Djuriskt - Rävspel



Rävspel..... 

Är ett brädspel för 2 personer.  Se bilden. Dylika spel är jag personligen helt kass på. De flesta har säkert spelat detta, så någon förklaring hur det går till väga tänker jag inte gå in på, det blir i alla fall fel eftersom jag
inte kan spela, det är likadant med China-shack, luffarshack o s v.

Rävspel kan ju förekomma på annat sätt också, inom politiken exempelvis, med intriger och ojusta handlingar. Räven är ett hunddjur och anses listig och slug, klipsk och kanske lite lömsk. Ett vackert djur med sin fina svans. Trots att jag vistas mycket i skogen är det väldigt sällan man får syn på den. Räven är helt enkel för smart för att visa sej.


Håll ångan uppe - gammal teknik som populär metafor


Blåslampan, eller lödlampan som den också kallas, är en uppvärmningsapparat med en riktad mycket het låga och är en bra värmekälla. När blåslampan ska tändas måste ett visst tryck (dock inte ångtryck) pumpas upp i bränslebehållaren, som innehåller fotogen. Den är en svensk uppfinning från slutet av 1800-talet ursprungligen konstruerad för att lösa problemet med att löda säkra behållare för gasoljekök. Blåslampan på bilden har använts av Uno Johansson, vaktmästare på Sörmlands museum från 1947 fram till 1980-talet.

Jag har ingen personlig erfarenhet av blåslampor. Men ånglok och ångmaskiner kan jag relatera till. Frustande lok på sträckan Landeryd-Falköping, som fyllde på vatten vid en hög vattenpump i Ulricehamn, kommer jag ihåg. Men också sotiga eldare, stiligt uniformerade lokförare, konduktörer och stationsinspektorer (stinsar).

Nu pratar vi om språkliga metaforer. Det blir enkelt att förstå begreppet metafor när man får lära sig att ordet metafor kommer från grekiskans metaforá och betyder ”överföring”. Ånga och blåslampa är ett par ord som flitigt används i överförd bemärkelse. ”Att rikta blåslampan mot” och vikten av att ”hålla ångan uppe” har man ju hört en och annan gång.  Kan t ex användas av företagsledare, som genom ett eldande tal vill få de anställda att prestera mera, oftare och bättre. Denna retorik har inte sällan en hurtfrisk framtoning. Många anställda tar misstroget emot budskapet. ”Ska vi trolla med knäna nu igen” hörs från flera håll.

Från t ex kvinnojourer och idrottsrörelse känner jag ett antal verkliga eldsjälar och blåslampor. Personer med solidariskt sinnelag som håller ångan uppe och utför ovärderliga insatser för samhället. Må de inte tillhöra ett utdöende släkte!


Håll ångan uppe - med tryckkokaren



Den franske fysikern Denis Papin har fått äran av att ha uppfunnit tryckkokaren, som är så effektiv vid matlagning. Men när trycket stiger i grytan och det pyser ur säkerhetsventilen är det inte utan att man bävar… för mig är detta en helvetesmaskin. Andra har älskat den eller gör det just nu. Tryckkokaren har nämligen blivit modern på nytt och rekommenderas som bröllopspresent i både tidningar och på nätet. Dess utseende idag är mer elegant än både Papins gryta från slutet av 1600-talet och den kastrull som fanns när jag var ung och nygift, se bilden. Föremålet tillhör museets samling Eskilstunahemmet från 50-60 tal.

I Prinsessornas kokbok från 1952 finns flera sidor om att laga mat i en tryckkokare, lämpligen på minst 4 liter. Här redovisas all tid man vinner. potatisen kokar på 8-12 minuter, och energiåtgången minimeras.   Det osar mindre och  ”blir mera trivsamt och lättare att hålla rent”.

Vilket fantastiskt trolleri bara för att kokningstemperaturen med hjälp av ökat tryck i det tillslutna kärlet kan stiga till 120 grader!


Håll ångan uppe - med en lågtryckspanna



År 1944 byggde min far en tvättstuga som jag tidigare berättat. Han köpte också en lågtryckspanna av märket OSBY. Det var en modernitet på den tiden. Lågtryckspannan var en cylindrisk, stående vattenbehållare med en eldstad under och ett rökrör ovanpå. Vattnet fylldes på direkt från vattenkranen via en ventil. Ångan kom ut i en slang med ett böjt järnrör i änden. Efter en halvtimmes eldning var ”ångan uppe”!

Jag kan ännu höra hur det lät när man stack ned det ångsprutande röret i en mjölkflaska med kallvatten. Det small och brakade förfärligt när ångan träffade det kalla vattnet. Men efter en stund när vattnet blivit varmare så tystnade smällandet.

Ångpannan användes vid stortvätten som jag tidigare berättat om men även vid kokning av småpotatis till djurfoder. Vi gjorde mycket äppelmos på höstarna och då kom lågtryckspannan till användning. Äpplena skars i bitar och ångröret trycktes ned i byttan och sedan var det locket på. Då använde vi en tina som såg ut ungefär som den på bilden ovan. En gång när jag var sju-åtta år blev jag nyfiken på hur äppelkoket fortskred så jag lyft på locket. Det var dumt. Jag fick het ånga över fingrarna på vänsterhanden och det orsakade stora brännblåsor som jag fick dras med bra länge.

