Utsmyckning: en ”bonnaros”

 

På ett konstverk från Sundborn har målaren Carl Larsson placerat en skål utsmyckad med påmålade ”bonnarosor”. Efter det fick han helt felaktigt äran av att ha skapat allmogemönstret, det som finns i så många olika varianter både i Sverige och på kontinenten. Men rosor i rött och blått med gröna blad emellan fanns före hans tid – i England redan 1815 och kanske ännu tidigare i Tyskland. Mönstertypen har gamla traditioner men ingen vet vem som sådde fröet till dessa underbara blommor.

 

  Gustavsbergs porslinsfabrik tillverkade en servis med just namnet Allmoge under åren 1905-41. Efter den kom en modernare, spinkigare variant. Det var Ranka, ritad av Stig Lindberg och i produktion till 1965.  Båda är fortfarande mycket omtyckta och ger nostalgiska minnen. Allmoge, som tagits fram till och från under senare år, finns nu åter i handeln.

 

  Formen som syns på bilden tillhör ingen av de här två serviserna, utan är ur Gustavsbergs Laga, som tycks ha slunkit igenom fabriken utan att ha satt några som helst spår. Inte ens fabrikens museum kan ge mig designer eller tillverkningsår! Men utsmyckningen verkar bekant!

 


Utsmyckning: snickarglädje och tårtpapper

 

När jag valde ett linfäste från museets samlingar för att skriva den här bloggen visste jag inte vad det var för pryl jag valt. Jag såg naturligtvis att det var ett vackert och fint utsmyckat föremål. Det är lärorikt att vara seniorbloggare. Linfästet eller linkäppen på bilden ovan är tillverkat av björk och målat i rött, gult, grönt, vitt och grått. Överst finns en krona i rött och därunder ett mönster i relief med hjärta och trianglar osv. Större delen av linfästet, som är 395 mm långt, består av en spiral med fyra tenar.

 

Vad är då ett linfäste? Jo, den lär ha använts att linda upp lintråden på i samband med spinning av lin. Lindockan ska vara upplindad flortunt på linfästet. Det kallas även för rockhuvud eftersom det skulle monteras på en spinnrock.  

 

Jag tror att det här är en fästmansgåva. Jag kan se den unge mannen sitta i snickarboden och tälja och måla på linfästet och tänka på sin tillkommande. Det finaste som man kan tänka sig ville han naturligtvis ge åt sin blivande hustru.

 

Mitt föräldrahem, Sandbäcken, var från början ett soldattorp. Det finns en fin bild på min mor när hon som nygift sitter på verandan till detta torp. När far min byggde om huset 1932 togs verandan bort och ersattes med en trist gjuten betongtrappa. Någon gång på 1970-talet kom jag på idén att försöka bygga en veranda på huset. Jag tog modell från Österlund, det hus vi nu bebor. Den verandan var utsmyckad med vad man kallar ”snickarglädje” med spjälor nertill och kryss ovanför. Under takfoten fanns en utsirad bräda som min fru kallar för ”tårtpapper”. Det hela målades vitt och blev ganska lyckat.

 

Sedan har jag byggt tre verandor till i samma stil; en till vid Sandbäcken och två här vid Österlund. Men jag vill varna för att ha för många verandor av det här slaget. De fordrar mycket underhåll!!!

 


Utsmyckning: gamla skåp

 

Tänk att gamla skåp kan vara så vackra och så praktiska! I Sörmlands museums förråd finns ett vackert gammalt furu skåp, det är målat och den bruna färgen är lite avskavd. Inte så högt, bara 1 meter men nästan 1,5 meter brett. Två vackra dörrar som är indelade i två fält vardera, med moln som dekoration. Skåpet är tillverkat 1779 och främsta köpte in det redan 1927, förmedlare var H Svensson ifrån Jönåker.

 

1700-talet anses vara Svenska möbelskapandes främsta epok. Finsnickeriet hade då förvandlats till en skön konst och tidens mästare kom att bli viktiga förebilder för det tidiga 1900-talets möbelformgivare, inte minst Carl Bergsten och Carl Malmsten.

 

I mitt hem har jag två stora ekskåp, vackra tunga skåp, som alltid funnits i mitt liv! Det ena skåpet har en liten spegel i den övre delen av skåpet. Det andra skåpet har en dörr som är täckt av ett fasett slipat glas. Framför den spegeln har jag stått gånger, skåpet var min mormors och hon sydde ofta mina kläder, då ingick det att prova kläderna framför spegeln! 

 

Idag provar jag inga kläder framför spegeln längre, men vi använder och njuter av att titta på det och minnas det som en gång var....

 

Våra gamla klädskåp ger oss sån glädje,  våra modern garderober kan inte alls förmedla samma känsla, men visst är det bra för förvaring!

 


Utsmyckning: vackert i köket

 

Vanliga fina kryddor som peppar, kanel, ingefära och kardemumma ska förstås förvaras på ett snyggt sätt. Åtskilliga formgivare liksom hemmafixande amatörer har i alla tider dekorerat kryddburkar och placerat dessa på framträdande plats i köken. I museets samlingar finns flera exempel, varav dessa återanvända burkar av bleckplåt från 1900-talets början tillhör de trevligaste. De är ursprungligen rödmålade med guldram på framsidan (och en numera övermålad innehållsbeskrivning). Litet kitschigt förstås, men också litet charmigt.

 

   Raka motsatsen lanserade Konsum (Coop) i slutet på 1970-talet med sitt lågprissortiment Blåvitt.  Förpackningen var helt vit försedd med ett blått fält där namnet stod med vit stil.  Det kunde vara TANDKÄRM, KAVIAR, KAFFE eller SOCKER. En i och för sig tilltalande idé, som protest mot tilltagande kommersialism. Men inte särskilt kul för de många som vill ha vackra saker omkring sig, även i köksregionen. Parodier dök också snabbt upp, t ex en blåvit SLIPS eller en dito TAVLA.

