Skrock - kring gran och tall


Vi har ett speciellt förhållande till våra barrträd här i Norden. Säkert tycker du om den gamla skolplanschen från Västra skolan i Nyköping, där delar av granen och tallen är så fint tecknade. 

Granen, som helt felaktigt anses vara en dysterkvist, hör julen till. Den smyckas, dansas omkring och slängs sedan ut under tjo och glam. För vikingarna var trädet en symbol för evigt liv och fruktbarhet. Och in i vår tid kunde det pryda en bröllopsgård för att ge många barn till huset.

Förr stöddes granris på gården när en död skulle bäras ut ur stugan. Det var viktigt hur barren placerades – de måste vändas bort från dörren, ut mot vägen för att bli ett vasst och effektivt skydd mot gengångare. Inte heller osaliga andar ville få stickor i fötterna.

En gran kan användas till det mesta, men den botar inte tandvärk. Till det duger bara tall! Ta en sticka från trädet, peta i tandköttet vid det onda så att spetsen blir blodig och stoppa den sedan innanför trädet bark! Stäm sedan blodet i munnen med magi - Buria, balta, bloria.


Skrock - Svart katt


Den ilskna katten, som på stela ben skjuter rygg, varnar sin omgivning om det hot den känner. Fy katten tycker många. Situationen för personer med kattfobi blir inte bättre om den är kolsvart, som på bilden. Här syns ett prydnadsföremål ur samlingen Eskilstunahemmet och det har snidats och målats av en 12-årig pojk. Kanske visste han att en svart katt ofta är symbol för otäcka fenomen.

Min far var fylld av skrock, men så föddes han också under 1800-talet. Han ville gärna föra traditionen vidare till oss barn, och lyckades till en del. Att vara vidskeplig kan tyckas lite larvigt men nog tusan utbrister jag än idag tvi tvi tvi när en svart katt rusar framför bilen. Skrock som handlar om skrämmande händelser verkar sitta ända in i märgen.

I folktron kan det handla om goda andliga väsen. Möjligen kan exemplet här knytas till religiositet. Min bror är flygare och han tror på någon sorts oförklarlig kraft som hjälper under riktigt svåra lägen. Förutsättningen är då att man själv gjort sitt allra bästa och följt instruktioner, inte slarvat eller negligerat något. Vid några tillfällen under flygpass, i farliga situationer som kunde lett till krasch, ingrep en, som han var övertygad om, högre makt i de sista skälvande sekunderna. Budskapet om att vidta rätt åtgärd kom via en skyddsängel, ansåg han. Lite skrockfull tycker jag han är, som arv från far, men… frågan är om en stark tro i sig kan ge extra kraft och förmåga när fara hotar.

För min del tror jag att övernaturliga fenomen skapats genom människors fantasi ända sen vi började forma tankar. Hur länge det kommer att fortgå är svårare att säga.


Skrock - Bullar till kaffet


Den här gången valde jag ett fint bullfat i samlingarna. Det har använts av Ingrid Alderstrand i Eskilstuna och skänkts av Roger Alderstrand från Ytterhogdal. Anledningen till valet är att jag hade en något skrockfull medarbetare på jobbet för massor av år sedan. Vera jobbade på biblioteket och varje fredagen den 13 bjöd hon på bullar till kaffet. Visst var det snällt och det fungerade förträffligt – inget otrevligt hände!

Förr skulle barn skrämmas till lydnad. För att hålla barnen borta från vatten där de kunde drunkna varnade föräldrarna för källgubben eller sjögubben som kunde komma och ta en om man gick för nära. Man fick inte heller sjunga före frukost för då kom man i ”hökrövan” innan kvällen! Det var naturligtvis för att hålla tyst på ungarna på morgonen. Vad hökrövan var fick jag aldrig reda på men det var nog något hemskt.

Barnen fick inte plocka kabbeleksblommor heller. De var ju så vackra där de växte i dikena. Men om man plockade dessa blommor skulle kalvarna dö i ladugården. Blommorna kallades också för ”kalvblommor”. Om man åt krusbär med mjöldagg på så var det stor risk att men fick ”barnförlamning” d v s polio. Och åt man vindruvor och svalde kärnorna så kunde man få blindtarmsinflammation. Tänk så många tokerier man tutade i ungarna förr! Jag blev till exempel upplyst om att om man lyckades strö salt på skatans stjärt så var den lätt att fånga!!!

Skrock var ofta förknippat med regn. Om det regnade i solsken så skulle det bli regn även dagen efter. Dödade man en spindel så kunde det förorsaka regn och om spillkråkan ropade i kärret då var det ett säkert tecken på regn inom kort. Jag tror det stämmer för nyss var jag ute och hämtade ved i vedboden och då hörde jag spillkråkan. Och mycket riktigt så kom regnet strax efter!


Skrock - Gröt till tomten


Den glade och efterlängtade svenska jultomten är, som Jan-Öjvind Svahn skriver, inte äldre än han ser ut.  Alltå runt 100 år.

Dessförinnan var tomten en visserligen nyttig men ändå fruktad person som vaktade gården, det vill säga tomten. För denna insats belönades han med en skål gröt -  en gång om året. Om gröten inte var till tomtens belåtenhet kunde det gå illa. Enligt gamla sägner kunde han då rentav slå ihjäl en ko.

I den ljuva sommartid som snart stundar känns det litet främmande att påminna omkommande juls plikter. Men det är nog bäst att i god tid förbereda grötkoket så att inte den gode tomten återfaller till gamla vanor och kanske kör förbi vår port med sin paketvagn. Eller vad han numera har för fordon.


