Mål - Äktenskap?



Kan man ha som mål i livet att ingå äktenskap? Javisst, är kanske det självklara svaret för många, men motiv och bevekelsegrunder har säkert skiftat över tid. I våra dagar är äktenskapet fortfarande en samhällsinstitution med högt symbolvärde, men nu för tiden handlar det om att två oberoende vanligtvis jämlika människor oavsett kön finner varandra och vill slå sig ihop. Och det kan ske utan att parterna för den skull burit på någon genomtänkt plan.

Äktenskap tycks genom tiderna i vissa fall ha varit en angeläget för att kunna överföra makt och egendom inom familjer till nästa generation – inte minst inom bondesamhället. Idag är det närmast otänkbart att föräldrar skulle ha en ekonomisk målsättning för sina ungdomar och försöka påverka partnerval. Nej, den som vill uppnå trygghet eller höja sin status får agera på egen handel. Undrar om kronprinsessan Victoria hade en målsättning att bli gift!

Målstyrt eller inte, inget är så starkt förknippat med giftermål och bröllop som vigselringen. Den binder samman och förenar och är ett tecken på ömsesidigt löfte tänkt att vara för evigt.  Traditionen att bära vigselring har sitt ursprung från romartiden och symbolen verkar odödlig.  Ända sedan 1500-talet har vi traditionen att den ska bäras på vänster hands ringfinger.

I Nyköping hade guldsmeden Carl Henrik Forsman butik på V. Storgatan 2 under 1920-talet. Skylten på bilden har suttit på fasaden in till affären.

Äktenskap i alla dess former kan ha såväl kyrklig som samhällelig anknytning och må vara grundat på kärlek, affärer eller annan orsak.  En sak är jag i alla fall helt säker på, jag planerade aldrig att gifta mig. Det råkade bara komma en oemotståndlig Nyköpingsflicka i min väg och henne gav jag en vigselring. Vem som haft störst utbyte av vårt förhållande har vi aldrig klarlagt.


Mål - I plåtlåda



Veckans tema är MÅL.
Valde matlåda i aluminium från Eskilstunahemmet som objekt. Varför??

För i en dylik har det förekommit månget MÅL mat. Personligen har jag inte använt mig av en sådan. När jag jobbade, gick jag till personalmatsalen eller hade en sallad eller soppa med som lunch. Middag åt jag på kvällen efter jobbet.

Matlådor var nog mera till för grovjobbare, som många gånger åt ett stadigt MÅL mat redan på förmiddagarna, för att orka med det tunga jobbet. Min man hade matlåda med sig ibland, men han tyckte inte det blev så gott att äta den mat som kanske stått i ett värmeskåp flera timmar. Kan förstå honom. Mat som kunde förekomma i matlådan var väl mest potatis, sås och någon form av kött eller korv. Makaroner och korv kanske. Fläsk och bruna bönor. Pannkaka. Mest så kallad husmanskost. Som tur är har den kosten moderniserats, tycker jag. Med mera grönsaker och sallader. Att ha grönsaker och sallad i matlådan stående i värmeskåp, nej tack.
Kanske att jag generaliserar, men nog var det mest män som hade matlåda med sig till jobbet, de hade ju lite vana från det militära och den då förekommande snuskburken.
Dagens MÅLtid kan ofta värmas i microvågsugnen och därmed blir smaken på maten betydligt mycket godare. För ett Mål mat under en arbetsdag måste vi alla ha.


Josefines val -Tankar kring en T-Ford med reg nr D 81



Den här bilden från 1916 visar en T-Ford som gick som taxibil i Vingåker. Den uniformerade föraren har vid sin sida en myndighetsperson som kanske kan vara landsfiskal. I baksätet två välklädda herrar. Kanske medhjälpare till den myndige, vad vet jag? Någon presentation av personerna i bilen finns tyvärr inte i bilddokumentationen.

Först några fakta om Ford Model T (grundat på Wikipedia-artikel): Bilen tillverkades 1908 -1927 i Detroit, Michigan, USA i drygt 15 milj exemplar och var den bilmodell som ”satte världen på hjul”. Från 1914 infördes tillverkning enligt löpandebandprincipen. Den hade en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp och utvecklade en effekt på 20 hk, drack ca 0,8 l/mil och hade en toppfart på ungefär 70 km/tim. Förutom bensin kunde den även köras på alternativa bränslen typ fotogen, etanol m.m.

Bilmodellen hade en rad egenheter som ibland sinkade framfarten. Enligt wikipedia: ”Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också. Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump. När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren. Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.”

