Nya tider: spännande att uppleva

Gott nytt år önskar seniorbloggen! Här kommer årets sista inlägg, på temat "Nya tider".
 
 
 

I slutet på 1960-talet jobbade jag på Skogsindustriernas Vattenlaboratorium i Stockholm. Jag sysslade med provtagningar i förorenade vatten och med vattenanalyser. När resultaten skulle räknas fram använde jag en räknemaskin som var stor och grön med en massa knappar på. Den var lite modernare än räknemaskinen på bilden ovan för den behövde inte vevas utan var motordriven. Den stod på skrivbordet och när den arbetade rasslade och dunkade den högljutt och hela bordet skakade. Så småningom fick vi tillgång till så kallade räknedosor men dem tyckte jag inte om. Jag blev smått förbannad för sådana där små apparater kunde väl inte klara av allt det som min gamla räknemaskin kunde göra!?!  Men de nya tiderna gjorde sig alltmer gällande och efterhand tyckte jag förstås att räknedosan var bekväm och bra.

 

Min Far jobbade under tidigt 1960-tal som grovarbetare hos John Mattson Fastighets AB. Han var bland annat med och uppförde de stora hyreshusen vid Täby Centrum norr om Stockholm och gick då under namnet ”Balkong-Lasse”. Ibland hände det att han kom hem med ett så kallat ”skott”. Efter idogt arbete kunde lönen tydligen utökas med ett överskott som tacksamt togs emot i familjen. En gång köpte han en stor stereobandspelare för dessa pengar. Det var jätteroligt tyckte jag. Jag spelade in kära Mor när hon sjöng med sina väninnor och vid juletid talade pappa in julevangeliet på bandspelaren. Jag har apparaten kvar och inspelningarna är fortfarande hörbara. Det känns lite speciellt att höra käre Far läsa julevangeliet nu när han har varit borta i snart 50 år.

 

Vid Seniorbloggens senaste möte skulle alla deltagare läsa in texten till vårt tidigare tema ”En annan sorts jul” på en bandspelare. Trodde jag! Vår duktiga projektledare skulle genomföra själva studioarbetet. Där på ett bord stod en pytteliten dosa med några knappar på. I mitt tycke var den inte mycket större än en tändsticksask. Det fanns ett par hörselsnäckor till den också. Jämförelsen med min gamla bandspelare var slående! Det är spännande att uppleva nya tider!

 

 


Gott nytt år!

 
Saknar du seniorbloggen? Vi har tagit en veckas ledighet!
 
Måndag 31/12 är vi tillbaka med "Nya tider".
 
 
Otto med sin spark. Fotograf: Alvar Rosén, ur Sörmlands museums samlingar

Ryskt: en vacker men olycklig prinsessa

 

Den här vackra damen var en gång svensk prinsessa. Storfurstinnan Maria Pavlovna tillhörde den ryska tsardynastin Romanov och var kusin till den siste tsaren Nikolaj II. Prinsessa och hertiginna av Södermanland blev hon 1908 genom giftermål med prins Wilhelm, andre son till det märkliga paret kung Gustav V och drottning Victoria.

 

I museets samlingar finns bl a genom kopplingen till Södermanland hertiginnans  fantastiska balklänning och en empirestol, som troligen funnits på Stenhammar i Flens kommun.  

 

Äktenskapet var arrangerat. ”De som planerade mitt inträde i denna världen”, skriver sonen Lennart Bernadotte, ” var i första hand det kungliga svenska och det kejserliga ryska hovet. Mina föräldrar hade ingenting att säga till om, och Gud vet hur mycket de visste om barnalstring när de gifte sig. De koncipierade mig på nådigaste befallning.”   I sin dagbok uttrycker prinsessan, som endast var 18 år vid bröllopet, sin oro inför framtiden. ”En fruktansvärd tanke – år efter år med denne unge gubbe och omgiven av den där idiotiska familjen! Min Gud!”

