Fars dag: firades med en figurin

 

Veckans tema var Farsdag..... Det blir förstås kopplat till min egen barndom, eftersom mina föräldrar älskade att fira allt som firas kunde...

 

Mina syskon och jag samlade ihop våra pengar och gick i samlad trupp till Bagarmossens centrum Lagaplan. Där fanns en bosättningsbutik och vi letade länge innan vi hittade något lämpligt.... Vet inte om det var så lämplig present, men vi köpte alltid porslinsfigurer. Antar att vi tyckte de var fina... Så till varje bemärkelsedag gick vi dit och handlade någon prydnadssak. Det var ju både födelsedagar, morsdag, farsdag, jul och deras bröllopsdag som skulle firas.. Det underliga är väl att nu när vi tömde vårt barndomshem så hittade vi inte några porslinsföremål-undrar vad det kan betyda???

 

Farsdag firades första gången i Spokane, Staten Washington den 19 juni 1910. Ett initiativ av Mrs John B Dodd i Sponkane, som ville hedra sin pappa som själv uppfostrade 6 barn då hans fru dog i barnsäng vid sista barnets födelse. I Sverige firar vi Farsdag den andra söndagen i november sedan 1931, precis som Finland och Norge också gör. I en del andra länder firar man även sina förfäder vid denna dag. 

 

Vet att många brukar fira Farsdag, med en ny slips - men så var det inte i min familj - utan den fina keramikgruppen föreställande Rödluvan och vargen i naturtrogen omgivning är en fin symbol för de gåvor vi gav vår far. Museet har fått den i gåva av Thorborg Wahlberg från Malmköping och den är tillverkad 1966.

 

Mycket här hänt sen den tiden och nu när både mamma och pappa lämnat jordelivet så firar vi inte Farsdag på samma sätt.. Men nog vore det mysigt att skapa en tradition där jag och mina syskon träffas runt Fars dag, äter lite gott, umgås och kanske går till graven!!

 

Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

Fars dag: en fest för familjen.

Märkligt att Fars Dag går så obemärkt förbi fast det är en mångårig tradition, hos oss sedan 1931, och finns i mång länder.  Annonser om presentartiklar undgår förstås ingen, men dagen har blivit en ren familjeangelägenhet, ett tillfälle för barn att uppmärksamma och fira sin far.

 

I minnet kan jag se de teckningar jag ritade till pappa, föreställande något han ville ha eller uppskattade. Det var allt vad han fick. Pengar att köpa något för hade jag inte. Egentligen var det mor som uppvaktade med hembakad tårta på eftermiddagen. Till den serverade hon kaffe och likören Apricot Brandy. Förmodligen kände han en smula högtidlighet den där dagen och tog sig rätten att riktigt koppla av, gärna med en bok. Han satte sig i vardagsrummet i den bästa fåtöljen – inte lika elegant som den NK-tillverkade på bilden, men ändå.

 

Varken jag eller mina egna barn ser Fars dag som någon större tilldragelse.  Visst, under småbarnsåren kom de faktiskt också med en färglagd teckning eller en nedskriven vers och det var ju roligt. Nu är de vuxna och brukar gratulera över telefon. Vi har fest vid många andra tillfällen under året till glädje för hela familjen.

 

Det känns som om Fars bemärkelsedag är på väg att fasas ut eller åtminstone minska i betydelse. Orsak kan vara mer uppsplittrade familjeförhållanden och boende på skilda håll. Förr levde generationerna mer inpå varandra och uppvaktning vid sådana här tillfällen föll sig enklare och mer naturligt.

 

 
Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!

Fars dag - onödigt fjäsk?

Snart är det fars dag. Detta vill seniorbloggarna uppmärksamma genom veckans tema!
 

 

Fars dag, som i Sverige infaller andra söndagen i november, har liksom Mors dag skapats efter amerikansk förebild. Mrs John Bruce Dodd i Spokane, staten Washington, ville år 1910 hedra sin far som blivit änkling då modern dött i barnsäng i samband med sin sjätte förlossning. Seden att fira Fars dag kom till Sverige 1931.

 

Väldigt många länder har traditioner med firande av Fars dag men datum varierar stort i de olika länderna. Förutom Sverige så är det bara Estland, Finland, Island och Norge som firar andra söndagen i november. År 1963 samlade Nordiska museet in uppgifter om mors- och farsdagsfirande. Här framkom att många äldre till en början var negativt inställda till firandet som uppfattades som ”onödigt fjäsk”. Firandet spreds via tidningarna och skolorna. Barnen fick extra teckningstimmar för att tillverka gratulationskort med flaggor och blommor som populäraste motiven. Själv minns jag från min tid i folkskolan att vi alltid fick göra teckningar att ta hem till mors- och farsdagarna.

 

Det föremål som valdes ut åt mig till tema Fars dag var en så kallad strålaflaska, som inköptes av museet år 1916 av A A O Sandberg i Nyköping. Se bilden. Där fick jag lära mig något nytt. Den kallas också jungfruflaska och är en sorts brännvinsflaska utformad ungefär som ett timglas ibland med smala glaskanaler kring ”midjan” och med glasdekorationer på utsidan. Dessa flaskor, som tillverkades under 1700- och 1800-talen, var populära. De gav ifrån sig ett kluckande ljud när supen hälldes upp.
 

Mörker: en Vespa med sprucket lyktglas utlöser tankar kring mentalt mörker

 

En kort presentation hämtad från museets dokumentation:

 

”Röd vespa "Poplino Primavera" med svart konstlädersadel. Detaljer av rostfritt stål, handtag av grå plast. Sprickor i framljusets glas. Kontrollbesiktningsmärke 1976. Formen är en typisk representant för fordonsdesign på 1900-talets mitt. Den första vespan konstruerades 1946 av en italiensk tidigare helikopterkonstruktör vid namn Corradino D´Ascanio. Vespan som fordon användes mycket i efterkrigstidens Europa. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen. Diverse arkivhandlingar föreligger, registreringsbevis från 1968 och framåt, instruktionsböcker mm.” Du kan läsa hela berättelsen om Vespan här!

 

Den här beskrivningen är klart intressant och triggar mitt nyfikna sinnelag. Hur har jag kunnat undvika att så länge intressera mig för gode vännens Vespa?  Ja, han kallar den så men är det verkligen en äkta Vespa? Hur har han kommit över en dylik raritet? Har han använt den under sommaren 2012? Och vad har han för framtidsplaner för dyrgripen?

 

En förklaring till att jag hittills inte vet svaret på alla frågor kring vännens Vespa är sannolikt en mental blockering. Den kan härledas till den dystra tid i mitten av 60-talet då jag genomgick motorutbildning i den svenska ”Nittiettan Karlsson-armén”. Sedan dess har jag satt en ära i att inte vara särskilt intresserad av grabbig fordonsnostalgi. Det finns enligt min personliga fördomskatalog redan alltför många nördar på denna maskulina bastion. Jag nöjer mig med att vara idrottsnörd avdelning fotboll, golf och längdskidor.

