Gott Nytt År

 
 
Gott Nytt År önskar vi på Seniorbloggen!!!
 
 

Bilden är tagen hemma hos Gunnar och Margit Hellström i Nyköping 1958.
 
 
Imorgon fortsätter Seniorbloggen på tema trettondagen.
 
 

Nyår: Nyårsbal på Gamla residenset

 

 

Knapphändiga uppgifter om denna bild förtäljer att den är knäppt år 1951 på Gamla residenset i Nyköping av fotograf Ohlsson. Det framgår inte om det är nyårsbal. Så min rubriksättning är fejkad. Hoppas ni har överseende med detta mitt tilltag.

 

Bildens festklädda människor har en tidstypisk mundering. Damen i förgrunden har t ex en klänning som påminner om en liknande blåsa, som ingick i min mors 50-talsgarderob. Därtill bälte och halsring, förmodligen av samma tyg och samma färg. Den frackklädde snubben har en lika tidstypisk festklädsel. Så kunde min far ibland klä sig. Och fracken hade han sytt själv för han var skräddare till professionen.

 

För egen del är jag ingen större bal- och festentusiast. Förväntningar och konventioner gör att min roll som kavaljer känns obekväm. Det är främst dansen som gör att jag slår bakut. Man kan nog säga att denna omhuldade del av balen förpassar mig till paneltupparnas hörna. Det beror främst på att jag saknar elementära danskunskaper och har svårt att hålla takten. Någon större lust att lära har jag inte heller haft. På nusvenska kan man säga att dansaktivitet ligger långt utanför min ”komfortzon”.

 

 

God mat, mycket prat och god stämning tycker jag om och till och med dansmusik är ok. Så det är tråkigt att jag uppfattar dansen som ett störningsmoment. Ibland kommer tanken:

- Måtte jag inte hamna på hemmet bland gammeldans- och buggentusiaster!

 

GOTT NYTT ÅR!

 

 

Nyår: Champagne före tolvslaget och minnet

 

 

En champagnekorg som denna hör nog till ovanligheterna i IKEA-möblerade svenska hem. Och skulle det finnas en, är det knappast troligt att den är fylld med flaskor av märket Moet & Chandon.  De bubbeldrycker som inhandlas på Systembolaget inför nyårsafton lagras sällan hemma i skafferiet, utan dricks upp kring 12-slaget när Jarl Kulle läst färdigt och Skansens klockor i TV förkunnat att ett nytt år gjort sin entré. Och det är sällan äkta champagne från det nordfranska distriktet Champagne, utan betydligt billigare produkter från andra regioner och länder, till exempel någon Sekt från Tyskland.

 

Champagnedrickande i riklig mängd förekommer i de flesta gammeldags operetter, med Glada Änkan som främsta exempel. Jag misstänker att det är bakgrunden till att vi alltjämt ser denna dryck som en nödvändig ingrediens när högtidligheter av olika slag ska firas, alltifrån dop och studentexamen till 50-årsmiddagar och pensionärsavtackningar. Därtill anses en viss romantisk faktor ligga över drycken.

 

Senaste nytt på champagnefronten är, enligt en notis i Svenska Dagbladet i maj 2013, att tre glas champagne i veckan uppväger åldersrelaterad minnesförsämring samt motverkar demens. Åtminstone om man ska tro forskare vid University of Reading, som funnit denna effekt på möss. Kanske dags att i beredskapssyfte skaffa sig en hel korg fylld med Moet & Chardon!

 

 

Nyår: Nära tolvslaget mot nyåret

 

 

Ett helt nytt oskrivet år väntar. Vi är inrutade i perioder av olika slag genom livet. Året är en period. Vad som blir det riktigt stora vet man inte, spännande saker och glädjeämnen, sorger och besvikelser, i stort eller smått. Men väldigt olika kan det bli för oss alla. Magin inför det stundande nyåret bottnar i det oförutsägbara.

 

Inför tolvslaget på nyårsaftonen kan viss andäktighet kännas. Det blir extra koncentration på tiduret under nedräkningen av gamla året innan tolvslaget. Ställd inför en bordsklocka som den på bilden skulle den antika urklenoden tilldra sig särskild uppmärksamhet, såvitt man som ägare inte är blasé på föremålet. Två gyllene kvinnogestalter på marmorsockel är stående framför fyra vita guldbelagda marmorpelare, som bär upp en lövbekransad urtavla märkt Bailly. Vem som helst har väl inte en bordsklocka av detta slag. Den har tillhört konstnären Gustaf Bernhard Österman, född i Västra Vingåker 1870 och dyrgripen återfinns nu i museets samlingar.