Kantigt - om värdet av att kunna räkna ut ytan av en oktagon


I den gamla folkskolan användes ofta planscher och stora kartor som hjälpmedel i undervisningen. Det var ofta spännande att se konstnärliga bilder som förstärkte lärarens budskap. De bidrog till att eleven bättre kom ihåg de klokskaper som läraren förmedlade i t ex kristendomskunskap, naturlära och geografi. Ibland plockades en jätteapparat fram. Det var skioptikonapparaten som användes till att projisera stillbilder på vit duk. Inte sällan uppstod tekniska komplikationer till följd av att den ljusstarka lampan gick sönder. Dåtidens pedagogiska hjälpmedel var förvisso något annorlunda än nutidens interaktiva smartboards.

Bildens skolplansch har naturligtvis använts i geometriundervisningen. Den föreställer en polygon med åtta hörn, en s k oktagon. (Anm. Det krävdes naturligtvis näthjälp för kunna presentera dessa fakta).

Under skoltiden var jag regelbundet missbelåten med tillvaron. En anledning var att den matematiska
förmågan aldrig kom i närheten av mina egna orealistiska mål/visioner. På vägen kom jag också på kant med en och annan oförstående och inte särskilt pedagogisk mattelärare. Jag tror dock att jag lärde mig att beräkna ytan av en oktagon, vilket inte är så svårt om man kan formeln för ytberäkning av en triangel.

Praktisk användning av geometriska kunskaper  har den lille amatörsnickaren. Vill hon eller han tillverka en utemöbel i form av ett oktagonbord  kan det vara bra att kunna beräkna ungefärlig virkesåtgång före besöket i brädgården. Dessutom bidrar bordets form till att känslan av sammanhang och gemenskap ökar - åtminstone om man får tro säljare av oktagonformade bord.


Kantigt - på foten


Kantigt var veckans tema!

Det kan ju stå för så mycket och allt är inte positivt - tänker på människor som är kantiga, de kan ju vara  lite svåra att samarbeta med ibland.... När jag strosade runt i Museets förråd så såg jag dessa läkra skor. Riktigt kantiga tår!
Det är ett par Tåskor, ett par dansskor som användes sen början av 1800-talet. Oftast var det ballerinor som använde dessa Tåskor som var uppbyggda runt tårna med papper, lim och tyg-alldeles platta fram för att ge stöd åt dansarens egna tår. Den första dansaren som vi vet använde dessa skor var svensk - italienska Marie Taglioni som använde dem 1832 i hennes fars balett Sylfiden.

Idag används liknande skor fast med ett helt annat matrial som ska skydda tårna... Tanken går direkt till vårt sko-mode, hur många kvinnor har inte utsatt sina fötter för både höga klackar och trånga tår?? Oftast är det unga kvinnor som använder dessa moderna skor - vi som blivit lite äldre har för länge sen insett att trånga skor inte gör någon glad..... Idag ökar problem med både hammartå och hallux valgus - många kvinnor (de flesta är kvinnor) behöver tyvärr genomgå operationer av fötterna pga av olika "defekter" som kommit genom åren. Skönhetsproblemet med dessa fotskador är inte det stora problemet utan det är den värk och de svårigheter som många får av dessa defekter.

Det kan ju tyckas vara ett banalt problem när en tå krånglar men det kan ställa till med mer problem än man kan ana...... Så nog måste det på 2012-talet vara fritt fram att välja precis den sköna fotriktiga skon man vill ha.......


Kantigt - Byggklossar under foten


Byggklossar är en fin illustration till kantigt. Alla som vaknat mitt i natten för att lillen har ropat och som ansvarsfull förälder har man sprungit in till lillen. Vad är det man trampar på i mörkret? Jo en kantig hård byggkloss. Det skall till självbehärskning så att man inte skrämmer den lilla med ord som beskriver hur ont det gör i foten eller ”har jag inte sagt till dig att plocka undan dina saker innan du lägger dig”. Det gör detsamma biten var kantig och foten antagligen skadad för all framtid. Nästa kväll sitter man och hjälper till med bygget eller så har man blivit utnämnd till rivare. Det är ju så roligt när allt brakar i golvet, och när det sen är dags att krypa i säng hjälps man åt att plocka upp alla klossarna men konstigt nog blir det ofta en kantig bit kvar som ligger där som en fotmagnet. Man skall trampa på den.

Undrar om pappa Alderstrand råkade ut för samma elände när hans son Roger hade byggt med sina klossar. Hela klossatsen finns på museet i samlingen Eskilstunahemmet. Roger har byggt mycket med klossarna och dessutom haft vissa konstnärliga försök för sig. Asken är full med diverse streck och figurer gjorda med både penna och färgkritor.


Kantigt - Bitar att foga samman


I det för oss seniorbloggare synnerligen användbara Eskilstunahemmet (i Föremålsarkivet på Raspen, läs mer om Eskilstunahemmet) hittade jag detta grytunderlägg av små ljusblå och gula mosaikbitar. Roger Alderstrand berättar att det är ett jobb från trä- och metallslöjden under hans skoltid på 1960-talet. För att uppnå den konstnärliga effekten knipsade han sönder kvadratiska (2x2 cm) mosaikbitar och limmade sedan fast dem på en träplatta. Det blev som synes många kanter att foga samman. I mellanrummen drog slöjdläraren över en ”kletig massa”.

Sådana underlägg finns förvisso i stort antal landet runt. I regel är dock mosaikbitarna intakta, det vill säga ”oknipsade”. Om man vill göra det ännu enklare för sig så tar man en hel kakelplatta, gärna med något tjusigt motiv från fjärran land, och klistrar fast på träplattan. Men då blir det inte så mycket kantighet att skriva om.

Så tack Roger för din knipsar-insats. Den gladde säkert också Din mamma i Eskilstuna. Enligt museets noteringar är du emellertid osäker på om din platta någonsin användes som underlägg för varma kastruller. Ja så kunde det gå med många saker som vi för länge sedan gjorde i slöjden.


Kantigt - Vapen


Föremålet från museets samlingar blev en gatsten monterad på högkant på en träplatta av ek. Men varför finns en vanlig fyrkantig gatsten med i dessa samlingar? Här kommer förklaringen.

