Snilleblixt: Brinnande sticka

 

En solskenshistoria av stort mått skapades med upptäckten av den ynka lilla tändstickan. Med ett lätt drag uppstår på ett ögonblick den tändande gnistan.  Ligger en snilleblixt bakom eller var det resultat av en långvarig enträgen försöksperiod - jag vet inte säkert. Bakom idéerna fanns nog i alla fall snillen.

 

Att åstadkomma värme och hjälp vid matlagningen var från början både tids- och teknikkrävande. Ända in på 1800-talet fick man använda stål, flinta och fnöske för att göra upp eld. 1830 uppfanns den så kallade fosforstickan, som dessvärre under oturliga omständigheter kunde självantända om de råkade gnida mot varandra. 14 år senare kom kemisten Gustaf Erik Pasch fram med säkerhetständstickan, den som finns än idag och som tar fyr först mot det speciella plånet på förvaringsaskens utsida. Men trots detta - många olyckor, för att inte säga katastrofer, har orsakats av den lätthanterliga stickan, då barn exempelvis har tuttat på något. Jag ryser över tanken på vad jag själv gjort!

 

Askarnas etiketter skulle locka till köp och en av de mest välkända blev den svenska Solstickan, designad av Einar Nerman 1936. Solen och pojken har exporterats över världen. En annan som syns på bilden ville med en slående utformning visa att tändstickan, denna revolutionerande upptäckt, förenklade vardagen högst påtagligt. Nu kunde man simma lugnt likt den vita svanen!  Under fågeln ligger Amerikalinjens ångfartyg - passagerare kunde tända sina rökverk utan bekymmer. Askarna är hemtagna som souvenirer från en Amerikaresa 1955 och är tillverkade av Novaco Fabriks AB fem år tidigare. Givare till museet är Anna Johansson, Nyköping.

 

Redan i mitten på 1900-talet kom gaständaren som underlättade ännu mer, inte minst för rökare, förutsatt att den innehöll nog bränsle. Det finns numera gaständare för hushållens behov och enligt tillverkarna är de påfyllbara. Men verkligheten är en annan, påfyllning är svårt och produkten blir i stället en engångspryl - alltså inget snilledrag. Tändstickan av aspträ är miljövänlig och står sig bra än idag.

 


Snilleblixt: med gamla anor

 

 

Säkerhetsnålen har gamla anor. Redan de gamla grekerna och egyptierna använde sig av den, då framför allt som en fibula (dräktspänne). Enligt Wikipedia tror man att de första säkerhetsnålarna såg dagens ljus runt 2000 år f. Kr.

 

Fjädern på säkerhetsnålen, den lilla öglan där man viker själva nålen, uppfanns av amerikanen Walter Hunt (1796-1859) och patenterades år 1849. Detta var verkligen en snilleblixt! Hunt hade en skuld på 15 dollar men hans långivare, företaget W. R. Grace and Company, erbjöd sig att skriva av skulden om de fick rättigheterna till alla former som Hunt kunde böja en ståltråd på. Det tog tre timmar för Hunt att bli av med sin skuld. Han fick bara 400 dollar för patentet. Den cirkelrunda öglan har som funktion att fjädra ur så att nålen inte kan lossna ur sitt fäste, något som alltså varit ett problem i nästan 4000 år.

 

Jag funderade på om jag själv har kommit på någon snilleblixt. Några gamla idéer minns jag men särskilt snillrika har de inte varit. En gång fick jag en idé om att bygga ett slagnät för hare. Jag gillrade upp en nätklädd tung träram vid ladugårdsväggen och fixade till ett som jag tyckte snillerikt giller. Jag lade en hötapp som bete under nätet och sedan var det bara att vänta. Min tio år äldre bror Arne som var mycket kunnig med jakt fick se min skapelse. Oj, vad han skrattade! Naturligtvis fick jag ingen hare.

 

Mina försök att konstruera en lingonrensare blev inte heller särskilt lyckade. Jag snickrade till ett galler som jag satte fast lutande på ett litet bord. Så tog jag mammas dammsugare och kopplade slangen på blåssidan. Slangen satte jag fast under gallret så att det blåste åt rätt håll. När jag tömde de orensade lingonen i gallret så flög inte bara blad, barr och kvistar – nej även lingonen flög. Som tur var höll jag till i snickarboden som jag sedan fick städa omsorgsfullt.

 

Min första snilleblixt fick jag när jag var åtta eller möjligen nio år. Mor min kom med förslaget att jag skulle lära mig virka grytlappar för då kunde jag ge min rara mormor ett par sådana i present. Jag virkade med stor iver i grovt bomullsgarn och tyckte det var riktigt roligt. Mamma tyckte dock att grytlapparna blev lite ojämna i kanterna. Då kom jag med min snilleblixt: ”Det gör inget, mamma, för jag klipper dom jämna sedan”.

 


Försvar: en liten medicinburk i brunt glas

 
 
Tänk att en liten medicinburk i brunt glas från 1970 kan väcka ett försvar... Burken som har innehållit Confortid 25 mg har tillhört Vårdskolan i Eskilstuna och Sörmlands Museum har fått den i gåva av landstinget. Confortid var en smärtstillande, inflammationshämande och febersänkande medicin som avregisterades  2009.
 

Den av registrerades eftersom många fick svåra biverkningar. Liknande mediciner som förhoppningsvis har mindre biverkningar är andra NSAID preparat som Diklofenake och Voltaren. Confortid användes oftast vid reumatiska sjukdomar, inflammationer och smärta/värk.

Tyvärr är vi många i dagens samhälle som drabbats av värk, ingen vill väl ha ont och äta mediciner som faktiskt oftast har biverkningar-men till vårt försvar så, ger värktabletter många en möjlighet till ett drägligt liv.
Chans att kunna arbeta och ha ett fungerande liv!! Forskningen går framåt och även människors medvetenhet om hur kost, motion och åter hämtning påverka våra liv-så förhoppningsvis kommer det i framtiden finnas betydligt fler som inte drabbas av värk och inflammationer mm. En dröm om ett liv fritt från smärta och värk tror jag de flesta önskar sig! Till dess att den värk fria  tillvaron är en verklighet, så kommer nog många som äter värktabletter säga till sitt försvar: Idag har jag inget alternativ!


Försvar: slitna skor ett gott tecken

 

 

Skorna på bilden ingick i en utställning som uppmärksammade ungdomslivet i Gnesta. Det är ”Mannes” flitigt använda skor från studielådan ”Anna och Manne”, som beskriver två ungdomar av år 1995. Av beskrivningen i övrigt finns ingen ledtråd, som indikerar den aktivitet som lett fram till de svårt slitna skorna.

