Så lekte vi: Hästar, lådbilar och fallgropar

 

 

Jag var ensambarn på gården när jag växte upp. Men ibland när det kom någon kamrat från granngårdarna och då lekte vi ofta häst. Det gick så till att vi till tömmar tog ett snöre på cirka tre meters längd och knöt ihop ändarna. Snöret placerades bakom nacken på den av oss som skulle agera häst och sedan drogs det under vardera armen. Sedan sprang vi – ”hästen” före och körkarlen efter och han smackade och ”ptro-ade” i högan sky. Jag hade fått överta ett par små skogskälkar i barnformat av min bror och ibland så spändes ”hästen” för dessa kälkar och körkarlen fick åka. Vi gjorde små vedavverkningar också i närmaste skogsparti och sedan körde vi hem veden på kälkarna till käre fars förtjusning. Att vi råkade avverka på mark som inte tillhörde gården det brydde vi oss inte om. Farbror Kalle som bodde i det hus där vi nu bor snickrade en fin vagn åt mig och den användes flitigt vid hästlekarna. Leksakshästen ovan är från Nyköping och skänkt av Magdalena Wachmeister.

 

Och så byggde jag lådbilar. Jag skaffade barnvagnshjul hos lumpsamlare Nyman i Gnesta och byggde ganska avancerade fordon med rattstyrning och broms. På sommaren 1946 när jag var tio år och hade brutit vänsterbenet vid en cykelolycka då byggde jag en lådbil som mina kompisar fick köra mig i. Den hade inbyggda framhjul under en motorhuv tillverkad av ribbor och gamla pappersäckar.

 

En annan rolig lek var att gräva fallgropar. Marken kring gården är mycket sandig och därmed lätt att gräva i. Det hände att jag grävde en ganska ordentlig grop och täckte den med kvistar och tidningspapper. Sedan strödde jag sand över alltsammans och väntade på ”fångst”. Men som tur var fanns det ingen ”Kommandora” att tillgå i trakten som hos Emil i Lönneberga så jag fick rasera fallgropen på egen hand.

 

 

Så lekte vi: Docka till flicka, bil till grabb

 

 

Nyköpingsflickan Ingrid Larsson, född 1920, älskade sina dockor Kerstin, Maj, Vera och alla de andra. De var så fina i kläder som hennes mor och mormor hade sytt. Och Ingrid lekte och lekte … En av dockorna var Kurt. Han hade huvud och armar av celluloid och tygkropp. På bilden bär han en svart jacka med vit krage och luva med rosa tofs. Ingrid övertog honom från sin bror, som fick honom när föräldrarna ville utjämna könsrollerna i barnkammaren. Deras förhoppningar kom på skam. Kurt fick mest ligga ensam i sin låda.

 

  Åren gick … Varken syrran och jag hade traktor eller ångmaskin, däremot en pytteliten kaffeservis. Och grannens grabb lekte med modelltåg.

 

  Så kom 70-talet… Jag och andra småbarnsföräldrar köpte dockvagnar till grabbarna och bilar till flickorna i protest mot alla könsbundna prylar.

 

  Ungefär samtidigt kom den svenske genetikern Arne Müntzingmed en forskningsrapport som visade att redan tremånaderspojken har en speciell rumsuppfattning. Senare i livet blir han troligen intresserade av teknik, bygge och matematiska problem. Och att inget kan hindra en flicka att bädda ner tennsoldaterna i docksängen så att de ska få varmt och gott!

 

  Vi småbarnsföräldrar bestämde oss i alla fall för att bannlysa ord som ”flick” eller ”pojk” – det dög med leksaker, punkt och slut!

 

  Idag minns många manliga stjärnkockar sin egen lilla leksaksspis och nog kan man fundera kring vilka leksaker hon hade, hon tjejen uppe i den stora grävmaskinen.

 

 

Så lekte vi: armborst, pilbågar och bollekar

 

 

Rubriken antyder att min barndoms lekar hade inslag av vapen och våld. Det är förvisso sant men ändå något missvisande. Ett hugskott, en tanke jag fick när jag snabbt skulle välja ut ett föremål ur samlingarna. Vi hade just fått en inspirerande miniföreläsning om dockor med fantastiska garderober. Så jag kom att tänka på självupplevda, inte lika oskyldiga lekar.

 

Bildens armborstpil i järn saknar beskrivande text. Om den använts för krigsändamål eller som jaktvapen vet vi inte. Armborst var vanliga under 1400- och 1500-talen före handeldvapnens genombrott. Nu för tiden används armborst i Sverige endast som sportskyttevapen. I somras hölls för övrigt i Visby det sjätte världsmästerskapet arrangerat av Svenska Armborst Unionen.

 

Min barndoms kontakt med skjutvapen och smällare styrdes upp av en äldre kamrat. Han var en hejare på att tillverka väl fungerande farligheter med pilbågar av eneträ som specialitet. På vårt hemliga gömställe i skogen fick en och annan fågel sätta livet till men oftast var det prickskytte mot olika föremål, som vi ägnade oss åt.

 

I övrigt dominerade idrottsanknutna lekar. Det var matcher på mitt kära ishockeyspel – ett ALGA-spel i trä, som var min favoritleksak under många år. Men mest var det utelekar. Det var fotboll, friidrott, bollek och skidlek.

 

Som glad pensionär har jag fortfarande stort utbyte av olika motionsaktiviteter året runt. Under barmarksperioden är jag ofta på golfbanan och under vintern är det skidspåren som lockar. Inspirerad av stjärnorna går det hela ibland lekfullt enkelt.  

 

 

Så lekte vi: Det var en tid då det inte fanns dator och Ipad

 

Hur klarade vi oss? Ingen PC, ingen TV endast en kanal i radion. Vi var nästan på samma nivå som Barna Hedenhös. Göra djurfigurer eller människoliknande figurer av pinnar och kottar eller av ekollon, det har nog alla i vår ålder gjort. Det är ganska lustigt nu när man gör det till barnbarn och barnbarns barn upplevs det av dem som något mycket roligt. De håller på att flytta kottkor och kotthästar ut från och in i en lagård av enbart pinnar. När man själv vuxit ifrån kottar och pinnar blev det istället kojor i skogen. Gud nåde den typ som försökte riva ner en koja. En sådan handling ledde omedelbart till krigsförklaring och förövaren räknades som fredlös. Att leka inomhus var nästan något okänt. Rasterna i skolan skulle upplevas utomhus på skolgården. Att få sitta inne på en rast var tillåtet om det var under -40 grader, snöstorm eller åska och hagelskurar. Vanligt regn eller snöbyar räknades inte till oväder. Kortspel på skoltid var lika förbjudet som rökning och renderade i en kvarts kvarsittning.

