Jaga: med kikaren

 

Det var inte Galileo Galilei som uppfann kikaren, men han använde den. Säkert var han mycket glad över att detta nya optiska föremål kunde underlätta hans astronomiska forskning. Vilken speciell person som fick hans tack är inte riktigt klarlagt. Säkert är ändå att kikaren eller teleskopet uppfanns mellan 1590 och 1608, i Nederländerna.

 

  1609 upptäckte Galileo fyra av Jupiters månar, Venus faser, månberg och stjärnhopar. Inte dåligt! Så hade instrumentet också bättre optik än det på bilden, en leksakskikare som Kerstin Lindh i Oxelösund fick när hon var fem år. Hennes far var jaktvårdare på Källskären och också hon ville spana efter fågel och fartyg.

 

  Hemma hos oss jagar vi också bevingade djur. Vi tar fram kikaren när storskraken visar upp sina ungar eller skarven torkar vingarna.

 

  För några vintrar sedan fick vi beskåda en fascinerande men också otäck händelse. Vattnet i vår havsvik började frysa till och långt ut låg en svan. Kanske skadad, ingen vet – men den frös fast!

 

  Först kom en havsörn, snart en till, ja, de blev 3-4 stycken som anföll den stackars värnlösa fågeln. De hackade med sina hårda näbbar på dess rygg, hals, huvud, drog ut köttslamsor… svanen kunde inte lyfta, inte värja sig och efter en evighet tycktes den äntligen livlös. Vilken grym död. Snart fanns inte minsta spår av varken svan eller havsörn. Några kvarvarande fjädrar flög bort med vinden. De syntes knappast ens i kikaren.

 


Jaga: Va ska du mä ett gevär te

 

”Va ska du mä ett gevär te, du ser ju inget i alla fall”. Så sa polisen i Gnesta till min morfar när han ville skaffa licens för ett salongsgevär någon gång i början på 1920-talet. Min morfar, som var helt blind, svarade: ”Jo ja’ tänkte att Edith skulle kunna skjuta nåra storråtter i svinhuse’”. Edith, min mor, sköt faktiskt några råttor men de var ju så många så någon mera betydande decimering av antalet  blev det nog inte.

 

På detta sätt kom salongsgeväret till familjen och det finns ännu kvar – väl förvarat i ett vapenskåp. Min bror Arne och jag har haft mycket roligt med det geväret. I början på 1950-talet jagade jag  ekorrar som jag flådde. Skinnen med köttsidan utåt spände jag upp på en grov böjd järntråd. När det var torgdag i Gnesta for jag dit och sålde skinnen till någon uppköpare och jag fick så där en tre till fyra kronor per styck.  Det var mycket pengar då. Fast nu känns det nästan obehagligt att tänka på det där. Jag förstår inte hur jag kunde vara så hemskt rå och brutal så jag kunde skjuta på en ekorre! Jag skäms.

 

En gång fick min bror Arne skämmas också. Kanske var det salongsgeväret som gjorde att Arne blev intresserad av jakt. Eftersom han bor i Hälsingland har han haft stora möjligheter att utöva sitt intresse. Han har för mig berättat om flera roliga jakepisoder. Han ägde en beagle, en trevlig och duktig jakthund som dock blivit lite till åren. Han hittade en annons om en tvåårig beagle som var till salu i norra Ångermanland. Han köpte hunden och tog hem den. Den gamle och den unge kom bra överens. Så gick han på harjakt – med två hundar! Då hände något ganska konstigt. Den gamle som brukade vara snabbt ute ”på sök” gick inte från Arnes fötter. Den nye gick på sök och tog upp en hare. Arne satt på pass med ”den gamle” men den brydde sig inte. Plötsligen kommer haren och springer förbi inom 10 meters avstånd. Den gamle låg kvar och rörde inte en fena! Arne funderade på varför och kom fram till att den gamle tänkte: ”Är min husse så jävla simpel att han skaffar en ny hund så slutar jag jaga för honom”! Arne skämdes. Senare när Arne var ute ensam med den gamle var han pigg och nyter som vanligt.

 

Som pensionär ägnar jag mig numera enbart åt ”småviltjakt”. Därför valde jag en gammal råttfälla i samlingarna. Den har tidigare ägts av Karin Pettersson från Sjögölet. För cirka 30 år sedan gjorde jag en råttfälla som jag sparat och den ser ut som den på bilden ovan. Alla mått stämmer nästan exakt. Jag tog modell efter en råttfälla som min morfar hade gjort - han som köpte salongsgeväret. Fällan består av en träkloss med tre hål i. Ovanpå klossen är tre fjädrar monterade som drar upp små infällda järntrådsöglor mot taket. Fjädrarna fixeras i hedfällt läge med hjälp av smala trådar som är dragna genom hålens främre del. Med ostbitar som läggs längst in i hålen luras råttan att bita av den smala tråden för att komma åt osten. Då blir råttan hängd. Jag tror jag ska prova att gillra den här råttfällan och se om den fortfarande fungerar.

 


Jaga: pälskläder

Fångst och jakt efter vilda djur har varit en självklarhet bland naturfolken. Hur skulle de annars överleva? Köttet gav dem proteinrik föda. Av djurens skinn gjorde de, förutom kläder, allt ifrån skor och väskor till en rad andra praktiska detaljer. Och inte minst prydnadsföremål. På vintern bar man skinnkläder med pälsen kvar, men till sommaren bara läder, utan hår. Kunskaperna om att tillvarata djurhudar har levt kvar, men i modernare tid har det rena hantverket övergått till industriell hantering.I allt högre grad kommer skinnen från farmade djur, från olika pälsdjursuppfödare.

