Sommarlov!

Nu tar seniorbloggen sommarlov i några veckor. 2 september är vi tillbaka med nya blogginlägg, missa inte det! Är du nyfiken på vilka det är som har bloggat under våren? Läs mer om seniorbloggens skribenter



Malmahed: I gevärsstället

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 
 

 

I mitten på maj besökte vi medlemmar i Seniorbloggen Malmköping för att se på museet där. Anders Brovall från hembygdsföreningen gav oss en intressant guidning bland de militärhistoriska samlingarna. Museet är inrymt i ett av de gamla logementen från slutet av 1870-talet. De byggdes för att soldaterna skulle få bo i hus i stället för i tält som de hade gjort tidigare.

 

Här finns en modell över köpingen med heden, med alla tälten, de olika militära byggnaderna och samhällets alla hus och inrättningar. Här kan man också se hur logementen såg ut och jag noterade att sängöverkasten såg exakt likadana ut här på museet som när jag gjorde min värnplikt 1958-59. 

 

På museet finns också en liten del av stubben – resterna av ett gammalt träd som blev träffpunk för såväl officerare som indelta soldater. Stubben fanns på heden och uttrycket ”på stubben” kommer från denna plats och betyder att någonting är definitivt beslutat. När regementet flyttade till Strängnäs grävdes stubben upp och togs dit. Idag finns bara en liten bit kvar av denna stubbe och den visas på museet. Den tillhör hembygdsföreningen och lånas ibland ut till regementet.

 

Särskilt intressant var det för mig att besöka Malmahed eftersom både min far och min farfar lär ha gjort sin värnpliktstjänstgöring där eller ”rekryten”  eller ”exisen” som det då hette. Det vapen som min far då hade var en Remington märkt med årtalet 1871 och den hängde hemma på väggen när jag var liten. Det var därför jag valde det stora gevärsstället som föremål till min blogg. I gevärsstället står åtminstone ett sådant gevär. Det geväret som far min hade under sin militärtjänst finns fortfarande kvar i form av ett 20-kalibers hagelgevär som jag äger. Pappa sände nämligen geväret till Vapendepon i Falun för uppborrning och omändring till jaktvapen. Visserligen har jag haft en del glädje av den bössan men jag hade nog hellre velat ha den oförstörda Remingtonaren kvar med bajonett och allt.

 

 

Malmahed: Även gamla kanoner kan vara farliga

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Kanonen på bilden är i dag helt ofarlig, mynningen är igenpluggad så det går inte att skjuta med den. När den användes en gång i tiden kunde den i bästa fall skicka iväg en kula så där ett par hundra meter. Inte mycket till kanonskott men ändå inte ofarligt för den tidens militärer. Det som kommer nu bygger dels på farfars berättelser men även på lite släktforskning. Sanningshalten kan jag inte garantera mer än att hänvisa till att farfar var kyrkvärd och sådana människor uppmanar sina barn och barnbarn till att inte ljuga.

 

Farfars farfars far var som nästan alla i det släktledet indelta knektar. Albert Blixt var med Karl (XIV) Johan i Tyskland och skulle klå upp Napoleon eller erövra Norge från Danmark. Albert Blixt sprang i vägen för en kanonkula eller något annat så man amputerade en bit av det ena benet. Albert skall ha varit envis som synden och kallades ibland för Albert Envis. När han nu kom hem enbent så döptes han om till Albert Enben. Albert kunde ju inte vara knekt längre. Knektar med ett ben kan möjligtvis vara beridna men det var inte Albert. Alberts 19 årige son blev den nya Blixten. Albert och hans fru Katrin fick bo kvar på torpet som inhysningar hos sonen. Alberts lön för benet blev en medalj.

 

Det finns inga ofarliga kanonskott.

 

 

Malmahed: Gustaf Adolf von Siegroth - framstående militär och tysk-romersk friherre

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Som seniorbloggare är det pekuniära utbytet noll men samvaron med kamraterna och det lustbetonade skrivandet är belöning nog. Dessutom får vi varje år en utflykt med vackert väder, studiebesök och god lunch.