 

I själva verket duger ett armbandsur av enklaste slag för att följa tidens gång. Numer händer det att man på nyårsnatten sitter framför tv:n och får tidräkningen serverad. Det skulle rentav kunna hända sig att jag kryper till kojs innan tolvslaget, men då riskerar man kanske att missa champagnen…och dessutom att bli väckt av efterföljande fyrverkeribrak!

 

 

Nyår: Bedövande ostlukt!

 

 

Bilden ovan visar en fest på Mjölkcentralen i Oppeby i början av 1950-talet. Bilden tillhör museets samling från Mejeristen Sigge Hellberg och är skänkt av Majlis Andersson, Nyköping, och Monica Krüsell, Bergshammar. Från en bilaga till samlingen, skriven av Monica Heden Krüsell, framgår det att Sigge började som mejeriarbetare 1946 och arbetade där till sin pensionering 1983. Han fick uppleva tillverkning av fil, keso, kesella, yoghurt av olika slag, dessertostarnas framfart och njuta av hårdostarnas goda arom. Olika förpackningar kom under dessa år, glasflaskor, tetrapack och plastförpackningar. Sigge hade olika arbetsuppgifter på mejeriet, han kokade ostmassa, var lagerarbetare, var med och lagade maskinerna när de gick sönder och vände på ostarna efter konstens alla regler.

 

Det där med hårdostarnas goda arom som Monica Krüsell skriver om har jag lite svårt att förstå. När jag var liten hade mina föräldrar ett par goda vänner i Sjösa utanför Nyköping. Det skulle ha kunnat vara kring nyåret 1944 när vi var hembjudna till dem och mannen i huset arbetade på mejeriet. Vi blev bjudna på mat och sedan skulle vi få en visning av ostlagret på mejeriet där i Oppeby. Det var spännande för en liten pilt för ost var jag förtjust i, särskilt lagrad kryddost. Men när dörrarna till ostlagret öppnades och vi skulle gå in så höll jag på att slå baklänges! Ostlukten var fullkomligt bedövande! Jag lyckades väl följa med en liten stund på visningen men snart ville jag komma ut i friska luften. Mina föräldrar fick turas om att se på ostarna och valla mig i mejeriets omgivningar. Undrar just om det blev bättre med ostlukten när Sigge Hellberg kom till mejeriet ett par år senare.

 

 

  


Nyår: Sotaren gav lycka

 

 

 

Godt nytt år! Sotarpojken på vykortet från förra sekelskiftet önskar dig välgång under kommande år. Ja, yrkesmannen som de vuxna hotade med då barnen inte lydde, var samtidigt en symbol för lycka och tur! Han rensade ju bort sot och aska, alltså allehanda besvärligheter. 

 

Sotaren hade ett tufft jobb. Lärlingar under 1700- och 1800-talet fick klänga och klättra i skorstenarna. Små och viga pojkar var eftertraktade som arbetskraft. Barnen slet hårt men fick samtidigt utbildning och ett säkert yrke. 

 

Så skönt att sotarens jobb har förändrats. Nya tekniska lösningar har gjort det mindre fysiskt krävande och också minskat skaderiskerna.

 

Forna tiders barn var ofta hungriga. Säkert blev lärlingarna riktigt glada när någon i gänget utbrast ”gajen rycker på lanken”, vilket på sotarnas eget språk knoparmojet betyder ”tanten bjuder på kaffe”. Förhoppningsvis med ”gläfsa”, pannkakor. Idag är det väl knappast någon som talar så här, men vissa ord finns kvar. Några exempel är dojor (skor) dora (fönster) och käk (mat). 

 

Knoparmojet var ett hemligt språk, men känns förlegat just nu. Varenda en i hela världen måste förstå Gott Nytt År!

 

 

 

 

Nyår: Skrock och fest

 

 

Natten mellan 31 december och 1 januari då är det Nyår, åtminstone om man bor i vårt land och i en del andra länder. Skulle man bo i Kina är det aldrig Nyår på denna natt och i den iranska traditionen är det Nyår och vårdagjämning på samma dag. Nytt år har alltid varit omgivet med skrock. I gamla tider avlade man Bragelöften och svor vid en galts borst. Senare stöpte man bly för att finna ut vad som skulle ske i framtiden. Vi har blivit mer miljömedvetna och stöper tenn eller stearin men avsikten är den samma. Men oavsett när man firar nyår eller var man bor så är Nyår lika med fest och glädje. Trots att fyrverkeri och smällare är förbjudna, om man inte har speciellt tillstånd, så ser polisen mellan fingrarna. Festande är fortfarande tillåtet. För bara så där 30 år sedan kunde man bli iklädd en sådan hatt som den på kortet. Hatten var det yttre tecknet på att det var fest. Går vi 60 år tillbaka så kunde det dyka upp människor på resturanger och danshak med hattar på huvudet. Jag tror att om jag under det kommande nyårsfirandet visat mig ute på stan med en liknande hatt hade det nog slutat i en fyllecell eller på psyket.