 

Men nu gäller det en kulturhistorisk klenod. Det här får bli ett utredningsfall i syfte att  upplysa mitt totala Vespa-mörker. Det ska bli ett sant nöje. Jag har bestämt mig. Jag startar med en SMS-fråga till min gode vän.

 


Mörker: vilket ljus?

 

Veckans tema är mörker, ganska naturligt just nu när mörkret tidigt lägger sig över vår stad och vi tänder våra lampor och ljus. Onekligen går tankarna till mina förfäder - hur gjorde de när mörkret la sig över det lilla torpet??

 

Tänker på min pappas morfar när jag ser den fina fotogenlampan. Han som var skräddare långt inne i den mörka skogen, på 1880-talet. De hade många barn som skulle försörjas och när det femte barnet föddes dog fru. Tände han sin fotogenlampa med kosmos brännaren för att kunna sy några timmar till? Berättade han sagor för barnen när mörkret lagt sig och man samlades i ljusets sken?? Kanske berättade de sagorna som min pappa ofta berättade för mig och mina syskon, sagor av HC Andersen mfl. Eller så hittade man på olika sagor, sk folksagor som alltid börjar med : Det var en gång.....

 

Det är något alldeles speciellt att samlas runt ett levande ljus eller fotogenbelysning. Det har en värme som vårt elektriska ljus saknar-man känner en närhet och det blir lite spännande när lågan fladdrar i vinden... Kosmos brännaren hade bred platt veke som formades till en cirkel. Den var populär eftersom det gav ett bra ljus som var välinriktat pga lufttillförseln och att  doften av fotogen var mycket svag. På 1860 talet kom den första fotogenlampan. Den fick ett stort uppsving under det Amerikanska inbördeskriget under 1861-1865.

 

Tror nog att vi släcker lamporna hemma i kväll och njuter av lite levande ljus och en brasa i kakelugnen-känns riktigt lockande!!

 


Mörker: Ger många associationer

 

Dagens tema blev ”Mörker”. Jag fick genast flera associationer. Bland annat minns jag hur det var under andra världskriget. Då var mörkläggning påbjuden trots att vi bodde i glesbygd. Inte en gnutta ljus fick sippra ut från husen. Det var svarta rullgardiner för fönstren och i hönshuset och ladugården fick vi sätta upp säckar för fönstren för att hålla ljustätt. Visst var det oroligt men lite mysigt också. För övrigt är den ficklampa, skänkt av Sten-Hugo Johnsson i Nyköping, som valdes ut till mig från museets samlingar lämplig i samband med mörkläggning eftersom den är försedd med ett mörkläggningsskydd för glödlampan. Vid min militärtjänstgöring 1958 fick vi kvittera ut varsin ficklampa av den här typen.

 

Under kriget fanns också något som kallades för flygfyrar. Om man en mörk höstkväll stod på farstubron hemma så kunde man se en roterande ljuskägla vispa förbi ovanför skogen i öster. Käglorna vispade på ett särskilt sätt lite fram och tillbaka – de hade ett speciellt rörelsemönster i sin rotation. Enligt Wikipedia användes flygfyrar i Sverige under 1930-talet utefter flyglederna (”flygstambanorna”) Stockholm-Malmö och Oslo-Göteborg-Malmö där de bildade pärlband av 15-20 m höga master på 2 till 3 mils avstånd från varandra. Under 1940-talet avvecklades dessa anläggningar men det finns fortfarande ett par flygfyrar bevarade som museiföremål i Norrtälje och Norrköping.

 

Mörker kunde också användas för att ”dressera” hönsen. Vi hade ett ganska nybyggt hönshus med några hundra höns i. Under den mörka årstiden måste hönsen ha bra lyse. Taklamporna tändes vid 4-tiden på eftermiddagen med hjälp av en svart rund ströbrytare i köket ovanför pappas plats. Klockan 8 var det sedan dags för hönsen att flyga upp på sina sittpinnar. Då knäppte pappa om ljuset med en annan ströbrytare och det blev halvskumt i hönshuset. Då flög hönorna upp på sina pinnar och gjorde sig beredda för natten. Efter en halvtimme släckte pappa i hönshuset. Jag minns fortfarande hur man skulle ställa strömbrytarna för att få hel- och halvljus där.

 

Ibland hände det att man som liten pilt ville läsa en bok i sängen i mörkret på kvällen fast man inte fick. Då gjorde jag mig en ficklampa av en brädbit med hål i för linsen och reflektorn och en böjd plåtbit bakom som skydd för 4.5-voltsbatteriet samt en vippströmbrytare. Jag fick ihop alltsammans och lyste gjorde det. Jag kröp under täcket med min ficklampa och började läsa.  (Enligt vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen kan sådan användning av ficklampa kallas för ”fickla”!) Jag läste en stund men snart började lampljuset att tyna bort och slockna. Jag blev sur och somnade. Efteråt fick jag veta att jag kopplat sladdarna fel. Istället för att koppla strömbrytaren så att strömmen bröts helt till glödlampan hade jag totalt kortslutit batteriet. Pappa hjälpte mig och sedan sa han: ”Du har tydligen gått för tidigt från mästar’n, du”! Sedan lyste ficklampan!

 


Mörker: Ibland är det önskvärt att ljuset vore släckt

 

Att använda en brandsläckare för att släcka ett ljus vore nog övervåld. Men när ljuset släckts då härskar mörker. Det finns till fällen då mörker är önskvärt.

 

För ungefär 40 år sedan hade jag köpt ett enklare spegelteleskop. Astronomi är ett intressant område. Man kan i ett teleskop se det man inte kan se. Skulle man råka se en supernova kan den bli döpt med ditt namn, tänk er XXP1971TOFT, ett elegant namn. Jag och barnen, Pia och Thomas, åkte ofta ut på Jogersö. Där var det helt mörkt. Vi såg Saturnus ringar, Jupiters månar, bergen på Månen, Andromedagalaxen och mycket annat. Det var vinter när vi började och då var det mörkt. Sedan blev det vår och sommar och tidig höst, och sedan kom höstmörkret. Vi packade in teleskopet i bilen, nu skulle vi fortsätta våra astronomiska studier. Totalt misslyckat. Någon inom kommunen hade installerat belysning på Jogersö. Knappt en stjärna syntes, bergen på månen var bara skuggor. Vi tröttnade, jag sålde teleskopet men talade inte om för köparen att Jogersö var förstört av gatubelysning. Som avslutning på min astronomiska berättelse tänker jag vända på ett uttryck som är ganska inne.