 

Årets utflykt gick till Malmköping med besök på museet Malmahed. Ett minimuseum som fokuserar ortens militära förflutna. Han som 1771 skapade den permanenta exercisplatsen Malmahed var generallöjtnant G A von Siegroth. Han beskrivs som en framstående krigsherre men även en föregångsman. Som chef för Södermanlands regemente ledde han den bäst övade hären i hela armen. Han inrättade ett fältlasarett och hade ambitionen att orten skulle bli en handels- och hantverksstad. Det blev köpingsrättigheter - vackert så! Södermanlands regemente flyttade till Strängnäs 1921.Det förvandlades med tiden från ett infanteri- till ett pansarregemente (P10). Officersmässen fick namn efter nyss nämnde general. 

 

Hände sig så att jag i tjänsten var på möte i den Siegrothska mässen.  Mötet leddes av regementschefen, en smålänning som jag hade lite svårt att tåla. Han hade , som jag tyckte, låtit den inledande presentationsrundan dra ut på tiden genom att låta ett 15-tal deltagare dra sina CVn lite för detaljerat. När det blev min tur lyckades jag avsiktligt förarga den stora översten genom att tala om att jag var nybefordrad chiffonjedirektör på länsstyrelsen. Inte blev hans humör bättre av att några av hans medarbetare fattade vinken och skrattade högt. Dessa kaptener "mördades" av överstens mörka blick och fick förmodligen minusnoteringar i sina betygsunderlag.

 

 

Malmahed: Där skedde allt ”på stubben”

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

I en glasmonter på Museet Malmahed i Malmköping förvaras en bit stubbe, just den som gett oss uttrycket ”på stubben”, vars synonym kan vara bums, direkt, genast, ofördröjligen, ögonaböj eller på stört. En liten skogsrest från ett sörmländskt militärt område har gett upphov till ett välbekant tidsuttryck, visst är det fantastiskt!

 

   Allt började med ett träd vars rejäla stubbe blev kvar när man röjde skog för att anlägga Malmahed, det som blev Södermanlands regementes övningsplats redan år 1774. Där på den stora kala ytan skulle soldater och officerare lära sig att hantera långa pikar, musköter, och gevär liksom värjor, huggare och bajonetter.  I stället för att vara i vägen för den militära verksamheten blev stubben en fristad från äkta eller spelat våld, en samlingsplats.

 

   I gamla tider betydde ”på stubben” att något var definitivt, beslutat och bestämt och lika säkert som ett rotfast träd. Och det klart, ju mer innehållet sjönk i den ofta närvarande brännvinsflaskan desto lättare blev det att enas om viktiga ting, utan dröjsmål.

 

   Södermanlands regemente flyttade till Strängnäs 1921 och då fick stubben följa med, den grävdes helt enkelt upp. Men tiden sätter spår, idag finns bara den här lilla biten kvar. Är den av tall eller gran? Ingen vet. Gör du det?  Hör av dig - på stubben!

 

 

Malmahed: iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiGEVÄR

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 
 

 

Trots sammanlagt nästan tre år under perioden 1953-1981 i militära kläder , med avancemang från befälselev till reservkapten i infanteriet, har jag aldrig tidigare sett en ”gevärsbarack” av ovanstående modell. Synd då att jag tyvärr inte kunde delta i besöket på Malmahed för att beskåda den närmare. Snälla kamrater valde föremålet åt mig. Men med mina militära ögon ser det litet lättsinnigt ut att lämna handeldvapnen så där utan tillsyn…

 

   Jag nöjer mig därför med att citera en känd konkret dikt av f d stridpiloten, sedermera antimilitaristen och författaren Åke Hodell, som i mitten på 1960-talet skrev iiiiiiiiiiiiiii på flera sidor och så avslutade med ”gevär”. En inspelning av detta lär finnas på Youtube.

