Ljuset - det behövs


Nu är det höst och mörkret har infunnit sig. Usch och fy. Nu måste vi tända ljuset. Använder mig av, som ni ser en fotogenlampa. Den kanske inte lyser upp så mycket men om vi går tillbaka i tiden fanns det inte så mycket annat att använda. Vi nutidsmänniskor är lite bortskämda, vi vrider om strömbrytaren på väggen och vips är ljuset där. Många olika sorters ljus i olika styrkor och färg, ibland kan det bli för starkt för ögat. Det finns ju även ljusterapi att få om man till exempel är lite nedstämd på grund av höstmörkret.

Ljuset behövs.

Om fotogenlampan på bilden finns inte så mycket information, men jag tyckte den är så liten och behändig så det är därför jag valde den. Tror det är hög mysfaktor på den när den är tänd, men som tidigare nämnt den ger nog inte så starkt ljus. Lampan är skänkt av Thorborg Wahlberg i Malmköping. 


Mjölk - att mjölka en ko


När jag lärde mig att mjölka en ko var jag inte gammal. Vi hade tre kor i ladugården, en häst och  massor med kycklingar. Man satt på en liten pall på kons högra sida med en mjölkhink fastklämd mellan benen. Det gällde att knipa åt med tumme och pekfinger om spenens övre del och sedan med de andra fingrarna klämma till om spenens nedre del. Det lät så trevligt när mjölkstrålen sprutade ned i hinken.

Katten Rosa var alltid med och satt på lagårdsgången. Hon väntade på att få sin del av den spenvarma mjölken. Ibland vek jag upp spenen och sprutade lite mjölk på katten. Det var väl lite obehagligt att får strålen på sig men det smakade gott när hon slickade sig ren. Sedan skulle mjölken silas genom ett filter som kallades silvadd. Det var en rund (engångs) vaddskiva som klämdes fast mellan ett par runda perforerade metallskivor i en så kallad mjölktratt ovanpå den stora 50 liters mjölkflaskan. När mjölkningen var klar hände det att Rosa fick tag i den mjölkindränkta silvadden och åt upp den. Den smakade säkert gott men det blev vissa besvär när den skulle ut igen lång och seg som den var. För att bli av med silduken fick Rosa åka kana på ändan i gräset, en något sorglustig syn.

Mjölken skulle sedan kylas av så snabbt som möjligt. Det gick så till att mjölkflaskan hängdes ned i en kallkälla bakom ladugården. Senare köpte far min en roterande mjölkkylare som drevs med vatten från en kran. Kära Mor gjorde ofte filbunke på den oskummade mjölken. Hon hällde upp mjölken i små glasskålar som var förympade med lite äldre filbunke och ställde vid spisen. Efter ett dygn hade mjölken koagulerat. Med malen ingefära och socker på filbunken åt man sedan med sked. Det var jättegott.

Det föremål jag valt från samlingarna är en så kallad separator. Med den skiljde man grädden från skummjölken. Den skänktes 1963 av Elis Erlandsson från Nyköping och ska enligt beskrivningen vevas med 90 varv per minut. Vi hade en sådan apparat i mitt föräldrahem men jag minns inte att den någonsin kom till användning. Vi skickade vår mjölk till mejeriet i Gnesta och fick i retur skummjölk, smör och ost och det vi i övrigt ville ha.


Mjölk - och barnarbete


Mitt föräldrahem låg nära Karlfeltsgården i södra Dalarna där en familj drev lantbruk. Under min uppväxt på 50-talet vistades jag mycket på gården som bl.a hade mjölkkor - ett roligt och spännande ställe för en yngling. Hårt arbete kunde det också vara, ja på den tiden var barnarbete vanligt åtminstone på landsbygden.

Med stigande produktion och förädling kom mjölken under större delen av 1900-talet att fraktas till mejerier, vanligen i plåtkärl rymmande 50 liter.

Även en halvfull 50-liters mjölkkruka vägde mycket för att hanteras av en tioåring. Jag fick med häst och flakkärra frakta den från ladugården till mjölkpallen vid landsvägen. Bonden hjälpte mig lyfta upp på vagnen och sen fick jag klara frakten till pallen själv. Därifrån hämtades mjölken med lastbil. Det var så fiffigt att mjölkpallens höjd var i samma nivå som vagnen och jag kunde backa intill och hasa över krukan. Det gick bra utom den gången hästen blev skrämd av något och ryckte till. Mjölkkrukan föll i backen och det mesta av mjölken rann ut. Inte roligt att berätta om den olyckliga händelsen för bonden. Obetald arbetskraft var emellertid uppskattad av bönder så jag fick fortsatt förtroende.