 

Förbanna inte mörkret tänd ett ljus. Förbanna ljuset och se till att vi kan få lite mörker.

 

OBS. Brandsläckaren kan inte släcka gatubelysning men den är snygg.

 


Mörker: Camera Obscura

 

Latin är ett dött språk som jag inte behärskar. Men att camera obscura betyder mörkt rum ingår i en sorts allmänbildning. Det är också benämningen på ”hålkamera”, enligt Nationalencyklopedin ”ett lådformigt optiskt instrument från vilket den moderna kameran utvecklats”. På ena sidan finns ett litet hål som ljusstrålar kan passera. Föremål utanför lådan i strålgången avbildas upp och ned på den motsatta väggen. Principen beskrevs för snart tusen år sedan. Långt senare försågs denna vägg med en ljuskänslig film.

   

Mörkt rum har också i många decennier krävts för att efter fotograferandet se till att denna film som det hette ”framkallades” och därefter kopierades till bilder på papper. Från början enbart svartvita, långt senare också i flera färger. Kamerorna utvecklades förstås, en vanlig modell för såväl proffs som amatörer var i flera decennier var den tvåögda spegelreflexkameran. En enkel dylik ses på bilden. Sedan tog småbildskameran över.

 

   Om detta kan man berätta för sina barnbarn. Möjligen lyssnar de andäktigt. Mer sannolikt är att de fingrar på sina smarta mobiler och snabbt tar ett stort antal digitala bilder av gamla farfar och messar den bästa, med kommentarer, till någon kompis på andra sidan jordklotet. Något mörkt rum är inte inblandat i sammanhanget, tror jag.

 

   Detta kallas teknikutveckling.

 


Mörker: Där finns det spöken!

Spöket på bilden liknar precis det som målades upp för mig i barndomen. En vålnad i vit diffus dräkt som svepte fram ur intet. Mina fyra äldre systrar gjorde sitt yttersta för att överträffa varandra i spökerifantasier. Och dettaefter att rullgardinen dragits ner vid sovdags – det hela byggde på mörkerrädsla. 1960 gjorde tre pojkar vid Nyköpings allmänna läroverk den här målningen och de kan tänkas att de en gång haft samma skräckupplevelser som jag. Man kan undra över anledningen att skrämma barn!

 

Det finns oändligt mycket att läsa om sådana här fenomen. Spöken lär ha existerat i alla kulturer i långliga tider och forfarande bygger många romaner, filmer och teaterstycken på historier om det övernaturliga.  Folktrons allra mesta gemensamma föreställningar handlar om att personer ”går igen” efter döden, den avlidnes själ eller skuggbild visar sig som en vålnad.  Personen ifråga kunde ha fått en brådstörtad död eller haftett osunt rövarliv och därigenom blivit gengångare. Tanken bakom skrämsel med spöken var nog att få människor till ett sunt leverne och därmed undvika uppkomst av vålnader.

 

En rullstol blev stående på vinden i vårt hem. Den hade använts av en halvbror som drabbades av polio och dog i unga år. För att komma till och från sovrummet måste jag gå förbi stolen. Jag minns hur jag med bultande hjärta sneglade mot den – utan att någonsinse en vålnad.  Systrarnas spådomar slog aldrig in.

 

Jag har övernattat ensam i både slott och herresäte och fått allvarliga förmaningar om spökerier. Men nej, några syner tydande på hemsökelser av avlidna personer har jag aldrig upplevt.

 


Mörker: En osalig ande söker ljuset

 

Hillvid Edhager (1912-2002) är tillsammans med maken Axel mest känd för en generös gåva till Oxelösunds äldre. För Sörmlands museum är hon konstnären bakom den här mörkbruna lerskulpturen från 1970. Den föreställer en urtidsmänniska, vilken sort är oklart. Är det en neandertalare så dog han ut för ungfär 30 000 år sedan. Bara en liten, liten gen finns kvar i nutidens folk.  

 

Så här på en hylla längs in i föremålsarkivet tycks den sittande mannen vara en av mörkrets osaliga andar, en gengångare, en gast som inte mår bra.  Kan han bli lite upplivad nu i Halloween-tider? Tänk om han lämnar källarmörkret, börjar skrämma folk och får fart på dem som ska besluta om museets nya läge. Det syns att han vill ut till ljuset vid gamla Svenox-området i Nyköping. Han håller tummarna för att flytten blir av. Jag gör likadant! Och kniper med tårna också.

 


Hemma hos oss - Kan en skål från Orrefors tänkas hamna i museets förråd?

I mitt vitrinskåp finns en samling av diverse glas- och keramikföremål. Här finns t ex en elegant kaffemugg från Sveriges Riksdag som  jag pratade mig till år 2000, när Riksdagens revisorer var på länsbesök. Här finns också bildens vackra, exklusivt dyrbara kristallskål från Orrefors, designad av Gunnar Cyren.

 

Hur har en så fin glaspjäs hamnat i mitt skåp? Jo, jag har fått den efter min framlidna hustru. Hon fick den år 1996 efter trettio år i statlig tjänst. Den överlämnades av landshövding Bo Holmberg vid en festlighet på Nyköpingshus. Inskriptionen lyder "För nit och redlighet i rikets tjänst" - ståtlig formulering, eller hur?

 

Utmärkelsen för nit och redlighet har anor från tidigt 1800-tal. Sedan ordensväsendet avskaffades är det den enda utmärkelse som mamma staten utdelar till sina trogna tjänare.  Kraven är att ha varit anställd  i någon form av statlig tjänst under minst 30 år. Fliten och skötsamheten är en given förutsättning även om bedömningen tillämpas generöst. Min hustru hade dock enligt både arbetsgivarens och oberoende bedömares uppfattning gjort sig ytterst förtjänt av utmärkelsen.

 

En rad frågor söker sina svar. Hur kan det t ex komma sig att statstjänstemännen måste meritera sig för utmärkelsen i hela 30 år? Motsvarande krav inom kommuner och landsting är ju endast 25 år. 

 

En annan fråga är hur det kommer att gå med glasskålen när Orrefors glasbruk sannolikt går i graven?

 

En tredje undring är hur många nyanställda inom staten som kommer att få utmärkelsen om 30år? I dagens rörligt, röriga arbetsmarknad kommer antalet mottagare att bli betydligt färre. En "tacksam" (!) besparing?

 

Som nybliven statspensionär - omgång två efter ett oväntat arbetsåterfall under 2012 - måste jag skryta lite. Jo, även jag har fått utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Jag valde en guldklocka och köpte en anknytande miniatyrmedalj. 