 

   Ica har för övrigt på senare år kommit med en liknande produktserie för sina Basvaror.  Färgen på den vita förpackningen är här röd. Med tanke på de båda affärskedjornas ideologiska framtoning kanske färgvalet borde ha varit det omvända mellan dem.  

                             


Utsmyckning: konstföremål av älg

 
 

Det blev aldrig av att ge min tillkommande den present jag tänkt att själv tillverka, trots tillgång till smyckesdetaljer i form av olika djurdelar. Sådana prydnader har förekommit under lång tid i många kulturer. Nu var det upp till mig att skapa något – ett halsband med älgtänder! Jag hade dragit tusentals tänder ur älgkäkar, så råvaran var säkrad. Men kanske hade ett halsband likt sådant som djungelfolk och indianer burit ändå inte kommit att uppskattas. Hon var ju ingen squaw.

 

I själva verket har vi människor utnyttjat material från djur till de mest skiftande saker, både som konstförmål och praktiska ting. Till exempel är pälsar ett värmande klädesplagg samtidigt som det kan vara förskönande.

 

Föremålet på bilden är utsnidat som prydnadsföremål men har samtidigt ett praktiskt syfte. Det är ett älgben med klöv (älgens fot) monterat på ett trästycke och upptill har en trattformad sak stuckits ner i benet. Den uppges ha varit använd som ett käppställ – en synnerligen egenartad konstruktion för ändamålet. Behövdes inte käppstället kunde den användas som en vas med exempelvis torkade växter som dekoration. Älgfoten tillhör samlingen Trolle-Löwen.

 


Bordskick: kan gå till överdrift

 

Den här fina träasken är avsedd för förvaring av tandpetare. Beskrivningen är kortfattad: ”Ask av furu med tandpetare. Stängs med skjutlock.”

 

Först kan konstateras att jag inte kommer från en uppväxtmiljö där bordskicket var satt i högsätet. Nog fick jag lära mig en del om hur man borde bete sig vid matbordet, hanterandet av kniv och gaffel, undvikande av rapande och andra opassande ljudligheter vid bordet och att maten ibland var underdimensionerad och skulle fördelas rättvist. Men att vänta med att börja äta till värdinnans startsignal och att skåla till höger och vänster ingick inte i hemmets grundkurs. Diskret tandpetning fick jag inte heller lära mig.

 

Som vuxen har jag ibland hamnat i sällskap där skålandet tillämpats in absurdum. Eftersom jag inte varit särskilt förtrogen med regelverket har skålandet ibland irriterat mig riktigt präktigt. Vän av ordning tycker säkert att jag borde lärt mig detta till synes enkla regelverk. Men icke!  Jag har satt en ära i att undvika kunskap på området då jag tycker att företeelsen är en kvarleva från ståndssamhällets dagar. Överklassmanér, kort och gott!

 

Vid ett tillfälle hade jag hamnat på ett konferenshotell i Mariehamn på Åland. Jag ingick i en valberedning, som under fyra dagar skulle vaska fram kandidater till olika förtroendeuppdrag i en förbundsstyrelse. Jag var en av de yngre i en seriös församling vars självbild andades överskattning av den egna betydelsen. Vid de många delikata måltiderna utmärkte sig en medelålders ”dame” från Tingsrätten i Göteborg. Hon orerade flitigt kring vikten av bordskick och anknytande umgängesregler. En del av hennes föreläsningar var riktigt intressanta men det blev bara för mycket av det goda. Så tyckte också en kamrat, som representerade universitetet i nyss nämnda stad. Vid den avslutande middagen, efter visst alkoholintag, vände han sig till ”fina damen” med kommentaren

 

- Om vi hade följt alla dina förnumstiga påpekanden denna vecka hade hela gänget  svultit ihjäl.

 


Bordsskick: jag såg aldrig mamma sitta och äta

 

Så här skrev min mor, Edith, år 1997 i Södermanlands museums skrift LIV – en historiebok om vardagen, livet och 1900-talet på sidan 11: Karlarna skulle jämt äta före oss kvinnliga, jag såg aldrig mamma sitta och äta tillsammans med pappa. Det var förresten bra för det luktade ladugård av vår dräng Johan, ohygglig. Edith, född 1905. Min tio år äldre bror har berättat att han aldrig såg mormor vid matbordet. Hon gick alltid omkring i köket under måltiden och såg till att inget fattades på bordet.

 

När jag hade gått ut sjunde klass i Folkskolan fick jag gå i fortsättningsskola några veckor på hösten 1950. Det var skolkök och vi fick lära oss laga mat på gammaldags vis. Vi lagade kålsoppa och stoppade korv, vi studerade näringslära och lärde oss att duka ett bord fint. De färdigheterna har jag fortfarande kvar. När jag dukar ett bord är jag fortfarande noga med att lägga knivar och gafflar rätt och att ställa glasen i god ordning. 

 

Till tema Bordsskick valde jag en laggad drickesstånka av grönmålad ek med skulpterat lock och hjärtformer vid pip och handtag. Givare är H Svensson, Jönåker. Jag äger faktiskt en nästan likadan stånka som står på ett skåp i farstun. Den är också laggad och försedd med fjorton band. Den har funnits i familjens ägo sedan jag var liten men den har aldrig använts vad jag kan minnas.

