Leka med elden: inget att rekommendera

Att leka med elden är inte att rekommendera. August Strindberg skrev ”Leka med elden” 1892 och så fick han ett ”Inferno” redan 1897. På den tid då man var ung och ”Alltid redo”, scout, var det populärt att jonglera med brinnande grenar från lägerbålet. En gren gick bra, två grenar gick så där, men med fler än två grenar slutade alltid jongleringen med brända fingrar. Den här jongleringsleken måste vara uråldrig. Neandertalarna och Ura Kajpa kände nog till den. Ura Kajpa slog nog två flintstenar mot varandra när han skulle göra upp eld. När man lärt sig göra stål byttes den ena flintbiten ut mot stål, man fick fler och hetare gnistor då. Fnösket hängde med ända från urtiden ända fram till våra farfäders dagar. Det var viktigt att fnösket var alldeles torrt och därför förvarades det i en speciell elddonspung. Elddonspungen på bilden är ett litet konstverk. Invävda metalltrådar, petit points broderier. En liten pung för fnösket, flintan och stålet kan förvaras i samma pung och pungen kan låsas med hyska och hake. På tal om elddon så har H C Andersen skrivit en saga om ett sådant men då den slutar med död för en äldre dam så nämner jag inget mer om den.

 

Elddon med pung kom till muséet 1969. På nätet hittade jag en uppgift att en dalmas skulle ha använt sig av elddon ända fram till 1920-talet.

 


Leka med elden: skolbänken brann

 

Förr i tiden åtföljdes ett hyss vanligtvis av en bestraffning. Så var det där jag gick i skolan. Vid uppdagat bus i klassrummet blev man utkörd och förpassad – inte till snickarboa – men väl ut i korridoren. Meningen var att busfröet skulle skämmas.

 

I adventstid fick vi elever ta med ett stearinljus som tändes vid morgonbönen. Var och en hade sitt ljus i en stake placerat på bänklocket och läraren tände dem. Under en längre rast var vi några pojkar som smet in och själva tände våra ljus trots att det inte var tillåtet. Det var ju kul att leka med flammande lågor. Av någon anledning, som jag inte minns, lämnade en kille sitt brinnande ljus placerat på stolen inskjuten under bänken.

 

Rökutvecklingen var högst påtaglig när vi strömmade till efter inringningen. Det blev allmän förvirring. Vår lärarinna hamnade i upplösningstillstånd men hade ändå sinnesnärvaro att rycka åt sig en vattenfylld brandsläckare, dessvärre utan att kunna hantera den. Kanske hade en enklare handspruta som den på bilden fungerat. Vaktmästaren uppmärksammade uppståndelsen och kom till undsättning. Han tog ut den pyrande bänken och släckte i en snödriva.

 

 Vid det här tillfället sträckte sig påföljden längre. Lärarinnans chock hade nu omvandlats till vrede. Hon var i vanliga fall rätt skarp och nu i ilskan bestämde hon sig för ett mer kännbart straff. Den olycksalige pojken tvingades bära hem sin skolbänk till föräldrarna för reparation. Ljuslågan hade nämligen bränt hål i masonitbottnen. Ingen enkel sak, liten pojk och tung börda! Och många som bevittnade strapatsen.

 

Idag finns modernare redskap att ta till vid brandincidenter. Museets brandspruta är skänkt 1937 av caféidkaren Gustav Johnsson i Strängnäs. Modellen gör sig nog bäst i samlingarna.

 


Leka med elden: Jag fick stryk och Anders fick sockerkaka

 

Jag minns inte riktigt hur det började men jag hade hittat en gammal rostig diskbalja som kanske skulle kunna användas till något. Den såg ut ungefär som den på bilden ovan. Det måste ha varit i början av maj 1944 och jag hade fått besök av en lekkamrat från Stockholm som var och hälsade på  hos sin farfar och farmor i granngården en bit bort. Anders hette han och han råkade ha en tändsticksask i fickan. Då kom vi på att vi kunde använda baljan till att bränna gammalt torrt fjolårsgräs i. Sagt och gjort. Vi gick bakom ladugårdsknuten där det fanns gott om torrt gräs. Vi rev av några tussar och lade i baljan och tände på. Det brann så fint en stund men det slocknade snart. Mera gräs i baljan! Tutta på! Sedan ändrade vi taktik. Vi krafsade ihop en liten gräshög på marken och tände och lade baljan över elden. Så satte vi oss på den upp och nedvända baljan. Det värmde gott i rumpan! Spännande!

 

Kära Mor höll på att tvätta i tvättstugan så hon märkte ingenting. Snart tog Anders’ tändstickor slut och då fick jag springa in i köket och hämtade en ny ask. Vi höll på en god stund. Käre Far var nere på ängen en bit bort och harvade. Han gick i godan ro bakom harven som drogs av hästen Max. Tydligen fick han efter en stund syn på Anders och mig i våra förehavanden. Det rök väl en del där vid ladugårdsknuten. Plötsligen fick Anders och jag syn på pappa när han kom springande mot oss över åkern. Det gick fort. Anders såg honom först och sprang omedelbart iväg och gömde sig. Själv blev jag stel av skräck och kunde inte röra mig ur fläcken. Där fick jag mig ett rejält kok stryk vilket jag naturligtvis gjort mig förtjänt av. Aga var ju tillåtet på den tiden.