För några år sedan köpte jag en ny fast begagnad lågtryckspanna bara för kul skull. Jag använde den till att tina upp igenfrusna vägtummor med och att värma vatten till bastubadet. En gång tänkte jag pröva att tina upp jorden i drivbänken i trädgårdslandet för att kunna starta odlingarna lite tidigare än vanligt. Jag drog igång pannan och stack ned ångröret i drivbänken. Jag lade några jutesäckar över och brädlappar ovanpå och så körde jag ett par timmar i spänd förväntan. Då tog jag bort pannan, bräderna och säckarna och inspekterade resultatet. Det var dystert. Ett par centimeter blöt och smetig jordsörja med djup tjäle under - det var resultatet av två timmars värmebearbetning.

Just då kom min fru förbi och frågade vad jag höll på med. Jag förklarade och visade det klena resultatet. ”Då har du nog kokat mina penséplantor också som jag hade i drivbänken. Dom tänkte jag sätta ut här frampå vårkanten”. Själv blev jag högeligen imponerad av vädrets makter. Tänk så mycket värme det går åt för att tina bort vinterns tjäle och is från marker och sjöar!


Håll ångan uppe - Ångslupen Munter


Att ha ångan uppe är en förutsättning att komma vidare. Det gäller både människa och maskiner. När man motionerat riktigt hårt då är det slut på ångan. Helt kraftlös vek som ett bananskal är man då. Man kan ha ångan uppe för att åstadkomma något alldeles speciellt och det hade de som renoverade ångslupen Munter. Ångan är nu uppe på både gubbar, gumma och båt. Ja gubbar, jag tror att det fanns ett antal kvinnor som skötte marktjänsten då gubbarna höll på med ångslupen. Gumman är Maja Annerstedt som styr Munters Vänners ekonomi.

Munter är ett föremål som är värdigt vilket museum som helst, men jag tror att det är bättre med en Munter som är i sitt rätta element. Munter byggdes 1879. Den har använts för persontrafik och timmerflottning på Yngaren och Hallbosjön. En greve Sparre beställde båten och fartyget gick i trafik i närheten av Ulricehamn. Efter ett antal ägarbyten blev Yngaren hemmavatten för Munter. Munter användes för person- och godstrafik men konkurrerades ut av bussar. Båten lade sig till ro i en vassrugge. 2002 hittades Munter och renoverades så att den nu mer är i trafik igen. Kryssningar på Yngaren och Hallbosjön med eller utan förtäring. Antalet kojplatser är lika med noll så flerdagarskryssningar kan inte erbjudas.

Gubbarna och gumman som renoverade Munter hade ångan uppe och nu har Munter ångan uppe. Det är bra att ångan kan användas för att få ett gammalt vrak att bli fartyg igen.

Den som vill veta mer om Munter kan Googla på Ångslupen Munter.

Till skillnad mot båten på bilden har Munter inga hjul och behöver inget snöre att bli dragen i, den har ångan uppe.


Håll ångan uppe - Kan du vissla Johanna?


2010-talets lattemammor har nog inte sett en Visseljohanna eller läppjat på riktigt kokkaffe under sina dagliga turnéer mellan trendiga coffeshops.  Huruvida detta är att beklaga vet jag inte, för som en ledarskribent på skämthumör skrev: ”Om utvecklingen går framåt så kommer vi inte att tveka att följa efter.” 

Men litet allmänbildning från fordom, det vill säga efterkrigstiden och början på de så kallade rekordåren, kan ändå vara på sin plats. Visseljohanna var det allmänt vedertagna namnet (varumärkesskyddat?) på vattenkokare (som på bilden) eller kaffepannor för så kallat kokkaffe. Genom en mycket enkel men sinnrik konstruktion på pipen eller i locket framkallades  ett visslande ljud när vattnet nått kokpunkten och bildat ånga som ville ut. Då hastade mor eller far i huset fram till gasspisen och lyfte snabbt av kärlet för att förhindra överkokningens förödande konsekvenser. En enkel naturlag, fjärran från dyrbara digitala varningssignaler hade tillämpats.

Under Visseljohannas glansdagar spelades ofta schlagern ”Kan Du vissla Johanna” i radio. Den var skriven av den då mycket populäre skådespelaren och kuplettförfattaren Åke Söderblom (1910-1965). Han var kollega med Thor Modéen och spelade ofta mot Sickan Carlsson. Visserligen kallades radion med en enda kanal stundom för ångradio, men texten handlade om en Johanna i högst mänsklig form som lockades att vissla. Om jag inte minns fel var det just Sickan Carlsson som stod för visslandet. Hon var verkligen en artist som höll ångan uppe.


Håll ångan uppe - Leka med elden...



Så många olika saker det kan betyda och när jag gick i Sörmlands Museums stora förråd, såg jag en brandspruta!! En gammal rödmålad metallhink med svart kant och en pumpanordning i metall, men med träskaft-den står placerad i magasinet.

