Samfärdsel - i slinkigt väglag

 

År 1977 flyttade vi i familjen från Bergshammar utanför Nyköping till mitt föräldrahem Sandbäcken en mil från Gnesta. Det blev resor till jobbet i Nyköping på 35 kilometer enkel resa. Vi hade två bilar då för min fru jobbade också i Nyköping. Men det blev både dyrt och trist att åka så mycket bil så jag började att åka buss ganska snart. Under de drygt tjugo år som jag åkte buss till jobbet blev det en sammanlagd körsträcka på cirka 32 000 mil eller 8 varv runt jorden. Så den vägen känner jag väl.

 

Bussresorna gick nästan alltid bra. Men visst krånglade det ibland. En morgon på väg mot Nyköping tappade bussen det vänstra bakhjulet i full fart strax före avtagsvägen till Öster Malma. Bussen säckade ner och gnistorna yrde om bakvagnen. Men bakhjulet rullade vidare förbi bussen, snuddade vid den så kallade ”Synagogan” (busskuren vid Öster Malmavägen) och sedan vidare ned i slänten bakom. Vid ett möte hade det kunnat gå illa.

 

Ronald var en duktig och trevlig bussförare. Vid en hemresa med svår halka och snöyra frågade jag honom vad han tyckte om att köra buss i detta busväder. ”Det är jättekul” sa han. ”När det är sommarväglag då kan ju vem som helst köra buss men i det här slinkiga väglaget då kommer bussvanan fram”.

 

En gång i slutet av maj fick vi ”soppatorsk” (slut på dieseln!) Det var i en kurva strax norr om Runtuna. Den mycket erfarne bussföraren hade glömt fylla på i tanken. Vilken nesa! Men vi passagerare fick oss en stunds trevlig väntan i gröngräset vid vägen tills ersättningsbussen kom. I samma kurva hände det en grinig, halkig vinterkväll att bussen, som stannat för avstigning, långsamt gled av vägen och ner i diket på andra sidan. Bilden ovan har jag hittat i museets arkiv med material från Olle Brennius. Den visar ungefär hur det såg ut när bussen glidit av vägen!

 

Denne Olle Brennius arbetade på Sörmlands Läns Trafik AB och 1986 började han dokumentera länets busshistoria. Med åren blev det ett mycket omfattande material som nu är i museets ägo. Jag hade nöjet att åka med i Olle Brunius buss några gånger på hemväg från jobbet. Vi kom i samspråk och en dag hade han med sig ett material på över 10 sidor som jag fick av honom. Jag uppskattade gåvan mycket för det var en trevlig läsning och många bilder kring busstrafikens historia i Södermanland.

 


Samfärdsel - Ett främmande ord

 

I Sigge Hellbergs efterlämnade papper och handlingar kan man hitta  oväntade aktstycken. Till dessa hör onekligen 1942 års upplaga av den militära handboken Motorfordonsinstruktion (MotorI), som han sparat i sin bokhylla.

 

   Tack vare min bakgrund som kapten i reserven vet jag att arméns handböcker faktiskt är riktigt bra för den som vill få grundläggande kunskaper i ett visst ämne. Soldaten i fält (SoldF) från början av 1950-talet var rent av banbrytande i sin pedagogiska uppläggning.

 

   I MotorI får vi i inledningen veta att arméns fordon ”framdrivas av förbränningsmotorer. I dessa omvandlas den i bränslet kemiskt bundna energien till mekaniskt arbete genom en förbränning av bränslet – flytande eller gasformigt – och luft”. Glasklart, eller hur?

 

   Vi får också veta att arméns motorfordon ”med hänsyn till användningen indelas i automobiler (!), bussar, traktorer, stridsvagnar, pansarbilar och motorcyklar.”

 

   I Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definieras ”samfärdsel” som transport och trafik inom visst område.  Med område avses troligen ett geografiskt sådant. Jag har aldrig hört en militär befattningshavare använda ordet under tjänsteutövning med ovan nämnda typer av motorfordon, även om så kallad samverkan skulle förekomma.  Och numera är det ju synnerligen tunnsått med såväl soldater som militära fordon att färdas i. Så ordet blir alltmer främmande, kanske inte bara för militärer.

 


Samfärdsel - Första kvinnliga busschauffören

Så har jag då varit i Å-huset... Spännande hus och mycket trevligt.. Vi gick ner i biblioteket tillsammans med Josefine och började titta på dagens ämnen. Fastnade för Busstrafiken - ett stort ämne som fortfarande är aktuellt....

  

Omnibuss är det latinska ordet för buss - som betyder "för alla" eftersom den är byggd för att ta många passagerare. Den första motorbussen i trafik i Sverige gick i Stockholm 1899, men lades ner efter 10 dagar pga protester från allmänheten. Ett kort försök gjordes även i Jämtland 1899 men även det fick läggas ner.... Efter världskrigets ransoneringar kom en stor expansion av motorbusstrafiken runt om i Sverige under 1920 talet.

 

Tänk så tiderna förändrats.... när mormor föddes utanför Björnlunda så var det häst och vagn till Björnlunda, där blev stambanan klar och togs i bruk 1862 - fast om hon hade pengar att åka tåg med är en annan sak.... När mamma och hennes systrar föddes så utvecklades motorbusstrafiken snabbt och fort.....

 

Den första kvinnliga busschauffören hette Buss-Berta och körde mellan Visby och Kappelshamn under 1927-1934. I Stockholm var min moster en av de första kvinnliga busschaufförerna och jag minns att jag var lite extra stolt när jag åkte med henne..... En liten tant knappt 150 lång körde genom stadens gator.... ( även en farbror var busschaufför så det var ett yrke för många...)

