Inne - att ha träd inomhus


Snart är det jul så jag valde en julgransfot i samlingarna. Den är skänkt av Stina Palmberg-Eriksson på Sörmlands Museum. Stina har skrivit lite om julgransfotens historia. Här är hennes berättelse.

”Kvällen före julafton, när skinkan steks, plockas pyntet fram. Det är en tradition som vi båda har med oss, detta att inte ta in gran eller plocka fram tillbehör förrän kvällen innan. Jag ville att barnen skulle vara med och klä granen, det fick aldrig jag som barn, men samtidigt ville jag också att allt stök skulle vara klart på julaftons morgon. Så varje år kvällen före julafton plockade jag fram julgransfoten och sen började helvetet.

Det är nämligen så att granen ska spännas fast med tre skruvar. Dessutom är foten konstruerad för en lite grövre gran än de som säljs numera. Redan första julen konstaterade min man att så var fallet och efter lite svärande och skruvande konstaterade han att foten måste kompletteras med några träbitar som spänns fast mellan skruv och gran. Sagt och gjort. Han täljde till tre bitar som därefter ingick i julkitet och har sparats från år till år.

Sedan har det varje jul varit samma elände med julgransfoten. Min man, stor stark och otymplig, håller granen i ett stadigt grepp medan jag, liten, flink och smidig ligger på knä och skruvar, plockar in träbitar, skruvar och skruvar. Man borde ha minst tre händer för helst ska alla skruvar skruvas åt samtidigt. Sen reser jag mig upp och vi konstaterar att granen nog står lite snett.

Det går inte att dra den rak, nej, man måste först skruva upp en av skruvarna lite. Så snart man lossar skruven rasar träbiten ner i julgransfoten, granen lossnar och alla andra träbitar likaså. Sen börjar exakt samma procedur igen. Jag kastar mig på knä, äkta mannen svär och åkallar osv. Julfriden är långt borta.

Men på något sätt fick vi alltid granen i foten till slut. Detta med svärande och härjande innan granen var på plats blev också en del av julritualen.  Varje år talade vi om hur omöjlig julgransfoten var.

Strax före jul 2005 var vi och handlade på ICA Kvantum här i Nyköping och passerade en hög med moderna julgransfötter. Med fyra skruvar. Vi slog till utan att tveka. Det är nu en baggis att få granen på plats. Vi har börjat ett nytt liv utan dan före julafton-helvetet.

Men som min man blev lite blödig när vi skulle köra den gamla julgransfoten till sopstationen och jag vägrade skänka åbäket till Öppen hand så tyckte han att vi skulle fråga Sörmlands museum om man ville ha den. Och nu är den inmärkt”.


Inne - Rubiks kub


I slutet av 1970-talet var Rubiks kub inne, i allra högsta grad. När vi kommer fram till år 2000 är den ute men nu börjar det att bli inne igen med kuben.

Rubiks kub är ett tredimensionellt pussel. Uppfinnare till kuben var den ungerske skulptören Erno Rubik. Kuben blev årets leksak 1982. Inte nog med att den blev en uppskattad leksak, det anordnades även tävlingar i att vrida ihop kuben på önskat sätt. Snabbaste tiden skall vara under 20 sekunder. Jag undrar om dagen sms:are tillhör kub-generationen. Det är samma fingerfärdighet som visas upp. Vi som aldrig lärde oss att vrida kuben rätt fick tillgripa lite fusk. Man kunde plocka isär kuben och sedan sätta ihop den på rätt sätt. Jennie Arvidsson som har skänkt kuben påstår att hennes bror Mattias gjorde på detta sätt. Det kan vara sant men också elakt förtal, jag blev aldrig avslöjad och erkänner nu att jag fuskade. Vem det var som lärde mig trixet att plocka isär kuben kommer jag däremot aldrig att tala om för någon nu levande människa.

Visst kan man vrida på kuben utomhus men det är bäst inne. Att vara inne med en innegrej det är verkligen att vara inne inne.