 

 


Bordsskick: Servettring och servetter

 

Bordsskick, för mig är det viktigt, något jag fick med mig hemifrån! Inte så att det var stelt och noga med allt utan att vi satt still på våra platser, pratade inte med mat i munnen och lite allmänt hyfs. Ibland när vi hade gäster åkte servettringarna fram ur skåpet med fin-porslin. Då fick vi barn hjälpa till att duka och sätts fram smöret som var snyggt upplagt på ett fat.

 

Servettringen som finns i museets förråd är gjord av mässing, så snygg. Det står ingraverat Emila på den. Servettringen är en gåva ifrån Wilhelm Bryde, Stockholm. Servettring började medelklassen att använda på 1800-talet. Man använde samma servett flera gånger. Bönder och arbetare använde inte alls någon servett!

 

Under medeltiden använde romarna seden att torka av händerna innan måltiden på ett handkläde, under själva måltiden använde man den nedersta delen av duken för att torka sig!

 

I våra skåp här hemma finns det ganska många servetter och servettringar - tror det är dags att ta fram dem igen och kunna njuta av både sköna linneservetter och vackra servettringar i olika former och material. Det är ju ett lätt sätt att sätta lite fest på vardagen!

 


Bordsskick: Kan du kniv och gaffel-språket?

 

Numera är det inte så petnoga med etiketten runt måltiden, men en viss ordning kan underlätta för värdar, värdinnor och eventuell serveringspersonal. Det internationella besticksreglerna behövs ibland. Den som avslutat sin middag ska lägga ihop sin kniv och gaffel med skaften åt höger och placera dem i urtavlans läge tjugo över fyra. Det är ett tecken som visar att man ätit klart, också om en del mat är kvar. Bestick brett isär betyder att du fortfarande vill tugga på och kanske till och med önskar påfyllning. Även om du faktiskt är mätt och belåten så törs ingen duka av!

 

  Kniven och gafflarna på bilden är av 1700-talstyp, men om de deltagit i några etikettstyngda middagar är okänt.

 

  Att plocka av från kalasbordet kan också vara förknippat med en del förbud, även om många nu blivit omoderna. En väninna berättade om hur stämningen vid ett avslutat kaffekalas förstördes då en gäst travade ihop koppar, fat och tårtassietter till en hög vid bordsänden. Han blev utskälld av sin hustru och anklagad för etikettsbrott! Det här var flera år sedan men så här skriver Magdalena Ribbing i Nya stora etikettboken: Borttagna tallrikar ska aldrig staplas på varandra så att gästerna ser det …eller rensas inom synhåll för gästerna utan hellre tas ut två i taget…

 

  Ingen ska behöva se någon matgegga!

 


Bordsskick: Vad som är fint skick beror på var man är

 

 

Redan när man dukar bordet så är skicket olika i olika länder. Hos oss ligger gaffeln med spetsarna uppåt och skeden med skålen. På en restaurang i Frankrike ligger ofta gaffeln med spetsarna neråt och skeden är också vänd. En anledning till att vi har vår gaffel med spetsarna uppåt är att vi inte vill förstöra linneduken. Fransmännen tycker att våra gafflar ser hotfulla ut, nästan som vapen. Om bordsskicket när man äter finns det mycket att skriva om. Yankees sätt att skära av en munsbit av maten, sedan lägga ner kniven, flytta gaffeln från vänster till höger och äta upp maten, flytta gaffeln från höger till vänster hand. Orsaken till detta skall vara att man inte skall sitta och vifta med ett vapen, kniven, vid matbordet. Om vi sen lämnar kniv- och gaffelkulturen gäller andra regler. Ta aldrig mat med vänster hand om du är i ett land där man äter med fingrarna. Att sörpla är ofint hemma men i Japan är det OK om man äter soppa med pinnar. Att ta i mat eller tillbehör till maten med fingrarna hos oss är ofint. Men nu kan man ta lite flingsalt med fingrarna utan att bli uttittad.

 

Saltkaret på bilden av finaste Kolmårdsmarmor. Det är som gjort för att ha flingsaltet i. Det är svårt att stjälpa omkull ett sådant saltkar.

 

Ät, drick och var glad åt att vissa saker som föreslagits av en romersk kejsare som helt OK för honom inte blivit accepterade som fint bordsskick.


Bordskick: ett ord med dubbel innebörd

 

Ordet ”bordsskick” kan väl med litet fantasi också tänkas ha innebörden att beskriva i vilket skick det aktuella bordet befinner sig. Åtskilliga utläggningar av Karl Knutsson i Antikrundan tar just fasta på möbelns konstruktion och rent fysiska status. Avlutning och andra ingrepp för att ”förbättra” utseendet får genomgående rött kort av honom. Däremot kan han nästan falla i trance över ett av tidens tand slitet matbord som någon känd stockholmsk snickare tillverkat i slutet av 1700-talet. Ovanstående slagbord från Café Bygdegården skulle nog knappast få godkänt, eftersom det enligt beskrivningen har ”sekundär målning i ljust grått”.

 

   Om sättet att uppföra sig vid matbord, alltså ”bordsskick” i dess andra betydelse, har mycket skrivits genom åren. Själv har jag indirekt bidragit till den ymniga floden av välmenande råd genom att engagera den på sin tid mycket kända journalisten Kid Severin i en bok med titeln ”På rätt sätt”. Året var 1965 och här är två smakprov:

 

   ”Man talar inte med mat i mun, dricker inte ´på tuggan´, tuggar med sluten mun. Man smackar och sörplar inte”.

 

   ”Vi äter på engelskt sätt. I USA skär man först isär mate, lägger kniven på tallriken, flyttar gaffeln över till höger han och äter med den. I Sverige gör man bara så åt små barn som inte kan skära själva.”

 

  Några år senare var det 1968 och då blev böcker av det här slaget helt ute. Men numera vimlar det åter av goda (?) råd, inte minst på nätet.