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - minnen från mormor och farmor

Oj vilket vitt och intressant ämne.... Hemma hos oss finns det många saker som har ett känslomässigt värde för oss... Min man har sin kontrabas och alla gitarrer, en cittra och ett antal flöjter förstås... Våra hyllor med både böcker och skivor är välfyllda.... Vi har förstås möbler så vi kan leva ett helt ok liv.

 

Men det viktigaste för mig är två små skålar.....små skålar som var fyllda med godis när jag var liten. En hos min mormor och en hos farmor innan den kom till mitt barndomshem. Mormor var min absolut bästa mormor -hon dog 1979, så jag minns henne så väl. Jag var ofta hemma hos henne, första barnbarnet var kanske speciellt??? Även som äldre var jag ofta med henne - tyvärr pratade vi inte så mycket om hur livet var förr, men hon lärde mig att älska hantverk och att allt kan lösas. På hennes bord stod alltid skålen - fylld med polkagriskarameller. Inget jag gillade, men då hade mormor alltid en kaka eller något annat till mig istället.

 

Skålen är enkel och locket är sen länge borta. Rosa rosor och under årens lopp har jag samlat på mig många andra porslinssaker med samma dekoration. På ett bord hemma hos mig står nu skålen och brevid har jag ett härligt kort på min mormor när hon rider på en åsna - en häftig mormor hade jag.... För min mormor var nog livet många gånger mer än tufft, en liten statarjänta som tidigt fick ta stort ansvar för alla sina syskon och tidigt jobbade hon som piga.

 

Den andra skålen är i glas och mässing. Ett mässingsunderrede med fyra ben och ett lock i mässing. Själva skålen är i glas och den är handmålad med gröna blommor. Jag minns inte när den stod i min farmors hem, inte så underligt för hon dog redan 1955. Min pappa fick skålen vid bodelningen och den har alltid stått på ett fint bord bredvid en Emmafåtölj. Alltid fick vi förmaningar om att farmors skål skulle vi vara försiktig med...

 

Farmor lärde jag aldrig känna, men min mamma sa alltid vänliga saker om "tant" -hon kallade min farmor så. Farmor miste sin mamma tidigt, hon var bara 2 år, nu har jag förstått att den mamma hon trodde sig ha - var hennes moster!! Tänk så många onödiga familjehemligheter som har kommit fram de senaste året - pga släktforskning.. Farmor träffade min farfar (som redan lämnat jordelivet när jag föddes) och de fick en helt annan miljö än mormor att leva i. De drev stora gårdar och jordbruk i Uppland. 

 

Än idag är skålen helt felfri och ibland fyller vi även den med godis. Emman står bredvid - en ny bodelning har skett och jag hade turen att dra den lott som gav mig den fina skålen... Så går livet vidare och jag hoppas våra barnbarn och framtida barnbarnsbarn vill spara några gamla minnes saker och ibland skänka det förgångna en tanke!!

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss: Tupperwarepartyn

Jag vet inte om det kommit in några Tupperwareprodukter på muséet. Om inte är det bara en tidsfråga innan det kommer in alla möjliga och omöjliga verktyg som skulle användas i kök och kylskåp. Skålar, stekspadar, tårtspadar, formar för mikron och om jag förstått det rätt även en sak får ångkokning i mikron. Flera av produkterna är funktionella och designen bygger oftast på gammal god husmorstradition. Av det jag sett av produkterna är det ett som jag ställt mig frågande inför. En liten grej med en spetsig och ganska vass hake. Detta verktyg skall användas för att underlätta skalning av en apelsin. Jag misstänker att den som har designat detta verktyg aldrig har försökt sig på att skala en Jaffaapelsin med skal med är mer än en centimeter tjockt skal.

 

Alla Tupperwares produkter säljs på speciella partyn, men också på nätet som second hand. Dessa partyn är sena tiders efterföljare till gårdagens syjuntor. En skillnad är att på syjuntan producerades förutom prat även ett arbete som utfördes av flitiga händer. Produkterna förmedlas nu av en pratglad människa med säljarsjäl. Jag vet inte om jag har fattat det rätt men en gammal ramsa dyker upp i mitt minne.

 

Köp grejor, köp grejor, köp grejor av mig. Köp inte av andra de lurar ju dig.

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - En (n)espressomaskin

Min farmor Albertina (född 1869) kommer jag främst ihåg för kaffelukten i huset. Ständigt stod pannan på vedspisen i hennes kök och puttrade, om någon skulle vilja ha en kopp att ”dricka på bit”. Kokkaffet kunde nog upplevas som garvsyra av känsliga magar, producerat på malda bönor som fick räcka i många timmar eller rentav dagar.

 

   När  bryggkaffet gjorde entré i det svenska folkhemmet på 1950-talet förändrades kaffevanorna. Allehanda bryggare med filter och glaskannor började med saluföras i  elbutiker som matvaruaffärer. Endast de mest traditionsbundna höll kvar vid kokkaffet.

 

   Men så började folk resa utomlands och fick smaka på espresso, cappuccino, cortado och andra kaffevarianter, framställda i stora maskiner. Sådana kom också till Sverige och hanterades  på restauranger och andra lokaler av en ny yrkesgrupp: Baristan.

 

   Men varför kunde man inte göra sådant kaffe hemma? Ja, det kunde man faktiskt, om man hade riktigt gott om pengar att inhandla en maskin för. Och naturligtvis kom en enklare variant, den så kallade nespresso-apparaten. En pryl för runt 2 000 kronor som matas med ganska dyra kapslar för snabbframställning av kaffe i hemmet. En sådan har nu gjort sitt intåg i det tolanderska hemmet. Den markerar ytterligare ett steg i det svenska kaffedrickandets historia och har därmed en given plats på framtida museihyllor.

 

  Och jag är tämligen övertygad om att detta inte är sista steget. Vad som komma skall har jag däremot ingen aning om.

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - ur mitt egna museum

 

Den här gången bestämdes temat till ”Hemma hos”… Vi skulle välja något föremål hemma och skriva vår blogg med utgångspunkt från detta. För egen del så råkade jag i grubblerier. Vad skulle jag välja? Jag har ju under årens lopp samlat på mig en hel massa prylar som jag sparat bland annat i ett litet museum på vinden. Jag tänkte på mina träslöjdalster från folkskolan från mitten av 1940-talet, exempelvis en liten blomsterhylla och en liten leksakskärra med hjul av runda solettaskar i trä. Skulle jag välja linbråkan från 1800-talet eller min isupptagningsutrustning med issåg, isgrind, istång och iskrokar. Kanske skulle jag välja min hästdragna vagn, en så kallad nämndemansdroska som jag fick i present för en massa år sedan efter att ha rustat en annan hästvagn åt min trevlige granne. Ett tag tänkte jag åka till bankfacket och ta hem den brudkrona i silver som jag gjorde till vårt bröllop. Den har använts av flera brudar! Till slut valde jag mina vevgrammofoner.