Brandsprutan fann R Nilsson när de renoverade Prästgatan 9, åren 1991-1992. Reinhold Nilsson är givare av denna brandsruta som kallades pytsspruta med hink. Det är lätt att förstå att arbetet med att släka en brand med denna lilla manuella Pytsspruta måste krävt en god fysik, liksom att man hela tiden hade ångan uppe för att kunna släcka branden. 

När jag tittar lite bakåt i tiden så ser man att Nyköping drabbats av flera stora bränder. Redan på 1300-talet brann hela vår stad ner. 1665 var det åter en brand som gjorde att hela Nyköping i stort sett brann ner. Man byggde åter upp sin stad, men tyvärr så kom en Ryska galärflottan den 24 juli 1719 och nästan hela staden eldhärjades igen. Det enda som räddades på Västra sidan var Klockstapeln på Borgaberget  och Kungstornet samt en liten gård. På östra sidan om Nyköpingsån var Allhelgona Kyrkan, några gårdar i närheten och den stora Slottsträgården kvar.

Idag tar vi för givet att "Brandkåren" rycker ut med sina stora bilar om någon olycka är framme. Vi har brandvarnare, brandfiltar och små egna brandsläkare i våra hem. En stor trygghet men ändå händer det förfärliga olyckor! För precis som man alltid sagt-man ska inte leka med elden!!

Det gäller än .......


Ful form - Stadsplanering



Jag minns en TV-serie med rubriken ”Tre noll till Danmark”. Programmen handlade inte om fotboll. De handlade om stadsplanering, om värdet av mångfald och variation i byggnadsstil, om olika hustyper, om färgsättning, om estetiskt inriktat helhetstänkande. Svenska stereotypa, massproducerade bostadsområden från 70-talet jämfördes med pittoreska danska områden som andades trivsel och danskt gemyt. Min minnesbild är att programledaren verkligen lyckades trumma in sitt budskap. Alla jämförelser utföll till danskarnas fördel, därav programrubriken.

På 70-talet bodde jag i ett kedjehus i ett massproducerat område i stadens östra utmarker, liknande området i Flen som bilden föreställer. I området fanns ca 70 likadana hus. Det var 1½ plan, med en boyta på 150 m2, med mellanliggande carport och förråd som var sammanbyggda med huskropparna och utlagda med geometrisk precision i rader längs fyra gatstumpar. En enhetlig likformighet som sammantaget gav ett välordnat men tråkigt intryck. Ett område bland många från den tiden som inte samlade många poäng i den svenskdanska bostadsfighten.

Åren gick och jag flyttade till en lägenhet i centrala Nyköping. Ett långt hus, inte särskilt vackert men med ”radhuskänsla” för att citera en mäklarannons. Huvudsaken för mig var den rymliga, väldisponerade lägenheten och den stora gemensamma trädgården. Där trivdes jag i 28 år. Enligt en stadsvandringsguide var det så fult att det utgjorde ett främmande inslag i stadsbilden.

På senare år har villabyggandet i Nyköping nått nya höjder. Ett område slår alla rekord vad gäller mångfald. Här kan danskarna slänga sig i väggen. I princip är inget hus det andra likt.

Här finns fantastiska funkisinspirerade vackra hus sida vid sida med monstruösa, laduliknande villor på bortåt 300 m2. Som lekman har jag särskilt svårt att förlika mig med pompösa villor som söker efterlikna antikens ideal. När jag ser hus med entréer inramade av kolonner osäkras min mentala revolver. Jag tycker att de utgör nutida exempel på genuint ful form.


Ful form - Men värmer ändå


Pensionat Rönnebo i Trosa, som trädgårdsarkitekten Eira Samuelsson drev till i början av 1980-talet, torde ha haft  många likheter med pilsnerfilmklassikern Pensionat Paradiset. En stor och vacker villa med mycken snickarglädje dit stamgästerna kom för att vila, äta och umgås. Den tidens ”all inclusive”.

I Föremålsarkivet finns inredningen från ett av pensionatets enkelrum. Säng, bord, byrå, fåtöljer, lavoar, armatur, gardiner, handdukar, sängkläder, matta, filtar och dukar. Allt i den  stil som var rådande när prylarna förvärvades. Inklusive ett hiskeligt fult värmeelement i gjutjärn med elektrisk anknytning. Knappast en prydnad för en annars sober miljö.  Men säkerligen nödvändigt när temperaturen sjönk under enstaka kalla sommarnätter och kylan trängde in genom dåligt isolerade fönster. 

Erkännas ska dock att inte heller dagens värmeelement i regel är några estetiska höjdare.  Marknaden för elementskydd vittnar bland annat om detta.

Den som vill veta mer om Rönnebo hänvisas till denna länk!


Ful form - Nej inte så ful som kul


Får en stödkäpp se ut hur som helst? En sjukgymnast eller en sjuk gymnast skulle absolut ha synpunkter på käppens utformning. Som stödkäpp är den absolut oduglig men som försvarsvapen skulle den nog kunna användas. Käppen har naturligt vuxit till den här formen. Ute i naturen kan det ibland bli sådana här krumsprång.

