Om jag hade tid skulle jag...

 

 

Den här amerikatillverkade skrivmaskinen från 1920 är av märket Royal. Den kommer från Försäkringskassan i Nyköping.

 

Skrivmaskinens historia innehåller en uppgift om att en maskin konstruerades redan 1714 … ”men det är osäkert om det rörde sig om en skrivmaskin”. Flera skrivmaskiner såg dagens ljus under 1800-talet men ingen kom i produktion. Så gjorde emellertid dansken Malling-Hansens skrivkula från 1867. Den första "moderna" skrivmaskinen - med tangentbord, typarmar, färgband och vals - konstruerades av amerikanen Christopher Sholes år 1873. Den skrev bara stora bokstäver och typarmarna slog på undersidan av valsen. Man kunde alltså inte genast läsa det man hade skrivit, vilket brukar kallas "osynlig skrift".

 

Rubriken för denna lilla betraktelse känns något provocerande för en pensionär som egentligen har all tid i världen. Med den utgångspunkten borde jag fördjupat mig i ämnet skrivmaskiner och då i synnerhet Royalmaskiner. Som ni säkert upptäckt har jag inte tagit mig den tiden. Jag har som vanligt skjutit upp mitt skrivande och sitter nu med skägget i brevlådan. Av någon anledning finns det alltid aktiviteter som får förtur. Om jag får någon tid över ska jag säga till mig själv på skarpen:

 

- Skjut inte upp till morgondagen vad du borde gjort i förrgår!

 

 

Om jag hade tid: skulle jag bygga en vattencykel

 

 

  

Klockan på bilden ovan är ett så kallat Amerika ur. Den är tillverkad av Waterbury Clock Co och den har använts av Gustav Nyberg i Nyköping. Givare är Siri Klinth i Täby. Jag har en särskild känsla för ur av den här sorten. Min morfar som avled i början på 1950-talet drygt 90 år gammal var helt blind sedan ungdomen. Han hade en klocka av den här typen men glaset framför urtavlan var borttaget. När han ville veta hur mycket klockan var så kände han på visarna hur de stod.

 

Ända sedan mina tidiga tonår har jag haft en önskan om att bygga en vattencykel. I en katalog från AB HOBBEX i Borås hittade jag en ritning hur man bygger en vattencykel. Jag skickade efter den där ritningen men det blev inte av att bygga någon vattenfarkost då. Omkring 30 år senare var jag på resa med familjen och kom till Borås. Undrar om HOBBEX finns kvar tänkte jag. Jodå, firman var kvar och jag gick in och frågade efter en ritning på en vattencykel. De hade ritningen kvar i lagret och jag köpte den.

 

Det visade sig att den nya ritningen var precis likadan som den jag fått mig tillsänd när jag var grabb. Två båtformade, smala pontoner byggda på spant och klädda med härdad masonit skulle monteras parallellt med tillhjälp av två smäckra bräder. En damcykel skulle monteras med hjälp av rör och vinkeljärn uppe på pontonerna varefter ett roder skulle monteras med förbindelse till cykelstyret och en propelleraxel skulle infästas mot drevet vid cykeltramporna. ”Växeln mellan propelleraxeln och vevpartiet är ett kronhjul och pinjong från en gammal Ford. Dessa delar kunna inköpas från en bilverkstad eller en bilskrotningsfirma” stod det i beskrivningen.

 

Det var väl där det gick snett. Under tonåren och arbetslivsperioden har det inte funnits tid att bygga någon vattencykel. Nu som pensionär skulle det ju möjligen finnas tid men då är det problemet med kardanknuten från en Ford. Jag tvivlar på att det går att få tag i den sortens reservdelar nuförtiden.

 

 

Om jag hade tid: skulle jag cykla i Italien

 

 

Tidigare i mitt liv så hette det alltid, det där skulle ja göra om jag hade tid. Nu har man en hel del tid men nu saknas det två andra saker, ork och lust. En dröm som aldrig blev av, blir av, är följande. Jag skulle ta min cykel med på flyget. Flyga längst ner på tåspetsen på den italienska stöveln, eller till Sicilien och cykla hem. Gärna med någon kompis. Så fort jag nämnde cykelfärden så försvann en kompis som inte hade tid. Trots att jag talade om trevliga människor pittoreska byar, stora städer med mycket folkliv så blev alltid svaret, du jag tror inte jag har tid. Ännu är inte den här färden genomförd. Cykeln står och rostar ihop, och nu saknar jag ork och lust och jag skyller på att jag inte har tid.

 

Vad är tid? Tror man på en evighet så finns ingen tid. Den som tog hand om klockan på bilden trodde inte heller på att det finns någon tid att bry sig om. Allt som skulle ha kunnat visa svensk normaltid är avlägsnat. Ingen pendel, inga lod finns kvar. En tom huv av mässing med två stillastående visare, och ett träfodral som är angripet av skadeinsekter. Tiden är ur led. Och inte heller är det någon nytta att göra som Marcel Proust ge sig ut på, ”På spaning efter den tid som flytt”. Den tid som flytt kommer aldrig tillbaka, men nog skulle det vara trevligt att få tillbaka de allra bästa stunderna.

