Berusning: en avslagen ölflaska berättar

 

Flaskan på bilden hittades hösten 1996 vid renovering av det s.k. Lindebergska huset, V.Trädgårdsgatan i Nyköping. Tyvärr var flaskans knopp avslagen när den skänktes till museet. Men det förtar inte dess värde som industri- och kulturhistorisk markör från början av 1900-talet. Den formblåsta flaskan kom från Österviks glasbruk i närheten av Lenhovda i Småland och levererades till Lindebergs ångbryggeri i Nyköping. Detta bryggeri låg i samma kvarter som det s.k. Lindebergska huset och benämns i dag ”Pensionärernas Hus”.

 

Att jag fastnade för detta trasiga föremål kan förklaras av mitt intresse för gamla skyltar, förpackningar och etiketter m.m. Ölflaskans etikett får mig att gå igång – förmodligen utsöndras ”må-bra-hormoner”, som för mig känns långt bättre än en konventionell berusning.

 

Det finns en rad intressanta fakta om Otto Lindeberg i Svenskt Biografiskt Lexikon, sammanställda av Göran Nilzén. Att på nätet läsa in sig om bryggeridirektören och kommunalpampen har varit en höjdare. Denne högerman som var politiskt aktiv i närmare 40 år, varav 24 år (1907 -1930) som drätselkammarens ordförande, var en dåtida gigant. Skämtsamt, men med allvarlig mening, lär en del ha kallat Nyköping Karl IX:s och Otto Lindebergs stad. Lindeberg hade övertagit bryggeriet efter fadern 1887 och utvecklade verksamheten efter en sammanslagning med det Gribergska bryggeriet 1905. Det nya bolaget hette Nyköpings Bryggeri AB. Produkterna såldes inte bara i Nyköping utan även i Oxelösund, Katrineholm och Flen. En notering i biografin kan definitivt kopplas till öldrickandets beroendeframkallande baksida. Nilzén omtalar på ett ställe att försäljningen av öl i Oxelösund, ”där det vid denna tid fanns många törstiga malmlastare”, gick särskilt bra.

 

Avslutningsvis vill jag återknyta till min bestämda uppfattning att det är möjligt att känna sig berusad utan att inta alkoholhaltiga drycker. Den senaste veckan har jag upplevt ett antal euforiska kickar – givande samtal, research för detta blogginlägg, besök på Friends Arena, Liljevalchs Vårsalong och Arbetets Museum i Norrköping. För att inte tala om det endorfinpåslag, som jag får nästan dagligen av senvinterns fantastiska skidåkning i solskenet på Ekensberg.

 


Berusning: ÖL BEKOMMER MIG WÄHL

 

Tennstopet var en krog som låg i Klarakvarteren i Stockholm på Vattugatan 8. Restaurangen grundades 1867 men i samband med Norrmalmsregleringens stora omdaning av Klarakvarteren tvingades Tennstopet att flytta och nu ligger den på adressen Dalagatan 50 där man försökt att efterlikna det gamla Tennstopet. Denna restaurang var och är ett ställe där konstnärer och journalister gärna höll till.

 

Under 1960-talet besökte jag ibland Tennstopet. Vi var några studiekamrater som då och då tömde ett stop öl där och blev väl lite berusade på detta trevliga ställe. Här kunde man bland annat beställa ärtsoppa och varm punsch. Det var lite speciellt med fläsket till soppan för det serverades på särskild tallrik och åts till soppan med kniv och gaffel. Denna typ av servering har jag inte fått uppleva sedan dess.

 

Jag har faktiskt fyra egna tennstop. De är sällan använda för när jag tog fram dem nu när jag skriver så är de både dammiga och försedda med spindelväv. Under botten finns stämplar som visar när de är tillverkade. Den nyaste är från 1993 och på sidan finns texten: 1/4 STOP samt ÖL BEKOMMER MIG WÄHL. Två av stopen är från 1980 och har stämpeln CISELÖRER NYKÖPING i botten. Det fjärde stopet fick jag som avskedsgåva när jag slutade min anställning på Industriernas Vattenlaboratorium i Stockholm 1969.  

 

Att skriva och blogga med seniorerna är lärorikt. Dels får man ta del av museets fina samlingar och dels får man anledning att inventera sina egna. Det är också lärorikt att gå ut på nätet och leta information. Tenn är en metall som användes redan under antiken. Den legerades med koppar och resultatet blev brons som är en hård och slitstark metall. Det är viktigt att man förvarar sina tennföremål på rätt sätt. Förvaras de i en temperatur under 13 grader Celsius finns risk att föremålen drabbas av så kallad tennpest som visar sig som grå förhöjda partier på ytan. Av ett fint tennföremål kan det bli en liten hög grått pulver. Det visste jag förut men begreppet ”tennskrik” var nytt för mig. Enligt Wikipedia uppstår tennskrik vid böjning av ett gjutet tennföremål. Tennskrik är hörbart med blotta örat och kommer sig av att materialet undergår så kallad mekanisk tvillingbildning det vill säga att materialet skjuvas om (omkristalliseras) med ljudets hastighet i materialet. Ljudvågen från tvillingbildningen går med ljudets hastighet och mikroskopiska ljudbangar kan höras. Det låter nästan spöklikt. Jag tänker inte prova.

 

   


Berusning: Inget för nykteristen

 

Det är naturligtvis självklart att den lokala nykterhetslogen av IOGT/NTO på 1970-talet höll  sitt ”Kvällskvitter” med allsång vid stadens Vattentorn. Möjligen hade man kunnat tänka sig den olrogska (vatten)pumpen som alternativ. Men med tanke på vad som i pumpens trakter utspelade sig mellan tunabergare och buskhyttebor kan det inte uteslutas att flaskorna där inte bara innehöll rent källvatten.

 

   Därmed inte sagt att nykterhetskämpar är okunniga om matbordets tillbehör. För ganska länge sedan besökte jag Paris i sällskap med dåvarande skolöverstyrelsens informationschef, som var en ledande figur i IOGT:s världsorganistion. Få kände som han till den franska huvudstadens lyxkrogar, även om han till servitörernas häpnad endast drack mineralvatten till läckerheterna. Att andra beställde dyra viner hade han inga uttalade invändningar emot.

 

   En annan höjdare inom IOGT var riksdagsmannen och landshövdingen Ruben Wagnsson (1891-1978). När denne bjöd på nykter galamiddag på Kalmar slott hade den i hög grad vinkunnige tacktalaren  nöjet (?) att säga följande: ”Som barn drömde jag om att få dricka så mycket sockerdricka jag orkade. I dag har jag fått uppleva detta!”