 

   Ungefär så vill jag minnas att det också låter vid vaktavlösningen på Stockholms slott.

 

 

Malmahed: Tomma flaskor och krögare

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Bilden av tomflaskorna kan vara en talande illustration när det gäller en gammal militärdominerad ort, som Malmköping var en gång. Jag läste någonstans att de indelta militärerna var bra på två saker. Att konsumera alkoholhaltiga drycker och skaffa sig stora familjer. I Malmköping skall det ha funnits 30 krogar under en tid. För så där 30 år sedan fanns det en krog om man räknar bort korvkiosken vid busstationen. Mannen som drev den krogen måste ha varit tusenkonstnär och även ha varit utrustad med mer än två armar. Det kommer mer om honom senare. Brännvinsflaskan på bilden kommer mig att tänka på Valfrid Lindeman. Nu undrar nog någon om jag inte har spårat ur helt. Icke. Hasse Alfredssons farfar var disponent på Nya Spritbolaget. Farfar disponenten kom ganska säkert i kontakt med en del gubbar av Lindemans typ, historier om dessa gubbar kan ha varit förlagor till Valfrid Lindeman och hans släkt.

 

Nå mannen som drev krogen för 30 år sedan. Vi var ett gäng arbetskamrater på väg hem efter ett långt långrandigt möte i Västerås. Hungriga svängde vi in på krogens parkering. Vi togs emot på trappan av en herre i svart kostym vit skjorta och slips. Han hjälpte oss av med rockar i garderoben. Öppnade till matsalen och sa att vi kunde sitta ner ”så kommer vi och tar upp beställning”. Samme man dyker upp efter en minut, nu iförd en vit servitörsjacka, och tar upp beställningen. Försvinner ut i köket. Från köket hör vi hur han förmanar sina barn till lugn och tystnad. Ett av barnen tittar ut genom dörren till köket och nu ser vi att mannen är iförd en kocks klädnad. Efter en stund dyker han upp, nu i servitörens jacka. När vi ätit tar han betalt som servitör. När vi lämnar stället står han i garderoben i sin svarta kostym och önskar oss välkomna tillbaka.

 

Jag tror att Hasse skulle ha kunnat göra en Lindeman av honom.

 

 

Typiskt Nyköping: Den berömda nyckel

 

 

Beskrivningen i museets databas av bildens berömda nyckel lyder som följer:

 

”Stor nyckel av järn, ihåligt skaft. Ax med många utskärningar. Skaftets ögla är rund och fästet förstärkt med en ring. Nyckeln hittad i ån utanför Nyköpingshus av en skolpojke som sålde den till greve Eric von Rosen på Rockelstad. Nyckeln har presenterats som den Kung Birger slängde i ån vid Nyköpings Gästabud och har varit utställd som sådan sedan 1953”.

 

Fan trot! Formuleringen - ”har presenterats” - ger en antydan om att historien bakom denna nyckel inte är helt kvalitetssäkrad. Man ska dock ha en djup respekt för det sannolika. Annars blir det inga bra berättelser, som Fritiof Nilsson Piraten uttryckte saken.

 

Helt sant är det emellertid att Nyköpings kommuns turistansvariga en gång myntade devisen ”Nyköping en fängslande håla”.

 

- Den blev inte särskilt långlivad.

 

Helt sant är också att jag på min hallvägg har ett exemplar av den stiliserade nyckel, som nu för tiden är en symbol för staden Nyköping och en souvenir av klass. Denna nyckel hittade jag för många år sedan på stigen mellan Nyköpingshus och ån.

 

Sannolikt hade den kastats över slottsmuren utan att nå fram till ån vid en föreställning av Gästabudet på borggården. Helt säker kan man ju inte vara men nog låter min fundering inte alltför verklighetsfrämmande?  Jag minns att sällskapet vid fyndet konstaterade att det var tur att ingen kommit till skada när nyckeln kommit ´faran´de från ovan.