Mjölkflaskan i rostfritt på bilden är tillverkad så sent som 1979 på Wedholms i Nyköping. Idag fraktas mjölken från produktionsanläggningarna i tankbilar.

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Mjölk - för kalv och människa


Det finns särskilt en ko som måste med i den här texten.  Audhumbla! Hon är från tidernas begynnelse och ett viktigt djur i nordisk mytologi. Det var hon som gav mjölk åt jätten Ymer, vars kropp blev till jord och himmel en gång för mycket länge sedan.

Audhumbla producerade betydligt mer än dagens ko. Vad är 22-25  liter per dag mot de floder som ständigt strömmade fram ur hennes fyra spenar.

I vår värld måste en kviga föda innan hon, som ko, blir livsmedelstillverkare. Den mjölk som kommer först, under 4-7 dagar efter kalvningen, är otroligt viktig. Avkomman behöver massor av proteiner, mineralämnen och skydd mot infektioner.

Råmjölk har speciella egenskaper. Bland annat stelnar den vid upphettning. Och kan bli till äkta kalvdans!

Min svärmor gjorde den underbara desserten av råmjölk blandad med vanlig mjölk. Hon smaksatte med salt, socker, kardemumma och gräddade i ugnen. Kakan serverades ljummen med hemlagad sylt!

Leksakskon på bilden kan också vara ”avsmakad”. Hon är  över hundra år och skuren i ett enda björkstycke vid Berglinds leksaksfabrik, en gång belägen vid Storhusfallet i Nyköping.


Mjölk - från däggdjurens mjölkkörtlar


Mjölk = vätska som avsöndras från däggdjurens mjölkkörtlar och utgör näring för avkomman. Komjölk innehåller 87.3 % vatten, 4.8 % kolhydrater, 3.7 % fett, 3.5 % proteiner (kasein och vassleprotein ) samt 0.7 % salter (främst kalcium och kaliumsalter).
 
Mjölk är gott och nyttigt. Själv använder jag mjölk varje dag i någon form, både i matlagning och som dryck. Men inte i kaffet som är så modernt numera, har inte lärt mig det. Filmjölk och yoghurt är också produkter jag gärna använder.
När jag var liten satte min mamma ofta filbunke på sommaren, men det gillade inte jag. Möjligen om den blev vispad så jag slapp se och smaka vasslan. Tyckte den var otäck, som barn har man sina ideér. Kalvdans däremot var gott. Kalvdans gjordes av råmjölk, den första mjölken efter kalvningen, den var väl främst avsedd för den nyfödda kalven.
Grädde är en vattenemulsion av fett som avskilts från mjölk, vanligen komjölk. Det mesta av grädden homogeniseras för att inte skikta sig, men grädde med fetthalt över 40 % behöver inte homogenisering. Sådan grädde kallas vispgrädde av de stora fettdropparnas förmåga att binda luft till ett hållfast skum vid vispning.

Valde en gräddvisp av plast med vev som syns på bilden, har haft en liknande själv, innan elvispen blev modern. Att vispa för hand är jobbigt och ser man inte upp kan det bli smör av det hela. Men med en gnutta socker i grädden händer inte det. Grädde är också det gott, något jag ofta fick höra när barnen var små var " får jag slicka vispen " det är min tur, ibland blev det lite kiv om den saken.

Vispen kommer från samlingen Eskilstunahemmet. Läs gärna mer om samlingen här!

Mjölk - Från grädde till latte


I Föremålsarkivet återvänder vi bloggande seniorer ofta och gärna till de hyllor som heter Eskilstunahemmet. Där står många av de enkla föremål vi själva växte upp med på 1940-talet, alltifrån köksredskap via linneskåp till leksaker. Självfallet finns en prydlig kaffeservis med blomsterdekor på väl synlig plats. Bland det första nygifta par på den tiden  skulle skaffa -  långt före IKEA:s startpaket - var nämligen kompletta mat- och kaffeserviser, även om kassan var skral.

