Otur: Se upp med ringen!

 

 

Om brudens slöja slits sönder så gör det inget. En sådan händelse lär ge lyckligt äktenskap. Annat blir det om brudgummen glömmer ringen… då väntar ett stormigt. Just den är ju vigselns viktigaste föremål, särskilt för den skrockfulla. Är ringen trög att trä på blir förhållandet en trång boja och är den för stor, ja, då går man snart skilda vägar.

 

  Jag vill tro att ringen på bilden passade väl. Den är i 23 karats guld och har texten Hille 2/9 -39. Mottagare var Axel Edhager i Oxelösund.

 

  En annan utprovad ring, fast med en diameter som en nutida svensk femkrona, bar Stor-Johan, Johan Arnt Bredesen, i norska Kabelvåg. Själv var han 2,14 m lång och vägde 177 kilo. Johan föddes 1859 och såg ut som alla andra grabbar fram till 17-18 årsåldern, därefter började han växa.

 

   Johan lär ha varit lyckligt gift, men hade, enligt historien, otur med en annan typ av ring, tunnband. Han skulle flytta en stor silltunna. Den vägde ett par hundra kilo. När Johan lyfte kärlet gick det i bitar, plåt och tunnband gick in i hans bröst. Han dog 1904.  

 

  Men plåtburkar fästade efter brudparets fordon lär skrämma bort både olyckor och oturligheter.

 

 

Skördetid: Farmor Lindy

 
 
 
Veckans ämne skördetid väcker många tankar och minnen hos mig-får försöka begränsa mig... I museets förråd Raspen i stora hallen så såg jag en fin korg - den var blå målad och hade hittats 1934. Det är en äggkorg men kan förstås användas till mycket.
 
 
Min farmor föddes 1880 i Västra Ny som ligger utanför Motala. Jag åkte dit med min familj och ordförande i Hembygdsföreningen tog oss med på en bilfärd rakt ut i skogen - där ute i skogen fanns en torpargrund kvar och ett fallfärdigt litet uthus för smådjur. Där föddes min farmor Lindy som 6:e barnet till en skräddare och hans fru.
I det lilla uthuset hade familjen förmodligen höns och kanske en get. Förmodligen plockade man bär och svamp i skogen. En korg var en nödvändighet för att kunna få med sig bär och svamp hem. Det var säkert mycket knapert många gånger.
 
 
När farmor var 2 år så fick hon en lillebror och tyvärr dog hennes mamma då i barnsäng. Pappan tog sina 7 barn och flyttade till staden Linköping. Det var nog en stor förändring för dem alla. Han gifte om sig med fd fruns syster och fick ytterligare 4 barn-varav 2 dog som barn.
 
 
Farmor Lindy träffade min farfar från Uppland och de flyttade till Stockholm. Familjen fick 3 pojkar och bodde inne i Vasastan. 1906 startade de första kolonilotterna i Stockholm i gränstrakten mellan stad och land. Man fick bygga ett mycket litet hus-ungefär som ett lusthus och fick en lott på ca 300 kvm att odla på. Det var bara män som fick kontrakt att hyra dessa kolonilotter. 1907 fick farmor och farfar en kolonilott i Dalen - ett område som blev mycket omskrivet när man på 1960-talet började riva det för att bygga ett sjukhus och bostäder. Ibland mina kort så finns en fin bild på min farmor när hon går runt med en korg på armen och skördar det de sått i kolonin. 
 
 
Under hela min barndom så  åkte vi ofta ut i naturen för att plocka bär, svamp, mossor och alla möjliga saker-känns som om cirkeln är sluten nu när jag är ute med mina barnbarn och letar efter bär i skogen och självklart har vi korgar med oss-tror jag får måla någon blå!!

 

Skördetid: är njutningstid

 

 

Sigridslunds skola i Årdala, Flens kommun invigdes 1826. Den var landets äldsta i bruk varande skola när den lades ned efter vårterminen 2012. Alltför få elever ledde slutligen till avveckling efter en flerårig uppslitande kamp för att bevara den anrika skolan.

 

Skolans gamla vackra planscher hamnade som gåva i Sörmlands Museums samlingar. Bilden på frukter och bär ingår för övrigt i serien nyttoväxter. Att jag valde just den här planschen beror på att jag gillar plommon. Som barn var familjens plommonträd en riktig höjdare. Trädet gav ofta en riklig skörd av röda, saftiga, välsmakande stenfrukter. Nu för tiden har jag tillgång till ett victoriaplommonträd, som står på gräsplätten utanför min marklägenhet. Det har i år givit flera hundra frukter.

 

Att kunna gå ut i sin trädgård och plocka garanterat ekologiska frukter och bär är sann eufori. Enda smolken i glädjebägaren är utsläppen från alla bilar som far fram på närbelägna Repslagaregatan. Tankar på ev hälsokonsekvenser trängs dock snabbt bort. Nu är det ren och skär njutning som står på agendan.

 

 

Skördetid: Fyll några tomma flaskor

 

 

Om konsten att krydda sitt eget – oftast på Systemet inhandlade  - brännvin har mer eller mindre självutnämnda experter skrivit många epistlar. Inte minst på internet kan den intresserade få ett stort antal  initierade och handfasta tips. Men granskar man dessa noggrant, så visar det sig att de i grunden är tämligen likalydande.

 

  Så här i skördetid gäller det förstås att passa på. För vissa av de kryddiga örterna har nog dessvärre redan bästföre-datum passerats denna sommar. Till sådant som lämpar sig hör pors, malört, kummin, johannesört. Lämplig mängd och ”dragningstid” varierar förstås. Övning sägs ge färdighet. 