När vi gjorde fjällvandringar hade vi en färdledare som måste ha varit något av det bästa man kunde få. Ibland kallades turerna för Lindgrens irrfärder men oftast gick de till underbara orkidéängar eller vackra vyer. Om man inte lyssnade noga och samtidigt kunde se honom i ögonen kunde det vara något på gång som inte var helt sant. Saxofonbjörkar växte på många håll i fjällen. Det var bara att såga av björken till lämplig storlek och urholka den. Barn och ungdomar gick mer än en gång och mätte ut lämplig storlek. Vid en rast kunde han säga, var försiktig med fjällämmelns ägg. Flera gånger flyttade sig någon av rädsla att äggen skulle skadas. Andra deltagare skrattade, lämmeln är inte ett äggdjur utan däggdjur. På de här turerna var det fin form som var målet. En del av skämten var kanske fula men aldrig elaka.

Jag tror inte att det finns några fula former. Det är bara vår ovana vid vissa former som gör att vi tycker att det är fult. Ugglemor tycker att hennes ungar är de vackraste i världen och då är det så vad jag tycker betyder inte något.


Ful form - Fru Signes vas



En speciell vas är inlämnad av Fru Signe Fries Hammarskjöld som var gift med Bo Hammarskjöld, Landshövding i Nyköping mellan 1938-1953.

Vasen är formad som en snäcka, i vitt porslin och med dekorationer utanpå av växtslingor, bräken, linnea (?) och mossa.

En ovanlig form, lite kantig och spretig som fick mig att tänka på vår hörsel och vår hörselsnäcka! Vilken gåva att kunna höra bra och njuta av både musik och samtal..... Hörselsnäckan bildar tillsammans med båggångarna innerörat. Hörselsnäckan är den svagaste delen i hörselsystemet.

De vanligaste typerna av hörselnedsättning och hörselskada uppkommer i hörselsnäckan genom att hörselhåren på vissa platser skadats av höga ljudnivåer och ålder. I Sverige finns över en miljon människor med hörselskador. Den vanligaste skadan är hörselnedsättning, tinnitus,  Merièrs sjukdom och ljudöverkänslighet. Idag finns det hjälpmedel vid hörselskador bla hörselapparater och cochleaimplantat.

När jag tittar lite närmare på vasen så kan jag föreställa mig den med en bukett tulpaner och det skulle vara både dekorativt och vackert i mina ögon.


Ful form - Riddaren Kurt


Även om vindflöjeln på bilden ovan är väldigt fin så måste väl ett drakhuvud betraktas som en ”ful form”!?! Vindflöjeln som är skänkt av Tunabergs gruva är tillverkad av kopparplåt. I plåten är två figurer utskurna. Den ena är en gruvarbetare som håller i en bergborr och den andra slår med slägga på borren. Flöjeln är märkt med årtalet 1765.

Jag har hängt upp en egen metalldrake på min vedbodvägg. Den draken har en särskild historia. För många år sedan jobbade jag med miljötillsyn och vid ett inspektionsbesök i smältverket på Nyby Bruk i Torshälla fick jag syn på den här figuren. På golvet under en konverter hade flytande rostfritt stål runnit ut och bildat en konstig figur som mycket liknade ett drakhuvud med en ryslig man, hemska framfötter och baktill en lång böjd draksvans med en klump i änden. Jag frågade om jag kunde få överta den 70 cm långa och flera kilo tunga tingesten. Den var värdelös för företaget så jag fick den. Eftersom den var full av svarta glödskal måste den betas i betsyra för rostfritt stål bestående av en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Detta är en fruktansvärt vass soppa och draken blev blank och fin.

Jag har en annan relation till drakar också. När jag läste zoologi på Stockholms universitet fanns det en lärare där som vid varje fest blev uppmanad att dra ”Riddaren Kurt”. Det är en förfärlig historia på vers skriven av Stockholmaren Knut Stangenberg (1871-1955). Jag lärde mig den där dikten utantill och har sedan dess deklamerat den många gånger. Den handlar om riddaren Kurt som rider omkring i riket på sin stolta hingst. På en krog får han efter några öl av krögaren nys om en ”drake – så jäklig att aldrig man förr sett dess make! Han vaktar en håla vari finns en mö! Stackars böna att dväljas i sådan miljö! Mig visen den hålan!! skrek riddar Kurt, av stridsiver och finkel kulört”! Med krögarens hjälp kom han till drakens håla, dödade draken och släppte ut den inburade bönan. Hon var dock ”spetsnäst och amper och äldre” och när hon ville gifta sig med riddaren fanns det ingen återvändo. ”På krogen stod förstås deras bröllop, i dagarna trenne förrän det höll opp”! Till den krogen kom riddaren aldrig mer ”för som drake vid dörr’n trona fru Kurt och vaktade rigel och lås och hake och talade tungomål salta som lake om riddare fallna för slåssing och supning och utan själ’ns allra minsta fördjupning. Men riddaren mumla i mjugg bakom tann’gårn: Dum den som lägger sig i vad ej angår’n”!!!  Min rostfria drake är en god illustration till denna historia.


