Titel - Skolkökslärarinna



Kastrullen, där den glänsande torsken skulle kokas, stod på spisen. Vattnet sjöd och stela fiskögon stirrade på mig när jag lyfte på locket. Det var examensprov i matlagning på Stockholms stads hushållstekniska realskola. Lärarinnan frågade: Tycker du att allt är som det ska?  Hon som annars var så sträng ville troligen hjälpa mig i denna pressade situation, men förgäves… Jag såg aldrig att fiskens gälar var kvar! Dessa fransiga och ”smutsiga” organ borde ha rensats bort. En fadäs!

Min skolköksfröken Ingrid Ljunggren var omtalad som medförfattare till vår blå- och vitrutiga lärobok Mat i vardagslag, kokbok för skola och hem. Jag ser hennes stå där, lång och rak i ryggen iförd ett förkläde likt det på bilden. Detta är i ren bomull, har burits av en annan hushållslärare, Maj-Sofi Ahlstrand från Nyköping, och tillhör museets Ahlstrandssamling. Här kan du läsa mer familjen Ahlstrand, eller titta på fler föremål

En del förmaningar och råd som gavs i min skola finns kvar i minnet. Jag skulle aldrig i livet servera fiskgratäng till huvudrätt och äppelpaj till dessert vid samma middag. Båda lagas i ugn och får dessutom samma gulbruna ton på ytan. Måltidens alla rätter måste varieras både vad gäller konsistens och färg!

Och jag får fortfarande efter alla år lite dåligt samvete när jag skalar potatis i ljummet vatten. Något sådant var fullständigt otänkbart i skolköken på 50-talet. Nej, vattnet skulle vara iskallt, hur händerna än värkte… Varför begrep jag aldrig. Skulle man bevara näringsämnena borde väl skalen vara kvar? Kanske handlade det bara om att sänka skolans elkostnader!


Titel - Vad de kan ljuga



Det var i augusti 1969 som jag tillträdde tjänsten som byrådirektör vid Länsstyrelsen i Västerås. Jag flyttade från Danderyd till en lägenhet i Västerås med fru och två små barn. Jag fick en befattning som kallades Kem-biolog och jag skulle verka för miljöskyddande åtgärder, främst vid större industrier inom tre län nämligen Västmanlands, Örebro och Södermanlands län. Naturligtvis var det en fullständigt omöjlig uppgift!

Jag var alldeles ny i gamet när jag fick ett uppdrag av chefen, Länsingenjören, att upprätta en skrivelse till ett större företag. Jag skrev en kladd och föredrog för chefen. Jodå, det var OK. En ljushårig, söt liten sekreterare skrev ut mitt alster med original och fyra genomslagskopior. Så skulle det skrivas under och signeras. Originalet skulle sändas underskrivet till företaget och de signerade kopiorna fördelas till arkivet och olika enheter. Jag var mycket konfunderad och sekreteraren fick förklara flera gånger för mig hur det skulle vara. Då sa sekreteraren: ”Du kan ju ingenting, du”!

Men något senare fick jag upprättelse. Vi skulle åka på ett industribesök till Kolsva eller Surahammar, jag minns inte riktigt vart. Vi var tre personer nämligen chefen Länsingenjören, min närmaste medarbetare, den erfarne Byråingenjören och så jag. Besöket innebar förutom inspektion av fabriksanläggningarna och miljödiskussioner också en god middag med övernattning. Då visade det sig att Länsingenjören hade fått det torftigaste rummet, Byråingenjören fick ett ganska skapligt rum medan jag hade fått ett synnerligen fint och trevligt rum med en härlig utsikt att övernatta i. Tänk vad titlar kan ljuga. Tur att vi är av med det mesta av dem.

Det föremål jag valt i samlingarna är ett skrivbord från flygflottiljen F 11 i Nyköping. På bilden ovan är bordet belamrat och omgivet av en del föremål som möjligen kan ge en atmosfär av byråkratin för 40 år sedan.


Titel - Han tar hand om "räntan"


I slakterier finns säkerligen, precis som på andra arbetsplatser, en hierarki bland de anställda som avspeglas i titlarna. Jag kan tänka mig att styckmästaren står ganska högt, det handlar ju om en mästare. En sådan behöver nog inte en plansch med styckningsbeskrivning för svin för att klara sin uppgift.

Men när styckmästaren skurit ut och sorterat skinkor, kotlettrader, sidfläsk, bogar, läggar (heter det så i pluralis?) och annat smått och gott från den slaktade grisen, så återstår ett ungefär fem kilo tungt paket med tarmar: magsäck, tjocktarm, tunntarm och ändtarm. Eftersom det också går att tjäna pengar på, lär det internt kallas för ”räntan”. Men innan tarmarna kan användas som exempelvis korvskinn, måste de givetvis göras rena. Det sker i tarmrenseriet. Inget konstigt med det, även om jobbet inte låter så trevligt.

Första gången jag blev medveten om detta var under läsandet (!) av en telefonkatalog i Linköping på 1950-talet. På den tiden var de flesta namnen åtföljda av en yrkestitel. Och plötsligt fanns där en tarmrenseriförman som minnesvärt nog hette Oskar Snygg.

Sedan dess har jag ivrigt men förgäves spanat i telefonkatalogen efter yrkesbröder till denne hedersman. Kanske har de  av katalogföretaget tvingats göra som en ackumulatorbatteriserviceman i min gamla hemstad. Nämligen att av utrymmesskäl begränsa sig till den neutrala och förvisso korta titeln Herr.


Musikaliskt - Kammarmusik


Kammarmusik, musik i det mindre och mer intima formatet. I kammarmusiken kan man se och höra de enskilda musikerna. När man ser och hör en symfoni-orkester försvinner individen i massan. Om det är en konsert med solist så tar han över helt, orkestern blir bara ackompanjatörer till solisten.

Från början spelades kammar musiken i kamrar hemma i hemmen. Hemmen kunde vara allt från små stugor till väldiga slott. När det gällde slotten var ofta någon ur ägarens familj så musikalisk att denne kunde delta i konserten utan att helt förstöra framförandet. Nu kommer jag nog att reta en del när jag påstår att det finns annan kammarmusik än den som framförs av en stråkkvartett. MJQ, ”Modern Jazz Quartet”, spelade en musik som platsade i vilken kammare som helst. Jag tycker att all musik som spelas hemma på kammaren kan kallas för kammarmusik när den spelas med allvar och känsla.

