Obehag: Tvångströjan - en symbol

 

 

Idag används ingen s k tvångströja inom svensk psykvård. Och utomlands lär den bara brukas i sällsynta fall. Annat var det förr… Tröjan på bilden är i vit stadig bomull och stämplad SLL A-b vilket visar att den är från Sörmlands landsting. Den har hel framsida och är knäppt i ryggen. Ärmarna, här 70 cm långa, utgör själva tvånget. Men dem och långa bomullsband knyts armarna fast i kors mot kroppen, över bröstet eller bakåt över ryggen. Kvar blir minimal handlingsfrihet.

 

Plagget här är sydd på 1880-talet, men var redan då omdiskuterat. Psykiatern John Conolly i England hade protesterat mot tidens hårdhänta behandlingsmetoder. Han ville ersätta dem med kärleksfull vård.

 

Som symbol finns tvångströjan kvar, särskilt om det handlar om instängda, omöjliga äktenskap eller om jobb man inte kan lämna. Den som är bakbunden har svårt att komma loss. Själv har jag inget förhållande till tvångströjan, men anar att den  orsakar skador, inte bara i själen. Det vet i alla fall britten Joel O'Donoghue. Han har för vana att i sportsammanhang hoppa omkring i vindtunnlar, iklädd just ett sådant plagg. Eller hade … farliga, nästan omöjliga trick, tvingar honom just nu att vila efter en olycka.

 

Nej, bort med alla tvångströjor – de kan inte vara annat än obehagliga.

 

 

Obehag: Tid är pengar?

 

 

Det finns säkert många saker som skulle passa under rubriken ”obehag”. Jag hittade ett, i och för sig förledande vackert, stämpelur från NKs verkstäder i Nyköping, som kanske kan ge obehagliga associationer för många.

 

I det gamla bondesamhället och även inom hantverksyrkena var arbetet mycket mer uppgiftsstyrt och i bondesamhället även säsongsstyrt. Det gjorde, att den tid man lade ner på en uppgift inte var lika viktig och mättes därför inte på samma sätt. Arbetet var klart när uppgiften var slutförd.

 

I och med industrialismens intåg blev den arbetade tiden mycket mer central och utgjorde grunden för ersättningen till arbetstagaren. Det förklarar alla diskussioner och strider kring arbetstiden - under framförallt 1900-talet.

 

Frederick Taylor, som levde mellan 1856 och 1915 blev lite av en centralfigur under industrialismens tidiga utveckling. Han förespråkade specialisering och centralisering och det vi förknippar med Taylorismen är bl a effektivisering genom tidsstudier och ackordsarbete. Tiden blev en betydelsefull faktor.

 

Stämpeluret på bilden fanns troligen redan vid starten av NKs verkstäder i Nyköping år 1904. NKs verkstäder var, vad vi vet, en av de första industrierna i Sverige som använde ”tidsregistreringsapparaten”. Uret är av märket Bürk-Bundy. En delegation från NK skickades, innan Nyköpingsfabriken byggdes, till Tyskland för att studera modern utformning av fabriker och de tog troligen idén om tidsregistrering med sig hem därifrån.

 

I ett protokoll från de anställdas förening (Concordia) av den 20 november 1904 behandlas oron för böter vid sen ankomst. Det fanns en post om ”plikt” på avlöningsblanketterna och man ville att klubben skulle protestera ”om ett sådant system skulle komma på tal”. På möte den 12 december togs frågan upp igen – alla talare var motståndare till pliktsystemets införande.

 

Den 18 februari 1905 behandlas åter frågan om ”kontrolluren”. Det fanns farhågor om ”att inte alla skulle hinna stämpla sitt nummer”. Det tillsattes en kommitté  som skulle verka för att ta bort pliktsystemet eller åtminstone begära en ”respittid af 5 minuter för medhinnande af stämpling”.

 

Den 12 mars rapporteras till mötet att man gjort framställan om ”pliktens bortfallande till herr arbetschefer”. Svaret blev att ”det ej skulle kunna gå för sig”. Som en ursäkt framfördes dock ”att genom plikten uppkomna medlen skulle komma arbetarna till godo”.

 

Stämpeluret hade bara 100 nummer, så troligen fanns ett stämpelur per avdelning, vilket kanske minskade väntetiden något vid ”uret”.

 

 

 

Obehag: Den första dagen i skolan

 

 

För de som är i min ålder och som inte har blivit socialiserade på dagis eller lekis var den första skoldagen ett obehag. Helt plötsligt skulle man sitta stilla en hel timme, vara tyst och uppmärksam och detta när benen är fulla av spring och man bara vill ha rast så att man kan komma ut på skolgården och spela fotboll eller skrämma flickorna.

 

Ett ännu större obehag blev det när det visade sig att lärarinnan och farfar hade varit lek- och skolkamrater när de varit barn. Obehaget blev ännu större när hon sa att hon skulle berätta för Albin (farfar) hur duktig jag var. Berättade hon det ena berättade hon nog det andra också. Men obehaget försvann ganska snabbt. Det blev många nya kamrater och så blev jag förälskad i två av klassens flickor. Jag kan inte komma ihåg om det var Britt eller Majbritt som var bäst, hade denna förälskelse varit ömsesidig hade det kanske slutat med bigami eller passionsdrama.