 

    För bär (t ex blåbär, hallon, körsbär, smultron eller vinbär) kan man göra så här:

 

Fyll en tom flaska till hälften med bär, fyll sedan flaskan med rent brännvin. Låt stå i minst en vecka, sila, släng bären och justera ev med socker och mera sprit.

 

   Receptgivaren påpekar att kryddat brännvin vinner på att lagras, gärna flera månader eller år. Ett karaktärsprov, alltså!

 

 

 

Skördetid: Återkommande höstbesvär

 

 

Nu närmar sig den tid då det skall samlas in i alla former av lador av det som finns i naturen. Svampplockning tycker jag om, om det finns någon som kan leda mig ut och sätta mig ner i en koloni av svampar av rätt sort. Ute i skogen ser jag själv bara gula löv, inte en svamp. Lingon det ser jag, men det är bara lite roligare att plocka lingon än att plocka blåbär. Äpple, det är jag ganska bra på att plocka ihop ett kilo av. En gång kunde jag leverera 5 liter lingon men det var inte min förtjänst.

 

Skolan jag gick i var nog ganska unik. Där fanns en lärare, Anna Hinde-Wennhagen, som styrde en del av det som hände inom skolan med en stålhand dold i en silkesvante. Jarl Kulle som gått i samma skola kallade henne tant Anna. Vi andra kallade henne för tant Vitlök. Hon var vegetarian och Werlandist och ibland stank hon vitlök när hon började skoldagen. Det fanns elaka gossar som påstod att hon luktade som ett karbidverk, hur nu ett sådant luktar. Men hon hade även fina idéer. Hon införde på tidigt 1930-tal något som kallades för Oslofrukost för alla ungar i skolan. Man var tvungen att äta denna frukost om man inte hade läkarintyg på att man led av allergi eller något annat. Jag vet inte om någon som slapp undan, allergi var nog inte uppfunnet vid denna tid. Vad var Oslofrukost? Mjölk och smörgås av mörkt rågbröd med mest vegetariskt pålägg. Messmör med hackad rå grönkål, rivna morötter med lingonsylt, ost med några äppel-skivor, detta var pålägg på smörgåsarna. Vi börjar nu närma oss ämnet skördetid. Till lingonsylt behövs lingon. Alla friska barn i klass 5 och 6 fick besked om att ha med sig en lämplig korg eller liknande samt cykel för en dag skulle alla åka ut och plocka vars 5 liter lingon till sylten. När jag gick i femman ställdes färden upp mot ett område på Hallandsåsen där min mormor bodde. Jag är ingen plockare men jag hittade direkt hem till mormor och beklagade mig. Efter en stund hade jag fått både fika och 5 liter lingon av mormor. Jag satt kvar hos mormor tills det blev dags för återsamling. Då jag lämnade in mina lingon var det nästan 6 liter. Tant Vitlök berömde mig och hon tyckte att det såg ut som om lingonen även var rensade. Det kan faktiskt ha varit så att lingonsylten som jag åt av när jag gick i ettan hade kokts av Jarl Kulle. Det var eleverna i fortsättningsskolan som fick göra detta som ett jobb i skolköket och Jarl gick där då.

 

Om jag hade haft en plockare som den på bilden hade jag kanske kunnat få ihop 5 liter på ett ärligt sätt men plockare var förbjudna.

 

 

Skördetid: 10 årsbehov lingon

 

Vid höstterminens första möte med seniorbloggarna var jag hos min bror Arne som bor i Hälsingland. Där finns härliga lingonmarker och jag har besökt honom varje år den här tiden för att fylla årsbehovet av lingon. Jag kunde inte delta i detta möte och det var väl på grund av min lingonplockning som mina trivsamma bloggkamrater påpassligt valde en lingonkruka som föremål till mig för min blogg den här gången.  På fotot ovan finns den jättelika krukan avbildad. Den är nästan en meter hög och över 70 cm i diameter. Volymen ligger således på cirka 300 l. Det är mycket lingon – plats för tio årsbehov!

 

Det är alltså en lingonkruka i bränt lergods. Hela krukan är täckt med tågflätning. Ursprungligen har den använts som skeppskruka och är skänkt till museet av Gustaf Nyman i Nyköping men den har tidigare ägts av en okänd person från min hemsocken Björnlunda.

 

I år var det gott om lingon. Jag tror inte jag någonsin sett så mycket lingon som där fanns. Inom ett stort område kunde man plocka en hel liter på en yta stor som mitt skrivbord! Tyvärr var jag någon vecka för tidigt ute för lingonen var dåligt mogna inne i de stora klasarna. Men jag lät dem  eftermogna några dagar och då blev de fina.

 

När jag kröp där bland lingontuvorna kom jag att tänka på att jag ju faktiskt var i marker där det fanns gott om björn. Risken att stöta på en ”Nalle” var naturligtvis liten men det gav en liten extra krydda åt bärplockningen. Efteråt har jag tagit reda på att man i år har fällt 38 björnar (en utöver tillåtet antal) inom Gävleborgs län, dock ingen inom Nordanstigs kommun där jag vistades.

 

 

Skördetid: Var god passera!

 

 

Mobergs utvandrade Kristina drömde om hemlandets astrakaner. Dagens barnlitteratur vore fattig utan Jan Lööfs bilderbok om det röda äpplet. I Sörmland gläds vi åt åkerö, vårt gamla landskapsäpple som omnämns i både trädgårdstidningar och pomologiska skrifter. Och i sagan om Snövit … och Gamla Testamentet…

 

  Det finns massor av exempel på vackra, lockande och berömda äpplen, men vem uppmärksammar dess mjukare konsistens - moset! Finns det något enda litterärt verk som handlar om passerad frukt?