Se på bilden, se på allvaret och koncentrationen som flickan utstrålar. Se på spelglädjen hos pappa och farbror Gösta. Flickan växte upp, om hon fortfarand spelar vet jag inte. Men däremot vet jag att Gudrun Anselm, flickan, håller intressanta föredrag om tomtens kläder och vildsvinsburgare och en massa annat, hon arbetar på Sörmlands museum.


Musikaliskt - om en musikalisk ordlekare



Tvättbrädan på bilden kommer från en utställning som fanns i AB Sunlights fabrik i Nyköping. Det är nu frestande att göra en industrihistorisk utvikning om tvål och tvättmedel, om Lux och Dove, om Klara och Via, om den fabrik som på 70-talet hade över 500 anställda och som upphörde 1992. Men nu är ju mitt uppdrag att skriva om något som har musikalisk anknytning.

Alltså åter till tvättbrädan. Den har ram, ben och rygg i furu medan tvättytan är av veckad, galvaniserad plåt. För yngre läsare kanske det är bäst att förklara att en tvättbräda används för tvätt av kläder. Detta görs genom att gnugga tyget med hjälp av en borste fram och tillbaka på tvättbrädan som lämpligen hålles i en balja med vatten. Tvättbrädan kan även fungera som ett slagverk, man spelar då på den med borstar eller fingerborgar. På så vis har tvättbrädan använts främst inom jazz, blues och skiffle.

Skiffle var en populär musikstil under främst 1950-talet. Stilen blandade jazz, blues och country. Man spelade på tvättbrädor och andra redskap. En framstående skifflemusiker var Lonnie Donegan. En något mindre framstående svensk ”copycat” var Robert Broberg med sin skifflegrupp. Enligt legenden hade Robert fixat ett engagemang för bandet på danshaket Lorry i Sundbyberg. Problemet var bara att skifflegruppen var ett påhitt. Men snacksalige Robert lyckades i all hast samla ihop ett antal kompisar och tvättbrädor m m för att repetera in ”Over in the gloryland” och ett par andra låtar inför premiären.

Trots den något trevande starten har Robert Broberg som låtskrivare och artist en given plats i den svenska musikhistorien. Låtar som ”Maria Therese”, ”Uppblåsbara Barbara” och ”Båtlåt” (där ett par förälskade båtar ”kölar lite grann”) är några exempel ur en omfattande produktion. Ordlekaren Broberg har även diktat Väder-Leken. I denna utfärdar han bl a varning för svalka och tar en sväng till San Franskridsko. År 1989 fick han mycket välförtjänt Povel Ramels karamelodikt-stipendium.

Tyvärr har jag aldrig sett någon av hans spektakulära shower på plats. Men framför TVn har jag många gånger njutit av hans entusiasm, hans geniala användande av det svenska språket och hans mångsidighet. Hans musikstandard vill jag inte uttala mig om - om man ingår i de tondövas krets ska man passa sig för dylika utsvävningar!


Musikaliskt - På Söders höjder



Inne i museets stora förråd såg jag en cittra som genast väckte många minnen och känslor! Den vackar cittran har lämnats in av Dan Samuelsson som levde i Nyköping och som på sin fritid var en aktiv fotograf. Cittran är ett stränginstrument som förr tillverkades i Finspång. Det påstås att man där ska ha tillverkat 50.000 instrument innan fabriken lades ner. Nu tillverkas cittran hos Hans Perssons Musikinstrument i Mariestad.

När man spelar på cittrans så försätter man strängarna i vibration. Det tidigaste instrumenten som tillhör cittrafamiljen anses vara det Kinesiska stränginstrumentet Guqin, det äldsta exemplaret hittades i en grav och är daterat till 433 f. Kristus.

Mitt minne gick direkt till min egen barndom. Alla de gånger familjen var samlad hos min mormor på Söders höjder i Stockholm. Sång och musik var alltid i centrum. Morfar spelade munspel, moster spelade dragspel och faster Anna hade sin cittra att spela på. Cittran var så vacker och ljudet riktigt vibrerade! Repotoaren var både bred och djup. Alla sjöng och utan överdrift så kunde de vuxna varenda text!

Idag har mycket av vår Svenska vistradition hamnat i skymundan! Min mamma lämnade jordelivet förra året och ännu går vi igenom alla brev och kort hon lämnade till oss. Tanken slår mig: Var det roligare förr??? Alla brev som är så välskrivna med vackra bokstäver, inte en bläckfläck finns-som inte ska vara där! Alla fotografier från fester där man lätt ser att musik, teater och maskerader står i centrum när man träffas! Man verkligen njuter av att träffas och koppla av, skratta och ha en trevlig stund med familj och vänner - en stor kontrast till deras hårda vardagsliv på bondgårdar och fabriker.

Tanken går förstås även till dagens unga, vet de vad en cittra är?? Finns det några unga som idag kan hantera en cittra?? Ett instrument som är så totalt olikt dagens IT-värld. OK, allt var inte bättre förr. Men upplever dagens människor i IT-världen samma gemenskap och glädje med gemensam musik och sång som förr?

Jag har iallfall fått mig en tankeställare och känner mitt ansvar att dela med mig av min upplevelser till mina barn och barnbarn och föra vårt Svenska visarv vidare! Just det lustfyllda i att umgås och uppleva glädjen som vår vistradition har gett tidigare generationer vill jag ge min familj! Så nu är det dags att leta reda på cittran och damma av dragspelet och skapa lite mer gemenskap och upplevelser ihop!

/Britt-Mari Waijnstad

Musikaliskt - Så lät det 1973



”När givaren fyllde 15 år fick han i stället för moped en ny och modern Philips stereoanläggning, inköpt i Katrineholm!”
Så omtalas den här radiogrammofonen av Sörmlands museum. Tonåringen som nämns är Ingemar Andersson, vars dyrgrip nu finns bevarad för eftervärlden.

Musikmöbeln, med grammofonen under det textilklädda locket, tillverkades 1973. Det här året lyssnade både ung och gammal på Svensktoppen och på Dan Anderssons Omkring tiggar´n från Luossa. Den framfördes av Hootenanny Singers och låg etta i hela 52 veckor! Man köpte också skivor med 3:an i svenska melodifestivalen – ABBA och Ring ring, bara du slår en signal.