 

 

Typiskt Nyköping: storindustri i nedgång

 

Stora, välkända industrier tillhörde en gång Nyköpings själ. Det märktes genom den stolthet anställda i företagen gav uttryck för när jag kom till staden i mitten av 60-talet. NK:s verkstäder, Sunlight, Fors Ullspinnerier, Nyge, Saab och Studsviks anläggningar hade mycket stor betydelse. Personer representerande alla företagen kom att tillhöra min bekantskapskrets. NK blev mest känt för hantverksmässig produktion av exklusiva möbler, men där tillverkades också många andra inredningsdetaljer.

 

Bilden visar en taklampa tillverkad 1950. Den har hissanordning och en takkupa av rödlackerad plåt. Anne-Marie Dahl, Nyköping är givare. I mitt hem hänger en kristallkrona från NK med sex uppåtriktade ovala glödlampor försedda med små men i mitt tycke utsökt läckra rosafärgade skärmar. Gammalmodigt – ja, men mycket tjusigt! Vi har också två nätta mässingsljusstakar. Det är en kort fot med två blomliknande uppsvängda blad. Enkla men med stilren och originell form.

 

Det typiska idag är att storindustrierna har gått förlorade och därmed också många arbetstillfällen. Nu får jobb i stor utsträckning sökas på andra orter – Nyköping är nu bostadsort för många pendlare. Och inte är det så lätt för småföretagarna heller. Det kunde man läsa i Södermanlands Nyheter den 5 juni. Handeln och mindre industriföretag får backa.

 

Trots svårigheterna behåller Nyköping sin attraktion för många. Inte ens kommunens ansträngningar att kväva befolkningen genom förtätat bebyggelse (gröna lungor ska bort!) har orsakat flyktingström. Det kustnära läget med vackra omgivningar gör väl sitt till. I bästa fall blir det något naturskönt kvar i kvarteret Å-kroken. Och vi har i alla fall museet, som dessutom ska utvecklas ytterligare.

 


Typiskt Nyköping: Typiskt för samhället?

 

Det kan kanske tyckas vanvördigt att välja en gammal pottstol som illustration till typiskt Nyköping eller till samhället i övrigt. Men jag hoppas att ni kan följa mitt resonemang. Man gräver ut Åkroken, vilket var intressant, men varför? För att bygga lägenheter, parkeringshus, gömma stans äldsta lämningar under en hög tegel och betong? Ett antal sura gubbar hade en del frågor som jag tror att de inte har fått svar på ännu. Dålig information och planering.

 

Som en överraskning för Nyköping och de flesta andra samhällen i detta avlånga land så kan det snöa på vintern. Förvåningen är enorm varje vinter. Har det snöat, det är inte möjligt? När ett antal gubbar och kärringar har ramlat och brutit armar och ben då förstår man att det snöat. Men då har snön blivit till is och den kan man inte få bort förrän det blir varmare. Man kan ju sanda lite, men då får cyklisterna punka. Vi väntar och ser. Dålig information och planering.

 

Ser ni likheten med pottstolen? Där saknas potta! Säg till barnet sätt dig nu på pottstolen och gör vad du skall. Barnet sätter sig och gör vad det skall. När det är klart är det någon som frågar. Var har ni pottan? Den är inte där den borde vara. Dålig information och planering.

 

Pottstolen finns på Raspen. Den har varit i fyra generationer på Taffnäs gård. Repet som man band fast det lilla barnet med har försvunnit. Ibland får man en känsla av att det är många glömda pottor. Men som det numera heter, ”SHIT HAPPENS”.

 

 


Typiskt Nyköping: en hatt från Linnea

 

Bland Sveriges Radios sommarpratare i år finns Malinda Damgaard. Hon har skapat hattar åt svenska prinsessor och åt Lady Gaga. Världsartistens ”telefonhatt” är berömd! 