 

 Trattgrammofonen på bilden köpte jag på en antikhandel i Örebro i mitten av 1970-talet. Jag fick närmare 100 ”stenkakor” på köpet och dem har jag också kvar. Resegrammofonen till höger på bilden är en liten behändig sak också den inköpt i Örebro. Nedpackad i fodralet är den 28 gånger 12 gånger 5 centimeter och väger knappt 2 kg. På bilden är den uppmonterad med en stenkaka på med Bertil Boo som sjunger ”Drömmar av silver, drömmar av guld” till Åke Jelvings Ensemble. Skivtallriken är bara 6 centimeter i diameter så grammofonskivan måste skruvas fast vid spelning. På en liten oval mässingsskylt på grammofonen står det PATENTED – SWISS MADE.

 

Båda grammofonerna är fullt spelbara. Jag kommer att vårda dem ömt. Så har jag inte alltid gjort. Vi hade en vevgrammofon inbyggd i en fin trälåda i mitt föräldrahem. Jag spelade på den ibland men det fanns bara skivor med klassisk musik på och det tyckte jag var trist. Så jag plockade sönder grammofonen och gjorde en båtmotor av den till min egenhändigt ihopsnickrade träleksaksbåt. Tänk så tokig man kunde vara! En annan gång plockade jag sönder en fin liten bordsklocka med en speldosa i. Vid varje hel timma spelade klockan en liten fin melodi som jag fortfarande minns hur den gick. Vad jag sörjer den klockan!

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - Jakttroféer

I jägarhem förekommer ofta väggar dekorerade med jakttroféer. Hjortdjurens horn med pannben är vanliga men det kan också vara kranier eller skinn. Jag har horn från våra fyra hjortviltarter, älg, kronhjort, dovhjort och rådjur, men också djurdelar från andra viltslag, till exempel vildsvinsbetar. De flesta jägare sparar nog sådana föremål som minne av lyckade jakter och ser dem också som prydnader.

 

I historiebeskrivningar talas om att jägare placerades djurdelar utanför sin boning för att imponera och väcka intresse hos motsatta könet. Troféer symboliserade framgång och god försörjningsförmåga. Kanske var det så, men jag har då inte noterat någon speciell dragningskraft.

 

Hjortdjuren tappar årligen sina horn, nya växer fram och med stigande ålder blir hornuppsättningarna allt större och pampigare. Under de sista levnadsåren minskar hornmassan successivt. Älghornet på bilden har 21 taggar och är från en fyraårig tjur jag fällt. Med ytterligare fyra år på nacken hade det säkerligen varit ännu större.  Älgar har två horntyper, nämligen skovelhorn som detta och stånghorn som är mer greniga. Det finns också mellanformer. Stora horn ger högre status och honor föredrar att para sig med de mäktigaste individerna.

 

Numer förekommer en särskilt riktad troféjakt där djur i kapital ålder betingar oerhört höga fällavgifter. Män som eftersträvar dessa dyrbara jakttillfällen gör det möjligen för att imponera på varandra, visa att man har råd med den exklusiviteten.

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss: Alfapet – ett Wordfeud från förr

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?
 
 

 

När arkitekt Alfred M Butts var arbetslös på 1930-talet uppfann han korsordsspelet Scrabble, föregångaren till vårt svenska Alfapet, det som lanserades 1954 och såldes av Alga i cirka 40 år. Det var förstasidan på New York Times som fick bestämma antalet a, n och z och de andra bokstäverna som ska flätas samman till kluriga ord. 

 

  Nu har de gamla klassikerna fått en verklig utmanare, inte Algas nya Alfapet-variant, utan det nu så populära Wordfeud. Det spelas via en app till mobilen eller surfplattan.

 

  Som gammal älskare av Alfapet är man lite skeptisk mot den nya flugan. Visst kan man vänja sig vid att ha kända och okända aktörer miltals bort, men hur klarar man det etiska. I Wordfeud ges nämligen poäng för det mesta, böjda verbformer, genetiv-s, substantiv i flertal och bestämd form.

 

  Tänker Svenska Scrabbleförbundet agera? Knappast! Det godkänner numera ”alla ordböjningar” vid sina tävlingar!

 

  Är det är dags att gilla läget, skaffa ny mobil och prova ordet ”ordnördarnas” på de mest poänggivande rutorna?

 


I maktens korridorer - tungt, dyrt och elegant


Detaljbild på Nyköpings stadshus med sin marmorfasad. Bilden är tagen i samband med att delar av fasaden byttes ut.

 

Lite av maktens korridorer finns i ett av de finaste husen i stan. Ett av felen är att det ligger på alldeles fel plats. Det är synd att ett sådant mästerverk skall förstöra den fina miljön som finns runt Stora Torget. Jag tror att man redan från början visste att det var fel så därför försökte man att få det att smälta in i torgmiljö. Man tillgrep det antika knepet, klä in föremålet i Carrarramarmor. Men marmor är inte alltid den marmor som är den bästa. Det skall visst finnas 500 platser där man bryter marmor och det finns troligen mer än 20 olika sorter av marmor. Efter byte av fasadbeklädnaden nyligen får man hoppas på bättre hållfasthet på den nya marmorn. Men maktens korridorer är pampiga och respektingivande. Ur marmor uthuggna och varsamt polerade ledstänger i trapporna. All inredning som inte är marmor är av ek, tungt, dyrt och elegant. Bäst tyckte jag ändå att konstverken var. Extra roligt var att Bie Nordling hade ett verk på en av väggarna. Bie har flera verk i Nyköping som är värda att titta på. På Pelles Lusthus och HSB:s kontor finns det skulpturer av henne. På kulturnämnden finns Bie Norlings triptyk Jordens Frukter.

 

En sista fundering. Bananskalet på entretrappan var det ett utlagt politiskt knep som skulle följas av en pudel där man förklarade att snedsteget berodde på ett bananskal.

 

 
Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.

I maktens korridorer – här fattas beslut!

 

Modell över området som det såg ut innan stadshuset byggdes. Modellen står i stadshusets entre.
 

När jag flyttade till Nyköping 1973 var stadshuset nyuppfört. Det invigdes i december 1969 efter en långt utdragen process, som bland annat omfattade en nordisk arkitekttävling. Bland alla 146 förslag var det de danska arkitekterna Jean-Jacques Baruël och Paul Niepoort som segrade. Som inspiratör nämns bl a den store Alvar Aalto, som enligt expertis står i särklass bland nordiska arkitekter. Jag kommer ihåg att många på 70-talet förfasade sig över ”detta främmande inslag i stadsbilden”. Som lekman på området kan jag förstå synpunkten. Men ser man bilden hur det såg ut förut med en Konsumrestaurang, som närmsta granne till det fina Rådhuset minskar denna förståelse drastiskt. Numera kan jag t o m tycka att stadshuset borde ha status som byggnadsminne.