Kanske var det tuffare toner som ljöd från pojkrummet? Tio i topp-listan, med Kaj Kindvall, var viktig för de flesta tonåringar. Det fanns en hel del låtar som fortfarande får mig att rysa av välbehag. Vad sägs om Hooked on a Feeling med Björn Skifs och Blåblus. Den röstades fram som etta ett par veckor i maj och juni. Eller Ballroom Blitz med The Sweet, som kom på höstkanten. Just den senare blev min personliga det-blir-lättare-att-städa-låt, trots att jag nått mogen ålder. Jag hörde den i radio en tidig morgon, rusade till musikaffären på lunchen och lade den på skivtallriken under kvällen. Mina tonårsgrabbar jublade!


Musikaliskt - utan musikalitet


Det föremål jag valt i samlingarna är ett musikskåp skänkt av Carl Odelberg på Berga-Tuna gård. Skåpet innehåller en större speldosa vars maskineri dras upp med en nyckel från utsidan. Tyvärr är piporna i positivet trasiga så det går inte att spela på det. Ett liknande positiv finns dock på Musikmuseet och genom att gå in på deras hemsida kunde jag höra hur den låter. Här kan man läsa mer!

För att spela på såna här apparater behövs ingen musikalitet från utövaren. För egen del har jag ett musikinstrument som påminner lite om det här musikskåpet. Det är en så kallad ”pianoharpa” eller ”psalmpositiv” som drivs med en vev på utsidan. Pianoharpan består av ett mindre bord med uppfällbar bordsskiva och under den finns ett musikmaskineri i en låda. Detta består av ett antal dubbelsträngar på vilka klubbor kan bringas att slå med hjälp av en trärulle försedd med stift enligt speciella mönster. Rullen som är 10 cm i diameter och 64 cm lång drivs med en vev via en utväxling utförd i trä. Till bordet hör 10 stycken rullar med 12 olika melodier på varje – totalt 120 melodier alltså. Melodierna är gamla folkvisor, skillingtryck och psalmer.

Jag köpte pianoharpan i slutet på 1960-talet i en antikaffär och jag visste att instrumentet var patenterat. Så jag skrev till Patentverket och rekvirerade patenthandlingarna. Uppfinningen tillskrivs den självlärde orgelbyggaren Johannes Magnusson i Nässja i Småland men patentansökningen är insänd av A. G. Andersson och J. W Andersson i Nässja, Näshult. Patentet med nummer 2239 beviljades den 13 augusti 1889. Jag har stämt pianoharpan och spelat igenom alla tio rullarna och det var många fina gamla melodier som tonade fram.

En annan musikalisk ”raritet” har jag också inhandlat. Det är en orgel innesluten i en stor resväska. Antagligen var det en sådan som Lina Sandell spelade på vid sina framträdanden. Orgeln är fullt användbar och jag har spelat på den många gånger. Tyvärr blir dock mina musikapparater dåligt utnyttjade.


Musikaliskt - En dosa med doser av toner



Denna plåtskivespeldosa från 1800-talets senare del skulle säkerligen göra succé hos Peter Pluntky i Antikrundan. Även dagens tonåringar tycker säkert att den är häftigare än en Ipod med tusentals nedladdade låtar, även om formatet (59x46x23 cm) knappast kan betecknas som bärbart och de 41 spelbara bitarna inte ligger på någon aktuell topplista.

En brist är förstås att föremålet saknar proveniens, dvs uppgift om ursprung och tillverkare, ägare genom årtiondena,  hur den kommit till Föremålsarkivet etc. Däremot finns följande, tämligen utförliga beskrivning (något förkortad):

”Speldosa, rektangulär med uppfällbart lock i ljusbrunt trä. På locket lister och upphöjt parti med intarsia, föreställande bland annat rosor. Står på fyra små svarvade fötter. På lockets insida bild föreställande lekande barn i romantisk miljö. Dras upp med vev. Har i stället för vals en utbytbar plåtskiva med instansade förhöjningar (taggar) på undersidan som knäpper på en fast metallmekanism med membran, som ger tonerna. Till speldosan hör 41 skivor av zink med marscher, opera och folkmusik.”

I leksaksaffärer och på marknader landet runt kan man köpa små enkla mini-speldosor med en enda bit på repertoaren, i regel ”Helan går” eller ”Internationalen”. De är förvånansvärt billiga och sannolikt tillverkade i något asiatiskt lågprisland. På frågan vad Föremålsarkivets plåtskivespeldosa kan vara värd svarar jag, precis som de flesta Antikrunde-besökare: "Ingen aning!"

Däremot finner jag, efter över två års bloggande om alla tänkbara och otänkbara ting i arkivet, att denna speldosa är ett av de märkvärdigaste och trevligaste föremål som fallit på min lott att orda kring. Tyvärr kan jag inte säga det i toner. Mer om musik i samlingarna på Sörmlands museum webbsida.


På glid - Minnen från Långholmen

Veckans tema "På glid" avslutas med minnen från Långholmen. Inlägget är också premiären för Seniorbloggens senaste tillskott, Britt-Mari Waijnstad!



På glid kan ju betyda olika saker, jag kan ju ta en skidtur och glida fram! Helt underbart när det är några minus och solen skiner!

Lika njutbart är det nog inte att hamna på glid - det om något är väl att vara i ett utanförskap! Det utanförskap som våra förtroendevalda pratar mest om idag är knappast de som hamnat på glid utan de sjuka och gamla.

Så fort ämnet på glid kom upp så gick mina tankar till min tid på Långholmen. När jag sen fick se lådan med alla batonger i museets förråd mindes jag nätterna på Långholmen ..... Vi utrustades  med batonger och walkie-talkie och satt i en sk glasbur under nattskiftet. Varje timme fick vi gå upp och skriva vår signatur i en klocka - så risken att somna var obefintlig. Jag arbetade på kvinnoavdelningen och under natten hade vi även kontroll över den manliga sidan för att upptäcka ev fritagning.

Idag kan jag inse att ansvaret egentligen var alldeles för stort för en 20-åring. Många nätter var det jag som hade huvudansvaret för verksamheten - då tyckte jag inte att det var något speciellt med det, men idag inser jag att ansvaret för människor på glid är stort och inte så lätt alla gånger.