I kaffeservisen ingår en gräddkanna. Ty, som proggruppen Grus i Dojjan långt senare sjöng: ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”. Att dricka kok-kaffet svart eller med mjölk var nästan otänkbart. Grädden kunde stundom ha skummats från mjölken som stod i skafferiet.

Den som idag ber att få grädde i kaffet betraktas minst sagt som udda. Nej mjölk, eller latte som det heter på nysvenska, ska det vara. En stor kaffe latte serverad i ett högt, brännhett glas på en internationell coffeeshop-kedja (eller i ett lokalt konditori, faktiskt) hör till 2000-talets livsstil.

Själv föredrar jag dock cappucino, till vilken den så kallade baristan skummat upp en hel del  lättmjölk med ånga. Vill man riktigt visa sin världsvana så beställs en macchiato. Även här kommer litet ångad mjölk med i bilden. Det näringsmedel vi för övrigt är bekanta med från livets första dagar.


Mjölk - mjölkpallen ett kvinnligt tortyrredskap


Hur många kvinnor har inte förbannat mjölkpallen. Detta tortyrredskap som de var tvungna att umgås med, minst två gånger om dagen var det dags att mjölka. Hustrun till stataren, pigan och hustrun till en brukare av ett mindre jordbruk, det var ingen skillnad mellan dem och pallen var lika obekväm för alla. Upp med solen för att klara av morgonens mjölkning, när solen gick ner var det dags för kvällsmjölkningen. Ingen dag ledig. Händer och armar utslitna. Föda ett barn på morgonen, mjölka tjugo kor på kvällen. När statarfrun gick hem hade hon med sig två liter skummjölk som var så fettfri att den nästan var ljusblå.

Detta arbete var oftast en kvinnas lott. Födde hon barn på morgonen kunde kanske hennes gubbe rycka in som ersättare, men det var inte tal om någon längre ledighet för kvinnan. Detta kvinnliga slavgöra började redan hos de ”gamla grekerna” och pågick oavbrutet till fram mot 1950. Då hade mjölkmaskinen blivit så vanlig att 20% av mjölken maskinmjölkades men fortfarande kramades 80% av all mjölk fram av trötta, slitna och förvärkta händer. Statarfrun bytte yrkesbeteckning 1945 till lantarbetarhustru men arbetet var det samma.

När man tänker på det är det nästan så att mjölken får en bismak.


Affärer - en fantastisk resa


Vi 30-talister har varit med om en fantastisk resa. Vad gäller kommunikationer så har utvecklingen gått från kristallradiomottagare till Internet och vad gäller affärer så är skillnaden mellan kringresande gårdfarihandlare till dagens superstora varuhus enorm. Jag minns en gårdfarihandlare som mor min kallade för ”Snälla pojken”. Han kom ett par gånger om året på cykel med en resväska full av saker som han sålde. Hans väska liknade den som jag valde från museets samlingar.

Vad sålde han då? Jo, det var kläder, både arbetskläder och underkläder, toalettartiklar, tyger och andra sybehör och skrivmaterial. Jag kan än se honom sitta vid vårt köksbord och lägga upp sina varor i en prydlig hög. Och mor min handlade duktigt. Det var förresten flera gårdfarihandlare som kom på besök. Enligt Wikipedia fanns det 5000 till 7000 gårdfarihandlare i Sverige i mitten på 1800-talet.

Fast det mesta av dagligvarorna inhandlade vi hos vår lanthandlare. Hos honom kunda man köpa det mesta från hästskor till cyklar och från salt sill till sirap. Jag köpte bland annat kemikalierna där, som jag behövde när jag skulle tillverka svartkrut. Karbid hade han också till försäljning. Egentligen var ju han mera välsorterad än vad nuvarande inköpsställen är. Numera är lanthandeln på utdöende till förmån för matvarujättarna i städernas utkanter.

När man går in på Willys eller på City Gross i Nyköping slås man av det enorma varuutbud som där finns. Det är ingen hejd på de volymer av dagligvaror som staplas upp. Hur alla dessa varuhus kan överleva i en så liten stad som Nyköping är en gåta.

Lägger man så till den numera så omfattande internethandeln så inser man lätt att utvecklingen inom affärsvärlden varit enorm under 30-talisternas livstid.