 

Min spekulation är att ynglingen ”Manne” i lilla Gnesta tillhörde den generation som fortfarande ägnade sig åt spontanidrott. Han ägnade troligen en betydande del av fritiden åt fotbollsspel. I ur och skur användes dojorna och skovården var i stort sett obefintlig. Ibland hade nog slarvige ”Manne” för vana att promenera utan att ta på sig skorna ordentligt. Nedtrampade bakkappor bidrog till förfallet!

 

I ett antal tidigare blogginlägg har jag sjungit motionens höga visa. Den här gången inget undantag. Kloke ”Manne” var sannolikt omedveten om att det flitiga bollspelandet  hade flera positiva effekter. Spontanmatcherna utan domare utvecklade förmågor som konflikthantering och diplomatisk färdighet. Dessutom byggde all motion upp uthållighet, styrka och snabbhet –helt enkelt en investering för framtiden och ett försvar mot för tidigt åldrande.

 


Försvar: Kemiskt anfall

 

Doften av (anti)malmedel är fortfarande välbekant för oss seniorer, som växte upp i mitten av förra århundradet. Klädesmalen var då en fruktad insekt i de svenska hemmen, där plaggen mestadels var gjorda av ylle eller bomull. Försvaret mot den bestod av så kallade malkulor med naftalin som främsta ingrediens. Skämtsamma personer brukade påpeka svårigheten att träffa malen med kulorna. I själva verket genomfördes en sorts kemisk krigföring i mindre skala mot odjuren. Kampen slutade i regel oavgjord.

 

   I Sörmlands museums samlingar finns ovanstående rödbruna handspruta med glasbehållare för Pregmal Malskyddsmedel från 1940.  Enligt den fastklistrade etiketten så var medlet luktfritt, vilket jag har svårt att tro.  Därtill anges att tillverkaren lämnar två års garanti, vilket gör mig än mer misstänksam. Kan någon verkligen garantera att sprutans innehåll under minst två år bekämpar alla uppdykande malar?  (Att garantera själva sprutfunktionen under två år motsvarar nog inte köparens förväntningar…)

 

  Sprutan besannar kanske det gamla talesättet att anfall är bästa försvar. Det får mig att minnas när äldste sonen i början av sina tonår funderade över varför alla länder har ett försvar när ingen påstår sig ha ett anfall.

 


Försvar: Militärövningar i närheten

 

Det var 1940-tal och världen stod i brand. Andra världskriget gjorde sig påmint på många vis. Nyhetssändningarna på radio var heliga. Då gällde det för lillgrabben att vara tyst.

 

Men kriget var lite spännande också för en liten pilt. Då och då ordnades militärövningar i närheten av vår gård. Tydligen var terrängen lämplig för sådana övningar eftersom skogspartierna var genomkorsade av småvägar och den gamla Eriksgatan mellan Strängnäs och Nyköping gick genom området. Hit kom ibland militära lastbilar och personbilar och även stridsvagnar med manskap och allt. Militärtälten slogs upp och skyddsgropar grävdes. Bilarna kamouflerades med trädruskor och parkerades inne bland träden.  

 

Jag tyckte det var jätteroligt att springa runt bland militärtälten. Jag minns särskilt hur man grävde skyddsgropar kring tälten. Det var lätt att gräva för hela området ligger på en ås med fin sand.

 

Dessa skyddsgropar som fortfarande syns i terrängen har enligt min mening ställt till en del missförstånd. De har av Länsstyrelsen och Sörmlands museum uppmärksammats som rester efter en begravningsplats för koleraoffer under 1800-talet. Enligt traditionen så ordnades nämligen en så kallad ”kolerakörrgård” i det här området men när jag var liten var den utpekade platsen belägen cirka 200 m norr om de här groparna. På en skylt vid den här platsen står det:

 

KULTURMINNE

KOLERAKYRKOGÅRD

 

Under 1800-talet drog fem koleraepidemier över hela eller stora delar av Europa. Sjukdomen spreds med återvändande pilgrimer och andra sjöfarande från främre Orienten. Sverige drabbades 1834, 1850,1866 och 1872 av koleraepidemier av vilka den första var häftigast. På många ställen anlades speciella begravningsplatser för dem som avled i kolera. På denna plats ligger koleraoffer från de omkringliggande byarna begravda. Fornlämningar är skyddade enligt lag.

 

LÄNSSTYRELSEN/SÖDERMANLANDS MUSEUM

 

Enligt min mening har fel plats utpekats som kolerakyrkogård. Några koleraoffer blev aldrig begravda här. Det framgår av anteckningar skrivna 1925 av Amalia Kleen, född Wattrang på Jacobsberg. I dessa anteckningar beskriver Amalia hur begravningsplatsen vid Axala blev invigd av präst och klockare från Björnlunda och att ett antal personer från Jacobsberg deltog. Avlutningsvis skriver hon: Lyckligtvis behövde kyrkogården aldrig tagas i anspråk för sitt ändamål, och det nutida släktet har väl knappast reda på att den existerar.  

 


Försvar: Ingen kyss under svajig hatt?

 

 

Så läcker! Överdel av rosa siden, spetsmönstrad tyll under och till det två långa rosa sidenband. Hatten är handsydd och från Magasin Continental, som låg i Stockholm under förra seklet. Den skänktes till museet av Ann-Marie de Dardel 1967. Då var den solkig och trasig – förhoppningsvis väl använd.

 

  Kan det här kallas en kyss-mig-om-du-kan hatt? De stora brättena borde försvåra vissa ömhetsbetygelser. Fast ännu mer effektiv var bahytten, hättan med ”skygglappar” runt ansiktet. Den var modern på 1800-talet och bars av exempelvis tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Elsa Beskows berömda sagofigurer.

 

  Stora svajiga hattar har nog också klätt dem, åtminstone till fest. Det sägs att prinsessan Ingrid bar sådana när hon firade bröllop med den danske kronprinsen Frederik 1935. Dessa fantastiska huvudbonader gjorde henne till stilikon. Min svärmor Ester var också stilig och den här tiden skaffade hon ny hatt varje vår. Jag hade velat vara med då – i en knallröd skapelse med brätten som gav ansiktet en vacker ton och gjorde mig lite gåtfull. Kom mina drömmars prins, ja då kunde jag lätt ta av den!

 


Försvar: Höga murar är dåligt försvar

 

Att bygga murar har i alla tider varit en sorts försvar. Idag byggs det inte murar av sten och murbruk. En mental mur kan vara ett bra skydd mot idéer som man inte tycker om. Men mentala murar är nästan lika dåligt försvar som de gamla stenmurarna. När man uppfunnit kanoner och sprängmedel var stenmurarnas saga all. Ett leende eller ett par ord kan riva en mental mur. Där behövs det ingen dynamit. Om man istället för leende eller vänliga ord utsätts för motsatsen då blir muren starkare och högre än någonsin. Den eller det som försökte angripa är utestängt för lång tid, kanske för alltid. Det är då man kallar det för försvar när det kanske var ett missförstånd att muren blev så hög och stark.