Batonger är ett slagvapen och har använts av poliser, kriminalvård och vaktbolag länge. Förr var betongerna oftast i hård gummi med en metallisk kärna. Batongerna på bilden är av denna typ. De började användas i Sverige på 1960-talet. Dessa kommer från polisen i Eskilstuna och ingår numera i museets polissamling. 

Idag använder man oftast en expanderbar batong eller en fjäderbatong. Den expanderbara batongen kräver speciell utbildning och ett personligt tillstånd. Den är byggd på sk teleskopteknik, alltså är den utfällbar. "Syftet" med den expanderbara batongen är att slå av muskelfibrerna i överarmar och ben. Den gamla gummibatongen orsakade ofta brutna ben samt stora blödningar i musklerna.

Om jag som privat person skulle använda batong så är det olagligt och räknas som gatustridsmedel enligt knivlagen!! De poliser som idag finns i våra polisbilar bär inte batong-men väl pistoler och det är förmodligen en följd av samhällets utveckling - då allt blivit farligare.

För mig var det givande och intressant att besöka museets föremålsarkiv. Det var första gången men inte den sista!!
Själv är jag så nöjd och glad med att inte vara på glid..............

/Britt-Mari Waijnstad

På glid - mot utanförskap och brottets bana



Den huvudbonad jag bär då och då ser likadan ut som på bilden, de som tillhör Eskilstunapolisens samling och har använts vid olika brott. Syns enbart ögonen minskar risken att bli identifierad.

Lyckligtvis har jag aldrig använt ”rånarluvan” i kriminellt sammanhang, men det kunde ha blivit så. Hemska tanke! Nu i mogen ålder far tankarna runt – varför gick det som det gjorde?

En lekkompis under skoltiden kom att bli en av landets värstingförbrytare i modern tid och har tillbringat merparten av livet internerad. En till synes vanlig kille som drog på sig luvan och under vapenhot rånade banker och gjorde en mängd andra brott.

Det började med lindrigare förseelser och småstölder. En gång snodde han en cykel (eller lånade den som han sa) och skjutsade mig. När vi, vid annat tillfälle, passerade en affär som skyltade med fiskmjärdar utomhus tog han helt frankt en av dem och gick. Det gjordes utan rånarluva. Han ville spela tuff, visa att han vågade. Jag började känna oro och undrade om jag var feg. Våra vägar skildes. Han gick mot allt grövre brottslighet och jag vågade inte hänga med.  Var det rädslan för att mor och far skulle få reda på något?  Kunde det bero på den uppfostran jag fick? Hos oss var det viktigt med hedersamt leverne.

Vi växte upp i utkanten av en bruksort, min kamrat bodde mer ensligt. Föräldrarna var skilda. Modern, en parant kvinna tyckte man redan som barn, var rätt ofta borta från hemmet men gav honom fickpengar. Han köpte godis och bjöd runt som om han försöka köpa sig acceptans i pojkgänget. De mest hårdföra serietidningarna lästes hellre än läxorna. Han blev kriminell men inte jag.

Nå, men min luva då, jo den använder jag vid jakt efter gäss och ringduvor, fåglar är skarpögda.


På glid - Med spark


Först en kortis från Hemliga Dassboken:

-          Vet du hur man ser att någon har fått en spark där bak?
-          Nää!
-          Medarna sticker ut!


När jag var liten åkte jag mycket spark. Vägarna sandades ju inte då så det var bra sparkföre hela vintrarna. Speciellt roligt var det att åka spark på skaren i början av mars. Då kunde man åka var som helst på åkrarna och fort gick det! Alla elever åkte då spark till skolan.  På rasterna satte vi ihop sparkarna till långa tåg med en elev på varje spark. Vi körde friskt i backarna kring skolan. Det var roligt.

En föregångare till sparkstöttingen var den så kallads drögen. I Nordisk familjebok från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två korta där fram och två något högre där bak. Den användes i dagligt bruk som lastkälke.

Den första sparken med stålmedar var Orsasparken som lanserades 1909 och producerades av Erik Timander och Anders Bertas i Orsa. Medarna var i fjäderstål av patenterad konstruktion försedda med en knorr i framänden. Sparkstöttingens gyllene år inträffade på 1940-talet. Då tillverkade enbart J Malmqvist & Son AB i Växjö, som var det största företaget, cirka 135 000 sparkar per år. Vid Vansbro Sparkfabrik tillverkades som mest 13 000 till 15 000 sparkar om året. Tillverkningen vintern 2008/2009 rörde sig om cirka 5 000 stycken. Säsongen 2010-2011 producerades närmare 8 000 sparkar. Orsasparken har upphört att tillverkas. Den har sedan starten producerats i 900 000 exemplar.

När min arbetskamrat flyttade från sin villa i Stigtomta till stan så ville han göra sig av med en sprillans ny spark. Jag köpte den av honom och använde den flitigt. När jag för några år sedan skulle ut på Kyrksjön i Björnlunda på vattenprovtagning så tog jag med sparken på biltaket. Vattenprovtagningen gick bra men när jag skulle köra in bilen i garaget efteråt glömde jag sparken. Det brakade till rätt ordentligt och av sparken blev det bara medarna och lite kaffeved kvar. Det var jättetråkigt! Jag har kört sönder en barnvagn också på samma sätt. Tursamt nog var det inget barn i vagnen!

Sparken på bilden ovan är en barnspark skänkt till museet av Inga-Lisa Johansson i Nyköping.


På glid - Man kan vara på glid även utan valla



Att åka Vasalopp utan glid tyder på att det är felvallat. Men det finns andra betydelser av ordet glid.

Galenskaparna sjöng om en flicka i Madrid. Där var det en annan sorts glid. Nyköpingssonen Ulf Peder Thorvaldsson Olrog var nog inte på glid. Han hade trots det bra vallat då hans sånger var kända och sjungna i alla stugor. I balladen om herr Rosenbloms spelemän verkar det dock som om sällskapet kommit på glid. Vad skall man annars tro när han sjunger, ”Vi har varit på turné och har kommit lätt på sne”. Rosenblom längtar hem till mor men hittar inte hem från det gråa Oxelösund. Edvard Rosenblom var Olrogs alter ego men vilka var de andra spelemännen? Jag var flyktigt bekant med en gubbe i Oxelösund som påstod att det var han som stått modell för Karl Herman. Men efter att ha hört honom spela munspel sent en kväll när festen var nästan slut tvivlar jag på den uppgiften..