 

Nyköping har också haft en duktig modist i Linnea Ringdahl, tredje och sista ägaren till hattbutiken Ekwalls mode på Öster. Den  upphörde år 2007, efter 70 år och då hade Linnea drivit den i 31!

 

  Fanns det någon hattmodell som var typisk för Nyköpings kvinnor? Knappast, men Linnea minns stressen när alla skulle ha en s k Madickenhatt på 90-talet, i mjukt tyg och uppvikt fram..

 

  - Jag köpte fleece och sammet på metervara, ja alla tyger man kunde sy av. Och jag sydde och sydde och sydde, och fick så ont i nacken. Det är klart det blir ju en viss spänning att sitta vid symaskinen, men kunderna beställde.

 

   Att vara modist var annars inte särskilt lönsamt under slutet av förra seklet, många gick barhuvade också under vintern. Trots detta forsatte Linnea att sy och sälja hattar långt upp i åren. Hon hade många trogna kunder och visste naturligtvis alltid vad som klädde vem.

 

   En av Linneas käpphästar är att en hatt ska sitta ganska långt fram, inte i nacken. Modisterna Malinda i Stockholm och Linnea i Nyköping är säkert också överens om att en hatt ger god hållning, För ingen kan väl gå kutryggig i en skapelse från Ekwalls mode?

 

Läs mer om affären och dess historia på museets hemsida!

 


Typiskt Nyköping: svengelskt uttal

 

Sunlight-skylten över den forna tvålfabriken i stadsdelen Högbrunn lyser alltjämt över Nyköping, lika stolt som den stora klockan på NK i Stockholm. Numera är där ett fint hotell med spa och allt annat som därtill hör. Men skylten påminner om den epok mellan 1925 och 1992  som Sunlight producerade en stor del av de tvålar och tvättmedel som svenska folket konsumerade. Bilden visar en av de tidigare produkterna, honungsgula tvålflingor från 1920-talet. På förpackningen kan följande läsas:

 

   ”Kr 20 000 utbetalas till den som kan bevisa att dessa tvålflingor som tillverkas av Aktiebolaget Sunlight, Nyköping, innehålla någon som helst förfalskad beståndsdel”.

 

   Alltjämt talar många nyköpingsbor om Sunlight-epoken. Många har personliga minnen därifrån. Men undertecknad, som är att betrakta som nyinflyttad efter snart sex år i staden, förundras alltjämt över uttalet. Man ska säga ”sunlajt” på svengelska med ett tydligt u och inte med det mer engelskinspirerade ”sanlajt”.

 

   Det är för mig typiskt Nyköping.

 


Typiskt Nyköping: det fina vattendraget

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping 15 juni-30 aug.
 

 

Det mest typiska för Nyköping är för mig det fina vattendraget som genomflyter staden nämligen Nyköpingsån. En stor del av min yrkesverksamma tid på Länsstyrelsen ägnade jag åt denna å. Nyköping skulle helt enkelt inte ha funnits till utan detta vattendrag. Det var ju här vid åmynningen som man i tidernas begynnelse slog ned sina bopålar. Visst, det finns andra saker som man förknippar Nyköping med såsom stadens nyckel, klockstapeln och Sunlight men ån är mest betydelsefull tycker jag. Nyköpingsåns avrinningsområde har en yta av 3 632 kvadratkilometer och en total längd av drygt 15 mil. Normal medelvattenföring vid Storhusfallet vid mynningen är på cirka 25 kubikmeter per sekund men jag minns att det ett högflödesår i början på 2000-talet rann över 100 kubikmeter per sekund genom stan.

 

Vid Storhusfallet i Nyköping finns en skulptur av sten som är utförd av konstnären Bernt Westlund. Jag hade nöjet att få handlägga tillståndsärendet för uppförandet av denna skulptur när jag arbetade på Länsstyrelsen. Näcken sitter vid den strida bullrande strömmen invid Storhusqvarn, Västra Kvarngatan 64. På andra sidan av den strida strömmen står en annan skulptur – en gosse som intresserat ser på och lyssnar till Näcken. Han vill lära sig spela och den fiol som jag valde i museets samlingar, en så kallad kvartsfiol för barn, skulle han säkert vilja ha. Hela miljön där vid fallet är mycket intagande.