Det finns mycket att anföra om T-Forden, som endast överträffas av Volkswagen Typ 1 som den mest tillverkade bilen i världshistorien. Jag väljer dock att fokusera en detalj på T-Forden från Vingåker – registreringsskylten D 81.

Bilregistrering med länsbokstäver och nummer infördes 1916 – det år då bilden togs! Södermanlands län tilldelades bokstaven D. Länsbokstäverna fick stort genomslag och användes även inom statistiken och skatteadministrationen m m. Det var länsstyrelserna som administrerade bilregistren. Systemet fanns kvar till 1973 då ett centralt register infördes med tre bokstäver och tre siffror på bilskyltarna.

Den dåtida strikt hierarkiska strukturen vid Länsstyrelsen bjöd att landshövdingebilen skulle ha reg nr D 1. Hans ställföreträdare – landssekreteraren – fick följaktligen D 2 och näste man – landskamreren – fick D 3 på sina privatbilar. Därefter var det kamp om alla lediga singelnummer. Som anställd vid Länsstyrelsen noterade jag att en del höjdare var besvikna när denna statusmarkör förpassades till historien.

När personliga skyltar infördes 1988 fick statussprattlandet en nystart. Landshövding Marjasin i Örebro var snabbast och visade stolt upp sin tjänstebil med reg nr T 1. Några år senare var frågan aktuell även vid vår länsstyrelse. Men si det gick inte för sig. D 1 satt redan på en raggarbil i Mjölbytrakten!

/Lars-Eric Antonsson


Josefines val - Kvinnor och hav



Skärgård, en farkost, två kvinnor och en karl. Personerna är fint klädda. Allt verkar så idylliskt. Är mannen fiskare? I så fall håller han isär sina roller som gentleman och utövande yrkesman. En kvinna i eller vid båten var, enligt gammal tro, något helt otänkbart. Mötte man henne på sin väg mot bryggan var det bara att vända. Det blev ingen fångst hur många nät som än lades ut.

Handelsflottan lär ha varit mindre skrockfull. Troligen hade man hört historierna om Ann Bonny och Mary Read, två kvinnliga pirater som levde för trehundra år sedan. De var från Irland respektive England, men verkade i Karibien, Västindien.

Ann, gift med en sjöman, föjde med ut på havet, till Bahamas. Hon förälskade sig i Calico Jack och mönstrade på hans skepp. En dag överföll de ett fartyg med en annan kvinna ombord – Mary Read. Kvinnorna, som båda uppfostrats som om de vore pojkar, blev mycket goda vänner. De började jobba tillsammans, trots att den engelske kungen förbjöd sjöröveri 1718.

Efter en tid av lyckofulla kap och äventyr togs de tillfånga, men inte utan strid. Ann och Mary, tidigare soldat, kämpade hårt, men förgäves… Deras manliga kamrater låg redlöst berusade och kunde inte hjälpa dem. Alla ombord dömdes till hängning, utom Ann och Mary. De var gravida.


Josefines val - En vacker vy



Det foto som vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen har valt ut åt mig är taget 1935 av landsantikvarie Ivar Schnell. Det är en vy över sjön Båven med den fina utsikten från Klevaberget i sjöns östligaste del. De personer man ser iklädda studentmössor är från Södermanlands-Närkes nation i Uppsala vid deras utfärd till Båven.

Redan när jag kastade en blick på fotot kände jag genast igen vyn. Till vänster en bit ute i sjön ser man den norra udden av Dagnäsön som numera är naturreservat. Själva Klevaberget är fågelskyddsområde. Jag har varit ute på Klevaberget många gånger. Från herrgården Kleva leder en stig över bergen. Utsikten är fantastisk. Från den plats där jag nu bor kan man promenera på välhållna skogsvägar cirka 7 km västerut för att komma till denna fina plats.

Båven är den största sjön i Södermanlands län. Den har en yta av 68 kvadratkilometer med en vattenyta belägen 21 m över havet. Den avvattnas via Husbyån till sjön Långhalsen allt inom Nyköpingsåns avrinningsområde. Sjön karakteriseras av förgreningar och många öar – strandlinjen är över 500 km lång och medeldjupet är cirka 10 m. Största djupet är 48 m. Sjön har ett förhållandevis rent vatten och ett rikt fågelliv med många fågelskyddsområden. Fiskgjusen, som är Södermanlands landskapsfågel, förekommer rikligt i sjön. Malen som är en udda fisk i Sveriges fauna förekommer också i sjön.