Ulf Peder Olrog var nog den Nyköpingsbo som var mest känd i Sverige undet tiden 1940 – 1970. Dagens ungdom vet nog inte vem han var. Han grundade Svenskt Visarkiv, var underhållningschef på radion och dessutom skrev han ett femtiotal visor. Det var nog bra glid i den pennan.

Bild över "det grå Oxelösund" år 1965, fotografen är Olle Hagelroth.


På glid - 1950-talets drömbilar


Den här leksaksbilen i svart plast med grå inredning, svarta gummidäck och silverfärgad grill är av märket Plymouth. Ett amerikanskt bilmärke som tillverkades av Chrysler Corporation åren 1928-2001. Namnet togs efter den kända Plymouth-klippan, där resenärerna på det engelska pilgrimsfartyget Mayflower landsteg 1620. Plymouthbilarna gjordes för den breda publiken och blev snabbt mycket populära.

1955 kom Plymouth med V8-motor och det härliga muller som förbinds med en glidande framfart. En riktig raggarbil alltså, i gott sällskap med Chevrolet, Ford, Dodge och andra amerikanare. Varv efter varv gled de runt på kvällarna också i stora och små svenska samhällen, stundom till förargelse för vän av ordning samt en och annan polis. Visst kunde det vara högljutt i såväl fram- som baksäte, där uppraggade brudar med blonderat hår tagit plats. Det talades om ungdom på glid, varmed inte enbart avsågs den fysiska framfarten på gatorna.

Men det var ytterst ovanligt att raggare på 1950- och 60-talet buskörde sina bilar, i stället vårdade de sina fordon klart bättre än medelsvensson. Och den som 2011 besökte bilkvällarna i Nyköpings hamn kunde notera att skötseln av de amerikanska bilarna från fordom fortsatt  - och att de numera gamla raggarna blivit stadgade medborgare med familj som gärna visar upp sig.

Om man vill uppleva riktig glidarbils-nostalgi rekommenderas den härliga amerikanska filmen ”Sista natten med gänget” från 1973 regisserad av George Lucas Den handlar om ett gäng ungdomar som gått ur high school sommaren 1962. En skildring av ungdomsliv och drömmar, som vi seniorer på ett eller annat sätt upplevde då det begav sig.


På glid - I fäders spår för framtids segrar


Under de senaste årens snörika vintrar har förutsättningarna för skidåkning varit extremt goda. Finemang för en gammal glidarnörd som undertecknad! Att åka skidor på längden är en lustfylld och för kroppen skonsam motionsform. En massrörelse som i år lockar över 60000 deltagare till de olika loppen som Vasaloppet arrangerar. Som en del av denna massrörelse blir jag blir helt matt bara av att tänka på alla träningsmil, som jag borde ha genomfört. De senaste veckorna har det ju t o m funnits snö att glida fram på här i Nyköping.

Det finns många saker som kan störa friden vid skidåkning. Värst är nog en misslyckad vallning. När glidet är bättre bakåt än framåt är det inte kul. När jag åkte som barn var även klädsel och utrustning en ständig källa till förtret. Kalla fötter och tappade skidor hörde till vardagen. Dåtidens skidor och bindningar var riktigt usla. Den läderspännrem som skulle hålla fast pjäxan i bindningen gled ner och lossnade väldigt ofta. Barnskidorna från Edsbyn, som jag fann i museets magasin, är klart representativa för dåtidens elände. Tänk om nutidens funktionskläder, sköna pjäxor, lättviktsskidor och säkra bindningar hade funnits! Och tänk om jag hade haft tillgång till nutidens vallor och kunskap om dess ultimata användning, vilket glid och fäste hade jag inte kunnat få till!

När solen skiner, en vindstilla förmiddag i februari med minus fem leker livet i de spår som NOKs veteraner erbjuder på Ekensberg. Ovan nämnda förtretligheter tillhör forntiden. Det är här och nu som gäller. Jag åker 16 km utan att bli särskilt trött och efteråt får jag en smått euforisk endorfinkick. Med ett par veckor kvar till mitt åldersanpassade Vasalopp börjar jag känna viss optimism. Bara jag får vara frisk ska det nog funka trots begränsad träning. Väder och vind kommer naturligtvis att ge perfekta förutsättningar. Sak samma med skidornas glid och fäste. Med denna målbild kommer jag att njuta hela vägen från Oxberg via Hökberg till Eldris och efter 30 km i perfekta spår glida in under den klassiska målportalen i Mora -  med ett trött leende på läpparna.


På glid – skogens väsen försvinner


Statyn, bara 40 cm lång, står längst bort på en hylla i museets föremålsarkiv. Den flyttade in 1957, som en gåva från Iris och Gustaf Edlund från Nyköping. Materialet är brons. Vem som tillverkat gjutformen och fått den flytande legeringen att glida ner i den är helt okänt, liksom när det skedde.

Här syns två skogsvarelser från grekisk och romersk mytologi, den manliga faunen och den kvinnliga nymfen. Kanske hon är en dryad, ett väsen som hör samman med ett bestämt träd och som dör då detta tappar sin kraft.  Makterna straffar den som har orsakat tragedin eller förstört växterna omkring.

Vårt nordiska skogsrå är inte lika känsligt för miljöingrepp. Det bryr sig mer om mannen med yxan än om granen som glider bakom honom, den som snart ska tyna bort i en julgransfot.

Antikens fauner och nymfer har fått symbolisera fruktbarheten. Ett bevis är familjen som här leker på och vid ett träd, inte sant? Fast i mitt huvud förvandlas stammen till en gungbräda… figurerna är så moderna, inte alls äkta. En riktig faun ska ju ha getens svans, ben och klövar och dryaden likna ett träd med kvistar i håret. Här har nymfen till och med svårt att hålla sig kvar! Hon själv, folktron och myterna, är på glid ur vårt medvetande.


Fåfänga - Midjemått



Fåfänga är överdriven tro på egen förmåga att imponera på andra med sin förmåga eller utseende. Enligt kristna läran är fåfänga en av de sju döds-synderna inom ramen för högmod (Wikipedia).