 

   Måhända gick han sedan hem till hotellet för en stilla kvällsgrogg.

 


Berusning: Av ett par helrör

 

På ärvda, klantiga pjäxor, försökte jag skruva fast mina skridskor. Klämmorna som skulle hålla fast dem var ställbara. De trycktes mot skosulans kanter och skruvades fast med en skiftnyckel. Den här gamla enkla skridskotypen, med skenor av järn och brickor som stöd under framfot respektive häl samt en vristrem, kallades ”spiskrokar”. Det var en primitiv utrustning jämfört med vad jämnåriga barn hade tillgång till.

 

Pojkhockey hade startat upp på byns första spolade isbana. Det var en invandrad tjeck som ordnat detta och som organiserade barn- och ungdomsverksamhet. Tidigare var det is på älven som gällde för skridskoåkning.

 

Problemet för mig var att få spiskrokarna kvar på pjäxorna. Vid en tvärbromsning lossnade alltför ofta en skridsko och blev hängande i vristremmen. Inte roligt - vilket lag ville ha en sådan deltagare? Det här diskvalificerade mig vid laguttagningar och jag hänvisades till att bli publik vid sidan av banan. Hur skulle jag komma över bättre utrustning, skrillor med skena och lädersko i en enhet. Härvidlag fanns heller inget att ärva. Jag började som tidningsbud på cykel, sålde morgontidning på söndagsmornar och körde ut aftontidning på vardagkvällarna. Tjänade ihop så pass med pengar att jag hos Cewes Sport i Krylbo till kommande säsong kunde inhandla ett par begagnade helrör. Jag blev accepterad och åter invald i ett lag. Och så mycket lättare det nu var att skrinna! Jag var berusad av lycka och tyckte själv att jag så småningom blev en hygglig hockeycenter.

 

Skridskokängan på bilden är av svart läder med gula skosnören - precis som mina. Givare är Ulf Andersson, Enstaberga. Metallskenan är fästad vid hälen, under fotsulan och vid tån. Det ger stabilitet. Skydd av trä sitter på skenorna. Sådana hade jag också och det kändes lyxigt att kunna gå på de skyddsförsedda skridskorna fram till ombytesbänken.

 


Berusning: Se upp med göken!

 

Göken är en fågel eller kaffe med brännvin i. Båda berusar.

 

  Vårens första gökrop i skogen ger en underbar lyckokänsla och en aning yrsel, särskilt om ko-ko-et kommer från väster, från bästergöken. Och det gör det alltid. Ingen hör sorgegöken i norr, dödergöken i söder eller tröstegöken från ost.

 

  Fågeln är också svår att få syn på. Planschen från 1930 och Västra skolan i Nyköping visar i alla fall hur den ser ut. Den är fin med sin långa stjärt, späda näbb och randiga bröst. Att man står just under det träd där göken sitter och gal ”på bar kvist” är otroligt ovanligt. Men ger världens chans. Tre önskningar blir verklighet – om du är mätt.

 

  Att höra göken på fastande mage är däremot riktigt illa. Man blir dårad! Skörden går fel, korna blir sjuka och mjölken surnar. Det är inte bara lantbrukare som drabbas, den här förbannelsen gäller alla. Du blir hes eller full av löss!

 

   Tack och lov går det att skydda sig. Den som inte hinner äta morgonmål bör ta en kaffegök, men bara en liten, liten skvätt, man får inte bli berusad.

 


Berusning: Man måste alltid vara berusad

Charles Pierre Baudelaire skrev ungefär så här:

 

”Man måste alltid vara berusad. Det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken.”

 

Men Baudelaire kände nog inte till Gammalt Sädesbrännvin och om han hade gjort det så var det annat vi skulle berusa oss med. Det var vin, poesi, kärlek eller dygd som var de berusningsmedel han rekommenderade.

 

Gammalt Sädesbrännvin som berusningsmedel duger om de rekommenderade delarna inte finns. Vad man än använder för berusningsmedel så kommer det alltid en dagenefter. Har man berusat sig med dygd så kanske man undrar dagen efter vad var det för odygd jag missade när jag var berusad av dygd. Är man berusad av poesi och det är en modern poet så kanske man undrar, vad menade han. Dagen efter berusning av vin så kanske man undrar hade jag roligt eller gjorde jag bort mig igen.

 

Lagom är bäst, berusning är inte nödvändigt. Det räcker att förgylla vardagen. En sillbit och ett glas Bröndums Snaps kan vara tillräckligt.

 

Undrar ni om flaskan på bilden, det är en handblåst flaska. Hur blåser man med händerna? På dokumentationen av flaskan finns det uppräknat en del ord som jag inte vet vad de betyder. Mynningsring, handgjord regalin vad är det? Däremot vet jag att förskuret betyder blandat och smaksatt. De som smaksatt drycken är Nyköpings Utskänknings Aktiebolag.

 


Bra att ha: Tänk om jag hade haft åror

 

Båten på fotot ovan har inget att göra med det som följer. Den båten är bara med för att det inte fanns några åror i föremålsarkivet. Det som följer nu är en sann berättelse om vad som hände mig vintern 1977. Tänk om jag hade haft åror.

 

En sång från den här tiden hade en text som var något liknande citatet

 

”Jag hade en gång en båt. Med segel och ruff och köl.”

 

På grund av en ständigt uppskjuten resa till USA låg båten kvar i sjön till dagarna före Luciadagen. Men nu skulle den upp. Transport var beställd till morgonen före Lucia. Båten skulle flyttas till mastkranen och mastas av och sedan till stora kranen för att lyftas upp i vaggan och transporteras till uppläggningsplatsen.

 

Ett ryck i startsnöret och motorn startade. Kasta loss och åka till mastkranen. Motoreländet lägger av halvvägs till kranen. Vinden gör att jag håller på att driva in i Femörekanalen. Jag tar för- och aktertamp i handen och skall göra ett hopp i land. Den förbaskade båten glider åt sidan och jag hamnar i vattnet, vatten upp till hakans höjd i december är en upplevelse. Efter en del krångel kommer jag i land, får av masten och får båten in under stora kranen. Jag fryser som en hund men bilen har blivit varmkörd. Jag kan ju inte blöta ner sätena i bilen med våta kläder så jag tar av mig nästan allt. Hoppar in i bilen och kör hem. När jag parkerar hemma vid garaget så kommer tanken. Tänk om polisen varit ute och haffat en medelålders gubbe iklädd bara kalsingar och alla andra kläder genomblöta en blåsig, kall och tjurig kväll i december.