Åker man bil till Kleva den norra vägen med infart vid vägen till Jacobsbergs säteri passerar man Bjursnäs vid sjön Lockvattnet. Strax före Bjursnäs ligger till höger en av Björnlunda Hembygdsförening ägd s k ”fatabur”. I en sådan förvarade man förr vid herrgårdarna särskilt värdefulla inventarier. Strax intill denna fatabur finns en sten med inskriptioner rörande de ekar som planterades som ekollon på platsen år 1800. Dessa ekar har under de gångna åren fått en imponerande storlek.


Josefines val - Klädstil från 1940-talet


Numera är det väl bara aktiemäklare och bankdirektörer med bonusinkomster som har råd att i Sverige måttbeställa kostymer i kvalitetstyger. Medelsvensson får åka till Thailand eller något annat asiatiskt låglöneland för att ekipera sig på det sättet. Å andra sidan kostar förstås biljetten dit en eller annan veckolön.

Annat var det 1947, då legendariska Börjes Herr- och Gossekipering etablerade sig i källaren på Tullportsgatan 24 i Nyköping. Då kunde till och med unga små gentlemän, som knappt börjat småskolan, på föräldrarnas bekostnad kläs upp med eleganta kostymer (om än i regel med pressvecksförsedda kortbyxor) till släktkalas och skolavslutningar. Självfallet kombinerade med vit skjorta och fluga! 2010-talets knattar torde endast undantagsvis acceptera en dylik klädsel. Ej heller de sjömans- eller flygarkostymer som dagens manliga seniorer med viss fasa minns från sin uppväxt på 1940-talet.

Det gick bra för Börje Ohlsson, som drev butiken tillsammans med hustru Iris. Den 6 mars 1956 flyttade de till nya lokaler på Östra Kyrkogatan 26. Där huserade de fram till 1980 och många är de nyköpingsbor som handlat sina kläder hos Börje. Flertalet dock inte i måttbeställt, utan i välsittande konfektion.

I Raspens lokaler finns en hörna med skyltar och annat trevligt från Börjes kläder. Den som vill veta mer kan skaffa skriften Sörmlandsbygden 1994 och på sid 75 ta del av artikeln ”Börjes – 33 år i herrmodets tjänst”. Där finns bland annat bilden ovan.


Josefines val - En fågel i handen



Josefine tycker mycket om foto som hon har valt bland fotosamlingarna. Detta foto har hon valt till mig.

Första tanken när jag såg bilden var "Bättre en fågel i handen än tio i skogen".  
Tittar lite noggrannare och får syn på en hund också. Kan det vara en fågelhund kanske?

Nej det tror jag inte.

Kvinnan på fotot är mycket vacker. Fin frisyr och klädsel. Kan tänka mig att fotot är från 1920-talet. Fotografen heter Fritz Bruce 1870-1958 Göteborg.


Josefines val - Caféliv

Denna vecka har jag, Josefine Svensson, fått äran att välja vad alla seniorbloggare ska skriva om. Jag arbetar på Sörmlands museum med samlingarna och webben, till exempel på museets hemsida, flickr och med sök i samlingarna. Jag håller också i trådarna i seniorbloggen, ett väldigt roligt jobb!

Jag tycker mycket om foto. Museet har en stor samling med fotografier, över 700 000 finns i arkivet. Bland dessa har jag valt ut ett foto var åt seniorbloggarna. Spännande att se vad de skriver! Här kommer det första inlägget, Egon är först ut.



Cafélivet var nästan utdött på 90-talet. Det har blivit något bättre nu men jag saknar jukeboxen. Ett stort glas med vuxenvälling (caffelatte) tillhör inte vår cafékultur. I början av 50-talet drack jag min första espresso. När jag såg hur lite det var i koppen sa servitrisen att det inte är mer i koppen när det är espresso. En god vän och jag var en gång i Rom. Vi gick in på det mycket berömda Antico Caffé Greco, dessa lokaler som gästats av alla Europas författare och konstnärer av betydelse. Vi skulle prova Grecos espresso. När de serverades såg vi nog ganska konstiga ut. Hade vi fått en espresso eller var det bara en tidigare använd kopp? 500 lire för en odiskad kopp.

Nu skall det handla om faran med att gå på café med barnbarn. Barnbarnet Annie och jag brukade ofta ta promenader på stan. Varje gång vi kom i närheten av Kumlins så höll hon endera på att svälta ihjäl eller dö av vätskebrist. Annie var aldrig törstig, hon hade vätskebrist. En söndag förmiddag hamnade vi på Kumlins. Två äldre damer satt där inne och drack te med spretande lillfinger. Vi tog saft och bulle. Helt plötsligt tar Annie tag i ett av mina öron och säger med hög röst. ”Du morfar de här öronen har inte sett tvål och vatten på år”. Hon hade lärt sig detta av Pippi på TV. Damen med lillfingret skulle just dricka en klunk te när hon hörde Annies kommentar om mina öron. Hon försökte att låta bli att skratta och det slutade med att hon blåste till i koppen så teet stod som en fontän.