Fåfänglighet är ett ord besläktat med fåfänga. Predikaren i bibeln säger ”Fåfängligheters fåfänglighet allt är fåfängligt”. Men utan fåfänga hade vi inte kommit långt. Av fåfänga började vi undersöka saker, imponera på de som inte visste. Av fåfänga började vi göra försök att bättra på vårt utseende. I alla tider har det varit så. Antirynkcreme och bröstimplantat är bara lite nymodigt, men inte nytt. Fåfänga är inte bara en kvinnlig last. Herrar har bättrat på sin längd med tjocka skosulor. Lösvader gav benen en bättre form. Tonsuren var ett bevis på klokhet som vunnits under ett långt liv. Inte ens snörlivet är enbart kvinnligt. Korsett för att hålla magen på plats har även använts av män, vissa tider var korsetten utformad som en dubbelknäppt väst.

Snörliv, korsetter, korseletter, Cancankorsett och flera andra namn på den kvinnliga varianten har det funnits sedan länge, 1500 f.Kr. Snörliv för att skapa getingmidja är västs svar på kinesiskans snörda fötter. Getingmidjan började skapas i unga år. Om inte kroppsformen stämde med idealet kunde de nedre revbenen opereras bort. Idealet var en midja mindre än 32 cm, midjan skulle kunna omfamnas av två händer.

Snörlivet på bilden användes i Nyköping av Nan Sandahls mamma, hoppas att hon inte behövde ha getingmidja. Någon gång under sent 1800-tal syddes den, tyget är blå bomullsbrokad. Här hittar du några fler föremål från Nan Sandahl!


Fåfänga - Protest mot likriktning



Den svenska manliga fåfängan har för närvarande ett brunbränt ansikte tillhörande författaren Björn Ranelid. Hans självmedvetenhet och elegans (den måste nog erkännas) väcker känslor hos många.

Men han har många föregångare, exempelvis den som Karl Gerhard så fyndigt skildrade redan 1922 i den klassiska kupletten Jazzgossen, som inleds med orden ”Med rytmiskt vajande höfter, vi gossar gör vår entré. Vår byx har press, vår vrist nobless…”

Snygga, moderiktiga och måttsydda kostymer ses stundom som utslag för fåfänga. Men samma omdöme kan drabba den som klär sig så att säga udda, tvärs emot rådande stilideal, för att synas eller uttrycka sin personlighet. Lika orättvist i båda fallen, kan tyckas.

Klädhandlaren Börje Ohlsson i Nyköping var en man med stil. Hans glencheckmönstrade kostym i ylle från 1970, naturligtvis med väst, finns lyckligtvis bevarad i Föremålsarkivet.

Den enkelknäppta kavajen beskrivs där så här: Fickor med lock samt stolpficka. 254 mm långa sprund i sidorna. Helfodrad i blått. Vänster insida med tre fickor, höger med en. Tre textiletiketter – en med Börjes logo, en med tygtillverkaren Scabals och en med skrädderiet Beston. Ärmen med tre knappar.”

Börje tyckte enligt uppgift inte om jeans. Det bör nog inte betecknas som fåfänga utan en protest mot den likriktning som kunde anas och numera mycket riktigt råder i svenska mäns val av byxor. Jazzgossen vänder sig i graven.


Fåfänga - en livslång åkomma?



Att fåfänga har ett närmast symbiotiskt förhållande till kläder och mode är väl känt. Min uppväxt i Sjuhäradsbygden gjorde att jag tidigt drabbades av denna åkomma.

På den tiden var Borås och området däromkring Sveriges dominerande kluster för textil- konfektions- och trikåproduktion.

Den tröja i ren ull som vi ser på reklambilden från 1960 tillverkades av företaget Kåve i Gällstad ett par mil från Ulricehamn. Den var på sin tid högsta mode. Men den var inte särskilt funktionell i vart fall inte vid skidåkning i dåligt väder. En produkt som undertecknad gärna skulle burit om den inte hade varit så dyr. Ofta var det så att jag inte var nöjd med mina kläder. Det fanns alltid modeplagg/märkeskläder som jag önskade mig i stället för den egna stassen.Den måttsydda glencheck-mönstrade kostym, som jag fick som 18-åring, var jag dock mycket nöjd med. Den satt som en smäck!

Min fåfänga blev med åren dessbättre nedtonad men det som tidigt grundlades ligger latent och kan fortfarande blomma upp.


Fåfänga - För kvinnor och män



Fåfänga kan liknas med flärd, flärdfull, fåfänglighet, ytlighet, egenkär, självbelåten, snobbig, utseendefixerad, kokett, mondän med mera, med mera. Inte lätt att bedöma vilket ord som är det mest korrekta för uttrycket fåfänga. varje kvinna finns det nog ett av orden som skulle passa bra in. Ja inte bara kvinnor, det finns en hel del fåfänga män också.

Det är nog vanligare att kvinnor anses fåfänga. De är oftast mer måna om sitt utseende och därmed ganska så fixerade vilket kan leda till att de blir betraktade som lite självbelåtna och egenkära. Nu är det säkert många som tycker att jag generaliserar, kanske får jag fiender på halsen. Menar absolut inget illa, för jag försöker själv se så bra ut som möjligt med de förutsättningar jag har. Alla har vi olika gener och så men visst vill man behaga och då tar man till alla hjälpmedel som finns. Det finns åtskilliga prylar som kan användas till detta. Ett exempel är denna locktång.

Fast jag skulle hellre kalla den för krustång. Det är eller var nog många kvinnor som bränt sitt hår och skinn på en dylik. Tången lades på glöden i spiseln för att värmas upp och så för att se om den var tillräckligt varm klämde man ett tidningpapper med tången. Blev pappret bränt, ja då var det att vänta en stund, sen lockade man håret i omgångar till man var nöjd med resultatet. Mamma hade en locktång och visst provades den på mig efter  mycket tjat från mig, för även små tjejer är fåfänga.

Det finns en hel del på marknaden nu för tiden. Värmeborstar, locktänger, plattänger, elektriska, men man kan bränna sig även på dessa. Locktången på bilden har jag inte några uppgifter om, mer än att den kommer från en samling på föremålsarkivet som kallas Segelberg.
Tycker den ser häftig ut.

Det finns även manlig fåfänga, nuförtiden är det mer godkänt än förr. Männens badrumsskåp är lika välfyllda som kvinnornas med smink och krämer. Ni män kanske inte benämns som fåfänga utan det blir nog att ni är lite snobbiga i stället. Tycker det är snyggt när män är välvårdade och flärdfulla.