 

Tänk om jag haft åror. De hade varit ”bra att ha”.

 


Bra att ha: vargskydd

 

Det är bra att ha skydd till hunden om den blir angripen av varg. Lindgren från Tunaberg har lämnat in ett brett hundhalsband av läder med två rader spikar, vilket ska förhindra svåra bettskador mot halsen. Frågan är om, var och när halsbandet har använts och under vilka förhållanden. Fakta saknas, men det bör rimligen ha tillverkats när det fanns verkliga problem - vargarna försvann under andra halvan av 1800-talet.  Det är i varje fall tillverkat långt före vargens återkomst i Mellansverige i början av 1980-talet.

 

Jakthundar är mest utsatta. När vargstammen var som störst under 1830-talet användes också ”broddband”, en järnring med taggar som sattes på halsen. För att förstärka skyddet smörjdes hunden ibland med björktjära.

 

Även i dagens vargområden är risken för angrepp på hundar ett reellt problem. Dock ska det inte överdrivas. Viltskadecenter beräknar att antalet angripna hundar per år i stort motsvarar de som körs på i trafiken. Givetvis kan vargangreppens omfattning relateras till antalet jaktdagar. Och situationen är den att många jägare i vargtrakter minskar sin jaktliga aktivitet med hund på grund av rädslan att få den dödad eller skadad. Jag har som Länsstyrelsens besiktningsman än så länge sluppit undersöka hund – det vore säkerligen obehagligt att möta någon som bara kan visa upp enstaka kroppsdelar från en uppskattad följeslagare, kanske rentav betraktad som familjemedlem.

 

Dessvärre räcker det inte med att enbart skydda hundens hals. Vid en vargattack kan hundar bli svårt sargade både i rygg och bakdel. Därför pågår utvecklingsarbete i några svenska företag för att få fram mer kompletta hjälpmedel. Västar med el, pepparutlösning eller sammanfogade spikband prövas.

 

Faran för vargangrepp på hund i Sörmland är knappast överhängande, men västen kan också skydda mot skada av vildsvin!

 


Bra att ha: koll på vädret

 

Besynnerligt nog har Föremålsarkivets förträffliga databas om de 60 000 prylarna inget att säga om denna fina barometer. Faktabladet är helt tomt -  inga upplysningar om dess konstruktion, tillverkare, ålder eller tidigare ägare. Och ändå representerar den en typ föremål som spelar en viktig roll i vårt dagliga liv.

 

    Alla (?) vill vi veta hur vädret är eller kommer att bli, antingen vi är stadsbor som ska ut i naturen eller bönder som planerar veckans sysslor. Vid sidan av matlagning (och Melodifestival) tycks den svenska televisionens ansvariga tro att medborgarnas största intresse är att bli uppdaterade om kommande hög- eller lågtryck.

 

   Jag har förstått att det finns olika tekniska lösningar för en barometers funktion. Hur de ser ut förklarade säkert fysikmagistern på gymnasiet, en kunskap som i min egen hjärnas databas numera för en tämligen undanskymd tillvaro. Det viktiga är, precis som med datorn, att den fungerar och är helt tillförlitlig. Om barometern utlovat vackert väder, medan den bistra verkligheten presenterar isande kallt störtregn på badstranden sjunker onekligen humöret.

 

   Men i de flesta fall går det faktiskt att lita på en barometer  och ha egen koll på vädret. Då är den bra att ha.

 


Bra att ha: lås på dörren

 

Det föremål som jag valde i samlingarna är ett så kallat polhemslås, ett hänglås som konstruerades av Christopher Polhem i början av 1700-talet. Det tillverkades och förekom i handeln ända i på 1950-talet. Låset får symbolisera behovet av att låsa in sina saker – lås är bra att ha!

 

”Bra att ha” är ett tema som passar mig. Jag är som ekorren och samlar på det mesta och har väldigt svårt för att kasta bort saker även om de inte använts på många år. Många av de föremål som jag gjorde i skolslöjden har jag sparat. Gamla verktyg har jag många liksom upphittade fällhorn från älg och en komplett utrustning för upptagning av is från sjön. Dock fick jag lite hjälp att rensa upp i samlingarna i maj 1968. Då använde vi torpet som sommarstuga. Det blev inbrott och tjuvarna tog det mesta som fanns. De hade tur för de hittade min kofot och den tyckte de tydligen var bra att ha att bryta sig in med. De tog allt porslin ur skåpen, kläder och linne, verktyg och till och med en stor fläskbit som låg i saltlake för kommande rökning. Ägg, begagnade tvålar, tändstickor, ja huset var tomt när vi kom dit med några vänner för att plantera skog. Lådorna i en byrå hade de tagit och packat stöldgods i. Polis tillkallades förstås och de gjorde en brottsplatsundersökning. Bland annat mätte de och fotograferade bilspåren till stugan. Stölden blev naturligtvis aldrig uppklarad men försäkringsbolaget skötte sig bra så jag fick en slant som plåster på såren.

 

En annan gång långt senare var det också bra att ha lås i dörrarna. Det var en lördagsmorgon i början av maj vid halv sextiden som en bil började köra runt på vår tomt kring huset. Den körde ett par varv lugnt och fint. Själv sov jag på övre våningen och min fru låg och lyssnade till ”Förklädd Gud” på radio. Hon ville inte bli störd så hon brydde sig inte om bilen.  Efter en stund hördes dock ett par kraftiga smällar på nedre våningen och frun sprang ut i hallen. Där höll just en mansperson på att kliva in genom ett uppbrutet fönster. Mannen blev rädd och flydde ut till sin bil där en kvinna väntade. De körde skyndsamt iväg från huset utan att vi hade lyckats se bilnumret.

 

Tjuven hade brutit upp ett fönster på nedre våningen med en skruvmejsel och det var när fönsterlåsen gick av som det small. Vi tillkallade polis som kom redan efter en kvart.  Men polisen kunde ju inget göra utan for efter att ha gjort några rutinkontroller. På måndagen efter läste vi en liten artikel i Södermanlands Nyheter att det hade varit ett inbrott i en sommarstuga i Björnlunda och att förövarna kvaddat sin bil i Flen varvid en man omkommit. Min spontana hädiska tanke var: Somliga straffar Gud genast! Något stött blev jag dock att de kallade vårt fina hus för sommarstuga!