 

Skinn har använts som betalningsmedel i långliga tider. Gustav Vasa drev på 1500-talet in skatt från allmogen i form av skinn - räv, mårddjur och ekorre men även de stora rovdjuren har haft stor betydelse. Ända sedan stormaktstiden har pälsar varit mode. De var dyra och gav status åt dem som bar dem. Det var först med fårskinnspälsarna som också mindre välbärgade kunde skaffa sig ett riktigt varmt ytterplagg.

 

Att skaffa skinn hade till en början hög prioritet i min jägarkarriär och att vaka på räv under vinternätter tillhör de tidiga jaktminnena. Vackra vinterpälsar av räv skickade jag till Tranås skinnberederi. En körsnär i Nyköping fick sedan ta sig an skinnen. Jag vibrerade av stolthet vid promenad med min tillblivande som klädde utomordentligt bra i pälsmössa av rävskinn.  Det blev även en rävboa att komplettera med.

 

Vissa skinn är mer ovanliga. Sonja Klangestam, Taffnäs gård, Gnesta har lämnat in skinnboa till museet. Av bilden att döma ser det ut att vara skinn av djur från näsbjörnsläktet med hemvist i Nordamerikas mellersta och södra delar. De tillhör familjen halvbjörnar. Hur eller var man kommit över detta dräkttillbehör saknas det uppgift om.

 


Jaga: Jaga inte

Att jaga djur är något jag aldrig har gjort. Med den skjutförmåga som jag har skulle det vara farligare för mig själv än för djuren. En gång för länge sedan, på den tid då alla skulle tränas till att vara militäriska var även jag en soldat. När det var dags att börja skjutningen sa alltid den övervakande flaggstyrmannen, ställ er fem meter bakom Toft för nu skall han skjuta. Han sa också en del andra ord som man inte bör skriva ner. Om han fortfarande skulle vara i livet och läsa det här så vet jag att han kommer att drabbas av stora darren. Därför valde jag de här vinbrickorna som han borde göra det att lättare hitta den dryck som han tycker skulle styrka honom mest. Jag tror inte att fru Tigerström som skänkte brickorna till muséet skulle ha något emot att de ledde en skrämd flaggstyrman till rätt flaska.

 

Jag sökte på nätet efter ”jaga inte …..” och fann 13 500 000 svar på min fråga. När jag tittade på några av svaren så fann jag att om jag skulle kunna finna större lycka än den jag har idag måste jag använda mig av minst 10 olika coacher, alla med sina egna råd och tips. Jag fick då en idé. Tänk att sätta ihop en manual med 10 punkter och saluföra denna på alla upptänkliga sätt. Det är inte säkert att någon skulle bli lyckligare men jag skulle bli rikare.

 

Mitt råd är jaga inte.

 


Fynd: en souvenirpipa från en utställning

 

 

Jag kommer ihåg en del semesterresor med familjens bil från min barndom. Det var snarare regel än undantag att köpa något som visade att besök hade gjorts i städer och vid andra attraktiva besöksmål. Souvenirutbudet var omfattande och blev det inte någon sköld eller litet fat med ortsnamnet fanns alltid vimplar och tygmärken att tillgå. För att inte nämna alla klistermärken som dekorerade dåtidens bilar. Av någon anledning besöktes dock aldrig residensstaden Nyköping.

 

De turister som hittade till Nyköping på 50-talet möttes av ett rikt utbud av souvenirer. En del

hade en tydlig anknytning till stadens historia. Det fanns såväl gästabudsnyckel som byggnadsminiatyrer i form av Nyköpingshus och Rådhuset. En del vill jag dock sortera in under begreppet krimskrams. Fanns det t ex någon tanke, någon koppling till staden bakom bildens keramikpipa? Den hade brunt huvud med texten NYKÖPING och svart skaft. Sannolikt var denna pipa inte någon storsäljare.

 

I museets samlingar finns en fyndhylla från en souvenirutställning år 1957. Förutom pipan finns flera andra udda prylar, som man blir något förvånad över att finna. Vad sägs t ex om en liten ljusbrun, illa formad terrier med NYKÖPING på bröstet?

 


Fynd: i lekgropen

 

Ämnet blev fynd. Tankarna börjar omedlbart snurra och av någon anledning stannar de upp blandföremål från historien flera hundra år tillbaka i tiden.Deras ursprung kan vara okänt och detta skänker spänning.  Kanonkula - finns det sådan i samlingarna! Jodå, så många att de fyller en låda men de saknar särskild beskrivning.

 

Nära mitt föräldrahem fanns en ”lekgrop” där jag och andra av byns småttingar träffades med hink och spade. Någon ägde även leksakbil, vi grävde ut garage och gjorde vägar. Gropen hade grävts för att bli källarutrymme under ett hus, men projektet hade av någon anledning övergivits och istället blev det en ypperlig lekplats.  Jorden bestod huvudsakligen av pinnmo så det var lättgrävt. Vid ett tillfälle stötte jag på något hårt, en rund massiv svart kula knappt 10 centimeter i diameter. Jag tog förstås hem den. Pappa trodde att det var en kanonkula. För oss barn blev den perfekt – till idrottsgrenen kulstötning.