 

  Ett lätt sötat äppelmos är en gudagåva till smaklökarna, särskilt om man tar vara på de goda svenska sorterna och använder rätt redskap för att få röran riktigt fint fördelad. På bilden syns ett exempel, en passervagga med tillhörande kavel. Materialet är trä och rostfritt stål och föremålet kommer från museets samling Eskilstunahemmet. Idag finns också elektriska hjälpredor. Alla besparar dig det tidsödande jobbet att skala och kärna ur frukten före tillagning. Det räcker med att ta bort skaft och fnas och skära äpplena i bitar! Sedan är det dags att koka, passera, hetta upp på nytt och tillsätta socker. Och skriva en hyllningsdikt!

 

 

Skördetid: men först efter sådd i god miljö.

 
 
 

För att kunna skörda frukter krävs först och främst en väl fungerande såbädd. Barns uppväxt i social trygghet och en bra skolgång lägger grunden för ett gott samhälle med rikt vuxenliv – ett förhållande som får anses oomtvistat idag. Människor i flera generationer har gett uttryck i den riktningen.

 

En pådrivande person var bl.a Astrid Stolt i Nyköping, barnavårdslärare och dessutom ledamot i kommunfullmäktige. Genom hennes engagemang öppnades 1954 Nyköpings första kommunala ”dagis”, Klockberget förskola som fortfarande är igång. Bilden visar svampar i ett pussel som använts just där. För att kunna skörda ätbara svampar måste man ju känna igen dem. Pusslet kunde vara en god början i lärandet.

 

Hur viktiga är inte personalen i den verksamheten! Rebecca Bäck lyfte fram detta i ett blogginlägg på Youthhood i augusti förra året. Hon framhöll det stora ansvar för barnuppfostran som förskolepersonal har och skrev ”detta borde vara ett statusyrke!”. Så kloka ord, jag delar den åsikten.

 

Hur är det då med resultaten i skolorna. En sådd ska inte lämnas åt sitt öde. Men faktiskt är det så att skötsel och omvårdnad av eleverna i såväl grundskola som gymnasium numer är undermålig och leder till dåligt utveckling och mognad. Nyligen fick jag under en kunskapskryssning på Ålands hav en skrämmande redogörelse. Docenten Johan Vlachos, Stockholms universitet, presenterade forskningsdata som visade att svenska elevers kunskapsnivå sedan 1990 successivt sjunkit och vid jämförelse med andra länder nu är lägst. Såväl färdigheter i naturvetenskapliga ämnen som läsförståelse var svagt. Nu måste skolpersonal få ”lära” igen, inte bara vara mentorer!

 

I kontrast till den nedslående statistiken lyser många inlägg på museets ungdomsblogg. De är ofta underfundiga, roliga och intressanta. Jag läser dem med nyfikenhet.

 

 

Sommarminne: från Vinön

 

 

En vacker dag i början av augusti gjorde särbo Eva och jag en minnesvärd utflykt till Vinön i Hjälmaren. Nog hade jag åtskilliga gånger sett vägvisningen till Trafikverkets färja när jag passerat Hampetorp på väg 52. Men inte hade jag en aning om vilken pärla jag undvikit att besöka.

 

Efter att ha parkerat bilen vid Hjälmarstranden gick vi ombord för en färd på ca 5 km/25 minuter ut till ön. Tidsmässigt en rejäl överraskning för en illa påläst geograf, som hade trott att ön är belägen helt nära fastlandet. Vid ankomsten hyrdes fina cyklar för lite sightseeing runt ön. Det blev en kort tur till badet, en liten rundtur och avslutande långlunch med fisksoppa på Värdshuset. Soppan var mycket läcker med primörer som gös och kräftor från den närbelägna sjön.

 

När vi återvände till fastlandet på eftermiddagen hade kunskaperna om den intressanta Vinön förbättrats. Tur förresten att bilen lämnats i Hampetorp. Annars hade det blivit väntetid för bilplats på färjan.  
Några fakta om Vinön: 4,5 km2 yta, 10 km i omkrets med drygt 100 bofasta invånare (ca 300 i början av 1900-talet). Odlingar av bl a potatis och gurka samt fiske av gös, kräftor och ål ger sysselsättning liksom servicejobb som genereras av turistströmmen. Gösen har för övrigt internationell miljöcertifiering.

 

För en skyltnörd som undertecknad var bygatans vägvisning till fiskhandlaren ett givet fotoobjekt. Jag missar sällan att trycka av mobilkameran när jag ser skyltar med humoristisk knorr.

 

 

Sommarminne: Fisketur med Qurre

 

 

Den 1 juni i år fick min fru och jag besök av våra bästa vänner Ingrid och Qurre. Vi skulle fira Qurres 75-årsdag genom att se ”Peter Carlsson och Blå grodorna” på Culturum i Nyköping. Efter den fantastiska föreställningen åt vi en härlig laxmiddag här i vårt torp i skogen. Vi bestämde oss för att ge oss iväg på en fisketur dagen efter. Qurre hade aldrig varit intresserad av fiske förut men nu var han eld och lågor. Tillsammans med tre av våra barnbarn gick vi till vår lilla skogstjärn. Barnbarnen metade upp tre abborrar och jag, som fiskade med spinnspö, fick en gädda på tre kilo. Gäddan högg strax utanför badbryggan och jag trodde att jag hade fått bottennapp. Jag ropade högljutt på hjälp att få upp den väldiga fisken men hon var för stor för att Qurre skulle kunna ta den i håven. Jag var tvungen att släpa upp gäddan på den sluttande berghällen vid bryggan och lyckades få henne upp ur vattnet innan hon lossnade från draget. Vilken lycka!