 

Planschen som illustrerar ett försvar har använts i Sigfridlunds skola i Flen. Som nyköpingsinvånare inbillar jag mig att bilden visar hur hertigarna Erik och Valdemars supporters försöker att ta sig in på Nyköpings Hus efter gästabudet. Trots att det inte fanns några kanoner vid den här tiden så blev kung Birger tvungen att fly till sin svåger i Danmark. Murarna var inte bra försvar där heller.

 

Av det jag skrivit kanske man tror att vi alltid är försvarslösa. Jag tror inte det, men det finns försvarsmetoder som är bättre än murar. Se bara i bibeln i Gamla Testamentet där finns beskrivet hur staden Jerikos murar rasade ihop när angriparna stampade i marken och blåste trumpet.

 


Försvar: Målvakter skyddar – eller!?

 

Till de mest otacksamma spelarpositionerna inom idrotten hör väl målvaktssysslan. Omvänt kan den försvararen betraktas som lagets stora hjälte. Inte minst gäller det fotboll. Enligt mitt tyckande är dethelt galet att anfallsspelarna får kuta fram och skjuta så nära det någonsin går. Detsamma gäller i ishockey. Även om målburen är betydligt mindre kan motståndarna likväl dribbla och smasha ända in på mål. Om det rasar in någon puck mer än lagledaren beräknat så riskerar burväktaren dessutom att bli utbytt! I handboll ser bollmotaren i aktion närmast komisk ut – som en sprattelgubbe (eller gumma).  Det verkar vara en ren sinkadus om bollen stoppas. Målvakten är i klart underläge.Förvisso finns det försvarsspelare även ute på plan, men keepern är likväl sist i ledet.

 

Fotbollsspelet på bilden är tillverkat 1960 och tillhör samlingarna från Rosenkällaskolan. Tillverkaren tycks ha haft samma tankegångar som jag, anfallarna kommer härinte ända fram till mållinjen! Också i verklig fotboll borde det vara en zon utanför målet, ett område som utespelare inte får överträda. Jag tycker dessutom att straffspark får läggas på allt för kort avstånd – målvakten är nära nog chanslös.

 

Om nu sportens väktare kan hyllas för ädla, ibland närmast heroiska insatser, torde väl det rakt motsatta gälla för målvakter i samband med ekonomisk eller annan brottslighet. Dessa människor ärminsann inga bragdmän. En viss person kan exempelvis ta på sig ansvar för ett ”luftföretag” som andra sedan tömmer på tillgångar och sätter i konkurs.”Hjälparen” i dessa sammanhang är vanligen sedan tidigare utstraffad från samhället, han eller hon har inte något mer att förlora. Skurkar som utnyttjar personer så här, cyniskt och kriminellt, förtjänar inget försvar.

 


Kruka: Sofielunds krukmakeri

 
 
En vacker konformad kruka finns i Museets förråd. Krukan är signerad BO2 och är gjord av lera. Det finns tydliga drejspår. Krukan är inlämnad som gåva 2002 och kommer ifrån Sofielunds krukmakeri.
 

Sofielunds krukmakeri låg ca 2 mil öster om Katrineholm vid väg 52, mellan Nyköping och Katrineholm - nedanför Dämbols vägskäl.Det var krukmakaren Johan Eriksson som lät bygga Sofielunds krukmakeri. Platsen fick sitt namn efter Johans fru Sofia. Krukmakeriet startade 1872. 1922 övertog sonen Carl Johan krukmakeriet. 1930 lades krukmakeriet ner pga den hårda konkurrensen från porslinsfabriker. Många gesäller arbetade i krukmakeriet, lönen var kläder och husrum. Arbetet var hårt och redan kl 07, startades arbetsdagen som sen höll på till minst kl 19.
Leran hämtades med häst och vagn-ungefär ett ton åtgången. Man hämtade leran vid Dämbols gärden vid den närbelägna Nyköpingsån. Många av de prydnadssaker som var tillverkade i Sofielund var dekorerade med reliefer, föreställande blomsterslingor, människor och djur. Relieferna tillverkades separat i små gjutformar och sattes senare fast på de handdrejade krukorna. Fram till sekelskiftet tillverkades även kakelugnar i Sofielunds krukmakeri.
 
Tanken på hur man förr slet för att få hem leran och sen drejade, torkade och brände godsen och även gjöt reliefer gör att det för mig finns så mycket "känsla" i varje produkt. Männikor som slitit hårt för att utföra sitt arbete. Mina krukor som jag köpt i Gränsfors krukmakeri håller så mycket bättre än dagens fabrikstillverkade krukor. Gränsfors krukmakeri är ett av två krukmakerier som tillverkar krukor på liknande sätt som Sofielunds krukmakeri gjorde - fast det är klart man hämtar inte leran med häst och vagn längre...


Kruka: Mjölkkruka

 

Det föremål jag valde i samlingarna var en mjölkflaska även kallad mjölkkruka. Den är tillverkad på Wedholms AB i Nyköping. Materialet är aluminium och den är enligt uppgift pressad i ett stycke. Imponerande tycker jag – hur går sådant till? Under min tid på Länsstyrelsen jobbade jag med tillsyn på industrier och då hade jag ofta kontakt med Wedholms. Jag passade då på att köpa ett par mjölkflaskor i aluminium där av andra sortering. Så jag äger faktiskt ett par mjölkflaskor som den på bilden ovan som jag använder till att förvara vatten i som beredskap om min vattenpump skulle strejka.

 

Jag minns den här sortens mjölkflaskor från min barndom. De var av stålplåt då och mycket tyngre än Vedholms-flaskorna. Vi hade tre kor på gården som mjölkades morgon och kväll - tidigare för hand men sedan med hjälp av en mjölkmaskin. Kvällsmjölken kyldes i en liten vattenbrunn nedanför ladugården. Den blandades med den kylda morgonmjölken och flaskan sändes sedan till mejeriet i Gnesta. Grannbonden som bodde längre in i skogen tog med vår mjölkflaska till mjölkpallen vid Vippala vägskäl. Där kom sedan mjölkköraren med lastbil och hämtade varje dag. Det var ett väldigt tungt jobb. Ibland var det den legendariske Ludgo-Pelle som körde mjölken. Det hände att jag fick åka med honom till Gnesta ibland och då gav han prov på sin musikaliska specialitet: Tungstepp. Jag tror att han var ensam om den musikgenren i världen. Jag har några kasettband med hans musik och nu när jag skrev om det här så passade jag på att lyssna på hans egenartade sång. Det väckte trevliga minnen.