 

Går det att leka med en ångmaskin utomhus? Jodå, men inte så bra. Ångmaskinen var en leksak som man använde inomhus. Med en ångmaskin och lite Mekanodelar kunde de mest fantastiska och vansinniga konstruktioner byggas. Ångdrivna mekanovagnar kunde gå långt och ganska fort. Metatabletter gick åt så veckopengarna nästan aldrig räckte till matinébiljetter. Att få extra fart på en metatablett är fullt möjligt med lite rödsprit. Kronbrännvin har nästan samma verkan, men när Tor Sigvard och jag försökte använda Martell konjak blev det liv på Tors pappa. Ångmaskinen gömdes en hel vinter.

 

Ångmaskinen på bilden har nog aldrig fått någon Martell. Den framlevde ett lugnt liv på Västra Skolan i Nyköping. Det mest dramatiska var nog något bränt lärarfinger. Denna ångmaskin har inte heller byggts ihop med Mekano. Mekano leker man inte med, med Mekano bygger man.

 

 

Värt att bevara: Konsten att läsa och skriva

 

 

I dag har vetenskapen kartlagt vårt och andra varelsers DNA och vet nu att vi och schimpansen är lika till 98 procent. Grisen är så lik oss att man funderar på att använda organ från grisar för transplantationer. Jag vet inte om man börjat med detta ännu och jag är osäker på om det är möjligt att flytta en hjärna från en gris till en människa. Men ibland skulle man kunna tro att det genomförts sådana försök under långa tider. En del är ju svinaktiga och andra beter sig som svin så det är inte helt omöjligt att tester har genomförts. En sak är vi nog i alla fall ensamma om. Vi kan, har kunnat, skriva och berätta om händelser och personer så att kommande släktled har haft möjlighet att ta del av gjorda erfarenheter och andra personers tankar och handlingar. Det skrivna ordet har kunnat läsas av ibland miljontals människor under tusentals år. En del har trott på varje ord de har läst, andra har ställt frågor till sig själv och andra människor. Är det sant det jag har läst, har jag missförstått det jag läste? Ofta har dessa tvivlare fört utvecklingen vidare och tillfogat nya ord och tankar till det skrivna. Vi kan än idag läsa om Sokrates tankar, han skrev inte något själv utan det var hans elever som skrev. Seneca som levde ungefär 500 år efter Sokrates skrev om ”Livets korthet”, (de brevitate vitae). Ett tusen år efter Seneca skrev Martin Luther sina teser och vände upp och ner på påvedöme och katolska kyrkan. Ytterligare 300 år senare skrev franska revolutionsfilosofer ner sina tankar och välte enväldiga kungar på löpande band.

 

Det skrivna ordet är viktigt och måste bevaras, och ändå finns det en del som aldrig borde ha fått skrivas men det finns. Man skall inte bränna böcker för där det görs bränner man senare människor.

 

Bevara böcker, brev och annat skrivet. Bevara era egna skriverier för barn och barnbarn.

 

 

Värt att bevara: Stiliga stolar

 

 

Till Nyköpings bitvis stolta historia hör epoken med NK:s verkstäder. De stilfulla möbler som tillverkades där var visserligen dyra när det begav sig, men de ursprungliga köparna torde i flertalet fall ha gjort en god affär om de valt att sälja föremålen vidare.

 

    I Nyköpings gamla teater i parken vid änden av Västra Storgatan fanns tidigare stolar av ovanstående typ med stoppad rygg och sits, klädd med vinröd manchestersammet och sarg av trä. De var tillverkade på NK:s verkstäder och har, tack och lov, räddats till eftervärlden av Föremålsmuseet. De är snygga och funktionella, men numera av någon anledning ersatta med modernare skapelser.

 

   På sätt och vis påminner de också om de stolar som vår barndoms biografer (Saga, Grand, Röda Kvarn och allt vad de hette) erbjöd oss entusiastiska matinébesökare. Vi beskådade filmer som Trollkarlen från Oz, Snövit och de sju dvärgarna eller Barnen från Frostmofjället. Det var lång kö vid kassan när den öppnade och nästan alltid fullt i salongen. Konkurrens från TV, dataspel och smarta telefoner låg synnerligen långt fram i tiden.

 

   Så nog är dessa stolar av många skäl värda att bevara.

 

 

Värt att bevara: en grov stock?

 

 

Kan det vara av något värde att bevara en vattenledning i trä tillverkad av en grov stock? Möjligen som ett exempel på att allting inte var bättre förr. Tänk så fina och lättarbetade vattenledningar i plast vi har nuförtiden. 

 

För många år sedan när jag en dag promenerade på Västra Storgatan i Nyköping fick jag se något intressant. Det pågick grävningsarbeten inför omläggningen av gatan till en gågata. Jag kryssade mellan högarna av uppgrävda massor och fick syn på några uppgrävda timmerstockar som låg i leran. Jag skaffade genast fram en fogsvans från mitt arbete och sågade helt egenmäktigt av en bit av en stock – den skulle ju bara ha följt med massorna till någon tipp. Mitt i stocken var ett hål borrat och jag visste att det rörde sig om en gammal stockvattenledning. Den måste vara värd att bevara tänkte jag och lastade in timmerstocksbiten i bilens baklucka. Väl hemma gjorde jag den ren från lera och ställde den på torkning. Efter ett par år strök jag på lite rå linolja på stocken för att konservera den och minska risken för sprickbildning. Enligt vad jag senare har hört så användes denna stockvattenledning till att förse fontänen på torget med vatten från en källa vid Blommenhov.

 

Jag har faktiskt haft lite glädje av den här rörstumpen. När jag var aktiv i vår hembygdsförening skänkte jag en liten rörstump som kuriosa till ett par av våra grannföreningar i samband med deras jubileumsfirande. Stocken var nämligen oanfrätt av röta trots att den legat i marken under hundratals år. Se bilden till vänster ovan.