Inne - musik i varje läge


Det vanligaste musikinstrumentet bland oss gossar som växte upp på 1930- och 40-talet var nog hartsfiol. En fisklina spändes (i smyg) mot ett fönster och sedan var det bara att gnida fram oljudet med en hartsbit tills tanten i lägenheten reagerade. Då gällde det att springa fort…

Mer välartade ynglingar sysslade förstås inte med dylika, med dagens mått tämligen oskyldiga, busstreck. De tvingades i stället att ta pianolektioner hos någon sträng lärarinna. Eller spelade kanske kvartsfiol av den typ som syns på bilden. Alltså en fiol i barnstorlek. De, det vill säga ynglingarna, betraktades som litet udda. Det var definitivt inte ”inne” att ägna sig åt musik, såvida det inte rörde sig om jazz.

Inte minst tack vare den kommunala musikskolans trägna arbete genom decennierna har den synen, tack och lov, ändrats helt. Få saker är så konstant ”inne” bland de unga som att spela något instrument och att i varje läge lyssna på musik. Visserligen ändras ofta stilen och tekniken.  Och ljudvolymen ligger inte sällan på en nivå som på sikt kan vara skadlig. Men debatten om vad som får eller inte får ”laddas ner” visar att musiken engagerar.

Vi gamlingar tycker faktiskt också om musik. Att vi inte har riktigt samma musiksmak som de unga tycks dock ha gått radioproducenterna helt förbi.


Inne - att stoppa korv


INNE, modern, populär, vad har det med bilden på en köttkvarn med korvhorn att göra?
Det är faktiskt är inne att tillverka sin egen korv! Det har jag sett på alla matprogram som visas i TV nu för tiden. Kanske att det används lite mer moderna "maskiner" vid dagens korvstoppning.
Är som jag skrivit om tidigare uppvuxen på landet och naturligtvis hade mina föräldrar gris. Den slaktades omkring Luciadagen (min födelsedag). Jag fick inte vara med och se det hela. Däremot fick jag vara med när mamma tog reda på allt. Blodet blev till palt och paltbröd, huvudet blev till sylta tillsammans med kalvkött, grisfötterna var för pappa en delikatess (har jag aldrig förstått). Tarmarna blev, efter många moment, till korvskinn. Kommer ihåg att mor hade en stor gul emaljerad hink, där hon blandade smet till både köttbullar och grynkorv. Köttbullarna konserverades efter att de hade stekts, frys fanns ju inte. Revbensspjällen likaså. En del av fläsket saltades i saltlake i en träbalja, var den förvarades har jag inget minne av. En annan del av fläsket röktes i rökkur senare på våren. Det var gott. För att inte tala om skinkan till jul, det var fest! Det var säkert mycket arbete innan den kom på bordet, men även det har fallit i glömska och ingen har jag att fråga.

Köttkvarnen fick jag hjälpa till att veva när korven skulle stoppas, ett riktigt förtroendeuppdrag. Det fanns en stång i taket hemma i köket och där hängde palt bröd och korv, en syn som man som barn tog för helt naturligt. Undrar om dagens barn skulle göra det?

Det var fint i matkällaren med alla konserveringsburkar på hyllorna, den synen kan jag framkalla om jag blundar.
Skulle faktisk kunna tänka mej att vara med om korvframställning, nu som vuxen. Att göra mammas goda blodpalt skulle också vara roligt, men svårt utan recept. Paltbröd brukar en av mina döttrar och jag äta ibland, det är inne för oss. Tycker det är bra att det åter blivit INNE att stoppa korv. Gör det Du också och få en smakupplevelse utöver det vanliga.
Köttkvarnen kommer från samlingen "Eskilstunahemmet". Läs mer om eskilstunahemmet här!


Inne - Ett stadigt luffartjack?


Snirkliga öglor i grytunderlägg, ljusstakar och kakfat… du minns väl alla gamla saker som gjordes i tunn metalltråd? Ligger de undangömda och bortglömda, så ta fram dem. De hör till lantlivstrenden.

För hundra år sedan tillverkades trådarbeten på olika verkstäder, men också luffarna kunde konsten att slöjda. De sålde sitt luffartjack eller bytte det mot mat och sovplats. (Ordet ”tjack” kommer från romani och betyder att ha något till försäljning. Idag gäller ”tjacka” för att köpa.)

På bilden syns ett föremål i en tjock trådkvalitet. Det är Harry Bertoias stol från 50-talet – högsta mode idag. Den tillverkades på NK:s verkstäder, men står nu som en dyrgrip på en hylla i museets arkiv.

