Skräckapparat: Den enarmade banditen

 

Det hörs ju redan på namnet att denna typ av spelautomat, den enarmade banditen, är något man bör undvika och betrakta med viss skräck. Därtill kommer att det är en osedvanligt enfaldig sysselsättning att oupphörligt dra i en spak med förhoppningen att tre likadana symboler ska stanna på samma rad och ge spelaren gyllene återbäring  på gjorda insatser. Man förtränger lätt att en enarmad bandit är konstruerad så att den i genomsnitt alltid ska ge vinst åt ägaren. I längden går det alltså inte för spelaren att vinna över en bandit.  Den som förtjust roffar åt sig en sällsynt jack pot brukar aningslöst fortsätta och satsa de förvärvade mynten igen – enbart till glädje för ägaren.

 

   Naturligtvis uppfanns de enarmade banditerna i USA (på 1800-talet) och de är mycket vanliga på kasinon. I Sverige förbjöds spelet 1979 men återupptogs i liknande form 1996 med namnet Jack Vegas. Av och till berättas skräckhistorier i TV och tidningar om personer som utvecklat spelberoende och ödat bort både hus och hem i sitt umgänge med de enarmade banditerna.

 

    Förvisso är namnet träffande på en skräckapparat. Det exemplar som finns på Sörmlands Museum togs i beslag av polismyndigheten i Eskilstuna vid en razzia mot en illegal spelklubb. Såvitt bekant har den inte varit i tjänst på museet.

 


Skräckapparat: Mangelkavel?

Det har funnits ett antal skräckapparater genom tiderna. Sträckbänken var nog en av de värsta. Den användes inte på dåtida gym för att den sträckte skulle få bättre hållning. Sträckbänken var en tortyrapparat i fängelser. I barndomen fanns ett antal apparater som framkallade skräck. Den remdrivna tandläkarborren var värst. Den stora stenmangeln var det ingen lust att veva runt, nästan lika illa var det att frakta tvättkorgen på cykelns pakethållare. Lika illa var det med vridmaskinen i tvättstugan. Äldre läsare kan dessutom komma ihåg den handdrivna köttkvarnen och kaffekvarnen.

 

Men varför har jag då valt en kavel som illustration till skräckapparat? Kanske alla skämtteckningar där en kvinna bultar på sin gubbe med kaveln? Jag såg på nätet att detta kan ske i verklighet. I Värmland var det en kvinna som slog till sin man med kaveln. Mannen tog kaveln ifrån henne och slog tillbaka. Det var tur att det inte var kaveln på bilden som användes för då hade aldrig gubben slagit tillbaka. Den bilden är fruktansvärt tung. Räfflorna i den är ungefär 20 mm breda och lika djupa. På museets dokumentation frågas det:

 

Är detta en kavel avsedd för bak?

 

Jag tror att den aldrig har använts vid bak utan vid tvätt. Min teori är att det är en mangelkavel eller en vridmaskin anno dazumal.

 


Skräckapparat: Röntgen värre än borren

 

Teckningen visar en tand som gör ont. Den är ur ett kartongbladshäfte, ”Friska tänder”, från Tandvärnet, som bildades 1950 då karies var ett vanligt problem. Tandläkare och andra ville satsa på bättre munhälsa. Många minns ”Karius och Baktus”, ”Det blir aldrig hål i en ren tand” och andra kampanjrubriker.    

  

Trots alla förebyggande åtgärder - ibland man måste gå till tandläkaren. Själva petandet, eventuella lagningar och utdragningar är inga problem, min skräck är själva röntgenundersökningen. Stora plastbitar ska in i munnen, långt in! Och bitas fast! Att skriva det här ger mig kräkreflexer.

 

  Internet och Vårdguiden informerar om att de flesta tandläkare, som idag vill se tandrötter, käkben och eventuella hål, använder en digital metod. En ”känselplatta” placeras inuti munnen (jättestor!) vid tanden som ska kollas. När röntgenapparaten riktas mot käken träffar dess strålar denna sensor och bilderna kan visas på en datorskärm. (Intressant, men varför denna plåga före och under ”tagning”?)

 

  Mer fakta: Det känns inte när du röntgar en tand. Sensorn kan skava lite när den placeras i munnen. En del patienter kan besväras av kväljningar. (Ja, just det!) Undersökningen är i regel avklarad på några få minuter. (De känns som hundra!)

 

  Hjälp! Jag ska snart till tandläkarn…

 


Skräckapparat: Den geniala kofoten

Foten på en ko består av två tår, klövar, som djuret går på, och två mindre bakåtriktade tår sk lättklövar. Själva foten är sammanväxt till bara ett enda rakt ben. Om nu verktyget kofot fått sitt namn från extremiteten av nötkreatur består väl liknelsen i att ena änden av järnet är delat och i övrigt bara är ett långt skaft.

 

Detta bändjärn är i vilket fall välkänt och kan betraktas med skräckblandad förtjusning. Den geniala enkelheten är slående, verktyget som medger hävstångseffekt är suveränt när man ska dra ur spikar eller bända upp annat - vid till exempel inbrott. Både byggjobbare och tjuvar är förtjusta i det.

 

En människa som angripits och blivit slagen med det massiva järnredskapet kan säkert efteråt känna skräck bara vid tanken på detta tillhygge. Samma sak om man kommit till sitt hem och funnit dörr eller fönster uppbrutet.

 

I serier och filmer har kofoten haft en given plats och för att inte tala om i alla deckarromaner. Svenska Deckarakademin ger årligen ut ett pris för bästa kriminalroman och från och med 2009 kallar man priset för ”Den Gyllene Kofoten”.

 

Inbrottsverktyget är alltjämt i högsta grad aktuellt. I Västra Götaland pågår för närvarande polisens särskilda satsning Operation Kofot i syfte att stävja villainbrott. Och i SN den 19 november visades en stor bild där en person håller bändjärnet i högsta hugg. I anslutande artikel stod att Sörmlandspolisen är sämst i landet vad gäller andelen uppklarade inbrott. Det är skräckinjagande!