 


Nyliberal vänskap – grumliga tankar som lättat ankar

 

Förpackningen på bilden innehåller fyra plåster. Det var Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) som utdelade dessa år 2000. I en vänskapligt sinnad propå till det svenska folket ville de oppositionella centerungdomarna uppmärksamma olika samhällsproblem. Och bidra till att kurera dessa med hjälp av symboliska plåster. I sak var väl tanken ganska god. Med tanke på dåtidens frekventa och ofta slentrianmässigt beslutade sjukpensioneringar. Och ett arbetsliv som alltför många upplevde som inte helt meningsfullt. Som reklammaterial var dock inte plåstren helt innovativa.

 

Hur är det då ställt med vårt sjuka samhälle i nådens år 2013? En rad variabler såsom hög arbetslöshet, långvarigt beroende av försörjningsstöd och yngre kvinnors psykiska ohälsa tyder inte på att samhället tillfrisknat. Och det uppskruvade arbetstempot, eftersatt arbetsmiljöarbete, märkliga administrativa och organisatoriska lösningar är olika delar av arbetslivets sjukdomsbild. ”Diagnos galna jobbsjukan”, som en krönikör lite drastiskt formulerade problemet.

 

CUF fortsätter att gå på i ullstrumporna. Deras senaste nyliberala ”vänskapsgest” syftar till att legalisera bruket av cannabis genom försäljning och beskattning under kontrollerade former. Genom att jämställa cannabis med alkohol vill man frigöra polisresurser för bekämpning av den organiserade narkotikabrottsligheten. Det här är ett riktigt nackskott på vår restriktiva narkotikapolitik Från den svenska forskningsfronten finns rapporter om att cannabisnumera är en högkoncentrerad drog och därmed snabbt beroendeframkallande.

 

Nyligen framfördes följande sammanfattande budskap vid ett seminarium arrangerat av Socialdepartementet och Uppsala universitet:

 

-          Vill du bli dum i huvet ska du använda cannabis!

 

Såväl vetenskap som beprövad erfarenhet, forskare och expertis talar mot en legalisering av cannabis. Jag förstår inte hur CUFs majoritet tänker och är djupt oroad över deras flummiga tankegods. Dessa fundamentalister är inte mina vänner!

 


Vänskap: Vad är innebörden?

 

Vad är innebörden av begreppet vänskap?  Definitionen skiljer sig säkert mellan människor inte minst beroende situation och sammanhang. Det finns ju så många olika vänskapsförhållanden, flyktiga, långvariga, ytliga, djupa, trogna, livslånga mm. Också en hund kan kännas som en god vän. Motsatsen är fiendskap, inte heller den är entydig. Och vanligast är läget mitt emellan, detta att inte alls ha något förhållande till människor i sin omgivning.

 

Jag såg en rolig episod på tv för lite tid sedan. Turister besökte Stonehenge i England. De tillhörde inte något speciellt sällskap utan var bara besökare som trängdes, lyssnade till information via hörlurar samtidigt som de vandrade och oupphörligen stötte mot varandra till synes helt oavsiktligt. Ingen vänskapsrelation förelåg men man såg heller ingen antydan till aggression eller osämja. De var främlingar för varandra men visade förståelse och fördragsamhet.

 

En sorts kollektiv vänskap uppstår väl när ett vänortsförhållande proklameras inom idrotten. Fotbollslag spelar ju ibland vänskapsmatcher. Men gäller det elitserie eller ett mästerskap är det långt ifrån alltid som spelarna uppvisar sämja – inte ens på Friends Arena.  Förresten är inte alla i publiken särskilt sympatiska heller. Ta till exempel AIK Boys, Sveriges största huliganfirma. Relationen till motståndarlagens supportrar är väl närmast fientlig. 

 

Vänskap tänker man sig ofta i nära kamratliga relationer. Bloggvännen Margareta granskar mina inlägg och ser till att texterna håller ihop så att de blir mer lättlästa. Flickorna Linnea och Elin Dahl, som föreslagit detta tema, uppmärksammade mitt bryderi med att finna ett lämpligt föremål för ämnet. De hjälpte till och föreslog skolplanschen på bilden och det kändes också som en vänskaplig handling. Motivet är en familjebild från Vikingatid och föreställer män som kommer hem från jakt och möts av en kvinna med barn i famnen. Det utstrålar kärlek och tillgivenhet vänner emellan – idylliskt! Förklaringen till varför en uggla placerats mitt i bilden kan man ju grunna vidare på.

 


Vänskap: Möjligheternas växel

 

På 1940-talet kunde telefonväxeln (av ”propptyp”) på ett medelstort företag se ut så här: Ett skåp med svarta, vita och röda knappar, en vev samt en telefonlur. Likt spindeln i nätet satt den växelansvariga telefonisten och kopplade in- och utgående samtal manuellt. Just den här växeln har tillhört Kabi-Fermenta i Strängnäs och man kan anta att flertalet samtal handlade om kommersiella ting.  I den mån privata ärenden avhandlades, gällde det att vara medveten om att även telefonisten kunde avlyssna dessa.

 

   En växel av den här typen kan också ses som begriplig symbol för möjligheten att knyta kontakter och därmed odla vänskap. Hur detta går till rent fysiskt med dagens digitala, smarta mobiltelefoner är svårare att förstå. Men sannolikt har teknikutvecklingen, när avancerade telefoner ingår i varje medborgares standardutrustning, haft en positiv inverkan på åtminstone möjligheterna. Hur vi sedan utnyttjar dessa är en samvetsfråga. Läsning av Stig ”Slas” Claessons roman ”Om vänskap funnes” rekommenderas.