Harry Bertoia (1915-1978) var en italiensk skulptör. Han emigrerade till Amerika och startade 1939 en verkstad för undervisning i smyckeskonst och metallarbete.

Harry blev en uppmärksammad som möbeldesigner genom att använda  annorlunda material. Just den här trådstolen blev en succé runt om i världen. Den gav honom så mycket pengar att han kunde börja skulptera igen.


Från Oscar II:s tid - en ståtlig man


Kung Oskar II som levde åren 1829 till 1907 tillträdde den svenska tronen 1872. Han var livligt intresserad av vetenskap och litteratur och var en frikostig mecenat. Han efterträdde sin bror Karl XV. Denne hade ett ståtligt utseende och ett glatt och otvunget sätt varför han blev mycket populär bland de breda folklagren och gick under namnet ”Kron-Kalle”.

Oskar II som också var en ståtlig man framträdde ibland som skald, vanligen under namnet Oscar Fredrik. Bland annat skrev han en diktcykel, Ur svenska flottans minnen (1858). Försvarsfrågan låg honom nämligen varmt om hjärtat.

I våra moderna ögon var han mest en bakåtsträvare. Han motarbetade livligt parlamentarismen och mot den framväxande arbetarrörelsen ställde han sig fientligt avvisande. Han tvangs mot sin vlija att år 1905 untämna Karl Staaff till statsminister.

Efter hand vann han en viss populäritet bland annat genom ett patriarkaliskt och ståtligt offentligt framträdande. Den bild jag valt i samlingarna är en oljemålning av konstnären Bernhard Österman i Stockholm. Tavlan med den imposante Oskar II är 1,1 m bred och 1,75 m hög.


Från Oscar II:s tid - Kung Oscar II


Att få till något från Oscar II:s tid blir inte lätt. Har inget personligt att relatera till, som jag ju oftast gör när jag skriver. Det är tur att jag kan läsa mej till saker och ting.

Oscar II (1829-1907) var kung av Sverige 1872-1907, kung av Norge 1872-1905 samt Hertig av Östergötland. Han var den sista kungen som kröntes i Sverige 1873. Som valspråk valde han "Brödrafolkens väl". Med sin drottning, Sofia prinsessa av Nassau, fick han 4 barn. Det lär visst även ha förekommit så kallade oäkta barn.
Oscar II utbildades till sjöofficer och tog examen 1845. Han var språkbegåvad och talade ett flertal språk.
Han var dessutom författare och poet under signaturen Oscar Fredrik. Skrev fackböcker i ämnet "Om skärgårdsflottans debarkeringstrupper" och "Föslag till exercisreglemente för K. Maj:ts landstigningstrupper".

Otto Palmstjärna skrev om Oscar ett par innan han blev kung: "Ovanligt lång till växten, smärt och mager, själfullt ansikte och lynne, utrustad med mycket förmåga som tidigt togs i visst anspråk för saker av vikt, men snart måste ägna sig mera åt vitterhet, konst och musik".
Under sin regeringstid hann Oscar II byta statsminister 15 ggr, utrikesminister 10 ggr. Inte mindre än 112 statsråd avverkades. Oscar II levde under den starka övertygelsen att konungen är Guds utsände att styra riket och bör då visas den respekt som tillkommer honom.
Kungen tyckte mycket om att ge gåvor och bidrag t. ex. till olika forskningsprojekt. En hel del facinerande uppfinningar kom till stånd  som  bl. a. stillbildskameran och ävenså filmkameran. Den elektriska telegrafen 1853, den första gaslyktan i huvudstaden 1855, telefonen och det elektriska ljuset kom 1880. Velocipeden och ångspårvägen.

Den största händelsen och nederlaget som regent i Sverige torde vara unionsupplösningen 1905. Oscar II skrev sedan i sina memoarer att unionskraschen "har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, oläkligt sår " Hans hälsa förvagade kort efter det och han avled den 8/12 1907.

Allt detta har jag alltså läst mej till och återgett så gott jag kunnat, inte alltid ordagrant, men i alla fall.
Tidningsurklipp av målningen av Oscar II har med all säkerhet prytt månget utedass i Sverige. Eller vad
tror Ni?

Oljemålningen av konstnär Carl Gabriel Wadell med tillverkningsår 1896.