 

Jag har ett annat minne från den platsen också. Under 1990-talet högtidlighölls den så kallade Världsvattendagen i Nyköping den 22 mars varje år. En mängd olika aktiviteter med anknytning till vatten förekom. Jag lånade en gång en så kallad ”vädur” från Väderbrunn utanför Nyköping. En vädur är en självgående pump som genom inverkan av vattnets pulserande flöde genom pumpanordningen kan lyfta vattnet i en slang flera meter över pumpens läge. Den drog vi igång. Dessutom lånade jag ut mitt lilla vattenhjul som driver en liten hammare som slår mot en metallbytta. Det klingade så fint och taktfast hela den dagen vid Storhusfallet. Det var vårt sätt att fira Världsvattendagen.

 


Krigsminnen: hemska spår av rädsla

 

Under andra världskriget brukade ideella organisationer anordna insamlingar av kläder och andra förnödenheter till behövande i de krigshärjade länderna. Vi i familjen ville förstås hjälpa till så min mor samlade ihop en del barnkläder och annat som hon skänkte till Röda Korset. I en ficka på ett par svarta kortbyxor som jag växt ur lade hon en papperslapp där hon skrev vår adress och en önskan om att få höra ifrån mottagaren. Efter några månader kom det ett brev från Sara och Tauno Ovaska, som bodde i den östra delen av Finland. Sara berättade (på finska förstås så vi måste få brevet översatt) att paret med sina två barn Hilka och Heimo blivit fördrivna två gånger av de sovjetiska styrkorna från Karelen där de tidigare bodde. Efter hand utvecklades en ganska tät brevkontakt med våra finska vänner och vi sände många hjälppaket under några år.

 

Ett annat av mina krigsminnen utgörs av en skrift med titeln SVERIGE I VAPEN – En skildring i ord och bild av vår samling för frihet och fred. Den var utgiven 1940 av redaktionskommittén för Sverige i vapen och kostade 1:50 kr. Hela behållningen av försäljningen tillföll de inkallades familjer.

 

Den skriften studerade jag ingående. Snart var jag mycket förtrogen med vårt försvar och de fina bilderna präntade jag in i minnet. Till texten ”Krigsflammor över Europa kallade Sverige i vapen, en mur av pansar och bajonetter har satt lås för våra gränser” visades bilder av våra högsta befälhavare, soldater i framryckning, kulsprutor och kanoner, örlogsfartyg och flygstridskrafter tillsammans med jordbruksproduktion, fiske, handel samt sjukvård och kultur. Att framställningen var en propagandaskrift för stödjande av vårt då ganska dåliga försvar var jag naturligtvis inte medveten om.

 

Ett tredje krigsminne handlar om rädsla. Min mor, far och jag satt en vinterkväll och åt kvällsmat som det hette. Det var i början på 1940-talet och dagsnyheterna på radion hade just slutat. Det låg oro i luften. Krigshotet kom allt närmare och kära mor oroade sig för vad vi skulle ta oss till om det tyska flyget skulle komma till våra trakter och börja bomba. Pappa visste på råd. ”Vi får ta med oss några lakan och gå ut i skogen. Vi gräver ner oss i snön och drar över oss lakanen”.  Jag blev naturligtvis hemskt orolig. Tänk att ligga där i skogen och vänta på flyganfall med ett lakan över sig!?! Det måste ha satt hemska spår av rädsla i mig som sexåring för jag minns det ännu efter sjuttio år.

 


Krigsminnen: Om inte minnet sviker mig så var det så här

 

Det är den 1 september 1939. Det ringer i alla kyrkor som kan höras. Det låter så konstigt. Inget bing-bång, bara båång båång. Min mor börja gråta, det är första gången i mitt liv som jag ser mor gråta. Hon säger att kyrkklockorna klämtar för att det är krig. Krig, och far som är inkallad i det militära. Skall han vara med i kriget?