Affärer - Vallhalla Lanthandel


Affärer är jag inget bra på.
Den här kundvagnen med löstagbar korg är försedd med 4 hjul och en krok för att kanske hänga handväskan på eller dyligt. Korgen är gjord av tunna järnstänger med ett hölje av grå plåt. 
 Det festligaste med denna kundvagn är att den funnits vid Vallhalla Lanthandel, inte så långt ifrån där jag bodde som barn. Har handlat där några gånger givetvis. Har inte själv valt objektet på Raspen utan det har någon av vännerna i seniorbloggen gjort och det gör det ännu festligare, för de känner ju inte till var jag växte upp. Om jag använt varukorg när jag var till Vallhalla har jag inget minne av, men det är möjligt.
Vallhalla Lanthandel lades ner okt/nov 1998. Så nu görs det inga affärer där längre. Tråkigt för landsbygden att allt försvinner därifrån.
Som jag tidigare nämnde, affärer är jag inget bra på. Visst jag handlar det jag måste, för livets uppehälle och så. Men affärer är ju så mycket annat också som jag inte varken kan eller vill skriva om.


Affärer - Köp till varje pris!


När hökarna vill komma åt innehållet i våra plånböcker är rabatterade priser ett tungt argument. Köp 3 betala för 2 basunerar Dressman i annonser och TV-spotar, medan Coop säljer fyra paket kaffe för 100 kronor (så länge lagret räcker). 10 procent på alla varor under en hel vecka är förstå inte att förakta, om nu inte utgångspriset höjts i motsvarande grad.

Ibland kan man som kund luras att tro att en vara, till exempel krossade tomater i burk, är billig när den ligger i stora travar i butiken. Störtexponering heter på fackspråk, vilket förvisso inte är en garanti för att priset störtdykt.

Ica och övriga stora matvarukedjor lockar med blygsamma återbäringar till alla som troget drar sitt kundkort i kassan. På det sättet kan de i detalj kartlägga vilka varor varje kund köper och skräddarsy ”erbjudanden” som påstås vara prisvärda. Oklart för vem.

Som konsument gäller det förstås alltid att se upp. Jag är inte helt säkert på att alla besökare på Kiviks marknad genomskådade följande erbjudande från en strumpförsäljare: Priset är 15 kronor per par. Köp tre par förmånligt för 50 kronor!


Affärer - Ett paket kommer lastat


Kartongen från PUB är ganska stor, 62 x 31x10 cm. Den har tillhört fröken Maj-Sofie Ahlstrand (1903-1996). Jag undrar vad som varit i den. En klänning, en dräkt? Hoppas hon kände sig fin i det hon köpt på varuhuset vid Drottninggatan i Stockholm?

Affärsmannen Paul Urbanus Bergström var unik på flera sätt. Som en av de första i Sverige sålde han färdigsydda kläder och det till fasta priser och kontant betalning. Hos honom gick det varken att pruta eller få kredit.

Egentligen hade Maj-Sofie behövt en stadigare kartong, en som var stark nog att fyllas med exempelvis äpplen, tvål och godis, det som hon under 40-talet skickade från Nyköping till Helsingfors. Mottagare var släktingen Lisbeth Andersson, bosatt i Finland med man och två barn. Maj-Sofie bidrog med förnödenheter för att underlätta deras liv.

Lisbeth å sin sida svarade med långa innehållsrika brev. Hon berättade om vardagen och gav en bra bild av hur krigsåren drabbade grannfolket i öst.

Du kan läsa en del av hennes alster via museets hemsida. Förutom finlandsbreven omfattar den föremål, bilder och annat från flera generationer.


Affärer - Heter alla Johansson?


I slutet av det här skall jag berätta om en tilltänkt affär som aldrig blev av, men först skall det bli lite om barnslig förvillelse. När jag var barn trodde jag att alla specerihandlare hette Johansson. Nu skall ni få läsa varför.

Längst ner på Storgatan i Ängelholm hade Th. Johansson affär. Lite längre upp fanns Arne Johansson sedan kom Nancy, Sigfrid, Gustaf och sist Erik R Johansson. Alla affärer låg längs Storgatan, det var inte så konstigt tycker jag att jag trodde att alla handlare hette Johansson. När min farmor skickade mig för att köpa kaffe i Hallenborgs affär protesterade jag. Sålde man kaffe hette man inte Hallenborg då hette man Johansson. Efter en del diskuterande kom vi överens om att efternamnet på handlare inte måste vara Johansson. Alla trädgårdsmästare hette inte Toft det fanns ju Lundberg, Olsson och Krok.