Ful form - Till allt gott!



Långpannan från samlingen Eskilstunahemmet ser verkligen förskräcklig ut. Den är inte alls i form! Det känsliga ytskiktet i botten har försvunnit och kvar är bara rostig plåt. Rejäl användning, för hög undervärme, hårda redskap eller olika starka rengöringsmedel har satt sina spår.

Ändå ska lådan hedras för sin andra form, den rektangulära. Med hög kant rymmer den massor och ugnen kan utnyttjas maximalt. Trots att just den här gamla pannan hamnat på museum så finns liknande i handeln, i många olika storlekar.

Jag har flera stycken, betydligt finare förstås, men lika fantastiska. Ur dem serveras mycket, bland annat lasagne, blåbärskaka och västerbottenpaj - och min bästa något-till-kaffet-kaka. Med en klick grädde eller glass vinner den också vilken efterrättstävling som helst. Prova! Men ät inte för mycket. Då får du ful form!

Lingonkaka

Receptet är tänkt för en form på cirka 20x30 centimeter.

Blanda samman 4 1/2 dl vetemjöl, 1 1/2 dl socker och 3 tsk bakpulver. Tillsätt 150 g smör och finfördela till en grynig deg. Rör raskt ner ett uppvispat ägg. Arbeta inte för mycket!

Tryck ut degen i den smorda långpannan. Fördela 2 dl lingonsylt över.
Blanda 1 1/2 dl havregryn, knappt 1 dl socker, 1 tsk vaniljsocker och 75 g smält smör till ett strössel. Strö över kakan.

Grädda i 200-gradig ugn ca 20 minuter. Låt kakan svalna och skär den sedan i fyrkanter.


100+1 ord om - ett barndomsminne


Tombolan ingår i en samling föremål från IOGT. Den är från 1920 medan trästativet sannolikt är något yngre. Som så många andra grejor från det förra seklet väcker även en tombola en hel del barndomsminnen. Tombolan förknippar jag med hembygds- och idrottsfester på västgötavischan.

Det var ständigt lika spännande att öppna de väl tillslutna lotterna och kolla om de gav någon åtråvärd vinst. Helst ville jag vinna någon bamsenalle eller stor chokladkartong men ingen vinst har satt avtryck på minneskortet. Det har däremot en vit jättepanda som barnen fick glädjefnatt av – en tombolavinst väl värd att minnas.


100+1 ord om - tvättmedel


Varför i all världen väljer jag ett paket Radion, när det finns tusentals saker att välja mellan på Raspen. Faktum är att man blir lite stressad av alla prylar som finns på hyllorna.

Radion är ett tvättmedel som tillverkades på Sunligt i Nyköping. I mina unga år så arbetade jag där en kort period, ett alldeles förfärligt tungt arbete för en klen liten tjej. Att paketera Radionpaket i stora kartonger med press på sig att hålla ackordet var mer än jag pallade.

Sätt på din Radio, ur den strömmar mer än 100 + 1 ord som den här texten. Dessutom utan ackord.


100+1 ord om - en fälla


Många mus- och råttfällor har konstruerats, slagfällor som dödar direkt och fällor för levandefångst. De sistnämnda är gjorda så att djur kan ta sig in men inte ut. Fler djur kan fångas vid samma tillfälle i vissa fälltyper. Den här fällan kommer från Carl Odelberg, Berga-Tuna gård.

Den runda nätfällan har två ingångar bredvid varandra med inåtgående luckor som råttor kan lyfta och krypa in under. Luckan faller ner bakom djuret men den kan inte lyftas upp inifrån. Råttan är instängd. Ytterligare ett ingångshål finns i fällans topp där en råtta kan tränga sig ner genom en nätstrut men inte tillbaka.


100+1 ord om - en vas


I samlingarna valde jag en vas. Varför? Därför att jag har en likadan vas här hemma. Det är en drejad vas i jugendstil i form av en tulpan tillverkad av Rörstrand omkring 1920. Rörstrand är Sveriges äldsta porslinsfabrik grundad i Stockholm år 1726. Rörstrandsfabriken har haft ett otal ägare och verksamheten har bedrivits på många platser i landet. År 1930 köptes fabriken av Lidköpings Porslinsfabriks ägare och verksamheten förlades dit. Av det gamla Rörstrand finns idag inte mycket kvar men i Lidköping finns ett museum där man kan beskåda alster från detta ärevördiga företag. Jag är stolt över min fina vas.    


100+1 ord om - Sådan mormor just som min …


När jag fick se dessa två skyltdockor kom jag direkt att tänka på mormor, ja även på farmor. Men min farmor var hela släktens samlingsplats för barnbarn. Hos mormor var jag ofta enda barnet, favorit men inte favoriserad. Hos mormor kunde allt hända. På kvällarna kom spöken upp från Salskällan. I något krig hade snapphanarna dränkt några svenska ryttare i källan och nu gick de igen. Av mormor lärde jag mig många skillingtryck och även en del av det som spelades på vevgrammofon. Min farfar påstod alltid att när jag sjöng om Svarte Rudolf så var det inte Ålands jäsande hav utan Ålands näsan e’ av. Farfar tyckte att det var roligt med alla sånger som jag kom hem och sjöng. Ja allt jag sjöng var inte bra, farfar var med i det mesta som börjar med kyrko- så vissa ord var förbjudna.