 

Idag åker vi kors och tvärs både inom och utom landet. De flesta familjer har minst en bil många har flera.... Tåg och bussar har ett antal avgångar varje dag och ofta flera i timmen... Pendeltågen rusar fram och när de fungerar är det bra - men förseningar är tyvärr många pendlares vardag...

 

Vilken skillnad från att ha "lunkat" framåt på en vagn bakom en häst - det tar den tid det tar.... Mot dagens snabba ryck..... det gäller att allt ska fungera, vi har jobb, möten, barn som ska hämtas, byten av tåg...... allt ska klaffa och det gör det inte alltid.... Stressnivån är hög - man kan liksom känna hur det ligger en spänning i luften när rösten ur högtalaren på perrongen ropar:

 

Tåget är försenat........

 


Samfärdsel - Buss på väg

 

 

Maken och jag har köpt en begagnade bil med hög frigång. Den ger bra överblick över ”gröpper” och dikesrenar. Man känner sig som en riktig busschaufför där bakom ratten.

 

  Den som säkert delade den här upplevelsen var föraren av Sveriges första motorbuss i trafik. Han fanns i Stockholm 1899, men jobbet försvann efter bara 10 dagar. Allmänheten protesterade. En senare anställning västerut hade varat längre. Mellan 1911 och 1915 gick nämligen en busslinje mellan Tanums station och Grebbestad. Också i Jämtland gjordes en del försök, men det var först på 1920-talet som kollektivtrafiken kom i gång på allvar.

 

   Broschyren på bilden är från Södermanlands Läns Trafik AB (1977-1994) Företaget skötte transporter med linjebuss, rälsbuss, båt och hydrokopter, färdtjänst och bokbuss. Olle Brennius, som arbetade på SLT, har dokumenterat den här tiden. Materialet finns nu på Sörmlands museum.

 

  Visst är bussen ett tryggt färdmedel!? Nja…Forskare från Lunds Tekniska Högskola konstaterar att risken för skador är stor. Under fyra år har cirka 1 600 bussresenärer fått uppsöka akutvård, då enbart i Skåne. Vanligaste orsaken var att man trillat omkull ombord, vid på- och avstigning eller på väg till och från busshållplatsen.

 


Samfärdsel - Bussar

 

Även innan Otto hade uppfunnit sin motor fanns det olika former av busstrafik. Diligenser som hade bestämda turlistor körde mellan olika städer, här hemma hos oss redan på 1600-talet. Nere på kontinenten fanns det redan före 1500 sådana här ”busslinjer”. Hur komforten var kan man läsa om i boken ”Mozart, Ett underbarns resa i 1700-talets Europa”. När underbarnet skulle spela piano på kvällen kunde han inte sitta på pallen. Lite bättre blev det när de bensindrivna bussarna kom i början av 1900-talet. 1906 kom det förordningar om hur bussar skulle vara utrustade och vilken utbildning chauffören skulle ha. Den första bussen i Skuru togs i drift 1920, 18 passagerare, i rusningstrafik kunde en del personer få sitta på taket.

 

Min personliga erfarenhet av bussåkande börjar nog omkring 1940. Det fanns ingen bensin till privat bilåkande, inte heller till bussar. Bussarna hade gengasaggregat, de kom senare även för personbilar. En bussresa på här tiden avbröts med ganska täta mellanrum då chauffören skulle ut och fylla på kol eller bara röra om grytan. Ofta sa det ”poff” i aggregatet och då kom en sotig och ilsken busschaufför tillbaks in i igen. Barn fick tillsägelse att inte skratta eller kommentera den sotiga gubben. Jag åkte ganska ofta buss till min mormor. Före gengastiden stannade bussen alldeles utanför mormors hus. Med gengasdrift körde bussen uppför den långa backen innan man stannade, hade bussen stannat utanför mormors hus hade han inte orkat upp för backen. Den resa som man idag med bil kör på 15 minuter tog under gengastiden en timme. Jag var under långa tider vaccinerad mot bussresor men har upptäckt att det är bra när man skall åka till Stockholm, inga avgifter för parkering, inga vägtullar och till skillnad från tåget så går bussen oftast enligt turlistan.

 

 

Hushåll - När männen ”hjälpte till”


Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946

 

Disktorkning efter middagen var nog det närmaste herr Halldin i Nyköping kom hushållsarbetet fredsåret 1945. På den tiden var köket de hemarbetande husmödrarnas domän, medan far i huset på sin höjd ”hjälpte till” när så behövdes. Stundom fick han nog gå ut med slaskhinken (som stod under diskbänken) till tunnan på gården.

 

   Kanske hade familjen ätit stuvade makaroner med stekt falukorv eller stångkorv med stuvade morötter, två av dåtidens vanliga middagsrecept. Många intog huvudmålet mitt på dagen, alltså vid  ”lunch”. Mot slutet av dagen blev det enkel kvällsmat, till exempel lingon och mjölk samt en ostsmörgås. På söndagar kunde det, om kassan var god, vankas slottsstek med inlagd gurka samt saftkräm som efterrätt. Kanin fanns också på matsedeln.

 

   Köket var som synes spartanskt, med låg diskbänk samt vedspis med vattenvärmare (längst ned till höger). Förvaringsskåp eller skafferi mot ytterväggen fanns troligen.  Kyl- eller isskåp var däremot en lyx, som de flesta inte kunde kosta på sig.   Disken sköttes i ett emaljhandfat. Skopan på väggen indikerar att vatten stod i en hink i köket.