 

Vi barn visste till en början ingenting om de hårda strider som utkämpats här i närheten – nämligen slaget vid Brunnbäcks färja (8 km SO Avesta) år 1521. Gustav Vasa fick hjälp av dalkarlar att driva danskar på flykt. I trakten har man hittat många pilspetsar, men frågan är om den danska hären hade fältkanoner. Jag har sett en uppgift om ytterligare fynd nära Brunnbäck, av en järnkula som tros härröra från krigshändelsen. Om nu föremålet jag hittade inte var en kanonprojektil – vad skulle det i så fall kunna vara?

 


Fynd: Topsy fångade tjäder

 

En dag när jag gick hem från skolan så gjorde jag ett fynd. Det måste ha varit en dag i maj 1945 för min mor fyllde 40 år det året. Jag gick i andra klass i småskolan och på hemvägen från skolan hittade jag en död tjäderhöna på vägen. Den hade troligen råkat flyga på en telefontråd som var uppspänd vid sidan av vägen. Olyckan måste ha hänt alldeles innan jag hittade tjäderhönan för den var fortfarande varm. Jag tog med mig hönan hem till Kära mor och hon blev jätteglad. Hon gjorde den iordning och så fick vi oss en härlig söndagsmiddag.

 

Ett annat fynd gjorde jag tillsammans med min bror Arne för många år sedan. Han var mycket intresserad av jakt och fiske vilket han utövade flitigt. ”Alltid händer det något när man är ute i skogen” sa han.  Så han drog med mig ut i skogen tidigt en höstdag och vi tillbringade flera händelselösa timmar i hans välkända hälsingeskog. Hans tax Topsy var med men hon hittade inte heller något intressant. Vi var nästan hemma när Topsy plötsligen började rumla om under några granbuskar. Strax kom hon dragande med en död tjädertupp. Efter viss övertalning lämnade hunden ifrån sig sitt byte. Vi undersökte tuppen och den var tillsynes helt oskadad. Och den var fortfarande varm! Vi undrade naturligtvis hur tjädertuppen hade blivit avlivad. Vi bestämde oss för att det måste ha varit en mård som lyckats komma tjädern inpå livet och huggit den i halsen. För det fanns några små sticksår i tupphalsen. Möjligen hade mården fått sig en flygtur med sitt offer. Den mård som är avbildad på skolplanschen ovan tycker jag är så vacker. Planschen kommer från Västra skolan i Nyköping.

 

Vi stoppade förstås tjädern i ryggsäcken och gick hem. Svårigheten var bara att övertyga vår omgivning om det sätt på vilket vi fått tag på vårt jaktbyte. Det var ingen som trodde oss, vilket ju inte var så konstigt. Men jag kan lova att en väl tillagad tjäder smakar väldigt bra!

 

Det här var inte enda gången som Topsy fångade tjäder. En gång när Arne var ute med bössan försvann taxen bakom en stor sten. Efter en stund flög det upp en tjädertupp bakom stenen som hade en tax hängande i stjärten. Arne hann inte skjuta. Förresten fanns ju risken att han skulle träffa hunden. Så tuppen försvann mellan träden och Topsy återvände till Arne med en tjäderstjärt i munnen.

 


Fynd: En flaskpost i jorden

 

Förra året hittades en flaskpost som var 98 år gammal! En skotsk sjöman fick ett meddelande från CH Brown, kapten vid Glasgows navigationsskola. Flaskan hade kastats ut i juni 1914, i forskningssyfte, man studerade havsströmmarna runt Skottland.    

 

  Min systerson skickade också ut post med vågorna. Flaskan var i plast och fick börja sin resa vid Bråvikens mynning. Nu blev bortavaron inte så imponerande. Sommaren därpå flöt flaska och brev iland på Gotland och blev funnen av en liten flicka. Hon var dotter till en person som avsändarens mor en gång kände ganska väl, en före detta arbetskamrat! Märkligt, men så är det med fynd, de kan få gamla vänner att mötas på nytt.

 

  I en låda på Föremålsarkivets arkeologiska avdelning ligger en annan flaskpost. Den har inte guppat på Östersjön utan plockades upp ur jorden 2008, vid den senaste utgrävningen av kvarteret Åkroken. Nu handlar det inte om något viktigt medeltida fynd, men ett väl så fascinerande. Den nu trasiga flaskan gömdes 1924 vid en tidigare markundersökning. På pappret som låg inne i den står:

 

Omgrävning jordes
dänna gränd jordes
Thure Flink Martin Karlsson

 Gustaf Nordh

 år 1924
Nyköping den 24/11

 


Fynd: Eskilstunahemmet

Samlingen Eskilstunahemmet på Raspen är rena fyndet för en nostalgisk själ. Det finns över 800 saker i samlingen och ett stort antal foton. De flesta sakerna känner man igen från sin ungdom och också från sin tid i vuxen ålder. Här finns allt som fanns i ett hem på 50- och 60-talen. Koppar, skålar, prydnadsföremål, allt finns. Jag skulle vilja ta med mig ett antal män och kvinnor som är ungefär 25 år yngre än vad jag är och visa dem samlingen. Undrar hur många gånger jag skulle få höra några av följande uttryck.

 

En sådan där skål hade mormor. Farmor hade en likadan sockerkaksform, undrar om det luktar sockerkaka om den. Du, jag hade ett likadant spel som vi brukade spela när det var skräp på Tv:n. Vi hade en likadan kaffekanna.

 

Jag tror att alla skulle hitta flera saker som funnits i deras hem eller hos farmor och mormor.