 


Bra att ha: när du vill komma in

 

Plastlådans alla nycklar och nyckelknippor är hittegods från Eskilstuna. Det är ca 800 nycklar som inlämnades till Polisen år 1987. Lådan ingår i museets samlingar och har erhållits som gåva från Polismuseet i Eskilstuna.

 

När man betraktar denna nyckelsamling leds tankarna lätt iväg mot all frustration och allt letande som de försvunna nycklarna lär ha utlöst. Och alla komplikationer som det hela medförde. Hur många fick nattetid stå och frysa flera timmar innan nyckelfrågan kunde lösas? Hur många barn fick bannor och veckopengsavdrag när låsfirmans faktura skulle betalas? Och hur gick det för Volkswagen-ägaren när bilnyckeln var borta?

 

Nu får det vara nog med alla spekulationer. Över till det självupplevda. Mina tidigare nyckelfadäser har ofta kunnat härledas till hjärnsläpp när stressen slagit rot. En morgon i september 1996 skulle jag något försenad ta bilen till Katrineholm för att åka vidare med tåg västerut. När jag vid hemkomsten saknade mina nycklar kom jag snabbt fram till följande: Jag hade vid inlastningen lagt nyckelknippan på biltaket och kört iväg. Där kan den inte ha stannat kvar särskilt länge, tänkte jag. Ringde så till Polisen.

 

Jo då, nyckelknipan var upphittad. Den hade glidit av i första gathörn ca 100 meter efter rivstart, inlämnats av empatisk samhällsmedborgare och kunde direkt hämtas ut av sin försumlige innehavare. Nu får jag skärpa mig, tänkte jag.

 

För några månader sedan stod jag på Stockholms Central efter att ha letat igenom alla fickor och vänt ut och in på min ryggsäck ett antal gånger. Motvilligt insåg jag att min lägenhetsnyckel sannolikt var kvarglömd i Uppsala. Jo då, det löste sig den gången också. Ett telefonsamtal till svärmor i Nyköping som hade såväl reservnyckel som middagsmat i beredskap.

 


Bra att ha: Ett längdmått

 

 

Dagens kroppsfixering är inget nytt, den fanns förr – men på annat sätt. Vår lekamen gav oss en mängd olika längdmått. En famn mättes mellan utsträckta armar och händer. En tvärhand var bredden över handens fyra fingar och en aln, en tredjedels famn, räckte från armbågen till lillfingerspetsen, knappt 60 cm.

 

  Måttstickan på bilden håller just det måttet. Den ger mig associationer till tyg och till bomullsspinneriet vid Nyköpingsån. Men något känns fel… Spinneriet startade i slutet av 1800-talet. På stickan står 1813, den tid då Perioden var pappersbruk och tillverkade papper av lump, gammalt linne. Men det var väl inte det man mätte upp? Kunde det vara viraduken av metall? Den finns fortfarande med, nu i plast, när pappersmassa ska avvattnas.

 

  Hur som helst pratar ingen om en aln idag, det är metern som gäller. Dess längd beräknades en gång som en liten liten del av sträckan nordpolen till ekvatorn. Man tog fram en ”arkivmeter” – som blev 0,2 mm för kort!  Idag får man säkrare mått med hjälp av ny teknik. Men tänk – 100 meterslöparen Usian Bolt springer aningen längre än vad Jesse Owens gjorde 1936? Och det snabbare!

 


Återanvändning: Remake

 

I Sörmlands museums förråd har personalen att stort arbetsrum. När vi i Seniorbloggen var där sist såg jag direkt en vacker klänning på en provdocka. En klänning som både påminde mig om min barndom men även om ett nytänkande.

 

Den var vit och uppsydd av en bordsduk med broderade blommor. Rosa och vit underkjol i tyll, kjolens underkant var i svart spets. Vackra knytband i ryggen som var av svart spets. Paljetter ner till och tre applikationer med dansande skelett bak. Fråga är väl fall det kan bli så mycket bättre??

 

Klänningen är designad av Marie Teike, som arbetar inom Stadsmissonens Remake i Stockholm. Känns helt rätt att ta tillvara alla delar av olika föremål istället för att slänga dem. Remake har utvidgat sin verksamhet och tar idag även hand om både kläder, möbler och saker för att skapa en ny produkt av det som fortfarande går att använda. Utav gardiner gör man ofta en klännig. Av en stolsits kan det bli en väska... Mycket populärt är även de flickkläningar som görs av gamla kökshanddukar.

 

En del av framgångarna med Remake kan även vara att idag vill vi inte ha massproducerade varor, vi vill veta att de som tillverkat våra varor gjort det under justa villkor och självklart att det inte är barn. Många av oss vill köpa kläder och andra saker med rent samvete....  

  

Själv minns jag min mormors sätt att aldrig slänga ett klädesplagg som var "slut", utan att sprätta bort både dragkedja och knappar. Saker som förstås kom till användning när nya kläder skulle sys eller gamla lagas. För hur fattigt det än var, så såg mormor till att barnen alltid var välklädda i fina kläder. I stort sett var allt hemma sytt av henne.

 

Mina syskon och jag var mormors enda barnbarn, i många år sydde hon även våra kläder och stickade våra tröjor. Ofta var min syster och jag som små klädda i likadana klänningar, allra helst vid fotografering och fest. Kan inte minnas att jag på något vis tyckte det var mindre fint att ha de kläder mormor sytt!!

 

Fortfarande har jag en kavaj kvar som mormor sydde till sig själv i början av 1920-talet och i min översta byrålåda ligger mormor underkjol! Det är saker som kommer att följa mig genom mitt liv.... det fantastiska är att de inte är trasiga än...

 


Återanvändning: Soldathjälm

 

Ett av de äldsta förslagen till återanvändning finns i Gamla Testamentet, på ett par olika ställen dessutom. ”Smid om era svärd till plogbillar och vingårdsknivar”. Det är inte många som följt uppmaningen, istället har man smitt om svärden till kanonpipor, stålhjälmar och en hel del annat i krigets tjänst. Det svenska försvaret har nu blivit så nedrustat att inte ens museerna har svenska hjälmar. Hjälmen på kortet ovan är en tysk hjälm. Hur den hamnat på Raspen är en historia värd ett par rader.