 

    När disken klarats av var det dags för en kopp kaffe i vardagsrummet, naturligtvis kokt i den kopparkanna som står på översta hyllan. Bryggkaffe var ett okänt begrepp. Och sedan lyssnade herr Halldin på radion eller läste tidningen, medan fru Halldin strök tvätt eller stoppade strumpor.

 

   På sätt och vis en lugn och behaglig tid, när kriget tagit slut och ingen kunde ana att nya bistra tider skulle komma.

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Hushåll - Trädgårdsmästarens finrum


Trädgårdsmästare Karl Bertil Karlssons finrum, Tuna. Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946
 

 Jag växte upp på bonnlandet i Västergötland. Bodde mina första tjugo år i en lådliknande villa på ca 140 kvadratmeter, som bestod av sex rum och två kök. Det var såväl tvåfamiljs- som generationsboende. På övre planet fanns år 1948 faster, ingift farbror, kusin och min farfar Claes. På markplanet bodde jag med mina föräldrar och min mormor Lotten. Åtta personer som med nutida standardmått var rejält trångbodda.

 

När jag ser bilden på Karl Bertils finrum tänker jag på vårt finrum. Det fanns där men användes inte till vardags. Det var reserverat för gäster och fester. Ett svalt ganska välstädat rum, som var en förträfflig miljö för allehanda krukväxter. Ett rum i ständig beredskap för symöten, herrklubbar och ett och annat husförhör. Fram till tidigt 60-tal ansåg mina föräldrar att ett sådant rum var viktigare att ha i beredskap än ett rejält rum för vardagsbruk.

 

De var på intet sätt unika i sin märkliga prioritering av gästen/ undantagstillståndet.

 

Karl Bertils finrum innehåller även ett mobilt el-element. Det fanns ett liknande i mitt föräldrahem. Flitigt använt särskilt i finrummet för att få upp temperaturen inför gästernas intåg.

 

Inte helt förvånande drömde jag tidigt om ett framtida boende i stadsmiljö. Det har jag också förverkligat och bor numera som ”en-persons hushåll” i bostadsrätt med fjärrvärme i centrala Nyköping. De 64 kvadratmetrarna utnyttjas till fullo och några planer på att inrätta något finrum finns inte på kartan.

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Hushåll - Radio och annan teknik


Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946

 

En undersökning, som är gjord några år innan jag föddes-så den väcker känslor om en tid som låg nära mina första år i livet!

Bilden föreställer två ungdomar som sitter vid en radio och spelar gitarr. Då fanns det inget Nyhetsprogram på Tv som dygnet runt rapporterade om olika nyheter - ville man veta något så var det radion man lyssnade på. Väderrapporten var viktig för många och när den sändes fick barnen hålla tyst så de vuxna kunde koncentrera sig på det som lästes upp i radion.

 

1924 bildades AB Radiotjänst och man började sända radio i Sverige. Första programmet var en Högmässa ifrån Sankt Jacobskyrkan i Stockholm och den kunde höras av 40.000 mottagare. Man sände radio några timmar varje kväll. Första hallåmannen  var Sven Jerring och han startade 1925 Barnens brevlåda eller Farbror Sven som programmet ofta kallades.

 

Genom hela mitt liv har jag hört talats om Farbror Sven - mamma berättade med stor inlevelse när hon och Sven Wernström ( den kände författaren ) sjöng tillsammans i studion hos farbror Sven - det var Stort för mamma genom hela livet, för det var hennes första sång i ett större sammanhang.

 

1938 läste den första kvinnan nyheterna i Radion och hon hette Astrid Kindstrand. Efter att Astrid läst nyheterna så blev telefon växeln totalt nerringd - inte kan en kvinna förmedla nyheter????

1939 så bytte man namn till Sveriges Radio ( alltså nuvarande SR)

 

Det är inte så länge sen som Radion gjorde sitt intåg i de Svenska hemmen - idag finns massor av kanaler. Man kan dygnet runt välja på ett stort utbud. Ingen risk för tystnad om man inte vill.... Förutom Radion så har vi ju idag även TV, datorer, läsplattor och mobiler som kan göra oss uppdaterade varenda sekund dygnet runt........

 

Vet inte om jag tror att det är så bra??? Kanske behöver vi tystnaden ibland så att vi får möjlighet att reflektera och bara vara en stund då och då???

 

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Hushåll - dela säng


Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946

 

I Hushållsundersökningen 1945-1946 var det Nyköping (staden) som jämfördes med Tuna (landet). När man ser på bilderna är det nästan att man frågar sig själv kunde det vara så och behövdes det underökningar som bara bekräftade hur omodernt och arbetsamt det var. Vedspisarna på landet var i bästa fall ersatta med gasspisar i stan. Ute på landet var det inte ovanligt med fotogen- eller karbidlampor. Manuellt arbete var det som gällde. Golven skulle knäskuras, symaskinen skulle trampas med fötterna, bulldegen ältas för hand.

 

Men det fanns en sak då som nästan har försvunnit helt. Hemmafrun, hon gjorde allt arbete med hushållet, barnpassning och allt annat. Gubben kunde möjligtvis i nåder torka disken. Eller som en gubbe jag jobbade ihop med. Han diskade alltid middagsdisken på lördagen så att han blev ren om händerna tills han skulle gå till kyrkan på söndagen.