 

Om jag hade tid så skulle jag ta mig upp på en äng högt upp i fjällen och leta upp en Isranunkel och lite Fjällbrudar. För att inte bli beskylld för några onaturliga böjelser kan jag tala om att Fjällbrud är en blomma som på latin heter Saxifraga Cotyledon. Bägge blommorna är värda lite ansträngning och tid.

 

 

Om jag hade tid: så skulle jag segla

 

 

Min morfar seglade som jungman med fullriggare på de stora haven och en av hans söner (min morbror) var i många år maskinchef på salig Sveabolagets stora lastfartyg. Men själv är jag i princip landkrabba. Min marina erfarenhet kommer i huvudsak från kanadensaren Urga av masonit, som jag köpte för lönen från första sommarjobbet 1947. Paddlandet utövades i huvudsak på Stångån i Linköping. 

 

Därför var jag länge förundrad över att segelbåtar kan gå mot vinden. Sommaren 1989 fick jag emellertid av gamla arbetskamrater en seglarvecka i Blekings skärgård som present. Äntligen alltså dags att få en förklaring. Det var riktigt trevligt och intressant. Och sanningen visade sig ju vara att man inte kan segla rakt mot vinden – man måste hålla litet åt sidan för att kryssa sig fram. Elementärt, min käre Watson.

 

Tyvärr blev det ingen fortsättning på den tänkta seglarkarriären. Golfklubborna på fast grön mark tog över. Att kombinera dessa båda säsongsbundna aktiviteter låter sig inte göra – därtill räcker inte tiden.

 

Men kanske vore det en bra idé att växla in på seglarspåret igen. Där kan man visserligen gå på grund när sjökortet inte stämmer med verkligheten. Men man missar nog inte målet lika ofta som på golfbanan.

 

 

 

Om jag hade tid: skulle jag läsa mer

 

 

Hemkommen från bokmässan i Göteborg bara måste jag läsa ”Vägen mot Bålberget” av Therese Söderlind, Niklas Rådströms ”Boken” och några titlar till. Lite senare får Alice Munro nobelpriset i litteratur. Jag blir otroligt glad, sätter upp svenska flaggan på husgaveln och ser fram mot ”Brinnande livet” och ”Tiggarflickan”. Jag reserverar dem alla via bibliotekets e-tjänst och placeras i kö, ja i flera.

 

Så sker det märkliga. Även om antalet läslystna framför mig varierar så blir nästan alla ”mina” böcker tillgängliga samtidigt. Så stressande! Ingen hinner läsa tjugofyra timmar per dygn och de mest åtråvärda alstren får inte lånas om. 

 

Bokmärken är tidsbesparande. Man hittar snabbt den sida man läste senast, särskilt om markören är täckt med pärlor, ankare, namn och årtal. Detta vackra handarbete ägdes en gång av Thorborg Wahlberg, Malmköping. Under åren 1942-1966 skänkte hon omkring 375 olika föremål till museet, husgeråd, dräkter, smycken och det här bokmärket broderat med Hilde 1866. Thorborg var fjärde barnet till bruksföreståndaren K Wahlberg vid Stafsjö bruk och modern just Hildegard, född Norstedt.

 

Trots Thorborgs gåvor vet ingen riktigt vem hon var. Kanske du har en aning? Ta dig då tid att  kontakta Sörmlands museum!

 

 

Spår: av byråkrati

 

 

 

Bildens hålslag kommer från museets Samling Försäkringskassan. Den är av märket REGA, tillverkad i grönmålad metall och tillverkad 1954. Den har använts vid Försäkringskassans kontor i Nyköping.

 

Ett hålslag av enklare modell tillhörde grundutrustningen på de flesta kontorsrum på den tiden det var normal administrativ rutin att samla handlingar i pärmar. Som f d statstjänsteman är jag väl bekant med hålslag. Ett problem med den enklare varianten var att det inte gick att pressa hål genom så många papper åt gången. Ett annat var att plastlocket som täckte den överfulla behållaren för pappersresterna ibland lossnade. Alla utspridda små pappersfragment föranledde då en minst sagt självförvållad extra städinsats.

 

REGA-hålslaget har en helt annan kapacitet och bör ha använts på vaktmästeriet eller kanske i arbetet med arkivering av handlingar. Att hålslaget nu finns på Sörmlands museum är ingen självklarhet. När den slimmade Försäkringskassan minskade sina lokalytor var det nära att samlingen av kulturhistoriskt intressanta föremål hamnade på tippen. Det hade varit illa!