 

När lugnet någorlunda hade lagt sig och jag slutat hulka – ingen olycka hade ju hänt – så började vi leta efter Anders. Han hade sprungit till närmaste grannen och där satt han och åt sockerkaka och drack saft med god aptit. Han fick minsann inte något stryk han! Vad jag kände mig förorättad! Ingen rättvisa! Jag fick stryk och Anders fick sockerkaka! Och det var ju han som hade kommit med tändstickorna!

 


Leka med elden: Inget för piga och brandman

En stor eldsvåda förstörde Nyköping 1665. En piga fick skulden för katastrofen. Hon hade varit ovarsam! Men inte hade hon lekt … nej, allt handlade om en olyckshändelse. På den tiden fanns inte larmnumret 112. I stället var det via kyrkklockorna man varnade och samlade ihop stadens invånare, de som sedan under ledning av borgmästaren förgäves försökte hedja lågorna.

 

  Så småningom utvecklades ett ”släckande brandförsvar” i Sverige. Efter 1800-talets stora bränder i Karlstad, Sundsvall och Umeå startades frivilliga brandkårer på allt flera håll och på 1870-talet kom de första kommunala i Göteborg, Stockholm och Norrköping.

 

  Nyköpings brandkår har skänkt den här befälsbrickan till museet. Den är av plåt och ska hängas om halsen. Vem som burit den är osäkert men jag har två förslag. Karl Alfred Pettersson var brandchef 1901-1936, då över en fritidsbrandkår. Bara han själv var fast anställd, de andra hade också civila arbeten. Karl Alfred kom från Stockholm och fick, 29 år gammal, börja basa på den då helt nybyggda stationen på Oldbergska gården som låg vid Behmbrogatan/ Västra Kvarngatan, intill nuvarande Nicolaiskolan. När huvudbyggnaden revs 1951 hade brandmännen flyttat till Fruängsområdet och blivit en yrkesbrandkår.

 

   En annan tänkbar befälskyltsbärare kan vara efterföljaren Holger Ekelund, också han mycket ung – en brandchef skulle ha ”ungdomens hela kraft”. 

 

  Både Karl Alfred och Holger hade säkert uppskattat dagens nya supermoderna brandstation vid Hållet. Men hur hade de klarat tjejerna! Det finns cirka 150 kvinnliga brandmän i landet. Jag undrar om de sex som jobbar i Nyköping någon gång tänkt på den stackars pigan som orsakade sådan förödelse i stan. Hon hade behövt deras hjälp!

 

 


Djuriskt: fanan hejdar vargen

 

Bilden visar en vargfana, eller dukjakttyg som det också kallades. Den och andra fanor användes vid jakt efter varg, sattes på linor och spändes upp i terrängen för att styra rovdjuret mot en speciell plats.  I museets samlingar finns flera i storlek 580 x 800 mm. Hiskeliga monster har målats på vävbitarna. Det här exemplaret var med på en jaktutställning i Eskilstuna 1945.

 

Djuren vill ogärna passera lapptyg, vilket är den vanliga benämningen idag.  Det är inte mystiska figurer i sig som får dem att väja. Vargen har en rädsla och vaksamhet för nya saker i sin omgivning, tygremsor eller plastband ger samma effekt. Konstnärlig utsmyckning är inte nödvändig. Det viktiga är att föremålen hänger fritt och kan röra sig i vinden. Förr pryddes fanorna på de mest fantasifulla sätt, idag utgår man mer från objektiv naturkunskap. Man kan i vilket fall inte räkna med att skyggheten består. Hindret, linan och lapparna, genomskådas så småningom.

 

Vargens härjningar var en plåga för landsbygdsbefolkningen men upphörde i samband medatt rovdjuren blev färre. I Sörmland slutade man jaga dem under 1800-talets andra hälft.  Vid fridlysningen 1966 fanns mindre än tio individer kvar, då i Norrland.

 

Men den fruktade ulven är tillbaka. Det är 25 år sedan den första vargobservationen i vår tid gjordes i Sörmland.  Lapptyget behövs igen, nu som akutåtgärd efter ett överfall på exempelvis en fårbesättning. Man vill hindra återbesök i hagen. Ofta återvänder djuret till brottsplatsen och den enkla åtgärden kan endast temporärt avvärja nytt angrepp.

 

Nu finns också lapptyg för vattenyta. En simmande varg kan ju obehindrat ta sig in i en betesfålla utan staket mot exempelvis en sjö.  I höstas fick jag lära mig hur man lägger ut en sådan flytlina med färgade flytbojar och med flaggor fastsatta på vakare.  Men även detta ger i bästa fall några veckors frist. Ett permanent rovdjursavvisande stängsel måste till för att djurägare ska kunna sova lugnt om natten.

 


Djuriskt: En cape med hermelinsvansar

 

 

Man kan räkna till 36 svarta svansar! Så många djur och säkert fler har behövts för att pryda just den här capen, sydd i slutet av 1800-talet. Den har dubbelvikt krage, pälsklädda knappar och är fodrad med siden. Visst är den vacker!

 

  De här små mårddjuren har fångats under den kalla årstiden. Det syns på den vita färgen. Under sommaren är pälsen brun på ryggen och gulvit under, men svansens yttersta del är alltid svart.

 

  Hermelinens vinterpäls prydde förr kungar och andra dignitärer. Minns ni Oscar Björcks målning av Oscar II. Han står där i en mantel med bräm av äkta skinn. Ledamöterna i brittiska överhuset bar också sådana, fast betydligt enklare, och gör det fortfarande vid olika ceremonier. Men nu är det konstpäls som gäller!