 

Det är synd att samlingen inte marknadsförs i en utställning om hur det kunde se ut i ett helt vanligt hem på 50 och 60 talet. Gjorde man sedan lite demonstration och visade hur man kan använda köksredskap som inte är eldrivna och elektroniska hade man även lämnat ett bidrag till miljötänkandet. Du kan se alla 891 föremål från samlingen i museets databas. Eller läsa mer om den på hemsidan.

 

Samlingen är ett fynd.

 


Fynd: Tiden har sin gång

 

 

Är en bordsklocka av märket Bailly med två gyllene kvinnogestalter på en cylindrisk marmorsockel ett fynd?

 

   Man kan tänka sig att en förhoppningsfull man eller kvinna skulle släpa med sig detta 58 cm höga arvegods till Antikrundans experter för att få svar på frågan.

 

   Experten skulle då dissekera föremålet noggrant. Kvinnogestalterna står framför fyra vita guldbelagda marmorpelare, vilka i sin tur bär upp den lövbekransade urtavlan, På det underlaget står två urnor med blommor och ovanpå urtavlan sitter en förgylld amorin. Onekligen en pampig pjäs, som experten fundersamt begrundar värdet på. Ty så är logiken i Antikrundan – högt värde är synonymt med ”fynd”.

 

  För den som först och främst vill ha en korrekt tidsangivelse spelar egentligen klockans utseende ingen som helst roll Allt från äkta Moraklockor till en Swatch i plast duger i det avseendet. Men klockor har i alla tider (!) inspirerat formgivare till fascinerande skapelser.. För mina föräldrars generation var pendylen en given 50-årspresent. Numera får kanske 50-åringar en klocka för nästa resa till Eilat med dykarklubben.

 

   Jag tror att många människor ser just sin klocka som ett fynd. Några köper billiga varianter från Taiwan på Ur&Penn, andra skaffar sig  en äkta Rolex efter några präktiga aktieklipp.

 

Allt medan tiden har sin gång i Antikrundan.

 


Kärlek: är all kärlek bra kärlek?

 

 

All kärlek är bra kärlek! Det slår Miljöpartiet de gröna fast på en ”vit dekal med gräsgrön illustration med blommor, djur och människor”. Klistermärket finns på omslaget till en grön godisklubba. Ett exempel på hur ett politiskt parti i en valrörelse förenat en populistisk onyttighet med ett tänkvärt budskap.

 

Jag tror att godisklubbans budskap varit ett led i en politik avsedd att vidga vyerna, att visa att kärleken är universell och mångtydig och inte reserverad för den heterosexuella majoriteten.

 

Apropå mångtydighet. Jag tycker att kärleken till livet är central i sammanhanget. Grunden för goda, kärleksfulla och empatiska relationer är att självkänslan är så pass stark att man vågar och orkar se framåt.  Att man har ett aktivt engagemang för såväl närstående som för samhällsutvecklingen. Jag tror också att kärleksrelationer till naturen eller olika kulturyttringar är av betydelse. Om det sedan gäller kärlek till furuskog, fossil, favoritartist eller visst fotbollslag spelar mindre roll.

 

Slutligen en kritisk kommentar till budskapet. Min första reaktion var att Miljöpartiet är ”ute och cyklar”. Sedan år 2000 har över 200 kvinnor i Sverige mördats av en man som offret har eller har haft en relation till. Det som oftast startade med kärlek har med tiden lett till ett destruktivt förhållande med förödande konsekvenser. Att kalla detta för bra kärlek kan ingen mena. De insatser som samhället gör för att bekämpa det omfattande s.k. relationsvåldet är mycket angelägna men dessvärre klart otillräckliga.

 

Kärleken är den enda kraft som förmår att förvandla en fiende till en vän." Martin Luther King

 


Kärlek: Grädde till kaffet

 

Ett av mina häftigaste musikminnen härstammar från en publiknande lokal på Malmö Centralstation år 1974. Där spelade, under ett enormt jubel från publiken, det skånska folkmusik- och proggbandet ”Grus i dojjan” under ledning av Christer ”Krutte” Hedberg den  klassiska låten ”Kaffe utan grädde”. Cigarrettröken blandad med ölångor låg tät i lokalen, som bruket var på den tiden. Spelglädjen låg på topp och jag har förstått att många alltjämt minns ”trycket” denna närmast magiska afton.

 

   Texten till låten är i och för sig ganska töntig. Den skrevs och sjöngs in första gången på 78-varvare redan år 1938 av Gösta Jonsson – på uppdrag av Mjölkcentralen (nuvarande Arla). Eftersom den ansågs innehålla reklam blev det bannlysning av Radiotjänst!

 

    Många musikgrupper har därefter tagit upp den på sin repertoar, och en del kan avnjutas på Youtube.  För flera generationer, bland annat min, är den dock alltjämt ”Grus i dojjans” signatur. Bandet lever än, även om ”Krutte” sett sin besättning ändras många gånger genom åren. Refrängen lyder sålunda (om nu någon glömt texten…)

 

 Kaffe utan grädde

Är som kärlek utan kyssar

Och kärlek utan kyssar

Är väl ingen kärlek, säg!

 

Personligen häller jag  hellre litet mjölk i kaffet. Därav bör dock inga som helst slutsatser dras om mitt kärleksliv.

 


Kärlek: I brev för eftervärlden

 

 

Loveletters in the sand… Pat Boones stora hitlåt från 1957 ringer i öronen. Jag var tonåring och njöt av dess härliga romantik, flyktig som en våg.