 

Hålslagna pappershandlingar finns det gott om i våra arkiv. En guldgruva för forskning. Frågan är emellertid hur bra framtidens forskare via arkiv kommer att kunna följa händelseförlopp och beslutsprocesser inom den offentliga verksamheten. Färre tjänstemän, nya arbetsformer, högre tempo, kvantitetstänkande och minskad kvalitetsinriktning talar för försämringar. Å andra sidan har engagerade individer alla tekniska möjligheter att förmedla väsentligheter till omvärlden. Jag ser gärna att fler offentliganställda bidrar till ökad öppenhet/transparens. Så sätt igång att lämna spår – ”vissla” om missförhållanden, blogga och twittra av hjärtans lust!

 

 

Spår: av hygien.

 

 

Det är inte alltid som svensken lämnat efter sig spår av hygien. När en ung svensk, blivande kung, var på bildningsresa tyckte damerna i Paris att han borde bada och borsta tänderna. Ett annat spår av bristande hygien härstammar från den tid då våra landsmän emigrerade till USA med segelfartyg. Då stod agenter från loppcirkusar och väntade. Deras första fråga var, är du svensk. Fråga nummer två var ingen direkt fråga utan lät ungefär så här. Då har du loppor? Vi, ryssar och polacker skall ha haft de loppor som var bäst lämpade att uppträda som cirkusartister. Loppcirkus skall det finnas i München på varje oktoberfest. En stor katastrof inträffade i en annan tysk stad för några år sedan. Alla cirkusdjuren frös ihjäl en kall natt. Nu hoppar vi till ett annat spår av hygien.

 

 För ganska många år sedan skulle jag till en stad i Dalarna för ett jobb. Det var någon stor händelse som skulle firas samtidigt så det fanns inte ett hotellrum varken i den här staden eller i två närliggande. Jag fick bo i annexet till en äldre gästgivargård. När jag checkade in, ganska sent på kvällen, frågade damen som tog emot mig om jag ville ha varmt vatten när jag skulle raka mig. Naturligtvis ville jag raka mig i varmt vatten. Det är enbart fakirer och militärer som rakar sig i kallvatten. Damen sa då att jag skulle ligga kvar i sängen så skulle en flicka komma med en kanna varmt vatten när klockan var 6.15. Jag rakade mig och man kan säga att i övrigt var det enbart spår av hygien på resten av kroppen.

 

Handfatet och kannan på bilden kommer från Rönnebo Pensionat i Trosa. Enligt ett dåligt minne påminner det mycket om den uppsättning jag fick en gång för att få spår av hygien.

 

 

Spår: Av djur

 

 

”Ingen vet var haren har sin gång” – ett gammalt ordspråk som jag kom att tänka på när tema ”Spår” kom upp. ”Nära skjuter ingen hare” är ett annat gammalt ordspråk på tal om hare. När jag var liten tyckte jag att harspår var konstiga eftersom frambensspåren är placerade bakom bakbensspåren i spårlöpan. Om bindestrecken är frambenen och likhetstecknen är bakbenen så har således den här haren skuttat åt höger:   --=    --=    --=   --=.

 

Ordspråket som jag inledde med kan möjligen komma från att haren enligt Preben Bangs Spårboken är känd för sin utomordentligt stora variationsförmåga när det gäller att villa till sitt spår för att lura eventuella förföljare. En skogshare som förföljs av en stövare ger prov på en fantastisk uppfinningsrikedom. Vida bukter och krökar, ”lyckor”, omväxlar med att haren tvärvänder och går tillbaka i sitt eget spår, ”återgång”, varefter den ofta gör ”avhopp”, ett jättesprång på kanske ett par meter rätt ut från spåret. Ju äldre djuret är, desto skickligare blir det i denna konst. Gamla harhanar, ”ramlare”, kan till exempel följa trafikerade vägar eller gå långa stycken i vatten för att minska vittringen, gå ut på is som bär haren men inte hunden eller uppsöka ytterst täta, gärna blöta snårmarker, där den gör sitt spår till en enda härva, varefter den med ett ”avhopp” lämnar området. Även efter en natts normalt och ostört näringssök konstrar haren till sitt spår.

 

Spår i skogen tycker jag är intressant. Om jag jämför förekomsten av spår i skogen så finns det mycket mera nu mot hur det var i min barndom. Viltväxlarna, djurstigarna i skogen, är mycket vanliga nu. Hjortar, älgar, rådjur och vildsvin trampar upp breda stigar i markerna och vildsvinen börjar rent av vara alltför talrika. Stora områden i skogarna runt omkring här är uppbökade som om en stor markberedare skulle ha gått fram och potatisland och grönsaksland måste inhägnas med elektriska stängsel för att hålla grisarna borta.

 

 

 

Spår: Avslöjar det mesta

 

 

Föga avslappnad ligger du med vidöppet gap i tandläkarstolen och väntar på årets genomgång av statusen på kvarvarande gaddar, bryggor och eventuella implantat i munnen. Den vitklädde doktorn värmer undersökningsspegeln och för långsamt in den längs käkarna för att spåra nytillkomna skavanker som måste åtgärdas. För varje observations görs mystiska noteringar (till exempel plus fem distalt), som sannolikt kommer att förorsaka hål i din plånbok och motsvarande tillskott på tandläkarens bankkonto. Ty de avslöjade spåren i tänderna måste repareras - och redskapet i rostfritt stål med spegelglas avslöjar obarmhärtigt det mesta.