 

  Hermelinen, som också kallas lekatt, är en symbol för renhet. Den dör hellre än smutsar ner sin päls. Kan det vara sant? Jag skulle behöva fråga Hermelin, Plupps goda vän uppe vid sjön Blåvattnet någonstans upp i norr. Du har väl läst Inga Borgs fantastiska böcker om ”osynlingen” med blått hår och röd näsa. Om inte, gör det - för dig själv, barn och barnbarn!

 


Djuriskt: Slaktar-Nisse inför tinget

 

Min vän och seniorbloggare Margareta föreslog vid vårt senaste möte temat Djuriskt och kom med ett avsågat hästben med vidhängande hästhov till mig. Jag tyckte det var ett trevligt initiativ så jag accepterade. Hoven hade suttit på en häst vid namn Docka. Den hästen, som ägdes av Carl Johan Eriksson, Sofielund, hade blivit gammal någon gång på 1920-talet. Hästen skulle avlivas men vid den här tiden var det mycket vanligt att slaktare piggade upp gamla hästar med arsenik och sålde dem vidare i smyg. För att vara säker på att Docka hade slaktats krävde Carl Johan att få hoven returnerad.

 

Jag noterade att Docka hade varit vinterskodd. Visserligen var de så kallade broddarna ganska nedslitna men troligen fullt dugliga. Detta förhållande hade inte noterats av museets personal så jag var glad att kunna komma med en kompletterande uppgift om föremålet. Jag kom då att tänka på några händelser som timade i Björnlunda under tidigt 1900-tal. Då kom en ung man vid pass 20 år till socknen och han kom att prägla folklivet i trakten under flera årtionden med sina otaliga upptåg. Han hette Nils Eriksson och kom ursprungligen från Östergötland. Han blev väl mottagen och snart inneboende och anställd hos en slaktare Fingal i Björnlunda.

 

Fingal lärde upp Nils till slaktare och han blev snart mycket yrkesskicklig. I socknen gick han under namnet Slaktar-Nisse. Dock hade han lite svårt att hålla sig i skinnet. Både hans svaghet för brännvin och hans oärlighet spelade honom stora spratt. Han fick avsked på så kallat grått papper från Fingals slakteri. I stället skaffade han sig ett eget slakteri som han drev med viss framgång. Men som sagt var han oärlig och kom många gånger i klammeri med rättvisan. Bland annat sålde han magert hästkött som han hade preparerat med älgragg och sålde det som prima älgkött. Polismakten kom naturligtvis på honom. De hade ett gott öga till Slaktar-Nisse och en gång blev han instämd till tinget för djurplågeri. Troligen var det en olyckshändelse när hans häst fläkte sig på en vinterhal väg. Nisse blev mycket upprörd över beskyllningen för han var mycket mån om sina djur. Men han blev stämd för att ha underlåtit att vintersko hästen och skulle infinna sig till tinget. Hästen som förorsakat det hela var sedan länge begraven. Men då grävde Slaktar-Nisse upp hästen och sågade av ett ben och skodde hoven enligt konstens alla regler. Han kom till tinget med hästbenet väl inslaget i gråpapper. Han öppnade paketet och där låg ett stinkande hästben med vidhängande hov, välskott med broddar och allt. Slaktar-Nisse vann på detta sätt målet. (Mycket mera om Slaktar-Nisses bravader finns att läsa i Björnlunda Hembygdsförenings krönika årgång 7-8 från 1990-1991).

 


Djuriskt: En populär tax

 

Den klassiska Brio-taxen av trä, med gula öron och svans, röda hjul och ett gult dragsnöre är synnerligen väluppfostrad. Redan som liten valp gör den precis som en lycklig husse eller matte säger i egenskap av flockledare. Caesar i TV behöver inte tillkallas för att korrigera felaktigt uppförande mot andra hundar, familjemedlemmar eller bilar. Den kissar inte på golvet och är inte särskilt kräsen i sina matvanor. Kort sagt – en drömhund som de flesta av dagens seniorer kom i kontakt med i sin barndom.  Och betraktar med återseendets glädje.

 

   Bröderna Ivarsson i Osby, dvs BRIO, har tillverkat många sorters trädjur.  Men det skulle förvåna mig om inte taxen genom åren toppat försäljningsstatistiken.

 

   En sådan placering hade även den levande taxen i Sverige i början av 1960-talet. Numera återfinns den inte ens på tioitopp-listan, i vars topp man i stället finner labrador, golden retriever och schäfer.

 

    Hur Brio-taxen klarar sig när pekplattorna blivit treåringars käraste leksak återstår att se. Prognosen är nog inte särskilt god.

 


Djuriskt: En mänsklig åkomma, eller?

 

Ett djur är ett djur och det beter sig som ett djur skall göra. En kanin äter kål och morot. Ett rovdjur äter ett annat djur men gör det inte för att det roar utan för att det är en nödvändighet. När vi säger djuriskt om en människas handlingssätt är det fel det är bara människan som för lust eller nöjes skull skadar och plågar. När vi säger djuriskt om en människas handlande borde vi egentligen säga att det är mänskligt omänskligt, inte djuriskt. Det är rent ut sagt svinaktigt att säga djuriskt. Det måste ha varit en hönshjärna som skapat uttrycket. Troligtvis var han dum som en åsna.