 

   Vill man att budskapen till den älskade ska bevaras länge måste man skriva riktiga brev, på papper och med bra bläckpenna. Så gjorde Karl Johan Nilsson, född 1916, som lämnat över sin och sin älskades korrespondens, plus dagböcker och minnessaker, till museet. Allt förvarades då i två fyllda resväskor. En var grön med röda hörn och syns på bilden. Mer om samlingen och om Karl Johans uppväxt på Åkerö finns på Sörmlands museums hemsida

 

Karl Johan och Ruth blir ett par sommaren 1940, men det dröjer fem år innan de kan gifta sig. Under den tiden hinner de utbyta många vackra ord i brev efter brev. Så här skriver Ruth i ett av dem. Man anar kärlek och längtan.

 

Imorgon ska Mamma och Pappa cykla till E-tuna så då blir vi ensamma här. Tänk om du kunde komma hit då, och vi finge vara ensamma en stund.”

 

Också idag skickar vi små hälsningar till varandra, särskilt på Alla hjärtans dag, Valentindagen, nu mest i form av e-post och sms. Men själva kärleksbrevet har anor från 200-talet. Den kristne Valentin i Rom förföljdes för sin tro, kastades i fängelse och led så småningom martyrdöden. Innan dess lyckades han smuggla ut skrivna budskap till sin älskade, fångvaktarens dotter. Jag kan inte bekräfta riktigheten i det här, men vad gör det… Inte heller kärlek är alltid sann. 

 


Kärlek: hjärta som symbol

 

På temat kärlek berättade Gudrun Anselm från Sörmlands museum historier om den kristne prästen Valentin. Han levde i Rom på 200-talet och avrättades av det katolska väldet.  En underlig anknytning till begreppet kärlek kan man tyckaDet besynnerliga fortsätter. Sedan slutet av 400-talet, den 14 februari, firar den katolska kyrkan minnet av ett helgon med samma namn.  Enligt Gudrun finns det flera Valentinus och historierna om dem varierar från tid till annan med olika uttolkare av gamla skrifter. Så hur allt egentligen hänger ihop är osäkert. 

 

Alla hjärtans dag anses ha sitt ursprung i just Valentin-traditionen.  I Sverige har den inte uppmärksammats nämnvärt förrän i början av 1960-talet, då efter amerikansk influens.  NK-varuhuset slog på trumman för att människor särskilt den dagen skulle tänka på varandra. Och det med hjärtat – enligt NK symboliserat med hjärtformat gelégodis!  En storsäljare också idag!

 

Vad är bakgrunden till dessa kulturyttringar? Jag ser det så här. Då människor började leva sida vid sida, då samhällen kom till, behövdes normer.  Det blev nödvändigt att skapa fromma tankemönster genom kärleksbudskap för att tränga undan det onda. Religion blev ”vapnet” för kärlek.  Likväl – vi människor utsätter varandra för hårda påfrestningar och det vänliga kan inte alltid upprätthållas.  Vi måste ständigt påminnas om goda samlevnadsregler.

 

I hjärtat föds kärlek som påverkar hjärnan till handling. Det är inte konstigt att vi håller oss med hjärtsymboler i det vardagliga livet. Stolen på bilden har ett utskuret hjärta i ryggstödet. I mitt föräldrahem fanns liknande stolar. I julgranen har vi hjärtformade prydnader och på väggen hänger ett åretrunthjärta. Vårt eget, inne i kroppen, ser inte ut som symbolen, men det är en annan historia.

 

Kanske är det mänsklighetens grymmaste paradox att vi mördar i religioners namn. Helgonet kan omvandlas till drake! Kärleken har efter några tusen år ännu inte vunnit sin slutliga seger. Frågan är om den någonsin gör det.

 


Kärlek: Kärlek, kärlek himmelska låga

 

Så sjöng Kerstin Dellert när kungen gifte sig med Silvia. Nog kan det vara en låga, men som det står i en rad längre ner i visan så rimmar låga på plåga. Kärlek är nog en känsla som funnits i alla tider. Ibland har denna känsla bytt objekt. Från den nya cykeln till flickan som sitter i skolbänken framför. Detta skall enligt wikipedia inte vara kärlek utan förälskelse. Kärleken är evig det är bara objektet som ändras. Det kan bli strul när kärleken ändras.

 

Den kärlek som Platon predikade om är absolut inte något som stämmer in på det som följer.

 

På Olympen bytte man partner allt som oftast. Afrodite som var gift med smidesguden Hefaistos bytte ut honom vid vissa tillfällen mot krigsguden Ares. När Hefaistos kom underfund med sakernas tillstånd smidde han en praktsäng till Afrodite. Vid Ares nästa besök i sängen slog den ihop och fängslade de älskande. Olle Adolphsson har gjort en visa på detta tema och Lars Molin har använt det i en pjäs där en potatishandlare ville få sin dotter bortgift. Sängarna på bilden är icke hopfällbara men mycket smala, kanske inte helt fel vid vissa tillfällen.

 

Att inte ta emot erbjuden kärlek kan ha tråkiga följder, lika så kan det bli om man tar emot det erbjudna. Potifars hustru, kallad Potimor, ville locka Josef till sin paulun. Josef tackade nej och hamnade i fängelse. Enligt Bellman visade Josef stor otacksamhet och gränslös dumhet.