 


Skräckapparat: hos tandläkaren

 

På 1940-talet fanns det en tandläkare i Gnesta. Vi kan kalla honom H. Honom var jag rädd för. Förfärligt rädd. Jag vill minnas att det hette Landstingets tandpoliklinik där han höll till. Rummet där han hade sin mottagning låg i norrläge så det var väldigt skumt i rummet. När han riktade sin strålkastare mot ansiktet blev den lille parveln i tandläkarstolen alldeles paralyserad. Det var tandläkarborren som var skräckapparaten. Den var ledad och hade remdrift och så hängde den på en stång från väggen. Jag kan för min inre syn ännu se hur själva borrhandtaget hängde på en krok fästad vid en av lederna på borrstativet. När H trampade på en pedal på golvet satte fanskapet till skräckmaskin igång att surra!

 

Jag undrar hur fort den borren roterade. Med den remdrift som den var försedd med kunde den troligen inte göra mer än några hundra varv per minut för det dundrade hemskt i huvudet när H borrade. Och någon kylning var det inte tal om. (Min nuvarande tandläkare, vi kan kalla henne för K, har en borr som roterar med över 350 000 varv per minut och så har den vattenkylning också.) Inte nog med att tandläkare H var hårdhänt – han var elak också! Ibland fick man sig en snyting eller en knack i huvudet om man inte satt tillräckligt stilla i stolen. Ja, han var en skräckens varelse denne tandläkare H. Han förde in sina behandlingar på ett litet kort i styv papp. Tiderna för återbesök infördes noggrant. Den gången när det stod Färdig i kortet då kände grabben en befrielsens glädje.

 

Men det var nog ännu värre förr. Den tandnyckel, skänkt av Vivi Ljung-Malmgren i Nyköping, som finns på bilden ovan är enligt Wikipedia ett äldre tandläkarinstrument som användes fram till mitten av 1800-talet för att extrahera (dra ut) tänder. Innan antibiotikan gjorde sitt inträde drog man ut tänder för att behandla tandinfektioner och detta utdragningsinstrument har funnits under många århundraden. Det var inte bättre förr!

 

Min nuvarande tandläkare vid namn K är jag inte rädd för. Tvärtom. Den gången för många år sedan som hon befriade mig från en svårartad tandvärk gick hon rakt in i mitt hjärta. Hon har varit min tandläkare sedan dess. Jag ska förresten besöka henne i övermorgon för att genomgå en större behandling. Vi lever i 2000-talet, tack och lov!

 


Korgar: Gammal konst och också en konst att bli av med en friare

Att binda eller att fläta korgar, väskor och andra föremål är en uråldrig konst. Korgflätning är äldre än både krukmakeri och vävning. Man har hittat föremål som är minst 13000 år gamla. Många av föremålen sitter fast i lera, man har kanske flätat en korg och smetat korgen med lera och då fått ett vattentätt kärl. Om korgkrukan står nära eld kan den härdas. Korgkrukan har nu blivit en variant av den för några år sedan så populära romerska lergryta. Korgen på bilden är en fiskkorg. Under tiden som man är ute på isen och rycker abborre, lake eller strömming kan man sitta på korgen. Jag har sett en gubbe uppe i fjällvärden som hade en liknande men han hade satt en sele på den och bar den som ryggsäck. Som han själv sa så var den perfekt, det var bara att ta av den och sätta sig om man blev trött. Gubbar i fjällvärden blir inte trötta men där finns det så mycket fint att se på att man ibland måste stanna till och sätta sig ner. Fjällbrud, Isranunkel och Fjällvallmo är sköna att se på och inte blir det sämre om man sitter bra.

 

Korgar har använts till mycket. Till ved, att plocka bär i, som unikabox och samla ihop inaktuella tidningar i. Korgar behöver inte vara fysiska saker. Hur många tilltänkta friare är det som fått korgen före, under eller efter frieriet?

 


Korgar: Syskrin för broderi

 

En flätad korg med sidenvaddering, så underbar! Den klassificeras som syskrin och visst kan man, för sin inre syn, se den fylld med nålar, tråd och garner, saxar, sybågar och fingerborgar. Någon påbörjad duk eller kudde får knappast plats. Korgen är bara cirka 26 cm lång och 18 cm bred.

 

  Ett sådant här föremål och innehåll har ibland symboliserat förtryck. Förr skulle kvinnor hållas undan viktiga samhällsfrågor, om vilka männen visste bäst. ” Bliv vid din bågsöm, dina band, Stick av ditt mönster emot rutan Och tro, mitt barn, att folk och land Med Guds hjälp styras oss förutan!” skrev Anna Maria Lenngren lite ironiskt i dikten Några ord till min kära dotter…  från 1794.

 

   I dag är kvinnans ställning en annan och lusten att handarbeta växer hela tiden. Det finns förresten en särskild broderiakademi, i Bohuslän. Den startades för 19 år sedan av textilkonstnärinnan Elsa Agelii, som varit lärare och professor vid HDK, Högskolan för design och konstverk i Göteborg.  Täcklebo Broderiakademi är en ideell förening med cirka 1000 medlemmar.

 

  I pressen och på nätet skrivs allt mer om langett, stjälkstygn och kedjesöm och många, inte minst män, läser engelskspråkiga tidskrifter om cross stitch, korsstygn. Dags att skaffa en större sykorg?

 


Korgar: För surhöns

Vid senaste bloggmötet fick vi en mycket trevlig information i ämnet korgar av Helena Åberg på museet. Konsten att fläta korgar är urgammal och hantverket lär ha förekommit redan i förhistorisk tid. Den är belagd redan från yngre stenåldern. Tekniskt skiljer man på flätade och bundna korgar där de flätade är gjorda av granrötter, näver och käppar av en, hassel, pil och viden samt spån av tall, gran och asp medan de bundna korgarna gjordes i fibermaterial såsom halm som lades i spiralmönster och syddes samman exempelvis med rottrådar.