Gubben Apelholm hade fyllt år och det skulle bli kalas. Mormor var bjuden och jag fick naturligtvis följa med.  Det var ett riktigt kalas med mat och tillhörande drycker. När ätandet var klart drog sig gubbarna in i ett annat rum de skulle spela tolva eller knack, även nu med lämpliga drycker. Einar på fyren frågade om jag inte kunde sjunga något. Jag spelade upp hela min repertoar. Einar sa bra, men nu skall du få lära dig en riktig sång. Han sjöng och jag sög i mig varje ord. När jag kom hem skulle jag sjunga den nya sången för farfar. Gubben gick i taket, den nya sången som jag fått lära mig var ”Dunder och snus”. Jag tror att Einar på fyren skulle ha skrattat om han sett farfar. Mormor skulle aldrig lärt mig en sådan sång och jag fick inte sjunga den heller.

Skyltdockorna har funnits på Ahlins Kortvaruaffär. Mormor är försedd med ett urverk som gör att hon kan sticka.


100+1 ord om - upphittade nycklar


Sörmlänningen tycks vara både slarvig och ärlig. Varje år slarvar hen (Obs!) bort hundratals nycklar till bostaden, bilen, fritidshuset, båten, källarförrådet och allehanda andra utrymmen. Men en förbluffande stor andel av dem lämnar upphittare in till närmaste polisstation, sannolikt med förhoppningen att den rättmätige ägaren ska dyka upp och därmed slippa anlita låssmed och byta lås. Någon statistik över utfallet finns inte.  Men ”restposten” blir en rejäl glasburk med nycklar varje år. Polismuseet i Eskilstuna har givit Föremålsarkivet två sådana, från åren 1986 och 1987 innehållande vardera ca 800 nycklar. Dessas historia vore intressant att utforska!

PS. Mitt föremål förrförra veckan - under temat "Vad är detta?". Kan nu avslöja att det är ett nackstöd från Somalia, skänkt av en Brandkärrs-bo. Någon som gissade detta?


100+1 ord om - en hundleksak


Detta är en hundleksak. Den gjutna igelkotten i plast har mjuka taggar men piper när vovven biter i den. Ett enerverande ljud, åtminstone för ett mänskligt öra! Hur låter det då i hundens som är 6-8 gånger känsligare?

Även om prylen, som museet köpte från Djurmagazinet 2004, är lustig och kul skulle jag knappast ge den till min fyrfota vän, släktens nytillkomna Majsan, en blandning av papillon och nakenhund. Hon kunde bli stressad av pipet, precis som jag. Men färgerna borde uppskattas. De är så illande starka att hon bara måste se dem, även om hundar har ett ganska dåligt färgseende.


65+ - En fråga om antalet födelsedagar?


När man fyllt 65 inträder den tid då man skulle vara ledig. Enligt propåer från regering och riksdag skall man nu jobba tills man fyllt 75. En helt ny yrkeskategori kommer då att växa fram. Antalet anställda kommer att öka då många av 75-åringarna behöver en ledsagare. I de engelska kolgruvorna hade gubbarna förr ett blindstyre. När skiftet var över skulle de hjälpa gubbarna att hitta hem. Jag tror inte att det får heta blindstyre i vårt land. Den nya yrkeskåren kanske kommer att kallas personligorienteringsassistent, alla måste vara godkända av socialstyrelsen och legitimerade och helst organiserade i fackförbundet Poass United. Poassen måste se till att deras klient går direkt hem efter arbetets slut. Det är absolut förbjudet för Poassen att ta vägen förbi systembolaget, ett besök på apotek är tillåtet. Manliga klienter får inte inhandla Viagra då arbetseffektiviteten kan minska till under godkänd nivå. Undantag kan medges om inköpet sker dag före storhelg eller på fredagar.

Käppen på bilden då. Är en okänd lyxvariant som inte är avdragsgill och den får inte användas då klient ledsagas av Poassen. Krökningen på käppen är en naturens nyck.

Är detta 1984 eller Du sköna nya värld? Är du osäker så läs de båda böckerna med de här titlarna.


65+ - Obegränsat med tid?


Nu ska jag äntligen ta igen åtminstone en del av det förlorade skönlitterära kulturutbudet, så tänkte jag redan innan jag gick i pension. Plusåren efter 65 skulle ge obegränsad egen tid - tvärtemot vad som gällt under arbetslivet. Men min föresats tycks bli ett önsketänkande.

Mor och far läste mycket för att koppla av och i vår familj fanns välfyllda bokhyllor med romaner, men också med dikter bl.a. av Karlfeldt, som bodde granne med pappas barndomshem. Men trots det rikliga utbudet - jag var inte intresserad.