Gatsten använd som vapen av demonstranter vid stenkastning mot polisen under protesterna av EU-mötet i Göteborg, 2001. Bo Lagerkvist var med i Göteborg som hundförare. Han passade på att plocka med sig gatstenar som kastats mot polisen. Stenen hamnade på så vis i Polismuseet i Eskilstuna. Andra stenar gavs till kollegorna som varit med, till minne.

Bo Lagerkvist berättar: ”Fredag 2001-06-15 Kl. 14.00. Demonstration vid Götaplatsen och upplopp vid Berzeliigatan. Upplopp på Kungsportsavenyn, bränder, krossade skyltfönster och våldsamheter. Två polisbussar demoleras.

Nätverket Göteborg 2001 har demonstration från Järntorget till Götaplatsen med efterföljande protestmöte, 25 000 demonstranter deltar.

Reclaim the streets gatufest på Vasaplatsen. Hotfullt läge som övergår I våldsamt upplopp. Polisradion störs ut. En demonstrant blir skjuten av polis.

Hundförare särskilt utsatta eftersom polis med hund inte är utrustad med sköld. Orsaken beror på att det inte är möjligt att hantera hunden och samtidigt kunna skydda sig med en sköld. Flera hundförare skadade sig i samband med stenkastningen.

Under fredagskvällen var vår grupp i kvarteren där demonstranten blev skjuten. Gruppen hamnade i ett regn av gatstenar, den aktuella stenen kommer från den platsen. För de poliser som var med under kommenderingen vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 lever minnet kvar av kaoset, våldet och det hat de möttes av. Många trodde inte att de skulle få se sina familjer igen, utan att de skulle dö där och då. Andra undrade hur många begravningar de skulle gå på när det hela var över. Att några skulle dö kändes som oundvikligt.”


Kantigt - med tre sidor


”Det var så roligt jag måste skratta – det kom en trekantig gubbe in.” Melodin biter sig fast. Kanske hade även hans hatt tre sidor, som i en annan visa.

Samma form finns också på askfatet från museets samling Eskilstunahemmet, i härligt blå metall och med en liten rund fot i varje hörn. Den är från 1950-talet och lär knappast finnas i handeln nu när rökarna blir färre.

Men det finns fler trekanter, till exempel triangeln, slaginstrumentet som skapades redan för flera hundra år sedan. Den är vanligtvis liksidig men öppen i ett av hörnen. Dess stora förtjänst är att det låter fint redan första gången man slår an metallen med pinnen, triangelstålet.

Lika berömd är den gamla trehörningen från Pythagoras sats. Den berättar om sambandet mellan sidorna i en rätvinklig triangel: Summan av kvadraterna på kateterna (sidorna som möts i den 90-gradiga vinkeln) är lika med kvadraten på hypotenusan (den längsta sidan). Är det någon formel man lärt sig i skolan så är det väl just den! Och nog är det fantastiskt. Den grekiska filosofen och matematikern Pythagoras levde omkring 580- 500 före Kristus. Hans arbete finns med i vår svenska skolundervisning, i dag - i en helt annan tid!


Gåtor – om gåtfullt mänskligt beteende


Jag valde ett stämpelur från 1970, tillverkat av LM Eriksson som illustration till en mycket vanlig gåta – den om klockan som går och går men som aldrig kommer till ……

Om sanningen ska fram är jag måttligt intresserad dvs ointresserad av gåtor. Det tror jag beror på att jag inte är särskilt bra på att klura ut den tänkta lösningen.

Arbetslivet är ett område som erbjuder rika möjligheter till studier av mänskligt beteende.

En seglivad uppfattning är att den anställde måste kontrolleras. Frihet under ansvar är inget som står högt i kurs hos en del arbetsgivare. Nej, oberoende av uppgift och arbetssituation är idealet att arbetet utförs i anvisade lokaler med registrering av in- och utpasseringar.

Som glad pensionär arbetar jag för närvarande deltid med anställningsformen ”intermittent timanställning”. Den arbetade tiden håller jag själv reda på. Efter varje månad skriver jag en räkning som min närmaste chef attesterar. Stort förtroende som inte får missbrukas.

Och som medför att redovisad tid är lika med arbetad tid. ”Taxametern” stängs självklart av vid sociala aktiviteter på arbetstid.

På den tiden som stämpeluret fanns i entrén var attityden en annan. Vid dagens slut uppstod ibland köbildning vid klockan. Anledningen till kön var att klockan registrerade med några minuters intervall. Det gällde då att pricka in den fastlagda hemgångstiden, inte arbeta för länge och inte minst undvika att finnas med på avvikelserapporten.

Mänskligt beteende kan vara minst sagt gåtfullt.


Gåtor - Klockan som bara går och går


Klockan den bara går. Ja visserligen behöver man dra upp den emellanåt eller byta batteri, men gör man det så tickar den uthålligt vidare. Långt tillbaka behövde människor inga tidur, livet fungerade ändå med natt och dag som dygnsrytm och temperaturen angav behovet av kläder.  Klockslag existerade inte, åt gjorde man när magen kurrade om man nu lyckats få tag i mat. I vårt utvecklade samhälle är det praktiskt med hållpunkter som synkroniserar aktiviteter, det behövs helt enkelt för att samhället ska fungera. För att passa tider har vi den förnämliga uppfinningen som alltid visar sekunder, minuter, timmar och ibland även datum.

Längre tillbaka var nog klockor också lite av statussymboler. Urverket med sin visartavla kunde placeras i större utsirade möbler. Bilden visar en rejäl klocka åtminstone vad gäller storlek. Det här är ett skåp med inbyggt ur från Kila socken och inlämnat av Arne Gabrielsson, Rönninge.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Den gåtan hörde jag redan som liten av mina äldre syskon. Vi hade förvisso en väggklocka som hade sin fasta plats. Den kom aldrig någonstans. Men fickur och armbandsur har då alltid följt med genom dörren. Rätt banal gåta kan jag tycka, såvida den inte tillkommit under urminnes tider, före bärbara klockors tid.