 

Stockvattenledningen som jag valde i museets samlingar är också från Nyköping. Den är funnen i f.d. Rådhusgränd (Åkroken) vid en arkeologisk förundersökning 2008. Vattenledningsröret har enligt museets dokumentation varit genomdränkt av vatten under en obestämd tid vilket inneburit att det vid torkning skett en betydande nedbrytning av cellulosastrukturen.

 

Vid Skottvångs gruva, ett par mil norr om där jag bor, finns en utrustning för tillverkning av sådana här vattenledningsrör. Den pumpstocksborren lär enligt uppgift vara den enda bevarade i landet som fortfarande är i funktionsdugligt skick och den användes för sitt ändamål för bara cirka 25 år sedan.

 

 

Värt att bevara: sparbössan i minnesbanken

 

 

Eskilstuna Sparbank är en av landets äldsta sparbanker, grundad 1827. Banken har haft en mängd namn bl a efter fusioneringar och heter nu Sparbanken Rekarne. Den här gedigna sparbössan i metall kommer från Eskilstuna Sparbank. Designen kommer jag ihåg från min barndom på 50-talet. Bössan var försedd med en låst lucka som öppnades på banken när sparpengarna skulle sättas in på bankbok. På min bössa fanns dock, vad jag kan minnas, ingen logotype. Ulricehamns Sparbank hade väl på den tiden ännu inte insett vikten av att stärka sitt varumärke.

 

Att lära sig spara pengar var viktigt på den tiden. Den omedelbara behovstillfredsställelsen stod inte högt i kurs. Nej, pengar skulle sparas för framtida behov. Min snälla, högkyrkligt inriktade mormor var min huvudsponsor. Varje vecka fick jag påfyllning i sparbössan.

 

- För din prästutbildning, var mormors verbala standardmedskick.

 

Att välja den teologiska banan blev emellertid aldrig aktuellt för mig. Sparpengarna gick till bilinköp!

 

Sparbankerna försåg också sina unga sparare med tidningen Lyckoslanten. Här fanns bl a den ytterst sedelärande serien om den präktiga Spara och den slarviga Slösa. Den övertydliga pedagogiska ansatsen har säkert satt sina mentala spår – även hos mig.

 

Värt att bevara? Åtminstone i min minnesbank, tycker jag.

 

 

Värt att bevara: Foton

 

 

Ibland påstås att ett fotografi säger mer än tusen ord. Det må väl vara upp till betraktaren att begrunda. Likaså har ofta sagts att ”en bild ljuger inte”, men det får man också ta med viss modifikation. Speciellt de senaste 20 årens photoshopande kullkastar fullständigt tesen om bildens otvetydiga sanning. I själva verket kan ett foto idag manipuleras fullständigt.

 

Vi sparar allsköns föremål såväl på museer som i egna vrår och vindar. Saker och ting från tider tillbaka ger föreställningar om historiens gång. I detta sammanhang tycker jag likväl att fotografier tillhör det som kan vara av värde att bevara. Avbildningar kan visa föremål och händelser men också känslouttryck i olika skeenden.  Lådan med diabilder från 1972 har använts vid Västra skolan i Nyköping och visar bl.a. ”människor i andra länder”, material som använts i undervisningen.

 

En fortgående ökningstakt i fotograferande har skett under de senaste 50 åren och förekommer i oändligt många nischer. Fototekniken inom vissa branscher är mycket specialiserad och långt utvecklat. Så vad ska då sparas till eftervärlden?  Här finns utrymme för hur mycket huvudbry som helst!

 

För min del har jag fullt upp med 13.000 ärvda diabilder – huvudsakligen från åren 1955 – 1985. Till en början handlar det om utsortering, mer än hälften slängdes direkt. Kvar är några tusen diabilder och dessa vill jag nu granska närmare för att sedan digitalisera de för mig mest intressanta. Det rör sig om kärlväxter och fåglar fotade i Sörmland. Men vilket jobb!

 

 

Värt att bevara: En gammal skrivmaskin

 

Datorn har gjort det lätt att författa, rent praktiskt alltså. Och ordet blogg skulle vara helt okänt om skrivmaskinen inte hade utvecklats. För det är faktiskt det gamla mekaniska tröskverket som är alltings början, eller hur?

 

Den moderna skrivmaskinen konstruerades av amerikanen Christopher Sholes på 1860-talet. Den hade två rader med tangenter och bokstäverna placerades i alfabetisk ordning! Senare, då han visste vilka bokstäver som användes mest, förbättrade Sholes sin skapelse, den blev mer ”lättskriven.

 

Mark Twain lär vara den förste författare som köpte denna underbara tingest. En försäljare visade att man kunde skriva 57 ord i minuten. Mark själv klarade 19! Antagligen blev han ändå nöjd med sin vara för ett par år senare, 1876, lämnade han in ett maskinskrivet manuskript på ett stycke ur boken Tom Sawyer.

 

Idag är det få skribenter som värdesätter den handdrivna skrivmaskinen och njuter av ”musiken” från en nedtryckt tangent eller valsen som slås tillbaka. Jan Guillou är en av dem. Han lovordar dess tyngd och stabilitet. Samma egenskaper har skrivmaskinen på bilden, en 8 LC Smith tillverkad på 20-talet och en gång i bruk på Försäkringskassan i Nyköping, Nu står den på Sörmlands museum och där ska den stå, värd att bevara som ett minne från en tid utan datorer, virusangrepp eller undermåligt bredband.

 

 

Nymodigt: då elvispen ersatte den manuella vevvispen

 

 

Vispen är ett verktyg som används för att få in luft i olika vätskor eller vätskerika råvaror. Gräddvispning syftar till att få in luft i grädden så att den blir tjock och fluffig. Lättvispad grädde är populär nu för tiden. I vart fall i efterrättsrecept och i restaurangernas dessertmenyer.

 

En mindre googling ger vid handen att elvispen har funnits i drygt 100 år. Elvispen var sannolikt den första hushållsapparaten för likström eller växelström. Den kom från USA och användes först i milkshakebarerna för att vispa glass och mjölk.  George Schmidt och Fred Osius utvecklade elvispen för hemmabruk.