 

När sessionen är avslutad är du nog trots allt ganska tacksam för att hjälp finns att tillgå. Forna generationers mer eller mindre tandlösa seniorer var spår av ett samhälle vi inte vill ha tillbaka. Allt var inte bättre förr.

 

 

Spår: Av Carl von Linné

 

 

Ett fotsteg ger spår i naturen, rent konkret. Linné gjorde massor av sådana märken under sina besök i Lappland, Dalarna och på många andra håll. Och under hans föreläsningar utomhus runt Uppsala blev hela marker förstörda, hundratals elever följde honom. De upplevde säkert samma fascination som vi inför vårens första tussilago eller höstens sista blåklocka och gladde sig åt det som ”Gud skapade och Linné ordnade”.

 

 Linné tog fram en metod att identifiera och registrera växter och djur efter klasser, ordningar, släkter och arter, allt på latin. Just det språket gjorde att hans arbete snabbt blev känt av forskare och vetenskapsmän i många länder. Idén till klassificeringen var inte ny men Linné blev den verkliga ordningsmannen. 4 400 djurarter och 7 700 växter fick internationellt användbara namn!

 

Carl von Linné levde för tre hundra år sedan, men vi kallar fortfarande gullvivan för primula, precis som han själv gjorde. Tala om att sätta spår!

 

Kanske just den blomman har förvarats i portören på bilden, då plockad av Linnea Holmgren som bodde hos sin mormor och morfar vid Horn i Sjösa i början av förra seklet. Förvaringslådan är i miniformat, bara drygt decimetern, men kunde förstås också rymma en liten fjäril, lik den i dekoren. Om flickan nu hittade en sådan… fjärilar ger bara flyktiga spår.

 

 

Bilar: Bilar som samlarobjekt

 

 

Höstens utflykt med seniorbloggarna hade Sparreholms slott och dess bilmuseum med ca 100 utställda veteranbilar som attraktivt besöksmål. En god tradition förknippad med dessa utflykter är att vädret ska vara särskilt vackert. Så också denna gång. Att sitta vid det dukade bordet inne i slottet, med utsikt mot en vacker och solig park i höstskrud, var en riktig höjdare.

 

Tack Sörmlands museum för utsökt miljöupplevelse och en mycket god lunch!

 

Bland alla klenoder, i det som anses vara ett av Europas främsta privata bilmuseer, har jag valt en SAAB 92 A från 1950. Den har chassienummer 77. Historien bakom denna bilmodell är mycket intressant. Svenska Aeroplan Aktiebolaget (SAAB) hade efter andra världskriget problem med att få kunder till sin omfattande flygplansproduktion. Företaget satsade då på biltillverkning. År 1947 hade man i Linköping utvecklat och presenterat  den s. k. ”Ur-Saaben” – en för den tiden ovanlig bilmodell med god aerodynamik, framhjulsdrift, tvåtaktsmotor från DKW, treväxlad växellåda och frihjul. Det dröjde dock till december 1949 innan serieproduktion av SAAB 92, årsmodell 1950, som den kom att kallas, startade i Trollhättan.

 

Mycket mera finns att anföra om SAAB 92. Jag nöjer mig med lite kuriosa:

 

- För att minimera tillverkningskostnaderna hade SAAB 92  till en början ingen bagagelucka – den kom på årsmodell 1953

 

- 1950 - 1956 tillverkades över 20 000 SAAB 92-bilar.

 

På webbsighten SAAB92.dk finns följande notering angående produktionsvolymen 1950:

                       

”Hvis man søger lidt i historien om Saab på nettet ser man ofte to versioner af produktionstal. Én hvor man det første år producerede 700 biler og én hvor man producerede 1246. Jeg har valgt den med 1246 fordi man i Saabs personale blad VIPS nr. 1 fra januar 1951 skriver en lille artikel om produktionen af bil nummer 1000 i november måned. Man må formode at de på daværende tidspunkt har haft styr på produktions tallene”

 

”Världens dyraste bil” enligt en rubrik i tidningen Affärsvärlden. Under den tid holländska Spyker Cars ägde företaget var förlusten per tillverkad bil minst 120 000 kronor. Bouppteckningen efter konkursen den 19 december 2011 visade skulder på 13 miljarder medan tillgångarna beräknades till 3,6 miljarder. Under drygt 60 år med olika ägarkonstellationer visade företaget vinstsiffror endast ett fåtal år.

I sanning ett ovanligt utdraget företagsfiasko!

 

 Nöjd ägare till en SAAB 9-3 av 2004 års modell

Bilen: En av våra värsta miljöbovar

 

Under 1940-talet ägde hovstallet ett antal limousiner av märket Cadillac. Denna bil är en av dessa och just den bil som gett namn åt Kungens Kurva. I september 1946 var Kung Gustav V, hans hovstallmästare och två jägare på väg hem från en jakt på Tullgarns slott när chauffören körde av vägen strax söder om Stockholm. 