Det sägs ju att även tiden går. Men vad är tid för något? Man kan ju undra var den kommer ifrån och vart den ska ta vägen. Och har den alltid gått lika fort?  Häri ligger det verkligt gåtfulla. Jag är helt övertygad om att tiden var mer utdragen under min barndom jämfört med idag. Det två och en halv månad långa sommarlovet var ju nära en evighet. Motsvarande tidrymd enligt almanackan svischar numer bara förbi. Vem knäcker den gåtan? Jag har funnit ett svar men det får anstå till annat tillfälle. Det kanske finns flera?


Gåtor - Gåtan om kavajen som liknar en häst


Lär dig livets stora gåta, älska, ära och förlåta. Det var versen i min mammas poesialbum och också i mitt eget. Den uppmanar oss att leva i kärlek, aktning och tolerans, men hur ska vi klara av av det...

Nej, fram för vanliga gåtor, de jordnära och lite kluriga. Ett exempel: Vad är det för likhet mellan en häst och en kavaj? Ser du det röda sidentyget i plagget så vet du kanske redan svaret - båda blir fodrade!

Kavajen och dess byxor är från Widengrens i Vingåker, som startade sin konfektionsfabrik 1937-38. Tidigare syddes kläder i olika små verkstäder, men nu kunde allt effektiviseras. 580 anställda satt vid 6 löpande band och tillverkade 200 kostymer per dag!

Fabrikstillverkat var något nytt vid den här tiden och blev allt mer populärt. Fler kunde följa rådande mode. Arbetare och direktörer bar likadana kostymer, kanske en sådan här i smårutigt ylle. Plagget är från 1950 och hänger i Sörmlands museums förråd. Widengrens är dock ett minne blott, fabriken gick i konkurs 1970. Att så skedde var ingen gåta, i betydelsen mystiskt skeende, det handlade om konkurrens och dålig skötsel. Mer finns att läsa på Sörmlands museums hemsida.


Gåtor - Vad är det som går och går...


Som barn tyckte jag det var roligt att gissa gåtor. Den första gåta jag tänkte på när temat föreslogs vid vårt senaste möte var: ”Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren”? Jag tror det var flera i vår grupp som tänkte samma tanke. Klockan som jag valde i samlingarna är en väggpendyl, ett gustavianskt stockholmsarbete av bröderna Johan Magnus och Per Henric Beurling vilka var urmakare i Stockholm åren 1783 till 1806.

Barnens gåtbok av Gertrud Widerberg, illustrerad av Tord Nygren är en trevlig läsning. Barnbarna har lämnat den kvar här hemma. Här några exempel: ”Vilken fågel har det sämsta bordsskicket”? Svar: Spillkråkan! ”Vilka är det mest synd om i skogen”? Svar: Myrstackarna! ”Vem kan ligga ner men ändå gå”? Svar: Klockan! Här kom den igen. Ett exempel till. ”Hur kan man skriva Eva så att det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges” Svar: Madam Adam!

Men det finns andra sorters gåtor också. Det här med mobilt bredband tycker jag är gåtfullt. Visserligen har jag sällsynt dålig täckning här i skogen men att den där lilla vita dosan här på skrivbordet med en liten lysande punkt på har kontakt med en station i Stjärnhov halvannan mil bort det är ju gåtfullt. Det är många ettor och nollor som ska vifta runt i luften. Vill jag ha lite bättre täckning hänger jag ut den vita dosan utanför fönstret.

Några gåtexempel till. ”Vilken fisk ligger på ägg”? Svar: Ansjovis! Eller ”Vad är det för likhet mellan solen och ett fickur”? Svar: Båda går ner i väst! Den här då ”Vad gör en glasmästare när han inte har något glas”? Svar: Han dricker direkt ur flaskan! Slutligen ”Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren”? Svar: Farfar, som fastnat med hängslena i gungstolen!


Gåtor - Vad är det som är svart och vitt flyger och har 136 ben?


Det här ovan är en gåta. En annan gåta är, hur kan en god vän välja ett par inte alldeles hela och rena spetsbyxor för att illustrera en gåta. Det är oförklarligt. Byxorna har en gång suttit på en von Rosen och har tillverkats år 1900. Det skall vara ett museum som bevarar ett par trasig och lappade spetsbyxor. Jag har inte sett spetsbyxor på någon person sedan andra världskriget. Jag undrar om det enbart är adliga som får bära sådana plagg. Han som jag såg med ett sådant plagg var en von Peyron. Att vissa plagg och tyger varit förbjudna för stora folkgrupper har förekommit då och då. Plagg av siden och silke var förbjudet att bäras av icke adliga. I det gamla Rom fick man inte ha en purpurfärg på togan om man inte var tillhörde senaten. Det finns en lösning till byxgåtan. Vad är det som är ental upptill och flertal nedtill? Det kan vara ett par byxor. Men är det den enda lösningen? Jag skulle tro att det skulle kunna gälla en människa vilken som helst. En kropp och två ben.

Gåtan i rubriken är hur enkel som helst.

Det är ju en flock med 68 skator som kommer flygande.


Gåtor - Tänder igen


För några veckor sedan hade jag anledning att på temat 65+ skriva om tänder. Nu är det dags igen, med utgångspunkt från gåtan ”Vad har tänder men kan inte tugga?”  Svaret är förstås inte en 65-åring med implantat utan en  - räfsa. Till exempel den som antyds på bilden.

Egendomligt nog är denna räfsa enligt museets anteckningar tillverkad under mitt födelseår, alltså 1934. Ännu märkvärdigare är att den katalogiseras som en fästmansgåva. Svårt att tänka sig att dagens fästman (heter det fortfarande så?) skulle tillverka och uppvakta sin käresta (eller vad man numera säger) med en dylik gåva.