 

Festandet för min del har minskat i omfattning, inget tjoande utomhus, inga raketer, nästan aldrig någon dans. Nu är det god mat och dryck som gäller och vid tolvslaget blir det lite bubbel, pussa hustrun och krypa ner i sängen.

 

The same procedure next year?

 

 

God Jul

 
 

 

Vi på Seniorbloggen vill önska alla en God Jul!!!

 

Bilden är tagen hos Karl Albert Nylund, arrendator i Lilla Nilstorp, Tuna 1945-46.
 
 
 
 
Imorgon fortsätter seniorernas inlägg på tema nyår!
 
 
 

Jul: lång högtid med djup tradition

 

 

Hjärtformade pepparkakor landade på bordet hos mig strax före jul. Hål för en tråd till upphängning i julgran var redan gjorda.  Så var det inte i mammas vita bakverk, som också skulle hängas på grenarna och pryda granen. De bakade figurerna föreställde förutom hjärtan även julbock, julgris, gubbe och gumma, som vi barn dekorerade med karamellfärger. Med hjälp av en stoppnål fick man dra en tråd igenom och det måste göras med försiktighet så att inte kakorna smulades sönder. Tillsammans med många andra saker tillhörde detta traditionen inför julen. Slöjd, stickning och virkning för tillverkning av julklappar var ett annat självklart arbete. Tack vare alla bestyr blev julen en mycket långvarig högtid.

 

Innan snön kom skulle julgranen ses ut. Jag fick följa pappa till skogen och leta. Han var mycket noga med form och grensättning så det kunde ta lång tid och bli en rejäl promenad för att syna unggranar som hittades i blandskogen. Det var inte lika enkelt som att välja och vraka i en plantering.

 

Allt eftersom höjdes förväntningarna inför det som - åtminstone för oss barn - kulminerade i julaftonen. Dagen innan hjälpte vi pappa att klä granen. Ordningen över dekorationernas placering var strikt. Det viktigaste gjorde han själv som till exempel att sätta dit ljushållarna för levande ljus. Och tända dem fick vi inte göra. Pappa berättade om en olycka när en flicka tände ljusen och började helt fel nämligen med de nedersta. Hon klev upp på en stol för att nå högre och kom då för nära ett ljus och det tog eld i hennes kjol. Han slet åt sig en matta, virade den kring henne och lyckades snabbt kväva elden.

 

Julgranen skulle kläs likartad år efter år. Papperskaramellerna närmast stammen, spira i toppen, klockor i översta grenvarvet, flaggor längst ut i grenspetsarna och sist glittret, som hängdes uppifrån och ner. Övriga dekorationer skulle spridas, inte klumpas ihop. Tveklöst märktes en särskild stämning hos pappa under den här stunden. Och det är inte utan man kan avläsa detsamma hos familjen Ahlstrand som på fotot pyntar ett julträd.

 

Hur granen ska kläs har jag fört vidare till mina barn. Jag funderar över hur traditionen kan sitta så fast!

 

 

 

Jul: Jul, jul strålande jul

 
 

När detta skrivs är det fjorton dagar kvar till julen 2013. Förväntningar ställs på högkant, traditioner och konventioner bygger upp en svårhanterlig kravapparat. Så här års känner jag mest att något besvärande ”står för dörren”. Det var värst, tänker du som läsare. Vad gör då gnällgubben åt situationen?

 

Jo, han försöker hantera haussen så gott det går. Krämarnas jul är nog den del av julfirandet som stör sinnesfriden allra mest. Mina samhällsekonomiska kunskaper applåderar nya omsättningsrekord i julkommersen men frontalkolliderar med mitt solidaritets- och rättvisetänkande. Jag lovar härmed dyrt och heligt att undvika köp av råsaftcentrifug, som utsetts till årets julklapp. Som icke troende blir det inget gudstjänstbesök men gärna en stämningsfull julkonsert. Stort julbord och onormalt alkoholintag undviks av hälsoskäl.  Julgåvor till närstående och till några 90-konton blir det säkert.

 

Bildens sällskapsspel – Nytt Mirakulum – beskrivs som ”ett förbluffande, själfverkande fråge- och svarsspel, sensationel!” från sent 1800-tal. Spelet består av fyra runda pappskivor med frågor samt fyra cirklar med svaren. I mitten finns en pekande hand monterad, vilken rör sig med hjälp av en magnet. Magneter på frågeskivorna styr handen mot rätt svar. Givare är Anders Lybeck i Nyköping. Nytt Mirakulum finns till salu på auktionssighten Tradera. Utropspriset är satt till 49 kronor, så det är bara att lägga ett bud! Jag avstår Mirakulum men kommer eventuellt att spela Trivial Pursuit eller Monopol.