 

Helena berättade att korgen på bilden ovan kan ha använts för att transportera ligghöns mellan olika gårdar. Korgen kommer från Österåkers Missionsförsamling. Ligghöns var värdefulla förr. De var ju en viktig del av den småskaliga hönsproduktionen. Halva korgen har ett fast flätat tak och andra halvan utgörs av ett lock som kan öppnas och stängas. Jag blev genast intresserad för jag minns vad min far tyckte om ligghöns. Han var hönsfarmare på 1940-talet och ägnade sig åt produktion av kycklingar. Han byggde till och med ett alldeles eget hus för äggkläckningsmaskinen – det så kallade kläckrummet – av gammalt rivningsvirke från en närliggande torpstuga. Med maskinen tog han fram omkring 250 små kycklingar per vecka. En del såldes som daggamla kycklingar till en kostnad av en krona per styck och en del som åtta veckors hönkycklingar som han fick 10 kr för per styck.

 

Ligghöns tyckte han inte om. De kallades för surhöns eftersom de inte värpte särskilt bra och var ett hinder i produktionen. Om någon höna visade tendens till att vilja ruva då stoppade han hönan i en jutesäck och hängde upp den på en spik på väggen i hönshuset. Där fick hon vara några dagar utan mat och vatten tills lusten att ruva hade gått över. Jag tyckte det var djurplågeri men pappa var stenhård. Efter den behandlingen upphörde lusten att ruva.

 


Korgar: För småskaligt fiske

I denna drygt hundra år gamla och halvmetern höga fiskekorg torde Birger Borg ha samlat sina fångster från vattnen kring Brandholmen. Man kan anta att han själv, eller möjligen fadern som också bedrev fiske, har tillverkat den. En flätad korg av kluvna vidjor, ett plant bakstycke med två ståndare och tvärslå som handtag. En rak ståndare bildar ett tredje ben. Underdelen är förstärkt med det trevliga materialet plywood och metalltråd.

 

   På Birger Borgs tid var merparten av yrkesfisket småskaligt och fjärran från den stordrift som bedrivs i våra dagar. En full korg var kanske tillräcklig för att mätta familjen och därtill  dra in tillräckligt med kontanter för livets nödtorft. Fiskare har nog aldrig tillhört de ekonomiskt välsituerade, trots det hårda slit som yrket kräver.

 

     I dag nöjer vi fiskkonsumenter oss för övrigt inte med vad som naturligt finns i havet och insjöarna. Stora odlingar förser dagligvaruhandelns fiskavdelningar med diverse efterfrågade arter.

 

   Detta föresvävade nog aldrig Birger Borg när han fyllde sin fiskekorg.

 

 

 


Korgar – tidigt bruksföremål

Bloggruppens möte inleddes med ämnet korgar. En del var bundna med rötter, andra flätade men alla var tillverkade för hand. Korgen har mångtusenårigt ursprung i Afrika, berättade Helene Åberg som förevisade museets samlingar. När hon tog fram sin egen försedd med axelband, införskaffad i Etiopien, föll mina tankar på Awashdalen i samma land.  Arkeologiska utgrävningar med mängder av fyndhar gett dalen status som varande den moderna människans vagga. Numera dock med stark konkurrens av senare funna genetiska spår från Blombosgrottan i Sydafrika.

 

Hur som, det var korgen i sig som fick mig att tänka påde första stegen i människans kultur. Korgens eller för den delen väskans stora betydelse för nomadiserande folkgrupper i Afrika var att kunna ta med sig större mängd vegetabilier, frukter, rötter, nötter och insekter än vad som kunde bäras med bara händerna. Om detta berättade också kännaren av människans utveckling, Lasse Berg, i ett engagerat föredrag i Nyköping den 7 mars i år. Bortsett från stenverktyg, pilar och spjut kan korgen ses som ett av de tidigaste bruksföremål människan tillverkat.

 

Ända in i vår tid har man i hemslöjd tillverkat ett otal olika typer av korgar för varierande ändamål. Mamma hade en flätad för tvättkläder, ungefär en meter lång, halmetern bred och lika hög. Nyttan var mångsidig. Till julen fylldes den med julklappar!

 

Mina föräldrar hade också en bärkont med axelband, ett fyrkantigt flätverk att bäras på ryggen. När jag tänker tillbaka på den kan jag känna släktskapet med bushfolken i Afrika. Vi plockade lingon, fyllde konten och bar hem.  Och fortfarande är den med på svamprundor.

 

Det är förunderligt att korgen kan vara en av de viktigaste uppfinningarna i människans historia! Inte undra på att väskor alltjämt har så stor betydelse – jag upplever det ständigt med en väskgalen fru.

 


Funktionsnedsättning: Dålig syn, dags för brillor!

 

När synen börjar bli lite skruttig kan man hitta hjälp på varuhus och bensinmackar, men glasögon som minskar verkliga synproblem finns bara hos fackmannen. Linser likaså, men varför smussla med det här funktionshindret? Glasögon har aldrig varit något ”skämmigt” hjälpmedel bland vuxna. Tvärtom - de står för klokhet och intelligens. Under medeltiden avbildades Moses och evangelisterna Markus och Lukas med brillor fast sådana egentligen inte fanns på deras tid.

 

  Lite senare kom fördomarna. Många trodde att folk som bar glasögon var förvirrade och en smula underliga. Diktaren Goethe lär inte ha talat med sådana människor! Brillorna, som nu också är accessoarer, har fått symbolisera ”tönten”. Ett exempel är den till synes tafflige Clark Kent. Som superhjälten Stålmannen har han en synskärpa utan glasögon som vi aldrig kan få med.  Han ser nästan allt på flera mils avstånd.