 

Att se djur röra sig i den miljö som de är skapta för är en ren ögonfröjd. En uppkäftig fjällämmel uppe på ett fjäll är en liten fin upplevelse. En fjällvråks--unge som gör sin första vingliga flygtur är inte bara imponerande utan det är lång väntan där man slår vad med sig själv, skall han krascha eller landa? När den landar med eller utan kullerbytta har man lust att applådera. Det vore dumt och djuriskt att applådera en krasch.

 

I Eskilstunahemmets samlingar finns en hel rad med djurfigurer i trä. Enligt den dokumentation som finns skall det vara givarens, Roger Alderstrand, farfar Karl Andersson som när han blev äldre roade sig med att kreta dessa figurer ur träämnen och sedan betsa dem. Djurfigurerna skall ha packats ner i en brudgumskista 1975 och de skall sedan ha legat orörda där till 2002. Synd på så trevliga figurer. Men modet från 1960-tal var omodernt redan på 1970-tal. Snart är liknande figurer inne igen och då får de pryda sin plats.
 
 

Vännens val: Mosstöt

Förra träffen tog seniorbloggarna med sin varsin vän till föremålsmagasinet. Detta tema blev "Vännens val" - vännen har valt föremål till respektive seniorbloggare.
 

 

Vi skulle få ta en vän med oss till Raspen vid vårt sista möte för året. Vid kaffebordet bestämdes att ett av våra bloggämnen skulle vara Vännens val. Min väns (frus) val var en gammal mos stöt från Eskilstunahemmets samlingar. Det finns bortåt 60 000 föremål på Raspen att välja ibland och så valdes det en gammal stöt som använts till potatismos, rotmos och liknande. Det kanske anses passande att en äldre gubbstöt får en mos stöt att blogga om. Det är nästan så att man blir riktigt i stöten, som man kan bli av en elstöt. Att göra en stöt mot en bank kan inte rekommenderas och det är helt klart olagligt, på biljardbordet är det tillåtet med stötar men alla stötar skall ske på filtens ovansida. Gör man en stöt som kommer på undersidan har man helt klart gjort sin sista stöt på det bordet.

 

Nä nu får jag sluta med detta, det kan ju verka som om jag vore stött över en stöt. Det skall bli Wallenbergare till middag och vår mos stöt är ett riktigt museiföremål, den skulle helt klart platsa i Eskilstunahemmets samlingar. Wallenbergare skall ätas med gott potatismos, rårörda lingon och gröna ärtor. Nu skall gubbstöten stöta.

 


Vännens val: Hygrometer

Förra träffen tog seniorbloggarna med sin varsin vän till föremålsmagasinet. Detta tema blev "Vännens val" - vännen har valt föremål till respektive seniorbloggare.

 

 

I Sörmlands museum finns 60 000 föremål, förutom arkeologiska ting som stenyxor och porslinskärvor. Och maken valde hygrometern! Det ska vara en ingenjör till att finna intresse i ett instrument som mäter luftfuktighet! Vad bloggar man om det? Museets informationsblad berättar bara att hygrometern är av plåt, innehåller en skrivare och tillverkades av Grave AB på 50-talet. Den kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs.

 

   Meteorolgerna är också intresserade av hygrometern. De behöver veta temperatur, lufttryck och just luftfuktighet för att göra väderprognoser. Föremålet gör även nytta när man vill skapa skönt inomhusklimat, upptäcka fuktskador eller ta fram bra tekniska processer.

 

   Idag används ofta elektronik till att mäta luftens elektriska motstånd och genom det bestämma fukthalt. Men gammal kunskap gäller än. Sedan 1783 finns en mekanisk metod som bygger på kunskapen att ett hårstrå påverkas av den omgivande luften. Detta blir längre när fuktigheten ökar och tvärtom. Förr ansågs kinesiska strån vara mest känsliga, idag används syntethår.

 

  Minns ni den lilla gubben och gumman som gick ut och in i ett litet hus utan att någonsin träffas? Ett litet tunt hårstrå förstörde deras relation bara för att vi betraktare skulle få besked om kommande väder. Visst var det märkligt! En sk väderpinne i gran som strävar mot himlen vid fint väder, men slokar i regn, är inte alls lika imponerande!

 


Vännens val: en köttkvarn

 
Förra träffen tog seniorbloggarna med sin varsin vän till föremålsmagasinet. Detta tema blev "Vännens val" - vännen har valt föremål till respektive seniorbloggare.
 
 

Min fru Ingegerd valde en köttkvarn från samlingen Eskilstunahemmet som föremål för mitt inlägg.

 

När jag ser en köttkvarn tänker jag på hur det var när vi hade grisslakt i mitt föräldrahem. Det var några veckor före jul när grisen skulle slaktas. Då kom Anton i Udden, vår granne, och honom var jag rädd för. Han var ju farlig för djur och då var han säkert farlig för barn också, tänkte jag, så när han kom då gömde jag mig under bordet i rummet. Men då slakten var över då kröp jag fram igen. Arne, bror min, som var tio år äldre än jag, blev anlitad att vispa blodet vid en slakt. Det är nödvändigt vispa grisblodet för att det inte ska levra sig. När grisen var bedövad då stack Anton grisen och då skulle blodstrålen fångas upp i en hink. Men då fick Arne en del blod på ena ärmen och det tålde han inte. Han svimmade! Det året blev det inte bakat något paltbröd. Det var jag bara glad för för paltbröd tyckte jag inte om.