Från Oscar II:s tid - i Grimbergs tappning


Carl Grimberg har genom sitt bokverk ”Svenska folkets underbara öden” i hög grad påverkat historiesynen hos den generation svenskar som växte upp mellan de två världskrigen. I nio band, som kom ut 1913-1924, skildrade han livfullt utvecklingen från forntiden fram till Gustaf V. Det blev också en ungdomsupplaga omfattande inte mindre än 27 relativt tunna böcker, där den näst sista hade titeln ”Oscar II:s tid”. Den tid då storheter som Victor Rydberg, John Ericson, Sven Hedin och Artur Hazelius verkade.

Mycket av Grimbergs stoff har med tiden omvärderats, historieforskning förefaller egendomligt nog vara en färskvara. (Vissa skribenter ifrågasätts redan från början, det vet exempelvis Herman Lindqvist.) Att Oscar II stod högt i kurs hos Grimberg framgår av tre citat ur bokens inledning:

”Oscar II var begåvad både i konstnärlig och vetenskaplig riktning.  Dessa anlag hade han fördjupat genom omfattande studier, så att Sveriges konung blev Europas lärdaste och finast bildade monark på sin tid. Han gjorde sig också känd som en nitisk främjare av vetenskap och konst. Själv var han både skald och prosaförfattare, och som talare räknades han till sitt lands yppersta.”

”Musikalisk var kung Oscar även. De lyckligaste stunder Hans Maj:t upplever äro de då han sjunger duetter tillsammans med unga vackra damer från stora världen eller operan”.

”Oscar II var kung i varje tum. Den ståtliga gestalten, de nobla anletsdragen – allt vittnade om majestät och ingav vördnad.”

Även om intresset för unga vackra damer tycks vara ett släktdrag skulle nog ingen skriva en bok med titeln ”Den motvillige monarken” om den här beskrivne superkungen…


Från Oscar II:s tid - Bone Shaker


Höghjulingen på bilden var högaktuell på kung Oscars (II) tid. När Oscar dog var det i stället cyklar av nuvarande utseende som var inne.

Leonardo da Vinci har blivit beskylld för att vara cykelns uppfinnare. Den gamla teckning som finns av en cykel blev Leonardo beskylld för. Men nu tror man att det är en barnteckning.

England var höghjulingarnas förlovade land. Runt 1860 fanns det mer än 20 cykelfabrikanter i landet. Det anordnades tävlingar på dessa vidunder. För att få högre hastighet gjordes framhjulet större och större. När Oscar hade blivit kung hade hjulet vuxit till mer än 60 tum (minst 150 cm). En nackdel med dessa fordon var att de ofta slog runt framlänges så gubbarna hamnade på backen. En klurig amerikanare vände på cykeln så det lilla hjulet gick först och användes för styrning. Resultatet blev det samma. Cykeln på bilden har järnklätt hjul, tänk er hur det bör ha känts i rumpan med den tidens kullerstensgator. Jag vet inte om det var vägarnas kvalitet eller cyklistens rädsla som gjorde att de här apparaterna kallades för ”Bone Shaker”. När Dunlop jr, son till veterinären John Boyd Dunlop, klagade över smärtan uppfann pappa Dunlop en luftfylld slang som han satte på cykeln. Nu kunde unge herr Dunlop åka omkring och glänsa utan smärta.

För att kvinnorna skulle kunna utnyttja de här nya fordonen utvecklades ett cykelmode för damer. Det var ett slags byxkjol som gick ända ner till vristen. För att herrarna inte skulle bli upphetsade fanns det ett knytband nere vid foten. På kung Oscars tid var det nämligen mycket upphetsande om man såg vristerna på en dam. Jag vet inte om det var cyklarna och alla visade vrister som gjorde att Oscar och hans bror Karl blev beskyllda för så många barn på bygden.

Mångt och mycket har ändrats sen Oscars tid, både cyklar och dammodet. Den som säger att det var bättre förr skulle tvingas att åka på ett sådant här vidunder iklädd byxkjol.

På bilden ser vi även museiassistent Sylvia Fargo.


Från Oscar II:s tid - Skönt runt axlarna


Oscars kungamantel hade krage, bräm och foder av hermelinskinn. Capen på bilden är vackrare, i ylle och siden, dekorerad med tyllspets och fårskinn. 