 

Bilar har alltid fascinerat oss och på 1940-talet var de inte så talrika. Vi har med åren blivit mer och mer beroende av dessa transportmedel. Biltätheten utgör dock numera en av våra värsta miljöbovar och den tär svårt på våra naturresurser. Jag läste för en tid sedan att antalet bilar här i världen nu är uppe i över en miljard. Om vi antar att två av 100 bilar rullar på världens vägnät dygnet runt så har vi 20 miljoner bilar i drift hela tiden. Om bensinförbrukningen kan antas vara cirka 5 liter i timmen så gör varje bil i drift av med 120 liter per dygn och världsförbrukningen blir då 2,4 miljoner kubikmeter per dygn eller 28 kubikmeter per sekund.

 

Bensin tillverkas genom raffinering av råolja eller petroleum som den också kallas. Råoljan har bildats från uråldrig biomassa av förhistoriska djur, plankton och alger vilka samlats i stora mängder på sjö- och havsbottnar och där skyddats mot oxidation och förmultning av syrefattigt vatten. Över mycket långa tidsrymder har det organiska materialet blandats med lera och begravts under tunga lager av sediment varvid materialet omvandlats. Det har således tagit många årmiljoner att skapa det vi kallar råolja. Nu förbrukar vi tanklösa människor denna fantastiska naturprodukt under några hundratal år i en förödande takt. Nyköpingsån, som rinner genom Nyköping har en normal medelvattenföring på 25 kubikmeter per sekund alltså ungefär världsförbrukningen av bensin. Det är något att tänka på när vi vandrar över Nyköpings broar!

 

 

Bilar: Ångvagn i Sparreholms fordonspark

 
 
 
 

Bilmärket IFA fanns inte i stallet – jag hade hoppats att få se den.  Ted Larsson, som visade runt i den annars fullproppade utställningslokalen, berättade  att den bilen tillverkades I DDR under efterkrigstiden. Sverige var ett stort importland. Min bror köpte en begagnad IFA  i slutet av 50-talet. Tvåtaktaren var läcker med sin treväxlade låda och krycka till växelspak som stack ut från en instrumentbräda med trädetaljer.  

 

Nu fanns ett enormt utbud av andra bilmodeller att titta på. Vid ingången i bilhallen stod något som påminde om en hästvagn, en sådan typ med kuskbock som jag själv suttit på och styrt häst med tömmarna.  Men det här exemplaret saknade skaklar och hade dessutom en motor under framsätet. Det visade sig vara en locomobil, en ”ångvagn” tillverkad 1899. Upphovet till sådana fordon var en amerikansk bilproducent.

 

Den ångdrivna bilen var spartanskt, i stort sett bara ett chassi med motor och säten för förare och passagerare. Bränsle till ångmotorn var bensin och fordonet medförde en vattentank som rymde 60 liter. Styrning skedde med en spak kopplad till framhjulsaxel. Maxhastighet 40 kilometer i timmen och samma fart kunde uppnås i backläge. Det enkla utförande stod sig tidsmässigt inte länge, efter något år fick nya modeller både påbyggd kaross och en bensindriven motor.

 

Samtidigt med titten på den här bilen nämnde Ted Larsson, mer som kuriosa, om en historia från Booerkriget i Sydafrika 1899-1902. När brittiska soldater krigade mot booerna använde man sig av just sådana här fordon - den första bil som använts i krig. Framkomligheten var säkert inte imponerande, men den hade en annan fördel nämligen att engelsmän kunde brygga en kopp te med ångmotorns hjälp.

 

Chassiet till detta fordon var hämtat från England, medan motorn var ihopsatt i Sverige. Detta berättade Helge Karinen själv om, han som skapat detta museum i Sparreholm med en fantastisk bilsamling.

 

 

Bilar: För vått och torrt

 

För den som har onödigt mycket pengar kan det naturligtvis vara roligt att unna sig en amfibiebil för semesterfärder i både vått och torrt. Under åren 1961-1968 tillverkades denna Amphicar i Tyskland i 3 700 exemplar, varav drygt 3 000 exporterades till USA. Upplagan är således begränsad och priset därmed sannolikt högt uppdrivet av folk som samlar på besynnerliga ting.

 

För pengarna får man en serietillverkad tysk småbil med motor och mekanik från engelska  Triumph Herald. Den har 38 hästkrafter med bakhjulsdrift och uppges på bra landsväg komma upp i 120 km/tim. När propellern tar över i vattnet blir farten beskedliga 6 knop, varför risken för buskörning och strandsvall är försumbar.

 

”Ubåt till salu” var rubriken i en annons som en gång inspirerade Ulf Peder Olrog till visan som inleds med orden ”Att segla uppå Fyrisån i undervattensbåt…”. Synd att han inte fick tillfälle att göra något liknande om en Amphicar.

