på fel håll. Om ni gör det och reser er hastigt kommer ni att slå i huvudet i hyllan. Hjärnskakningar och svimning blir följden. Händer detta flera gånger efter varandra en morgon är risken stor att man kan bli döpt till Jojon eftersom man har åkt upp och ner.

Jag tror att det var en krumelur som byggde sängen.


Ljuset - När ljuset tog tjänst i folkbildningen


Bilden ovan visar en laterna magica eller skioptikon som den kom att kallas senare. Den på bilden har använts inom skolor i Nyköping. Den användes för att visa bilder på en filmduk. De bilder som användes i den här apparaten fanns på genomskinliga glasplåtar. Fram mot 1930 kom en modernare variant som kallades balloptikon eller episkop. Den apparaten kunde visa vanliga kort eller boksidor.

I början av laterna magicas tid förbluffade kringresande förevisare sin publik med dimbilder och rörliga bilder. Dessa apparaters ljus kom från ett vanligt ljus eller från en gaslåga. När skioptikonen kom fanns det elektricitet på många orter. Då kom ljuset från en båglampa eller en glödlampa och nu kom apparaten i folkbildningens tjänst. Kringresande föredragshållare reste land och rike kring och visade bilder av alla möjliga slag och höll bildande eller skrämmande föredrag. Det kunde vara ruiner från Aten eller Rom. Djur och natur. Ganska vanligt var att visa bilder av människogrupper som inte levde som vi t.ex. samer, indianer och andra grupper. När det var föredrag i missionskyrka eller församlingshem var det ofta en hemkommen missionär från Afrika och hans program beskrev ofta den välgörenhet som bedrevs av de själva men också av boer och andra kolonisatörer. Var det bilder av de infödda människorna så förevisades alltid deras elände innan och hur mycket bättre det blivit när missionären verkat ett tag. Inträdet var kollekt som ofta skulle gå till lepradrabbade. En del trodde nog på allt, andra trodde inte speciellt mycket men hade i alla fall blivit något upplysta. Det kom även andra predikanter som föreläste om socialismens fördelar i stället för det tjyvsamhälle de levde i och ännu värre om någon skulle våga ta ordet barnbegränsning i sin mun. En del trodde andra förkastade.

Men när åhörarna gick hem hade de blivit något upplysta. Ljuset hade börjat bli synligt.


Ljuset - kom från fotogen


Åren kring 1860 var viktiga i belysningens historia. Amerikanarna började utvinna fotogen ur mineralolja. Ingen ville längre befatta sig med osande oljelampor, inte heller i Sverige. Nej, fotogenlamporna gav bättre ljus. De var lätta att hantera och krävde heller inte kontinuerlig tillsyn.

Och så blev det nya bränslet så billigt! Till en början kostade 1 liter fotogen 77 öre, men priset sjönk och 1890 var det 16 öre. Ett kilo stearinljus gick då på 108 öre och talgljuset på 85.

Ovanstående uppgifter är hämtade ur folklivsforskare Jan Garnerts avhandling Anden i lampan, där han ger ett etnologiskt perspektiv på ljus och mörker.

Vad han däremot inte nämner är vår egen svenska fotogentillverkning på Oljeön i Ängelsberg, där Pehr August Ålund år 1875 byggde ett oljeraffinaderi. Du måste se och höra dess historia! Bara ett verkligt energiknippe kan få idén att frakta olja från USA genom Bergslagens smala vattendrag! 

Fotogenlampornas aktiva tid blev inte så lång, cirka 50 år. Sedan kom gas och elektricitet.

I mitt kök hänger ett vackert minne från den gamla ”ljusrevolutionen”. Det har mässingsdetaljer, blomsterdekor och vit kupa men ger varken läs- eller allmänljus. Samma sak gäller den här fotogenlampan tillverkad 1940. Men vad då… stämningen de skapar gör ju gott för själen.


Ljuset - äldre tiders ljus


Nu när höstmörkret börjar sänka sig över oss känns det trevligt att skriva på tema ”Ljuset”. Enligt Wikipedia är synligt ljus en form av elektromagnetisk strålning med en våglängd mellan cirka 390 och 770 nanometer (miljarddels meter). Genom att ögat är känsligt för strålning i just detta intervall, kan vi se vår omgivning. När ljuset från en ljuskälla reflekteras mot olika föremål i vår omgivning återkastas vissa våglängder av strålningen, och vi kan uppfatta föremålens färger och former med ögonen.

Ljusets hastighet, (som varit omdiskuterad under senare tid - kan neutriner färdas fortare än ljuset?) är exakt ofantliga 299 792 458 meter per sekund. Jag vill minnas att det tar 8 minuter för solljuset att nå Jorden. Tanken svindlar när man tänker på att avståndet till fjärran galaxer är ett antal miljarder ljusår!!!

Det föremål jag valde ur museets samlingar var en karbidlampa - en ljusspridare från äldre tider. Den är inte komplett eftersom glaskupan upptill saknas. Jag minns att vi hade en karbidlampa i mitt föräldrahem. Det var ett cykellyse med fjädrande upphängning på cykelstyret med strålkastarlins framtill och med ett rött respektive grönt glasprisma på sidorna. Den laddades med karbid och vatten och lyste alldeles väldigt. Trist att den försvunnit.

Nutidens unga vet väl knappast vad karbid är. Kalciumkarbid är ett kemiskt salt med den kemiska formeln CaC2. Den framställs genom en reaktion mellan bränd kalk och koks. Tillsätts vatten till karbiden utvecklas acetylengas (C2H2) som används bland annat vid svetsning och skärning av metaller. Jag minns att karbiden hade en väldigt karakteristisk lukt när man hällde vatten på den. Jag minns också att den användes vid sorkbekämpning i vår trädgård.


Ljuset - Mänskligt producerad el


Vid tvåhjulig färd i mörker är vi alla lagligen ålagda att ha velocipeden utrustad med ett väl fungerande lyse. Till och med i Nyköping har jag åsett hur polismakten genomfört bötesrazzior mot dem som syndar mot detta till synes självklara. Lyset fyller ju dels funktionen att cyklisten urskiljer sin färdväg bättre, dels syns tydligt för trafikanter som sitter i rullande plåtskal eller fotvandrar helt oskyddade.

Riktigt gamla cyklar lär ha varit utrustade med karbidlampor av ungefär samma konstruktion som belysningen i 1940-talets militärtält. Dagens formgivna fartvidunder har smarta och effektiva strålkastare där kraften kommer från batterier.

Under mellanperioden har några generationer svenskar trampat mödosamt och tungt för att få upp farten på cykellysets motsträviga dynamo och därmed ljusstyrkan i strålkastaren.  Emellanåt kunde det bli tvärstopp när dynamon lossnade och åkte in i framhjulets ekrar.

När kärnkraftsmotståndet var som starkast under Torbjörn Fälldins glansdagar kunde man läsa följande vers i Blandaren (tror jag):

Ta din cykel och trampa
Så får du ork och ljus i din lampa.


RSS 2.0