 

På 1940-talet fanns tretton mjölkbönder i Axalatrakten. De hade sammanlagt cirka 90 mjölkkor. Vi Axala-bor gjorde en liten efterforskning om vår bygd för några år sedan vilket resulterade i en liten skrift som vi kallade Axala-krönikan. Här gjorde vi en genomlysning av vår trakt förr och nu, vad gäller mjölkbönder så fanns det bara två kvar år 2007. De ägde då tillsammans cirka 70 mjölkkor. Säkerligen producerar dessa kor mycket mera mjölk än vad de 90 korna gjorde 1947.

 

Tänk vilken förändring som skett av mjölkhanteringen under dessa 60 år. Då, på 1940-talet, skulle alla småbönderna köra sina mjölkflaskor varje dag till landsvägen. Hämtning med lastbil med hantering av dessa 60 kg tunga mjölkflaskor. Omlastning vid mejeriet och sedan återtransport av de tomma flaskorna på eftermiddagen. Numera kommer det en tankbil några gånger i veckan och hämtar mjölken hos de två mjölkgårdarna i byn. Men jag tror att småbönderna på 1940-talet hade en favör för de tyckte säkert att det var trevligt att träffa sina grannar vid mjölkpallen.   

 


Kruka: För mjölk i lösvikt

 

 

I denna tvåliters kruka levererades på 1920-talet mjölk från lantbrukaren Carl Karlsson på Lumsätters gård till O Winbladh i Nyköping. Så gick det nämligen till före Tetra Paks intåg i det svenska folkhemmets köksregioner. Stadsbor gick till mjölkaffären medhavandes mjölkkruka och inhandlade den vita drycken i lösvikt. På landet hände det att de påfyllda krukorna kördes ut direkt från ladugårdarna till kunderna varje morgon. Jag har själv som åttaåring under en sommar i Norsholm deltagit i dylik distribution som högst frivillig medhjälpare till en ”utkörare” med häst och vagn.

 

   Denna individuella och manuella distribution blev med tiden tämligen dyr och oekonomisk. Då kom Tetra Pak med sin från början trekantiga förpackning av specialbehandlat papper. De tekniska problemen var betydande och i hushållen hade man svårigheter att hälla upp mjölken från det uppklippta hålet ned i ett glas utan att spilla. Tidningen Blandaren publicerade påpassligt en annons med texten: ”Med Tetra Pak har ni alltid mjölk på bordet.”

 

   Senare kom en förpackning i tegelstensformat, praktisk att lagra i butikerna men också svår att hantera. Numera finns som bekant en modell med en sorts skruvkork, som kräver starka nypor.

 

  De gamla mjölkkrukorna återfinns nu främst på loppmarknader och inhandlas av sommartorpare som behöver något att sätta ängsblommorna i.

 


Kruka: inte vilken potta som helst

 

Bildens kruka är enligt museets beskrivning: ”oglaserat rundat lerkärl med flat botten och vid trattliknande mynning. Mynningen är dekorerad med trianglar. Rekonstruktion av keramikskärvor från vråkulturen funna vid Mogetorp Södermanland”.

 

Den ingår i den samling souvenirer som Södermanlands museum tagit fram som representativa för länets kulturhistoria. Förlagan har ca 6000 år på nacken. Rena rama stenåldern!

 

För ca 6000 år sedan levde människorna i övergångskulturen mellan jägare- och jordbruksstenåldern, arkeologerna kallar denna period Vråkulturen. Stenåldersbefolkningen lär ha livnärt sig av fiske, jakt, boskapsskötsel och odling. År 1935 återfann Sten Florin en boplats vid torpet Lilla Vrå, i Stora Malms socken i Södermanland. Boplatsen hade rektangulära husgrunder av sten samt stenverktyg, malstenar och krukskärvor. Litteraturen talar också om Vråkeramik. Den tidigaste keramiken (trattbägare) återfanns vid Mogetorp strax väster om Katrineholm. Även vid Malma hed i Malmköping återfinns en boplats tillhörande Vråkulturen.

 

Boplatsen vid Vrå med repliker av hyddor är väl skyltad från väg 52 mot Lerbo, en dryg mil utanför Katrineholm i riktning Nyköping. En gång var jag vid stenåldersbyn med mina barn. Vad jag minns var det inget absolut succébesök. Förmodligen kopplat till att mina förberedelser, mitt engagemang och min pedagogik som vanligt kunde varit bättre.

 


Kruka: Väcker tankar om ordspråk

 

 

”Små krukor ha också öron” Just så är rubriken över ett kåseri om barnuppfostran ur tidningen Idun från 1892. I dag talar vi oftare om lyssnande grytor när barn uppfattar vuxet prat mer än nödvändigt - för ”de reflektera äfven”.

 

  Den här krukan är också försedd med öron, vertikala som utgår från dess mynning. Och den är liten, bara drygt ett par decimeter hög. Dessutom kan den berätta om sig själv.  På ena sidan står Jag är skängt till en giull. Klap av en god vän män et jag beder Kllapa ike hårt för jag ej hårda stötar tåll. Den var en skör, mycket skör julklapp. På motstående sida avslöjas dess upphovsman, Eric av Skoglund vid Nygrane. Han drejade och glaserade kärlet redan den 8 december 1835 och borde vara stolt och belåten över sitt verk.

 

  Värre är om krukan själv tycker sig vara förmer än andra förvaringsföremål, då den fått inristad text och till och med hamnat på museum. Det kan sluta illa så ömtålig som den är! Nu gäller ordspråket. ”Krukan går så länge till brunn att hon slutligen spricker” som varning för högmod och maktberusning. Den som drabbas av den sjukan är en ynkrygg – en riktig kruka.

 


Kruka: Kruka eller krus det beror på var i Sverige man bor

 

Det som avbildas på kortet är ett krus och ingen kruka, åtminstone om man bor i södra Sverige. Det känns lite konstigt när man säger syltkrus, syltkruka känns mer riktigt. Om man istället tänker på gamla tiders insaltade sill så låter sillkruka helt tokigt. På riktig ädelskånska skall det heta sillakrus. Som son till en trädgårdmästare vet jag att en kruka är något som man planterar blommor i. Vissa typer av krukor användes endast under blomväxtens barndom. När växten hade kommit upp i slyngeltiden skall den planteras om i större kruka. Ett typiskt barnarbete blev det då de små krukorna skulle skuras rena. Mitt förslag om ackord på skurningen blev aldrig accepterat.

 

På tal om insaltad sill, kallad spicken eller på skånska spege, hur många av dagens barn och ungdomar skulle acceptera att som sill till färskpotatisen på midsommarafton äta spegesill? Till eventuellt unga läsare vill jag tala om att det fanns en tid före matjessillen och då var spegesill det som gällde. I många av den tidens hushåll saltades det på hösten in en val, eller mer än en val, sill. Det bästa kärlet att förvara sillen i var ett höganäskrus. Sillen blev så salt att ryggbenet krökte sig. För de som glömt vad en val är så skall ni veta att 1 val är 80 stycken. Den som inte kunde äta sill direkt från kruset var en kruka.