 

Där vid stranden fick jag syn på en trollslända som just krupit ut ur sitt larvskal. Sländan hängde i ett grässtrå med de fuktiga vingarna utsträckta i linje med kroppen. Efter några minuter fällde hon ner vingarna i rätt läge och snart började de darra, först långsamt och sedan allt snabbare. Qurre, barnen och jag studerade händelseförloppet med stort intresse. Larvskalet låg under trollsländan i gräset. Efter en stund hade vingarna torkat och sländan for snabbt iväg på sin första flygtur. Vi var alla förundrade och Qurre han var hänförd.

 

Den 8 juni ringde vår vän Ingrid och berättade att hennes Qurre helt plötsligt gått ur tiden. Dessa dagar blev vi brutalt påminda om hur livet växlar – hur det kommer och hur det försvinner.  

 

 

Sommarminne: En historia om Svarta Björn

 

 

En gång om året klär sig alla stadens kvinnor i långa svarta kjolar, berättar servitrisen på restaurangen Rallaren i Narvik, när vi möter henne under sommarens Lofotenresa. Vi hedrar minnet av Svarta Björn!

 

  Så berättar hon om en ung mycket speciell kocka och hushållerska som under slutet av 1800-talet deltog i byggandet av Malmbanan/Ofotbanen mellan Kiruna och Narvik. Då var det ovanligt med kvinnlig arbetskraft i en sådan här mansdominerad miljö.

 

  Bakom smeknamnet döljer sig norskan Anna Rebekka Hofstad, som var mörk och stark och dessutom lång, vacker och intelligent. Hon stod för maten, ordnade sängplatser, tvättade, bar vatten, skaffade bränsle och skötte många andra tunga sysslor.

 

  Anna blev inte gammal, bara 23 år. Enligt vissa källor råkade hon i gräl med en annan kocka och dödades med en klädstöt. Andra menar att tuberkulosen tog hennes liv. I Norge tvistas det också om huruvida Anna var en ”gledespike”, alltså prostituerad, eller inte.

 

  Hur som helst, Svarta Björn blev en ikon som fått många efterföljare ända fram i vår tid. Sedan 1959 ges titeln till någon som gjort banbrytande insatser i arbetslivet eller inom kulturen och på restaurang Rallaren kan man se de moderna ”björnarna” inom glas och ram.

 

  Trätåget på bilden har inget med gammalt banarbete att göra men nog kan det väl påminna om järnvägens tillblivelse? Leksaken är från ”Klockberget”, Nyköpings första kommunala förskola, som startade 1954, samma år som tågsträckan Järna – Nyköping fyllde ett år.

 

 

Sommarminne: Tombola och Fru Fortuna

 
 
Så var då högsommaren över och hösten är här med klar härlig luft! Tänk, en ny "termin" då jag får träffa Seniorbloggarna och Sörmlands museums personal - en stor förmån!

Första temat var: Sommarminne och jag tyckte min hjärna var tom - men väl ute i den stora A-hallen i Museets förråd såg jag en grön fin tombola! Den väckte förstås en massa minnen - både från sommaren som gått men allra helst från min barndom.

Tombola är ett lotteri som består av en roterande cyliderformad trumma. Trumman är försedd med en vev som man roterar så att de hoprullade lotterna blandas. I själva trumman finns en lucka som man kan öppna. I luckan sticker köparen ner sin hand och hoppas på tur. Som vanligt är det många fler nitlotter än vinster - men har man tur så...... kanske man vinner en chokladkaka eller två!

Varje sommar tillbringade jag som barn hos min mormor och morfar på landet - ja det är inte landet idag utan Vårbygård! Då när jag var liten på 50-talet gick vi till bonden och hämtade mjölk i en kanna - där löper nu E4 fram och bilarna körs i ett rasande tempo.

När det var midsommar så samlades alla som kunde ute på en äng och plockade blommor till midsommarstången. Självklart var det dans runt stången och en massa lotterier. Där stod det damer och herrar från de lokala föreningarna och vevade på tombolan. Mina syskon och jag fick köpa lotter men vi vann nog inte så mycket....

När jag sen blev äldre så hade mina föräldrar en stuga utanför Björnlunda och då upprepades nästan samma Midsommarfirande som vi haft hos min mormor - skillnaden var att nu var mina barn små och var hos sin mormor... Traditionen rullar vidare och idag är det jag som är mormor och springer runt kring midsommarstången. Hoppas på tur och köper lotter tillsammans med mina barnbarn i den snurrande tombolan... Med spänning öppnar barnen sina lotter och hoppas att Fru Fortuna är med oss!

 

Sommarminne: Tarzans badbyxor

 

 

Härlig värme och strålande sol har lockat många till badstränder och pooler sommaren 2013. Modet tycks ha föreskrivit att manliga badare i de flesta åldrar ska bära knälånga byxor i vattnet.

 

  För 50-60 år sedan hade detta klassificerats som klädsim vid prov för simmagistermärket i brons, silver eller guld. Då var det i stället Tarzanbyxor som gällde för praktiskt taget alla av manligt kön. Triangelformade tygstycken av bomull, sammanhållna på sidorna med knytbara resår- eller bomullsband. Den riktigt djärve hade förstås valt leopardmönster, men det fanns även enfärgade byxor i bland annat blått, rött och grönt.  Knytanordningen var inte helt pålitlig, särskilt inte vid dykning från något högre höjder. Det kunde hända att byxorna åkte ned till fotknölarna.

 

   För 1940-talets pojkar var sim- och filmstjärnan Johnny Weismuller synonym med Tarzan. Hans hjältedåd i djungeln, iförd badbyxor, tog vi entusiastiskt till oss. Inte tänkte vi på att det kanske var en mycket tidig form av produktplacering i filmerna som gjorde att Tarzan-byxorna erövrade världen. 

 

  Ibland badade vi dock utan dessa byxor. Det kallades att Almkvista, ett uttryck som lär anspela på en professor Johan Almkvist, född 1869, som var en på den tiden känd så kallad naturist. Han förekom emellertid inte på någon matinéfilm.