Affären som aldrig blev av beror på skyltdockan som illustrerar ordet affär. Sture som är en docka här på Raspen som använts för hjärt- och lungräddning på sjuksköterske skolan försökte få ihop något med Lisa. Det blev inget av dessa försök. Lisa är tillverkad i Hongkong och hon pratar nästan bara pidginengelska. Stures lasarettslatin imponerade inte på Lisa. På stapplande svenska sa hon att hon inte var det minsta imponerad av Sture, hon hade ju tillbragt flera år i herrarnas omklädningsrum på Fermenta i Strängnäs. Som hon sa till Sture vid hans sista försök att en herre som behövde hjälp med att både andas och att få hjärtat att slå var inte det hon längtade efter. Kanske drömmer hon ännu om Refat.


Livet är en fest - Eller?


Livet är en fest !!!!
Eller.
Är livet en fest ????

Den stora frågan?? Mestadels är det nog det, trots allt. Festligt att få leva sitt liv. Det är inte alla gånger som man innerst inne vill, men man lever. Är någotlunda frisk, har tak över huvudet och lever i ett land utan krig.
Det finns ju mycket man skulle vilja ha, pengar bland annat, men man får ingenting ta med sej när man går, som det står i visan, så det är bättre låta livet vara en fest, här och nu.

Det är klart, tar jag på mej dessa gröna tygskor och går på dans då blir livet en fest. Dansa är något som jag tycker mycket om.

Åter till ovan nämnda skor som är av tyg (siden). De har sidenband och liten rosett fram. Fodrade med linne och vitt skinn. Identiskt lika, smala, lädersulor med tvärt skuren tå, ingen häl. Det låter väl alldeles förfärligt obekvämt för fötterna. Hur i all sin dar ska man kunna dansa i dylika tortyrredskap, det kanske inte var meningen heller då de tillverkades i Paris år 1823 till Hennes Majestät Drottningen av Sverige. Skorna är skänkta av Fröken Gertrud Thorman från Strängnäs, hennes mor var kammarfru hos änkedrottning Desideria (efter Kung Karl  XIV Johan).

Själv dansar jag vidare och tycker livet är en fest så länge det varar.


Livet är en fest - med hatten på


Det föremål jag valde i samlingarna var en cylinderhatt. Visst är den hatten förknippad med fest?! Den kallas också ”hög hatt” eller ”stromhatt”. Ursprungligen fanns höga hattar i alla möjliga färger. I dag dominerar dock svart eller i någon mån grått. En hopfällbar typ av cylinderhatt, oftast sidenbeklädd, kallas chapeau-claque. Cylinderhatten användes framförallt under 1800-talet och tidigt 1900-tal till alla möjliga typer av städad klädsel men bärs numera framför allt till frack och jackett.

Den här hatten har ägts av Edvard Pettersson i Nyköping. Axel Johansson i Nyköping förmedlade gåvan till museet 1967. Själv förknippar jag cylinderhatten med trollkonstnärer. När jag som liten grabb på en cirkusföreställning såg en trollkarl hiva upp en vit kanin ur en cylinderhatt då var det fest. På den tiden var det tillåtet att visa stora vilda djur också på cirkus. Indiska elefanter kunde man få se och till och med vilda tigrar i en stålbur. Schimpanser och brunbjörnar fanns också på cirkusen.

Jag hade nog en ganska festlig barndom. Jag minns att jag på en fest i granngården blev ombedd att sjunga för gästerna. Min kära mor hade lärt mig några visor, bland andra ”Trolleboschottis”. När jag sjungit gick hatten runt (en vanlig och inte en cylinderhatt) och plötsligen hade jag tjänat 5 kronor och 5 öre. Det var mycket pengar för en liten åttaårig pilt. Men när jag kom hem från skolan en dag och berättade för kära mor att prästen hade varit på besök hos oss i småskolan och att jag sjungit trolleboschottis för honom då var det alls inte lika populärt!