 

Trångbott var det, det var gemensamt för både stad och land. Att ha en egen säng var ingen självklarhet. Kolla bilden av de sju barnen, man ser endast tre sängar. Men ibland kunde det tydligtvis vara jätteroligt att dela säng med syrran. Se hur den ena flickan skrattar så att bilden av henne är suddig.  

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Hushåll - O, dessa disktrasor!

 
Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946

 

När husmödrarna diskade under mitten på 40-talet använde de en grytviska och en disktrasa. Det visade Socialstyrelsens undersökning från 1945. Fru Eriksson i Tuna var en av de tillfrågade. Hon diskade förstås för hand och på bilden anas en del av hennes vardagsmiljö. Tyvärr syns inte disktrasan. Man får inte veta om den var egenhändigt virkad som min mormors eller en tygbit riven från ett kasserat lakan?

  

Inte heller vi, hennes barn och barnbarn med diskmaskin i köket, kan vara utan en avtorkningslapp, den som faktiskt blivit en intressant produkt rent etnografiskt. Valet av kökstrasa har enligt min mening delat upp svenskarna i två olika grupper, Chifonet-användarna och Wettex-älskarna. Ta inte själva produktnamnen så allvarligt… det gäller mera typen av material.     

 

  Chifonet är en tunn trasa med små synliga hål, smidig att arbeta med. Den är lätt att skölja ur och torkar snabbt. Dessutom tål den maskintvätt om och om igen.   

 

  Wettex har en imponerande levnadshistoria som Sveriges första svampduk, framtagen av Curt Lindquist 1949! Den är en rejäl och stadig men kan därför vara svår att rengöra efter användning. Tål 60 graders tvätt men blir en smula hård med tiden.

 

   Nu vet ni vilken trasa som finns hemma hos oss, för det mesta... Det är bara när våra vuxna barn med familjer har ”lånat” huset. Då hänger en Wettex vid diskhon!

 

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Hushåll - fru Vald och katten


 
Foto: Lena Böklin, ur samlingen Hushållsundersökningen 1945-1946


Bilden som visar köket hos familjen Vald i Tuna ger ett ganska spartanskt intryck tycker jag. Skomakarlampan i taket, avsaknaden av väggprydnader, den tomma bänken och vedspisen med kaffepannan och kastrullen ger en nästan torftig bild av köket. Men det uppvägs med råge av fru Vald som sitter på vedslåren med sin fina katt i knät.

 

Bilden ger mig minnen från samma tid. Min far lät rusta vårt lantliga bostadshus 1947. Vattenburen centralvärme installerades med vedpanna i köket, de hygieniska förhållandena förbättrades och köket målades om. Då var det modernt med ströpplingsmålning. Han som målade hette Netzel och han blandade ihop en färg med bland annat surmjölk i. Själva målningen gick till så att han med en bred pensel, en s k moddlare duttade på färgen samtidigt som han vred lite på penseln fram och  tillbaka medan han strök. Det blev en levande och fin yta. I köket målade han brunt och i farstun grönt. Jag tycker det ser ut som att luckorna på bilden från Tuna här ovan är ströpplade.

 

Grannbonden anlitades för murningsarbetena för han var - åtminstone i egna ögon - en duktig murare. När han murat in vedspisen och bruket torkat sa han till min mor: ”Ja, du Edith, nu är det nog bäst att du tar ut matto i köke för ja tänkte provella köksspisen”. När kära mor undrade vad han menade så sa han: ”Ja, annars åker matto in i spisen åv luftdrage”!

 

 

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån foton från hushållsundersökningen 1945-1946. Genom Socialstyrelsens försorg gjordes en undersökning av levnadsförhållandena i hushåll i Södermanland. Syftet var bl a att jämföra standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).  Denna fotodokumentation finns på Sörmlands museum, flera av fotona kan du se på vår Flickr-sida. Eller läs om den i vår webbutställning.


Barn i stan - den omtumlande staden


Foto: Ivar Schnell, 1940-tal.

 

En gång när jag var ungefär 10 år fick jag följa med min far till Nyköping. Vi åkte med Ivan Thors buss de 35 km som skiljde hemmet från stan. Det var spännande att se de stora husen och all trafik på gatorna för att inte tala om allt folk som rörde sig på trottoarer och i affärer. Allt var helt omtumlande. Pappa bjöd på mat på Stora Hotellet också och det var rent högtidligt. När vi satt där på restauranten ställde jag en fråga till pappa: ”Hur kan du hitta bland alla gator och hus här i stan”?

 

Någon gång per år fick alla elever i min byskola åka till Nyköping med buss för att bada på badhuset som då fanns där Culturum sedan byggdes. Det tyckte vi alla var roligt och spännande. Den bild jag valde ur Museets bildsamlingar är en bra illustration. Det skulle kunna vara jag som står där till vänster vid fontänen där vattnet strömmar ner i musslan under. Det vatten som då strömmade ut från fontänen lär ha kommit från en källa i närheten av Blommenhov. Vattnet leddes med självfall från källan till fontänen i en trätub tillverkad av tallstockar med cirka 25 cm diameter.

 

För några år sedan när jag arbetade på Länsstyrelsen i Nyköping och tog en lunchpromenad på Västra Storgatan höll man på att gräva upp hela gatan. Där påträffades då den gamla trätuben, som blev upplagd i bitar på de uppgrävda massorna. Jag skaffade fram en såg och sågade av en meterlång bit av tuben. Den lade jag sedan in i min bil och fraktade hem. Med hjälp av rå linolja och terpentin impregnerade jag sedan trävirket efter en tids torkning. Tilltaget var naturligtvis lite befängt men jag tycker fortfarande att det är kul att ha en bit vattenledning av trä i min ägo.