Plagget syddes 1890, av vem är okänt. Kanske har denna någon inspirerats av tidens mest berömda sömmerska – Augusta Lundin. Hon hade ateljé i Stockholm, var först med det senaste efter årliga besök i modets Paris och levererade varje år klänningar till Oskar II:s  hovdamer.

Augusta tänkte inte bara på flärd och skönhet utan ville skapa ”hälsosamma” kläder. En s k ”reformdräkt” skulle sitta löst och ledigt runt kroppen. Bort med korsett och turnyr, det som markerade midjan och gav yppig bak.

För att förebygga skador på syn och rygg som var/är så vanliga bland sömmerskor fick hennes anställda förkortad arbetstid och två veckors semester just samma år som capen kom till.

Samtidigt var det folksamling i huvudstaden. Sveriges första första-maj-demonstration ägde rum på Gärdet och 50 000 människor trängdes för att lyssna till arbetarrörelsens förgrundmän Hjalmar Branting och August Palm.

Jag tror ingen av åhörarna bar en cape som den här!


Härliga hösten - med svampkorg


Härliga hösten är temat denna gång. Nu är så här att jag egentligen inte är höstmänniska, mår mycket bättre när det våras i bergen. En vacker klar dag med hög luft, sol och en lätt vind i september, början av oktober, då kan jag tycka det är härligt. Packa matsäck och åka ut i skogen det är inte dumt. Svamp och bärkorg är givetvis också med.

Jag åker till skogen där vi var förra hösten och hittade så mycket. Men vad har hänt? Skogen är inte kvar, allt som fanns där är avverkat. Synd. Vi åker till ett annat känt ställe. Vad nu, likadant här. Fy vad ledsna vi blir. Jaha vart ska vi fara nu då? Vi tar lite fika först, det smakar ju så gott i skogen, under fikarasten funderar vi på vart vi ska ta vägen. Vi har ju ett ställe till i närheten, vi far dit. Där är skogen kvar. Glada i hågen och med korgen på armen ger vi oss av in i skogen. Trallalala, nu ska vi plocka svamp. Men det ser faktiskt ut som det har varit några andra före oss i skogen. Attans också!! Vi går ett stycke till och tänk att där finns det lite gulingar. Kul. Plocka plocka plocka. Vad fina de är. Det ska bli gott på en macka när vi kommer hem. Vi måste fika en gång till det är ju halva nöjet med skogsturen. Nu blir det kaffe och macka med stekt ägg på, mums fillibabba.

Nöjda med "skörden"  åker vi åter mot staden. Rensning av svampen vidtar, sen blir det stekpanna fram. Vad det doftar gott i köket nu, med smörstekt svamp, och så gott det smakar sen.
Det blev ju en härlig dag, vi gör om det nästa vecka. Det är inte så tokigt med höst i alla fall.


Härliga hösten - Potatis och drällande älgar


Hösten är i det tempererade klimatet en av de fyra årstiderna, på norra halvklotet under månaderna september, oktober och november. På södra halvklotet omfattas hösten av månaderna mars, april och maj. SMHI definierar hösten som den årstid när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader.

Ordet ”höst” betyder ”skörd” och är besläktat med orden hösta och inhösta det vill säga samla och hämta in. Och det är just det som är så trevligt med hösten. Jag minns min bardoms höstar. Särskilt minns jag potatisupptagningen. Far min odlade mycket potatis eftersom sandjorden på gården var så lämplig. På 1930-40-talen sattes vissa år ett par ton som utsäde. På hösten togs allt upp för hand av tillkallade hjälpare från granngårdarna. Det kunde vara 20 personer på potatislandet och alla var glada och nojsade med varandra. Vi använde inte grep som den på bilden ovan utan Pappa körde upp fårorna med ett s k årder som drogs av hästen. Sedan kröp vi på alla fyra två och två utmed fårorna och grävde för hand upp all potatisen. Den skulle sorteras i små och stora potatisar och tömmas i jutesäckar för hemtransport. Småpotatisen var också värdefull för den användes som djurmat till grisar och höns.

Ett år skördade vi över tio ton potatis och kära Mor var gråtfärdig: ”Hur i allsindar ska vi bli åv mä all den här potat’sen”? Men Pappa hyrde lastbil med chaufför och for till Stockholm och sålde. När han på kvällen kom hem hade han alla fickor fulla med pengar som han hävde upp på köksbordet! Då var det fröjd i stugan!