 

Till kärlek hör det kyssar i massor, Catullus skrev att Lesbia skulle ge honom ”Tusen och sedan åter hundra”. Edmond Rostand har i sitt drama Cyrano Bergerac skrivit ” En kyss en kyss – vad är han. Vårt stumma bifall på en stum begäran”. Rostands lilla rad är mycket snällare än Åke Arenhills travesti. ”En man, en man – vad är han. Det dumma svaret på en dum begäran”. Arenhills travesti är kränkande. Utan män hade det inte funnits några rödstrumpor. Vi är oersättliga, vi är så att säga kärlekens förutsättning.

 

Kärlek är viktigt, här i Sverige bör man hålla sig till en men ibland behövs en hel eller delar av en Army of Lovers.

 


Kärlek: en riktig klenod

Denna vecka är det Alla hjärtans dag. Seniorbloggarna passar på och skriver på temat Kärlek!
 

 

Vid vårt senaste möte berättade Gudrun Anselm från muséet för oss om Vallentindagen och dess historia. Den har gamla anor men har börjat firas hos oss i ganska sen tid. Temat för vår blogg bestämdes naturligtvis till Kärlek. Jag valde en brudkrona i museets samlingar. Den visade sig vara en klenod.

 

Brudkronan, som förvarades i ett kassaskåp i förrådet, är tillverkad 1693 av konsthantverkaren, guldsmeden och rådmannen Henning Petri som under åren 1657 till sin död 1702 var verksam som silversmed i Nyköping. Han utförde särdeles vackra arbeten i silver. Hans alster finns representerade med ljusstakar i Nyköping, flera pjäser i Kung Gustavs samlingar, fat i Nordiska muséet, brudkrona i Statens historiska museum och altarkärl i Allhelgona kyrka i Nyköping.

 

Brudkronan är tillverkad i förgyllt silver med cirkelrund basring och en fantastiskt vacker dekor vilket framgår av bilden ovan. Särskilt intressant för mig som bor i Björnlunda är att brudkronan gått i arv inom en familj i Björnlunda på kvinnosidan i flera generationer tills den år 1987 kom i museets ägo. Eftersom jag är bekant med denna familj ringde jag upp min vän Carl-Henrik Andersson och fick en trevlig pratstund kring den vackra brudkronan. Naturligtvis bars den av Carl-Henriks fru Lilian när de gifte sig i december 1954.

 

Utan att på något vis vilja jämföra mig med Henning Petri så har jag faktiskt också tillverkat en brudkrona. Den är cirkelrund och gjord i silver med åtta vertikala små ”stolpar/stammar” som upptill är försedda med kvadratiska, snirkliga, trädliknande överdelar. Diametern är 11 cm och höjden 6.5 cm. Jag gjorde den av 5 mm breda band från silverplåt med tjockleken 1 mm. Delarna tillverkade jag själv och bad sedan min vän, skolkamraten, jazzmusikern och silversmeden Rolf Ekelund, att montera ihop bitarna. Jag gjorde den 1964 till min fru Ingegerds och mitt bröllop den 16 maj i Åsele kyrka. Därefter har både min svägerska och min syster burit kronan vid deras bröllop.

 


Coolt: Inne med broddar ute

 

 Snö- och ishalkan på stadens trottoarer tryggar inte bara sysselsättningen på lasarettets avdelning för arm- och benbrott, alltså ortopedkliniken. Även tillverkare av skobroddar har haft ett par goda vintrar, då allt fler fotgängare upptäcker fördelen med små spikar under fotsulorna för att oskadd ta sig fram på shoppingrundan eller till jobbet.

 

   Broddar hade för inte länge sedan en töntstämpel och ansågs främst vara ett lustig accessoar för ängsliga pensionärer. Men här har pendeln svängt, från lustigt till coolt (i kylan…). Kanske är det rent av så att yngre medborgare tittar litet avundsjukt på dem som snört på sig ett par nyinköpta broddar.

 

   Idén är dock ingalunda ny. I Föremålsarkivet finns ovanstående bastanta doningar, broddskor med 29 cm lång fotplatta av trä och en högsta höjd på de fastnitade broddarna på 65 mm. De har tillhört Otto Söderlund, som föddes 1867 och var verksam på Krampö från 1911. Han avled 1963 och blev sålunda 96 år. Det var nog inte broddarnas förtjänst. Men nog känns det coolt att en så gammal man tog sig fram ute på isarna vid Krampö utan att halka med dessa tämligen primitiva skodon.

 


Coolt: Kan detta modeord även betyda hett?

 

Lördagen 19 januari 2013 var det Coolt kallt när man stack ut näsan utanför dörren. Minus 19 grader och isande vind är coolt i sin verkliga betydelse. När man i ungdomen hade lärt sig att tycka om jazzstilen Bebop då kommer det några då okända gubbar med något de kallade för Cool Jazz. Det tog lite tid innan det tillhörde det man lyssnade på. Jazz skall vara hot inte cool.

 

Dagens barn och ungdomar använder ordet Coolt i de mest udda sammanhang. Barnbarnet Frida påstod när hon var yngre att jag var ”grymt cool” när vi ute på stan och hon hade fått något hon önskat. Nu när hon snart är 17 säger hon inte något sådant. Jag tror inte heller att hon säger ”shit happens” längre om hon skulle tappa en glasskula på gatan. Detta uttryck hade hon lärt sig på dagis. Fridas pappa hade översatt detta numera svengelska uttryck till, det är sånt som händer.