Men om någon skulle komma på idén så är beskrivningen följande: Räfsa med stagat, itappat skaft. Något svängt huvud med 19 räfspinnar (”tänder”, min anmärkning) Skaftet platt närmast huvudet. Sedan fyrsidigt med avfasade kanter. Därefter runt. Stagat med tunna ribbor. Skaftet har snidad dekor vid ribbornas fäste. Omålat.

Svaret på gåtan kan även vara en kam, som ju också har tänder. Det är nog mer troligt att dagens fästmö använder en sådan för att få fästmannen att tända på riktigt.


Motion - Potatisplockning eller golf?


Hjärtat klappar för motion. Dock har jag en del krav, som inte alltid gjort motionen lustbetonad. För det första ska den vara frivillig och inte påtvingad. Den motion som kan kopplas till arbete har med något undantag aldrig stått högt i kurs. Trädgårdsarbete var särskilt motbjudande när jag var barn. Att ta order var inte min starka sida. Då var jag bättre på gnälliga protester och allehanda undanflykter. Ett undantag var dock gräsklippning. Här såg jag ett snabbt resultat. Det blev snygga ränder när den tunga klipparen med vält plattade till gräset när den kördes fram och tillbaka. Lika fint blev det med handgräsklippare - dessutom med högre motionseffekt.

Bildens handdrivna mangel är ett bruksföremål som jag har starkt begränsade erfarenheter av. Jag minns dock att det var kul att få hjälpa till. Doften av rena lakan och dukar, det släta och omsorgsfullt vikta resultatet och en barnslig känsla av styrka och delaktighet var några av ingredienserna i processen.

I flera tidigare blogginlägg har jag lovsjungit motionens höga visa. En angenäm sysselsättning, som numera infaller många gånger per år, är en golfrunda i trevligt sällskap. I mina hemtrakter på sydsvenska höglandet har det byggts en golfbana på åkrar som fordom gav fina skördar av råg och potatis. Varje gång jag har förmånen att gratisspela på denna bana njuter jag extra mycket. Och jag vet mycket väl varför. Till skillnad från folkskolans höstlov, som innebar att vi barn fick handplocka potatis på godset mot blygsam ersättning, är det numera en frivillig motionsaktivitet som gäller. Från uttråkad barnarbetskraft till lätt euforisk golfmotionär - det är en utveckling och en personlig revansch som heter duga!


Motion - Något som kan lämnas i riksdagen


Motioner har lämnats in i riksdagen under lång tid. En viss herr Rääf skrev många motioner om järnvägarnas farlighet. Inte nog med att folk kunde skadas mentalt, lantortsbefolkningen kunde lätt och enkelt komma in till städernas osunda miljö. Något av det värsta med detta var inte smuts och andra orenligheter utan värst av allt var att folk kunde få nya idéer och det kunde vara farligt för det då aktuella samhällssystemet. Rääf hade sin käpphäst.

Dagens fysiska övningar för att uppnå en sund kropp i en osund själ tycker jag har spårat ur. En helt vanlig människa kan inte lyfta skrot, jogga eller promenera längre. Nu skall man ha en coach, en terapeut, en sjukgymnast och en medicinskt utbildad fysiolog som övervakar promenaden till Raspen (museets föremålsarkiv). I morgon behövs det troligtvis en trafikkonstapel och en politiskt tillsatt rapportör som avlämnar en rapport i fyra ex för uppföljning av motionspromenaderna.

Tänk er det var en tid då man kunde gå ut i friska luften utan att vara utspökad som en reklampelare för Nike, Adidas eller Reebok. 1941 gick vår dåvarande kronprins riksmarschen klädd i golfbyxor, kavaj och keps. Inte följdes han av coach och terapeut.

Min käpphäst är att motion skall vara lustfyllt. Promenad ut i skogen en tidig vårmorgon. Testosteronstinna hackspettar försöker knäcka både träd och varandra. Bofinkar sjunger, gläntor fulla av blåsippor och senare av vitsippor och liljekonvalj. Eller en klar och frostig höstmorgon. Det är motion och där behövs det inte mer än ett vaket sinne, hörsel och syn.

Käpphästen på bilden kommer från Bönsta gård. Magdalena Wachtmeister har drivit hästen så hårt att tyglarna har gått sönder. Håret på huvudet är nerslitet. Magdalena har väl inte använt piskan för mycket. Hästens huvud är fint skulpterat. Det skulle var kul att veta vart ridturerna gick.


Motion - Dags för vårstädning!


Hemarbete är inget värt som motionsmetod, i alla fall inte för dem som räknar antal steg, joggingrundor, muskelträning och sådant. Så lite de vet! Att hålla rent och snyggt i bostaden och runt sig själv kräver faktiskt både kraft och ork. Vi nutidsmänniskor har fått hjälp av tvättmaskinen, funktionella städgrejer och ansvarsdelande makar, men ändå … En timmes städning lär förbruka cirka 100-160 kilokalorier, är man snabb och intensiv handlar det om  200-300, vilket motsvarar en rask promenad.

Prylar som behövs vid städning bör alltså betraktas som träningsredskap, antingen de är moderna eller liknar dammsugaren på bilden, en Electrolux. Som ny från fabrik var den en skönhet med plasthölje i ödleimitation, detaljer i svart bakelit och vitmetall. Sörmlands museum fick apparaten för några år sedan av Ulf Herson i Stigtomta. Den fanns i hans barndomshem på 50-talet och var högt älskad. Där och då tänkte man förstås inte på den energi som just dammsugning förbränner - 7 kalorier i minuten!


Motion - behöver väl alla eller…


Ekorrhjul – hur ser ett sådant ut? Jag vet. När en ekorre hoppar runt i en bur, uppför väggen, längs taket, nerför nästa vägg och tillbaka över golvet och fortsätter så varv efter varv i vindlande fart bildar rörelsen en snurrande cirkel. Ett vekligt ekorrhjul!