 

 

Sommarminne: Födelsedagskryssning

 

Denna sommar, 2013, kom barnbarnet Kalle och jag underfund med att vi tillsammans skulle fylla 100 år. Detta måste ju firas. Kalle tyckte det skulle vara kul att kryssa till Tallinn. Kallelse gick ut till släkten och alla tyckte det var en fin idé. 2 augusti åkte vi iväg. För att inte det äldsta födelsedagsbarnet skulle bli sjösjuk såg havets gudar till att Östersjön var platt som en pannkaka. Tallinns gamla stad kan jämföras med Stockholms. En gång för länge sedan var Tallinn en av Sveriges storstäder. Att göra en sådan här kryssning tillsammans med släkten kan rekommenderas. Bra på alla sätt, man trivs och får ha människor omkring sig som man tycker om, Man slipper att beblanda sig med en massa okända när man vill ha sällskap. Gemensamt födelsedagsfirande är också en bra idé.

 

Jag hoppas att Kalle tycker att det här var ett fint sommarminne. Om två år fyller Frida och jag 100 tillsammans man skulle kanske kunna göra en ny kryssning. Jag får väl fråga Frida.

 

Båten på bilden gjorde Kerstin Linds pappa åt sin dotter. Kerstin fick båten 1940. Båten är gjord i ett trästycke som gröpts ur. Däcket är gjort av masonit. Kerstin lekte med båten under somrarna när hon bodde på Källskär. Den här båten är en fin ersättning för färjorna som går till Tallinn. Silja Line har inte skickat någon färja till Raspen.

 

 

Sommarminne: midsommarfesten

 

 

I Norden har firandet av midsommar troligen urgamla anor. Det är nog ingen överdrift att i Sverige beteckna detta som årets stora högtid. Till den traditionella festligheten hör att resa en lövklädd och blomdekorerad stång kring vilken ringdansen går.

 

Långt tillbaka i bondekulturen fanns möjlighet för människor till återhämtning mellan vårbruk och sommarslåtter och det passade då med avbrott i vardagens slit med festligheter för att fira sommarsolståndet. Under min uppväxt i gränslandet mellan bruks- och bondebygd var firandet på midsommaraftonen en betydelsefull gemensam fest för traktens folk. Det var inget man ville missa!

 

Att midsommarstång – eller majstång som det också kallas (maja=löva) även restes i städer redan långt tillbaka i tiden vittnar bl.a konstverk i museets samlingar om. Bilden föreställer en del av en oljemålning av Elias Fredrik med efternamnet Martin, som var hemmahörande i Nyköping. Tavlan är signerad 1845.

 

Jag har funderat lite kring att valet vid första tanken blev just midsommarhelgen. Den gångna sommaren har också fört med sig många andra fina minnen. Förmodligen hänger det samman med de djupa rötterna i traditionen – den årligen efterlängtade händelsen som skapar förväntningar långt i förväg. En högtid från vilken minnen staplas på varann år efter år. Numer är festligheterna för min del koncentrerade till en sammankomst med den nära släkten, men den känns likväl mycket angelägen. Självklart klädde vi stången och dansade till dragspelsmusik i solens glans, denna gång vid Mälarens strand.

 

 

Auktion: Karta med kvalitet

 

Det finns bonnauktioner och kvalitetsauktioner.  Om de förstnämnda finns många historier och visor. När Sörmlands museum år 1999 i Stockholm ropade in denna vackra karta (utgiven i Antwerpen 1570) med pengar från Martin Nilssons fond rörde det sig säkerligen om den senare varianten av auktioner. Kartan heter ”Septentrionalium regionum descripto”, vilket som var och en förstår betyder ”Beskrivning av de nordliga områdena”. Den ingår i kartboken ”Theatrum Orbis Terrarum”, enkelt uttryckt den första moderna atlasen.  

 

   Som orienteringsunderlag för stigfinnare i de sörmländska skogarna är väl kartans precision inte den bästa. Men att man för så länge sedan, med så primitiva tekniska hjälpmedel, kunde kartlägga världen så pass bra – och vackert! – är egentligen beundransvärt. 

 

   Kartor görs ju i olika skalor. 1940-talets svenska ”backstreckskarta” i skala 1:100 000 ersattes så småningom av ”grönsaksbladets” 1:50 000. Numera kräver tävlingsorientering mycket detaljerade och specialritade kartor där även relativt små stenbumlingar är markerade. Snart har vi väl tidningen Blandarens idealkarta i skala 1:1, som successivt rullas ut medan  man går framåt…

 

   För övrigt synes behovet av på papper tryckta kartor avta. Nu ska det vara GPS, som förhoppningsvis är uppdaterad och inte leder in i gamla återvändsgränder.

 

 

PS. Första versen från en visa om en bonnauktion sjungen av Peps Persson på den oförglömliga LP-skivan ”Fyra tunnlann bedor om dan…”

 

Ja va på en auktion

efter gammeldags patron

Bland grejorna di sålde va en resegrammonfon

Ett trasigt plommonstop

va där mä i samma rop

ja fick de för en krona alltihop.

 


Auktion: Herbert Karlsson

 

Förr var det vanligt att det förrättades auktion när någon arrendator hade för avsikt att sluta med sitt arrende på gården. Flyttdag för arrendatorerna var vanligen den 14 mars så auktionerna hölls oftast i början av den månaden. Under 1940-talet var det nästan alltid Herbert Karlsson från Björnlunda som var auktionsförrättare i trakten. Han var frispråkig och slängde käft med autionsbesökarna på ett mycket humoristiskt sätt. Jag kan fortfarande i andanom höra hur han ropade ut de ”värdefulla” sakerna som visades upp för försäljning. När husdjuren skulle gå under klubban var det särskilt spännande. Djuren var ju inte vana vid så mycket folk omkring sig så både kor och hästar kunde trilskas riktigt ordentligt.