 

Att under julhelgen få tillfälle att umgås med familj och nära vänner ser jag fram emot. Jag får väl stoppa undan ambivalensen och intala mig att jul trots allt kan vara kul.

 

Att under julhelgen få tillfälle att umgås med familj och nära vänner ser jag fram emot. Jag får väl stoppa undan ambivalensen och intala mig att jul trots allt kan vara kul.

 

 

 

Jul: Julens alla förberedelser

 

 

Julen står för dörren med allt vad det innebär av förväntningar och stress. Julmat och klappar och många släktmöten. Visst är det trevligt men också lite jobbigt. Och på julen ska det ju vara snö också och det är ju förutsättningen för att sparken på bilden ovan ska komma till sin rätt. Det är en barnspark från samlingen Vinterarkivet i museets samlingar. Den är skänkt av Inga-Lisa Johansson i Nyköping och märkt med namnet på en tidigare ägare nämligen Christina Johansson i Valla. Märkligt nog finns det en exakt likadan spark i vår familjs ägo. Det är en julklapp från 1952 då min lillasyster fick den när hon var fem år gammal. Den är märkt med hennes initialer, D. L.

 

Men i år tycks julesnön utebli. För egen del tycker jag det är ganska bra för man slipper att skotta snö. Och så är det ju lättare att hitta en fin gran att hugga i skogen. Vi har en tradition i familjen att vi samlas till julgranshuggning några dagar före jul och då är alla, gamla som unga, ivriga att ”hugga gran”. Det är även sed att dricka glögg i samband med julgranshuggningen i skogen – synnerligen trevligt.

 

Dagens julförberedelser är inte i närheten av det som skedde i det gamla bondesamhället. Då var det mycket som skulle hinnas med och allting skulle ske i en viss bestämd ordning. Den 9 december, på Anna-dagen, skulle ölet bryggas och lutfisken läggas i blöt. Ölet var sedan klart att smakas av omkring Tomas-dagen, den 21 december. Före Lucia-dagen, den 13 december, skulle slakten vara avklarad. Det mesta från slakten togs omhand och det som blev kvar sägs enligt traditionen ha grävts ner under en sten för att tomten skulle ta hand om det. Talgen som man fick från slakten användes som en ingrediens i ljusmassan. Den som hade tillgång till fårtalg fick ännu bättre ljus. Dessutom sades det att man skulle vara glad då ljusen stöptes i huset för då skulle ljusen brinna ner hela vägen.

 

 

 

 


Jul: Hållbar och värdefull klapp

 

 

 

Denna modell av en Austin Somerset är en äkta Dinky Toys-bil från England tillverkad år 1950. Den ingår i samlingen Eskilstunahemmet på Föremålsarkivet och har tillhört sonen Roger i familjen Aldestrand. Han fick den 1953, samtidigt som hans pappa köpte en dylik i fullformat för arvet från ”faster Anna”. Det var familjens första bil och alltså ett minnesvärt förvärv, som dock likt många andra engelska motorfordon inte höll särskilt god kvalitet utan byttes ut 1961.

 

Dinky Toys-bilar var däremot leksaker av högsta klass för alla pojkar på den här tiden – och en vanlig och mycket populär julklapp. De kostade ganska mycket och vårdades i regel ömt av sina ägare. Även exemplar som släpades ut i sandlådan höll förvånansvärt bra. Detta i motsats till exempelvis uppdragbara plåtmodeller av  tyska eller japanska fabrikat.

 

Populariteten höll i sig åtminstone under den tid mina egna söner låg i marknaden för den här typen av prylar, dvs fram till omkring 1975. Varje julbesök av farfar och farmor innebar ett tillskott till den relativt digra samlingen. Dessvärre försvann denna fordonspark successivt, oklart hur. Om den hade bevarats i gott skick skulle den i dag sannolikt ha representerat ett skapligt värde på samlarmarknaden.

 

 
 

Jul: Det finns bara en Tomte!

 

” Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken.”.

”Se då krypa tomtar upp ur vråna, upp ur vråna.”. 

 

Viktor Rydbergs Tomten och Alfred Smedbergs Tomtarnas julnatt berättar om de väsen som lever på gårdar och loft, som busar ibland men ändå ser till att husfolket har det bra.

 

De på bilden ger också trivsel, i granen som står grön och grann. Gjorda av rött garn, med huvuden av vita pappkulor och luvor av kräppapper lockar de fram minnen från 1940-talet. Det var så vi själva totade ihop dem.