 

När jag växte upp fanns ingen elvisp i hushållet. Barnet deltog gärna i hushållsarbetet, Tålamodet sattes dock på hårda prov när grädden inte ville tjockna. En vanlig handvisp var jättejobbig. Då var vispen med vev väsentligt enklare och effektivare och därmed riktigt rolig att använda. I slutet av 50-talet inköptes elvisp. En tidsbesparande produkt med hög ljudnivå. Tonåringen vispade grädde någon gång men deltog inte särskilt frekvent i hushållsarbetet. Han hade fått andra intressen.

 

 Ett näthandelsföretag erbjuder tusentals hushållsprylar. Elvispar, Blenders och Stavmixers uppgår till över 200 produkter där elvisparna endast utgör en dryg femtedel. Priserna på visparna varierar mellan 199 och 1090 kr. Något inköp är inte aktuellt till mitt enpersonshushåll. Jag har redan dessa produkter. Kanske borde jag ändra mina slentrianmässiga matvanor och hitta anledningar att använda dessa förträffliga hjälpmedel lite oftare.

 

 

Nymodigt: Gammalt har också varit nytt

 

 

Den här mekaniska räknesnurran skrev jag om för ett halvår sedan. Då var den ett exempel på gammal teknik som fick företaget Facit i Åtvidaberg på fall när billiga japanska miniräknare med elektronik kom i början på 1970-talet. Vem ville då sitta och dra i spakar och snurra på vevar för att summera kassaböckernas kolumner.

 

   Men man kan ju också hävda att denna räknesnurra en gång i tiden sågs som ett nytt och innovativt hjälpmedel.  De som på 1950-talet satt på Försäkringskassan i Nyköping var säkert tacksamma att slippa göra alla uträkningar så att säga för hand när sjukersättningar skulle betalas ut.

 

   På det sättet bör man nog bedöma de flesta gamla prylar som förvaras på Föremålsarkivets många hyllor. Någon gång var de faktiskt nya och förde kanske mänskligheten ett litet steg framåt.

 

 

Nymodigt: Allt har varit nymodigt en gång

 

 

Damejeannen på bilden har varit ny en gång. Kanske inköptes den en gång för att ägaren skulle kunna göra maskrosvin. Att göra vin på maskrosblommor var en nymodighet för ett antal år sedan. 1978 blev det olagligt att jäsa sitt eget vin av maskrosor, 1994 blev det lagligt igen. Jag vet inte om det var med hänsyn till Miljöpartiets emblem eller folkhälsan som förbudet kom. Jag tror inte att det var hälsoproblem som medförde förbudet, så gott var inte maskrosvinet. Som ett substitut för maskrosvin kom istället boxvinet, om det nu skulle vara bättre. Vinet var helt klart bättre.

 

Vinets historia är lång men det har varit en nymodighet en gång. Den välkände sjöfararen Noa skall ha varit den förste som jäste sitt eget vin. Efter som det var en nymodighet blev Noa knall. Att vinet blev betydelsefullt redan från början kan man se på flera ställen i bibeln. I Ordspråksboken och Höga Visan vimlar det av hänvisningar till vin och vingårdar. Paulus säger till Timoteus att han skall dricka vin för sin sura mages skull. I annan litteratur finns mängder med hänvisningar till vin och nyttan och nöjet som kan följa med vin och drickande. Bellmans sånger och epistlar är i vissa fall en lovsång till vinet i andra fall är det en klagosång över följderna av drickandet.

 

Jag avslutar min lovsång till en gammal nymodighet med att citera lord Byron som skrev i Don Juan

 

Låt oss ha vin och kvinnor hela natten

I morgon blir kristendom och sodavatten

 

 

Nymodigt: Plastburken

 

 

Lägger du en assiett över matskålen innan du stoppar den i kylen? Sådant beteende lär framkalla spydiga kommentarer från yngre generationer. Och visst - de är födda in i plaståldern och har inget till övers för gammaldags förvaringssätt. Det är väl egentligen samma sak med oss äldre. Ingen vill längre linda in starkluktande varor i cellofan eller pergamentpapper. Nej, i stället minns vi hur plastburken kom, prövades och älskades!

 

Först att tillverka plastföremål i Skandinavien var Skånska Ättiksfabriken i Perstorp, Skåne, året var 1918. Vid slutet av andra världskriget var företaget en modern plastindustri, men det var på 50-talet som man började ta fram den tidens stora nymodighet - modernt formgivna och färgglada hushållsartiklar. Asken på bilden tillhör dock inte de tidigaste produkterna. Den är märkt med Perstorp, ett namn som företaget tog först 1966.

 

Idag diskuteras kombinationen plast och livsmedel och eventuella risker för att gifter kan sprida sig till maten. Sådant måste utredas och åtgärdas. Plastburken som förvaringskärl är ju helt oslagbar!

 

 

Nymodigt: i jordbruket

 

 

Det var sent 1940-tal och i stället för att använda hästar som dragare i jordbruket så började man intressera sig för traktorer. Min morbror i byn hade en järnhjulstraktor som var enorm. Hjulen var försedda med stora järntaggar som var närmare 10 cm långa. Där den gick fram gjorde den enormt stora spår efter sig och skulle man ut på allmän väg med traktorn så måste man sätta på järnskoningar på hjulen. Den var också försedd med en remskiva vid sidan av motorhuven och med den kunde man till exempel driva ett tröskverk vilket var mycket enklare än att köra de gamla tändkulemotorerna med vattenkylning där vattnet rann utmed ett stålnät ned i ett stort träkar.

 

Men snart nog och långt in på 1950-talet blev Fergusons gråa traktor populär. Den traktorn tillverkades i över en halv miljon exemplar och bara i Sverige såldes cirka 33 000 stycken. Jag minns att flera bönder i byn gick samman och köpte en sådan ”Grålle” som den kallades och jag tyckte att den var väldigt nymodig och fin.

 

I museets samlingar valde jag en leksakstraktor i samlingen Eskilstunahemmet. Det är en liten kopia på den i Eskilstuna tillverkade traktorn Bolinder-Munktell.