 

Förutom att det inte fungerade mellan makarna fanns – som ett uttryck för dåtidens rysskräck - antipatier mot den frispråkiga ”Ryskan” med misstankar om spioneri. När drottning Victorias livläkare den manipulative Axel Munthe med en hittepå diagnos ville ha Maria till Italien hade hon fått nog och lämnade maken och den fyraårige sonen. Äktenskapet mellan Maria och Wilhelm upplöstes 1914. För den svenska allmänheten tedde sig prinsessans handlande chockerande. Det de såg var en kvinna som – till synes utifrån en självisk nyck – övergav sina plikter som maka och mor.

 

Som gammal antirojalist får jag mycket vatten på min kvarn. Fallet väcker också tankar kring kvinnoförtryck och vådan av tvångsäktenskap. Det är minst sagt märkligt att svensk lag fortfarande har en formell möjlighet att ge äktenskapsdispens för barn under 18 år. En utredning har i år föreslagit att skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap stärks – det nya brottet äktenskapstvång ska kunna ge max fyra års fängelse. Må detta förslag redan 2013 leda till proposition och riksdagsbeslut om nutidsförankrad äktenskapslag.

 


Ryskt: mina erfarenheter av vår stora granne i öst

 

Vid Seniorbloggens senaste möte var temat ”Ryskt”. Då berättade Stina Palmberg-Eriksson från museet för oss om de ryska föremålen som finns i samlingarna. För egen del valde jag ut en saladjär i slipad bergkristall med ryska dubbelörnen inristad i botten. Den skänktes av Tsar Nocolaus II av Ryssland och gåvan har förmedlades till museet av Göran af Klerker, Vadsbro. Vi fick också en orientering kring de världsberömda juvelklädda påskäggen tillverkade av Carl Fabergé. Det finns 57 sådana ägg i världen och det första gjordes av Fabergé till påsk 1885 efter en beställning från Tsar Alexander III av Ryssland som påskpresent till hans hustru. Äggen värderas idag till mångmiljonbelopp.  

 

Mina egna erfarenheter av vår store granne i öster inskränker sig till en resa med familjen till Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, år 1981. Min svärfar fyllde 75 år och det firades med en bussresa. Vi var 11 släktingar som klev på bussen i Stockholm. Efter diverse små äventyrligheter med båtresa och färd genom Finland kom vi till finskryska gränsen där min så rekorderlige svåger blev visiterad inpå bara kroppen av gränsvakterna – det var ju på Sovjet-tiden. Väl framme i Leningrad tog vi in på det fina hoteller Baltiskaya och resan blev mycket minnesvärd.

 

Vinterpalatset där de forna tsarerna residerade och som ursprungligen byggdes 1711-1712 på uppdrag av Peter den store gjorde stort intryck på oss. Palatset ingår numera i det komplex av byggnader som hyser Eremitaget som är ett av världens främsta konstmuseer. Här finns verk av bland andra Leonardo da Vinci, Michelangelo och Raphael samt den största Rembrandtsamlingen i världen men också unika samlingar av Rubens, van Gogh, Renoir, Cezanne och Monet. Totalt har Eremitaget nästan 3 miljoner föremål och verk i sina samlingar.

 

För egen del blev jag mest imponerad av palatset Peterhov dit vi reste med en snabbgående katamaranbåt. Palatset som är med på Unescos världsarvslista byggdes av Peter den store som ett kungligt palats, och kallas för Rysslands Versailles. Peterhofs palats är känt för alla sina fontäner i parkanläggningen. Här finns 176 fontäner och 4 kaskader. Mest känd är Stora kaskaden, en magnifik vattentrappa nedanför palatset, bestående av 64 fontäner och 37 förgyllda bronsskulpturer, däribland skulpturen av Simson som bände upp Lejonets gap, ur vilket en 20 meter hög vattenstråle sprutar. Skulpturen symboliserar Rysslands seger över Sverige vid Slaget vid Poltava 1709. Vid vårt besök berättades att de förgyllda bronsskulpturerna under andra världskriget hade gömts undan och restaureringsarbetena var då i full gång. Jag minns att det berättades att vattnet till alla fontänerna tas från en stor källa som med självtryck levererar lika mycket vatten som medelvattenföringen i Nyköpingsån – 25 kubikmeter per sekund. Jag skulle gärna vilja göra om den resan.