Samlingen Segelberg kommer från bröderna Eric och Torsten Segelberg. Samlingen innehåller husgeråd och föremål för tvätt och strykning, textilier, sysaker, fotografier och leksaker från det Segelbergska hemmet på Ö.Villavägen 3 i Nyköping. I samlingen ingår kvinnokläder såsom underkläder, liv och klänningar och ett antal schalar från 1860 - 1930-talet. Här hittar du några fler föremål ur samlingen!


Fåfänga - Spegeln ger problem



Spegeln har blivit fåfängans tingest. Den står för flärd, egenkärlek och högfärd.  Tankarna far bums till sagan om Snövit. Hennes elaka styvmor betraktade varje dag sitt ansikte och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är.”  När hon en gång fick svaret ”Snövit” blev hon ursinnig… Ja, ni kan fortsättningen. Snövit blir förgiftad av ett äpple, läggs i en glaskista och väcks till liv av prinsens kyss. Naturligtvis måste ondskan bestraffas. I en av sagoversionerna tvingas styvmodern dansa i ett par glödande järnskor tills döden befriar henne. I en annan finns en ros med ett farligt gift.

Historien lär ha sitt ursprung i det medeltida Italien.  Den berättades från mun till mun och tecknades så småningom ner. Men det var varken bröderna Grimm eller filmproducent Disney som var först med att göra Snövit känd i vidare kretsar. Kindermärchen, en liten volym barnsagor, gavs ut redan 1809 av en annan Grimm, Albert Ludwig, och i den fanns hon med.

Folksagan var viktig under den här tiden. Den ansågs bidra till barns uppfostran och ge livsvisdom utan alltför många moralkakor. Vad lär man sig här då? Att vara snäll och inte bli fåfäng? Troligen – alla vet ju hur dumt det är att vara självupptagen och inbilsk, särskilt om spegeln har handtag. Det spelar ingen roll om den har anor från 1960-talet och försetts med ornament av vinrankor.  Tappas den i golvet blir allt etter värre – sju års olycka!


Fåfänga - Å mina vägnar



Fåfänga är ett begrepp som enligt många etiska läror är dåligt. Enligt Wikipedia är fåfänga liktydigt med flärdfullhet, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek och högfärd. Såsom varande senior har det där med fåfänga bleknat. Det finns inte så mycket att göra åt det här nu. Jag var rödhårig och fräknig som barn. Det inbjöd ju inte heller till fåfänga precis. Men min kära mor var nog lite fåfäng å mina vägnar. Jag gick i andra klass i småskolan. Det var en B2-skola så småskolan omfattade klasserna ett och två. I storskolan gick klasserna tre till sex med samtidig undervisning. På ett skolfoto från småskolan ståtar jag med vit skjorta och svart fluga! Det kan man väl kalla fåfänga!

Mor min var fåfäng å mina vägnar på ett annat vis också. Hon tyckte inte om att jag var fräknig. Hon hade väl fått något recept från någon klok gumma för hon blandade saften från slanggurkor med rosenvatten och med denna tinktur tvättade hon mig omsorgsfullt i ansiktet. Hon försökte även med insmörjning med grodrom men ingenting kunde få bort mina fräknar.

Fåfäng var väl den tös som jag skrev en limerick om för några år sedan:

En svarthårig tös ifrån Hälla
vill på maskerad sig förställa
Skor och handskar i svart
bär hon – resten är bart
Hon vill så spader fem föreställa

En annan limerick som jag skrev handlar om fåfänga myggor:

Det var två stycken myggor från Gnesta
En var nyfiken och ville testa
Hur gick showen för dej?
Fick du till någon grej?
Ja, dom klappade händer, dom flesta!

Det föremål jag valt i samlingarna är en reklambild från Börjes Herrekipering i Nyköping. Det är reklam för framtagna fina tyger inspirerade av målningar av gamla mästare. Mannen på bilden kan väl uppfattas som fåfäng i all utstyrsel som han har på sig!?!


Mål - småkryp i mikroskåp



Som barn var jag mycket intresserad av djur och natur. För att komma småfåglarna närmare in på livet fångade jag ibland sådana med hjälp av en vanlig skokartong, en pinne och ett snöre. Jag gillrade upp en uppochnedvänd skokartong några meter utanför köksfönstret med hjälp av en ca 15 cm lång pinne. Jag knöt ett smalt snöre om pinnen och drog snöret till fönstret. Under kartongen la jag lite godis för småfåglar t ex havregryn eller fläskssvål. Efter en stunds väntan vid fönstret brukade talgoxarna infinna sig och ta för sig av godsakerna. Med ett litet ryck i snöret drog jag bort pinnen och skokartongen föll ned över fågeln. Genom att försiktigt föra skokartongen över dess lock på marken kunde jag stänga in fågeln i kartongen. Svårigheten var sedan att fånga fågeln med handen inne i kartongen. Ibland rymde fågeln. Var jag ute var det ju inga problem, då flög den ju bara iväg. Men var jag inomhus var det värre. Om fågeln rymde i köket var det väldigt stökigt och besvärligt att åter fånga in den. Risken var ju också att jag skulle få hjälp av katten. Bäst var då att öppna alla fönster och släppa ut fågeln.

Vid den lilla Axsjön, som låg några hundra meter från hemmet, var jag ofta för att meta eller titta på småkryp. Det var gott om sådana i strandkanten och jag samlade dem i burkar och studerade. Det var husmaskar, trollsländelarver, ryggsimmare, snäckor, plattmaskar och diverse hinn- och hoppkräftor. De pyttesmå illröda kvalstren var kul. Men problemet var att de mest intressanta djuren var så små. Jag fick visserligen ett förstoringsglas med inbyggd belysning en gång av min bror i julklapp men det var ändå svårt att se allt smått. Såsmåningom fick jag tack vare min kära mors ivriga propagerande möjlighet att studera vid Enskilda Läroverket i Katrineholm och senare på Mörby gymnasium och Stockholms Högskola. Vid mina studier i limnologi (läran om sötvatten) i Uppsala fick jag rikliga möjligheter att titta på småkryp i mikroskåp och då tyckte jag att jag gått i MÅL!