 


Barn i stan - Barnarbete


Barnarbete 1920 inom industrin, här i Skandinaviska Glödlampsfabriken i Nyköping.

 

Tänk 1920 det år min äldsta moster föddes då arbetade fortfarande barn inom främst jordbruk men även industrin här i Sverige. 1920 arbetade både min morfar och mormor inom Tobaksmonopolet, i Södertälje.

 

Familjen utökades med ytterligare 2 flickor och man flyttade till Stockholm och fortsatte sina arbeten inom Tobaksmonopolet där. En kvinna vid namn Herta Svensson (1886-1981) blev anställd inom Tobaksmonopolet  i Stockholm 1914 och började sitt arbete  fabriken. Efter 2 månader så blev Herta en sk Fabrikssyster. ( from 1921 kallades tjänsten personalkonsulent) Herta såg till att miljön blev bättre! Matsalen städades, blommor och tavlor fick nu en plats i industrins matsal. Kolonilotter skaffades i närheten av industrin så de anställda kunde odla sina grönsaker. Herta ordnade barnkoloni för tobaksarbeterskornas barn. Även barnkrubba/ förskola ordnades för barnen så att deras mammor kunde arbeta!

 

Under hela mitt liv har mamma och hennes syster ( ädsta systern dog redan som tolvåring i sprucken blindtarm ) berättat om hur de gick längs Hornsgatan i ur och skur för att komma till sin barnkrubba. Hand i hand med sin mamma, pappa eller morbror..... Alla somrar de tog båten ut till kolonin - de minnena försvann aldrig!!  Det är saker som satte stora avtryck i deras liv....Avtryck i form av glädje och sång!

 

Min mormor som föddes 1899 har många gånger berättat om sina arbeten som barn - uppväxt i den Sörmländska landsbygden - ett hårt arbete långt ifrån en idyll för henne och alla andra barn! 1949 infördes den lag i Sverige som säger att barn under 14 år inte får arbeta. För industri arbete är åldersgränsen 15 år. Det finns ytterligare lagar som styr arbetstid mm.

 

Tyvärr så finns det fortfarande många barnarbetare i vår värld. Mest utbrett är det i de fattiga delarna av vår värld. Allra helst i Afrika, Asien och Latin Amerika är det mycket vanligt med barnarbete men även i Västvärlden förekommer det! Barnarbetare är ju en mycket underbetald och undergiven grupp. Där arbetsgivaren kan utöva mycket av sin "makt" eftersom de är så ekonomiskt beroende av att få in den minsta lilla penning för att överleva!

 

Sorgligt att vår Värld inte kommit längre när det gäller barnarbete..... Det vi kan bidra med för att göra situationen bättre är väl att köpa Rättvisemärkt och ekologiska varor...... Om vi alla gör det så kan det göra skillnad!


Barn i stan - På tandtrollens tid


Foto: Press-och reportage bild.1951

 

Skoltandläkaren var förr många barns skräck. Men enligt museets text till detta foto från 1951 tar här tandläkare Sven Fischer ett ömt grepp om eleven och syster Elna står trygg i bakgrunden.

 

   Mig synes det dock som om eleven ifråga, i sin för tiden typiska tröja, inte känner sig särskilt trygg. I stället spänner han såväl kropp som käke, väl medveten om att efter dr Fischers ömsinta grepp väntar den läskiga borren, driven i relativt låg hastighet av en stålwire. Bedövning hanns i regel inte med på grund av ett pressat tidsschema. Det var inte ovanligt med en hel del karieshål, som måste åtgärdas med borr och amalgam. Fluortanten hade ännu inte gjort entré i skolvärlden och kunskapen om tandborstningens två-regel (två gånger om dagen, två minuter varje gång och två centimeter tandkräm) var föga spridd.

 

   Yngre generationers elever, såväl i staden som på landsbygden, har det bättre ställt med sina tänder. Det kommer att rädda dem från många dyra tandläkarräkningar. Och när de likväl måste besöka dr Fischers arvtagare, så möts de av betydligt humanare behandlingsmetoder och redskap. Sagoböcker om tandtroll är det länge sedan jag såg.

 


Barn i stan - hade roligare än barn på landet?

I gamla tider var det inte bra att vara barn i stan. Trångt, smutsigt, ohälsosamt och mörkt. Rakitis, huvudlöss och fattigdom eller gränslös rikedom. På landet var det likadant, kanske lite mindre rakitis annars ingen skillnad. I stan fanns det barnarbete på industrier vilket saknades på landsbygden. På landsbygden fanns det barnarbete med att valla djuren vilket saknades i stan. Men i stan fanns det något som saknades på landet, en hel drös med kamrater som kunde vara lek- eller skolkamrater.

 

Lite längre fram i tiden kom det biografer med matinéer som i min barndom kostade 60 öre. Den enkrona, som man med tjat och gnölande hade utverkat, räckte till biobiljett, en ask Tenor och tre femöreskola. Till stan kom det också cirkus. Hade man riktig tur kunde barn få hjälpa till med att montera bänkar och bära fram andra mindre saker. Jobbade man riktigt bra blev det en fribiljett, ståplats, till den första föreställningen som ofta var lite avkortad. Gatan var en perfekt lekplats, under kriget kom det en bil i timmen. Barn i stan hade det lite roligare även om det var farligare än på landet.