Det här springandet i buren är inget roligt påhitt. Tvärtom. Ekorrarna är programmerade att röra sig viss sträcka varje dygn och ”vet” att de behöver rejäl motion. När jag under en tid deltog i skötseln av ett antal djur placerades de i en allt för liten bur. Samtidigt fick de obegränsad näringsrik föda i form av hasselnötter. En del av gnagarna dog en för tidig död. Obduktion visade på leverförfettning. De hade suttit i knappt kaninstora utrymmen och kunde bara hoppa fram och tillbaka. Större burar byggdes och då fick djuren möjlighet att sträcka ut ordentligt. Cirkellöpet i buren blev den motion som behövdes. Sen byttes en del hasselnötter ut mot lite magrare grankottar och allt blev frid och fröjd.

Kanariefåglar behöver tydligen inte särskilt mycket motion för att överleva. I alla skötselråd är friflygandet nertonat. Det handlar bara om foder, vatten och sittpinnar och att matning ska ske enbart i buren så att den blir fågelns fasta punkt i tillvaron. När det någon gång nämns att öppna buren för flygning i större utrymme betonas vikten av att stänga dörrar och fönster. Fågeln får inte rymma. Trots ytterst begränsad motion kan fåglarna bli ända upp till 15 år gamla.

Bilden visar hur en fågelbur kan se ut, 32 cm i längd, 23,5 bred och höjd 46 cm. Den kan tyckas i minsta laget. I anvisningar numera för kanariefågel anges minsta bottenyta till 75 x 45. Buren kommer från ett dödsbo i Nyköping 1981 och anges vara drygt hundra år gammal.


Motion - skolgymnastik


Under skoltiden gillade jag aldrig ämnet gymnastik. Vi hade en ganska fin gymnastiksal i folkskolan men ”Magistern” höll gymnastiklektionerna i Pehr Henrik Lings anda med kommandon som: Höfter fäst! På tå häv! och Knäna böj! Eller också skulle eleverna gå armgång i bommarna. Man skulle pendla fram och tillbaka samtidigt som man växelvis flyttade händerna utefter bommen. Balansgång på bom förekom också. Men värst var nog ”skeppsbrott”. Då skulle vi alla ta oss runt gymnastiksalen på ribbstolar och rep utan att nudda golvet. Det var hemskt.

Det blev alls inte bättre när jag började gymnasiet i Mörby norr om Stockholm. Höstterminen 1954 stod jag inte ut. Jag gick till doktorn på Mörby lasarett och berättade att jag hade ont i knät. Doktorn vred och böjde på mitt ben och i ett visst läge sa jag: ”Aj”!!!  Jag försökte att oja mig igen när han vred på samma sätt. Och jag lyckades bli befriad från skolgymnastiken hela den höstterminen!

Janne var min klasskompis och han var också befriad från gymnastiken. Vi hade jättetrevligt tillsammans, Janne och jag, och hjälpte vår gymnastiklärare med allehanda praktiska göromål. Läraren hade lagt upp en orienteringsbana i skogen intill läroverket med hjälp av ett antal märkta träd där. Eleverna skulle ta in kompassriktningen och springa från träd till träd. En dag skulle Janne och jag sätta upp bokstäver på träna i en viss ordning. Det var en sorts rebus och resultatet från orienteringen skulle bli ”HÖSTLÖVEN FALLA”. Men vi ”lyckades” blanda bort bokstäverna lite så resultatet denna dag blev ”HÖSALÖVEN FTLLA”. Janne och jag umgås fortfarande tillsammans med några andra skolkamrater från 1950-talet. Vi har kungligt roligt med våra skolminnen.

Trots att jag var så avogt inställd till gymnastik under skolåren har jag på gamla dagar börjat motionera med Friskis & Svettis. Det har skänkt mig stor tillfredsställelse. Jag började i mitten på 1980-talet i Nyköping och håller fortfarande på men nu i den över 80 år gamla Smedsta Gymnastikförening i Gnesta. Min fru och jag gympar ett par gånger i veckan både medelgympa och styrkegympa.  Det brukar vara 30 till 40 damer i åldern 15 till 70 år och så jag och möjligen någon herre till. Det är så trevligt! Tänk att jag som ståtar med ett streck i ämnet gymnastik i mitt studentbetyg ändå håller på med det nu som pensionär!

Föremålet från Museets samlingar är ett par skateskor som är ganska moderna. Jag hade velat visa ett par gamla tunna blå gymnastikskor, sådana som vi använde på 1940-talet men dessa skor, som använts av Tobias Janius i Trosa, får duga.


Motion - Fortskaffningsmedel för unga


Uppslagsboken definierar skateboard som en typ av fortskaffningsmedel bestående av en bräda med fyra hjul under och som lanserades under 1950-talet. Vårt kära svenska Språkråd vill kalla det för rullbräda.

Så vad har egentligen detta fortskaffningsmedel med motion att göra? Kanske inte lika mycket som en cykel. Men onekligen är det ett redskap som aktiverar många små och stora muskler i kroppen. Den som tror att det bara är att ställa sig på brädan och rulla iväg tar gruvligt miste. Jag vet, mitt enda försök i branschen slutade med en vådlig vurpa som kunde ha slutat med besök hos farbror doktorn.

För ett stort antal unga män som inte passerat bästföre-datum är skateboard inte bara den huvudsakliga motionen, utan en hel livsstil. De braverar genom åkstilar med engelska epitet som flat ground, transition, street, longboard, downhill, freestyle och mega ramp.

För en senior medborgare som undertecknad är det nog tyvärr för sent att bli en i gänget i skateboardparken. Men nog vore det roligt att kunna motionera på det sättet innan det är dags för fortskaffningsmedlet rollator, som ju också har fyra hjul.


Motion - I klänning


I Sörmlands museums förråd såg jag en underbar Folkdräkt. Så vacker och välgjord-hängde den där. En folkdräkt från Västra Vingåker med röd livkjol, gult broderat sidenliv, grönt förkläde, vit överdel, rött broderat saffianbälte, silverbrosch och kjolsäck. Dräkten från Vingåker är inköpt hos Hemslöjden i Nyköping. Dräkten har tillhört Astrid Lilja.