 

Ja, det var spännande och festligt att vara med på dessa tillställningar när man var en liten kille på tio år. Mycket folk var det och feststämningen var påtaglig. Bland annat kunde man köpa varmkorv med senap av en korvgubbe. Särskilt minns jag auktionen vid granngården Askartorp när Petrus skulle sluta där. Han var känd som en duktig hästkarl i bygden och hans hästar var åtråvärda. Själv ropade jag in ett par bjällerkransar att sätta på vår hästsele på vintern. Jag vårdade dem ömt för jag tyckte att det klingade så fint när hästen travade framför släden.

 

Under andra världskriget hölls det varje år strax före jul så kallade syföreningsauktioner i byskolans gymnastiksal. Herbert var naturligtvis auktionsförrättare. Tanterna i grannskapet hade suttit på kvällarna i sina stugor och sytt och stickat fina alster att skänkas till den auktionen. Mina föräldrar hade specialiserat sig på att tillverka halmbockar och små fredsduvor. Dessa duvor gjordes genom att klippa ut fåglarna i styv papp och förse dem med vingar och stjärt i silkespapper. De hängdes i en sytråd som prydnad exempelvis i fönstren. De var mycket populära. Behållningen från dessa auktioner gick till behövande i de krigshärjade länderna. 

 

 

Auktion: Lantliga auktioner

 

Bildens utdrag av en ekonomisk sammanställning från en lantbruksauktion i Bettna ger en uppfattning om hur det gick till när någon avvecklade sitt jordbruk. Man kan också se att en annan person sålde sin häst på denna auktion för 1075 kronor.

En klassisk auktion i barn- och ungdomslitteraturen är när Emil i Lönneberga gjorde stora affärer. Pappa Anton var som vanligt inte alls nöjd med sonens tilltag. Han kallade dem "vanvettsaffärer" och gormade på sin affärssinnade ättelägg. Emils hönsinköp visade sig dock bli en succé - det fick till slut den opsykologiske fadern medge.

Slutligen ett personligt auktionsminne från tidigt 50-tal. Hemma i byn hade Röda Korset årlig auktion. Det var i Sjuhärad i Västergötland. Inte helt förvånande dominerade stickat och virkat samt massproducerad trikå och konfektion bland de varor som skänktes till denna auktion. Utroparen kunde ibland ha det svårt att få ut så mycket för t ex en fin virkad tablett, som någon äldre dam lagt ner många timmars möda på att få färdig i tid. En maskinstickad halsduk höjde ofta auktionshumöret markant. Den var gul och svart - en sann dröm för en supporter till bygdens fotbollslag IF Elfsborg.

En sådan halsduk kunde gå upp till 50 kronor när de yngre herrarna kom igång. Då hade det mindre betydelse att det gick att köpa en identisk halsduk för 10 kronor i den lokala butiken.



 
 
 

Auktion: Ett sätt att lura köpare att betala för mycket

 

På auktioner bjuder spekulanterna över varandra tills en får varan och betalar flera gånger mer än varans värde. Någon enstaka gång kan det hända att köparen har gjort ett fynd och då blir budglädjen än större, alla närvarande tror att det finns fler fynd i skräpsamlingen. Nu blir det rejäla bud. I det gamla bondesamhället såldes det arsenikdopade hästar, doping är inte något nytt. Resultatet är det samma, köparen har köpt en undermålig vara till för högt pris. Köparen blir alltid lurad. Idag har oxfilén travat på Solvalla eller skuttat i Australien som känguru. Det finns ett gammalt judiskt ordspråk som kan illustrera köparens situation. ”Om krukan faller på stenen ve krukan, om stenen faller på krukan ve krukan, alltid ve krukan.”

 

Ett sätt att minimera riskerna är att köpa guld och silver och kontrollera stämplarna som finns slagna in i föremålet. Av stämplarna kan man utläsa när, var och vem som gjorde grejen en gång. Man kan även utläsa metallens renhetsgrad. Det finns böcker som innehåller uppgifterna som behövs för att göra ett säkert köp. Det är klart att man kan bli lurad i alla fall. Guldgrejen kanske bara var en förgylld plåtbit där den oärlige säljaren själv fixat dit stämplar.

 

Kontentan av denna skrift blir alltså, avstå från auktioner eller skaffa dig stor kunskap.

 

 

Auktion: Tryck ok för Klumpe Dumpe!

 

 

Ordet auktion kommer från latinets auctio och verbet augere, vilket betyder öka eller stegra och företeelsen var populär redan i Romarriket. Trots det spred den sig bara långsamt över Europa. Skriftliga bevis på en bokauktion i Holland är först från 1500-talet.

 

  Vilken typ av litteratur som då såldes är okänt, men intresset för äldre handskrivna eller tryckta alster tycks bestå. Varför skulle man annars bry sig om barntidningen Klumpe-Dumpe, som fått namn efter ett förmänskligat ägg? I England heter han Humpty Dumpty och har anor från en gammal, mycket känd barnramsa. Här en översättning:

 

Klumpe Dumpe satt på sned
Klumpe Dumpe trilla ned.
Alla kungens hästar
och alla kungens män
kan inte laga Klumpe Dumpe igen.

 

Klumpe-Dumpe-tidningen gavs ut 1955-58 av Rabén och Sjögren. Priset var 95 öre  (i dag12 kronor). I den fanns sagor, en serietecknad Pippi Långstrump och mycket annat.

 

  Sverige kan ståta med två av världens äldsta nu verksamma auktionsverk, Stockholms och Göteborgs från 1670-talet. På den tiden förstod ingen att ett bud, givet med hög och klar röst, en dag skulle ersättas med några knapptryckningar, just sådana som via datorn och näthandeln kan ge dig Klumpe-Dumpe för runt 30 kronor styck.