 

 

Bilar: Stämplad som ful, men fin ändå

 

 

Inte duga, vara fel – så kan vi människor känna oss ibland. Om bilar var som vi skulle Volvos första renodlade sportbil, P1900, ha drabbats av samma bristande självförtroende. Den ansågs för ful för att tillverkas.

 

Allt började med att företagets direktör Assar Gabrielsson fick syn på sportvagnen Corvette från Chevrolet år 1953. Han blev förtjust. Volvo måste ha en liknande! Glasspar i Kalifornien tog fram en glasfiberkaross. De svenska teknikerna fixade chassit och flera delar hämtades från Volvo PV444. Resultatet blev en bil med en motoreffekt på 70 hk och en toppfart på 175 km/timme. Men den blev ful, tyckte Volvos nye VD Gunnar Engelau och stoppade tillverkningen, bara ett år efter starten 1956.

 

Totalt gjordes cirka 70 bilar, inklusive prototyperna. Ett 30-tal gick på export till bland annat USA, Venezuela och Brasilien. Fordonet på bilden finns på Sparreholms slott, på ett av Europas bästa bilmuseer. Mannen bakom denna turistattraktion är 83-årige Helge Karinen från Lovikka i Norrbotten. Hans dotter driver konferensverksamheten på slottet.   

 

Helge, som började samla bilar för cirka 50 år sedan, har nu cirka 150 dyrgripar. Knappt hälften visas för allmänheten. De är alla i körbart skick, också den ratade P1900:an. Det är ju insidan som räknas…

 

 

Bilar: En knallröd T-Ford

Den här veckan bloggar seniorbloggarna på temat bilar efter ett besök på Bilmuseet på Sparreholms slott. Bilmuseet visar bilutvecklingen från slutet av 1800-talet fram till våra dagar och innehåller en av Europas finaste bilsamlingar.
 
 
 

När vi var på besök på Sparreholms bilmuseum hittade jag en knallröd T-Ford. Henry Ford måste rotera i sin grav, han sa att man kunde få vilken färg som helst på sin bil, bara den var svart. Det fanns nog ingen som hörde Ford säga det, det är hans spökskrivare som påstår det i memoarerna. T-Forden var inte den första bilen den var inte heller den första som byggdes på ett löpande band, men Ford var den förste som byggde hela bilen i ett svep på det löpande bandet. De som var först med löpande band byggde vissa delar på bandet och lyfte sedan bort bilen från bandet och byggde resten på golvet.

 

Man brukar säga att T-Forden var den bil som satte världen på hjul. Bilen byggdes mellan 1908 – 1927. 15 miljoner bilar av denna typplockades ihop. När bilen lanserades kostade den 750 dollar men med hjälp av bandet kostade 1927 års bil bara 250 dollar.

 

Inom min släkt fanns en T-Ford den skall ha hämtat mor och mig från BB, jag har inget minne av detta. T-Forden efterträddes av en Ford modell A, den lyckades min kusin Ingrid och jag att få i rullning med en trasig garagedörr som följd. På bilen fanns ingen skada. Det var rejäla grejer på den tiden.

 

Sveriges första bilfartdåre skall ha blivit bötfälld i Stockholm någon gång i början av 1900-talet. Hastigheten i stan var begränsad till 20 km. En poliskonstapel tyckte att fartdåren körde alldeles för fort och ropade att han skulle minska hastigheten. Fartdåren lydde inte polisen som blev arg, sur, ilsken och sprang ifatt bilen och stoppade föraren. Sanningshalten i denna historia kan jag inte garantera utan hänvisar intresserade till SvD.

 

 

Stjärnor: Kulturell utbildningfaktor

 

 

Den som tittar litet slarvigt på den här bilden kan tro att det rör sig om en fin gammal jordglob (Globus Terraqueues), som pryder sin plats i ett gammaldags vardagsrum.

 

   Men föremålsarkivet produktblad upplyser om att det är en himmelsglob, alltså en glob som avbildar stjärnhimlen. På latin Globus Coeledtis. Den är tillverkad av papiermaché, överdragen med gips och putsad. Ovanpå detta är alltså själva kartan graverad. Om stativet får vi veta att det sannolikt är tillverkat i Åkermans verkstad.

 

    Nyköpings anrika högre allmänna läroverk fick den här globen av Nils Bielke – år 1769! Drygt tio år tidigare hade Cosmografiska sällskapet bildats i Uppsala för att tillverka kartor och glober, eftersom utländska produkter ansågs onödigt dyra. Intresset för naturvetenskap hade vaknat och glober betraktades som ”kulturella utbildningsfaktorer”. Gravören Anders Åkerman tillverkade de första globerna 1759.

 

  Så Nyköping var onekligen tidigt ute med att förse sina studerande med ett nytt pedagogiskt hjälpmedel. Huruvida detta gav effekt på stadens kulturella status framgår inte av produktbladet.