Jag har sedan fortsatt att sjunga genom åren. Jag brukar tota ihop någon visa vid festliga tillfällen såsom födelsedagskalas, bröllop och andra fester. Det har blivit bra många under årens lopp.


Livet är en fest - i broderat siden


Scarlet O´Hara, hjältinnan i ”Borta med vinden”, sydde en klänning av sina sammetsgardiner. Påhittigt, visst, men här kommer en bättre idé.

Det ljusgröna sidentyget på bilden vävdes 1770, broderades med ett vackert kinesiskt mönster och användes som bordsduk.

Så kom 1840-talet. Tyget blev till en krinolin, en maskeraddräkt!  Kanske bars den av Mina Lewenhaupt, gift med Carl Jedvard Bonde. De hade säkert underbara kalas på sitt Ericsberg utanför Katrineholm.

Tiden gick och en dag sprättades klänningen isär. Den fd kjolen fick på nytt pryda ett bord. Nu var det 1950-tal och platsen Catrineborg i Flen.

Historien är inte slut än … Sedan Nordiska museets textilverkstad granskat det unika broderiarbetet förvandlades det, återigen, till ett plagg för fest! Om dess ägarinna Cecilia af Klercker tog det på sig vet jag inte, men här finns faktiskt några ingrodda fläckar…

Dags att leta efter gamla dukar? Man kan bli vacker i korsstygn, langett och franska knutar!


Livet är en fest - Flaggan i topp


När festliga tillfällen i familjelivet ska firas tar den svenske villa- eller sommarstugeägaren fram sin blågula flagga och hissar den i topp på den vita stången. Samma procedur gäller, åtminstone för den traditionsbundne, vid de 17 allmänna flaggdagar almanackan pekar ut – alltifrån nyårsdagen via kungens födelsedag och Nobeldagen till juldagen. Varför vi den 6 november på detta sätt ska ihågkomma vad som hände i dimman vid Lützen är och förblir dock en gåta.

Redan som scout fick jag lära mig att proportionerna på den svenska flaggan är 10 (höjden) till 16 (bredden) och att fälten ska ha proportionerna 4:2:4 respektive 5:2:9. Detta hör möjligen till avdelningen värdelöst vetande, som följt med genom livet.

Flagghissandet är en konst i sig. Vid vissa publika festevenemang vill man briljera genom att göra ett litet paket av flaggan, som löses ut med ett ryck när den når toppen. En fortfarande god vän till mig råkade emellertid vid Regementets dag ut för fadäsen att paketet inte alls ville lösa ut sig. Så det blev att hala ned det igen, alltmedan musikkåren spelade Carolus Rex. Då var livet inte någon fest.


Livet är en fest - med nya kläder


Hela livet måste vara en enda fest. Jag sökte på Google efter ”Livet är en fest” och då fick jag 6 270 000 träffar. Det är inte bara Nationalteatern som har haft festen.

Fest är när något som är festligt och värt att fira. Inte ens en fakir kan påstå att det är festligt med tandvärk eller spikmatta. Fest är det när det är vår, andra årstider kan också innehålla festligheter men jag är speciellt fäst vid vårfest.

Fru Edhager från Oxelösund skaffade sig denna dräkt 1950. Jag skulle bli förvånad om det inte var till en vårlig fest. Hela dräkten verkar vårlig. 1950 var den tid då våren skulle firas med nya kläder, ny tjej och ett nytt ställe att fira på. Den lilla staden Ängelholm kunde enbart visa upp nya kläder. Tjejerna tittade inte efter en fjunig fjortonåring. Något nytt ställe att fira fester på hade inte kommit till sedan 1880. Men det var vår och tjejerna var vackra i sina nya vårdräkter. Livet var ändå en fest.


Ute - med parasoller


Det föremål jag valt i samlingarna är ute som man säger. Det är ingen som idag begagnar ett sådant. Tyvärr! För visst är det vackert när bilden av unga damer i krinoliner, stora hattar och med parasoller i händerna ses promenera i slottsträdgården.

Det här parasollet är använt av Cecilia af Klerker med hemorten Catrineborg – var det nu ligger. Parasollet, som påminner om det där som John Blund använder när han ska natta barn, är mycket konstfullt utformat. Materialet är siden, trä, gulmetall och glas. Kryckan har skurits ut till ett fågelhuvud med gulmetallnäbb. Och ögon av glas. Doppskon har metallbeslag. Visst är det vackert!