 

När jag tänker på tema Nymodigt erinrar jag mig en historia som utspelades under 1940-talet på min frus hemgård i en by i södra Lappland. Min driftige svärfar hade en stor myrmark uppodlad på andra sidan sjön där det grävts långa djupa dräneringsdiken. På den åkern körde han på massor av matjord med häst och vagn. Ett enormt arbete! Det fanns också två hölador och ett stall där på ”Myrodlingen”. Det växte väldigt bra på den gamla myren och till en början transporterades höet med bärbara bårar eller en enkel drög dragen av hästen. Men en dag tog min svärfar med sig sin nyinköpta gummihjulsvagn till Myrodlingen. Nu var det så att svärfar hade sin egen far som hjälp på gården på den tiden och han var pigg och rask och alltid med ute i jordbruksarbetet. Men han var också en något envis och egensinnig herre – i Västerbotten kallas en sådan för ”bägstut” – och en sådan gillar inte nymodigheter! När svärfar tog med den fina gummihjulsvagnen till Myrodlingen då vägrade farsgubben att delta i jobbet så han stannade hemma från höskörden den sommaren. Nymodigheter faller inte alltid i god jord! Min fru och jag deltog i höskörden på Myrodlingen under många år på 1960- och 1970-talen. Jag spelade även in en smalfilm från dessa arbeten.

 

 

Nymodigt: Kylskåp

 

I mitten av förra seklet blev källartrappen hemmavid välanvänd. Det var ett ständigt rännande för att hämta varor.  Efter måltiden kilade man ner igen med överbliven mjölkskvätt och korvbit. Och knarrandet i trätrappen hördes! Men golvet i undervåningen var av betong lagd på marken, vilket medgav att hålla svalare utrymme där känsliga matvaror kunde förvaras.  

 

Om källarvåning saknades fick jordkällare ordnas. I enklare fall kunde en nergrävd brunnsring tjäna som sval. Matvarorna förvarades förr i tiden vanligen på ett eller annat sätt under marknivå, åtminstone under sommarhalvåret. Hur som helst var det ett evigt springande fram och tillbaka med mat.

 

Isskåp blev en uppfinning som var i bruk under 1800-talet och fram till mitten av förra seklet. Det kunde placeras i köket och underlättade i hushållet, men det var framförallt i städerna det kom till användning. Skåpen gjorda av trä var stora och otympliga men hade hyllor för matvarorna och i plåtfack kunde isblock förvaras som kylmedium. Den uppfinningen fick jag aldrig se.

 

Genom säker förvaring av livsmedel och närhet till platsen för matlagning blev kylskåpen i hemmen det stora genombrottet i bekvämlighet. Även om det uppfanns långt tidigare så var det efter andra världskriget som det började få mer allmän spridning till enskilda hushåll. Mor såg nymodigheten i början av 60-talet som en välsignelse, även om skåpet var klumpigt och placerat i farstun. Modellvariation skapar numer ständigt nya trender.

 

Museets kylskåp är av fabrikatet Elektrolux och tillverkat 1948. Givaren Lars-Gunnar Blomkvist, Malmköping uppger att det införskaffades av hans föräldrar vid första bosättningen och uttrycker i sin dokumentation att ”kylskåpet utstrålar påtaglig framtidstro”. Man kan förstå att kylen på den tiden blev högt värderad.

 

 

Gammalmodigt: Snedklaffspulpet

 
 
 
Dagens ämne är ju ganska så lätt-allt på museet är ju "gammalmodigt" - tiden går i en rasande fart och allt förändras!

När min mamma började i Gamla Maria Skolan i Stockholm 1930, så satt de på en bänk som satt fast i en snedklaffspulpet.  I museets förråd finns en vacker snedklaffspulpet i stora  A-hallen. Den är tillverkad 1939 och märkt Heby Mellösa sn. Säkert var det någon flicka eller pojke som fick använda den vackra pulpeten när de satt och studerade i sin skola.

Mamma berättade ofta om de "där" pojkarna i klassen som var små busiga och då fick lägga upp händerna på pulpeten och lärarinnan gav dem några rapp över fingrarna med pekpinnen..... mamma grät för det gjorde så ont i henne!

Under 1950-talet så tas pulpeten bort och skälet anses vara att barnen inte nådde fram till bänken när de satt på stolen.. Då 1950 var även agan i skolan förbjuden.
 
Jag minns mina första läsår i en liten skola som heter Brotorp. Varje morgon fick vi elever ställa oss i ring kring orgeln i klassrummet och fröken spelade en psalm och vi barn sjöng. Efter den samlingen fick vi gå till våra bänkar-som stod uppställda i rader och hade ett lock. Ordningen i bänken kontrollerades av fröken med jämna mellanrum.

I samband med den nya läroplanden 1994 (LPO 94) bytte de flesta skolorna bort bänkar mot bord. Böcker och annat arbetsmateriel förvarades i antingen skåp eller boxar.

En del skolor hade boxarna inne i klassrummet och en del utanför klassrummet. Att det förstås innebar en massa mer spring i klassrummet är ju givet - men det sägs ju att rörelser är bra....

Idag när jag besöker mina barnbarns skola-så är förändringen så stor. Kunskap hämtas från alla möjliga håll och att varje elev har en dator är mer än regel än undantag.

Förhoppningen är att alla elever ska minnas sin skoltid som något positivt och givande, en miljö som var varm och trygg-då lär man sig allra bäst, vare sig man sitter i en pulpet, vid en bänk eller framför en dataskärm!