 


Ryskt: Taggade konståkare

 

För mycket länge sedan var svenska konståkare på skridskor bäst i världen. Ulrich Salchow, som tog tio VM- och ett OS-guld i början av 1900-talet, lever fortfarande som begrepp i denna del av idrottsvärlden genom sitt hopp ”Dubbel Salchow”.

 

   Numera får den konståkningsintresserade svensken rikta sina blickar mot andra länder för att – oftast i TV – se de yppersta utövarna. Påfallande ofta kommer dessa från Ryssland, där mycket bistra och krävande kvinnliga tränare drillat fram åkare som får åskådarna att häpna över såväl teknik som elegans. På senare år har Jevgenij Plusjenko varit en av favoriterna med sina tre VM-segrar bland herrarna. Även i paråkning och isdans placerar sig ryska par merendels på prispallarna.

 

    Bildens vita konståkningsskridskor i storlek 32 av märket Piruett med teddykant är förvisso inte ryska. De är tillverkade av ABC-fabrikerna i Kungälv och har skänkts till föremålsarkivet av Agneta Höglander. Men de sex taggarna längst fram på stålskenan är karakteristiska för denna issport. De duger definitivt inte för hårdföra, adrenalinstinna pojkar på ishockeyrinkar. Sådana behöver ju också en träkäpp att stödja sig på. Jevgenij Plusjenko svävar däremot fritt över isen på sina taggade skridskor. Och själv taggad till tusen.

 


Ryskt: Vilken klänning!

 

Maria Pavlovna, född 1890, var rysk storfurstinna som blev svensk prinsessa. Som 18-åring gifte hon sig med prins Wilhelm, en av Gustaf V:s söner. Resonemangsäktenskapet blev varken lyckligt eller långvarigt, det upplöstes efter sex år 1914. Paret fick sonen Lennart, länge herre på Mainau och död 2004.

 

   Maria trivdes aldrig vid det svenska, stela hovet.Hon var impulsiv och självständig, rökte och red herrsadel som en riktig ”skandalprinsessa”. En gång när Maria spelade tennis, kanske med svärfar som gillade henne, tyckte någon att hon borde spela mer aktivt. Hon svarade: ”Jag kan inte ha korta kjolar för jag har så fula ben!” Sådant sa man inte vid den här tiden, i alla fall inte som kunglig….

 

  Ingen fick heller se minsta skymt av Marias nedre extremiteter när hon bar den här galaklänningen. Hon måste ha känt sig fin. Materialet är tjockt vitt siden, täckt med rosa crepe de chine och ljusblått tyll. Guld- och silverbroderi, silkestråd, pärlor och stenar täcker livet och delar av kjolen. Så allt detta måste ha glimmat i skenet från de levande ljusen! Sömmerskan och brodösen, troligtvis ryska kvinnor, hade gjort ett fantastiskt jobb.

 


Ryskt: Fabergé ok, men det finns det som är mer ryskt

Inför veckans tema fick seniorbloggarna en visning i föremålsmagasinet på temat "Ryskt". Pedagogen Stina Palmberg Eriksson berättade om de ryska föremål museet har i samlingarna.
 
 

Stina Palmberg Eriksson berättade för oss om tsarens gåvor till de som på något sätt hjälpt honom och kejsarinnan. Allt från den lilla pigans lilla sak i pärlbroderi till juveler, cigarettetui i guld och silver. Fantastiska arbeten men var det ryskt? Jag tycker att det påminner mer om det som familjen Nobel gjorde i Ryssland. Nobels byggde torpeder till tsarens marin, borrade efter olja i Baku, byggde en tankbåt som fraktade olja på Volga. Det de gjorde var att tjäna stora pengar och att även göra delar av Ryssland lite modernare vid tiden för förra sekelskiftet.