Först på folkhögskolan kom jag i kontakt med litteraturen.  Den kvinnliga litteraturläraren var mycket entusiastisk särskilt för att få oss pojkar att läsa ”Liv och dikt 1” realskolans läsebok, som skulle användas i pedagogiskt studiesyfte. Men ack, i efterhand tyckte man synd om lärarinnan vars ansträngningar gav föga resultat. Kanske sådde hon likväl något frö hos mig. Det finns ju frön som kan slumra länge. Boken på bilden från Sörmlands museum har tillhört Nyköpings Högre Allmänna Läroverk.

För mig har läsning istället nästan uteslutande handlat om facklitteratur, forskningsrapporter och allehanda lagar och föreskrifter m.m. Allt har mer eller mindre haft anknytning till jobbet.

Idag kan jag stundvis koppla av med en roman men min ambition att lära känna 1900-talets skönlitterära författare tyck vara svår att förverkliga, detta verkar närmast som en utopi. Hittills i varje fall. Jag hinner inte med och vad sjutton beror det på?! En snabbanalys visar att jag min vana trogen har splittrade intresseområden, prenumererar på många facktidskrifter och allt tar sin tid. Du ska inte fundera särskilt över detta, säger min fru, som för det mesta ger kloka råd. Hon har säkert rätt den här gången också.


65+ - Fri som en fågel!


Pensionär! Man känner sig fri som en fågel! Det är inte så konstigt - fåglar och människor liknar varandra, åtminstone inombords. Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping får utgöra grunden för mina funderingar.

På bilden syns flera olika tättingar, den ordning som omfattar cirka 40 procent av alla våra bevingade vänner i Sverige. Den lilla båtmesen hör hit, liksom björktrast, kaja och nötväcka.

I rubriken anges att fåglarna är allmänna. Det är vi pensionärer också. Vi sprider ut oss mer och mer. Om bara några år lär vi vara cirka 2,5 miljoner. Som hungriga talgoxar samlas vi kring provsmakningen av någon ny produkt i livsmedelsbutiken, som pilfinkar och gråsparvar ockuperar vi parkbänkar så att inga andra får vila och som törnskator låter våra sträva röster.

Texten på planschen antyder också att de här fåglarna är nyttigare - än vadå? Vet inte, men klart är att alla tättingar behövs, hela tiden. Svalor äter mygg, skator och kråkor samlar grenar som skräpar, korpen ger goda råd och många andra gör oss glada med sin sång. Och vi äldre är verkligen inte sämre vad gäller den saken. Med en plastkasse i hand kan vi plocka ölburkar under promenaden i skog och mark, vi fostrar barnbarnen via facebook och ser till att den svenska visan förs vidare till kommande generationer.

Och när stunden på jorden inte längre är din och min, så flyger vi bort…


65+ - den nya frihetstiden kräver sin man


Jag hade sett fram emot en arbetsfri tillvaro i många år. Att lätta på prestationskraven, att befrias från en bunden tillvaro och kunna ägna sig åt valfri verksamhet – det var som en hägring!

Hur har det då gått?

Jo tack, jag klagar inte. I vart fall inte i friskt och oskadat skick. Men ibland funderar jag på  mina prioriteringar.

Några axplock från de 19 månader, som gått sedan jag blev en 65 +are:

- firar friheten med tågcharter till Italien – Garda och opera i Arena di Verona
- fortsätter med några månaders begränsad timanställning på gamla jobbet
- åker över 70 mil längdskidor den fantastiska vintern 2011
- får mitt livs första lunginflammation och kan inte ställa upp i KortVasan 2011
- trevliga resor till Istanbul, Västra Götaland med Dalslands kanal och Sardinien
- spelar tidvis så mycket golf att jag blir trött på mig själv
- börjar medverka i den förträffliga seniorbloggen.blogg.se – kul att formulera sig!
- avslutar rullskidåkandet med smärtsam vurpa
- regelbundet deltagande i ”tisdagsklubben” – lunch med gamla chefer och några andra länsstyrelseveteraner
- tittar på TV-sport alltför ofta och alltför länge
- jobbar en del som fritidspolitiker och inom bostadsrättsföreningen
- umgänge med nära och kära och periodisk kulturkonsumtion
- reser till Rom för första gången – en stor upplevelse som gav mersmak
- avslutar Vasaloppskarriären – KortVasan på rekordtid!
- trivsamt inhopp på jobbet igen 2012, halvtidsvikarie för min föräldraledige efterträdare

Någon direkt kontakt med Försäkringskassan har jag inte nu för tiden. Dock flyter inkomstpensionen varje månad in på mitt konto administrerad av kassan. Det är bara att tacka och ta emot.

Den i gult och svart emaljerade järnskylten får åldras med värdighet i museets förråd.

Sedan jag fyllde 65 år har tiden sannolikt gått lika fort som tidigare. Upplevelsen är dock att den går fortare. Jag har inte ens hunnit tänka tanken att mata duvor i Teaterparken!