På hösten är det älgjakt också. Många år har jag och min fru gått i drevet i vårat lilla jaktlag. Men jag har ett barndomsminne som jag tänkte berätta om. På 1940-talet fanns det inte som mycket älg som nu. Om någon såg en älgskit i skogen så blev den snabbt omtalad och snart visste hela byn om den. Annat var det under 1970-talet. Då drällde det av älgar i skogarna. Innan våra barn gick till skolbussen måste vi ibland gå ut och jaga iväg de framfusiga älgarna från tomten.

Men den här speciella dagen var det inte bara spillning som omtalades utan det hade skjutits en älgko som låg på en flakvagn vid ett svinhus i byn. Där fanns en lyftanordning lämplig att hissa upp älgar med. Nyheten spreds till skolan och några skolbarn kom för att titta på älgen.

Jägarna hade börjat med avlastningen. Ett par man tog tag i benen och tippade helt enkelt av älgen från vagnen. I fallet viftade älghuvudet till och det föll i en vid båge ned från vagnen. Tydligen hade älgen en del koagulerat blod i nosen. Blodklumpen lossnade, for upp i luften och föll i en ännu vidare båge ned på axeln och innanför kragen till min fina skoljacka. Så det kan bli!!! Men jag fick inte ens bassning när jag kom hem.


Härliga hösten - på med stövlarna!


När Johan August Karlsson på Långmaren i början på 1900-talet skulle gå på auktion tog han dessa finstövlar av svart läder, som numera förvaras i föremålsarkivet. De var knappast lämpliga fotbeklädnader när han skulle ut på åkern och jobba eller drog till skogs för att fälla  träd.

Stövlar av gummi tar numera de flesta på sig när de ska skogsvandra för att under härliga höstdagar plocka svamp, titta på flyttfåglar eller vandra längs Sörmlandsleden. Om jag vore gummistövelsfabrikant eller –försäljare skulle jag dock vara aningen bekymrad.

Det är nämligen så att Skogsmulle-generationen och dess ätteläggar verkar ha tappat intresset för skogen. Min gamle scoutkamrat Lars Kardell, professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet, har funnit att svenska folkets skogsbesök minskat med en tredjedel sedan 1988. Värst är det bland barnen, vars besök halverats på två decennier! Den fria leken har ersatts med aktiviteter som kräver utrustning, typ golf och skidor.

Barnen är överbeskyddade, menar Lars Kardell. I naturen lurar faror som myggor, huggormar, fästingar och fågelinfluensa. Och den som bygger en koja i skogen kan ju slå sig.. Visst kan man leva utan skog. Men då missar man en del av livets glädjeämnen, säger han.

Till exempel att en solig septemberdag vandra i skogen. Iklädd gummistövlar.


Härliga hösten - paraplyet ger skydd


Regnet skvalar, fäll upp ditt paraply! Kanske du har ett sådant här i svart siden med krycka och doppsko i sköldpaddsliknande material?

Föremålet har anor från det gamla Kina men kom till Europas städer först på 1800-talet. En tid var det mycket modernt som spatserkäpp, framför allt då bland starka män som orkade flanera med ett par kilos extra vikt.  Den lättare, hopfällbara modellen kom först på 1920-talet.

Detta och mycket mer finns i en etnologisk studie om paraplyanvändning, skriven av Zara Hinders 2009 vid Åbo Akademi.

Duger tingesten som vapen? Zara nämner inget om det. Kanske känner hon inte till Mary Kingsley, som levde 1862-1900 och var en ovanlig kvinna i det viktorianska England.

Som antropolog och upptäcktsresande tog sig Mary runt i Västafrika för att studera de primitiva religionerna. I lång kjol, höghalsad blus och en skinnmössa knuten under hakan gav hon sig ut genom djungler och träsk. Det blev en hel del svåra strapatser. Hon föll i floder och fångstgropar men klarade sig igenom alla tillbud. Närgångna krokodiler och leoparder fick en smäll av hennes paraply!

Mary hade verkligen nytta av sitt enkla och praktiska regnskydd! Och glömde det aldrig?