Astrids pappa Gustaf Gustafsson f 1881, var från Stora Malm i Floda socken. Mamma Ester Kristina f 1884 var ifrån Södersprång i Västra Vingåkers socken. Astrid fick två folkdräkter, en från Dala Floda och denna från Västra Vingåker. Under 1960-talet dansade hon  med Folkdanslaget i Stockholm. Dräkten använde hon förstås vid danstillfällena men också vid andra högtidliga tillfällen. Det är lätt att drömma sig tillbaka och se Astrid dansa i sin vackra dräkt. En dräkt som man förgyllde alla högtider med - inget problem med vilka kläder man ska ha, utan folkdräkten var alltid given! Helt annat än idag när vi ständigt byter kläder och aldrig anser oss kunna ha samma klänning vid flera högtider. Så skönt att alltid ha sin folkdräkt, både praktiskt och vackert!

Att dansa folkdans var ju ett folknöje! Så smidigt för då fick man ju också den motion som vi idag ständigt läser om i våra medier. Då var det ett tillfälle att både umgås och få den motion som kroppen behöver - låter ju helt perfekt!! Idag är inte Folkdans lika populärt, men nog är det något visst med att kunna dansa våra gamla danser och känna igen våra traditioner - men det utesluter ju inte att zumba också kan vara ett motionsalternativ, någon gång ibland.


Djuriskt - Klok som en uggla


I TV-programmet Från A till Ö var Bert Åke Varg klok som en uggla. Han hjälpte den virriga Hedvig och hennes syster Harriet med ords betydelse. Olof Palme försökte förklara ordet demokrati, jag vet inte om han var klok som en uggla. Jag vet inte heller om Magnus Uggla är klok som en uggla och inte heller hur det står till med Caroline af Ugglas vishet.

Redan de gamla grekerna visste att det var något särskilt med ugglorna. Ugglan ingick i Pallas Atenas attribut, de andra attributen var lans, sköld och olivträd. Atena föddes ur Zeus huvud fullvuxen, iklädd rustning, sköld och lans och en uggla visade sig också. Man kan förstå att Zeus hade en fruktansvärd huvudvärk efter att ha haft detta innanför pannbenet. Atenas var vishetens gudinna men tråkigt nog även krigets. Efter några hundra år nåddes Rom av civilisationen och då var Atena en beståndsdel. För att inte grekerna skulle sträcka allt för mycket på sig döptes Atena om till Minerva och ugglan blev en minervauggla. På latin heter ugglan Glaucus efter det grekiska ordet glaux som betyder ”bländande ögon”. Minervas uggla representerade visheten, inte nog med att hon kunde se på dagen hon såg även på natten.

Det är inte bara i mytologin som ugglan är klok utan även i filmer. I Harry Potter fylls matsalen i Hogwarts av ugglor. Inom konsten finns det ugglor redan i grottmålningar som är 20 000 år gamla. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok är det slutliga beviset för uttrycket klok som en uggla.


Djuriskt - Gärna hönshjärna


En grekisk fabel berättar om en törstig kråka, som ser en skvätt vatten i en djup tillbringare. Hon släpper ner stenar i kannan. Vattenytan stiger och fågeln får i sig vätska.  Kunde en höna göra likadant? Kanske. Ordet hönshjärna, med synonymer som dumbom och virrpanna, är nämligen helt orättvist mot djuret i fråga.

Rön under tio år som hönsmamma har lärt mig att en höna har social kompetens. Hon är oerhört sällskaplig. Med bra syn och hörsel kan och vill hon överblicka hela sin omgivning, ett tecken på nyfikenhet, vaksamhet och slutledningsförmåga om kommande faror. Bildens fåglar i målad celluloid och från förra sekelskiftet skulle uppträda likadant om de kunde.

En mer vetenskaplig studie visar också på hönssläktets klokhet och empati. Några skrockande damer matades med korn. En del av givan hade färgats blå, innehöll ett ämne som gav obehag och ratades ganska omgående. När så kycklingarna kom serverades liknande föda och hönsen lärde sina ungar att bara smaka på de ofärgade kornen!

I ett annat försök fick hönorna se en film om fjäderfän som åt ur en röd skål.  När de sedan själva serverades sin middag föredrog de ett liknande kärl. Maten i ett gult intill lämnades orörd. Att lära sig genom att betrakta andras beteenden tyder på en kognitiv förmåga. Hönan kan förstå, lagra och använda information, ja, lösa problem tack vare sin hönshjärna, även om den är liten.


Djuriskt - om människor


I fablernas värld får djur mänskliga egenskaper. Pratbubblor med skriftspråk visar att djur beter sig som mänskliga varelser, trots att djur kommunicerar på helt andra sätt. Människors sämre sidor och tillkortakommanden har överförts på djur.

Det finns sagofigurer som agerar med negativa mänskliga drag. Varulven är klassisk och ofta framställd som glupskt monster. King Kong, en jättegorilla i tidningsserier och ett flertal filmer med början 1933, blandar sig med människor men ses som en ond varelse och bekämpas. Serier och sagor görs mestadels – åtminstone i modern tid - för barn. Man undrar vad vuxna kan bära med sig efter att ha matats med dylika berättelser.

Hänvisning till djurriket kan förekomma inte minst under pressade situationer som i följande exempel. Winston Churchill lär i inledningen av ett möte med Eisenhower ha utropat - Är vi djur!  Han uttryckte frustration över hur de allierades bombräder omvandlade främst tyska städer till grushögar med fruktansvärt lidande för civilbefolkningen. Så kan väl inte människor bete sig! Det måste ha varit något djuriskt som åstadkom så grymma handlingar.