 

Mitt förhållande till Stadshuset är något kluvet. Som fritidspolitiker har jag tillbringat åtskilliga sammanträdestimmar i huset. Första vändan var 1992-1994. En dyster period i opposition, med en osäker allians i majoritet som var helt i händerna på tjänstemännen. Kommunen hade en period med en extrem beställar-utförarmodell, som minst av allt befrämjade demokratin. Väsentliga beslut fattades i regel inte i sammanträdesrummen utan i tjänstemannamodulerna.

 

Sedan snart tio år har jag fungerat som socialdemokratisk ersättare i utbildningsnämnden (numera nämnden för utbildning, arbetsmarknad och integration). Det är naturligtvis trevligt att ingå i majoriteten och i någon mån kunna påverka beslutsfattandet. Till detta bidrar också att den extrema  beställar-utförarmodellen modifierats och stärkt politikernas möjligheter till inflytande. Men de tunga ekonomiska besluten om t ex gymnasieskolans lokaler och personal fattas av kommunstyrelsen. Nämndens fokus rör t ex antagningsfrågor, program- och kvalitetsarbete samt en hel del formalia.

 

Med tanke på senare års svaga resultat i vår gymnasieskola behövs en allmän uppryckning. Om elever, föräldrar och skolpersonal drar sitt strå till stacken lovar jag som politiker att ständigt ha blåslampan på en maktfullkomlig tjänstemannaledning. Här fattas beslut!

 

 
Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.

I maktens korridorer - Maktens boning är minnesmärkt!


Rivning inför stadshusbygget i Nyköping. Foto: Olle Hagelroth

 

Nyköping har under historiens gång drabbats av flera stora bränder. Efter den omfattande ”ryssbranden” 1719 ersattes eldfängda byggmaterial. Det blev allt vanligare med stenfasader.

 

Staden behöll länge sin karaktär, men i mitten av 1900-talet – efter krigsslutet - blev det fart på samhällsutvecklingen.  Äldre bebyggelse fick ge vika för stora affärskomplex och hyreshus.

 

Mest iögonfallande var den radikala moderniseringen av kvarteret runt Rådhuset.

 

 Den gamla byggnaden fick bli kvar, övriga hus jämnades med marken. Många protesterade men inte värre än att stadens maktelit lät uppföra ett nytt stadshus på samma plats. Efter en storvulen arkitekttävling med internationellt deltagande fick nyköpingsborna se en hustyp som skilde sig radikalt mot rådande kulturmiljö. Allt stod klart 1969 och stadskärnans förvandling var ett faktum.

 

Någon tegelbyggnad var det inte fråga om. Fasaderna med de exklusiva plattorna av italiensk marmor orsakade ytterligare gnissel bland folk. Hela bygget blev också dyrt, det kostade mer än dubbelt så mycket mot vad som beräknats, precis som det brukar bli vid sådana här projekt.  Kritiker fick sedan vatten på sin kvarn när marmorplattorna började bukta och orsaka renoveringsbehov.

 

Trots att åsikterna gått isär, även bland arkitekter, har väl stadshuset ändå funnit sin plats i själen hos stadens invånare. Somliga ser på maktens boning med viss stolthet. Nu är det dessutom förklarat som byggnadsminne!

 

 
Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.

I maktens korridorer: hemtamt område

 

När seniorbloggarnas grupp var på ett intressant besök i Nyköpings Stadshus kändes det ganska ”hemtamt”. Eftersom jag i över 30 år har haft min arbetsplats vid Länsstyrelsen på den motsatta sidan av torget så har jag besökt stadshuset många gånger. Det har rört sig om tjänstesamtal med kommunens miljöförvaltning, deltagande i ett stort antal sammanträden, besök i kommunarkivet och inte minst besök hos Thomas Wirström vid hans mycket välfungerande reprocentral på nedre våningen. Dock fick jag den här gången reda på en hel del som jag inte visste förut. Och den stiliserade kartan över staden, utförd i olika metaller, som pryder hörnet längst fram till höger i entrehallen har jag aldrig sett förut. Fotot av kartan här ovan kan ge ett något virrigt intryck eftersom bakgrunden utgörs av en del av en bakomliggande korridor. Kartan visar dock de centrala delarna av Nyköping med gator utförda i mässingsplåt och Nyköpingsån i kopparplåt som ringlar sig ned över kartbliden. Det var Nyköpingsån som fick mig att välja just den här bilden. Den ån ligger mig nämligen varmt om hjärtat och jag har en stor vördnad för allt vatten.

 

Inom Nyköpingsåns avrinningsområde har ett vattenvårdsförbund varit verksamt sedan det bildades 1959. Förbundets syfte framgår av stadgarna från ett konstituerande sammanträde den 23 oktober 1959: Nyköpingsåns Vattenvårdsförbund utgör en sammanslutning mellan kommuner, industriföretag, föreningar, och övriga, vilka på grund av att de påverka eller påverkas av vattenförhållandena i Nyköpingsåns vattensystem, hava intresse för vattenvården och vattenhushållningen inom nämnda vattensystem.

 

Nyköpings kommun har under alla år aktivt deltagit i förbundets arbete. Själv har jag som sagt varit djupt engagerad i förbundsarbetet och efter min pensionering fick jag av förbundet det hedrande och angenäma uppdraget att skriva texten till en jubileumsskrift till förbundets 50-årsfirande 2009. I den kan man läsa ett citat från biskop emeritus Martin Lönnebo som berättar om vattnets vidunderlighet. Ungefär så här skriver han: Vattnet är en kosmisk, enande symbol och en gåva från universum som förbinder oss med den gemensamma urtiden. Förmodligen kom det vatten som nu finns på jorden i form av is tillsammans med den andra materien när den klumpade sig samman till vår nuvarande jord. Det skedde för kanske fyra och en halv miljarder år sedan. Så småningom steg vattnen ur djupen. Det täcker nu stora delar av jordens yta- cirka 70 procent. Mycket litet av vattnet har försvunnit. Det vatten som vi dricker från kranarna är därför av kosmisk ålder. Med vattnet förenas vi med historien och med allt levande genom alla tider. Varje vattenmolekyl bär vår historia. Drick ett glas vatten, och du har druckit världens historia. Ett glas vatten är ett underverk.
 
 
Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.

I maktens korridorer - vem bestämmer?

 

Att all makt utgår från folket är en i högtidstal omhuldad klyscha. Vid allmänna val utser detta folk sina politiska företrädare som ska fatta en massa beslut på allehanda områden till folkets fromma i kommunerna (liksom i stat och landsting). Dessa politiker kallas stundom lekmän, till skillnad från anställda tjänstemän. I rangordningen står de så kallade kommunalråden (=heltidsengagerade politiker) på översta pinnen i hönsgården, dock inte alltid lönemässigt.