 

Mor- och farföräldrar berättade om tomtens föregångare, julbocken, som under 1800-talet skrämde barn och förde tanken till djävulen.  Vi själva gottade oss åt en snäll varelse som ville barnen väl och skapade trygghet. Han såg ut som Jenny Nyströms tomte. Hennes första kom i mitten på 1870-talet och blev början till ett ganska ensidigt konstnärsskap. Totalt illusterade Jenny cirka 5 000 olika julkortsmotiv och medverkade i mängder av jultidningar.

 

Nu när konstnärinnan är borta, hon dog 1946, finns det egentligen bara en enda riktig Tomte kvar. Vem som bär detta efternamn ska jag inte berätta – inte så här års.

 

 

 

 

Jul: Julgran, julgranspynt

 

 

Min fru, Lena, och jag har sedan barnen flyttat hemifrån avskaffat julgranen. Det har kommit vissa protester från barnbarnen, men vi är ståndaktiga. Plastgranar är fusk och riktiga granar barrar och är fulla av kvalster och andra otrevligheter, och sedan är det besvär med att bära hem en gran och så kasta ut den igen efter 20 dagar. Men det har inte varit så i alla tider.

 

När jag var barn kunde en julafton vara så här. Under tidig förmiddag kommer morbror Birger med en nyhuggen och speciellt utvald gran. Han har också en säck med sig men den får min bror och jag inte titta i och inte skaka heller. När Birger druckit kaffe och provsmakat mors julbak och gett sig iväg hem är det dags att klä granen. Far sätter upp stjärnan i toppen, sedan ägnar han sig åt att hålla efter min bror och mig så att vi inte välter granen i vår iver att klä den. En sak som jag saknar i senare tiders granar har varit flaggor. Det fanns flaggor limmade på snören. Snören med bara svenska flaggor och snören med alla nationsflaggor från Europa. Jag tror att dessa granprydnader var en liten protest mot kriget och nazismen. Typisk svensk protest, liten och tyst. Alla granar hade glaskulor i olika färger och former. Dessa kulor var så sköra att de gick i sönder bara man tittade lite skarpt på dem. Det är ett under att kulorna på bilden har överlevt. Men inte är de så gamla att det är därför de hamnat i museets samlingar. Min fru har en kula som hennes mormor fick när hon var fem år. Lenas kula är nog 120 år. Museets är bara så där 70 – 80 år.

 

 

Finesser: Simdyna av kork var en gång en finess

 

 

Det här blogginlägget ska handla om något som säkert på sin tid betraktades som en finess. I vart fall av producenter och försäljare när de marknadsförde ett nytt smart flythjälpmedel i simundervisningens tjänst. Dynan, som placerades på bröstet, var ett alternativ till två runda korkplattor förbundna med ett brett band. Användande barn var inte särskilt nöjda då korkdynan lätt kom ur läge. Det gällde att få hjälp av någon som kunde knyta till snöret ordentligt.

 

Bildens väl bibehållna simdyna kommer från de fyra syskonen Segelbergs lägenhet på Borgaregatan 13 i Nyköping. (Inom parantes en del av Bostadsrättsföreningen Konduktören – den äldsta bostadsrättsföreningen i Nyköping, grundad redan 1934. Här hade undertecknad en liten lägenhet i slutet av 1970-talet. Utan att ha en aning om syskonen Segelberg.)

 

Korksimdynor framkallar hos mig starka känslor av obehag. Det var kallt insjövatten, det var simdynor som åkte på sniskan, det var opedagogiska simlärare och en överbeskyddande mamma. Hon fann alltför ofta väder- och hälsorelaterade anledningar att hindra sitt barn från att delta i simskolan. Om jag minns rätt gick jag tre somrar utan större framsteg och byggde under tiden upp en stark känsla av tillkortakommande. Men den ovanligt varma sommaren 1955 lärde jag mig äntligen att simma. Vilken lycka att ta kommando över sin kropp, att kunna simma och flyta omkring som en kork på vattnet!

 

 

Finesser: Chokladkonst

 

 

Föremålet på bilden ovan är en chokladform i form av en tupp som använts vid Konditori Bern i Nyköping. Visst måste det betraktas som finesser detta med konditorns alster. I formen, som är 20 cm hög och delad i två halvor, gjöts tuppar i choklad till Nyköpingsbornas förtjusning. Konditor Axel Bernhard Johansson från Hultsfred startade ett konditori år 1912 på Västra Storgatan 29 men efter det att sonen Uno övertagit konditoriet 1939 flyttade företaget 1942 till Östra Storgatan 2. När Uno övertog Bern började han snart utvidga rörelsen. Han startade Konditori Ideal vid Slottsgatan och en andra filial startades på Borgargatan ett par hundra meter från Centralstationen i Nyköping.