Våra arvsanlag har mycket gemensamt med djur enligt modern genetisk kartläggning. I extremt sällsynta fall kan barn faktiskt fortfarande födas med en liten svans eller päls som rester av forntida genetiskt arv. Och skulle vi vara helt fria från djuriska beteenden borde väl världen se annorlunda ut.

Vilka erfarenheter och tankar styrde skulptören Adolf Stern när han vid början av förra seklet formgav gipsfiguren på bilden? Intressant är att den tre decimeter höga statyetten är monstruös i kroppsform och har försetts med kraftiga hörntänder precis som apor har. Hörntänderna signalerar aggressivitet!


Djuriskt - Ett riktigt hästminne


Det sägs att hästar är utrustade med riktigt gott minne. Umgänge med bångstyriga hästar kan också skapa starka minnen hos kusk eller ryttare.

Att sela på en draghäst ser lätt ut – och är nog inte heller särskilt svårt när man kan det och vet var alla remmar ska sitta, hur hårt eller löst de ska dras åt och hur betslet förs in i munnen på bästa sätt.

Den kusk som är det minsta osäker i denna hantering hamnar snabbt i ett psykologiskt underläge gentemot hästen. Om kusken ifråga därtill tar seldon på fel sida av spiltan, ett seldon avsett för en betydligt större häst än den tilldelade, är katastrofen nära.

Jag vet, för jag har gjort det. Även om det snart är 60 år sedan detta inträffade, minns jag som igår hur den förhållandevis lilla hästen plötsligt under skrittandet hade så kallade lokorna hängande uppochned. Det blev som man säger åka av i betydligt raskare takt, ja till och med i rekordfart. Lyckligtvis slutade färden utan någon större incident. Men hästen ifråga kom säkert ihåg mig under hela sin återstående livstid.


Djuriskt - Svärmande


Det måste ha varit i juni 1943 när det kom en bisvärm och slog sig ned i ett träd utanför vår stuga. Bina flyttade snart in i takfoten på huset där de sedan bodde många år. Det var snälla bin och vi i familjen hade inga problem med dem. Tvärtom bidrog de säkert till att vi fick goda skördar på fruktträden i trädgården. 

Varje sommar svärmade bina. En morgon hängde en bisvärm stor som en fotboll på en låg trädgren vid stugknuten. Då fick jag order att cykla till Carl-August i Dalsjö för att be om hjälp. Han var kunnig med bin och snart hade han öst ner svärmen i en bikupa – en sådan som visas på bilden ovan. Far min snickrade en bikupa i trä och satte ovanpå halmkupan. Kupan placerades på en bänk under sötäppleträdet. Efter ett par år stod det fyra bikupor på bänken.

Men en dag hände något hemskt. En grissugga hade brutit sig ut från svinhuset och promenerade runt i trädgården. Hon fick syn på bänken med bikupor och tyckte väl att den var lämplig att klia sig emot. Suggan gick fram och gnuggade sig mot bänken så bikuporna ovanpå stod och hoppade. Då blev det svart av bin i luften omkring och bina anföll med stor kraft. Suggan stannade till, utstötte ett hemskt vrål och satte av mot en närbelägen halmdös.  Hon sprang in i dösen med huvudet före och mer än halva suggan försvann. Efter en stund drogs suggan ut och stängdes in i svinhuset igen. Efter några timmar var hon hemsk att skåda. Ryggen var illröd och öronen stora och enormt uppsvullna. Men efter några dagar hade hon dock återhämtat sig igen.

I mitten på 1970-talet blev det besvärligt med bina i takfoten. Hustaket började bli dåligt och var i stort behov av reparation. Eftersom snickarna rimligen inte kunde lägga om taket med en massa bin där så blev jag tvungen att tillkalla bitillsyningsmannen i Gnesta för att ta bort dem. Han kom och gjorde sitt jobb. Han liknade en rymdman i sin täta klädsel och använde sin rökpust för att lugna ner bina. Yngelkakorna brändes och honungskakorna lades i en balja som jag ställde in i tvättstugan. Där var fönstret öppet så bina hittade snart honungskakorna. Efter några timmar var det svart av bin i tvättstugan. Jag drog en stor papperspåse med titthål över huvudet och gick in och räddade honungen. Bina var jag tvungen att spruta gift på. Jag fick massor av honung och bivax och har fortfarande en burk med 35-årig honung och en hel del bivax kvar.


Djuriskt - om snabba ryck och starka skalbaggar


ARLA är ett företag med folkbildande ambitioner. När jag i veckan skulle inta min dagliga dos av lättyoghurt upptäckte jag på förpackningen en text under rubriken ”Zoo-Olympiaden: Människor mot djur”. Det var en intressant text där sprinterstjärnan Usain Bolt från Jamaica jämfördes med en gepard och en struts.

När Bolt i augusti 2009 kom till VM på olympiastadion i Berlin var han i kanonform. Inför fullsatt stadion flöt han fram på nylagt, läckert, medelshavsblått tartanunderlag och lämnade konkurrenterna efter sig i finalen på 100 meter. Tiden - 9,58 - var nytt världsrekord. En fantastisk prestation i en hastighet av ca 45 km/tim.

Ponera att en snabb gepard hade tillåtits att delta i finalen. Det hade blivit en djurisk utklassning under förutsättning att geparden varit motiverad! Geparden hade skåpat ut ”människodjuren” och nått målet på en tid under 4 sekunder – bortåt 100 knyck i timmen! Även en struts är supersnabb med ca 65 km/tim som toppfart.

På dagens yoghurtpaket läser jag om herkulesskalbaggen. Här talar vi om tyngdlyftning. Baggen påstås vara kapabel att lyfta bortåt 900 gånger sin egen kroppsvikt. De olympiska tyngdlyftarna klarar inte på långt när denna halsbrytande jämförelse.

Bilden kommer från olympiska spelen i Stockholm 1912. Jacob Westberg sprang marathon, och kom på 22:a plats. Inte riktigt som en geopard, men han hamnade ändå på ett vykort i museets samlingar.


RSS 2.0