Mikroskåpet på bilden ovan finns i samlingen från Kabi-Fermenta i Strängnäs. Där tillverkades läkemedlet penicillin på 1970-talet. Penicillintillverkningen förorsakade stora miljöproblem i samband med kvittblivningen av en avfallsprodukt. Genom min anställning som miljövårdare på Länsstyrelsen i Nyköping var jag under flera år mycket engagerad i verksamheten där.


Mål - ett annat mål



Eftersom ett av mina mål har varit att aldrig göra för mycket är denna soffa en bra illustration. Tänk er att efter ett stadigt mål kunna sträcka ut sig i sin fulla längd på soffan, då har man uppnått ett annat mål efter det stadiga målet. Det heter ju att målet inte är huvudsaken utan resan dit. Jag tror inte riktigt på det.

Tänk er en maratonlöpare i 30 gradig värme och uppförsbacke. På en sådan resa är nog målet huvudsaken. Det kan ju annars bli som för japanen, Shizo Kanaguri, som skulle springa maraton vid Olympiska Spelen 1912 i Stockholm. Han kom inte i mål förrän omkring 1965. Han gjorde resan till sin huvudsak och stannade och fikade med en familj och kom inte fram till stadion innan man hade stängt grindarna. Han flögs många år senare till Stockholm för att han skulle få gå i mål. Om tiden från start till målgång togs måste hans tid platsa i Guinness rekord bok.

Målet med denna skrift var inte att beskriva en maratonlöpares vedermödor utan berätta lite om soffan som utgör målet före-målet. Carl Malmsten är formgivare och soffan ingår i en serie som kallades Haga. Soffan köptes 1932 och namnet var nog aktuellt då p.g.a. ett nygift par som flyttade in på Haga. På Haga användes nog inte soffan som bäddsoffa, om den fanns där, trots att det är en sådan. Om soffan kan följande nämnas att den är klädd i grön brokad. Brokad är väl ett kungligt tyg?


Mål - Ett mål betyder så mycket


Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson bildade tillsammans med Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Lars-Erik Lundvall (märkligt nog utan smeknamn!) på 1950-talet den legendariska så kallade ungdomskedjan i ishockeylandslaget Tre Kronor. De blev bland annat världsmästare 1957 och 1962.

Sannolikt inspirerad av Sven ”Tumba” Johanssons kommersiella framgångar med ishockeyutrustning (minns Spaps-hjälmen!) så lanserade Dubbel-Nisse den Matchklubba som skribenten greppat på bilden. En rejäl träpåk med rakt blad som skulle lindas med svart isoleringsband. Tekniskt var den  föga utvecklad jämfört med dagens mycket dyrbara klubbor i fibermaterial och med hookade (böjda) blad.

Med en liknande påk gjorde 1953 jag mitt livs viktigaste, dvs enda, ishockeymål. Det skedde i en match mellan läroverken i Linköping och Norrköping. Av ett mycket speciellt skäl gick den till denna turnerings historia.

Resultatet blev nämligen oavgjort 1-1. Inte ens tre förlängningar à 2x5 minuter kunde skilja lagen åt. Därför följde så kallad straffläggning, precis som i dagens elitseriematcher. Det krävdes sammanlagt 30 straffar innan våra motståndare, helt orättvist förstås, stod som segrare. Så många straffar har aldrig lagts i en skolmatch sedan dess, sannolikt inte heller i någon annan match. Och det är ändå nästan 60 år sedan…

Om jag hade lyckats peta in ett mål till hade vi inte gått till ishockeyhistorien.


Mål - som gick till ishockeyhistorien


Lennart Hylands klassiska referat ”Den glider in i mål”, har gjort det svenska VM-guldet i Colorado Springs 1962 oförglömligt. Tre Kronor ledde med 4–3 när Kanada tog ut målvakten och Nils Nilsson kunde fastställa slutresultatet 5–3 med ett långskott i tom bur. Det var för övrigt första gången Sverige besegrade ett kanadensiskt landslag.

Visst minns jag radioreferatet, Hylands extas och den utdragna vokalbetoningen på bokstaven å. Rösten går upp i falsett och man börjar undra om han blivit helt tokig. Jag minns också att det var Nisse Nilsson Leksands IF, med smeknamnet ”Dubbel-Nisse”, som gjorde målet. Det var naturligtvis bra men det hade varit ännu bättre om min favorit Sven Tumba stått för prestationen.

I museets samlingar fann jag VM-hjälmen i plast. Den tillverkades av JOFA i Malung och blev en stor försäljningsframgång. Till detta bidrog att ”Dubbel-Nisse” fanns med som dekal på hjälmarna och hade provision på försäljningen.

Ser man på YouTube-klippet från matchen 1962 var det inte många spelare som bar hjälm. Komplett vansinne att inte bära hjälm i hockey tycker vi i dag. Då var det mesigt att skydda sig mot hjärnskakningar.

Hur som helst var det en fantastisk laginsats. Många så kallade vinnarskallar drog åt samma håll och var ytterst målinriktade. De gick i mål, fick guldmedaljer och en hejdundrande segermåltid.


Mål - Kalopsens lov



Gjutjärngrytan väcker tankar på gemensamma middagar och många mål mat. Minns ni söndagssteken med ättiksgurka eller kokt höns med ris och curry.  Bland det godaste var, och är, ändå kalopsen. Rätten lär ha fått sitt namn efter engelska ordet collops, som betyder köttskivor. Märgpipan, bringan eller högreven ska ju skäras i mindre bitar innan den bryns i grytan.

Här handlar det om rejäl husmanskost, i dag termen för bra traditionella rätter. Förr betydde ordet husman både krigare, inhyseshjon och bonde med rätt att bruka annans jord. Han åt enkel och billig mat.

Bäst blir kalopsen om den lagas i stora mängder på en gång, gärna i god tid före måltiden så att löken, kryddpepparkornen och lagerbladen verkligen ger smak. Vill du ha den skånsk? Sätt till morötter mot slutet av koktiden.

Grytan på bilden lämpar sig mycket bra för kalopstillagning - och servering. Formen är vackert oval och handtagen sköna att greppa. Kärlet, tillverkat av Husquarna, kommer från museets samling Eskilstunahemmet och rymmer cirka 4 liter.

Äldre tiders kärl i gjutjärn var betydligt större och gav rejäla armmuskler då de flyttades över elden eller på vedspisen. Men vem hade då som mål att styrketräna!

 


RSS 2.0