Krinolin ja! Det är ju märkligt hur detta klädesplagg kommit till. Den var ett slags underkjol bestående av glest sittande ringar av fiskben, rotting eller fina stålskenor som spände ut kjolen så att den fick en klocklik form och stod ut vitt från kroppen. Den första krinolinen var styvad med tagel och gjord i England 1839. Under hela 1800-talet var sedan krinolinen på modet i olika modeller.

Det lär ha varit ett helt företag för en kvinna att sätta på sig en krinolin. Som väl är så är även krinolinen ute.


Ute - Att inte använda fjärrkontroll


Kommer ni ihåg hur det var i tv:ns barndom. Man var tvungen att resa sig från soffan för att slå på eller slå av apparaten. Som tur var fanns det bara en kanal i början. När det blev två kanaler fördubblades ansträngningen. Hade det inte funnits fjärrkontroller i dag hade man endera slängt ut tv:n eller så hade man skaffat sig en stol som kunde rulla fram till apparaten. Att zappa mellan 60 kanaler hade nog blivit slitsamt. Med de första kontrollerna kunde man skifta kanal och höja eller sänka ljudet.

Med fjärrkontrollen på bilden styrde man en leksaksbil. Bilen kunde köra, backa blinka och en massa annat. Den fungerade bäst inne men även ute och pojken som ägde en fjärrstyrd ”Camaro Street Muscle” var nog ganska stolt när han visade upp sina färdigheter med bil och fjärrkontroll. Men även om denna fjärrkontroll hade en hel del finesser är den totalt ute.

På nätet finns en beskrivning av vad en fjärrkontroll skall klara av för att inte vara ute redan från början. En fjärrkontroll som programmeras med hjälp av datorn. När det är färdigt kan den starta alla elektroniska apparater i hemmet, från hemmabion och stereon till att slå på fläktar och spisar. Bland alla finesser saknas det dock den som säger att denna kontroll också är ute. Vad den kostar? Ja med dator, programvara för programmering så är det fråga om 20 till 25 tusen. Jag är så ute att om jag hade haft dessa pengar så skulle jag använt dem till sådant som är helt ute från början och inte blir inne för någon annan än mig själv.


Ute - Väskor följer modet


När man är ute och åker kollektivt gäller det ha sitt pick och pack förvarat på ett sätt som är inne om man inte ska bli uttittad i tågkupén eller vid flygplatsens band för ankommande väskor.

För närvarande gäller att ryggsäck må bäras och användas av resenärer under 30 år, medan övriga bör hålla sig till en hjulförsedd, gärna färgglad väskmodell med långt, utdragbart handtag. Då är man inne när man är ute. Det finns en sorts mode i väskor, inte bara från Vitton.

Härav följer att en så kallad doktorsväska, av den typ som syns på bilden, är definitivt ute   som ressällskap när Svenssons ska åka till Thailand eller Säffle. Samma dom drabbar såväl amerikakoffertar som mjuka svinlädersväskor med åtdragen rem från 1950-talet.

Att handgripligen bära en tung resväska, av vilken modell den än må vara, är inte särskilt smart. Ty erkännas ska att de hjulförsedda exemplaren är betydligt lättare att hantera. Åtminstone tills det är dags att lyfta upp dem till tågvagnen eller ned från bagagebandet.

En lätthanterad väska blir nämligen ofta överbelastad med allehanda prylar resenären plockat med sig såsom nödvändiga inför färden.  Han vill ju inte känna sig ute.


Ute - Det hårda jobbet med tvätten


Tvättmaskinen är min mest älskade hjälpreda. Så mycket arbete man slipper! Att göra några knapptryck för rätt temperatur, vattenmängd och centrifugeringsvarv – vad är det mot forna tiders byk. Då krävdes starka armar och händer, stötredskap, tvättbrädor och klappbassänger.

Först tvättades lakan, örngott, dukar och handukar som tålde kokhett lutbad i olika omgångar. Så användes vattnet igen, till textilier i mörkare färg. Slutligen skurades blåställ och mattor.

Idag finns det effektiva maskiner och bra medel som gör tvätten skinande vit och ren utan handkraft. Lutpulvret, förvarat i en liten plåtburk som här, är sällsynt i dagens tvättstugor.