Av ovanstående kan man lära sig följande. Det är osvenskt att dricka caffelatte. Beställ aldrig en espresso på Greco och ta inga barn eller barnbarn med er när ni gör besök på ett Café.

Damerna på bilden sitter på och fikar på Göstas Konditori ca 1967. Konditoriet revs 1968-1969. Servitrisen heter Frida Gustavsson. Gösta Larssons maka sitter till höger.


Färdtjänst – ett mångtydigt begrepp



Raspens sockerlåda märkt ”Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget SSA Bitsocker” kommer från Forssa bruk i Katrineholms kommun. Enligt beskrivningen har lådan använts till förvaring av glasplåtar. Från min barndom kommer jag ihåg en bitsockerlåda som var en väsentlig del av en fantastisk lådbil. Min kamrat Arne var bilbyggare och erbjöd färdtjänst i brant backe. Jag avböjde dock en åktur med hänvisning till att konstruktörens bromslösning inte uppfyllde rimliga säkerhetskrav.

Den färdtjänst som de flesta förknippar med ordet har inte mer än drygt 60 år på nacken.

Enligt uppgift var det Malmö brandförsvar som startade särskilt anordnade transporter för rörelsehindrade i sina brandbussar. Året var 1947 och åtagandet lär ha varit på frivillig basis. Välgörenhetsorganisationer som Röda Korset och Lions var också tidigt ute. I början av 60-talet var det endast fyra av landets 850 kommuner som hade organiserad färdtjänst för funktionshindrade. I slutet av 60-talet hade verksamheten ökat och bedrevs i ett hundratal kommuner. Riksfärdtjänst tillkom i början av 80-talet som en statlig försöksverksamhet med Transportrådet som huvudman. Nuvarande lagstiftning tillkom 1997. Det är kommunerna som har skyldighet att se till att funktionshindrade har möjlighet att förflytta sig. Verksamheten bedrivs med statsbidrag, är avgiftsbelagd och ses som en transportpolitisk insats och inte som tidigare ett socialpolitiskt bistånd. Detta ändrade synsätt var och är mycket viktigt för funktionshindrade som i vårt samhälle ges möjlighet att förflytta sig efter egna prioriteringar.

Slutligen en annan vinkling på begreppet färdtjänst.

En exminister i den svenska regeringen var utsatt för allvarliga hot. SÄPO bedömde under en period att ministerns säkerhet krävde livvaktsskydd. Det var naturligtvis mycket påfrestande för hela familjen att inte kunna röra sig fritt och att ständigt ha poliser omkring sig. Den enda fördelen, som ministern vid ett tillfälle med ett snett leende uttryckte saken, var att ha tillgång till ”färdtjänst” dygnet runt.

En alkoholförtjust partikamrat hade sin speciella syn på ministerns personliga situation.
- Det är ju tråkigt att du som organiserad helnykterist inte kan dra full fördel av SÄPOs transporttjänster, var hans kommentar.

/Lars-Eric Antonsson 


Färdtjänst - Färd i tjänsten


Objektet till dagens tema är inte ett gammalt föremål, men tillhör museets samling i alla fall. Som synes är det en "sparkcykel " och den används av personalen på museet att transportera sig i alla de gångar och rum som finns på Raspen.

Har själv använt mig av en liknande, också tillhörande Landstinget. Har ju som de flesta vet arbetat på sjukhuset och på psykiatriska kliniken. När det var bråttom med något ärende, som till exempel lämna prover på lab, då tog man cykeln. Eller hämta något, vad det månde vara, som behövdes snabbt på avdelningen, då tog man cykeln. Det gick undan i kulverterna kan jag lova. Det var inte helt lätt heller att köra kan jag säga. Kliniken öppnade 1972 och varje avdelning hade sin cykel. Väl märkt. Men efter några år och många körda mil blev det färre och färre cyklar som var i bruk. Nu för tiden är det nog inga kvar, skulle jag tro. Det är några år sedan jag lämnade huset.

Varför väljer jag sparkcykeln? Jo för på en sådan har jag tagit mången Färd i Tjänsten.