 

Hjälmen har tillhört en tysk soldat som transporterades med Röda Korsets sjukhuståg. Soldaten hade blivit nedsläppt med fallskärm på Kreta och sedan skickades han och hans kompani upp i kalla norden för att strida mot Sovjetunionen. Soldaten blev svårt sårad och transporterades till Norge. Bertil Nyman som tjänstgjorde på sjukhuståget fick hjälmen och skänkte den till museet.

 

Skrotupplaget på SSAB kan innehålla diverse gamla militärsaker som skall återanvändas. Efter nedsmältning i någon stålugn får man nytt stål. Nästa gång du köper en sak till ditt kök kan den innehålla rester av en gammal hjälm.

 


Återanvändning: av sugrör

 

Nu vill jag åka till Louisiana, Konstmuseet i Danmark. Amerikanskan Tara Donovan visar verk gjorda av vardagsattiraljer, folie, tandpetare – och sugrör. 100 000 stycken bildar en fantastisk vägg!  Det kan man kalla återanvändning – nej, kanske inte? Rören är nog nya, knappast hopplockade och ursköljda efter barnkalas.

 

  Små barn brukar älska färgglada sugrör, likt dem på bilden, ur samlingen Eskilstunahemmet. De klipper småbitar och gör halsband. Den fingerfärdige gör en skulptur eller ett tallriksunderlägg. Och den musikaliska familjen startar en blåsorkester. 

 

  Sugrör är en fantastisk liten uppfinning, uppbyggd helt efter naturens egen genialitet. Suget skapar undertryck och vätskan i glaset transporteras upp i röret!

 

  Numera finns sugrör med böj som gör dem ergonomiska. Och andra, specialgjorda med backventil, underlättar för den som har dålig lungkapacitet. De kan till och med kokas för att användas åter och åter.

 


Återanvändning: "Kasta’t åt skogen"

 

”Kasta’t åt skogen”! Så sa man förr när man ville bli av med något avskräde. Eller ”Kasta’t i sjön”! Jag minns att far min kastade den gamla ammunitionen till sitt Remington-gevär i vår närbelägna Hacksjön eftersom han gjorde om det till ett hagelgevär kaliber 20 i slutet av 1940-talet. Tyvärr kastade han även en gammal mynningsladdare i sjön. Den vore kul att ha kvar. I mitt föräldrahem hade vi en sophög i skogen strax bakom hönshuset och där fanns och finns väl fortfarande en massa överväxt bråte.  Bakom huset där vi nu bor finns en gammal varggrop som under många årtionden användes som sophög. Gropen blev med åren mindre och mindre.

 

Men viss form av återvinning fanns även under min barndom. Lumpsamlare Nyman i Gnesta, som var en omfångsrik och kraftig person, åkte runt med sin lastbil och samlade ihop bland annat diverse järnskrot, lump och tagel från häst- och kosvansar. Lump är slitna och kasserade textilier av bomull, ull, lin, jute och hampa. Lump användes bland annat för framställning av papper före träråvarans tid. Taglet användes bland annat till stoppning i madrasser, fiolstråkar samt borstar av olika slag. Jag minns hur jag som grabb tyckte det var trevligt att gå runt och leta ”bra att ha-grejer” på skrotgården hos Nyman. Mest åtråvärda var barnvagnshjulen att användas till mina lådbilar.   

 

Numera har återvinning verkligen fått status. Återvinningsgården i Gnesta är ett mönster av ordning och det är ett nöje att fara dit med sådant som inte behövs hemma. Servicen är mycket god och kanske kan man hitta något i deras utställningstält som man kan ta hem för vidare användning. Varannan vecka kommer sopbilen och hämtar vårt avfall. Den var här idag. Tack vare återvinningsarbetet så bidrar vi två gamlingar inte med så mycket avfall. Det brukar bli en halv plastmatkasse på två veckor. Men vi är flera som lägger i samma soptunna.

 

En hemvävd trasmatta är väl exempel på återvinning?! Min mor klippte mattrasor vävde mattor ibland och jag provade också. Mattan på bilden ovan är från samlingen Eskilstunahemmet på museet. Den har använts av Ingrid och Ivar Aldestrand i Eskilstuna och skänkts till museet av Roger Aldestrand i Ytterhogdal.

 


Återanvändning: Hästens dubbla nytta

 

Vildhästen har domesticerats med mycket gott resultat och är som tamdjur spridd över hela världen. I dagens Sverige finns drygt 360 000 hästar, fler än antalet mjölkkor! De stora och kraftfulla djuren har varit ovärderliga som dragare inom jord- och skogsbruk, men nu används de mest för nöjets skull -  fritidsridning och hästsport dominerar.

 

Under min barndom skulle hästarna utföra tungt arbete, dra jordbruksredskap och timmerlass. Den nordsvenska hästrasen och ardennern var vanliga. Roligt var det att få köra dem!

 

Nordsvensken Brunnbäcks-Janne var mycket livfull och var förutom arbetshäst också travare. Tävlandet fick man som barn bara titta på, men däremot jobbade jag med den hästen i skogen. Meterved lastad på kälke skulle köras hem till gården. Bonden sa till mig; ”går han ifrån dig så dra bara i ena tömmen”. Om kusen ville skena skulle jag försöka styra i cirkel och på så vis lugna ner honom. Så här - långt senare - undrar man över hur ett sådant ansvar kunde läggas på ett barn i skolåldern. På en annan gård fanns en ardenner. Ibland ville jag försöka mig på en ridtur. Det ogillade märren och gick högst motvilligt iväg. Men så fort man styrde hemåt blev det fart. Det kunde till och med bli några galoppsprång och då gällde det att inte trilla av!  Att köra hölass var däremot ganska enkelt.

 

Det kan vara känsligt när trotjänaren en dag ska till slakt. Då Carl Johan Eriksson, Sofielund på 1920-talet lämnade in sin häst begärde han att få tillbaka en hov, som bevis på att den avlivats och inget annat hänt med den. Hoven tillhör nu samlingarna.

 

Hästen gör nytta också efter sin bortgång – den blir mat. Men det gäller inte inom alla kulturer. Djur, av alla de slag, har olika ”själsliga” värden för oss människor. Häromdagen blev jag erbjuden en nordsvensk – gratis! Jag tackade nej men blev kort därefter en aning ångerfull. Det hade ju kunnat bli över hundra kilo köttfärs!

 


Återanvändning: med nostalgivibbar

 

 

Bildens mjölkflaskor tillhör en svunnen tid. Stålflaskan i mitten är en 30 liters flaska tillverkad av Wedholms AB i Nyköping. Den är enligt beskrivningen en ”cylindrisk, helsvetsad flaska med kupigt lock. Draghandtag och förankrad kedja.”