När jag var liten på 40- och 50-talet bar mamma och pappa in vatten från en brunn utomhus och det var många fulla hinkar som behövdes när pannmuren och sköljkaret skulle fyllas upp.

Något lutpulver minns jag inte, däremot lyckan då man i angränsande tätort öppnade en s k självtvätt. Det var 60-tal. Jag hade tagit körkort och skaffat bil, så mamma och jag kunde fylla smutstvätt i bagageutrymmet och fara iväg. Väl framme stoppade vi vitt i en maskin och kulört i en annan. Sedan kunde vi se hur familjens lakan och skjortor snurrade runt innanför glasen – medan vi drack kaffe!


Ute - med hatt


UTE - ett ord med många betydelser. Till exempel gammal, omodern, åldrig, antik, urmodig och museimässig stämmer väl in som benämning på denna hatt.

En damhatt i grön sammet, kantig modell med fyra stiliserade rosor i hörnen. Fram på hatten sitter två små svarta uppstoppade fåglar, samt strutsfjädrar. Hatten är tillverkad 1890 av Beda Strandman Stockholm, brukare och givare är friherrinnan Hanna Palme (Olof Palmes farmor) från gården Ånga utanför Nyköping.
Hatten var förmodligen väldigt tjusig på sin tid och jag tänka att den bars med huvudet högt. Man kan fantisera om vid vilka tillställningar hatten togs med på, inte var det väl vid en promenad på ägorna vid Ånga. En finare middagsbjudning kanske, ett teaterbesök, vad vet jag. Vet inte när jag själv skulle använt den om jag varit dess ägare. Tror jag skulle känt mej lite UTE.
 
Det är ju inte så förfärligt länge sedan alla damer skulle ha en ny vårhatt till 30 april, det hade till och med jag på mitten av 1950-talet. Jag var ju ingen dam då förstås, utan en ung flicka, men man skulle ju ha det så. Tycker nog att det är ganska skönt att det UTE numera.


Inne - Nygammalt transportmedel

Har ni saknat seniorbloggen på helgerna? Två av seniorbloggens skribenter, Olle och Harriet, har tagit ledig från bloggandet. Harriet återkommer eventuellt längre fram. Nu öppnar vi samlingarna och bloggen för gästbloggare. Vill du testa? Kontakta seniorbloggen@dll.se!

Mycket nöje med ett intressant inlägg från gästbloggaren Alf Lettsjö!
 


Cykeln, en gammal aktningsvärd uppfinning, är i hög grad trendig. Jag känner själv cykelglädje - morgonpromenaden kan ersättas med en tur på trampcykeln.

I slutet av 1700-talet börjar cykelhistorien på allvar. Till en början bara ett par hjul och en ram som man gränslade och med fötterna sparkade sig fram. Sen blev det pedaler på framhjulet.  Först i slutet av 1800-talet konstruerades cykeln med pedaler mellan hjulen och kraftöverföring med kedja till bakhjulet och styrning på framhjulet. Säkerhetscykeln var utvecklad. När däck och pumpbara slangar uppfanns blev cyklandet riktigt angenämt.

Min första egna cykel var begagnad och av märket Amris.  De sju kilometrarna till jobbet trampade jag som 14 åring dag ut och dag in. För att bryta enformighet åkte jag stundom bitvis på bara bakhjulet – var ganska bra på den konsten. En gång lossnade framhjulet som rullade iväg och i häpenheten slog jag ner på framgaffeln, gjorde frivolt och landade på rygg. En mötande bilist kom till hjälp och kunde med skiftnyckel skruva fast hjulet.

När bilismen utvecklades och bil blev allas egendom kom cykeln lite i skymundan. Trängseln, miljötänkandet och hälsoaspekten har medfört trendbrott. I Nyköping finns nu många cykelbanor som skiljts från biltrafiken och den utvecklingen ska fortsätta.

Siffran en miljard cyklar i hela världen kommer säkert att höjas. Bra växlar, lättare ramar i aluminium eller kolfiber och punkteringsfria däck har förbättrat standarden och snart kan vi se fram emot smarta cyklar som underlättar balansen till nytta inte minst för äldre. Men jag trampar vidare på min Crescent från 50-talet för den går riktigt bra.


/Alf Lettesjö


RSS 2.0