 

Efter 1976 drevs företaget av Göran Johansson, son till Uno och den tredje generatioen ägare av Bern. Dessvärre gick företaget omkull våren 1986. Det som många minns är deras fantastiska utställning som bestod i att visa upp någon av stadens byggnader i marsipan till skyltsöndagen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De fanns länge kvar och visades upp på de utställningar som Södermanlands museum hade under 1980-talet.

 

I Culturums foajé finns två stora smidda grindar med motiv från Nyköping. De tillverkades på beställning från ägaren till Bern och satt vid infarten till porten från Östra Storgatan in till innergården där Berns varubil hämtade varorna som skulle ut till filialerna och till konditoriets kunder.

 

 

 

Finesser: Hållare som ingen vill ha?

 

 

Vilka klurig föremål är inte mugghållarna för den som vill bjuda många på varm glögg! De håller dryckeskärlen av engångstyp i ett säkert grepp och örat i sidan gör att man sällan skvimpar ut den goda drycken. Men … den fina prylen tycks ha förlorat sin attraktionskraft. Åtminstone om man ska tro de olika internetauktioner som finns. Ett exempel är de färgglada föremålen på bilden från JiHå Plast, tillverkade omkring 1970 och behäftade med viss retrokänsla, men …   

 

Likadana, 58 stycken, bjöds i höst ut för 50 kronor och ingen ville ha dem!  Hade de sålt bättre ihop med ett lager slit-och slängkoppar?

 

Mugghållarna leder tankarna till mitt jobb på ICA-kurirens redaktion och till kamraterna på Hem & Fritid som bodde vägg i vägg. Så här års hade vi gemensam glöggfest. Sverker var häxmästaren som blandade rödvin, portvin, brännvin, sockerlag och apotekets aromatiska tinktur. Efter mycket tjat gav han ut receptet. Jag har kvar det svagt gula manusbladet, där texten är maskinskriven med två kuggars radavstånd. Här finns en notis om att ingredienserna till 2,25 liter glögg gick på 137 kronor. Detta var 1985.

 

 

 


Finesser: En enkel finess kan vara den bästa finessen

 

Det finns finesser inom de flesta områden av våra liv. Det finns tekniska finesser inbyggda i många av de apparater som vi använder oss av. Radion skiftar station om hörbarheten på den inställda stationen i radion minskar. Det låter ju ganska bra, men åker man bil mellan Nyköping och Norrköping kan det hända att man har 10 byten mellan P4 Sörmland och P4 Östergötland. Det kan ju vara en finess att blanda om eländet som man hör.

 

En annan finess som har retat mig är att det på en del elvispar finns ett läge där visparna frigörs från maskinen. Det är samma knapp som man reglerar hastigheten med. Man flyttar knappen och plopp så står man där med en tom maskin medan visparna sjunker ner i det som skulle vispats.

 

Nu undrar ni kanske vad det är för finess med en liten luftpump. Har ni någon gång försökt att enbart med mun och lungor fylla en luftmadrass med så mycket luft att man kan ligga på madrassen. Har ni gjort det och sedan fått använda luftpumpen nästa gång madrassen skulle blåsas upp, då vet ni att denna lilla enkla grej är i sig själv en finess som hindrar huvudvärk, hosta och sönderblåsta lungor.

 

Det har funnits massor av finessrika finesser före elektronik och IT-epoken.

 

 

Finesser: En gång och aldrig mera (?)

 

Sov, slit och släng står det på (engångs)förpackningen till dessa reselakan i format 140x240 cm av specialbehandlad rayon i diverse kulörer. Naturligtvis en finess för den som ska resa bort över en weekend och inte vill släpa hem hela nattutrustningen, utan behöver plats i resväskan för fynd från shoppingrundan.

 

Huruvida ett sådant förfarande är ekonomiskt eller miljömässigt försvarbart har nog engångslakansinnehavaren (krystat ord!) inte tagit slutgiltig ställning till. Kanske har hen inhandlat sina lakan på Clas Ohlson, som saluför komposterbara lakan av viskos och därmed reducerat frågeställningen till hälften.

 

En annan kategori som också gärna nyttjar engångslakan är småbarnsföräldrar, vilka som bekant säger sig ha svårt att få livspusslet att gå ihop. När lilla pyret oförsiktigt nog gjort underlakanet onjutbart att sova på, är det skönt att slänga eländet bland soporna och bara ta fram en ny engångs-omgång i stället för att boka tvättstugan.

 

Sparsamma innehavare av engångslakan avråds på förpackningarna att använda dem mer än ett par gånger. Och man ska absolut inte försöka tvätta dem.

 

Salig Lena Larssons slit och släng-samhälle lever alltjämt.