 


Vänskap: med en gris

 

 

En av världens mest berömda grisar är Nasse, Nalle Puhs kamrat som oftast är rädd och orolig men har ett stort, stort hjärta. Han föddes när den engelske dramatikern A.A. Milne (1882-1956) började skriva sagor om sonen Christopher Robins alla tygdjur. Första boken om figurerna i Sjumilaskogen kom 1926 och den såldes i över 20 miljoner ex! Nasse blev en riktig gullegris.

 

  Leksaken på bilden, från 1930, är också av tyg, rosa syntettrikå stoppad med vadd, men solkig och sliten, ja nästan sönderälskad, inte minst av Kerstin Lindh från Oxelösund som skänkt den till museets föremålsarkiv. Hennes Nasse får nu sova och snarka som en riktig gris!  

 

   Brita af Geijerstam (1902-2003) stod för den svenska översättningen av AA Milnes böcker om Nalle Puh och hans vänner. I en radiointervju för massor av år sedan berättade hon om hur det bland hennes arbetskamrater, släkt och vänner ofta fanns en tvåbent, dyster I-or, en impulsiv Tiger, en ledartyp som Kanin eller en Uggla som alltid visste bäst.     

 

  Har du tänkt likadant? Din egen bästa kompis kan vara en ängslig och lojal liten Nasse? Och vem är du själv?

 


Vänskap: "Fem Fiskare"

 

Temat som bestämdes var Vänskap. Till detta valde jag ett dricksglas från samlingen Eskilstunahemmet med dekor av röda hjärtan och gula fyrkanter – ett riktigt vänskapsglas. Det är skänkt av Roger Aldestrand från Ytterhogdal.

 

Temat Vänskap är ju mycket omfattande men jag tänkte inskränka mig till att berätta om gänget ”Fem Fiskare”. Vi är fem något till åren komna herrar som haft kontakt under många år i samband med våra arbeten. Så vi känner varandra utan och innan. Vi är Lasse, Ingemar, Uffe, Lennart och så jag. Det där med ”Fem Fiskare” tog sin början år 1996. Lennart inbjöd ett gäng fiskeintresserade herrar till sin förtjusande villa vid Bråvikens strand där vi stortrivdes. Vi har träffats och fiskat i olika sammanhang och på olika platser ett trettiotal gånger då vi haft flera övernattningar. Och mycket båtåkande har det blivit i Lennarts och Lasses snabbgående aluminiumbåtar. Oftast har vi gästat Stendörrens naturreservat vid Studsvik.

 

I april 1999 reste vi med en väldigt fin stationsvagn till Görvelsjön varifrån vi med snöskoter skulle åka en mil över ett fjällmassiv till sjön Hävlingen med en liten stugby vid stranden. Vid framkomsten till Grövelsjön var det snöstorm över fjället och Uffe blev grå i ansiktet av besvikelse över att inte kunna komma fram till Hävlingen samma dag. Skoteruthyraren kom och förbjöd oss tursamt nog att fara ut på fjället för annars hade nog Uffe provat. Dagen efter var det fint väder och vi gav oss iväg efter att ha lastat den stora kälen efter skotern. Tre man for tidigt iväg på skidor och Lasse och jag tog skotern. Jag körde och vid några tillfällen var nog olyckan nära. Vid ett tillfälle gled jag alltför nära en bäckravin men med full gas lyckades vi komma upp på skoterleden igen.   

 

Vi bodde fint i en liten stuga där vid sjön Hävlingens strand. Fisket gick inte så bra, totalt fick vi dock upp åtta fina rödingar på fem arbetsamma dagar och de smakade underbart. Men vi mådde ändå mycket bra i vår gemenskap med mat och dryck, kortspel och gott kamratskap. Vi bastade två gånger och badade i en isvak strax intill bastun. Det var härligt!

 

Under alla 16 år med trettiotalet sammankomster har jag vad jag kan minnas inte hört ett enda hårt ord yttras i vår gemenskap - fast första kvällen i Grövelsjön då var det nog nära. ”Fem Fiskare” känns som ett fint exempel på god vänskap.

 


Vänskap: Inte bara sympati och empati

 

Vad vänskap är har filosofer funderat över ända sedan den gamle greken Aristoteles gjorde det för länge sedan. Från att på hans tid ha omfattat släkt, familj och förhållandet till medborgarna i den egna staden och staten blev vänskap med tiden något annat. Efter tusen år eller så hade det förändrats så att det istället var en vänskapskult där man gav sina vänner goda råd och förtroligheter. Nu är vänskap mer ett kamratförhållande. Ordet vänskap har inte samma betydelse i andra delar av världen. I Ryssland tilltalar man en vän med bara förnamnet övriga som man kan vara hur bekanta med som helst skall tilltalas med både förnamn och efternamn. Vänner gör saker för varandra utan att vänta sig någon återbetalning.

 

Vänskap är att önska det bästa för andra, att vara fullständigt ärlig, visa förtroende och att känna sympati och empati för sina vänner.

 

Men vad har nu den gamla turnyrklänningen att göra med vänskap att göra. Det var två äldre damer ur helt olika samhällsklasser som på sin ålder blev goda vänner och visade upp en vänskap som jag tror var fullständigt ärlig. Den ena var en pensionerad lärarinna, den andra var min mormor. Mormor, med ett litet torpställe, änka som fött nio barn. Fröken Olsson hade som lärarinna nästan varit förbjuden att gifta sig. Fröken Olsson bar nog inte en klänning som den på kortet men något liknande, alltid lång så den gick ner till fötterna. De här två kvinnor var och är två av mina favoritkvinnor. Den en var min mormor, den andra lärde mig att läsa. Det var två kvinnor som blev vänner på gamla dar.

 


Tråkigt: bör hållas kort!