 

Ryskt är samovaren på fotot ovan. Bortsch, svart rågbröd och kvass. Sovjetiskt var att få en påse karameller och två tuggummi tillbaka på en 20 dollar-sedel när man köpt en miniburk kaviar och en flaska Krimchampagne. Det fanns ingen växel. Detta trots att vi betalat ölen med smådollar och cent så fanns ingen växel. Om det är ryskt eller sovjetiskt att bjuda på ett fullt dricksglas med vodka när man skall skåla in det nya året vet jag inte. Det enda jag vet är att det blir lite yrsligt efter en sådan skål.

 

Jag skall inte neka till att jag gärna skulle uppvakta min Lena med ett Fabergéägg. Ett glas te ur samovaren är inte heller fel, ej heller en liten vodka till en blini med löjrom, smetana och lök.

 


En annan sorts jul: 30 pers i en 3a

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Lars-Eriks berättelse om hur hans släkt firar annandagen.
 

 
 

En annan sorts jul: alternativ för hemlösa

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Bos tankar om en alternativ jul, 1968.
 
 
 

En annan sorts jul: För lite lutfisk men många känslor

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Margaretas berättelse om första gången hon skulle stå för släktens julmiddag.
 
 
 
 

En annan sorts jul: 1961

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Britt-Maris berättelse om julen 1961.
 

 
 

En annan sorts jul: 1944

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Stures berättelse om annorlunda jular under krigstider.
 
 
.
 
 

En annan sorts jul: Julgran med trassel

Denna vecka berättar seniorbloggarna om en annan sorts jul - lyssna på Egons berättelse om en annorlunda julafton när han var 17 år, 1952.
 
 
 
 
 

Drömmar: av silver, drömmar av guld

 

 

Den här praktpjäsen, en delvis förgylld silverkanna på kulfötter, har tillhört Filip August Boström, Landshövding uti Södermanlands län åren 1894 – 1906. Kannan är dekorerad med infogade medaljer runt om och på locket. Medalj Örebro 1883 i botten. Gravyr finns med texten: Denna kanna är tillverkad af medaljer under åren 1875 – 1900 vid lantbruksmöten och premieringar tillerkända Landshöfding F A Boström.

 

Potentaten Boström var officer och ämbetsman. Han innehade Tynnelsö i nuvarande Strängnäs kommun som fideikomiss från 1869. Godset, ett av de största i Södermanland, brukade han med framgång och fick för detta många utmärkelser, som framgått i föregående beskrivning av bildens silverkanna. Dessutom var han kommunalman, och ledamot av riksdagens första kammare 1887 till sin död 1908.

 

Boströms son Erland donerade silverkannan till museet år 1964. Det var en ädel handling! Det är inte troligt att undertecknad, som hypotetisk ägare, skulle gjort motsvarande. Nej, jag hade nog lämnat in den på Bukowskis Auktioner och inkasserat ett betydande belopp. Visst kan man drömma om gods och guld. Men å andra sidan bör man ibland tänka på följande finska visdomsord:

 

”Man ska inte ha fler ägodelar än den mängd man kan ta med sig upp i en björk!”

 


Drömmar: på pianot

 

”Drömmar av silver, Drömmar av guld” – det var melodin som kom för mig när temat ”Drömmar” kom upp vid vårt senaste möte. I yngre dagar spelade jag den själv på piano. Min kära Mor tyckte att jag skulle ta pianolektioner när jag var grabb. Hon kontaktade en pianolärarinna i Gnesta som hette fröken Jakobsson. Hon bodde i det minsta huset i samhället och huset finns faktiskt fortfarande kvar – jag såg det härom dagen. Det bestod av ett pyttelitet kök och ett ännu mindre rum. Hennes piano upptog nästan hela rummets yta. Jag var 8 år och åkte buss till samhället. På hemvägen fick jag åka med mjölkbilen, en lastbil som ibland kördes av ingen mindre än Ludgo-Pelle som satt och övade på sin så kallade ”tungstepp” när han körde.