 

   Vi långsynta, kortsynta och suddsynta får lita till specialslipat glas för att bli klarsynta. Formerna varierar och just nu är det inne med runda, likt dem på bilden. Bågarna är av stål och lite anonyma i museets förrådsarkiv, men förhoppningsvis har de givit sin bärare en bättre syn på livet.

 


Funktionsnedsättning: vem?

 

Rubriken den här gången var funktionsnedsättning - ett intressant, viktigt och brett ämne! Vem har en funktionsnedsättning? Är alla både fysiska och psykiska svårigheter - en funktionsnedsättning? Diskussionen om begreppet sjukdom och tlllstånd har ibland diskuterats. Är det så att om man tex är diabetiker har en sjukdom - men om man med kost och behandling mår bra är det då ett tillstånd?? Såna frågor kan man ju vända och vrida en heldel på men det viktigaste är ju inte orden utan att varje individ får den hjälp och det stöd som behövs för att må optimalt bra.....

 

Med dessa tankar i huvudet gick jag ut till i museets föremålsarkiv och hittade en skolplansch från Västra Skolan i Nyköping. Den är gjord av Bergh-Norén från Gävle. Planschen visade ett människoskelett och detalj bild av ryggkotor.

 

Tankarna gick till min mamma som pga ryggproblem fick ligga i en gipsvagga på 1940-talet. Läkarna gipsade inte fötterna och det fick till följd att mamma skavde av skenbenet på högerben. Den behandlingen gjorde att hon blev lam några år, men lärde sig sen gå igen. Tyvärr fick hon aldrig tillbaks känsel eller rörligheten i foten - men jag lovar, ingen dansade som min mamma.... Hon såg sig aldrig som handikappad på något sätt - tvärtom så tyckte hon att hon kunde mer än alla andra -kanske just för att hon visste hur det kändes att tappa förmågan att gå???

 

Diabetes är ju också ett ständigt aktuellt ämne, fler och fler drabbas. Har man en funktionsnedsättning eller är det ett tillstånd som man kan hantera med kost och motion?? Inte vet jag, men jag vet att det påverkar livet - fast om man äter och lever som man "ska" så mår man bra......

 

Idag får fler och fler olika diagnoser som ADHD, aspergers, depression, bipolär sjukdom mm. Det som är viktigt måste ju vara att vi tidigt lär oss hur människor i olika svårigheter ska bemötas för att må så bra det går och utvecklas optimalt. Vårt samhälle behöver alla som lever här, alla har rätt att känna sig behövda, vara delaktiga och känna att de kan vara med och påverka sitt liv-det behöver vi alla vare sig vi har en funktionsnedsättning eller inte....

 


Funktionsnedsättning: Ljuspunkt med efterföljare

Den välkända sången ”Tänd ett ljus och låt det brinna” hörs ofta och mycket landet runt de närmaste veckorna. Den får mig att minnas Sveriges Scoutförbunds aktion för blinda barn i mitten på 1950-talet. Den hette just Ljuspunkten och byggde  (liksom föregångaren ”Röda Knopen” för hörselskadade) på upplysning och ekonomiska insatser. Varje vargunge, scout och seniorscout skulle på eget initiativ arbeta ihop en slant till den stora så kallade ”humanitära aktionen”.

 

   På den här tiden var de handikappades, eller som vi numera säger funktionshindrades, behov starkt eftersatta. Scouternas aktiviteter rönte stor uppmärksamhet och fick många ansvariga i samhället att vakna. Aktionen Ljuspunkten gav 800 000 kronor, en då ansenlig summa som bland annat räckte till en simhall på Tomteboda Blindinstitut, forskningsbidrag och ljudböcker med bandspelare. I den efterföljande Folke Bernadotte-aktionen för cp-barn drog scouterna in 1,5 miljoner.

 

   Efter detta har den sociala omsorgen byggts ut kraftigt i vårt land. Men alltjämt behövs och genomförs stora insamlingsaktioner, ofta med TV-galor som stöd, för olika funktionshindrade  grupper. Jag vill hävda att scouterna, i enlighet med sin ideologi om den goda gärningen, var bland de första på denna plan.

 


Funktionshinder – något om dysmeli

 

Dysmeli är en medfödd skada (reduktionsmissbildning) på en eller flera extremiteter, dvs avsaknad av arm, ben eller del därav. Ordet “dysmeli” kommer från grekiskans dys som betyder onormal och meli som betyder lem.

 

I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med dysmeli, varav ett 15-tal endast har lätta finger- eller tåskador medan de övriga har skador på hand, arm, fot eller ben. Ungefär 45 % av dysmelierna drabbar händer/fingrar, 22 % armar och 33 % de nedre extremiteterna.

 

Dysmeli är en av flera hundra diagnoser som är mycket ovanliga och okända för de flesta. Socialstyrelsen har en kunskapsdatabas med information om dessa mer eller mindre funktionsnedsättande anomalier.

 

Att jag råkar veta en del om dysmeli beror på att jag 1982 blev far till en son, som föddes utan vänster underarm. Att bli förälder är fantastiskt. Att få ett barn som saknar en hand var en chock som krävde mycket bearbetning. Med hjälp av många kompetenta och engagerade människor inom den offentliga sjukvården och habiliteringen fick vi föräldrar relativt snabbt en realistisk bild av situationen. Vi fick klart för oss att dysmeli i regel är en mindre funktionsnedsättning där hjälpmedel som handproteser kan underlätta tillvaron. För att undvika att bli socialt handikappat är det mycket viktigt att barnet växer upp i en trygg miljö. Fokus bör riktas mot att bygga upp en självständig individ med såväl sunt självförtroende som genuin självkänsla.