Färdtjänst - En kick för stora och små



40-talisternas favoritartist Peter Carlsson (med musikerna de Blå Grodorna) är laddad med mer eller mindre sanna skrönor om livet i södra Dalarna. Till den senare kategorin hör nog berättelsen om bilfärden till Nordafrika. På taket hade han surrat fast en spark, som skulle lämnas av ett par mil efter starten i Grängesberg. Men Peter glömde detta och fortsatte genom Europa med sparken på biltaket. När tulltjänstemännen i Marocko undrade vad det var för en underlig manick, så blev svaret: ”It is a kick”.

Och i någon mening stämmer det ju, även om personer som inte upplevt naturlig snö eller is  har svårt att förstå vitsen med ett  fordon av detta slag. Spark, eller det mer svåröversatta sparkstötting, är egentligen ett genialt och synnerligen miljövänligt redskap att ta sig fram med när underlaget är lämpligt. För små barn stimulerar en liten spark till roliga lekar, medan äldre medborgare åtminstone i norrländska byar i lugnt tempo tar sig till och från Konsum med en något större modell. 

Rent bokstavligt och byråkratiskt handlar det kanske inte om färdtjänst. Men nog gör sparken en god tjänst för den som färdas på den.


Färdtjänst - Sjuktransport, slavar, järnväg eller fantasi?


Färdtjänst, detta ord som i dag uppfattas som väntan på bil, samåkning med okända, rundturer på stan för att plocka upp eller lämna av passagerare. Är det sedan en sjuktransport så är det inte nog med rundturerna och samåkningen man skall dessutom sitta upprätt och trångt för minst en timmes landsvägstransport.

Färdtjänst har funnits i alla tider. Ordet betyder tillgång till tjänster i samband med färd. En gammal romare kommenderade ut ett antal slavar som skulle kånka på bärstolen. Inne i bärstolens skyddade rum kunde passageraren läsa eller skriva. Det skall till och med ha förekommit att man kunde bjuda in en gäst. Vår kung Fredrik I skall ha bjudit in dambekanta i sin stol och Fredrik var inte någon romare. Missionärer och upptäcktsresande använde sig av samma typ av färdtjänst. Efter romarna kunde man ha färdtjänst under långa resor ombord på skepp, som hade sina fasor. Diligensresor på knöliga vägar hade sina fasor. Mozart har i ett brev till sin syster beskrivit smärtor som gjorde att han knappt kunde sitta på pianopallen vid kvällens konsert.

Vår åldersklass har sluppit denna typ av fasor. Visst fanns det träbänkar i tredjeklass vagnarna på järnvägen och visst stank bussarna av gengas- eller bensinlukt. Men det hade tagits stora steg inom färdtjänstområdet i alla fall. Passagerare plockades upp på bestämda hållplatser och stationer och ofta i rätt tid. Buss och tåg vilka framsteg.

Hur många fantasiresor har gjorts med det lilla tåget på bilden. Tåget kommer från Nyköpings första kommunala daghem ”Klockberget” som öppnade 1954. Loket har inte lyktor utan ögon längst fram. Det gör att loket kan se och berätta om resan.

Einstein har sagt att inget kan färdas snabbare än ljuset men han har fel. Med fantasi når man till främmande galaxer på sekunden. Ljuset behöver miljarder av år för att ses. Fantasi är en underbar färdtjänst och snabb är den. Ingen väntetid.


Färdtjänst - Utförsåk på medar



 Visst var det kul att åka bob! Under första barnaåren - innan skidor och skridskor tog över – var det turerna i kälkbacken som lockade till vinterlek. Kälken med fasta medar utan manövermöjlighet styrde själv nerfärden efter markens ojämnheter och ibland slutade det med vådlig vurpa. Bobben kunde däremot någorlunda styras genom att främre delen av medarna vreds åt sidan med hjälp av kraftöverföring från en ratt.

Långt ifrån alla hade egen bob och ägaren till en blev därför särskilt populär. Den var nämligen vanligtvis fabrikstillverkad och inköpt medan en enklare kälke kunde vara hemsnickrad.

Backen blev en tummelplats för oss barn och bobben var roligast att åka på.

Så många som möjligt packades på för varje nerfärd.  Den som satt längst bak fick springande skjuta iväg från backens krön. Sedan bar det av. Om föraren satt fastklämd mot ratten försvårades styrmöjligheten och det kunde sluta med att ekipaget brakade in i videsnår som omgärdade backen. Klämda fötter, ben och armar var inte ovanligt, inte heller rispor i ansiktet med blodvite som följd. Någon kunde gråtande lämna backen och söka hemmet för tröst. Men skojigt var det! Och backade ur annat än för stunden gjorde ingen. Vuxna skulle säkert ha betraktat våra lekar som farliga men de fanns sällan med och kollade oss. Det är annorlunda idag då föräldrar ofta drar sina telningar på plan mark.