 




Gammalmodigt: Hermetisk konservering

 

 

De flesta av de som i dag är yngre än 60 år vet nog inte vad som menas med hermetisk konservering. Vi som är äldre har sett våra mödrar och kvinnorna ur äldre generationer konservera allt möjligt. Det var en tid då det inte fanns djupfrysning som konserveringsmetod. Att bevara mat i ätbart skick under längre tider har alltid varit ett problem. Från början var torkning, rökning och insaltning de metoder för konservering man hade tillgång till. Vid krig i gamla tider gick det åt mycket tid och folk för att få tag i mat åt knektarna. 1810 fick en fransman en idé att stoppa in mat i en plåtburk och försluta burken lufttätt. Under Krimkriget blev burkarna populära. Hemma i köken hade man inte tillgång till plåt och verktyg för att göra egna burkkonserver. Någon kom på att man med konserveringsapparat, glasburk med lock och en gummiring och lite metallklämmor kunde göra egna konserver. I burkarna lade man ner det som skulle konserveras. Täckte det med lag eller sky. Satte på gummiring, glaslock och klämma som skulle hålla locket på plats och satte ner det i konserveringsapparaten. Fyllde på vatten och värmde långsamt upp innehållet i apparaten. Vissa varor behövde temperaturer över 100 grader för andra räckte det med 80 grader. Efter en timme eller så kunde det som varit i apparaten lyftas ur och kylas snabbt. Hade man tur satt alla locken fast annars var det dags för en ny omgång i apparaten. Nästan allt gick att konservera och det var ätbart under långa tider. Någonstans skall man ha öppnat en burk med älgstek som varit 40 år. Man provåt och de ätande överlevde. Det är mycket enklare att slita upp ett paket djupfryst och låta det tina och tillaga och äta. Det enda som kan hända är att den utlovade oxfilén har hoppat omkring som känguru i Australien eller travat på Solvalla.

 

Bilden visar en konserveringsapparat med termometer och andra tillbehör. Bloggaren Bo Tolander förmedlade apparaten till Raspen men har inte själv utnyttjat den för konservering tror jag.

 

 

Gammalmodigt: med plättlagg?

 

 

Den rejäla plättlaggen i gjutjärn väger runt 3 kg och gräddar 18 plättar samtidigt. Säkert har den använts för många år sedan, på en vedspis i ett riktigt stort hushåll. Idag är det annorlunda. De flesta vill ha ett mer hanterbart redskap, kanske med 7 små rundlar eller, ve och fasa, inget alls. Plättar finns att köpa färdiga, med eller utan sylt! Visst kostar de en slant, men middagen är framdukad på ett kick och man slipper tidsödande stekning, os och smetiga kärl.

 

  Det är okänt hur plättar smakade år 1538, då Olaus Petri nämner dem i en av sina skrifter, men vad gäller dagens färdiga finns inga tvivel. Inte en enda kan mäta sig med helt nygräddade, direkt från spisen!  Läs seniorbloggaren Olle Hallbergs berättelse om den furstliga rätten, införd i november 2009. Han skriver också om det här föremålet, liksom unge Nils Brodén,

 

Vi bloggare tycks uppskatta det gammalmodiga!

 

  Min man bjuder gärna på tunnpannkakor, stora plättar, så goda att de smälter som smör i munnen. Är barnbarnen på besök gör han gräddningen extra spännande. Pannkakan vänds högt upp i luften och landar perfekt i järnet, alltid plant och fint. Vi äter den med blåbärssylt! Fast soppan före är nyttig!

 

 

 

 


Gammalmodigt: Nästan bara för äldre herrar

 

 

Pojkhängslen av smalrandig resår med vita läderstroppar för knappar och guldfärgade metallspännen är nog ingen stor artikel i 2010-talets herr- och gossekiperingsaffärer (finns det över huvud taget dylika inrättningar?). Legendariska Börjes i Nyköping förde däremot självklart sådana artiklar och skänkte några till föremålsarkivet 1994.

 

   Hängslena på bilden uppges vara tillverkade krigsåret 1940. Vi gossar som då var nästan skolmogna har mer eller mindre diffusa minnen av att hängslen hörde till de på kalasen och julgransplundringarna närmast obligatoriska sjömanskostymerna. Men jag tror knappast att  det modet återkommer, även om en och annan börsmäklare på amerikanskt vis gärna stoltserar med breda, röda hängslen för att hålla upp  sina chinos.

 

   Nej hängslen är ett gammalmodigt, stundom nödvändigt attribut för äldre herrar med kalaskula. För evigt också förknippade med finansminister Gunnar Sträng, vilken ju för säkerhets skull samtidigt bar livrem.

 

 

Gammalmodigt: fungerande gräddvisp

 

 

 

Hur gammalmodigt är det egentligen att idag använda en handvevad gräddvisp? Museets exemplar som ses på bilden är helt i metall och lär vara tillverkad år 1900. Den har köpts in från Karin Pettersson, Sjögölet, Österåker så sent som 1985. Vi har en gräddvisp hemma vars konstruktion i stort överensstämmer med den drygt hundraåriga modellen. En smärre detalj i design skiljer genom att handtaget är plastöverdraget. Och det händer faktiskt någon gång att den plockas fram. Men i de flesta fall använder vi en elvisp.

 

Förr var människor hänvisade till enkla köksattiraljer jämfört med dagens elektrifierade apparater. Risknippen t.ex kunde tjäna som vispar. Det hundraåriga mekaniska redskapet var för sin tid ett stort framsteg. Med en vev drivs kugghjul vilket i sin tur ger en utväxling så att själva vispen roterar snabbt i grädden. En sådan snurr är inte enkel att åstadkomma med en handvisp utan rörliga delar. Och vi vet ju alla att man får sin tjocka grädde på kortare tid med snabb visprörelse än med långsam.

 

Elvispar gör numer arbetet lättare, mindre muskelkraft går åt och beredningen går fortare. Efterföljande disk kan däremot stundom bli lite mer komplicerad. Utvecklingen har fortsatt, moderna modeller med smala trådar - s.k. ballongvispar – är effektivare och ersätter de med bredare blad.  

 

Man kan också få fluffig grädde på ett annat beprövat sätt. En enkel plast- eller glasburk med tätslutande lock duger. Man skakar ordentligt en minut och vispgrädden är klar. Men det är väl ett gammalmodigt sätt?

 

 

Gammalmodigt: Ugnssop

 

Nog måste väl en gammal ugnssop betraktas som gammalmodig. En sådan finns i museets samlingar. Den användes förr för att sopa ut askan ur den stora vedeldade bakugnen som var uppmurad i köket i den gamla bondgården. Inför brödbaket eldades det i ugnen tidigt på morgonen med torr långved. Det tog flera timmar att få upp temperaturen i ugnen och när den var varm och den skulle göras ren från aska trädde man in några riskvistar i de två öglorna i ugnssopen. Om det var björkris, tallris, enris eller granris man använde visste jag inte men jag ringde till min kusin Gulli, 89 år, och hon berättade att hennes mor använde enris som till att fästa på ungssopen. Före sopningen doppades enriset i en vattenhink. Visst blev enriskvistarna ändå lite svedda men blev de för brända satte man bara på nya enkvistar.