 

Befintlig kunskap och erfarenhet stimulerade oss till att bli starkt engagerade föräldrar, som under många år prioriterade barnen. Genom Svensk Dysmeliförening kom vi i kontakt med föräldrar och barn i samma situation. Vi var långt ifrån ensamma, vi såg möjligheter i stället för hinder. Genom föreningen fick vi också personliga vänner för livet.

 

Sonen då? Smartskallen har i år fyllt 30 år, har nyligen gift sig och blir till sommaren färdig med sin masterutbildning till bibliotekarie. Han slutade använda myoelektrisk protes i de sena tonåren och klarar utmärkt de flesta praktiska bestyr. Avsaknad av vänster hand är förvisso en realitet men har för honom och familjen aldrig gjorts till något handikappande. Som pappa kan jag ibland önska att han och jag på nytt skulle kunna mötas i ädel kamp på golfbanan. Men då måste han antingen prova ut en ny myoelektrisk protes eller lära sig att hantera golfverktygen med enhandsgrepp.

 


Funktionsnedsättning: Rullstolsbunden eller rullstolsburen

När man ser en del människor med fysiska funktionsnedsättningar, hur de tar sig fram och övervinner en del av de hinder som stadsplanerare och byggnadsmänniskor har byggt in i samhället, kan man inte bli annat än imponerad. För människor med funktionsnedsättningar är hinder något som skall övervinnas inte något som får stoppa dem. De som skadades av Neurosedyn för femtio år sedan är ett bevis för detta och det samma gäller för de som drabbats av sjukdom eller skada.

 

Jag har ett barnbarn, Kalle, som föddes med ryggmärgsbråck. Kalle föddes i princip in i en rullstol. Detta borde ju ha varit ett stort hinder, men Kalle har aldrig varit rullstolsbunden, han är rullstolsburen. Han spelar innebandy, är förresten svensk mästare tillsammans med sina lagkamrater. Han har körkort och kör själv till träningarna i Eskilstuna och matcher i både Göteborg och Stockholm. Kalle är tuff och har också en humor som ibland har förbluffat. Han var väl ungefär fyra år. Vi hade varit ute på en promenad och jag hade fått skoskav. När Kalle fick se det sa han, ”du farfar det där slipper jag”.

 

På bilden finns Kalles lag när de vunnit Nacka Trofé Cup

 


Funktionsnedsättning: min morfar

 

När min morfar var omkring 40 år gammal miste han synen. Han blev efter hand så synsvag att han inte kunde skilja natt ifrån dag. Såvitt jag vet så är det bara han som i min släkt haft någon allvarligare funktionsnedsättning. Men han hade ändå ett rikt liv. Jag har tidigare skrivit om det i Seniorbloggen (Tema: ”Tänk om”).  Ibland hände det att han om söndagarna kom promenerande hem till mitt föräldrahem som låg minst en kilometers skogsväg från hans bostad i byn. Min bror Arne har berättat att han en dag blev ombedd att följa med vår morfar när han skulle gå hem från oss. Medan de promenerade sa morfar till Arne: ” Om du sir e litta gran utmä vägen så kan du visa mej den. Ja’ tänkte ta mä mej nå’ra granrötter hem te göra korgar åv”. Arne hittade snart en fin liten gran strax bredvid vägen vilket han berättade för Morfar. Gubben tog fram den kniv som han alltid bar med sig och började riva i mossan runt granen. När han hittat en lämplig granrot skar han av den invid granen och började dra den upp ur mossan. En del rötter var flera meter långa. Trots sin funktionsnedsättning var Morfar duktig på att fläta korgar.

 

Han kunde spela fiol också. Jag ärvde hans fiol och nu har mitt äldsta barnbarn Amanda, 15 år gammal, fått den och hon använder den flitigt eftersom hon spelar folkmusik. Hennes tre mindre syskon spelar också fiol. Det där intresset har de kanske fått via mig från morfar.

 

Själv hade jag som liten inga som helst begrepp om vad det var för fel med morfars syn. Jag föreslog mina föräldrar att skaffa glasögon till morfar så han skulle kunna se men de bara skrattade åt mig. Glasögonen på bilden ovan har skänkts till museet av polismyndigheten i Eskilstuna. De har lämnats in till polisen som borttappade.

 

Men det händer också att funktionsnedsättning kan vara bra. För många år sedan skaffade min fru och jag ett tjugotal tuppkycklingar som vi tänkte förda upp till gödkycklingar. De var nattetid instängda i ett litet hus av enkla bräder med en liten hönsgård utanför. Varje morgon vid fyratiden satte dessa tuppar igång att gala. De var synnerligen högljudda och vi kallade dem för ”galningarna”. Några tiotal meter från tupphuset bodde då våra trivsamma grannar. De var sommargäster från Stockholm. Vi frågade dem naturligtvis hur de upplevde galningarna. Då sa frun att det alls inte upplevde några störningar från tupparna. ”Både Henry och jag hör ju väldigt dåligt så vi har inte hört något!”

 


Mårten gås: Martin av Tours

 

En gång i mitt liv har jag varit med när Mårten Gås firades - det var runt 1970 och jag var elev på Skinnskattebergs folkhögskola i Västmanland. På den tiden var jag vegetarian så jag "slapp" både svartsoppan och gåsen...

 

Förmodligen har traditionen att äta gås på Mårtens afton funnits sen 1500-talet. Men i Skåne blev Mårten Gås först känt på 1800-talet. Mårten Gås firas för att hedra det Romerskt/ Katolska  Helgonet Martin av Tours, som föddes ca 313 i dagens Ungern och dog den 8 nov 397 i Gallien Pannonien - en stad i centrala Frankrike.

 

Martin av Tours var först soldal och blev senare munk. Som munk mötte han en tiggare och gav honom halva sin mantel... Mantel betyder Pallium på latin och därifrån anses vårt morderna begrepp Palliativ vård.