 

 

 

 


Bilder som berättar: Möte med Gnestapojkarna

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Frustuna hembygdsförenings arkiv, Arkiv Sörmland. Fotograf: Okänd.
 

Under sommaren har vi i seniorbloggsgruppen haft ett särskilt uppdrag. Sörmlands museum har under rubriken ”Bilder som berättar” ställt ut gamla och nyare bilder på tio platser i länet. Jag valde att studera bilderna i Gnesta. Av de 21 bilderna valde jag ett foto från ett möte med Gnestapojkarna taget av en okänd fotograf i mitten på 1950-talet. Under bilden fanns texten ”Föreningen Gnestapojkarna på en av sina sammankomster. Utflykter och olika festligheter förekom regelbundet för att stärka samhörighetskänslan och öka hembygdsintresset hos utflyttade Gnestapojkar. Från 1953 får även damer vara med”.

 

Under 1950-talet var det många som flyttade från landsbygden till städerna. Mina föräldrar flyttade 1953 från vårt lantställe Sandbäcken till Enebyberg norr om Stockholm tillsammans med mig och min syster. Det var även många av våra grannar som flyttade till Stockholmstrakten och efter hand så bildades en liten vänskapsförening som kallade sig ”Utvandrarna”. Det var omkring 10 medlemmar i föreningen och min far blev vald till sekreterare. Ändamålet med föreningsverksamheten var att träffas i trevlig gemenskap med mat och dryck i glada vänners lag samt att företa utflykter och resor.

 

Jag har fått överta protokollsboken och den är en mycket trevlig läsning. Under åren 1959 till 1964 hölls ett tjugotal möten hemma hos medlemmarna med god traditionsenlig mat samt lotterier, paketauktioner och kortspel. Här finns också berättelser från resor och teaterbesök tillsammans med en del goda historier och uppsluppna upptåg – en gång var det maskerad! Tyvärr gick min far bort i juni 1964 och jag tror att föreningsverksamheten upphörde då.

 

 

Bilder som berättar: Sankt Anna hospital

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Nyköpings kommuns bild- och företagsarkiv. Fotograf: Elin Lagerstam
 

För 40 år sedan flyttade jag från Solna med hustru och liten dotter till Nyköping.

Efter tips från vänner, studier av bostadsannonser och mäklarkontakter hade vi fått klart för oss att dåtidens medelklassdrömmar på bostadsfronten stavades Rosenkälla och Bryngelstorp. Jag minns att det poetiskt klingande Rosenkälla (obesett) verkade särskilt lockande.

Av olika skäl sköts villaboendet på framtiden och vi bosatte oss i hyreslägenhet på Hospitalsgatan 3. Med utsikt mot Sankt Anna, stadens då nedlagda mentalsjukhus.

 

När jag filosoferar kring bilden kommer en rad tankar, de flesta med negativ laddning.

Positiva Nyköping kan naturligtvis med viss stolthet framhålla att Sankt Anna numera är ett centralt beläget attraktivt bostadsområde, innehållande ett äldreboende och gränsande till en fint renoverad gammal industrimiljö i rött tegel.

Men mest går tankarna till psykvård. När jag växte upp var berättelser om dårar och dårhus  – dåtidens folkliga benämningar – något som var kittlande för barnaöron. Det var skrämmande och tydligt skuld- och skambelagt. Och då talar vi om en tid som låg 50-60 år efter fototillfället.

 

När det begav sig för över 100 år sedan förvarades många människor på dessa slutna mentalsjukhus utan att vara psykiskt sjuka. Det kunde vara tillräckligt att på något sätt vara avvikande. En populär diagnos för kvinnor var ”hysterika”. Det kunde t ex gälla för kvinnor som var sexuellt aktiva utanför äktenskapet eller inaktiva inom äktenskapet. Bildens läkare med svart hatt var en del av systemet – en makthavare, som tillämpade dåtidens vetenskap och beprövade erfarenhet.

 

För den som vill fördjupa sig i forna tiders psykiatri/kvinnoförtryck vill jag  rekommendera Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten”. Den spränglärda Prof. emer. (idé- och lärdomshistoria)  behandlar här de medicinhistoriska hemskheterna engagerat och vetenskapligt. För läsaren är beskrivningen av behandlingsformer ett ofattbart och närmast outhärdligt tidsdokument.

 

 

Bilder som berättar: Skuldfrids långa hår

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 Foto ur Oxelösundsarkivet. Foto: Okänd.

 

Dagens ungar har oftast eget rum med plats för lek, myshörna, säng och skrivbord, något som Skuldfrid Sjögren, född 1884, inte ens kunde drömma om. Huset där hon bodde var visserligen på 30 kvadrat men det fick hon dela med far, mor, 13 syskon – och en fyr.

 

  Fyrvaktarfamiljen bodde alltså på Ledskär, en bergig kobbe på norra sidan av Örsbaken, under 24 år. Tillvaron här kunde vara riktigt tuff, särskilt höst och vår när isen varken bar eller brast. Själva ön är så liten att den knappt syns i krabb sjö och här fanns inget dricksvatten. Det och andra förnödenheter hämtades på fastlandet, 5 km därifrån, många gånger efter en farofylld rodd, seglats eller vintervandring.  

 

  Skuldfrid blev berömd, inte för att hon bodde till havs utan för att hon hade så fint hårsvall. Ingen sax fick kapa av den minsta lilla bit!

 

  Skuldfrid lämnade Oxelösund och flyttade till Kanada 1920. Där borta, i en tävling, fastslogs att hon hade världens längsta hår, det var över 2 meter. (I dag lär en kinesiska ståta med 563 cm.) Bilden, vars fotograf är okänd, visar hur vacker Skuldfrid var i sina lockar, ringlande runt fötterna.