Boben på bilden fick Peter från Valla av sina föräldrarna 1961. Undrar om det gick lika vilt till för honom?

/Alf Lettesjö


Färdtjänst - för oss på vägen



Gamla tiders ryttare och körkarlar klarade sig med enkla vägvisare, uppresta stenar eller märkta träd. Vi, dagens trafikanter, kan skatta oss lyckliga över mer avancerad färdtjänst i form av vägmärken, skyltar och ljussignaler. Utan dem kom vi väl aldrig till vägs ände…

Det var svenskar och fransmän som redan i början av förra seklet ville styra upp trafiken på gator och vägar. De förstod att bilismen skulle öka och kanske bli problem.

1916 presenterade svenska Kungliga Automobil Klubben ett förslag på trekantiga skyltar. Frankrike valde runda former. De två idéerna kopplades samman och så småningom, 1931, fick Europa en enhetlig standard vad gällde varningsmärken, förbudsmärken och andra typer av vägledning. En del finns kvar, andra har tagits bort eller förändrats. Många är helt nya.

Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping visar gamla, bekanta skyltar, men vet du hur dubbdäcksförbudet ser ut?

Trafiksignalerna har också en historia. Den första ”stolpen”, en gaslykta med rött och grönt glas, lär ha satts upp i London 1860, för hästdroskornas skull. Den drogs runt manuellt. Vilken lycka när den första elektriska varianten monterades upp i USA, 1914! Eller…


Färdtjänst - För små, i snö



När jag var sju år fick jag en ”rattkälke” i julklapp. Den var jag mycket glad för men den vintern var det dåligt med snö. Rattkälken fick stå i farstun mest halva vintern men i februari kom snön och då åkte jag mycket och länge. Det var så kul att med en gummisnodd sätta fast en ficklampa på kälken – då kunde man åka när det var mörkt också.

Fast färdtjänst blev det senare – när jag var tio år. Jag bröt vänsterbenet vid en cykelolycka i maj det året och fick vara gipsad fram till sommaren. Då byggde jag en lådbil och med den fick jag färdtjänst. Mina gulliga kompisar skjutsade mig i den där lådbilen – de hade en stång fastsatt bak på fordonet och jag fick styra vart jag ville. Jag minns att vi körde ut på skogsvägar och samlade svarta skogssniglar i lådbilens bagageutrymme och lekte med dem ibland. Men vi släppte ut dem efteråt.

Som tur är så har jag inte behövt använda mig av vanlig färdtjänst ännu men tids nog blir väl det också aktuellt.

Jag valde en kälke i museets samlingar. Det är en mycket speciell kälke. Den är tillverkad år 1890 och har ägts av Olof Palmes farmor. Medarna är utsirade och dekorerade bl a med smidda hjärtan. Den styrs med hjälp av en spak med svarvad träknopp och en remskiva som är kopplad till det bakre medparet. 

I museets samlingar finns många föremål från Olof Palmes farmor, Hanna Palme von Born. Du kan se dem här!


Skoldags - Inte alltid en dans på rosor



Skoldags är det nu igen, jullovet har sjungit på sista versen.

Skolarbetet ser helt annorlunda ut nu för tiden. Relaterar till min egen skolgång. Dem var inte så trevlig alla gånger. Var som jag tidigare talat om tyst och blyg, och var ett objekt för mobbning som var lika utbrett då som nu. Ingen dans på rosor att gå i en liten skola på landet.

Vissa ämnen var jag bra på och fick bra betyg i. Välskrivning var ett, givetvis skrev vi med bläck, valde därför ett skrivställ med bläckhus bland alla ting på  "Raspen". Tyvärr är det mycket knapphändiga uppgifter om detta. Är  gjort av svart malm, har utstansade orneringar på översidan. Rektangulär form. Tidigare ägare Lina Nyholm (1867-1959) från Nyköping.

Har en liten undran om dagens skolbarn behöver lära sig välskrivning? Kanske är det onödigt lärande med rättstavning och välskrivning när det finns datorer med ordbehandlingsprogram.


Skoldags - Satsa på biologi!


Aningen egendomligt kan det synas vara att välja en plansch från Västra skolan i Nyköping för att skriva om ett så levande ämne som biologi. Vad har väl läran om livet, levande organismer och livets processer, inbegripet studier av växter, djur och mikroorganismer, att göra med en gammal litografi av ett människoskelett?