 

 

 


Mat: Mat med finess kräver linneservett

 

 

Den här hårt slitna linneservetten kommer från Rockelsta vid Båvens strand i det vackra Sörmland. Enligt beskrivningen är det en långservett av linnedamast. På bilden ser vi inte de unika motiven ”Kung Davids kröning” och ”Susanna i badet”. Damast är en vävteknik som än i dag räknas till de absolut elegantaste vävnaderna. Linneservetten har tillhört släkten von Rosén och lär ursprungligen ha kommit från irländskan Huldine Beamish, mor till Mary von Rosén. Den högkyrkliga Mary var gift med Erik von Rosén, ägare till Rockelsta, etnograf, forskningsresande och under 1930- och 1940-talet känd som aktiv svensk nazist.  Mary var även äldre syster till Carin Göring, gift med en viss ökänd nazi-Hermann.  Nog om detta!

 

Mitt förhållande till mat är något ambivalent. Å ena sidan alltför stort intag, ibland gränsande till missbruk. Å andra sidan ett genuint intresse för vällagad mat baserad på fina råvaror. Som matglad medburgare uppskattar jag god mat i hemmiljö och på restaurang. Sällskapet, lokalen, dukningen, miljödetaljer m m. är viktiga i sammanhanget. Och sist men inte minst den service som bjuds av en kunnig och engagerad personal. Regelbundna besök på rekorderliga restauranger har under många år berikat  mitt upplevelsekonto. Ofta är det inramningen, som gjort måltiden extra minnesvärd.

 

Vad vill jag då helst ha på tallriken?  När jag får välja kommer fisk och skaldjur samt viltkött högt på listan. Till vardags gärna en grönsakstallrik, en soppa eller en pastarätt. Jag äter det mesta men har ett begränsat köttintag.  Ett restaurangbesök med strömmingsflundra och potatispuré kan ge högre välbefinnande än en exklusiv  avsmakningsmeny.  Det beror som sagt var på situationen. Efter måltiden vill jag gärna kunna torka av munnen med en linneservett…  det är en avslutning som hör till goda måltider!

 

 

Mat: Ett grötfat och mat som inte är vad det verkar vara...

 

 

 

 

Ibland brukar jag ”googla” på det aktuella temat. Jag provade och söka på ”mat” och fick 128 miljoner träffar på 0.33 sekunder. Mat är i sanning ett omskrivet och populärt begrepp!

 

Det föremål jag valde i muséets samlingar är ett grötfat uthugget med yxa och stämjärn ur en björkstam. Fatet, som har spruckit men lagats med ett par järnklämmor, är skänkt av Lina Lagerbielke i Lästringe. Det känns nästan högtidligt att vidröra ett så gammalt och väl använt föremål. Tänk så många munnar det mättat!

 

Wikipedia skriver under rubriken mat om livsmedlens fysiologi, produktion, distribution, konsumtion och berör även den vetenskapliga och politiska aspekten på vår föda. Man berör även matfusket för livsmedel har genom tiderna manipulerats med avsikt att vilseföra köparen. Orsaken har bland annat varit att dölja undermåliga råvaror eller en till exempel på grund av ålder eller felaktig lagring otjänlig slutprodukt.

 

Ett känt, tragiskt fall av livsmedelsfusk inträffade 1981 i Spanien. 402 människor dog och omkring

20 000 människor förgiftades av ”olivolja”, som visade sig vara industriell rapsolja. Oljan, som importerats från Frankrike, var färgad med anilin för att visa att denna olja inte var avsedd för humankonsumtion. Den märktes emellertid om och såldes som olivolja för matlagning.

 

I dagens livsmedelsindustri finns en tydlig trend att nedtona den industriella produktionen och ge illusion av gammalt handverk i exklusiva småserier. Modern skinka tillverkas sällan av en hel skinkbit. I stället fogas mindre köttbitar samman med bindväv och ges en rund form. Balsamvinäger är normalt en mycket dyrbar produkt av flera års produktion och lagring men vanlig billig vinäger kan fräschas upp med ojäst druvmust, sockerkulör samt konserveringsmedel och konsistensgivare och säljas som ”balsamvinäger” i livsmedelshandeln. Vaniljglass innehåller ofta ingen vanilj utan får sin smak från vanillin som bland annat utvinns ur granvirke. Kycklingfiléer får tillsats av vatten för att lura kunderna och i stället för att röka fisk eller kött tillsätts rökarom! Fiffel och båg!

 

 
 

Mat: Nostalgins egen flaska

 

 

En gammal vanlig plåttermos väcker känslor. Vi minns glädjen över en lyckad skogsutflykt, en skolresa eller gemensamt arbete på åkern. Nästan alla har ett förhållande till flaskan med dubbla väggar, glas på insidan och kork i halsen, särskilt som den sällan höll värmen. Glaset sprack för ofta och korken for iväg…

 

Också det här föremålet märkt Austrotherm Registrierte Schutzmarke har varit med om en hel del. Det är tillverkat 1920 och användes av familjen Segelberg som hade sommarhus på Vivesta, strax utanför Oxelösund.