 

Företaget startade tillverkning av mjölkkannor i Nyköping år 1879. Sedan 1957 har företaget tillverkat mjölkkyltankar. Det ingår numera i Wedholmsgruppen som omsätter runt 100 MSEK inom tillverkning och försäljning av mjölkkyltankar samt service inom mejeribranschen. Produkterna levereras till svenska mjölkbönder och transportföretag men exporteras också till Östersjöländerna, övriga EU-länder, Ryssland, Sydkorea, Japan m fl. länder

 

När jag i dag får syn på en stålflaska framkallas minnesbilder från slutet av 50-talet. Då hade jag sommarjobb som hjälplastare på mina kusiners åkeri och hanterade mjölkflaskor på väg till och från det lokala mejeriet. Det var tungt jobb med en del 50 liters flaskor som skulle lyftas från mjölkbord till lastbilsflak. Det var många småbönder med en eller ett par flaskor och ett fåtal gårdar med lite större mjölkproduktion. På hemväg gick det som en dans. De tomma mjölkflaskorna var lätta att hantera och flertalet mjölkbord var uppbyggda i nivå med lastbilsflaket och väl underhållna av sina ägare.

 

Det är lätt att grotta ner sig i till föremålet anknytande dåtid och nutid men nu till tema återanvändning. Nu för tiden är det ganska vanligt att återanvända mjölkflaskor inom ett mycket intressant område nämligen trädgårdskonst. På senare år har jag vid bilresor i olika delar av landet noterat många mjölkflaskor som förvandlats till blomkrukor. Förra året besökte jag Ovanåker i Hälsingland. Där såg jag amatörträdgårdskonst i form av gammalt mjölkbord, tre mjölkflaskor i stål, halvvissna blomster och svensk vimpel som Kronan på Verket. Inte helt lyckad återanvändning kan man tycka men arrangemanget fungerade ändå – jag tänkte både på den tid som var och den nutid som är.

 


Fiske: På arbetsplatsen

 

Tänk att ordens betydelse och syfte kan vara så olika... Veckans ord är Fiska....

 

När jag var i Museets magasin såg jag en skyltdocka som fick mig att tänka på vikten av att vi vet vad vi säger och när.... Dockan har löstagbara armar och händer och är gjord av plast. Den har stått i herrarnas omklädningsrum i Strängnäs fabriken och där "roade" sig någon med att måla dockan med en tuschpenna. Den första skyltdocka som man tror sig hittat är från 1398 och då avsedd för utbildningen av sjuksköterskor. Den första skyltdockan med huvud kom någon gång på 1830-talet.

 

Mina tankar gick förstås direkt till min pappas morfar som var skräddare under 1800-talets senare del i Västra Nyköping och Linköping, undrar om han hade en skyltdocka att prova kläderna på??? Kanske skulle han bli förvånad om han såg min moderna docka, den som man lätt kan ändra storleken och måtten på??

 

Fiska var ju veckans ord.... Direkt när jag såg dockan och dess mun kom jag att tänka på en artikel jag läst i tidningen. Den ansvarige chefen inom en offentlig vårdverksamhet hade försökt att få reda på vem, av de anställda som informerat pressen om bristerna på arbetsplatsen...

 

Chefen liksom "fiskade" och frågade ut de anställda och journalisten, om vem som hade berättat om de rådande förhållandena på arbetsplatsen! Anställda inom offentlig förvaltning har en sk. meddelandefrihet som innebär att de anställda kan berätta för tex media, anonymt om ev brister inom arbetsplatsen mm. Journalisten är då skyldig att skydda identiteten på källan. Arbetsgivaren å sin sida är förbjuden att försöka efterforska efter vem källan är, alltså är det enligt vår lag förbjudet att som arbetsgivarrepresentant försöka "fiska" efter vem som är källan.

 

Meddelandefriheten gäller endast de offentligt anställda. I dagens Sverige bedrivs ju många privata vårdinrättningar, skolor mm och de anställda där har inte alls samma sk meddelarfrihet. Så allt som kan hända inom den privata vården, skolor mm kanske de anställda inte vågar berätta om??? För alla privat anställda har ju en skyldighet att vara lojala mot sin arbetsgivare och kan tom bli avskedade om de brister i det avseendet.

 

En viktig fråga att diskutera och våga lyfta fram tycker jag - allra helst när det i dagens Sverige, har blivit så många privata aktörer inom det som förr alltid bedrevs av olika statliga myndigheter.

 


Fiske – ett njutbart tidsfördriv

 

Bildens bambumetspö är hämtat från den del av samlingarna som benämns Eskilstunahemmet. Det här är helt klart en pryl, som jag har en nära relation till.

 

 Som barn ägnade jag många timmar åt fiske med metspö i sjön Åsunden i Västergötland.  Jag brukade under sommarlovet ställa väckarklockan för tidig väckning för att kunna utnyttja den del av dygnet, som ansågs ge bäst förutsättningar för god fiskelycka. Antingen fiskade jag från familjens roddbåt eller också metade jag från den stora eller den lilla bron vilka utgjorde en del av Boråsvägen.

 

Fick jag några napp? Absolut! Nästan alltid kom jag hem med mört som slukades av huskatten och hönsen. Ibland fick jag också abborrar, som blev uppskattad middagsmat. För att få ihop tillräcklig fångst kunde det krävas ett sextimmarspass – från soluppgång till tidig förmiddag.

 

Vid några tillfällen har jag upplevt extraordinär fiskelycka. När man råkar befinna sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och med metspö försedd. När glupska abborrar jagar småfisk och hugger på allt i betesväg. En gång i Blekinge fick jag dela denna upplevelse med mina två yngsta barn – vilken lycka för småttingar och inte minst för en euforisk barnafader!  

 

Nu för tiden är det inte ofta som jag ägnar mig åt fiske. En anledning kan vara att det finns så mycket annat som lockar. En annan är troligen att jag är mätt på goda fiskeupplevelser Men när tillfälle bjuds passar jag på att njuta av den spänning som uppstår när fisken nappar och snabbt drar ner det rödvita flötet under vattenytan.

                                                           


Fiske: Nätassociationer

 

 

Ett fiskenät i bomull är ganska vackert, men maskorna 1,5 x 1,5 cm stora, sänken av järnringar och flöten av korkskivor, gör det till ett osnyggt fångsredskap. Strömmingen har inte en chans! Att som amatör lägga ut nät anses därför inte vara riktigt schyst, särskilt inte av dagens sportfiskare som kör trolling med flera beten efter en båt. De jagar stora laxar och tänker inte på hur gott det är med stekt strömming på hårt knäckebröd!