Vid närmare eftertanke en hel del, faktiskt. Årgångar av skolelever har här fått grunden (eller man kanske kan säg skelettet) till fortsatta studier och viktiga kunskaper om människokroppen. På samma sätt som läkarstudenter får börja med att handgripligen genom obduktioner inpränta nödvändig anatomisk information (vilket framtida levande patienter nog ska känna tacksamhet för).

Visserligen tycks många av dagens skolelever tro att höjden av lycka är att bli musik-kändis eller programledare i TV. Men om de tänker litet längre är det mycket klokare att satsa just på ämnet biologi. Allt ifrån molekylärbiologi till ekologi är vetenskaper som i högsta grad kommer att forma deras framtid.

Vi som av biologiläraren under sommarlovet tvingades samla 90 pressade växter i ett herbarium såg det inte riktigt så. Och tyvärr har vi nog framtiden bakom oss.


Skoldags - År 1952 och många år framåt...


Året var 1952 när jag började min skolgång i folkskolan. Skolformen hette B 2 vilket innebar att vi nybörjare och kamraterna i andra klass undervisades gemensamt av en lärare. Så fortsatte det hela min folkskoletid med klass tre och fyra respektive fem och sex i en gemensam enhet. Konstruktionen ställde naturligtvis krav på läraren att planera verksamheten väl. Att försöka få en balans mellan gemensam och individuell undervisning var inte alltid helt lätt. Jag vill minnas att vi i trean i ämnet historia fick börja med Gustav Vasa för att ligga i fas med fyrorna. Året efter började vi läsa om stenåldern - en inte helt optimal ordning som bidrog till viss förvirring!

Som tävlingsarena var skolformen perfekt för mig. Att lära sig saker utantill och att kunna läxan som "ett rinnande vatten" premierades. Att prestera på skriftliga prov var jätteviktigt. Jag var en mycket flitig läxläsare och klarade kraven med glans. Särskilt stolt kände jag mig de gånger när läraren inför klassen meddelade att jag, som då gick i femman, varit bäst av alla på gemensamma prov. Tänka sig att ingen "sexa" hade bättre resultat!

Skolan fortsatte med fyra år i realskolan och tre år i kommunalt gymnasium. Ökade krav och tilltagande prestationsångest kännetecknade gymnasieåren. Jag var visserligen bland de bästa i klassen men långt ifrån bäst. Och matteresultaten var en konstant källa till missnöje. När det var skoldags efter ett härligt lov kändes det motigt och jag gick in i en period då jag regelmässigt kände mig ”låg”. Drömmen om att ta studenten och ett hägrande vuxenliv var den drivkraft, som gjorde att jag kom vidare.

Efter dessa tolv skolår blev det fem år av samhällsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet. Nu var det vuxenliv och frihet under ansvar. Att studera ett ämne i taget passade mig betydligt bättre än gymnasiets alla parallella kurser. Det var hårt arbete som gällde och det trivdes jag bra med.

Med betryggande distans till alla studieår kan jag konstatera att det hade varit bra att ha tillgång till dator för ordbehandling och informationssökning. Och då menar jag nutidens PC och Internet och inte museiförrådets Commodore 64 från 1982. Denna produkt var en rudimentär ordbehandlare som dåtidens pojkdatanördar mest använde för att spela spel. Men datorn uppmuntrade också användarna till att utveckla sina kunskaper om programmering mot bakgrund av att utvecklingen av standardprogram ännu inte tagit fart.

När man nu för tiden serveras uppgifter i media om gymnasieelever som ägnar sin skoltid åt ”facebookande” och datorspel kan man ju undra vart den s k utvecklingen är på väg.   

/Lars-Eric Antonsson


Skoldags - Rörelse på rasten


Ämnet Gymnastik med lek och idrott var inte särskilt populärt bland oss klumpedunsar. Vi tänkte inte på att ”bränna fett” och bli smala.

Att springa runt på rasterna roades oss mer. Tjejer, alltid tjejer, hoppade långrep. Två stod med en lång lina mellan sig och vevade runt, medan andra skuttade in i bågen. Den som fastnade eller gjorde fel fick ta över snurreriet.

Lekarna var många. I Klockan gjorde man först ett enda jämfotahopp, nästa omgång två och så vidare. Ju mer tiden gick desto fler flickor sållades bort. Många var riktigt duktiga och klarade tolvslaget och då fick klockan gå baklänges mot ett igen. I Syskonhoppet skulle en hel grupp få plats under repet. Den kunde bli stor innan någon kom i otakt.