 


Barn i stan - Aurore blev första ”ritfröken”

 

Hon är så söt där hon står, Aurore Holmberg. Bilden är från 1870 och hon är 10 år, förhoppningsvis en glad och harmonisk unge från det grönmålade huset vid Östra Storgatan 15. Där bodde hon ändå fram till sin död 1945 tillsammans med brodern Gustaf, som blev Sparbankens kamrer.

 

Aurore älskade att rita och måla. Precis som alla andra barn i stan och på landet gick hon igenom olika utvecklingsstadier. De första ”konstverken” bestod av klotter, så kom huvudfotingarna med ben och armar direkt från skallen. I femårsåldern kunde hon presentera mer kontrollerade bilder, kanske på gårdens katter. Hon hann skaffa åtskilliga under sitt liv.      

 

  Aurore blev Nyköpings första kvinnliga lärare i teckning och välskrivning. Under åren 1893-1921 undervisade hon på läroverket och i flickskolan.

 

  På hennes tid, på min och kanske din, fick man lära sig frihandsteckning genom att föra över svagt linjerade figurer och bilder till ett eget rutmönstrat papper. Det var en metod som utarbetades av doktor A Stuhlmann, lärare vid slöjdskolan i Hamburg. Genom att noga betrakta ting och proportioner skulle man öva upp sitt skönhetssinne och lära sig att tänka bättre?!

 

   På Aurores tid var teckning och målning en stillsam syssla, som sällan gav reaktioner och uppståndelse. Så var också graffitin, sprejkonsten, ett helt okänt begrepp.

 


Barn i stan – det var värre på 50-talet

Skoltandläkaren var många barns skräck. Men här tar tandläkare Sven Fischer ett ömt grepp om eleven och syster Elna står trygg i bakgrunden.
Foto: Press-och reportage bild.1951

 

Sörmlands museum tar nu för tiden många intressanta grepp. Sommarens bildutställning vid åpromenaden i Nyköping på temat ”Barn i stan” är ett gott exempel. Den har fångat mitt och lunchsällskapets intresse vid flera tillfällen. Vi har studerat och kommenterat inte minst ”sadistbilden”, som jag här får tillfälle att utgjuta mig om.

 

Ungefär jämnårig med grabben på bilden har jag god kännedom om hans utsatthet i tandläkarstolen. Även om bildtexten beskriver tandläkare och syster i positiva ordalag var sannolikt inte pojken i särskilt goda händer. Dåtidens tandläkare hade i regel varken kunskaper i eller intresse för elementär barnpsykologi. Fischers ”ömma grepp” i pojkens mungipa kändes säkert obehagligt. Dessutom var hans långsamma borr ett skräckvapen, som nog hade utvecklats inom gruvindustrin. Enligt samtida bedömare/sanningsvittnen framstår Sven, som en helt normal representant för dåtidens skoltandläkare. Om ”trygga syster Elna”  kunde lugna de oroliga skolbarnen förtäljer inte historien.

 

Min barndoms skräcktandläkare hette Ivar. Han var nog trots allt en plusvariant. Att jämföra nutidens empatiska Peter med hans dåtida kollegor vore direkt orättvist. Men, än en gång får jag tillfälle att upprepa mitt mantra:

- Det var verkligen inte bättre förr!

 


Barn i stan - Cally och Silva


Foto: Gustaf Oldenburg, 1919.


Systrarna Cally och Silva, som är med på bilden från V Trädgårdsgatan, var inte på promenad ute på Nyköpings gator i mitten av 60-talet när jag första gången träffade dem. Cally föddes 1909 och Silva 1915 och de bodde tillsammans med föräldrarna Hedvig och Ivar Karlsson i det närmaste huset på bilden vid tiden när fotografiet togs. Anledningen till att jag träffade dem var att den person som kom att bli min svärmor - Helny Pettersson - var kusin med Cally och Silva. Helny bodde med sin mor och mormor i ett hus som låg innanför huslängan på bilden, upp mot berget med klockstapeln. På den tiden var det inte ovanligt med tre generationer boende under samma tak.

 

Silva och Helny var nästan jämngamla och var mest tillsammans. Och vilka lekar kunde det vara? Svärmor Helny har berättat en del från sin barndom. Rulla tunnband med en pinne var populärt även bland flickor. Man tog helt enkelt järnband från tunnor och det fick duga som leksak. Att få något fabrikstillverkat var inte att tänka på. Helny fick av en vän till familjen en hemsnidad träspade som blev uppskattad och bevarad. Hon använde den också som en låtsasgitarr och sjöng gärna visor. Nu hänger spaden på väggen i vår stuga på landet.

 

På den tiden gick det nog för sig med rullband på gatan, bara se upp och inte skrämma någon häst till sken. Dagens situation med trängsel och intensiv biltrafik begränsar lekutrymmet. Men då och då drar skateboardsåkare med imponerande fart och teknik fram bland cyklister och fotgängare. Riktigt trassligt kan det bli för trafikanter ute i bostadsområdena. Där händer det att barn i det närmaste förvandlar vägstumpar till spelplaner. Som bilist möts man ibland av puck eller boll och får krypköra mellan målburar och villastaket. För mig är det inget problem, jag ser det från barnens horisont.

 


Manligt - Byggbranschen

Gick runt i Sörmlands museums stora förråd och funderade runt ordet manligt! Vad tänker jag på, vilka värderingar har ordet manligt för mig??

 

Det är lätt att inse att jag är påverkad av samhällets värderingar och normer... I museets magasin såg jag detta lilla hus - visst är det manligt att bygga hus och snickra!! Detta lilla hus är en modell av de hus som byggdes när de anställda på NK:s verkstäder behövde bättre bostäder i början av 1900-talet.