 

    I de kommunala korridorerna diskuteras ständigt vem det egentligen är som bestämmer. Är det politikerna som fastställer ramar och färdriktning, eller är det tjänstemännen som förser politikerna med beslutsunderlag?

 

   Den som är litet konspiratoriskt lagd kan ju roa sig med att studera ovanstående skylt från Nyköpings fina stadshus. Hur kan det komma sig att den anställde kommundirektören står ovanför det valda kommunalrådet?

 

 
Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.

I maktens korridorer - med trappor av marmor

Förra veckan var seniorbloggen på besök i Nyköpings stadshus - en byggnad full av spännande arkitektur, historia och associationer. Vi fick en visning genom "maktens korridorer" och samlade på oss inspiration och bilder till veckans tema: I maktens korridorer.
 

 

 

En trappa i ljus marmor leder upp mot de stora salarna i Nyköpings stadshus där folkets valda diskuterar och bestämmer. Hur känns det att gå där till möten om kommunens alla viktiga frågor? Andäktigt? Marmorn förknippas ju så gärna med antikens filosofer, förnuftiga och kloka tänkare. Och med makt. Även EU-parlamentet, St Peterskyrkan och många av speldjävulens palats i Las Vegas har byggts av kalksten som utsatts för högt tryck.  

 

  Den vackra canalonin, se bilden, kom hit till oss för knappt 50 år sedan, då från ett av de 150 marmorbrott som finns i den italienska orten Carrara. Tänk om skulptören och arkitekten Michelangelo (1475-1564) var på samma ställe när han valde ”rätt” stenblock till sina trappor. I Bibliotheca Laurentiana i Florens finns en av hans mest berömda, en verkligt pampig med djupa och utbuktande plansteg. Men den blev ifrågasatt då under renässansen. Trappan ansågs ”flyta neråt och utåt” … det var med tvekan man gick uppför.

 

  Däremot är det fritt fram att ta trappan i Nyköpings stadshus. Stegen är bekväma och de tar dig till kommunfullmäktiges offentliga sammanträden!

 


Handel - Kunden har allltid rätt

Reklam för Largerholms livs i arkivmaterialet från Farmek - Södra Sörmlands charkuteribolag.
 

Bara ordet handel väcker många känslor och minnen hos mig! Det första jag tänker på är när mormor och jag väntade på varubussen vid hennes stuga. Alltid kul när den kom, mormor handlade den mat vi behövde och jag fick en tablettask. Men tiderna förändras och där mormors stuga låg finns idag höghus och tunnelbana.

 

Lanthandel väcker även andra minnen-mina föräldrar drev en liten butik i en förort till Stockholm. Där såldes blommor, frukt, grönsaker och livsmedel. Det var alltid en speciell känsla att få åka med pappa till partihallarna. Första åren var det till Klara Hallen i Stockholm och sen till Årsta Partihallar.

 

 Vi åkte hemifrån redan straxt  efter 3 på natten för att få de allra bästa varorna. Det var tyst ute och släckt överallt men när man kom fram till Hallarna så var det liv och rörelse överallt. En speciell doft av blommor och grönsaker blandades i de stora lokalerna! Massor av människor ( mest män..) Pappa hade sina rutiner, han visste vilka han ville köpa varor av och priset diskuterades ofta över en kopp kaffe...

 

När alla inköp var klara så packades lastbilen och vi åkte till affären. Där skulle allt läggas upp snyggt, äpplena skulle putsas och blommorna snittas.... Pappa med personal var sen i butiken hela dagen - tror de kunde namnet på varenda kund! Där fick jag inpräntat i mig att : Kunden har alltid rätt!!

 

Klockan passerad 19 innan pappa kom hem - så höll det på år ut och år in........ Tack och lov så hade de söndags stängt!

 

Skillnaden mellan dagens handel är enorm. Det är ju inte så ofta vi idag handlar varor "över disk". Visst gör vi det när vi ska ha speciella ostar mm men inte när vi köper mjölk och mjöl.... Vi sätter oss i stället i våra bilar och åker till ett köpcentrum och där vi många gånger är helt anonyma.....Jag menar kassörskan vet ju inte vem jag är och vad jag brukar handla. Kan ju vara på både gott och ont med anonymiteten. 

 

Men det finns varubussar kvar, eldsjälar som kör sina  bussar som i ur och skur kör på den svenska landsbygden och säljer sina varor. En otrolig service för dem som bor långt bort ifrån butiker och köpcentrum! Inte nog med att det är ett sätt att hålla landsbygden levande det är ett sätt att värna om miljön!! För ju färre bilar som rullar ju bättre för vår miljö och näst kommande generationer!

 


Handel - med charkvaror

 

Tiden då vi slaktade hemma eller själva tog hand om grovstyckat kött kan för många kännas avlägsen, för yngre generationer rentav helt okänd.  Idag är stormarknadernas kyldiskar fyllda av vakuumförpackade charkvaror och vi kunder blir allt mer bortkopplade från matens härkomst och produktion.

 

Livsmedel blev storindustri 1900-talet. I Nyköping fanns flera kooperativa föreningar. 1946 skedde ett samgående mellan Lantmännens slakteriförening och Södra Sörmlands konsumtionsförening som startade gemensam fabrik i Nöthagens industriområde utmed Blommenhovsvägen. Man ville få fram billigare varor, skolmåltider var i vardande och rationell tillverkning nödvändig.

 

Nyköping fick trots detta behålla flera mindre charkuterier. Där kunde folk möta ”hökaren” bakom disk och utöver att välja bland dignande korvställningar, köpa köttfärs, sylta, leverpastej eller andra rökta köttprodukter få ett och annat tips om tillagning. ”Fläsk-Emma” var en välkänd dam som drev charkuterier i staden under 1900-talets första hälft. Tyskättlingen Hans Schaff höll till på Repslagargatan 16, där han också hade ett rökeri. Efter 16 års anställning tog han över företaget 1968. Ruljangsen varade till 1989. Hans charkuteriaffär blev den sista med betjäning bakom disk. Det luktade så gott i dessa charkuterilokaler!

 

Numer har det blivit populärt att tillverka sin egen korv. Var möjligen kungafamiljens korvstoppning till julen 1985 ett startskott? Vem minns inte de små sessornas ihärdiga rop; mer kött, mer kött och pappa kungen langade fram köttbitar till drottningen som febrilt stötte ner i kvarnen. Och härom dagen stod Kalle Moraeus – musikern från Orsa – i tv som korvmakare.

 

Ingen industriprodukt kan mäta sig med egen tillagad korv, kanske med vilt som råvara och många goda kryddor!