 

Efter styckningen var det dags att ta hand om grisens olika delar. Jag minns att tant Hildur, vår närmaste granne, kom och hjälpte till med fjälstren. Gristarmarna skulle prepareras till korvskinn. Hildur sköljde tarmarna och sedan skrapade hon bort allt tarmludd på insidan med en gammal bordskniv. Fjälstren skulle sedan ligga över natten i vatten med lite ättika i för att ta bort den råa smaken på fjälstren.  Själv fick jag det tvivelaktiga nöjet att dra köttkvarnen. Det var jobbigt och fruktansvärt tråkigt. Men Mammas köttbullar tyckte jag om.

 

Köttkvarnen på bilden ovan är försedd med ett krovhorn. På det träddes fjälstren upp och sedan stoppades de med olika fyllningar så att det blev både grynkorv och fläskkorv. Mammas fläskkorv var jättegod.

 

Ordet korv är enligt Wikipedia fornnordiskt och betyder ”böjd” eller ”stump”. Den svenska korvkulturen är dock lånad från andra delar av världen, framför allt Tyskland, Frankrike och Italien. Korv ansågs förr inte vara någon fin mat utan riktade sig till arbetarklassen. Det var först under 1800-talet som korven fick riktig spridning i Sverige. De första varmkorvarna med mos såldes i Sverige år 1897. Detta skedde vid Stockholmsutställningen, då korvgubbar (de var dock kvinnor) gick omkring och sålde.

 

Men ordet korv har också haft en annan innebörd. Stockholms Stadsvakt, ursprunget till dagens poliser, kallades för ”korvar” på 1800-talet. Uttrycket ”lagoma korvar är bäst” lär ha yttrats av överståthållare Carl Sparre när chefen för vaktstyrkan, fänrik Resenhoevt, begärde att rekryterna skulle vara längre.

 


Vännens val: min barndoms dockvagn

Förra träffen tog seniorbloggarna med sin varsin vän till föremålsmagasinet. Detta tema blev "Vännens val" - vännen har valt föremål till respektive seniorbloggare.
 
 

 

Man behöver nog inte vara genusforskare för att förstå flickors längtan efter en dockvagn. När vännen, hustru Sonja, och jag vandrade runt bland Föremålsarkivets hyllor så tvärnitade hon framför detta i skönhet åldrade exemplar. En vagn med bottenplatta av trä, stomme av flätad rotting och underrede av metall. På undersidan står priset 12:75.

 

   -Precis en sån kommer jag ihåg från lekplatsen vid Kneippen i Norrköping i början på 1940-talet, ropade hon. Mina föräldrar hade inte råd att köpa en dockvagn åt mig. Så jag fick varje morgon skynda mig dit för att få låna den vagn som fanns i förrådet. För säkerhets skull följde min två år äldre storebror med så att jag inte skulle bli bortknuffad av någon annan. O vad glad jag var åt att få dra den runt i parken!

 

   Efter besöket på Föremålsarkivet blev det att rota bland gamla fotografier. Och längst ned i en kartong fanns detta bildbevis: Lilla Sonja och storebror Clarence på stillsam vandring med dockvagn!

 

   Vi som har förmånen att varje vecka blogga om föremål kan vittna om många liknande upplevelser kring minnen från vår barndom.

 


Vännens val: fruktträd

 
Förra träffen tog seniorbloggarna med sin varsin vän till föremålsmagasinet. Detta tema blev "Vännens val" - vännen har valt föremål till respektive seniorbloggare.

 

Kan man få en mer pedagogisk bild än denna färglagda plansch från Västra skolan i Nyköping? Den beskriver nyttan av ett fruktträd. Blomningens skönhet, frukterna som skördas och virket som slutligen kan användas i slöjden.  Anita, min vän, minns de tjusiga planscherna från skoltiden och fastnade för just denna. Och med en far som trädgårdsmästare har hon många upplevelser kringträdgårdskonst och pomologi och valet blev naturligt. Äpplet är symbol för kunskap, vishet, kärlek och skönhet och detta stämmer väl in på hennes personliga egenskaper. Nå, det skulle hon inte säga själv förstås.

 

Ökna vita vintergylling, Arvidsäpple, Sävstaholm, Fiholms Ribston och Åkerö är några av drygt 50-talet sörmländska äppelsorter. Vackra, poetisk klingande namn på gamla äppelsorter. Min vän Håkan Svensson har i många år ansvarat för äppel-och pärongenbanken på Julita gård. Tillsammans med fotografen Kent Kastman kom han 2003 ut med en äppelbok och beskrev i ett urval 224 sorter. Men det finns fler. Ett stort antal har också under tidens gång efterhand försvunnit. Förädling av fruktträd från vilda arter kan spåras flera tusen år tillbaka med ursprung i Sydväst- och Centralasien, i områden där civilisationens matproduktion har sina rötter.

 

I min barndoms trädgård hade vi flera äppelsorter; Astrakaner, Oranie, Transparente blanche, Wealthy och Åkerö. De två sistnämnda lagrade vi på vinden och de höll sig väl över juletid och en bit in på vintern. Mor konserverade också äpplen och päron. Trots egen tillgång kunde man inte låta bli att någon gång palla frukt hos andra. Det hörde till dåtidens pojkstreck.