 

Förr firades Mårtens afton i hela vårt land men idag är det mest förknippat med Skåne och delar av Europa. Kanske var det så att man förr kokade Gåsen i en fin stekgryta? En gryta av gjutjärn med lock, precis som den som finns i Museets förråd. Grytan är tillverkad av Husqvarna Borstfabrik i Husqvarna och givaren heter Roger.

 


Mårten gås – krås som jag aldrig smort

 

Sedan midsommar i år är jag en ny och lättare människa genom ett begränsat matintag.

 

Grunden lades vid en veckolång vistelse på Gotska Sandön dit all mat fick medföras. Det fanns inte en sillrump att inköpa inte heller godis eller andra onyttigheter. Dvs ingen möjlighet till traditionellt, spontant småätande utan hela tiden ett planerat och kontrollerat matintag. Konsekvenser av denna flygande start mot ett bättre liv är att ledbelastningen avtagit, byxanspänningen minskat och livslusten ökat. Smaskens för en överviktig, f d matmissbrukande senior!

 

Jag har aldrig haft någon god relation till betydande delar av svensk mattradition. I vart fall inte till intag av surströmming och gås. Jag hoppar också gärna det dignande julbordet även om vissa delar av detsamma brukar konsumeras med stor behållning.

 

Den nu aktuella gåstraditionen beskrivs i Wikipedia på följande sätt:

 

På en klassisk gåsamiddag severas svartsoppa som förrätt, därefter gåsen, och till sist skånsk äppelkaka som efterrätt. Denna meny skapades av krögaren på Piperska muren i Stockholm under 1850-talet. Kombinationen blev populär och övriga krögare var inte sena med att ta efter. Innan den klassiska mårtensmenyn kom till Skåne åt man lutfisk till förrätt följt av själva gåsen och avslutningsvis risgrynsgröt till efterrätt.”

 

Jag vet alltså inte om en traditionell gåsamiddag skulle falla mig i smaken. Troligen skulle min känsliga mage slå bakut. Jag har ju testat Confit de Canard i Frankrike med avskräckande resultat. Så varför skulle en fet gås tilltala mina smaklökar och kunna förenas med god magstatus? Lite nyfiken är jag dock. Jag ska passa på att intervjua min gode vän, som ätit gåsamiddag i Lund i allhelgonahelgen.

 


Mårten gås: Inte bara i november

 

I Skanör, längst västerut ut på den skånska sydkusten, finns landets troligen enda markerade övergångsställe för gäss. Det leder för övrigt rakt in i Skanörs Gästgifvaregård, ett kulinariskt mål för personer med goda löner och jobbskatteavdrag.

 

   Nu är det nog inte meningen att gässen ska marschera rakt in i köksgrytorna i anslutning till utsvävningarna på Mårtens Afton då svartsoppan är obligatorisk förrätt. Nej övergångsstället är till för de gäss som fritt spatserar omkring på de idylliska gatorna under sommaren för att förnöja turisterna. Faror med BMW- eller Porsche-emblem finns förstås. Så för säkerhets skull vallas dessa gäss av en liten gåsapåg eller gåsatös försedd med käpp. Möjligen ser käppen ut som på bilden ovan, även om jag betvivlar att den (som bildens påk) är tillverkad av hajryggrad.

 

   För övrigt har även midsommar gås-anknytning i Skanör. Då går nämligen Gåsaloppet, 757,1 meter längs Östergatan fram till Rådhuset. Förr i tiden var det faktiskt riktiga gäss som sprang. Men sedan 1984 tävlas det i 6-mannalag (där minst två måste vara kvinnor) som går i  ”gåsrad” efter varandra på långa specialskidor. En dråplig tillställning, åtminstone för åskådarna. 

 

   Härav följer att gäss är aktuella i denna skånska pärla året om. Även om den 9 och 10 november är en höjdpunkt.

 


Mårten gås: Vildfågel kan ersätta tamgåsen

 

Att fira Mårtens gås är ursprungligen en urgammal fransk sed som spred sig i övriga Europa. I dagens Sverige är gåsätandet på Mårtensafton främst en skånsk tradition. Längre tillbaka i tiden födde man upp gäss långt upp i landet. De slaktades i början av november när deras fettlager var som störst. Då tamgåsuppfödningen i landet nu tynat bort kan vilda gäss kanske vara en ersättning. Sörmland har ett stort bestånd av grågås, den art som faktiskt är anfader till tamgåsen. Det pågår just nu en informationskampanj om viltmatens förträfflighet och även om det i huvudsak handlar om kött från annat vilt kan väl menyn varieras med vildgås.

 

Jakt med bulvaner på gässens betesplatser t.ex nysådda höstgrödor eller stubbåkrar sker med dessa gåsattrapper utplacerade på fälten för att locka fåglar inom skotthåll. Jägaren håller sig i närheten, väl gömd, eftersom gässen har en utomordentlig god syn. Vid jakt efter sjöfågel, som med långvarig tradition förekommer utmed sörmlandskusten, lockar man på samma sätt med konstgjorda fåglar lagda på vattnet, s.k vettar. På bilden syns sådana av olika sjöfågelarter.  De är inlämnade 1982 av Alrik Söderlund, Krampö i Sörmlands skärgård. Han tillverkade dem själv men ärvde också vettar av sin farbror Otto Söderlund, född redan 1867 och boende och verksam på Krampö under lång tid.

 

I Sörmland kan grågåsbeståndet beskattas mer än vad som sker idag. Detsamma gäller kanadagås.

 

Hanteringen av vild gås blir lite annorlunda än för den tama arten.Gäss behöver hänga flera dagar och ungfåglar ska det vara om man tänker steka. Numera är det brukligt att skära ut bröstbitarna. Skrovet och låren kan man använda till en god fond.