 


Handel - Tryckta köpråd

 

Allt i Hemmet från 1972 – den väcker minnen hos oss 40-talister som då byggde hus. Här fanns inspiration och råd om hustyper, byggtekniker och praktiska kök med korta avstånd mellan spis, diskho och kyl. Redaktionen hängde också med i den då rådande gör-det-själv-yran. En del läsare köpte tyg till kuddar och gardiner, andra skaffade spånskivor för att snickra egna möbler.  

 

  Tidningen gavs ut under åren 1956-83 men återkom 1999. Då, som nu, skrev man ofta om andra, mer skickliga formgivare, tex om Bruno Mathsson vars stolar var vackra och sittvänliga men tyvärr för dyra för oss.  

 

  Denne fantastiske designer förstod sig dock inte på kök. Han och makan bodde faktiskt på pensionat i ett par decennier innan de så småningom fick ett eget, mycket enkelt, hushåll i den villa som Bruno själv ritade. Närheten till naturen var viktigare än maten och villan hade stora glasväggar på flera sidor. Vilken kontrast mot fönstret här, det som ville locka oss att köpa torp.

 

  Sigge Hellberg, mejerist vid Mjölkcentralen i Nyköping, fick nog många bra tips från Allt i Hemmet. Tidningen ingår i hans och nu museets samling av tidskrifter, brochyrer och förpackningar. Sigge lär ha varit en noggrann man, en som handlade klokt.

 


Handel - och dess baksida

 

Det där att vara bonde innebär att man också är handelsman. De produkter som framställs vid gården ska säljas. Det kan röra sig om säd, potatis och grönsaker, slakteriprodukter och bär och svamp som plockats i skogen och mycket annat. Så till exempel så sålde min far en tid potatis i rätt stora mängder till affärer och privatkunder i Stockholm. Eftersom vi hade ett hönseri så sålde han också nyslaktade tuppkycklingar till sommargäster i trakten. Då var det min uppgift att cykla till kunderna och leverera. Under andra världskriget var det mycket lönande att sälja sådana produkter. Äggen såldes till affärer i Nyköping och daggamla kycklingar såldes till grannar runt omkring till ett pris av en krona per styck.

 

Värre var det att göra sig av med vår gamla häst. Den hette Max och var som en familjemedlem. Tjurig var han väl men snäll och så länge far min höll i tömmarna var han någorlunda arbetsvillig. Men när någon annan skulle köra kunde han bara istadigt stå still och vägra gå trots tillsägelser. Men en dag i slutet på 1940-talet blev han för gammal och måste sändas till slakteriet i Nyköping för slakt. Det var en sorgens dag. Men far min köpte ett stort svart sto på en auktion och friden var återställd. Den hästen hette Dala.

 

Det där med slakteriet fick mig att tänka på en händelse långt senare. Jag arbetade under 1970-talet med miljötillsyn av industrianläggningar vid Länsstyrelsen i Nyköping. Det innebar besök vid olika industrier i länet såsom Oxelösunds Järnverk, boardfabriken i Vrena, ytbehandlingsanläggningar i Eskilstuna, Sunlights tvättmedelsindustri i Nyköping m fl. Jag var också på besök på slakteriet i Nyköping. Avsikten med besöket var att kontrollera utgående avloppsvatten från slakteriet. De olika avloppsströmmarna var samlade till en så kallad fettavskiljare belägen under mark ungefär där bilden ovan är tagen.  För att göra en så bra besiktning som möjligt beslöt jag mig för att gå ner i den där underjordiska kammaren där fettavskiljaren fanns. Iförd stövlar och overall klättrade jag ner på en stege. Det var ingen trevlig upplevelse att se denna avloppsanläggning. Även om jag inte hade något att erinra mot anläggningens utformning så insåg jag att detta var den hemska avigsidan av vår i övrigt så förträffliga livsmedelsframställning.

 


Handel - Detaljerad dagbok

 

I Bettna Lanthandel var det full fart på omsättningen redan från starten 1912. Noteringar i denna dagbok, som kanske kan kallas en sorts kundreskontra, omfattar hela 464 sidor för det första året. Noggrant finns olika kunders inköp noterade med prydlig men något svårläst handstil. En kund har handlat 13 liter fatolja för 2:34, medan en annan kompletterat hemmet med 4 plyschlakan till en kostnad av inte mindre än 49 kronor, en hiskelig summa på den tiden. Mera jordnära varor som lämnat hyllorna är 1 kg soda, 2 skåplås, 5 kg margarin, 1000  tvåtums trådspik och 50 kg rågmjöl. Man kan anta att avbockade belopp är betalda, medan övriga förhoppningsvis erläggs i lag ordning.

 

   Det var nog ett hårt dagligt slit att vara lanthandelsman i det lilla sörmländska samhället Bettna.  Bredden på sortimentet var som framgått stor, på samma sätt som nutida Ica- och Konsumhandlare har ett myller av varor. Men de senare behöver inte avsluta dagen med att gå igenom någon handskriven dagbok för att kolla försäljningen och uppdatera behovet att nya leveranser. För dem har datorn gjort jobbet redan när varorna passerat kassan. De kan kartlägga varje kunds inköpsvanor och vet exakt vilket tandkrämsmärke eller falukorvssort som familjen föredrar.  Om detta är ett framsteg kan nog diskuteras.

 


Handel - Stadsbacillen


Fotografi ur samlingen Farmek
 

Det fanns en tid då det inte fanns några superresistenta bakterier. Jag vet inte om det fanns några bakterier eller virus alls. På denna lyckliga tid var det tillåtet att sälja mycket av det man åt från vagnar. Dessa vagnar hade inte några sådana dumheter som tvål, vatten och tvättställ. Visst fanns det hälsovårdsnämnder men jag vet inte vad de sysslade med.

 

Kött, mjölk, fisk och bröd kunde köpas från bil eller hästdragen vagn. I bästa fall fanns det någon is kring varorna när försäljningsrundan startade eller när vagnen ställdes upp på ett torg. Vid dagens slut såg fisken mer än tråkig ut, köttet hade blivit grått. Stadsbacillen, man utsänd av hälsovårdsnämnden, hade nog siesta efter lunchen för alla besök på torget gjordes på morgonen. Många handlade från dessa vagnar och de flesta mådde bra utan en massa hälsovårdskontroller. Blev man sjuk så blev man frisk efter ett tag och detta skedde utan penicillin. Detta medel var knappt uppfunnet ännu.

 

Det var en lycklig tid, inga baciller och inte heller en massa kemiska tillsatser i det man åt. Trots allt är det nog bättre nu även om inget körs hem till dörren, utan man får vandra iväg när något skall köpas. En tröst är det ju att man får lite motion.

 


RSS 2.0