 

Morgon, mycket tidig morgon nästan natt. Telefonen ringer, på nätterna skall telefonen vara tyst. Far svarar, han låter konstig och så skriver han upp namn på några av våra grannar och släktingar. Det är den 9 april 1940. Tyskarna håller på att gå in i Danmark. Telefon-mobilisering, det är därför han har skrivit upp namnen. Nu skall han buda upp alla. De skall se till att komma ner till Ängelholms Järnvägsstation och resa till Helsingborg. Ett extratåg bestående av lok och några godsfinkor står klart att gå så fort de har fått gubbarna pålastade. När första tåget gått kommer ett nytt tåg fram som skall plocka upp eftersläntrarna. När mor och jag åker in till Helsingborg med lite grejor som glömdes i hastigheten möter far oss. Han är klädd i overall, träskor, trekantig hatt och har en armbindel om armen. Vår beredskap är god.

 

Den lärare jag har i skolan har inte morgonbön med oss barn, han läser högt ur Dagens Nyheter. Gunder Hägg sätter nya världsrekord. Tyskarna får stryk i en stad som heter Stalingrad. Läraren säger att nu är det nog snart slut på kriget.

 

Det är den 6 juni 1944. Alla skolungar kommenderas ut på skolgården. Det blir flagghissning och överläraren säger att nu är det inte långt till freden. Engelsmän och amerikanare har gått i land i Frankrike. Varje natt mullrar det av flygplan. Engelsmännen bombar tyska städer på nätterna, amerikanarna bombar på dagarna. Ibland kommer flygplanen så lågt att fönsterrutorna skallrar. Tre flygande fästningar nödlandar, ett plan störtar, explosioner och brandsken lyser upp hela himlen. Ängelholms luftvärn skjuter, men jag tror inte att de träffar någon gång.

 

Den 8 maj 1945 blir det ny flagghissning. Det är fred, nästan. Långt borta i Japan fortsätter kriget men det är så långt borta att far slipper ut från det militära.

 

Amerikanarna har släppt en bomb som kallas atombomb över en stad i Japan. Hela staden skall ha brunnit ner och sprängts sönder. Det är många som dött, söndersprängda och brända.

 

Efter det blir det lugnt ett litet tag tills krigsidiotin drabbar oss igen.

 

Fred är bara ett uppehåll mellan två krig.

 

 


Krigsminnen: Hade mycket att berätta

 

Mannen på bilden heter Felix Kersten och hade många äventyrliga krigsminnen att berätta. Han föddes i Dorpat 1898 och deltog i den tyska armén under första världskriget. Sedan fortsatte han till finska armén och inbördeskriget i vårt östra grannland. När det var slut utbildade han sig till massör, och under andra världskriget anlitades han av SS-chefen Heinrich Himmler som personlig massör mot magsmärtor (!). I slutet av kriget var Kersten knuten till de så kallade Vita bussarna, som räddade många av judisk börd från tyska fångläger. Efter kriget bosatte han sig i Sverige. Om allt detta har Sörmlands museum gjort en intressant utställning, som visats runt om i länet.

 

  Vi som är födda på 1930-talet har också minnen från andra världskriget, om än av betydligt beskedligare slag än Kerstens. Rädslan för ”tyskarna” fanns onekligen, åtminstone under de första åren. Jag minns en historia som gärna berättades på regementet I4:s officersmäss. En synnerligen nitisk och närmast burdus överstelöjtnant kom till en gård på Gotland och förklarade i myndig ton för en förskräckt bondmora att han tänkte förlägga bataljonens stab i hennes hus under en stor övning. När han gått frågade hennes lille son: Mamma, var det där Hitler?

 


Krigsminnen: En sessa dämpade oron?