 

Fiske med nät för tanken till tuffa, väderbitna karlakarlar, men inte bara … När jag såg den brunsvarta väven, skänkt av Carl-Eric Hedin från Kärrboda, for mina tankar till två olika kvinnor, fast ingen av dem fiskade, vad jag vet.

 

  Den första var den sköna Kraka eller Aslög från nordisk mytologi. Hennes listighet skulle prövas av blivande maken Ragnar Lodbrok. - Kom varken klädd eller oklädd, begärde han och hon kom – i ett nät! Klurigt!

 

  Som äldre föredrar jag förstås Ungmön på Käringön, schlagern skriven av Kai Gullmar, Gurli Maria Bergström 1905-1982. I verkligheten stavas ön med ett enda r, så också i låten då Daniel Hertzman spelade in den 1929. Det var Harry Brandelius version från 1940 som gav den två!  Nåväl, den gamle fiskaren sitter och lappar nät och tänker på sin ungdom. Och på henne som från att vara öns vackraste ungmö blev hans hustru, sjubarnsmor och öns fulaste gamla kärring – ”ja, hon är min hon men hon är blåögd och tänk jag tycker att hon är skön”.

 

  Visst är det rart!

 


Fiske: Är det fiske att gå med håven?

Av det som jag skrev om i förra bloggen framgår det klart och tydligt att jag inte är någon jägare. Mina försök som fiskare har varit något framgångsrikare. Att jag skulle kunna överleva på den fisk jag fångat och kommer att fånga är lika osannolikt som att jag skulle kunna skriva en manual om ”Hur man finner lyckan”.

 

I min grönaste ungdom var vi, några arbetskamrater, som skulle följa med en båt ut på Skälderviken för att dra upp lite makrill. Jag fick upp några, det kunde kanske ha räckt till en lunch för en mindre familj, en mycket liten familj. Helt plötsligt säger Kaparen att han nog fått bottennapp. Fiskargubben som ägde båten kom och kände på reven och sa att havsbotten inte brukar att flytta sig. Efter en kamp på nästan en timme får Kaparen upp en hälleflundra på över 30 kilo. Där står jag med mina ynkliga makrillar och Kaparen säljer sin hälleflundra till en restaurang för 25 kronor, en halv veckolön vid den tiden.

 

Förutom fiske efter fisk så kommer vi inom ett år att var offer för politiskt röst- fiske. I kyrkan går man med håven varje söndag men jag tror inte att de fått någon fisk i den håven. Bland den insamlade kollekten kan det ha funnits en och annan knapp som utfyllnad till pengarna.

 


Fiske: min bästa fritidssysselsättning

 

Fiske har varit min bästa fritidssysselsättning ända sedan jag var liten. Jag hade en bra läromästare i min tio år äldre bror Arne. Han lärde mig att sätt gäddsaxar från vinterisen eller på störar i strandkanten vid öppet vatten. Då köpte jag mört av Carl-August som var en avlägsen släkting till mig och en kunnig fiskare i sjön Likstammen. Jag fick då ett dussin levande mörtar för 25 öre. När jag nu ska ut och fiska gädda får jag ge 3 kr per styck för mörtarna men det är det värt.

 

En dag berättade vår magister i folkskolan om hur trålning går till. En stor strut med ett par fångstarmar på sidorna. Jag var väl tio-elva år och då bestämde mig för att prova denna form av fiske och byggde en fyrkantig bur i kycklingnät ungefär som en liten mjärde och satte på ett par bra stora nätbitar på sidorna. Fångstarmarna hölls ut av några smala björkslanor. Sedan bar jag åbäket till sjön och lastade alltsammans i roddbåten.  Längst bort i sjön vid gungflyna ”satte jag trålen”. Med hjälp av fyra långa linor tänkte jag bogsera min fångsapparat över sjön. Jag rodde som besatt för tungt gick det och inte särskilt fort. Efter att ha rott gott och väl över halva sjön drog jag upp ”trålen”. Vilket stolleprov! Mjärden var full av dy, näckrosrötter, vass och tallkottar! Naturligtvis inte någon fisk! Då tog jag fram kniven och skar av bogserlinorna strax bakom aktern. Där mitt i sjön fick mitt misslyckande ligga kvar. Tursamt nog var det ingen som såg mina dumheter.

 

Det föremål jag valde i museets samlingar är en relativt stor ryssja. Den har använts av Folke Eriksson från Tullgarn och den ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundström, Oxelösund, insamlade föremålen i samlingen Skärgården. Själv har jag fiskat en del med ryssja. En vår för några år sedan fiskade jag lekgädda som jag torkade uppspilad och hängande på ladugårdsväggen och sedan gjorde jag lutfisk av den torkade gäddan. Det var gott.

 

Ett spektakulärt fiske som jag minns var när min bror och jag rodde drag ute på Likstammen.  Mitt ute på sjön fick jag ett kraftfullt napp. Fisken gick genast ner på djupet och höll emot med full kraft. Kampen pågick närmare en halvtimme men då hade den stora fisken tröttnat. Det måste ju vara en mycket stor gädda trodde jag men upp kom en braxen på dryga två kilo. Den hade haft otur för min krok hade fastnat i ryggfenen på fisken. Med hjälp av en håv fick vi upp den i båten och tog sedan hem den. Kära Mor kokade in fisken och sedan dess är jag väldigt förtjust i inkokt braxen.

 


Fiske: kräftor

 

På bilden syns en så kallad beteshåv. Den är tillverkad för hand, skaftet ungefär en meter långt och själva nätdelen är en grund kasse bara 16 centimeter i diameter. Hur man använt den är jag osäker på. I vilket fall har den brukats av Evert Isaksson, Sand, Sjösafjärden och ingår i de av Carl-Eric Hedin, Bergshammar, insamlade föremålen. 

 

Håven är mycket lik min egen hemgjorda, som jag i ungdomen använde under mina första trevande kräftfisketurer. Jag fick ett brinnande intresse för att söka efter det märkliga djuret – flodkräftan som kröp bland stenar på bäckbottnen.