 

Jag har faktiskt en likadan ugnssop i min ägo. Den har funnits på min hemgård sedan jag var liten. För att testa Gullis påstående att det var enris som man använde satte jag några enriskvistar i öglorna på min sop och fotade. Resultatet framgår av ovanstående bild vid sidan av museets foto.

 

I min fru Ingegerds hemby Lomsjö i Västerbottens län finns en välhållen bygdegård där min svärfar för många år sedan murade in en stor, vedeldad bakugn. Där brukar byborna grädda sitt tunnbröd och min fru och jag har varit med i bagarstugan och provat på tunnbrödsbakningens ädla konst. Nästa gång vi får tillfälle att delta i ett tunnbrödsbak ska jag prova min gamla ugnssop.

 

 
 

Otur: Nycklar

 
 
 
Att inte lägga nycklarna på bordet är något jag hört sen barnsben! Som barn var det inte så lätt att förstå varför det betydde otur-men lydig som jag var så lät jag bli att lägga nycklarna på bordet.

Det finns många olika förklaringar för varifrån uttrycket att Nycklarna på bordet ger otur. Kanske kommer det från den tid då det fanns pigor i en del familjer och endast husmor i familjen hade en nyckel till alla förråd. Nycklarna hängde på en snodd som var knuten runt husmors midja. Ibland hände det att husmor glömde nyckeln på bordet och då trodde man att pigorna genast skulle stjäla ur förråden!!

I museets förråd så finns en stor genomskinlig plastlåda med ca 800 nycklar. Nycklarna har blivit upphittade och inlämnade till Polisen år 1986. De nycklar som jag hade när jag i början av 1970-talet arbetade som
Kriminalvårdare det som kallas "plit"-såg ut på ett helt annat sätt...
 
När arbetspasset började gick vi till den sk Centralvakten och kvitterade ut en nyckelknippa. Knippan bestod av ca 15 stora nycklar och vägde en heldel. Hela dagen så bar vi runt på våra nyckelknippor och låste upp och låste in!! När arbetsdagen var slut så gick vi tillbaka till Centralvakten och lämnade in sina nycklar.

Av "naturliga" skäl tog de flesta ur personalen upp sina egna nycklar när de lämnade arbetsplatsen..... vanan att bära en nyckelknippa i handen satt liksom i ryggraden vare sig man jobbade eller ej! 
 
I dagens fängelse finns nog inga nyckelknippor överhuvudtaget utan det är säkert små kort som är laddade med olika datainformationer. Den nyckelknippa som vi använde tappade man inte lätt bort-den var så stor och tung, dagens små kort skulle nog lätt försvinna för en del av oss.....


 

Otur: med vädermakterna

 

 

Skrock och vidskepelse intresserar mig inte särskilt mycket. En inledande "gubbgoogling" dvs en scanning av minnesbanken gav föga. Ute på nätet fanns desto mera.Jag blev snabbt alldeles  matt av allt som anses medföra otur. Klassikern "nycklar på bordet", åsynen av svarta katter samt en rad andra dåliga omen virvlade förbi på skärmen. Nej, inte blev jag lockad att fördjupa mig i ämnet.

 

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om hittegodsnycklar från Eskilstunapolisens samlingar. Här berättade jag om en stressad bilfärd den 24 september 1996. Nycklar på biltaket ska man passa sig för. Men den gången fanns de redan nästa dag att avhämta hos farbror polisen i Nyköping - det kallar inte jag otur!

 

Under ca åtta månader av året tillbringar jag ansenlig tid på golfbanan. Resten av året är det skidspåret som lockar. Otur kan man åberopa vid båda aktiviteter. Om det gäller vädret skyller man då på SMHI eller YR. Om det gäller missade golfslag eller smärtsamma skidvurpor är det ofta "makterna" som sätter ner humöret. En mycket vanlig bortförklaring bland golfspelare är att puttarna inte gick i pga av en efterhängsen otur. Lite tröttsamt att höra när den verkliga anledningen är försummad träning eller i undantagsfall bristande anlag. I den ädla konsten att putta en golfboll uppträder turens gudinna sida vid sida med oturens demon. Det har jag upplevt under 47 år med puttern i hand!

 

Helt fri från skrock och vidskepelse är jag dock inte. Vid viktiga golftävlingar tar jag gärna på mig "Segerstrumpor", spelar på en boll med nummer 1 eller 3 (aldrig nr 4) och drar på mig den keps som känns rätt för dagen.

 

"Peppar, peppar ta i trä"!

 

 

Otur: Helsvart medför otur

 

Nu har jag fått stifta bekantskap med en svarting igen, den här gången en riktig monsterkatt enligt ägarna själva. Redan som ung hade den stuckit hemifrån till grannarna och jagat kycklingar. Men hankatten på den gården hade försvarat sitt revir och läxat upp inkräktaren ordentligt. Några dagar höll den svarte sig hemma och slickade såren. Klättring till toppen på ett hundraårigt päronträd blev nästa eskapad. En hel dag gick åt med lock och pock innan den åter var på marken. Det mest besinningslösa tilltaget var när odjuret rusade en räv till mötes på ett gärde och började slåss. Att katten inte blev ihjälbiten på kuppen får väl antas bero på häpenhet hos räven som troligen övergick i ett paralyserat tillstånd.

 

Vid ett annat tillfälle skulle kattmatte och husse ut på en fisketur. De åkte till sin ö där monstret släpptes fri. Men makrillarna var svårflörtade och efter ett par timmar hade endast en firre krokats. Den lades på en sten. I ett obevakat ögonblick smög kattrackarn fram och nöp fisken. Stölden upptäcktes för sent och tjuven hann sätta sig i säkerhet under golvet på en sjöbod. Vilken oturskatt!

 

Jag blev inbjuden till fiskafänge på samma ställe - kattägarna var nämligen en bror och svägerska till mig. Att närvaro av svart katt betyder otur var inpräntat i mig sedan barnsben och jag insisterade på att den skulle vara inlåst. Så blev det och vips så förbättrades fångsten, flera fiskar drillades in på kort tid.