 

 

Vid ett av seniorbloggarnas möten var jag frånvarande p g a uppladdning inför VM-kval i fotboll på Friends Arena. Jag visste ju inte i förväg att Irland och Sverige skulle bjuda på en superseg, mållös tillställning. Till råga på eländet ledde min mötesfrånvaro till ämnesvalet ”Tråkigt” med ett antal blyertspennor som pådyvlade, anknytande föremål.

                                                                

Nu gäller det alltså att så snabbt som möjligt klara av uppgiften. Bildens blyertspennor med skyddande metallhylsor kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs. På detta läkemedelsföretag vässade administrationen pennorna i båda ändar (om man får tro beskrivningen).

 

Min egen minnesbild av blyertspennor med metallhylsa är diffus. Vad jag kommer ihåg från skoltiden är dock att vässning av pennor gjordes i en grönmålad apparat. Det var en populär tidsfördrivande åtgärd att resa sig från sin bänk och hasa iväg till pennvässaren. En bland flera lämpliga avledande manövrar för bekämpande av vardagstristessen.

 

Apropå Fermenta finns många tråkigheter att förtälja. Under 80-talet hade en falsk doktor lyckats få upp penicillinkokeriets aktier till rekordnivå. När bubblan brast fanns många förlorare. I skaran ingick bl a de anställda som på kort tid förlorade sin status som aktie- och optionsmiljonärer. Refaat dömdes till fängelse för bedrägeri. Strängnäsbornas luft och vatten belastades hårt av företagets framfart. Energiska åklagare lyckades dock se till så att hela styrelsen fick böter i Eskilstuna tingsrätt för mångårig miljöbrottslig verksamhet.

 

Turerna kring Fermenta var i sanning en jättetråkig historia!

 


Tråkigt: skrivmetod och anonyma brev

 

Hur kan det komma sig att dagens unga blixtsnabbt skriver texter på datorns/mobiltelefonens/ipadens tangentbord utan att ha gått en ”skrivmaskinskurs”? Vi som växte upp med en mekanisk grön Halda som redskap började visserligen med pekfingervalsen. Några, t ex sportjournalister och poliskonstaplar, kom aldrig längre. Men den som ville få upp skrivhastigheten tvingades att lära sig den s k tuchmetoden, då alla fingrar skulle användas. I pedagogiken ingick att en skärm sattes över tangentbordet, så att man inte skulle titta på tangenterna och ”fuska”. Det var verkligen en tråkig historia.

 

  Huruvida Dick Helander  (för övrigt född i Nyköping 1896) lärt sig tuchmetoden inför biskopsvalet i Strängnäs stift 1952 är obekant. Känt är däremot att en mängd (uppemot 600) anonyma smädebrev då kom till prästerna i stiftet, att en del av dessa skrivits på en Halda som disponerats av Helander och att denne mot sitt nekande ansågs stå bakom breven.  Han dömdes 1953 till avsättning från biskopstjänsten.

 

  Helander-målet var ett av landets mest omtalade under 1900-talet. Tio år efter domen beviljades han resning, men Högsta domstolen fann honom fortfarande skyldig. Och fortfarande väcker fallet intresse. 2002 utfördes på Rudbeckslaboratoriet i Uppsala en DNA-analys på kuvertklistret på de anonyma breven. Det visade sig att Helander åtminstone inte själv slickat igen dem. Hursomhelst, en verkligt tråkig historia.

 


Tråkigt: med en trasig potta

 

 

Pottan från 1872 är i bitar och delvis ihoplimmad. Vissa stycken finns inte kvar. Säkert var det någon som saknade kärlet, någon som nu fick leta upp en avskild buske och förhoppningsvis tänkte på lycka och frihet. För det är det att kunna sitta/stå ute i frisk ren luft, dold för nyfikna och utan risk för bomber eller vulkaner, farliga djur eller folk med kulspruta. Ser man det så är en trasig potta inget att deppa för – tvärtom.

 

  Tråkigt var det förstås att kärlet gick i kras. Det hade tillverkats med omsorg och skicklighet på Sofielunds krukmakeri. Om det familjeföretaget kan du läsa i Britt-Mari Waijnstads inlägg från den 21 april 2013 under temat Kruka.

 

  Pottan här var alltså gjord i lera. Vore den av tenn hade den troligtvis varit hel ännu i dag. Kärl av sådant material användes till och med som vapen under gatustrider i Paris på 1600-talet, i ”nattkärlens krig”.

 

  På 1700-talet fanns små avlånga tennpottor avsedda för resor eller andra nödvändiga tillfällen. Varianten i vår tid kallas Pipinette. Det är en liten oval plastpotta som kan tas med i bilen, på utflykten eller ställas vid sängen. Carola Nilsteins produkt har nått världsrykte bland både män och kvinnor. En liten kudde kan samla upp vätskan och gör kärlet ”rinnsäkert” även utan tömning.

 

 


Tråkigt: Dammsugning

 

Första dammsugaren i eget boende var en Volta, av samma fabrikat som den här på bilden. När man väl fått sin efterlängtade lägenhet så var städutrustning – förutom husgeråd - bland de första materielinköpen som gjordes. Som synes är dammsugaren på bilden cylinderformad och tillverkad 1953 medan vår modell, säkert framtagen tio år senare, var lite mer fyrkantig. Men slangen med bajonettfattning såg likadan ut och själva apparaten drogs också på glidskenor. Museets dammsugare har ägts av Alli Andersson, Bjurkärr och har förvärvats från Barva församling i Eskilstuna.