 

Ett äpple om dagen håller doktorn borta, så lyder ett gammalt talesätt. Frukt är friskt välsmakande och flammande mustiga färger gör det inte sämre. Dessutom får man i sig mineraler, vitaminer och fruktsocker. Det är ypperligt till maträtter och inte minst till efterrätter. Jag fyller fasanen med äpple vid stekning och Anita bakar ofta äppelkaka.

 

I det världsledande dator- och hemelektronikföretaget Apple avspeglar sig fruktens symbolvärde - företaget har ett äpple som logotype.

 


Symboler: Ljushuvud

 

En glödlampa är väl symbol för ett ljushuvud. Så här i december när det är tid för utdelning av Nobelpriserna tänker man gärna på ljushuvuden. Glödlampan här ovan av märket Skandia, skänkt av Carl-Gustaf Blomberg i Alla Helgona församling, är tillverkad i Nyköping i fabriken som hette Glödlampan, förkortat ”Glödis”. Fabriken fanns i det tegelhus på Brunnsgatan där numera ”Friskis & Svettis” har sina fysiska övningar i vilka jag deltagit vid ett flertal tillfällen.

 

Men jag har ett tidigare minne från de lokalerna också. I samband med en av vår folkskollärare anordnad badresa till badhuset i Nyköping fick vi skolelever besöka glödlampsfabriken där. Det var mycket intressant. Jag minns att det fanns ett glasblåseri där för alla glödlampskolvarna blåstes för hand i några små träformar som var doppade i vatten. Det måste ha varit ett enahanda arbete att blåsa dessa kolvar. Men riktigt trist såg det ut att vara för tanten som satt och plockade volframtrådar från en liten ask över till ett kugghjul. Trådarna var kanske decimeterlånga och smala som hårstrån.  Med en pincett plockade hon dessa trådar från en ask till en cylinderformig spole som såg ut som ett kugghjul. Volframtrådarna monterades sedan som glödtrådar i lamporna. Förhoppningsvis kom något ljushuvud såsmåningom på att volframtrådarna kunde hanteras på något enklare och trevligare sätt.

 

Men symboler kan vara farliga också. När jag var 5-6 år gammal var det krig i Europa. Världskriget hade pågått några år. Hemska bilder och reportage fanns i tidningarna om Hitlers framfart och jag tog naturligtvis intryck av bilderna. En dag satt jag vid köksbordet och ritade som barn brukar göra. Mitt bland alla teckningarna råkade jag rita ett hakkors. Vilket jädrans liv det blev i köket! ”Va i all sin dar har du rita’, pojke”! skrek mor. ”Någe sånt där får du aldri’ rita nå’n mer gång”! Och så eldade hon upp papperet i vedspisen.

 


Symboler: Göken som drar nytta av andra

 

Att utnyttja någon för att själv nå framgång kan vara ett vinnande koncept. Överlåt grovarbetet till andra och glid själv omkring i gräddfil. Precis så gör den extremt asociala göken. Den kommer om våren och ropar ut budskapet genom sitt frejdiga läte, förankrat i folksjälen. Den ljusa sköna sommaren nalkas. Denna fågel är en symbol för framgång genom list – att uppnå vinster utan att behöva anstränga sig. På skolplanschen från 1930-talet ses göken uppträda oskyldigt bland andra fåglar, medan hon i själva verket spionerar på sin omgivning.

 

Gökhonan söker upp småfåglars bon och lägger ett ägg i respektive värdfågels äggkull. De nyastackars föräldrarnaruvar och kläcker fram ungarna, kämpar intensivt några veckor med att skaffa föda. Men denglupska gökungen växer snabbt, blir större och puttar ut sina ”kullsyskon”. Småfåglarna anar inte att det bara är en påtvingad adoptivunge kvar i boet och att den egna avkomman blivit utkonkurrerad. Boparasiten själv får en till synes lättsam sommar och drar redan i juli söderut till tropiska Afrika utan ansvar för sina ungar.

 

Fenomenet att sko sig på andras bekostnad känns igen bland oss människor. Ständigt förekommer diskussioner om att vissa upplever sig utnyttjade genom maktpåverkan av något slag. En avgörande skillnad är att människor kan ha möjlighet att förändra sin livssituation, ibland till den direkt motsatta. Värre är det för exempelvis sångfåglar, ärlor och piplärkor som fått gökbesök.  De är obönhörligt fjättrade till underkastelse hela föryngringssäsongen, dock förmodligen tämligen omedvetna om oförrätten.

 


Symboler: En friargåva betyder kärlek

 

Blev du dragen i håret i skolan, knuffad i kön till maten? Handlingen var kanske ett kärleksbevis, även om den kan tyckas en smula hårthänt.

 

  I det gamla bondesamhället var det viktigt att ge sina drömmars prins eller prinsessa mer varaktiga presenter, gärna sådana som man gjort själv. I svärmeriskedet handlade det om småsaker. Flickorna flätade garndockor och gav till trevliga pojkar, som i sin tur täljde skedar. En röd tråd i dockan eller ett ristat hjärta på skedskaftet var ett tecken som ingen kunde missförstå.

 

   När det sedan blev allvar av, ja, då skulle de handgjorda föremålen både bemålas och få utskurna detaljer. Man lade ner mycket arbete vare sig det handlade om räfsor, skäktknivar eller en broderad väst.  Gåvorna skulle visa att man var en duglig livspartner.