 


Kruka: glädjen i blomsterodling

 

 

”En renare, mer oblandad, varaktigare glädje kan näppeligen någon förskaffa sig, än den, som vinnes genom odlandet och vårdandet av växter”. Så lyder inledningsfrasen i en handbok om krukväxtodling av Georg Löwegren och Erik Lindgren utgiven 1890. Bakom formuleringen ligger säkerligen kännedom om ett brett genuint intresse för krukodling och då inte bara den yrkesmässiga. Det torde under 1900-talets storhetstid knappast ha funnits ett hem utan blomsterprydnader i krukor åtminstone i något fönster. Den röda oglaserade klassiska lerkrukan (den på bilden har Karl M Berggren, Bagartorp lämnat till museet) har tillverkats i många storlekar och varit vida spridd. Sedan mitten av förra seklet har plastkrukor successivt blivit vanligare.

 

Det var en del pyssel med att hålla olika blomsorter med skilda krav vid liv. Trots arbetsfyllda dagar med annat i hemmet gav min mor sig tid till blomskötsel.  Vi hade fönsterbrädor i norr- och österläge fyllda av krukväxter. Blommorna fick då ljus hela dagen men hettan från solen undveks. Att knacka på lerkrukan var ett sätt att kolla om det var dags att vattna. Det är en konst att vattna lagom. För att uppnå rumstemperatur stod vatten i kannor. På vintern plockades vissa sorter undan till svalare plats för viloläge.

 

En smakfull blomsteruppsättning i ett fönster är grant, men tänk att blicka ut över ett hav blommor - av samma sort! Det är en mäktig syn - särskilt när man ser det första gången - och intrycket hakar fast i minnet. Under 60-talet fick jag vid flera tillfällen besöka Nyköpings kommuns växthus vid Marieberg. En bänk med hundratals gnistrande knallröda pelargonier var det första jag såg. Här drevs växter upp för att till sommarsäsongen planteras ut och pryda stadens rabatter.

 


Flykt: ett djärvt beslut

 

I museets bok ”Berättelser om flykt” har antikvarie Lena Wernevik på ett mycket intressant sätt samlat en rad personliga berättelser och fakta om flykt och flyktingar. Bakom varje berättelse finns människoöden som bekräftar vilket ohyggligt svårt beslut, som flyktingen ställs inför. Att av olika skäl lämna anhöriga, vänner, sitt hem och geografiska hemvist, sitt modersmål och kultur etc etc sker inte problemfritt. Traumatiserande krigsupplevelser, politisk förföljelse, religiös intolerans, arbetslöshet, svårigheter att försörja en familj är några anledningar. Oberoende av bakgrund till flykten finns naturligtvis en mängd ofta motstridiga tankar och känslor med i bilden. Gjorde jag rätt?

 

Bildens utvandrarsäck är tillverkad av grå nylonväv och lär ursprungligen komma från USA. Den tillhör samlingen ”migrationsminnen”. En familj på flykt från krigets Bosnien på 90-talet hade i all hast fått packa ner sina saker i dåliga väskor. När flyktbussen gjorde ett stopp vid ett café i en stad i Kroatien fick familjen säcken som gåva av en empatisk man, som dessutom tog hand om hela fikanotan. Säcken kom väl till pass för klädförvaring under resan. Den var också bra att sitta och ligga på i den trånga bussen. På säcken finns en fastsydd jeansficka, som täcker ett hål som revs upp under den strapatsrika färden genom Europa till vårt land.  

 

Jag vet inget om hur den här familjen har det i Sverige. Men min förhoppning är att de även i Sverige mött människor, som välkomnat dem och utövat åtminstone en dos av praktisk solidaritet.

 


Flykt: Zigenare slog läger

 

I mitten av 1930-talet kom det då och då grupper av zigenare till min hemtrakt i Axala by där de slog läger i ett gräsbevuxet område nedanför den branta Brinkabacken. Där fanns det på den tiden några ganska stora vattenpussar där de kunde tvätta sina kläder. Synen på renhet är nämligen något som genomsyrat hela den romska kulturen. Matplatsen är till exempel helig. Matkärl som har vidrört marken eller en stol måste kastas. Man får inte heller tvätta kökshanddukar eller kökstextil tillsammans med annan tvätt.

 

Det har berättats för mig att dessa zigenare då betraktades med viss misstro av bygdens befolkning. Men de var också välkomna för de var skickliga på att förtenna kopparkastruller, kaffepannor och andra metallföremål.  Det föremål jag valde i samlingarna är en stor kaffepanna. Varifrån den kommit framgår inte av museets dokumentation.

 

Den här folkgruppen som numera kallas romer har i alla tider fått utstå förföljelse. Enligt Wikipedia utvandrade romerna under 900- eller 1000-talet av okänd anledning från Indien. Sannolikt kom folkgruppen till Europa genom Sidenvägen via Persien, Grekland och Armenien. Från början blev romer väl mottagna och bosatte sig framför allt i Öst- och Centraleuropa i dagens Ungern, Slovakien, Bulgarien och före detta Jugoslavien. Från 1450-talet och framåt angreps romerna och anklagades för att vara turkiska spioner och förföljelserna började. Dessa anklagelser anses idag var helst grundlösa; tvärtom menar forskarna att romerna själva fick fly från turkarna när det grekiska väldet invaderades. Liksom andra minoriteter blev romerna utsatta för förföljelser och folkmord när nationalstaterna växte fram.

 

Romerna har på ett omänskligt sätt blivit förföljda och tvingats fly. Under Förintelsen i Nazityskland hörde romerna, vid sidan av judarna, till de hårdast drabbade. Romer förföljdes och dödades urskiljningslöst av tyska Einsatzgruppen på östfronten och hundratusentals romer från det av Tyskland ockuperade Europa fördes till arbets- och utrotningsläger. Efter Sovjetunionens fall har romernas situation i östra Europa försämrats ånyo och antiziganismen har ökat. Det är fruktansvärt och ovärdigt ett modernt Europa.

 


Flykt: stackars Eugen

 

Flykt- vilket ord, det kan stå  för så mycket! Många är ju på flykt från sina hemländer och även många Svenskar har lämnat vårt land för en “dröm” att få det bättre...

 

Den vackra koffert som stod i Museets föremålsarkiv blev skänkt av Ann-Marie de Dardel fick bli en symbol för alla svenskar som lämnade vårt land. Ungefär 1,3 miljoner Svenskar emigrerade till USA mellan slutet av 1800 talet och en bit in på 1900 talet. Av dem som åkte kom ungefär en 5 del tillbaka.