Jag minns också de höga ballonghoppen, då repet inte fick nudda marken. Och vaggan och elefantombyte! Repet for runt, långsamt, långsamt, åt vänster, åt höger. Man kunde bara göra ett hopp på varje helt eller halvt varv.

Sylvia Fargo, som hjälper oss seniorbloggare att plocka fram uppgifter till prylar vi vill skriva om, har skänkt det här fyra meter långa repet till Sörmlands museum. Kanske borde gåvan ha gått till en skolklass. Dagens eleverna behöver mera hopp!


Skoldags - Stures återkomst i vetenskapens tjänst


Sist jag träffade Sture frågade jag honom om vi skulle ha en lika dan nyårsfest i år som vi hade förra året. Sture tackade nej, hans motivering var att han ville vara i form till starten av en termin i skolan. När jag påpekade att han var pensionerad sedan ett par år sa han, ”i dessa 90 % tider har jag blivit återanställd jag skall återigen arbeta inom den medicinska vetenskapen”. Sture såg förorättad ut när jag lite ironiskt frågade om det var medicinsk vetenskap att ligga på rygg och kolla sjuksköterskeeleverna. Enligt Sture var detta kollande det han längtade mest efter och han hade landstingets tillåtelse att kolla om han gick med på att sänka sin lön med 10 %. När jag sa att det var en omöjlighet, har man ingen lön kan man inte sänka den med 10 % varpå Sture sa att han lovat att bara kolla med ett öga.

Sture är en återkommande figur på den här bloggen. Sture har använts som undervisningsdocka på vårdskolan. Sjuksköterskeelever har tränat sig att sticka, och ge injektioner på Sture. Sture är utrustad med en del löstagbara inre och yttre organ som kan användas vid anatomilektioner.

Lycka till Sture i ditt vetenskapliga arbete.


Skoldags - Tips till biologilektionen

Ett nytt år har börjat, 2012. Snart börjar även en ny skoltermin - det är skoldags! Skoldags är även något som får seniorbloggarna att minnas både hyss, biologilektioner och lek under rasten.

Årets första inlägg kommer här!



Jag gick i ett helt nybyggt gymnasium i mitten på 1950-talet. Mörby läroverk låg strax norr om Stockholm och stod färdigt 1954. Jag tillhörde den första kullen där och gick den biologiska linjen. Eftersom jag hade en hönsfarmare till far tänkte jag imponera på omgivningen med att kläcka kycklingar i biologisalen. Ett värmeskåp ställdes in på 38 grader C och försågs med hållare för äggen. Ett fat med vatten ställdes också in för att hålla luftfuktigheten. Sedan var det bara att lägga in de befruktade äggen och sedan vänta de tre veckor som ruvningen skulle ta.

Under väntetiden tillverkade jag en kycklingbur med värmelampa för att hålla kycklingarna varma. Den var ju inte så fin som den på bilden ovan.  Den har enligt museets dokumentation använts av Martin Nilsson, Nyköping, och skänkts av Alla Helgona församling. Min fågelbur var av träribbor och klädd med kycklingnät. Vattenskål och en ho för kycklingfoder ställdes in. Allt var klappat och klart för den efterlängtade kläckningen.

Men det blev inga kycklingar. Inte ett enda ägg kläcktes! Troligen var temperaturstyrningen för dålig eller också vände jag äggen för sällan. Nu var goda råd dyra. Det hade ju varit en nesa att behöva erkänna att äggkläckningsförsöket misslyckats. Jag tog reda på att det fanns daggamla kycklingar av rätt sort att köpa vid ett hönseri i Täby. Dit for jag med min kompis på min Vespa-scooter en tidig morgon och köpte ett lämpligt antal kycklingar. Vi smugglade in kycklingkartongen i biologisalen, plockade ut de okläckta äggen och stoppade in de gulliga kycklingarna. Vi knäckte några av äggen och lade skalen i en skål bredvid.

Det blev stor uppståndelse i skolan när kycklingarna förevisades. Många elever och lärare kom och ville titta. Kycklingarna växte och frodades – många var det som ville hjälpa till med utfodringen. Så småningom uppstod ju frågan: Vad gör vi nu med de fina kycklingarna? Frågan löstes genom klassråd: Vi äter upp dem! Så en dag kom det på min lott att avliva dem. Det var inte trevligt men jag kände trycket. Och far min var snäll och hjälpte till. Kycklingarna anrättades av mamman till min klasskamrat och hela klassen fick njuta en mycket god och trevlig måltid.

Huruvida mitt bedrägliga beteende blev känt i skolan vet jag inte. Men jag har inget minne av några elaka kommentarer.


RSS 2.0