 

Nu var det ju bara det att man också skulle använda städgrunkan. Och det kom inte att bli min favoritsysselsättning! Men Städa behövs ibland och jag plockar fram dammsugaren utan knot när smulor syns på golvet. Med rutinlagd dammsugning är det mer komplicerat. Om behov inte kan ses men tiden för programmerad städning är inne och likväl måste ske – då är det inte så roligt! Man vill gärna se någon skillnad - före och efter. Bra är att dammsuga när solstrålar lyser upp rummen för då kan man i bästa fall se eventuellt damm.

 

Demonstrationen i affären vid första köpet gjordes av butikspersonal som med rak rygg förde röret med munstycke över öppen yta. Otroligt enkelt! Verkligheten hemma i lägenheten var annorlunda. Det blev krypande på knän för att komma åt under sängar och soffa och därtill kom alla piruetter som krävdes kring möblemang och annat. Jag har viss förståelse för moderna stylare som ordnar boendet med minimalt möblemang. Då fungerar kanske en självgående dammsugare, om man inte har sladdar liggande på golvet, fransade mattor, gardiner som når ner till golvet, skor med snören som hänger ner eller för låga möbler som den inte kommer under. Eller i värsta fall ett husdjur som tappar tålamodet och försöker omintetgöra apparaten.

 

Idag sysselsätter sig väl inte alla med detta tråkiga utan överlåter det åt andra. Det finns ju städfirmor att anlita och dessutom kan Rut-avdraget utnyttjas. Kanske ger man sig istället tid att inta ett bekvämt läge med en god bok. Det är ungefär en halv miljon människor som gör avdraget och skatteverket betalade förra året ut 2,2 miljarder kronor i skattereduktion.

 


Tråkigt: AKTA!!!

 

Så här skrev jag 1997 i Södermanlands museums skrift LIV – En historiebok om vardagen, livet och 1900-talet på sidan 16: ”Att slå ikring var ett styvt arbete. Alla diken, ända ner i botten, skulle slås liksom alla gräsbevuxna ytor inom rimligt avstånd från åkern. Gräset skulle sedan räfsas ut på åkern så att släpräfsan kom åt det. Det var en pina att räfsa ikring, svettigt och tråkigt” (Sture, född 1936). Även min mor Edith, född 1905, skrev i denna skrift om sina barndomsminnen.

 

Det föremål jag valde i museets samlingar var en räfsa – en fästmöhärv. Den är mycket vacker och tillverkad av Eric Ersson, Ödesby, till Catarina Maria Nilsdotter, Svärta. Den är rikt snidad och målad i mörkblått, rött och grönt samt märkt C M N D.

 

Temat tråkigt påminde mig om en rysligt tråkig händelse i min ungdom. Det var i maj 1951 och mina föräldrar hade bestämt sig för att flytta från landet. Det var många som gjorde det då. De hade köpt en villa i Enebyberg norr om Stockholm och flyttningen var bestämd till augusti 1953. För att ha en tillflyktsort i hemtrakten blev det bestämt att en sommarstuga skulle byggas vid vår lilla sjö, Hacksjön. På tomten där stugan skulle byggas fanns en massa stora tallar som måste bort. Nu var det så att jag hade fått en liten taxvalp från byn som hette Kix.  När far min och jag gick till sjön en förmiddag för att avverka tallar där så följde Kix med. Han var knappt året gammal. Pappa och jag jobbade på, högg fällspån och sågade med en stor stocksåg. Just när trädet började falla fick jag se Kix som befann sig precis där tallkronan skulle komma. Jag hade visserligen lärt honom att han skulle flytta på sig när jag ropade AKTA!!!  Jag skrek så mycket jag orkade men hunden hoppade åt fel håll så tallkronan föll rakt över honom. Pappa och jag sprang fram och såg att hunden hade fått svåra skador i korsryggen så pappa fick ta en yxa och avliva hunden. Det var förfärligt tråkigt! Vi grävde ner den i en sluttning ned mot en åker kallad Skräddartäppan. Den middagstimmen grät jag hela tiden. Men värst var väl att räven på natten sedan kom och grävde upp valpen och släpade bort den.

 Som tröst fick jag en annan taxvalp från Stockholm som kallades Sussan men det är en annan historia.

 


Tråkigt: November, storm, regn och ingen regnrock

 

 

Finns det något tråkigare än det uppräknade. Det finns sorgliga saker men de är bara sorgliga och det finns alltid en ände på det sorgliga. November tycks sakna ände, hela månaden är grå, riktigt kommunalgrå. Hade det inte funnits någon Mårtensafton och en kommande Lucia och jul hade det inte funnits ens en tillstymmelse till hopp. Dumt nog dyker det upp en och annan dag då himlen är klar, luften sval utan att vara isande och då är november inte fullt så eländig. En storm eller ett rejält regn kan vara uppfriskande om det är under sommaren. Den som säger att det inte finns dåligt väder skulle vara nödd och tvungen att byta ett punkterat hjul på bilen när novemberregnet öser ner och man bara har en kavaj på överkroppen. Det är uppfriskande kan jag lova. Har man en regnrock som den på kortet då är man rätt klädd, men det skulle ju bli något regn idag.

 

Nog med tråkig månad och väderleksmässiga tråkigheter. Som pensionär kan man ju hålla sig hemma om inte frun motar ut gnällspiken som hon är gift med. Regnrocken på bilden är inte en regnrock utan en regnkappa. Den ser ut att vara helt OK trots att den är mer än 50 år gammal. Synd att huvan inte visas den hade varit värd ett eget kapitel.

 


Snilleblixt: är sällsynta

 

Den illustration som jag fått till ämnet ”Snilleblixt” är en Appledator. I det fallet är datorn inte snilleblixten utan sättet som man kunde starta programmen på. På en ”riktig PC” var man på den ”gamla goda tiden” tvungen att skriva långa och krångliga instruktioner. På Mac:en klickade man på en Ikon med musen, och så var det klart. Trots motstånd från Big Blue och andra tillverkare så har alla PC idag Mus och Ikoner.