 

En av dem som reste var min mammas morbror Eugen. Han åkte 1913 och var sen inkallad under första världskriget för USA´s räkning.

 

Under hela min uppväxt hörde jag talas om stackars Eugen. Mamma skrev flitigt till honom och han svarade! Hans liv blev nog inte det han hade önskat som ung grabb, när han packade kofferten och lämnade vårt land för sina drömmars skull! Han var sjöman och skadade ryggen. Så resten av sitt långa liv tillbringade han som förlamad i en rullstol! Han fick bo på ett sjukhem för sjömän och tyvärr kom han aldrig tillbaka till sitt barndoms land....

 

Det väckte tankar hos mig, så nu ska se om jag via släktforskning kan få reda på något mer om Eugens livs öde!!

 


Flykt: Norrmän på Kjesäter

 

Flyktingströmmarna till Sverige under andra världskriget berörde i hög grad Sörmland och särskilt anrika Kjesäters slott utanför Vingåker. Dagens ungdom är sannolikt helt okunnig om att detta slott då användes som inslussningsport för ett stort antal norrmän som flytt sitt av tyskarna ockuperade hemland. Även de så kallade Polistrupperna, en avsiktligt vilseledande beteckning på norska arméförband som sattes upp i Sverige, hade anknytning till Kjesäter. Vid krigsslutet var 13 500 man beredda till insats.

 

   Vi som växte upp under krigsåren har ofta personliga minnen av barn och vuxna från de nordiska grannländerna och Baltikum som kommit till det förhållandevis trygga Sverige. Själv hade jag under några år ett finskt ”krigsbarn”, Mikael Raatikainen, som bästa kompis.  Det är viktigt att inte glömma vad som hände då – inte minst för att förstå dagens situation med flyktingar från helt andra länder.

 

    Efter de intensiva ”norska” åren blev det tämligen tyst på Kjesäter. Vingåkers kommun hade stora problem att hitta någon användare. Men 1960 såldes det för en (1) krona till Sveriges Scoutförbund som startade en folkhögskola. Denna bedrevs, med successivt växande ekonomiska problem, ända fram till 2011. Nu är slottet åter ute till försäljning.

 


Flykt: en familj från Tjeckoslovakien

 

Mina kunskaper om invandring och flyktingpolitik har varit synnerligen begränsade och fragmentariska. Bättre har det blivit efter att jag läst boken ”Berättelser om flykt”, som utgetts av Sörmlands museum 2012 och skrivits av Lena Wernevik. Men bakomliggande politik, myndighetsbeslut och faktiska omständigheter är komplexa och det är tveksamt om dagens allmänna mediedebatt gör mig klokare. Allt problematiserande kring detta är för mig på något vis ett ”utanförskap”, bl.a för att jag saknar egen kontakt med utlandsfödda. Jag jobbade ett par år under 80-talet i Flen som hade flyktingmottagning och såg många mörkhyade människor vandra på stadens gator. Men det var inte mer med det. I jobbet har jag heller inte mött folk med utländsk bakgrund.

 

Jag har haft nära kontakt med en invandrarfamilj. I slutet av 40-talet kom ett gift par med tre barn från Tjeckoslovakien och flyttade in i en villa i byn där jag växte upp. Någon kännedom om faktiska förhållanden kring deras ankomst har jag inte, men däremot egen upplevelse av deras integration. Och den gick synnerligen väl, åtminstone av vad jag kunde förstå.

 

En av flickorna började i min klass. Jaroslava var mycket rar och trevlig - det tyckte nog alla. Hon lärde sig kvickt svenska och föll snabbt in i klassgemenskapen. Pappan i familjen Ryba drog igång odling och på kort tid var det köksväxter på hela tomten. Han kunde svinga en grep, ett verktyg likt detta på bilden, som kommer från Karl M Berggren, Bagartorp. Av någon anledning kom jag att jobba åt Oldrich Ryba - kanske var Jaroslava länken därtill. Efter att jag under en dag langat långved för kapning ville han promt att jag skulle fortsätta i trädgården. Det blev så under ett helt sommarlov, jag rensade ogräs, vattnade och skördade. Nästa projekt för honom blev en korvkiosk - han byggde den själv. Familjens framåtanda och idoga arbete blev uppmärksammat och deras härkomst blev allt mer ointressant.

 

I Nyköping ser man idag många invandrare, det syns tydligt därför att en stor andel numer kommer från utomeuropeiska länder. Men hur människorna som kommer hit fördelar sig på arbetskraftsinvandring, flyktingar och/eller anhörighetsinvandring har jag inte koll på. Behöver jag veta det? Av pågående samhällsdebatt är det dock uppenbart att invandrarfrågor för närvarande är stora och viktiga.

 


Flykt: Var det flytt eller flykt?

 

 

Det som kommer nu är två versioner av en händelse som ägde rum i början av 1900-talet. Den ena versionen är den som släkten berättade, den andra är vad man kan läsa sig till i kyrkoböcker och andra handlingar.

 

Mormors syster Hilda och hennes man, en viss Svensson, var gifta och hade två barn. De ägde ett mindre jordbruk. Herr Svensson tyckte att det var fel att arbetarna strejkade för att få bättre förhållanden. Herr Svensson blev strejk-brytare, han blev avslöjad och fick massor av stryk och blev tvungen att lämna landet. I ett brev hem till Hilda skrev han, sälj gården och res till USA, jag reser i förväg och bosätter mig i N Y. Hilda sålde gården, skaffade biljetter och allt som behövdes för resan och åkte till Amerika. När hon kom fram fanns ingen Svensson där. Efter en tid kom det ett brev från Hildas föräldrar. Herr Svensson hade hittat en engelsk dam och de hade emigrerat till Australien. Vad skulle nu Hilda hitta på. Hon ordnade med en skilsmässa och skilde sig från Svensson, hittade en änkeman som ägde en målerifirma och hade två barn. Hilda och Mr. Sweany gifte sig och levde lyckliga i alla dagar. Så lyder släktens version.

 

Enligt kyrkoböcker och andra skrifter så stämmer Svenssons handlingar helt med släktens berättelse. Hildas är annorlunda. Hilda var ute och slarvade när Svensson var strejkbrytare och blev med barn. Skam och nesa. Hilda kände sig nog tvungen att lämna hembygden och det dåliga ryktet bakom sig. Hon reste till USA och blev kvar där resten av sitt liv som Mrs. Sweany.  Hur det slutade?

 

Hur Svenssons liv i Australien blev det vet jag inte. Hilda var en smart kvinna hon hjälpte Sweany med målerifirman. Hon kom hem på besök 1925. Hon sålde alla sina aktier i juni 1929 och stoppade antagligen pengarna i madrassen. När aktiekurserna fallit till nästan noll köpte hon aktier igen. 1936 kom hon hem till Sverige på ett nytt besök, jag skall ha suttit i hennes knä och smilat till mig dollarsedlar. Det har jag inget minne av och sedlarna har jag inte sett sedan dess.