Härliga hösten - höstmode


Om hösten tycker jag inte. Det är så många otrevliga saker som händer då. Man skall plocka svamp och lingon och ännu värre om man blir tvungen att plocka blåbär. Det skall syltas och saftas och läggas in. Jag har varit bra på att lägga in, det syns på midjemåttet. Förutom dessa otrevligheter så blir det mörkare för varje dag, regn, rusk och stormar. Inget av detta är härligt, inte ens för en höstälskare. Nu kommer det igen, det var bättre förr.

I dag finns det inte något höstmode för herrar. Förr kunde man gå till en skräddare eller till en herrekiperingsaffär och måttbeställa en kostym eller en paletå i fint ylletyg. Se på bilden hur fina herrarna är i sina paletåer. Det saknas bara en vit näsduk i bröstfickan för att elegansen ska vara fullständig.

Bilden distribuerades till alla skräddare och herrekiperingar, den ingår i en stor mapp, av Nyborgs Yllefabrik i Norrköping. Då hösten närmade sig skulle den som ville vara riktigt inne vara utrustad med en ny kostym av ylle, gärna en paletå och vi får inte glömma hatten. Hattarna på bilden bars av gubbar som var 30+, ungdomar stukade om hattarna till ett snitsigare utseende.

Nyborgs Yllefabrik finns inte längre och det finns nog inte någon yllefabrik kvar i landet. Mappen distribuerades 1951, bland annat till skräddare Harnesk i Tystberga.


Det är underligt att vi lever - så mycket vi sett

Kan bara hålla med Egon i allt han skriver, det är så bra.

Jag är så ringrostig att jag inte kommer på något exempel som gör det underligt att vi lever. När jag SÅG glasögonen i magasinet tänkte jag "så mycket som vi SETT är det underligt att vi lever", men sen tog det stopp när jag kom hem och fick SE datorn. Vad tusan, ska jag skriva om... Det finns bara inte just nu... Ursäkta mej...

Glasögonen är 1970-talet och har brukats av Marie-Louise Dahlström, som också har skänkt dem till museét. Är själv glasögonbärare och hade på 70-talet ett par liknande dessa.


Det är underligt att vi lever - ett farligt liv



Vi seniorer har levt ett farligt liv. När jag var tio år fyllda fick jag gå ensam till vår lilla sjö en bit in i skogen och fiska kräftor på egen hand från roddbåten. Flytväst hade jag aldrig hört talas om. Och när jag var elva år fick jag ett luftgevär av far min som jag gick runt med i byn sköt gråsparvar. När jag var nio år fick jag en stor damcykel av Pappa (se bilden ovan) och den körde jag vilt med - naturligtvis utan cykelhjälm för sådana fanns inte.

Men en gång gick det tokigt. På den gamla gropiga landsvägen skulle jag väja för en vattenpuss varvid jag körde rakt på en stor tall så att framgaffeln gick av. Gråtande gick jag hem med cykeln i ena handen och framhjulet i den andra. Men Pappa lagade cykeln åt mig.

Jag var nog en ganska nyfiken grabb. En gång tänkte jag tillverka en raket. Jag slog upp ordet i Bonniers konversationslexikon och läste. Jag tillverkade en kraftig rakethylsa av tidningspapper och lim enligt bilden i lexikonet. Sedan fyllde jag den med svartkrut som jag tillverkat av kemikalier från vår lanthandlare. Sist monterade jag en liten stubintråd och en tunn trästicka att fästa raketen vid.

Jag gick bakom grannens ladugård och stack ned stickan i marken. Antagligen satt stickan för hårt i marken för när jag tänt på stubintråden och det börjat fräsa ur raketen så stod den bara och viftade och sprutade eld. Det här var på våren och det tog eld i gräset under raketen men den orkade inte lyfta – tursamt nog! Raketen brann bara en liten stund och när jag släckt den lilla gräsbranden gick jag hem. Det blev ingen mer raket!

Vår älskade Astrid Lindgren har sagt något som jag har tagit till mig: ”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet”. Hon lär också ha sagt: ”Vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss”! 


Det är underligt att vi lever - ett förbud som inte hjälpte



I mellanmjölkens land är det förbjudet att bränna sin egen sprit. Det hjälper inte att förbudets motståndare påpekar att produkten är närproducerad och att sysselsättningen tillhör avdelningen för hushållsnära tjänster. Begrepp som numera i andra sammanhang är bland de mest respekterade och i takt med tiden.