 

  På Sörmlands museum finns det här vackra klappträet, skänkt till fästmön Lydia Lovisa Jonsson, senare gift André. Det är vitmålat och har inskurna, målade blad och hjärtan. Ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman, var ett vanligt uttryck.   

 

  Hur gick det då för den som hade tummen mitt i handen…? Nja, nog kunde man skaffa friargåvor på annat sätt…kanske de fanns på marknaden.

 


Symboler: Stämpel för öppenhet

 

En datumstämpel i metall med graverade stålhjul som visar år, månad och dag, tillverkad 1960 och använd på Försäkringskassan i Nyköping får symbolisera den goda sidan av svensk byråkrati. Visst har många ondgjort sig över eller ironiskt kommenterat vår byråkrati. Men man får inte glömma att ordning och reda bland pappren är en god grund för att samhället ska fungera på det sätt vi önskar. Datumstämpel och ordentlig diarieföring av inkommande och upprättade handlingar hos alla offentliga organ ger medborgarna möjlighet till insyn och påverkan. Numera tycks det dock tyvärr strula en hel del när det gäller e-posten. Och vår nuvarande regering sägs vara alltför flitig med sekretesstämplarna.

 

   För övrigt är det inte säkert att kommunerna, landstingen eller staten är värre på det byråkratiska området än månget storföretag. Jag minns en konsult som från sin tid på Saab i Linköping kommenterade den nitiska granskning alla reseräkningar utsattes för: ”Där sågs varje resenär som en presumtiv förskingrare av företagets medel”.

 


Symboler: Användbart när läskunnigheten minskar

 

 

Symboler är något som visar tillhörighet för en människa eller en grupp av människor.  Se på bilden ovan med IOGT:s vapen eller sköld eller vad symbolen nu skall kallas. Alla som varit i närheten av IOGT känner igen den även i främmande länder. Likadant är det med ODD FELLOWS tre länkar.

 

 Figuren av man eller kvinna på dörren visar var man vid behov kan uträtta dessa behov utan att bli utkastad och kallad snuskhummer. En gång stod det H eller D på dörren. Herr Gårman är också en känd symbol. Det är vid sidan av honom som man tror sig kunna korsa en gata riskfritt. Samhället har infört massor av symboler och eller piktogram under de senare åren. Varje år kommer det en del nya. Det kan ibland vara svårt att förstå vad som menas. Det finns ett trafikmärke som betyder ”Förbjudet att parkera på udda dag”. Hur tolkas det om jag parkerat på kvällen en jämn dag, då är jag felparkerad morgonen efter eller. I Spanien kan man se ett vägmärke med ordet MANGUERA som betyder slang men vad betyder märket?

 

Låt oss övergå till hieroglyfer eller kinesiska skrivtecken då har vi piktogram för det mesta.

 


Nya tider – satsa på cykelmotion!

 

Den här cykeln har sannolikt rullat i Västerås. I vart fall indikerar W-skylten anknytning till nämnda stad. Velocipedregistreringen lär ha tillkommit främst för att fotgängare skulle kunna beivra cyklisternas brott mot trafikföreskrifterna. Så var det i Stockholm på 1890-talet när den växande skaran cyklister ansågs ställa till problem och därför skulle kontrolleras.

 

Nu skriver vi 2013. Så här års är det i spåren av vällevnad och därtill kopplade nyårslöften högtryck på landets träningsanläggningar. För konditionsträning finns motionscyklar av olika modeller. Bra att ta till när snö, is och kyla försvårar utomhusmotion.

 

För egen del föredrar jag att motionera utomhus. Så här års är längdskidåkning en oslagbar motionsform. Allsidig, skonsam konditionsträning som aktiverar ett stort antal muskelgrupper och där risken att skada sig är låg.

 

När våren kommer plockar jag fram min cykel från förrådet. Det är en skön känsla att trampa iväg på en tur på ett par mil när värmen återvänt och motvinden håller sig borta. Åtta växlar ger tillräckliga möjligheter till anpassning efter terrängen och cykeldatorn ger all den information som en statistiknörd kan begära. Snart är vi där!

 


Nya tider: med storögda dockor

 

Förr fick fattiga barn leka med dockor gjorda av vedträn och med trasor som kläder. Bättre bemedlade kunde gulla med köpta, som hade mjukare kroppar och ansikten av siden eller vax. Så småningen gjordes huvudena av porslin och celluloid, ett plastmaterial som togs fram i Amerika 1868. Det var också vid den tiden som dockor började tala, blunda och gå. Men de såg ut som små vuxna, babydockan föddes först på 1920-talet.

 

  Dagens varianter kan vara stora och små, hårda och mjuka, blonda eller mörka, men har ett gemensamt drag - de är mer eller mindre storögda. Den moderna Barbie har vackrare fransar än sina över femtio år gamla väninnor. Pet Shops små flick- och djurfigurer kan förtrolla, liksom teckningarna på vår kylskåpsdörr, uppsatta sedan barnbarnen varit på en kurs i att rita manga. Ansiktena har stora ögon och liten, vass haka, Näsan är knappt märkbar. De moderna manga-flickorna lär vara släkt med Astro Boy, en pojke skapad av tecknaren Osamu Tezuka och favorit i en japansk TV-serie från förra seklet.

 

  Jag vet inte om dockan på bilden, Betty Spaghetty, har några kusiner österut, men hennes ögon lyser. Betty är tillverkad av The Ohio Art Company och böjbara plastdetaljer i många färger. Hon var ”hamburgerleksak” hos Mc Donald i början av 2000-talet och följde med vid köpet av en Happy Meal. Nog fick väl hon barnen att göra stora ögon?