 


Mårten gås: Hur man har ihjäl en kalkon

 

Mårtensafton är en högtid som firas den 10 november. Högtiden firades förr i hela Sverige men numera mest i Skåne. För egen del har jag varit med om att fira denna dag endast ett par gånger. Min gode vän, Christer, och jag lagade en klassisk gåsamiddag en gång sent 1950-tal för att bjuda våra flickvänner på en överraskning. Vi kokade svartsoppa enligt ett gammalt recept. Någon gås fick vi inte tag på så vi fick nöja oss med en anka. Det hela blev mycket lyckat.

 

Firandet av Mårtensafton är ju inte så vanligt här i Mellansverige. Far min var hönsfarmare och några gäss hade han inte tid med. Däremot skaffade han några kalkonkycklingar till gården år 1950. De var mycket känsliga när de var små så flera av kycklingarna dog. Men några växte upp och blev stora. Tupparna var högljudda och ”gogglade” vilt kring husen till förtret för grannen vars ridhäst blev skrämd av oväsendet. De åt också upp alla vindruvorna på de vinrankor som kära Mor hade planterat vid förstubron. Det var gjort på några få obevakade minuter.

 

En sommar för bra många år sedan skaffade min fru och jag några kalkoner på gården. De var fjorton stycken och väldigt trevliga men väsnades förstås som kalkoner gör. De växte sig väldigt stora och tupparna vägde över 15 kilo levande. Men så småningom måste de ju slaktas. Det var äventyrligt. Jag funderade länge på hur jag skulle få livet av dem. Men så kom jag på lösningen. Jag tog en gammal jutesäck (liknande den på bilden ovan) och klippte bort ena nedre hörnet.  Med lite hjälp lyckades jag stoppa in kalkonen i säcken och lät huvudet sticka ut genom hålet som jag klippt upp. Säcken knöts sedan ihop och hängdes på en spik så att kalkonen hängde fritt upp och ner. Efter bedövning med ett slag i huvudet med en kraftig pinne kunde jag sedan avbloda kalkonen. Det var inte någon trevlig syssla men jag var ju tvungen!

 

Kalkonerna skulle ju sedan plockas på sina fjädrar och tas ur. Genom att doppa dem i hett vatten lossnade fjädrarna och kunde lätt plockas bort. Medan vi höll på med detta arbete kom ett par trevliga flickor från Jehovas vittnen på besök. De ville kanske berätta lite för oss om sin tro men de kom tydligen av sig. De såg med stort intresse på hur vi jobbade och stannade ett par timmar. Sedan lämnade de några skrifter och for iväg.  

 

Det blev många härliga middagar av dessa kalkoner. 

 


Mårtens gås: En tradition som är styrkande

 

På kvällen den 10 november bänkar sig alla som bor i södra Sverige, Danmark och hela norra delen av den Europeiska kontinenten för att fira Mårtens Afton. Traditionen har funnits över hela landet men har tydligtvis dött ut norr om Hallandsåsen. Den nuvarande menyn komponerades av en källarmästare i Stockholm någon gång i mitten av 1800-talet. Menyn skall bestå av Svartsoppa (flytande pepparkaksdeg), stekt gås och Skånsk äppelkaka. Varför man firar Mårtens Afton med en stekt gås är något som man inte är helt överens om. Att den helige Martin är med på något sätt är man nog överens om. På något ställe kunde jag läsa att en syndare försökte att avkorta pinan i skärselden genom att skänka några gäss till ett nunnekloster på Martins dag. Det som jag själv tror mest på är följande som jag hittade på nätet. Årets vin skulle provsmakas denna dag. Alla ni som smakat Beaujolais Nouveau förstår att man måste ha något extra gott att äta till det nya vinet. Enligt min egen åsikt är det mord på god smak att till god stekt gås dricka ett vin som inte är helt färdig. Årets nya vin är troligtvis inte färdigjäst den 10 november.

 

Jag föredrar menyn utan Svartsoppan och med en god Bourgogne som dryck. Till äppelkakan föredrar jag vispad grädde och gärna ett glas Sauternes.

 


Mårten gås: Med svek och lånta fjädrar

 

Så här skriver Selma Lagerlöf i ”Nils Holgerssons underbara resa”:

 

  Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, sänkte de sig mot jorden och ropade: Kom med! Kom med! Nu bär det till fjälls. Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt förståndigt: Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra som vi har det.

 

Undrar vad de tänkte längre fram, på hösten när de blivit välgödda och skulle slaktas? Mårtensafton och gåsätandet hör ihop med 370-talet och sveket mot helige Martin av Tours. Han kröp in bland gässen på en gård för att slippa bli biskop. De dumma fåglarna kacklade, gömstället avslöjades och den f.d.  romerske soldaten tvingades ta på sig ämbetet. Folket jublade. Martin dog år 397, den 11 november, och dagen före, fast 1483, föddes Martin Luther - ännu ett skäl att laga till en stek.

 

  Den som har en oplockad gås börjar med att reda ut vissa kontaktknutar och använder sedan stråna till lampskärmar och fiskeflugor. Pellerinen på bilden kan inspirera till riktiga konstverk. Den är gjord av en påfågels dräkt och borde få tamgåsen grön av avund. Fjäderarbetet kommer från Indien, hemfört av timmermannen August Andersson, död 1939. I slutet av 1800-talet monterades det till en vacker krage. Titta på färgerna, vecken av siden!  Det är förstås otänkbart att det här plagget skulle användas vid en Mårtensfest, men om – vad händer när någon stänker ner fjädrarna med fett, svartsoppa eller alkohol? Hoppas påfågeln är tålig som en gås, den som man kan hälla vatten på.

 


Fars dag – sexistiska presenter, nej tack!

 

Det var inte jag som valde skyltdockan Lisa. Det var en av bloggkamraterna, som i min frånvaro valde ett föremål med klart provocerande potential inför årets ”fars-dag”.