 

 

Stjärnor: För ätt och människa

 

I höst har man kunnat läsa om superstarka supernovor som exploderar. Svenska astronomer är inblandade i forskningen kring dem och tror att energin hämtas från magnetiska neutronstjärnor. Visst är det enklare att förstå det du ser på bilden - en stjärnförsedd kopp, skänkt till museet av Gwendolen Fleetwood på 1970-talet.  

 

  ”Kommit i släkten genom min farfarsmor, som i sitt andra äktenskap var gift med friherre Carl Mauritz Carpelan”, står det i hennes anteckningar. Ätten Carpelan nr 310 hade rötter i Finland, men dog ut på de manliga sidan, svärdssidan, då Carl Mauritz avled 1842. 

 

  Koppen beställdes och tillverkades i Kina för drygt ett par hundra år sedan. Den är försedd med en dekor i guld och blått, en friherrelig krona och ätten Carpelans vapen, ett horn och en stjärna mot blå bakgrund. Himlakroppen har sex uddar. Kanske skulle dessa symbolisera Guds beskydd mot hot och faror från alla håll. Den tolkningen finns ibland när det gäller davidsstjärnan.  

 

  Betlehemsstjärnan, så aktuell nu till advent, har bara fem spetsar liksom de många på EU-flaggan. Räddningstjänsterna i Eskilstuna, Nyköping och på andra håll i landet har däremot gjort en åttauddig stjärna till sin, efter antalet riddardygder.

 

 

Stjärnor: Det finns många typer av stjärnor

 

 

Förutom alla lysande punkter på himlen finns det stjärnor på alla områden. Att bli kallad för stjärna kan betyda att man är en stjärna på ett visst område men det kan också betyda att man gjort bort sig, varit klantig. Stjärnorna på himlen och vissa stjärnor inom scen och film är på så långt avstånd från oss dödliga att de inte går att nå. Inom idrotten finns det stjärnor som man kan komma nära och de kan verka riktigt mänskliga. Att samla filmisar var ett flicknöje medan det var grabbigt med idolporträtt på stjärnorna på kolstybb och fotbollsplanen. Med tiden har intresset för idrottens stjärnor bleknat. Förr i tiden dopade sig stjärnorna med kaffe och ostmacka, en eller annan skytt försökte sig på starköl men det var ett bomskott. När man ser på idrott idag funderar man på är det segraren som skall ha priset eller tillverkaren av det prestationshöjande medlet. Nu är det ju inte fullt så illa. Det finns ärliga sportsmän och kvinnor även idag som är fantastiska och värda all beundran.

 

Till slut en undran angående stjärnor och planeter i universum. UFO har varit omdiskuterat i minst femtio år. Folk har sett marsianer och andra typer av varelser tillsammans med sina rymdfarkoster. Dessa har bland annat travat runt och gjort mönster i sädesåkrar. Jag tror inte att någon varelse skulle sitta inlåst i en rymdraket i tusentals år för att resa till vår planet och gå runt i en sädesåker, om det finns liv på andra planeter i andra solsystem så har de lika långt till oss som vi har till dem.

 

Innebandyklubborna på bilden används inom en idrott som nog är helt befriad från doping, där gäller kaffe och ostmacka fortfarande som ett uppiggande medel. Klubborna har använts på Rosenkällaskolan innan de kom till Raspen.

 

 

Stjärnor: mångfaseerat

 

 

Rubriken är minst sagt mångfasetterad. Astronomins stjärnor används flitigt som metafor i det svenska språket. Det är småstjärnor, idolstjärnor, filmstjärnor, hockeystjärnor, stjärnadvokater och en hel del andra stjärnor i en lång rad. Inom journalistiken används begreppet stjärnsmäll. En och annan slocknad sportstjärna platsar också i t ex det populära TV-programmet Mästarnas Mästare.

 

Bildens traditionella julstjärna i papp kommer från Samling Eskilstunahemmet. Den är gul-röd färgad med fodral i rött. Denna typ av juldekoration var under många år dominerande. Lite research på nätet lär oss att det var Erling Persson – grundare av klädföretaget Hennes & Mauritz (numera mest H&M) – som 1941 inledde massproduktion av adventsstjärnor. Den typiska sjuuddiga och gulröda adventsstjärnan fick nu sin form.

 

I Wikipedia finns följande text om denne entreprenörs julsatsning:

 

”Mitt under brinnande världskrig hade de tillverkat 200 000 stjärnor av papp som såldes för 2,50 kronor styck 1941. Som mest sysselsatte stjärntillverkningen 300 personer, mest norska, danska och polska flyktingar. Så småningom döptes stjärnan till Tindra Kristall och den sjuuddiga, gulröda stjärnan hängde snart i vart och vartannat fönster. Tindra Kristall blev så populär och vanlig att den av somliga fick den något nedsättande benämningen proletärstjärna.”

 

Hennes & Mauritz är numera ett globalt företag i modebranschen. Verksamhet i över 50 länder, ca 3000 butiker, över 100 000 medarbetare, omsättning på ca 140 miljarder kr inkl moms och ett rörelseresultat kring 20 miljarder kr är några nyckeltal från 2012. Risken för stjärnfall, att H&M skulle gå på en stjärnsmäll och hamna bland slocknade stjärnor på företagshimlen, känns inte överhängande.