 


Nya tider: Nya vanor, nya faror och nya sjukdomar.

 

Många tycker att nytt är farligt, och är det inte farligt så är det onödigt. Det var bättre förr. Om det hade varit möjligt skulle dessa ha spolat tiden baklänges. Tänk att de har glömt hur spännande det nya var och hur utmanande det var för deras äldre släktingar. Jag minns när jeansen kom till Sverige, fasansfullt med dessa smala byxben. När sedan det kom söndagskostymer där man själv begärt det eller där byxbenen var insydda redan från början. Fasansfullt, byxben skall vara minst 56 centimeter inte 38. Charlie Parker spelade bebop, det var ännu värre än Glenn Millers musik. Så här har det nog låtit i alla tider. Redan den gamle Sokrates sa någon gång att hans föräldrar beklagade sig över ungdomar och nya tider.

 

Jag vill gärna sätta mig med en tidning eller bok när jag vill veta något eller bekräfta att det här visste jag. Dagens yngre sätter sig, vandrar omkring eller ligger med mobiler, surfplattor, läsplattor, Ipod och Ipad. Med hörlurar i öronen hör de inget av omgivningen, de skaffar sig musarm och SMS-tumme. Detta är emellertid inget mot vad som kan hända nu, den nya tidens nya skada kallas för Ipad-nacke. Genom att gå med huvudet nerböjt för att titta på textfönstret felbelastar man musklerna och detta kan ge svåra skador. Slutresultat kan bli att man jämt kommer att gå och titta på sina skospetsar. Amerikanska läkare har nyligen upptäckt dessa skador.

 

Grejen på bilden är forna tiders suddplatta. Griffeltavla som skolbarn kunde öva sina skrivfärdigheter på utan att det gick åt en massa papper. När övningen var slut var det bara att ta hartassen och sudda. Där blev det inga skador, kanske i öronen när griffelkritan tjöt och det hände ofta.

 


Nya tider: Arbetslivet förändras

 

Detta magnifika stämpelur med ädelträ från NK:s verkstäder kunde exakt på minuten registrera hundra arbetares närvaro. Antagligen väl sett av företagsledningen, men i betydligt lägre grad uppskattat av de sålunda övervakade anställda.

 

   Metoder att krama ur mer av dessa har sedan dess utvecklats, främst inom tillverkningsindustrin. Tidsstudier och så kallad metodtidmätning (MTM) har i flera decennier setts som verktyg för att höja produktiviteten. Men även enklare sätt har kommit till användning. Jag minns en förman på ett stort tryckeri i Stockholm, som på 1960-talet sades ha som huvuduppgift att gå omkring i lokalerna med uppmaningen till jobbarna att ”Arbeta hårdare”. Han var inte särskilt populär.

 

   Nya tider kom dock i form av flextid. Den tillåter de anställda att inom vissa ramar välja start- och sluttid för sitt dagliga arbete – men att ändå fylla en fastställd totaltid för en viss period. Därmed kom åter stämpeluret till heders (?).

 

   Det allra senaste tycks dock, av tidningsartiklar att döma, vara att även flytta sitt kontor ut till kaféer och andra lokaler där en laptop kan ställas upp och arbeta trådlöst.

 

   Vi seniorer, som har arbetslivet bakom oss, kan dock lugnt sitta kvar vid köksbordet för att koppla upp oss mot omvärlden. Även för oss är detta faktiskt nya tider.

 


Nya tider: Radiokommunikation via hörlurar

 

I början av förra seklet kom den så kallade kristallmottagaren.  Det var själva kristallen som omvandlade inkommande högfrekvent signal till en hörbar låg, vilket gav ljudvågor formade till ord som uppfattades i hörlurar. Därmed hade man skapat ljudradio.  Folk kunde lyssna på rundradiosändare och få blixtsnabba nyheter och underhållning. En revolutionerande era var inledd.

 

Radiotekniken förfinades, så också radiomottagarna. På 1930-talet kunde radion anslutas till elnätet och då fick man kraft till att driva högtalare.De förut så viktiga lurarna behövdes inte längre. På 1950-talet kom så transistortekniken.

 

 Apparaterna var nu designade som möbler. Den på bilden, en Telefunken Jubilate från 1954, var i samma persons ägo i 55 år. Hemma hade vi i min barndom en AGA radio av något enklare snitt.  Efter arbetsdagen satt pappa som klistrad vid apparaten. Förutom nyheter var det radioteater och sketcher. Bråkmakarna Arne Källerud och Carl-Gustav Lindstedt kommer jag särskilt ihåg.

 

Så långt har jag någorlunda kunnat hänga med i utvecklingen. Men med dagens digitala teknik och mobila system är dennärmast ett virrvarr. I ensmartphone kan man nu ladda ner Radio1:s nya app, alltså lyssna på radio i sin bärbara telefon. Det går hissnande snabbt just nu. Övergången från analogt till digitalt har krympt både teknik, tid och rum - allt är omedelbart. Hypertexter, hypermedia - jag behöver öka tempot för att hänga med.

 
 Dagens ungdomar bär ofta hörlurar varhelst de befinner sig, kanske lyssnande på musik på mp3 spelare. Men nyttan med lurarna nu är att utestänga omgivande ljud och att inte störa andra.
 
 

RSS 2.0