 

En snilleblixt får inte förväxlas med en aha-upplevelse. De flesta aha är bara en bekräftelse på andras snilleblixtar. En lidnersk knäpp är inte en snilleblixt. När gossen Lidner vaknade en morgon knäppte det till i huvudet på honom. Efter knäppen hade den tidigare dumskallen blivit en intellektuell bjässe. Men det var inte en snilleblixt, det var bara en knäpp som ingen annan hörde. En gång har jag blivit beskylld för att ha fått en snilleblixt. I så fall var det den långsammaste blixt som funnits. Tankarna hade funnits i huvudet länge och inte blixtrade det när tankarna blivit ordnade.

 

Jag skulle vilja veta, finns det något som är ett resultat av en snilleblixt utan föregående tankeverksamhet?

 


Snilleblixt: redskap för potatisätare

 

Ytterst få svenskar skalar numera potatis med en vanlig kökskniv. Allehanda Uppfinnar-Jockar har ägnat tankemöda åt att ta fram ett alternativt redskap som på bästa och enklaste sätt hjälper till att befria vår vanligaste rotfrukt från sitt ”omslag”. Resultaten (och de är många och skiftande) kan bland annat studeras på sommarens marknader, då munviga försäljare försöker övertyga presumtiva köpare om sin produkts förträfflighet.

 

    Men det är nog svårt att överträffa den ledade potatisskalaren ”Jonas”, sedan årtionden producerad i trakterna kring Värnamo efter en (som det påstås) kanadensisk idé. Vem som ska ges äran för denna snilleblixt är alltså oklart.

 

   Vi som är vana vid och gärna använder Jonas känner oss hjälplösa när något annat redskap sätts i händerna på oss. Vi tillhör dock ingen majoritet av jordens befolkning. I en stor del av världens länder har ju andra grödor än potatis ställning som basmat.

 


Snilleblixt: ett mångfasetterat begrepp

 

 

Som normalbegåvad individ är det inte så ofta man kommer på något som skulle kunna betecknas som en genialisk idé – en snilleblixt. Inom det tekniska området är det definitivt kört. Här ligger jag långt ifrån alla strålande idéer. Men det fordras å andra sidan inte så mycket förrän en känsla av självbelåtenhet uppstår. Att följa en tydlig instruktionen, vilket leder fram till en framgångsrik skrivarinstallation, är ett exempel. Ett annat exempel är ett väl genomfört glödlampsbyte. Nej, mina självupplevda snilleblixtar är i sanning ovanliga. Någon enstaka gång kan jag få till en muntlig eller skriftlig formulering som inte är så tokig. Men knappast några entydiga snilleblixtar.

 

Blixtlåset är definitivt ett resultat av ett antal snilleblixtar. Med början 1851 (amerikanen Elias Howe) utvecklades denna uppfinning successivt. Ett par svenskamerikaner – Peter A Aronsson och Gideon Sundbäck – förbättrade tekniken. I de första blixtlåsen sydde man fast en häkta i taget i tyget – en synnerligen tidskrävande process – men år 1913 tog Sundbäck patent på sin mer avancerade variant, där häktorna fästes på två tygstycken som man sedan kunde sy fast på tyget. Amerikanska soldater gjorde Sundbäcks "lightning fastner" populär under Första världskriget eftersom det användes i sovsäckar, flygvästar och overaller. Först omkring år 1930 blev det vanligt med blixtlås i kläder i stället för knappar.

 

Bildens blixtlås är en ovanlig modell från ca 1910. Det är enligt beskrivningen ”en sömförslutare i beige bomull med haksystem som knäppning”. Gåva från nedlagd sybehörsaffär (Leck's Textil) i Gnesta.

 

Slutligen ett intelligent barns något annorlunda syn på begreppet Snilleblixt. En 5-årig lillasyster Lovisa frågade sin 7-årige storebror till råds. "Men Ludvig vad är egentligen en Snilleblixt"? Storebror tvekade en sekund men ville naturligtvis leva upp till sin roll som den äldre och mer lärde (han är ju trots allt skolpojke) och svarade lite tvekande:

 

"Ja, jag är inte helt säker men jag tror att det är en blå lysande fluga med en gul blixt på magen"...

 


Snilleblixt: efter utspillt badvatten

 

Archimedes är inte världens enda ”streaker”, men säkert den gladaste. Helt naken med tvållödder på kroppen sprang han ut på gatan, högt ropande Heureka – jag har kommit på det! Därmed tillkännagav han en av vetenskapens mest berömda principer, sin egen, om att ”en kropp som sänks ner i en vätska förlorar lika mycket i vikt som den undanträngda vätskemängden väger”. Knepigt? Plocka fram dina gamla skolböcker!

 

Allt började med att kung Hieron av Syrakusa ville ha hjälp med att mäta guldhalten i en krona. Archimedes, grekisk fysiker, matematiker och uppfinnare, funderade och grubblade över hur detta skulle gå till. Tankarna malde också när han senare skulle ta sig ett bad. Han steg ner i karet, såg vattnet svämma över och fick sin berömda snilleblixt!

 

Om Archimedes badat i det stora kärl som syns på bilden hade han kommit ut på gatan lugn, sansad och med kläder på. Urklivningsproceduren hade dämpat hans spontanitet. Det här föremålet har troligtvis använts i medicinskt syfte, t ex vid behandling av hudåkommor. Karet är tillverkat i koppar och från 1700-talet. Denna slutna ”skomodell” användes ibland hos rikt folk, de enda som vid den här tiden tvagade sig nedsänkta i vatten. De kunde ta emot besökare utan att behöva bjuda på nakenchock.

 


RSS 2.0