 

Troligen var fröken Jakobsson djupt religiös för allt som jag spelade skulle gå i långsam takt och vara allvarsamt. Mor min var angelägen om att jag övade flitigt på pianot som Pappa hade köpt i Stockholm. Varje stycke som jag hade i läxa skulle övas två gånger varje dag. När jag övade lämnade hon allt vad hon hade för händer och satte sig att lyssna på mitt pianospel. Det var snällt av henne tyckte jag. Noterna till ”Drömmar av silver, Drömmar av guld” har jag plockat fram för de finns fortfarande kvar. De kostade 1.50 kr när de inhandlades i slutet på 1940-talet.

 

Mitt första försök med pianospel var inte så lyckat. Det stod en gammal taffel i salen hos mina morföräldrar. En gång när jag var kanske 5-6 år så provade jag den där taffeln. Jag tänkte spela någon trevlig melodi men det lät alls inte bra. Jag blev grymt besviken. Taffel är enligt Wikipedia ett äldre ord för bord. Ordet används även som en beteckning på en typ av piano som konstruerades runt 1700-talets mitt som ett mindre och lättare alternativ till de då nya stora fortepianona (föregångare till dagens flygel). Taffelpianot har liggande resonanslåda, oftast träram och kortare strängar än fortepianot. Taffeln har en lättare och sprödare klang än dagens pianon och flyglar. Taffeln på bilden ovan har trakterats av Anna Greta Carlsén i Nyköping. Hon har berättat att ”Vi spelade och sjöng genom hela min barndom, det var den samlande möbeln”.  

 


Drömmar: Jag tappar framtänder!

 

 

Det är många, både kvinnor och män, som sovit på den här kudden. Klädd med ett vitt örngott, säkert manglat och med spetsar, låg den en gång i en säng på pensionat Rönnebo i Trosa, det som öppnades 1935 av Eira Samuelsson och drevs fram till början av 80-talet.    

 

  Man kan undra vad nattgästerna drömde om vid sin s k parasömn, då ögonrörelserna blir snabba, andningen lite annorlunda och hjärnan producerar psykiska upplevelser. Många sömnforskare menar att det här tillståndet, 4-5 gånger per natt, är en mental träning som är viktig för vår utveckling, åtminstone i unga år. 

 

   De flesta drömmar är ganska banala och handlar ofta om barndomen. Simon Freud, psykoanalysens grundare, påstod att nattens händelser gav information om undermedvetna konflikter och önskningar. Kanske hade han rätt… Jag drömmer ofta att jag klistrar eller tejpar fast mina framtänder, de lossnar hela tiden. Som barn hade jag också ett stort glapp mellan dem. Detta var den enda skillnaden mellan mig och min tvillingssyster och ingen av oss mådde bra av att jämföras och betraktas. Enligt drömtydarna kan tappade tänder symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Man lider av att inte kunna göra sig hörd!  Så bra det är med seniorbloggen!

 

 

 


Drömmar: Var noga med jäsmedlet!

Boken ”Sju sorter kakor” är sedan 1945 ICA-förlagets verkliga bästsäljare med närmare 100 upplagor och totalt över3,5 miljoner sålda exemplar. I denna klassiker finns receptet på en kaksort som praktiskt taget varje svensk är bekant med – Drömmar. Spröda små läckerheter med en mycket speciell smak.