Denna vecka har seniorbloggarna varit nere i arkivet i Å-huset, Nyköping, för att hitta ämnen att skriva om. Veckans tema blev Krigsminnen!
 

 

I december 1941 dödades nära 2 500 personer vid Pearl Harbor-attacken. Samma månad avrättades dryg 2 800 lettiska judar vid massakern i Liepaja. Vecko-Journalen visade Haga-prinsessornas julbestyr på Drottningholms slott.

 

  Vad tänkte Elsa Nyblom när hon som chefredaktör valde ett omslag med äldsta prinsessan Margaretha. Hon var faktiskt en stark motståndare till nazismen och ville göra tidningen till ett debattforum för politiska frågor. Kanske tyckte hon att societeten och kungahuset också hörde till samtidshistorien och att läsarna skulle få lite trevligt att tänka på.

 

  Kungliga personer som prinsessan Margareta har också senare spelat en viss roll för den mentala hälsan, åtminstone royalisternas. Hon föddes 1934, bara en kort tid efter att Adolf Hitler blivit Tyslands ledare och führer. När Margaretha sedan själv, 1965, fick sitt första barn, Sibylla Louise, kunde man, åtminstone för en stund, glömma alla napalmskadade barn i Vietnam. 

 

    Också äktenskapsproblem kan distrahera. Margaretha och hennes make John Ambler separerade 1996, samma år som kriget i Zaire blev början till en fruktansvärd hungerkatastrof.

 

  Inte heller idag är världen någon lugn och lycklig plats… Vi behöver minsta prinsessan, Hennes Kungliga Höghet Estelle?!

 


Utsmyckning: kräver en spegel


Bildens spegel är en s.k. pigtittare. Den var vanlig i hemmen på landet där jag växte upp. Min mormor hade på en byrå en brunmurrig mindre pigtittare, vars lådor jag gillade att undersöka. Jo, jag kollade nog ibland också ansikte och hår. Nya kläder krävde dock spegling i helfigur.

Nu för tiden erbjuder Panduro Hobby en hjärtformad pigtittare i byggsats. Den får du utsmycka efter egen smak. Självklart finns det också nytillverkade speglar i "shabby chic" - med avskavd vit målarfärg!

 
Carlsson i Hemsöborna var mycket mån om sitt utseende. Trots omfattande förberedelser bet inte detta på professorspigan Ida. Men madam Flod lyssnade till hans fagra tal och gifte sig  med den knipsluge mannen. Det skulle hon inte gjort om hon haft facit i hand. Carlssons "pigtittning" blev en indirekt orsak till att hon dog i lunginflammation.

 

Utsmyckning: Kan vara en selbåge eller en ring i näsan

 

Att smycka sig själv, sin käraste eller sina ägodelar är nog en egenhet som funnits hos människan ända sedan vi lämnade träden och klev ner på marken. Det är bara sättet att smycka sig som ändrats. För 25 år sedan var det bara sjömän, förbrytare och luffare som var tatuerade. Har man ingen tatuering i dag är man endera feg eller så gammal att man har samma åsikter om tatuering i dag som gällde för 25 år sedan. Piercing ses som något ganska nytt men är urgammalt. Någonstans i Gamla Testamentet står det att man skall pryda sin käraste med en guldring i näsan. Efter som jag är ganska försynt har jag aldrig förslagit att min fru skulle ha ring i näsan. Jag vågar knappt tänka tanken vad som skulle hända mig om jag föreslog det. I det gamla bondesamhället fanns det inga möjligheter att pryda sig själv eller sin familj med ring i näsan eller något annat. Nej då prydde man möjligtvis sina hus med snickarglädje. Selbågen till hästen kunde prydas med fina sniderier och lite målarglädje. Ring i näsan var det bara tjuren som hade, han hade inte ringen som prydnad.

 

Selbågen på bilden prydde nog sin häst. Selbågen kommer från början från S:t Nicolai socken och finns nu på Raspen.

 


RSS 2.0