 

Något som inte var coolt det var att veva runt en sådan glassmaskin som den på bilden, det var enbart tråkigt. Arbetet var urtråkigt resultatet blev gott. Något som jag hade vissa svårigheter med att förstå var att det kunde bli glass av ”vaniljsåsen” i innerburken när man blandade salt och is i ytterburken. Trots fysik- och kemilektioner tycker jag fortfarande att det är trolleri eller coolt. Glassmaskinen är tillverkad i Huskvarna runt 1900 och fungerar än i dag enligt muséets dokumentation. Hur vet man det? Det är väl aldrig så att personalen på Raspen gör glass på arbetstid?

 


Coolt: med litterära odågor?

 

 

Här syns en solkig sammetsjacka från 1890, en gång buren av gossen Carl Gustaf Åkerhielm. Han växte upp på Ökna säteri i Floda, i en miljö som säkert vimlade av tillfällen till mer eller mindre tillåtna upptåg. Var han ett busfrö så känns associationen till William Brown helt naturlig. Ni minns Bill-böckerna om odågan i kavaj och kortbyxor som på 1920- talet härjade i Storbritannien men också blev populär i Sverige? För oss blyga och rädda på 40-50-talet var hans påhitt spännande och häftiga, riktigt coola, fast ganska oförargliga. De 38 böckerna skrevs av Richmal Crompton Lamburn (1890-1969).

 

 The Katzenjammer Kids, på svenska mer kända som Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde, handlade om mer hänsynslösa slynglar. Serien om dem anses vara en av världens äldsta och den första med pratbubbla. Den startade i New York Journal 1897. Rudolph Dirk (1877-1968) lär ha hämtat inspiration från en världsberömd bildberättelse från Tyskland.

 

  Det handlar då Max och Moritz, den ene finurlig, den andre våldsam. Upphovsmannen Wilhelm Busch (1832-1908), som var en stor humorist, ironiserade över sin tids barnlitteratur, den som mest handlade om onaturligt lydiga dygdemönster. Han lät pojkarna stoppa krut i lärarens pipa, döda höns och lura änkor. Men synden straffar sig… När Max och Moritz sticker hål på bondens sädessäckar hamnar de själva där, mals till korn – och äts upp av ankorna!

 


Coolt: klädhängare

 

Galgar att hänga kläder på är för det mesta likformiga och synnerligen triviala ting. Massproducerade klädhängare i långa rader på ställningar i butiker är knappast något man blir upphetsad av. Ibland heller inte ens av kläderna som hängts upp. Men klädgalgen är ett praktiskt föremål och i högsta grad användbar för sitt ändamål.

 

Nu är det så att jag faktiskt äger ett par galgar som faller mig särskilt i smaken. De är vackert snidade i trä med figursågade granar mellan den övre bågen och den undre raka delen. I mitten på den ena hängaren finns också ett vildsvin och i den andra en björn. Dessa två pikanta men likväl robusta klädhängare är gåvor i samband med föreläsningar om viltförvaltning i värmländska bygdegårdar. Trevliga minnen!

 

Också längre tillbaka i tiden har människor velat smycka vardagliga föremål, till och med den enklaste typ av galgar. Anita, min fru, har några efter sin mormor. Ett enormt arbete är nedlagt på dekoration. Bågen och järnkroken är lindade med vackert rött garn. Under detta finns på bågen längsgående svarta trådar som i ett mönster lyfts fram ovan garnet varvid namn och tillverkningsåret 1937 framträder vackert i svart mot det röda. I ändarna finns virkade hättor – också i rött.

 

En person som gjort en egen typ av klädhängare är slaktaren Josef Sundberg, Oxelösund, en gång verkmästare i Konsums charkuteri, enligt museiarkivets källor. Han har monterat ihop oxhorn (bilden) på en sammetsklädd träskiva. Den är verkligen cool! Men det lär knappast vara en kostymhängare. Snarare något att hänga slaktrockar på, eftersom flera metallkrokar är fastsatta på träskivan. Kanske ville han med anordningen förgylla vardagen.

 


Coolt: ett ord som kan användas om det mesta

 

 

Som självutnämnd expert på långsökta associationer var det inte svårt att denna gång hitta ett föremål. Nattkärlet kommer från den samling som en gång fanns på Rönnebo pensionat i Trosa. Själva pottan minner om den tid som var. Ett föremål gjort för att undvika nattliga besök på kylslagna utedass. En cool föregångare till dagens standardiserade sanitetsporslin!

 

Jag kom att tänka på en berättelse om en äldre dams pensionatsvistelse. Damen ifråga beskrevs som en över 90 år gammal s.k. änkenåd från ”öfre” Östermalm i Stockholm. Sedan många år hade hon för vana att årligen tillbringa minst en vecka på ett sörmländskt pensionat – numera benämnt ”kulturpärla” – inte långt från centrala Katrineholm. I slutet av 1900-talet hade pensionatet/värdshuset rustats upp. Bl a hade rummen försetts med toalett och dusch. Denna standardhöjning var efterlängtad och en förutsättning för en blomstrande konferensverksamhet och marknadsföringen av romantiska weekendpaket. Gäster och ägarfamilj var mäkta nöjda. Det anrika värdshuset hade tidsanpassats på ett pietetsfullt sätt och lockade allt fler gäster.