 

   För att illustrera denna kaka med något ur föremålsarkivet valde jag en gammal burk som innehållit 250 gram Marabou bakpulver. Sådant behövs i många bakverk. Men fel, fel, fel! Receptet på Drömmar talar nämligen om att här ska jäsmedlet hjorthornssalt användas. Enligt Wikipedia en substans som numera är synonym med ammoniumvätekarbonat. Det är just därifrån den karakteristiska, milda  ammoniaksmaken på Drömmar kommer. I övrigt innehåller receptet traditionella och välkända ingredienser: 100 g margarin, 3 dl socker, 2 tsk vaniljsocker, 1 dl olja och 5 del vetemjöl samt25 sötmandlar för dekoration. Men ställ alltså undan bakpulvret och gå på jakt efter hjorthornssalt på ICA- eller Konsumhyllorna. Det behövs visserligen bara en tesked. Men köp en hel burk – det blir säkert flera dröm-bak.

 


Drömmar: Något som sällan förverkligas

 

Min dröm som barn var att bli lokförare. Som 5 åring fick jag åka med på ett ånglok i kanske 10 minuter. Sedan var mitt yrkesval klart. Jag jobbade på TGOJ, fick elda ånglok som drog malmtågen. Lärde mig också att köra lok både ång-, diesel- och ellok. Relativt snart kom jag underfund med att detta var en dröm som inte alls liknade verkligheten. Jag blev relativt snabbt en f.d. lokförar-aspirant. En annan dröm vore att få flyga till ett annat planetsystem än det vi bor i. Men med ett sådant plan som finns på bilden skulle det ta mer än tre miljoner år att åka dit. Dessutom är det så långt mellan tankställena att det nog vore ogenomförbart.

 

Som barn och relativt ung hade jag en riktig äkta dröm som jag drabbades av ganska ofta. Jag kunde flyga. Ett litet avstamp och jag svävade iväg i jämnhöjd med trätopparna. Ett hopp till och jag passerade Storgatan i Ängelholm. Jag hade övervunnit gravitationen. Två omöjligheter, flyga till ett annat solsystem och övervinna gravitationen. Men som drömmar är de bra.

 

 


Skräckapparat: skärmaskin som skar såväl tygbuntar som fingertoppar

Den fanns i min fars syfabrik och var levererad av Rud. Nyström & Co. Borås. Den var exakt likadan, som den på bilden. I beskrivningen av apparaten framhålls att den har ”cirkelrund, otroligt vass klinga”. Med nutida mått: en fysisk arbetsmiljörisk med betydande potential att ge användaren allvarliga hand- och fingerskador.

 

Som barn och ungdom på 50-talet vistades jag dagligen på pappas syverkstad som låg i anslutning till mitt föräldrahem. Här fanns en hel del farligheter, som det gällde att undvika. Och farligast av allt var den oskyddade skärmaskinen. Mor kunde detaljerat berätta vad som hade hänt min farbror Nils när han skar till en tygbunt. Det var en blodig berättelse. Förmaningarna från mina föräldrar duggade tätt och i detta fall fungerade aversionspedagogiken väl..

 

Jag kommer ihåg hur farbror Nils arbetade med tygbuntarna. Efter att ha lagt ut en mall på tyget och dragit en krita runt mallen var det dags att använda apparaten. Ett fascinerande precisionsarbete där skärmaskinen arbetade sig igenom tygbunten med en ljudnivå, som sannolikt gav bestående hörselskador.

 

Som tur var lockades jag aldrig att använda apparaten på eget bevåg. Jag kunde ju se att mor inte for med osanning. Farbror Nils hade verkligen ett par kapade fingrar på sin vänsterhand. En fingertopp och en halverad finger.

 

I dag finns inte mycket kvar av svensk textil- och konfektionsindustri. Dåtidens arbetsmiljöproblem i den inhemska produktionen har i nutid flyttats ut bl a till Sydostasien. Med förfärande regelbundenhet rapporterar media från den bakgård, som tillverkar och förser västvärlden med billiga kläder.

 

Anm. Blogginlägget skrivet den 27 nov 2012, då DN rapporterar om en brand i en textilfabrik i Bangladesh, som krävde minst 110 arbetares liv. Den har utlöst omfattande demonstrationer i protest mot fabriksägare som erbjuder undermålig arbetsmiljö, lång arbetstid och låg lön för mödan.

 


RSS 2.0