 

Lisa kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs. Detta pencillinkokeri ”peakade” i mitten av 1980-talet. Aktien steg mot nya höjder, huvudägaren/VDn Refaat El-Sayed blev ”Årets svensk” 1985 och 142 anställda fick konvertibler i företaget värda flera miljoner per anställd. Fallet blev stort för många när direktörens/miljardärens doktorshatt visade sig vara en myt. En tilltänkt affär med AB Volvo sprack. Dessutom hade företaget länge negligerat gällande miljövillkor och förpestat såväl luftrum som Mälarens vatten. Aktien rasade på börsen, direktören fick sex års fängelse för bokföringsbrott m m och de anställda blåstes på guldet och fick återgå till en mer normal löntagartillvaro. Företagsledningen dömdes dessutom till dagsböter för miljöbrott i Eskilstuna tingsrätt.

 

Skyltdockan Lisa symboliserar på ett sätt dåtidens unkna matchokultur. Den är målad med tuschpenna troligen medan den stod i herrarnas omklädningsrum i Strängnäsfabriken. Hur den hamnade där kan man undra. Någon uppgift om detta finns inte i museets dokumentation. Inte heller framgår om det fanns någon ”underbar, uppblåsbar Barbara” i nyss nämnda drängkammare.

 

Inför Fars dag har jag inga större förväntningar. Brukar inte få varken skyltdockor, kalsonger eller slipsar i present av mina fyra välartade ungdomar. De vet att ”pappsen” inte skulle uppskatta varken en sexistisk present eller applådera någon mer traditionell uppvaktning. Han är så nöjd om han får ett telefonsamtal och får tillfälle att utbyta lite dagsaktuella tankar och berätta några små anekdoter för lyhörda öron. Vi får se hur det blir i år!

 

Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

Fars dag: Gåva man aldrig fick

 

Fars dag, dagen då man i småskolan skulle rita något till far. Far låg någonstans i Sverige, det var under krigsåren. En kanon vore väl lämpligt åt en militär. Fröken tyckte inte så, det blev en vanställd blomma.

 

Så blev man själv far, farfar och morfar och fick teckningar. Alla barnbarnen måste vara kattvänner. Jag har ett antal katteckningar, sittande katter, liggande katter, katt med moln på huvudet och katt med hatt. Under åren har det också blivit böcker, strumpor, vantar, kallingar, skjortor och slipsar. Men, men jag har aldrig, säger aldrig, fått en hembränningsapparat. Enligt vad som står på en banderoll på bilden är ”Vodka bra men hembränt bäst”. De gånger jag smakat någon stark dryck har det varit vodka så det är omöjligt för mig att göra ett uttalande i denna smakfråga. En sådan apparat som den på bilden ser inte speciellt förtroendeingivande ut. Hemsnickeri i hembränningsbranchen?

 

Apparaten är faktiskt en hembränningsapparat. Polisen hittade den i en lägenhet i samband med en husrannsakan. I samma lägenhet fanns det vid samma tillfälle två hinkar med mäsk. För händiga människor och hobbybrännare kan jag berätta att apparaten finns på Muséets förråd Raspen där den kan besiktigas för smärre tekniska innovationer. Innan apparaterna används bör man dock ha sökt tillstånd hos myndigheterna. Synd om privat företagsverksamhet skall tvingas upphöra på grund av polisens ingripande.

 

 
Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

Fars dag: symbol för en svunnen tid

Legendariska Börjes Kläder i Nyköping hade naturligtvis en uppsjö av slipsar, standardpresenten till far i huset under den tid när Fars Dag celebrerades mer än idag. Ovanstående ”herrslips i mörkblå polyester med mönstrade medaljonger i ljusblått respektive orange och vitt, fåglar och blommotiv samt ljusblått nylonfoder” är ett bra exempel.

 

   För närvarande synes slipsförsäljarna ha det knapert.  Få män anser det mödan värt att knyta denna snara runt halsen.  Många vet nog inte ens hur man gör. Till och med statsministern avlägger studiebesök på skolor och vårdinrättningar med uppknäppt, slipslös skjorta.  Endast vid statsbesök och högtidliga TV-debatter kommer Fars Dags-presenten till användning.

 

   Kanske kommer slipsmodet tillbaka. Så är det ju när trendsättarna vill få oss att konsumera mera. Då kan det vara tryggt att veta att slipsen på bilden faktiskt är tvättbar och sålunda värd att plocka fram och fräscha upp.

 

   Men som Fars Dags-symbol har slipsen absolut tjänat ut.

 

 
Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

Fars dag: Tid för bad och skämt

 

Den svenske pappan har haft en egen dag  sedan 1931. Hans förfäder njöt av annan uppmärksamhet så här på hösten eller åtminstone till jul. De fick bada först! Vid tvagningsdags var det nämligen husfars rätt att krypa ner i ett stort kar fyllt med varmt och klart vatten. Sedan han tvättat sig gick turen till hustru, barn och tjänstefolk i en lång rad. Hur rent var vattnet för minsta pigan?

 

   Far och bad ger mig en assocciation till den tid då svärord var förbjudna, åtminstone i min familj. Jag minns hur jag som 7-8 åring en dag hjälpte mamma i köket, misslyckades med något och utbrast:”Far ända in i baljan!”  Mamma gav mig bannor! Så där säger man inte!

 

  Jag förstod inte varför hon blev så upprörd. Vid den här tiden skrattade man rätt hjärtligt åt crazygänget Tre Knas, med Gunnar ”Knas” Lindkvist, Nils Ohlson och Carl-Gustaf Lindstedt. Gruppen bildades 1942 och slog igenom med just ”Det ringer det ringer… ” där ju Far finns med, både som person och verb. 

 

  Baljan då…  ja den var kanske i zinkplåt och hade två handtag som på bilden. Kärlet tillhörde en gång urmakare Ernst Karlsson och skänktes till museet av sonen Göran Kallerhult.

 

 
Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

RSS 2.0