 

Jag undrar, var detta en flytt eller flykt?

 


Flykt: Musik för själen

Denna vecka har seniorbloggarna blivit inspierade av Lena Werneviks bok "Berättelser om flykt", som Sörmlands museum nyligen gav ut. Boken och Lenas visning av föremålsmagasinet på temat Flykt ligger till grund för veckans tema: Flykt! 
 
 

36 vitmålade sjuktransportbussar for genom ett sönderfallande Tyskland under våren 1945. Med fanns cirka 15 000 fångar från de fasansfulla koncentrationslägren. Hälften var judar och en av dem polskan Regina Minc.

 

Regina hade varit musiklärare i hemstaden Kielce, där maken Arnold ägde en radioaffär. När Tyskland invaderade Polen 1939 tvingades de lämna både butik och bostad. Nazisterna tog all judisk egendom. Familjen flydde längre in i landet men kunde inte komma undan. Gestapo tog dottern, den nioåriga Lea, som senare, liksom Arnold, avrättades i gaskammaren. Regina själv tillbringade ett år i Auschwitz innan hon skickades till Ravensbrück. Det var därifrån hon befriades av Röda Korset.

 

  Regina kom till flyktinglägret Kjesäter i Vingåker, Sörmland. Hon var illa däran, helt apatisk. De svåra upplevelserna i lägren hade gjort henne psykiskt sjuk. Men något hjälpte henne att leva vidare – musiken. Grammofonunderhållningen vid förläggningen väckte henne som ur en dröm och när hon senare fick besöka en svensk familj för att spela piano och sjunga ett par gånger i veckan – ja då blev hon levande igen. Regina stannade kvar i Sverige och fick, trots perioder på mentalsjukhus, ett relativt drägligt liv.

 

   Leksaksflygeln ur samlingen Eskilstunahemmet får illustrera den sanna historien om Regina Minc, hämtad ur Lena Werneviks Berättelser om flykt, från Sörmlands museum. Judinnans öde finns länge kvar i mina tankar. Och jag önskar mer musik till den som tappat livslusten!

 


Profil: en extravagant hertig och kung

 

Bildens vinglas i grön färgton är från 1580-talet och tillverkat vid Karl IX glasbruk utanför Nyköping. Det lär vara det äldsta svensktillverkade glas som finns bevarat. Tillståndet är inte på topp då glaset är en rekonstruktion av de skärvor som grävts fram på Nyköpingshus.

 

Hertig Karl, kung Karl IX 1604 -1611, fick Nyköpingshus i arv efter sin far Gustav Vasa. Om denne Karl finns mycket att berätta - en dåtida profil med ett sjuhelvetes humör, gift två gånger, många barn och med extravaganta vanor. Ett exempel på att han hade stor makt och resurser var att han omvandlade Nyköpingshus till ett imponerande skrytbygge, ett renässanslott.

När han blev kung styrde han landet från slottet i Stockholm men ofta vistades kungafamiljen på Nyköpingshus. Ett storståtligt porträtt av Karl IX finns i audiensrummet på Gripsholms slott i Mariefred. En kopia av denna målning finns i landshövdingens vackra tjänsterum på Residenset i Nyköping. Detta porträtt visar en dåtida storman som utstrålar makt. En pikant detalj på målningen är kungens frisyr. Det minst sagt glesa håret bildar ett tydligt kors, som torde vara ett uttryck för kungens gudfruktighet, men framför allt utgör en markering av att kungamakten var överordnad kyrkan.

    

Apropå kungens vidlyftiga lyxvanor står den hejdundrande bröllopsfesten på Nyköpingshus år 1592 i en klass för sig. Han gifte sig då med Kristina från Holsteins Gottorp i nuvarande Tyskland.

 

    Vad sägs om följande fakta: 

    - "Alla kändisarna var där. Eleganta människor med rikedom och makt"

    - 635 gäster som smorde kråset i tio dagar

    - underhållning av ett teatersällskap från England

    - gästerna åt  bl a 71,5 oxar, 42 kalvar, 277 får, 710 hönor, 12 oxtungor och 4 kalkoner

    - det dracks 21 tunnor öl (ca 2625 liter) och okänd kvantitet exklusivt vin

    - "en av höjdpunkterna på kalaset var när de levande älgarna släpptes in på borggården - en nordisk variant av tjurfäktning till gästernas stora förnöjelse"

 

    Fakta hämtade från en sammanställning gjord av Ingegerd Wachtmeister år 2008.

 

Kung Karl IX var en dåtida maktprofil. Nutidens kung har ingen formell makt och hans profil är väl kanske inte särskilt tydlig. I vart fall inte i jämförelse med Karl IX. Nog har han hållit ett och annat empatiskt tal, som fått stor uppmärksamhet.  Men mest framstår han som en lyxlirare, som orimligt många svenskar fortfarande håller om ryggen.

 


Profil: Inte bara bild från sidan

 

Profil är inte bara att ha näsan åt höger eller vänster. De gamla egypterna avbildade alltid ansikten i profil och kropparna en face. Profil betyder numera inte bara profil, att teckna ansiktet från sidan. Man kan hålla en låg profil, vilket inte betyder en teckning av benen eller fötterna utan att man ligger lågt. Det betyder inte att man ligger i källaren utan att man inte framhäver sig själv eller sin verksamhet så mycket att det stör omgivningen.

 

Jag jobbade i ett dataföretag som skulle vara i framkanten av datautvecklingen, långt före andra företag satsade vi stort på persondatorer, även kallade PC. Vi skulle ha en egen profil, vi skulle profilera oss. På grund av olika anledningar fick vi en ny VD som var fast övertygad om att datautvecklingen hade stannat på den punkt som gällde 1963, det var då han slutade på IBM. Han såg till att vår profil som ledande inom PC-Sverige försvann. Vi blev helt profillösa, slätstrukna, nästan utraderade. Från PC gick vi tillbaka till ett stadium som nästan var före blyertspennans tid. Har man lyckats skaffa sig en profil skall man behålla den. Boxare får ibland en helt ny profil efter en hård match men det beror mest på ett misstag i försvaret av den egna profilen.

 

I vår omgivning finns det en hel del personer som har skapat sig en egen profil genom sitt agerande. Sportjournalister är ett bra exempel, Torsten Tegner och Glokar Well är ett par som verkligen var profiler.

 

Men vad har det här med pelarstumparna på bilden ovan att göra. Ja inte vet jag, men garneringen på dessa kan kallas profiler eller kannelyrer. Profiler kan vara mycket, gå in på Google och se.