 

  I Håkan Noréns bok Strandhugg vid Sörmlandskusten kan man läsa om livet på Ledskär - och om att Skuldfrid drev egen damfrisering i Toronto.

 

 

Bilder som berättar: 27 april 1926

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto från Landstingsarkivet i Sörmland. Foto: Okänd. 

 

Kortet är taget i Nyköpings Hospital denna dag. Jag undrar om någon av damerna, tjejer fanns inte då, hade hört talas om halvfabrikat eller färdigrätter. Lunchen lagades nog till stor del av råvaror som hade odlats av personal och patienter. En äldre person påstod att det även funnits grisar inom hospitalets område. På kortet ser det ut att vara en spartansk lunch, en kaffepetter och något som ser ut att vara gömt under bakdukar. Jag tror att damerna har serverat lunchen redan och håller på att förbereda eftermiddagens kaffe. Allt ser lugnt ut för att vara på ett hospital

 

Ordet hospital betyder från början lepra-, spetälske- sjukhus. De anlades på medeltiden utanför stadens hank och stör. Tänk nu på hur St. Anna ligger i förhållande till ”Åkroken” det medeltida Nyköpings centrum. Var hospitalet från början spetälske sjukhus? När Gustav Vasa förbjudit oss att vara katoliker blev ordet hospital helt enkelt sjukhus. I salarna blandades män, kvinnor, barn, åldringar, fysiskt sjuka och mentalpatienter i en och samma sal. Så där 40 – 50 i samma sal, ibland flera i samma säng. Någon gång under 1800-talet gjorde man en uppdelning i fysiskt sjuka och mentalt sjuka. De fysiskt sjuka hamnade på lasarett, de mentalt sjuka på hospitalet. Hospitalet blev ett sinnessjukhus. På en del av dessa hospital kunde man på söndagarna, mot en mindre avgift, få komma in och retas med tosingarna.

 

När damerna på kortet serverade sin lunch hade det blivit lite bättre tider. Nya behandlingar och mediciner hade kommit fram. En del av patienterna blev fast innanför hospitalets väggar för resten av sitt liv. I dag släpps patienten hem med en burk piller och får ta vård om sig själv.

 

 

Bilder som berättar: El i luften

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Nyköpings kommuns bild- och företagsarkiv. Fotograf: Elin Lagerstam

 

Få tekniska landvinningar har fått så stor betydelse som framställningen, distributionen och användningen av elektrisk ström. Eller som bondkomikerna Skånska Lasse/ Theodor Larsson från Mjölby skrev i sin Elektricitetsvisa (1977 återuppväckt av Tage Danielsson i 88-öresrevyn)

 

”Allt går ju med elektricitet

Elektriskt det är nå´t konstigt med det

Elektriskt, det strömmar ju som ni vet

härs och tvärs igenom tråden.”

 

Liksom många andra tätorter genomkorsades Nyköping vid 1900-talets början av luftburna el-ledningar från Elverket vid Nyköpingsån. Bilden visar hur det såg ut på Västra Kvarngatan. Metoden var givetvis sårbar och efterhand har den urbana eldistributionen flyttats till kablar under jord. Något som de stora kraftbolagen nu också -  efter hårda stormar och ilsken konsumentkritik - alltmer tvingas göra med de stora luftburna stomnäten ute på landsbygden.

 

Tänk om elektriciteten, i likhet med telefontrafiken, i framtiden kunde fungera trådlöst!

 

 

Bilder som berättar: Hos barnmorskan

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 


Foto från Landstingsarkivet i Sörmland. Fotograf: Okänd.

 

Man ser på bilden att barnmorskans ansikte riktigt lyser av glädje och tillförsikt när hon lyssnar på ljud från barnet i den blivande moderns mage.  Säkert är det upplyftande att arbeta och vara ett stöd åt andra under den process som ett foster utvecklas till det att barnet föds. Hon använder här ett stetoskop av trä. Bilden är från landstingets arkiv men uppgift om tidpunkt och fotograf saknas.

 

Stetoskop används för att lyssna på ljud och rörelser från inre organ och just här efter fosterljud. Den medicinska termen för detta är auskultera . Ursprungligen var det bara ett trärör med en platta placerad mot kroppen, uppfunnet redan i början av 1800-talet. Hjälpmedlet förfinades och i mitten på 1960-talet patenterades det instrument som de flesta av oss kommit i kontakt med – åtminstone sett när det stuckit upp ur bröstfickan hos sjukvårdspersonal. Det är en platta med membran som fortplantar ljud via en kabel till hörlurar.

 

Min fru uppskattade hjälpen hon fick på mödravårdscentralen i Nyköping. Förutom att lyssna på fostrets hjärtljud så kontrollerades hennes viktutveckling och blodvärden. Hon fick också lära sig andningsteknik inför förlossningen.

 

Under den långa graviditeten byggdes förväntningar upp. Vi skulle få barn – en helt nyskapad människa! Förlossningen drog emellertid ut på tiden. Det var i senare delen av september 1969 och en hård storm drog fram under natten när hon låg på BB. Jag var på jobbet tre mil från staden och fruktade för att vägen hem kunde vara blockerad av kullfallna träd - men jag tog mig fram. Stämningen var tät - en blandning av spänning och förtjusning men övergick för min del i antiklimax. Jag blev tämligen bryskt hemmotad av en barnmorska! Dessbättre kunde inget förta lyckan när jag senare fick träffa min fru och vår dotter.

 

Kanske är inte samtliga barnmorskor själaglada i sitt arbete. Men vi kan ju alla ha en dålig dag ibland.

 

 

RSS 2.0