 

På 1800-talet var det ofta kvinnorna som stod för murbrukstillverkningen. Den som hade hand om tillredningen av bruk kallades åltmor eller lavmor. Många kvinnor arbetade som sk. mursnäcka - alltså en kvinnlig byggnadsarbetare. I juli 1888 strejkade många kvinnor i Stockholm för högre timlön. Istället för 14 öre i timmen ville man ha mer..... Efter 3 dagar gick arbetsgivarna med på 18 öre per timme.... Vid 1900 talets början tog männen över denna syssla och blev då kalkbas!

 

År 2010 var ca 10% av eleverna på Byggnadsutbildningen kvinnor. Av dessa 10 % så fick ungefär 0,7% arbete inom det yrke de är utbildade till...... Eftersom jag inte alls är insatt i den sk byggbranschen så var det helt nya siffror för mig och mycket upprörande! Har vi inte kommit längre i vårt sätt att se på människors likavärde ...... Idag har ju den tekniska utvecklingen kommit så mycket längre än på 1800-talet och självklart borde det finnas många kvinnor som vill och kan arbeta inom byggnadssektorn!

 


Manligt ? – snusgubbes stimulantia i vacker förpackning

 

När bloggänget träffades på försommaren hade jag inte tillfälle att delta. Kamraterna enades om att skriva om något manligt. Det föremål som utvaldes som lämpligt attribut var bildens vackra snusdosa. Masurbjörk med gångjärn delvis av mässing, formad som en bok, ristad och dekorerad. Fin som snus!

 

Hade jag varit närvarande på mötet hade jag sannolikt valt något annat föremål. Varför då då ?

 

Jag tycker inte om snus och kan inte fatta att det i vissa kretsar anses manligt att nyttja denna tobaksprodukt. För mig förknippas snus med barndomens gubbar, som inte kunde sköta sitt lössnusande. De la in stora illaluktande prillor som inte höll sig under läppen utan flöt ut över tänder och spred sig till mungiporna. Äckligt!

 

Efter att ha arbetat med alkohol- och tobaksförebyggande arbete tror jag mig veta att snuset inte är någon hälsoprodukt. De positiva stimulanseffekterna för brukaren har en baksida med allvarliga medicinska risker. Detta bagatelliseras av tobaksindustrin som ständigt försöker locka nya köpare med nya smaker och förföriska förpackningar. Folkhälsominister Larsson försöker hålla emot. Hon pytsar ut stora summor till förebyggande insatser från stat och kommun.  Men hon har det inte lätt. Förutom den kapitalstarka tobakslobbyn har hon som motståndare en regeringskollega – handelsminister Björling - som fightas med EU i akt och mening att bereda mark för svensk snusexport.  

 

Nutida portionssnusare ska inte jämföras med min barndoms snusgubbar. Men jag tycker fortfarande att lukten är oangenäm och att intag och utslussning inte alltid tilltalar min estetiska ådra. Bland ungdomar är det mest killar som snusar. Det är illa! De tjejer som lockats att ta till sig hankönets tobaksstimulantia röker i regel cigaretter. Det är än värre! Hälsoeffekterna på lång sikt är skrämmande. Det fåtal unga kvinnor som snusar utsätter sig också för betydande risker.

 

Att bruka tobaksprodukter är varken manligt eller kvinnligt!

 


Manligt - Tjejerna tar över

 

Just som jag på temat ”Manligt” ska börja skriva om ovanstående till hemvärnsuniform hörande grågröna vadmalsmössa med skärm och mjukt innefoder läser jag följande rubrik i ortstidningens (SN) lördagsbilaga:

 

”Killarnas keps blir tjejernas i sommar”.

 

   Av texten framgår att ”kepsen blir den hetaste accessoaren (!) i outfiten för tjejer om man vill vara kaxig och cool”. Men för att vara ”rätt” duger det inte med vilken keps som helst. Färgstark med snygg logga går bra. Stuket kan vara en mix av ”streeet-trucker-basket”. Och  den sålunda utvalda kepsen  bör kombineras med ett par svarta skinnbyxor, ett enkelt linne i neutral färg och en jeansjacka. Vill man köra en lite finare stil kan man till exempel välja en Emil-keps…

 

   Där föll alltså ytterligare en manlig bastion. Vi gamla gubbar i keps, som ständigt blir omkörda av unga, tuffa BMW-bilister med bakvända golf-kepsar, får hitta på någon annan markör för vår senioritet. Den gamla hederliga bandy-kepsen är ju sedan länge ersatt med hjälmar i hårdplast. Bäst är nog att uppträda barhuvad, även om det blir litet kyligt på flinten. Då är man ju också cool – på ett sätt som ytterst få tjejer kan ta över.

 


Manligt - Garage och bilkörning


 

För mig är det skrämmande med parkeringshus i flera våningar eller mindre garage med smala portar, men få män, stora som små, delar denna olust. Tvärtom. En leksak, liknande den från Fisher-Price med färgglada detaljer och handdriven hiss, stod högst upp på mina grabbars julklappsönskelista på 70-talet och på nätet finns idag tusentals hemsidor och bloggar om garage, skrivna av nu vuxna pojkar. Det vimlar av kommentarer och bilder kring takvinklar, ventilation, höjder, bredder och klurig teknik,  arbetsmetoder och material.