 


Profil: Mora-Nisse gav mig lust att skida

När skidkungen stakade fram i vasaloppsspåret satt jag som klistrad vid radioapparaten och lyssnade på Sven Jerrings referat. Under 40- och början av 50-talet hade Mora-Nisse sina största framgångar i skidspåret. Han vann bl.a nio segrar i just Vasaloppet. ”I vita spår”, boken som han själv skrev, utgavs 1953 och blev en dåtida klassiker. Jag hade nyligen lärt mig läsa och kunde plöja igenom den. Det satte sina spår.

 

På mycket enkla laggar, med obetydliga snokar (spetsar) och en enkel hälla till bindning, åkte jag min första tävling. Det var i skolan, i förstaklass och slutade i placering näst sist. Jag fick i alla fall bokmärken i pris. Han som kom sist fick en tandborste och var mycket ledsen. Vi bytte priser och tandborsten blev min, jag hade aldrig sett en sådan tidigare.

 

Den smått nesliga skiddebuten glömdes snart och när skolans vaktmästare lät mig låna ”riktiga” skidor från skolan kom istället framgångar. Jag blev skolans skidkung – ja, åtminstone en av dem – och blev uttagen att åka distriktsmästerskap. Mer skidåkning, dock utan tävlan, har sedan följt med genom livet - några Vasalopp har det förvisso blivit.

 

Jag har också haft nytta av skidor i mitt arbete, exempelvis då en pilot inte vågade sätta ner helikoptern mitt i skogen, som jag hade hoppats på, utan valde flack mark mer än kilometern bort. Hur skulle jag i sådana fall, utan skidor i mer än meterdjup snö, ta mig fram till en liggande sövd älg?

 

Måtte skogsarbetarna, bröderna Gunnar och Herbert Jonsson, ha uppskattat sina skidor när de arbetade under Christineholm under tidigt 1900-tal. Deras björklaggar återfinns nu i museets samlingar och är försedda med bara en tårem, liksom mina när jag kom näst sist!

 


Profil: Castor en vän för livet

 

Karl XII hade sin Brandklipparen, Fantomen sin vita Hero och Linde Klinckowström, senare von Rosen, red på Castor. Han gick långt, ända till städer som Paris, Rom, Budapest och Warszawa med Linde på ryggen. Castor fick för det mesta bra mat och god omvårdnad utefter vägen, precis som Linde. Hon hann träffa många kulturpersonligheter och celibriteter under sina ganska äventyrliga långritter genom mellankrigstidens Europa. Sidenklänningen hade hon i sadelväskan!

 

  Castor och Linde, som levde 1902 -2000, är aktuella igen. Jan Mårtenson, diplomaten och deckarförfattaren, har samlat Lindes reseberättelser samt skrivit egna texter om hennes tid i en helt nyutkommen bok.

 

  Varför döptes hästen till Castor? Det kan inte vara efter en av stjärnorna i Tvillingarna. Himlens Castor är vit och Lindes isabellafärgad, det vill säga smutsgul. I mytologin anses namnet gälla för en beskyddare av människor i nöd, särskilt till havs, och kanske gav detta hästen styrka. Castor blev en tröst då Linde led av svår sjösjuka under en båtresa mellan Malmö och Lübeck!

 

  Hästen på bilden är av samma tåliga sort, tillverkad 1910 i ett enda björkstycke på Berglinds leksaksfabrik som låg nedanför Storhusfallet i Nyköping. Flera djur från samma tillverkare skänktes till museet i början av 60-talet. Givaren Sture Lestner lekte med dem som liten, liksom hans två söner. Undrar om de kände till Castor, den av kött och blod?

 


Profil: Företaget som räknade fel

Facit i Åtvidaberg var ett företag med hög profil och kända verkställande direktörer (grundaren Elof Ericsson och efter honom sonen Gunnar). De mekaniska kontorsmaskinerna att skriva på och räkna med  såldes världen runt. 1970 hade bolaget 14 000 anställda, var representerat i 140 länder och omsatte omkring en miljard. Åtvidabergs kommun var helt beroende av att affärerna gick bra.

 

Då kom smällen. Facit hade inte  tagit de japanska signalerna om billiga elektroniska räknare på allvar. Det gjorde däremot kunderna. Omsättningen sjönk katastrofalt och 1972 hotades Facit av konkurs. Hela ”imperiet” köptes ett år senare av Electrolux, där det också fanns en direktör med profil – Hans Werthén. Köpeskillingen var ynka 80 miljoner!  Sedan fortsatte slakten, på sedvanligt sätt, i flera led och 1998 likviderades till slut Facit.

 

I det hårda näringslivet lär talesättet ”facitfällan” betyda att ett företag inte hänger med vid teknikskiften. Det hade nog ingen i Facit räknat med när de mekaniska räknesnurrorna var uppe i högvarv.  Numera samlar de  i och för sig vackra maskinerna bara damm i kontorsgarderober och på museihyllor. En förlorad profil.

 


Profil: min gamla mormor

När jag såg skyltdockan i museets samlingar kom jag att tänka på min mormor. Hon var född 1869 och var husmor vid Lillgården i Axala by under det tidiga 1900-talet. Att vara husmor på en gård på den tiden var en krävande syssla. Min mor har i sin berättelse om sina barndomsminnen skrivit: ”Jag har aldrig sett min mor sysslolös för om hon hade några minuter ledigt från stora sysslor hade hon alltid en strumpa i händerna. Det gick ju åt massor av strumpor åt så mycket folk”.

 

Jag minns min gamla mormor som varm och god. Hon tyckte om barn och hade alltid några vänliga ord att säga till en liten pilt. Hennes skorpor var berömda och jag fick ibland smaka på dem till en kopp silverté. (Varmt vatten med lite socker och grädde). Jag vill minnas att jag fick det som tröst när jag hade plurrat i gårdens aldamm. Bakom stallet fanns en vattensamling bredvid dynghögen där dyngvatten och urin från djuren samlats. Det var vinter och jag gick ut på den tunna isen som täckte dammen. Den brast naturligtvis och jag for ner till midjan i det stinkande alvattnet. Förfärad och skrikande sprang jag in och ställde mig på köksgolvet hos mormor. Det blev ju stor uppståndelse. Jag blev avklädd och tvättad och hur mormor fick rent i köket vet jag inte. Men silvertéet var gott.

 

Bilden ovan visar en skyltdocka, en gumma som sitter och stickar. Den är försedd med mekaniskt urverk som, när det sätts igång, låter gumman sticka. Enligt uppgift är den köpt från Tyskland på 1890-talet. Det är en gåva av köpman Ahlin före detta innehavare av Ahlins kortvaruaffär i Nyköping. Jag tycker att gumman har en fin profil.

 


RSS 2.0