65+ - Mänsklighetens kategorier


Mänskligheten består i stort sett av två kategorier människor. Det finns pensionärer och blivande pensionärer. Själv har jag varit pensionär i drygt tio år. Det har varit en bra tid. Jag har fått vara frisk och kry så här långt och tackar försynen för att jag hittills varenda morgon har kunnat svänga benen över sängkanten och kliva upp. Visserligen är jag inte särskilt morgonpigg men det är en annan historia.

Jag valde en munkstol i museets samlingar. Varför? Jo, vi har i familjen en munkstol som något liknar den på bilden ovan. Vår är alls inte så fin men har ett snarlikt utseende. En munkstol är enligt Wikipedia en sittmöbel som var särskilt populär under nationalromantiken. Munkstolen är uppbyggd av tre raka, lodräta stolpar som både utgör ben och bär upp armstöden. Mellan dessa finns en vågrät, triangelformad sits vars spets pekar bakåt. Munkstolar är ofta försedda med hemvävda, tunna dynor i ylle. De är relativt obekväma att sitta i.

Stolen på bilden ovan som är tillverkad i betsad björk och försedd med en dyna av läder är skänkt till samlingarna av Arvid Stille i Nyköping. Vår munkstol i familjen är blåmålad med årtalet 1804 målat i vitt på ryggstödet. Kring en vit blomma finns där en dekorativ lövslinga.

Jag valde munkstolen för att jag tycker att det passar en pensionär att njuta sitt otium i en munkstol även om den inte är så bekväm (Otium cum dignitate som är latin och betyder vila med värdighet).  Och så kunde det ju vara kul att forska lite kring min barndoms gamla möbel.


65+ - Fortfarande på bettet?




18 stycken tandavgjutningar i gips – 11 överkäkar och 7 underkäkar – i en glasburk som kommit till Föremålsarkivet från Vårdskolan i Eskilstuna stämmer oss som var barn under andra världskriget till eftertanke.

Då var tandborstning en föga utvecklad sysselsättning och Fluortanten hade ännu inte gjort sin entré i skolsalarna. Läskiga besök hos folktandvården, där hål lagades utan bedövning med wiredrivna borrar och amalgam medförde ett livslångt avvaktande förhållande till tandläkarskrået.

Likväl har vi alla som numera kallas 65+ och uppbär pension av något slag i hög grad bidragit till tandläkarnas segelbåtar och vackert belägna fritidshus. Många besök har det blivit, ibland för att ersätta någon tand som tjänat ut. Då får man tugga gips så att substitutet av en tandtekniker ska kunna anpassas till kvarvarande gaddar.

Numera erbjuds så kallade implantat, då stift av titan opereras in i och successivt förenas med käkbenet. Dessvärre bekostas detta inte av den allmänna sjukförsäkringen, vilket sägs bero på att politikerna inte insett att ”tänderna ingår i kroppen” . Kostnaden för 65-plussaren blir med andra ord skyhög, om han eller hon ska kunna visa upp det som förr kallades ”Stomatolleende”.

Men det tycks inte bekymra de ungdomar som numera bestämmer över oss. De har ju på flera sätt bra bett i munnen.


Vad är detta? - En stenkula av okänt ursprung


Det är inte känt när kulan på bilden hamnade i Raspens samlingar. Den fanns bara där en vacker dag. Utan någon som helst dokumentation. Detta stör personalen som gillar ordning och reda. Någon skyller till och med sina intermittenta sömnproblem på de föremål, som man inte vet något om. Så snälla, vet du något om kulan ska du omedelbart ge dig tillkänna.

All information, som kan leda till gåtans lösning, är värdefull.

För egen del kan jag endast bidra med några lösa spekulationer. Min hypotes är att granitkulan tillverkades av en stenhuggare – inte någon särskilt djärv förmodan med tanke på den runda formen som andas professionell kvalitet. Kanske var det så att stenhuggaren hade tröttnat lite på alla standardbeställningar och ville fuska lite som konsthantverkare. Sagt och gjort, han hittade ett lämpligt stenämne och började såga till och slipa stenen rund. Han upptäckte snabbt att det var svårt att få till den rätta rundningen. Lätt frustrerad fick han kassera det stenämne, som hade sett så lovande ut. När han till slut hade slipat färdigt Raspens* kula hade han minst fyrtiotvå gånger tvingats konstatera att han inte kunnat godkänna resultatet av alla timmar vid stensåg och stenslip. Äntligen en kula som under många år kom att bli en beundrad prydnadssten hemma hos stenhuggaren.

Hur kom då kulan till Raspen? På outgrundliga vägar hade den hamnat i källaren på Försäkringskassan i Nyköping. Den fanns med bland de föremål som museet tog hand om 2005. Hela 418 föremål från Försäkringskassan är inregistrerade i databasen Sofie och finns förvarade i magasinet. Kulan var det felande föremålet. Ingen visste något. Den blev liggande oregistrerad – en förargelseväckande avvikelse i en i övrigt imponerande ordning.

Sannolikt har jag nu huggit i sten riktigt ordentligt. Jag är ju inte ens helt säker på att det är en granitkula. Men vad gör man inte för att om möjligt få ordning och reda i samlingarna?

*Sörmlands museums föremålsarkiv har smeknamnet "Raspen"


RSS 2.0