 

  Det finns mycket manlig kunskap inom den här genren, men vad gäller i konsten att framföra själva fordonet, upprinnelsen till alla garagefunderingar?  Svevia har gjort en undersökning. Här ett citat: Totalt tycker 27 procent av befolkningen att kvinnor är de bästa bilförarna. 16 procent av männen tycker det och 37 procent av kvinnorna. Många tillfrågade anser att båda könen kör lika bra. En del bilister, ofta karlar, har särskilt hög tilltro till den egna körförmågan, hela 37 procent anser sig vara mycket skickliga.

 

  Trots detta, en dag tvingas vi alla att släppa ratten för gott. Bilen byter ägare, garaget står tomt. Vi kan bara gilla läget och möta det med manligt mod!

 


Manligt - Fjun och polisonger

 

”Äsch! Inte har du någe skägg, inte! Om du torkar dej i ansikte’ med en grov handduk så ska du si att det går bort”! Så sa min mor en gång i min tidiga ungdom när jag stod över ett handfat vid köksbordet och höll på att raka mig. Visst är väl skägg något manligt men Mammas kommentar torde inte ha stärkt min manlighet. Fast jag rakade mig i alla fall jag och fortsatte med det under många årtionden.

 

Kring 1970 blev det populärt med polisonger på karlarna. Jag anlade sådana och lät dem växa ganska vilt. Snart nog hade de växt runt hela hakan och då fick även mustaschen växa. Så under mer än 20 år så levde jag sedan ett ganska igenväxt liv. Särskilt på vintrarna var det skönt för då slapp man frysa om hakan. Men år 1994 blev jag erbjuden huvudrollen i ett av våra bygdespel vid Hembygdsgården i Björnlunda. Jag skulle spela rollen som Kommerserådet Johan Adolf Welander (1757-1804) på godset Elghammar i ett bygdespel skrivet av vår högt värderade kyrkvaktmästare Göte Karlsson. Det handlade om att Welander skänkte en skola till Björnlunda-barnen och den stod klar redan 1827 och den är fortfarande i drift. Då blev jag tvungen att raka av mig skägget. Det finns en målning av Welander i hans gamla skola i Björnlunda och han har där inget skägg. Sedan dess har jag i stort sett varit renrakad.

 

På tal om skägg så förekom det under november månad 1963 några TV-program som gick under det folkliga namnet ”Skäggen”. Det var sex herrar med skägg nämligen Åke Söderqvist, Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Lasse O’Månsson, Jan-Öjvind Swan och Edvard Matz. Producent var Karl Haskel. Programmen sändes i fyra avsnitt och var säkert för den tiden mycket vågade. Programmens respektlösa och anarkistiska stil med runda ord och rapningar i rutan gjorde att det utbröt en enorm tittarstorm som pågick i flera veckor. Tillmälen som Smaklöst!, Okulturellt!, Skandal!, Lymlar!, och Idioter! haglade i insändarna.

 

Det föremål som valdes åt mig vid senaste mötet var en förpackning med rakvatten från Sunlight AB i Nyköping.

 


Manligt - Är brudgum fortfarande manligt?



Frågan är berättigad. I samkönade äktenskap kan man fråga sig vem är det som är brudgum.

 

Västen på bilden är i alla fall en brudgumsväst. Den kommer från Selaön. Västen är broderad med ullgarn och silke på stramalj och sedan är den fodrad med bomullstyg. För att vara riktigt manlig har den en ficka för fickuret. Den är försedd med fem knappar, fyra är av svart metall den översta är av vit pärlemor. Den vita knappen var det något slags id-kort? Har ni sett han med den broderade västen som har en stor vit knapp högst upp. En troligare tanke är att han blivit av med metallknappen som skulle ha suttit där under bröllopsvalsen. Eftersom den översta knappen doldes av en slips eller scarfs så sydde man dit första bästa knapp som var till hands.

 

 


Manligt - Är rationella klädval manligt?




Kostymer och kavajer är manliga klädesplagg med lång kontinuitet, de har över tid inte genomgått några dramatiska förändringar. Åtminstone det lite mer välklädda snittet håller sig stabilt. Varför är det så? Vill vi karlar slippa krångliga beslut och tidsödande åthävor kring den utstyrsel vi ska ta på oss?  Kanske – vi brukar gilla det enkla, rationella och vill klä oss som på rutin.

 

Om nu kostymen bestått i hundra år så lär halsprydnaden ha sin historia i Europa ända sedan mitten av 1600-talet. Den får väl ses som ett manligt uttryck för en smula flärd. Till en början var det kravatt som gällde, men denna  manshalsduk blev i slutet av 1800-talet allt mer slipslik. På 1920-talet kom så den moderna slipsen med knut och än idag är det är bara färger och dekor som varierar. Och självklart får den inte förändras!  

 

Min skollärare var uppenbarligt förtjust i slips och kavaj och var alltid mycket välklädd i skolan. Han sa en gång till oss att slipssamling var en passion. Hans dyrgripar var inte så ofta av siden utan av andra tyger men med allehanda mönster.

 

Många använder kostym eller kavaj med slips i sitt arbete. Ibland kallas de slipsnissar, särskilt inom ett manschettyrke, då med nedlåtande underton.  Själv har jag sällan haft slips på jobbet, utom vid festligheter eller högtider av något slag. Däremot har jag burit kavaj under kontorsarbetet och framförallt när jag varit ute på föredrag eller andra sammankomster. Praktiskt klädval gäller för mig. Helst ska kläderna ligga framlagda på morgonen - bara att hoppa i.  

 

Slipsen på bilden finns i museets arkiv och är av thaisiden. Den är diagonalrandig i färgerna grått, mörkblått, rött och vitt.

 

 


RSS 2.0