 

Min egen gamla termos var också där, åtminstone en gång för 30 år sedan då Nyköpings Segelsällskap arrangerade JVM-kval på Örsbaken och äldsta grabben deltog. Han hade själv inte tid för varken termos eller matpaket men vi mammor på sekretariatet, stationerat i restaurangen, hade laddat upp med choklad och kaffe så att tävlande och funktionärer skulle få något varmt i sig efter målgång.

 

Syftet med termostekniken är att bevara en viss temperatur på t ex kaffet genom god isolering. Och saften kan hållas sval. Själva termosflaskan togs fram för 110 år sedan. Då visste ingen att den en dag skulle fyllas med syre och väte för att driva motorerna på NASA:s raketer och på det viset föra astronauterna  Neil Armstrong och Buzz Aldrin till månen.

 

 

Mat: Kokboksförfattare lever på att få andra att äta

 

 

Från att ha varit en livsnödvändighet för att överleva från dag till dag har mat och matlagning växt till en kult. Ett antal sekter har vuxit upp med bokstavs- kombinationer som påminner om diverse sjukdomar, LCHF, GI, 5-2. Det sista påminner mest om ett fotbollsresultat. Slår man på TV:n så bakar Jenny, Olle kokar, Svennis steker och Lisa och Sluggo proväter. Det skall långkokas och bakas med surdeg som om det skulle vara en nyhet. Surdegen är lika gammal som det första jästa brödet. När våra förfäder blev tvungna att slakta den gamla baggen så var han så seg och föråldrad att långkok var en nödvändighet om man inte skulle svälta ihjäl innan man tuggat sig igenom smaken av kofta. Vågen på bilden användes tidigare till att väga råvaror och ingredienser till det som skulle lagas. Nu skall de olika sakerna som ingår i en måltid vägas. Potatisen får väga 100 gram och kycklingfilén 125. Måltidsdrycken skall vara ljummet vatten. Gör du allt för djupa inandningar när du luktar på det färdiglagade kan det hända att det slinker med någon extra kalori och då får du inte äta hela potatisen. Jag såg på TV att vi nu skulle börja äta larver och gräshoppor. För mitt inre öga såg jag framtidens seniorboende. Brukarna sitter uppradade på ena sidan av ett bord, översköterskan är på andra sidan bordet med en skål innehållande friterade gräshoppor. Med en pincett matar hon brukare efter brukare med en gräshoppa. Hon är precis som en fågelmamma.

 

Man har lust att citera Cicero när man hör och ser hur detta ämne behandlas och misshandlas. Efter som jag är född i Skåne så instämmer jag i det skånska uttrycket om mat. ”De ska va möd mad o go mad o mad i rättan tid o man ska ha madaro”. Översatt till svenska blir det, ”det skall vara mycket mat och god mat och mat i rätt tid och man skall ha matro”.

 

Det där som Cicero sade hade inte ett dugg med mat att göra men jag tyckte att det passade in i vår mat- och bantningshysteri. ”O tempora! O mores! O tider o seder”.

 

 

Mat: Utflyktens höjdpunkt

 

En mjölkfylld vichyvattensflaska, tillverkad i Surte, med låsbar porslinskapsyl var en vanlig  följeslagare under 1940-talets skol- och scoututflykter. Plastflaskor fanns ännu inte i marknaden, och termosar med glasinnanmäte var riskabla att transportera varm mjölkchoklad i. Många av oss 30-talister har dystra minnen av förstörda ryggsäckar och kläder med anknytning till en kraschad termos.

 

Utflyktens höjdpunkt var inte sällan just matrasten. Då skulle tjocka limpmackor med prickig korv eller ost tillsammans med mjölken ge oss energi att fortsätta dagens bravader. Eventuellt kompletterade med ett äpple eller en apelsin. Några bilförsedda curlingföräldrar med matlådor fanns definitivt inte i närheten. Här gällde i stället egen förflyttning med apostlahästarna eller cykel. Ett scoutgäng jag tillhörde hade svårt att vänta med matrasten – så det var inte ovanligt att denna förlades till början av utflykten. Inte konstigt att vi kände oss trötta mot slutet av dagen.

 

Den fiffiga vichyflaskan togs naturligtvis hem för återanvändning kommande helg. Numera är den ersatt av så kallad petflaska av plast. Tyvärr ligger ett inte obetydligt antal av dem kvar i terrängen när innehållet druckits upp.

 

 

RSS 2.0