 

 

Stjärnor: Nio av tio filmstjärnor...

 

 

Nio av tio filmstjärnor använder LUX toalettvål! Så var reklamen för tvålen som jag tyckte så mycket om när jag var liten. Den doftade så gott då. Numera har parfymeringen av tvålar minskat avsevärt. Tvålförpackningen ovan är från Sunlight AB i Nyköping.

 

Även om filmstjärnor är nog så fascinerande så har vi alla möjlighet att se på andra stjärnor som kan göra en andlös, inte bara Sara Leander! Solen, som är vår livgivare på himlen, är ju en stjärna i Vintergatan – vår galax i universum. Trots att Vintergatan innehåller storleksordningen 300 miljarder andra stjärnor så är vår närmaste stjärngranne på himlen väldigt långt borta. Om solen var lika stor som en basketboll skulle den närmaste stjärnan, en annan basketboll, vara 800 mil borta dvs närmare ett kvarts varv kring jorden. Vintergatan som är en så kallad stavspiralgalax har en diameter på cirka 100 000 ljusår och en tjocklek på ungefär 12 000 ljusår. Tanken svindlar!

 

Men verkligheten är värre än så. Konsulterar man en uppslagsbok i astronomi eller kosmologi finner man att antalet galaxer i universum anges till cirka 100 miljarder. Men enligt sakkunskapen på detta område så är det kanske mer realistiskt att anta att de är bortåt 1000 miljarder – en biljon!!!

 

För att göra universums enorma volymer hanterliga använder man sig inom astronomin av ett svindlande begrepp. När man ska beskriva ”soltätheten” inom ett område exempelvis i Vintergatan så anges de i antal solar per kubikljusår. I skolan fick jag lära mig att ljusets hastighet är ”sju varv runt Jorden på en sekund” och att solljuset tar åtta minuter att nå Jorden. Där slutar jag!

 

 

Så lekte vi: Leken med genom livet

 

 

Hon tillhörde en familj med uttalat leklynne - Ingrid Larsson, som föddes 1920 och växte upp på öster i Nyköping. Dockor blev för henne ett stort intresse, som fortsatte genom åren. De skapade med god inlevelse och gott handlag utomordentligt noggrant gjorda kläder till dockorna. Ingrids mor och mormor ville att även pojkar skulle leka med sådant – familjen ville vara föregångare och moderna. Så berättade Stina Palmberg- Eriksson, som i museets arkiv visade favoritdockan Kerstin med fullständig garderob.

 

Mer skojigheter i det vardagliga livet är kanske att rekommendera. Det ligger nog en poäng i den här nyköpingsfamiljens tro på att låta barnasinnet få ta plats även i vuxenlivet. Ett skratt förlänger ju livet! Det gäller nog inte minst människor som dagligen får kämpa för sin överlevnad. I samband med insamlingen till Världens barn nyligen visade SVT en snutt om hur vuxna personer som clowner underhöll svårt utsatta barn, men också vuxna, i Burma. Det gick inte att ta miste på publikens uppskattning.

 

I familjen Larssons samling ingick även den i plysch sydda ”gosehunden” King, som liknade en liten oemotståndlig dvärgpudel. Vovven var också en av Ingrid Larssons favoriter. Hon lekte med hunden som barn, men behöll den i möblemanget genom livet.

 

Under senare år har på försök både hundar och katter med lämpliga mentala egenskaper inlemmats i äldreomsorgen. Gamla människor finner ro och underhållning i att kela med dessa tillgivna djur. I framtiden väntar robotar som gosedjur, de blir väl lite mer som leksaker. Familjen Larsson förefaller ha varit framsynta.

 

 

Så lekte vi: Långt före datorerna

 

 

Det här är ett skrivbord – beskrivet också som en herr-rumsmöbel! -  tillverkat av papp och papper, med två hurtsar, skrivbordslåda och skiva. Att sitta vid det är dock svårt, eftersom det tillhör ett dockskåp från 1926 . Skivan är 95 mm lång och bordet 67 mm högt.

 

   Med dockskåp har jag aldrig lekt, därtill var könsrollerna på 1930-talet alltför åtskilda. Däremot har jag minnen av andra modellbyggen i papp, stundom efter mallar som förekom i dåtidens veckotidningar. Man kunde också gå till specerihandlaren och be om en sockerlåda i trä (alldeles gratis), såga den så att säga på snedden och bygga upp små landskap i papier maché med träd och annat inuti. Med dagens vokabulär var vi nog kanske kreativa.

 

   Så småningom försköts byggandet till modeller av flygplan och båtar med balsaträ, japanpapper och lim. Det var långt före plastens intåg i leksaksaffärerna. Och ännu längre före datorer och surfplattor, som numera innehåller det mesta för kreativa lekar. Kanske inte bara på gott.

 

 

RSS 2.0