 

På bilden ses en helsvart målad katt utsågad i trä. Den är tillverkad av pojkar i 11-12 års ålder, som deltog i Unga Örnars hobbyarbeten på 1960-talet. Föremålet tillhör nu museets samling Eskilstunahemmet. Varför just detta djurslag valts och att det dessutom blev svartmålad framgår inte av dokumentationen, som gjorts av Roger Alderstrand. Den är utformad med en hållning som visar på piloerektion dvs katten burrar upp sig för att se större och mer hotfull ut. Något låg väl bakom att det blev just den formgivningen.

 

Min svägerska är likväl fast övertygad om att svarta djur är magiska och ser inget samband med otur – inte ens när det gäller katter.

 

 

Otur: Du bor långt bort från vården

 

 

På den här undervisningsdockan, stor som en vuxen människa och på föremålsarkivet kallad Sture, har elever vid Vårdskolan i Eskilstuna kunnat studera olika organs läge i kroppen. Hjärta, lungsäckar, tarmpaket, magsäck och mycket annat.

 

   Då och då publiceras rankinglistor över hur pass bra (eller dåligt) landets sjukhus tar om sjukdomar som drabbar dessa organ. För att uttrycka det diplomatiskt så hamnar Sörmlands tre sjuhus inte alltid längst upp på listorna.

 

   Men det finns också betydligt mer kända institutioner som får dåliga placeringar för behandling av exempelvis stroke eller hjärtinfarkt. Det kan bero på att deras upptagningsområde är stort och infrastrukturen dålig. Då tar det lång tid att transportera den drabbade  till sjukhuset – och aldrig så kompetent vårdpersonal har dåliga odds för att göra ett bra jobb.

 

   Med andra ord: Den som har oturen att vid allvarlig sjukdom befinna sig långt från kvalificerad vård löper större risk att inte bli botad. Detta gäller inte bara fredagen den 13:e då detta skrevs.

 

  Sture har dock tur. Han bor ju bara ett par hundra meter från Nyköpings lasarett!

 

 

Otur: Fredagen den 13de

 

 

Fredagen den 13 ska man ha respekt för. Den dagen kan vara en otursdag! Fredagen den 13 augusti 2004 vid 8-tiden på morgonen var det ett hemskt åskväder här vid torpet. Min fru och jag hade helt nyligen flyttat från lantgården till det närbelägna undantagstorpet. Vi hade helt enkelt bytt bostad med våra barn och barnbarn. Vid åttatiden kom det ett par fruktansvärda åskknallar – det small alldeles ohyggligt. Elströmmen försvann naturligtvis och jag tog genast cykeln och for till gården. Där mötte jag sonhustrun som ropade: Det brinner i SVIRA!!! (En stor verkstad med virke och snickerimaskiner). Hon höll just på att ringa till brandkåren i sin mobiltelefon. Jag rusade till verkstadsbyggnaden där min son Martin höll på att släcka en mindre brand vid takfoten. Det rök ordentligt och eldslågor slog ut från ett hål i väggen. Med hjälp av en vattenslang med sprutmunstycke lyckades han släcka elden som inter hunnit sprida sig.  

 

Vi ringde då till brandkåren och berättade att elden var släkt. Men brandmännen kom ändå för de ville titta på brandhärden så att den var utom fara. Efterhand började vi se efter hur stor förödelse som åskan orsakat. Det visade sig att nästan alla elsäkringar på hela gården gått i småbitar i sina skruvfästen och av de tre högspänningssäkringarna vid transformatorn var två avbrända. De fick ersättas med hjälp av en lång moteringsstång.

 

Fram på förmiddagen fick vi se att en jättestor gran låg omkullvräkt ute på åkern en bit bort. Jag gick och inspekterade och det visade sig vara en av de största granarna i skogen som blivit fullständigt uppsplittrad av blixten. Det var bara ”kaffeved” kvar av den när jag senare skulle ta hem den till ved!

 

Men den dagen var en lyckodag också. Min systerdotter Ulrika gifte sig med sin älskade Martin och såvitt jag kan se så lever de i ett synnerligen lyckligt och trivsamt äktenskap.

 

 

Otur: Akta er för stegar

 

 

Om man går under en stege lutad mot en vägg som på bilden kan det bli otrevligt om det finns en arbetande målare på stegen. Får man färg på sig är det otur, kan man få bort färgen är det tur i oturen. Om det inte står någon på stegen och man får något på sig kan man inte skylla på målaren det kan ha varit en fågel som flög förbi. Fåglar kan släppa ifrån sig saker och ting både naturliga och onaturliga. Den gamle grekiske skalden och författaren Aischylos skall ha fått en sköldpadda i huvudet. Sköldpaddor brukar ju inte flyga men denna padda hade fångats av en örn som tappade den och slog ihjäl stackars Aischylos. Detta visar att det inte behöver vara en stege med i spelet när det handlar om otur.

 

Ännu värre än stegar är egna hopslarvade byggnadsställningar. Jag klev upp på en sådan en gång med en pyts svartbrun färg i handen. Ställningen brakade ihop och jag låg på marken med en liter färg över mig. Öm och mörbultad skulle jag smyga mig in för att tvätta av det värsta. Vår hund som älskade mig mötte mig i dörren blev livrädd och med ett ylande försvann han ut i köket. Mer eller mindre rentvättad, med hustruns hjälp, kom jag underfund med att jag hade ont i revbenen. Jag åkte ner till doktorn på Oxelösunds Järnverk, vi bodde i Oxelösund och jag arbetade på verket och hade bra kontakt med läkeriet. Doktor Jonés och syster Margit skrattade så tårarna rann när de hörde vad som hänt. Jag hade ont i revbenen så jag kunde inte skratta med men jag fick lite hjälp i alla fall när de värsta skratten tystnat. Hopslarvade byggnadsställningar är värre än stegar.

 

Stegen på bilden kan endast vara farlig för myror och andra små varelser. Stegen är bara ca 10 cm och tillhör en modell av en villa på Stenbrovägen. Sörmlands Museum har beställt modellen och Yngve Blomgren har tillverkat den.

 
 

 


RSS 2.0