Nyttjandet av brännvin sitter djupt i den svenska folksjälen. Under första delen av 1800-talet uppgick vuxna mäns alkoholkonsumtion till 107 liter per man och år, alltså 3 deciliter om dagen. Underligt att de trots allt kunde jobba och leva relativt länge. Och hembränningen är mytomspunnen. Allehanda uppfinnarjockar har ägnat avsevärd tankemöda åt att konstruera sinnrika apparater. Ett exempel syns på bilden ovan. Den 122 cm höga pjäsen ska placeras direkt på (ved)spisen och är utformad som en kastrull med uppåtgående rör och slangar samt en termometer. En gång i tiden togs den i beslag av polisen i Eskilstuna.

Saken var nämligen den att flera läkare under 1800-talet fann att den enorma spritkonsumtionen hotade folkhälsan. 1860 förbjöds därför den så kallade husbehovsbränningen. Men trots otaliga polisingripanden fortsatte hembrännandet i lönndom ända in i våra dagar. Utförliga instruktioner om tillvägagångssättet finns på nätet. Nu synes dock behovet ha minskat, främst beroende på de liberala importbestämmelser för alkohol som gäller inom EU. Varför lägga ner en massa eget arbete på en dryck som med mindre möda och med bättre kvalitet kan köpas för en överkomlig penning?

Men om denna import av brända och destillerade drycker tilltar, så får man kanske åter finna skäl att säga: Underligt att vi lever…


Det är underligt att vi lever - med så simpla leksaker



Barnbarnen förundras över hur mormor och farfar kunde växa upp utan My little Pony, Starwarsfigurer, Nintendo och andra datorspel. Men inte hade vi så särskilt påvert!? Min docka var mycket finare än Flisa Hedenhös, vars Veda bestod av ett stycke trä med smala rötter till ben och armar.  Och det fanns dyrgripar som bilar från Dinky Toys och byggsatsen Mekano.

Trådrullarna på bilden får symbolisera leksaker från förr, då för de mindre barnen. De kommer från Gripensskolan och har använts vid undervisning i barnavård. Hos mig väcker de minnen av hemmagjord filmvisning.

Två trådrullar behövdes för att allt skulle fungera, liksom ritpapper och ett tomt cornflakespaket. Man ritade spännande serier i långa smala remsor, figurerna ”rörde sig” lite åt gången på bild efter bild. När storyn var klar virades pappret runt en av rullarna. Framänden och hela filmen drogs genom den uppskurna kartongen och fångades upp på nytt, nu på den andra rullen. Allt skedde med handkraft och i god fart så att de tecknade varelserna verkligen hoppade eller slogs som tänkt var.

Testa idag! Jag slår vad om att dagens ungar gillar att göra egen film.

Känns ”inspelningssättet” lite gammaldags? Ett tips – låna ut mobiltelefonen, den kan ha filmfunktion.


Det är underligt att vi lever - mot rekommendationerna



Vi som har närmare till 100 än till 50 år är ett stort under enligt alla moderna regler, lagar och seder. Vi borde ha dött för längesen. Vi har aldrig gått i dagis eller förskola och har således aldrig blivit socialiserade. Vi valde själva vårt umgänge, vi var ute i friska luften dygnets alla ljusa timmar. Vi åt fel, smör och riktig mjölk bland annat, dagens näringscoacher tror det knappt men så var det.

Till och med våra första resor var helt emot rekommendationerna från socialstyrelse och trafiksäkerhetsverk. Inga bilbälten, ingen cykelhjälm och studera bilden av barnvagnen. Bädda ner ett barn i ett så djupt åkdon där barnet varken kunde se sol, måne eller den som körde måste vara skrämmande. Troligtvis hamnade jag i en sådan här monstervagn, vi har nämligen samma tillverkningsår liksom den här vagnens första passagerare. Anders Lybeck skall ha använt vagnen så han kan kanske ge lite information om hur det var att åka i den.

Ovanstående kan vara ett bevis på att det var bättre förr. Det fanns ingen mobil eller annan modern apparat som kunde användas i övervakningssyfte.

Att vi lever är inte underligt. Det är helt naturligt. Vi var fria, friska och inte överviktiga.



RSS 2.0