 

Sommaren kom och därmed den gamla damen från Stockholm. Hon fick enligt beställning samma rum som hon haft de senaste 25 åren. Allt tycktes vara frid och fröjd. Men första natten upptäckte damen att rummets potta var försvunnen. Och hon blev himla upprörd. Enligt ägarens måleriska beskrivning ”kom hon på morgonen jagande över gårdsplanen med käppen i högsta hugg, klagade rent allmänt på moderniseringen och krävde framför allt en omedelbar återplacering av rumspottan”.

 

Enligt min mening finns flera ”coola” ingredienser i denna lilla betraktelse. För det första en mycket god berättare, som hade förmåga att förmedla en kul historia med finess – säkert inte helt sanningsenlig men väl sannolik. Dessutom med en huvudperson, född i början av 1900-talet, som bestämt värnade det anrika pensionatets gamla standard.

 


Coolt: Lavoar

 

När temat ”coolt” blev bestämt vid senaste bloggmötet kom jag att tänka på att det skulle vara häftigt med en lavoar i vårt nya gästrum som jag byggt i anslutning till garaget. Tänk att en solig vårmorgon stå framför det öppna fönstret i gästrummet med utsikt över ängen utanför och göra sin morgontoalett till tonerna av bofinkens drillar och de ropande tranornas tutande! Coolt!

 

Enligt Wikipedia är en lavoar en typ av tvättställ och förvaringsmöbel som förr ofta fanns i tvättrummen i finare hem. Den bestod av en överdel, ofta gjord av en stenskiva med ett underskåp. I lavoaren fanns ett vattenkrus, ett tvättfat och olika hygienartiklar. Tvättfatet togs fram när man skulle tvätta sig om ansikte och händer.

 

Jag har faktiskt en lavoar av den här typen. Den står undangömd i tvättstugan. Stenskivan är av vit marmor, helt felfri och försedd med en fint utsirad hylla för hygienartiklarna. Underskåpet i trä är intakt med två luckor framtill. Tyvärr är det målat i blått i två nyanser men det går ju att ändra på. Jag tror att handfatet och handkannan som jag hittade i museets samlingar skulle göra sig bra på min lavoar. De kommer förresten från Rönnebo Pensionat och har donerats av Eira Samuelsson, Trosa. När jag var och letade efter min lavoar hittade jag även ett handfat i vitt porslin så jag behöver bara skaffa en handkanna. Jag har visserligen en handkanna också med den är gul och av emaljerad plåt och det är ju inte så coolt!

 

Möjligen är rummet för smalt för att få plats med den här möbeln. Den är 60 gånger 80 cm och 95 cm hög och gästrummet är smalt. Kanske kunder jag istället ta den andra ”hygienmöbeln” som jag har i mina samlingar. Det är en plåtcylinder målad som träimitation med ett lock på och den är bara dryga 30 cm i diameter och 90 cm hög. Den är dock i stort behov av upprustning. Till våren ska jag ta ställning i denna fråga.

 


Leka med elden: tändstickor och barn

 

Tändsticksasken Solstickan har de flesta svenskar en relation till. Den har funnits sedan 1936. Bakgrunden var en idé om att förena kommers med välgörenhet. Med en känd konstnärlig etikett på asken skulle man kunna ta ut ett högre pris. Försäljningen skulle stimuleras genom att avsätta en del av vinsten till en stiftelse med syfte att hjälpa barn och äldre.  Konstnären Einar Nermans ”Tummelisa-etikett” blev med tiden en av våra mest välkända symboler. Än i dag har ca 90% av de tändsticksaskar som säljs i Sverige varumärket Solstickan. Och stiftelsen hjälper fortfarande bl a genom att stödja medicinsk barnforskning.

 

Asken på bilden är av trä och papp. Jag kommer väl ihåg den från min barndom. Det var en ask som innebar fara och inte fick hanteras utan föräldrakontroll. Särskilt spännande vill jag minnas att tändstickorna/elden var i 10 – 12 års åldern. Ibland gick det snett. Men tur hade jag och min kompis Arne när lek med elden kunde lett till skogsbrand. Med hjälp av föräldrar och grannar kunde gräsbranden släckas utan att kalla på borgarbrandkåren. För att inte tala om en annan kompis som experimenterade med klorex och socker hemma i köket. Denne amatör hade också tur. Köket blev sotsvart men huset klarade sig. Efter kraftig avbasning – detta skedde långt före svensk lagstiftning mot barnaga – och tidskrävande sanering av köket återställdes lugnet. Kompisen hade fått sig en tankeställare. Mig veterligt slutade han att leka med elden och gav upp sin tilltänkta pyrotekniska karriär.

 


Leka med elden: Se upp med sladdarna

 

Om detta kilformade, elektriska pressjärn för dampning, en gång i tiden ägt av skräddarmästare Harnesk, förtäljer Föremålsarkivets faktablad att det är i gott skick. Men en närmare besiktning avslöjar att en uppdatering nog behövs, åtminstone när det gäller den nötta grå gummisladden.

 

   Sådana skador är dessvärre inte ovanliga på våra många elprylar i hemmen och på arbetsplatserna. Att använda dem kan betecknas som ett mycket oförståndigt sätt att leka med elden. Av och till ligger skadade sladdar bakom förödande husbränder.

 

   Du som läser detta bör därför omgående se över alla sladdar till TV-apparater, datorskrivare, våffeljärn, stavmixer, kaffebryggare, brödrost och allt annat som ett modernt hem anses behöva och stundom använder. Släpp inte elden lös!

 

   Föremålsarkivets strykjärn ska dock inte längre användas och kan därför få stå kvar som ett varnande exempel.

 


RSS 2.0