 

Mörkret föll när jag med ficklampan i ena handen och håven i den andra vadade ut i den grunda bäcken med stenig botten. Där rörde sig makligt mörkbruna kräftor. Med ljuskäglan riktad mot sig stannade kräftan till, blev närmast paralyserad. Men vid minsta beröring simmade den iväg ett stycke – baklänges – och försökte gömma sig under stenar. Håven blev då det fiffiga fångstredskapet. Man fick placera den försiktigt bakom kräftan som bländats av ljusstrålen, peta lätt framför varvid djuret snärtigt simmande bakåt - in i håven. Så var det bara att lyfta upp. En sagolikt rolig fångst för en äventyrlig yngling.

 

Jag utvecklade kräftfisket och skaffade så småningom mjärdar. Vid fjorton års ålder hade jag moped och fiskade i en avsides belägen sjö ett par mil hemifrån. Ibland var det riktigt spännande. Man fick gå en kilometerlång obanad stig genom skogen för att komma fram. En gång gick jag vilse och fick ofrivilligt övernatta i skogen. Vid ett annat tillfälle, under hemfärd på morgonkulan, somnade jag på mopeden, körde ut på en plöjd åker och vurpade. Kräftorna i pappkartongen på packhållaren flög ur. Jag och min bror kröp i plogtiltorna och letade skaldjur med samma färg som jorden.

 

Än idag får jag en gång om året uppleva glädjen att lyfta välfyllda burar med – ja, numer handlar det om signalkräftor.

 


Jaga: En verksamhet som kräver intelligens, fantasi och tålamodigt engagemang

 

 

 

Väskan på bilden är en så kallad spårsäkringsväska tillverkad år 1958. Den är hämtad från museets samling av föremål från polismuseet i Eskilstuna. Väskan ingick i polisens utrustningsarsenal och innehållet användes för att säkra spår på brottsplatser. En viktig del av innehållet är en fingertrycksväska med instruktioner. Här finns svarta och ofärgade folier, svarta och vita glanspapper, fingertryckskort och pensel.

 

 Dåtidens kriminaltekniker hade säkring av unika fingeravtryck som främsta arbetsmetod. Men matchningen av avtryck mot brottsregistrens dito var tidskrävande i avsaknad av datorhjälp. Men med gemensamma krafter lyckades ofta åklagare, utredare och tekniker få en misstänkt person lagförd. Och inte var det teknikern som vanligtvis hjälteförklarades i medierna.

 

Under min uppväxt var jag mycket intresserad av nyhetsrapporteringen kring brottslig verksamhet. Det gällde t ex en småtjuv som ”Tumbatarzan” som ibland gäckade polisen på Södertörn. När denne man inte satt i fängelse var han föremål för en medial uppmärksamhet som var helt utan proportioner. Det tyckte jag naturligtvis inte då. Det här var superspännande verklighet i radionyheter och tidningar. Jag hade minst samma behållning av detta som den fiction som bjöds i ungdomsböcker om indianer och cowboys.

 

Nu för tiden har televisionen tagit upp tråden med populära program som ”Veckans brott” och ”Efterlyst”. En tanke bakom satsningen är sannolikt att den svenska polisen behöver hjälp på traven. Uppklarningsprocenten av olika typer av brottslig verksamhet är förfärande låg. Trots att nutidens kriminalteknik har fått tillgång till DNA-teknik och kraftfulla datorer. Och trots att antalet poliser nu är uppe i ca 20 000.

 

Den kände kriminologen, polisprofessorn och författaren Leif Gustaf Wilhelm Persson är en person som inte bara är en skarp kritiker av sakernas tillstånd. Det skulle behövas många GW inom svensk polis som med intelligens, fantasi och stort engagemang ägnade större tid åt brottsbekämpning än att grotta ner sig i internadministrativa märkligheter och organisatoriska förändringar. Som lekman kan man ju t ex tycka att fallet med de 69 försvunna korna i Stjärnhov är av den kalibern att Sörmlandspolisen borde kunna lösa mysteriet. Utan hjälp från GW.

 

 

 


Jaga: tiden

 

Så var det dax för min första bloggträff år 2013. Det första ordet som vi bestämde oss för var JAKT! Första tanken var, Jakt är inget för mig - men efter en kort stund så insåg jag att jakt kan vara så mycket... Jag fastnade för jakten av tid!

 

Många av oss jagar ju hela tiden för att hinna mer fler saker på kortare tid.... en ständig press som hela samhället  genomsyras av. Tänker på den tidspress som många anställda inom tex hemtjänsten har - de ska besöka "brukaren" och utföra vissa saker på en förutbestämd ofta kort tid... Ett schema som inte ger tillåtelse till några extra pratstunder eller något utöver det planerade. Många upplever en stor tidspress varje dag då de på sin arbetsplats stämplar in - exakt den tid de kommer, går eller har rast.... En ständig tanke på att tiden måste passas. Sen ska man hinna med "rätt" tåg för att hinna hämta sina barn på förskolan i "rätt" tid. Förseningar förstör lätt hela den "kedja" av krav som både andra och man själv kan ha på sig själv - en jakt på tid för att hinna i tid!!

 

Det vackra fickuret ifrån Flentzbergs samling, i museets föremålsarkiv, blev för mig lite av en symbol av tidsjakten. Fickuret är av silver med en urtavla av emalj, dekorerad med en mansfigur, kolonn mm. Så vackert!!Figurer i olika färger bla blått, guld, vitt och rött. Bakstycket är märkt FS - och tillhör med sannolikhet Flentzbergska samlingen.

 

Tid och jakten på tid har väckt många tankar och funderingar. 2002 utkom Bodil Jönsson med sin bok TIO TANKAR OM TID. 2010 kom  boken TIO ÅR SENARE. Hon tar upp, vrider och vänder på detta med tiden, stressen, nåbarheten och tekniken. Bodil delar in det hela i före och efter Google. Googla, chatta, messa, facebooka och twittra är något som vi i dagens samhälle ger mycket tid. Vi plottrar bort vår tid genom att ständigt vara tillgängliga. Frågan väcks ju hos oss alla emellanåt - vad är det vi jagar??? Bodil benämner vår tidsålder som PRENÄSSANSEN - alltså framtiden har krupit in i nuet och den tidsålder vi lever i just nu. Tidsluckan mellan nu och sen har försvunnit och vi vill idag ha allt genast.......  

 

Under tiden ska jag fortsätta att följa debatten om att vi beräknas bli så mycket äldre framöver...... Gårdagens 70 åring är som dagens 50-åring och nog undrar jag hur vi hanterat tiden under dessa år?

 


RSS 2.0