 

Det allra bästa var allt det nya och spännande man fick lära sig, biblisk historia, hur man syr korsstyng och att kunna psalmverser utantill. Obehaget fanns och speciellt illa var det att gå fram till katedern och sjunga för en viss Eneroth, han drev en barn- och ungdomskör. Då fick man inte sjunga Kalle Schevens vals eller om de sorgliga som hände Elvira Madigan. Då skulle det vara När lillan kom till jorden eller Jag heter Annika jag. Obehagligt att stå där ensam och sjunga sådana sånger.

 

 

Värmekälla: En eldskärm

 
 

Elden har alltid varit en värmekälla, välsignelse för sin värme - och förbannelse när den kom lös. En öppen spis var oftast förr den enda värmekällan i huset. Murstocken gav värme, men kakelugnen gav småningom den bästa stugvärmen. Kakelugnsformar importerades från Tyskland under 1500-talet. Vi hade först så kallade pottugnar, en enkel kakelugn. Under 1700-talet var landet utarmat på ved och bränsle. 1767 uppfann Carl Johan Cronstedt och  Fabian Wrede en konstruktion med rökkanaler inuti kakelugnen som behöll värmen länge.

 

Framför brasor och kakelugnar har man ofta ett eldskydd. Vackra eldskärmar finns bevarade i koppar och plåt. Bilden visar en eldskärm broderad med blixtsöm eller viggsöm. Det är kung Gustav V som gjort den. Baksidan är märkt ”Egenhändigt arbete av Gustav V”.

 

Mycket har skrivits om Gustav V, ”V-Gurra” kallad av stockholmarna. Han växte upp med 1800-talets normer och en far, Oskar II, som var konservativ och vår siste krönte kung. Gustav blev gammal, föddes 1858 och dog 1950. Arbetade in i det sista. Två dagar innan sin död satt han med i konselj, i rullstol. Med tiden blev han lite av en landsfader för vårt folk, särskilt under krigsåren. Gustav V hade som intressen bl a tennisen, ridning och sedan broderade han mycket. Läs gärna på webben hela hans historia skriven av tidnngen Populär Historia, sök på Gustav V. Jag fick veta mycket om vår gamle kung som jag inte lärt mig i skolan!

 

Just den här skapelsen har skänkts av kungens son Wilhelm Bernadotte på Stenhammar. Den är broderad på ylle och monterad i en förgylld träram. Den har stått i Gamla Residenset i Jugendrummet. Kan just undra hur motståndskraftigt det materialet är mot värmen och elden.

 

Eldskärm beskrivs som ett skydd mot sot, rök och drag och utvecklades under renässansen. Blixtsöm kallas också viggsöm eller zigzagsöm. Vid googling fann jag att en väska broderad av Gustav V såldes på Stockholms Auktionsverk i december 2013 för 10 000 kr.

 

 

Värmekälla: Näfveqvarnsspisen; värmekälla, spisel och läsplatta

 

 

I mitten av 1800-talet utbröt ”Den stora bruksdöden” orsakad av den industriella teknikutvecklingen inom järnframställningen. Många små järnbruk med orationella tillverkningsmetoder slogs ut och produktionen koncentrerades till större enheter som kunde klara stora investeringar


I Kolmårdsområdet fanns vid tiden ett tjugotal små järnbruk men bara Stavsjö och Näfveqvarns bruk överlevde bruksdöden i regionen. Efterfrågan på gjutgods var emellertid stor framför allt inom jordbruket som alltmer efterfrågade redskap och maskiner. Det blev räddningen för bruket i Näfveqvarn som lyckades klara omställningen från produktion av tackjärn till just gjutgods.

Samtidigt inträffade också en stor förändring i hemmen då man började använda spisar i gjutjärn vilken också bidrog till den ökade efterfrågan på gjutjärn. Redan major Silversparre, som var ägare till Näfveqvarns bruk runt sekelskiftet 1700/1800, hade på sin tid tagit fram en spisel som ersatte kokkitteln över den öppna elden men den typ av järnspis som vi känner idag började bruket i Näfveqvarn tillverka för avsalu 1858. I 1862 års priskurant finns fyra olika kokspislar i brukets produktion, till priset av 28, 50, 60 respektive 110 riksdaler.


Gjutjärnsspisar blev något av kännetecknet för Näfveqvarns bruk och namnet blev känt i hela landet när tusentals svenska hem fick järnspisar med namnet på ugnsluckan. Ugnsluckan blev en läsplatta. Många barn har börjat lära sig läsa genom att ljuda och stava sig igenom namnet på en ugnslucka från Näfveqvarn.

I slutet av 1800-talet började svenska lärare föra fram kravet på en stavningsreform. De såg hur svårt det var för eleverna att stafva det swänska språket och i maj 1905 inkom ett förslag till stavningsreform från lärarförbunden till regeringen som sedan genomförde reformen 1906. En av de viktigaste förändringarna var bland annat att fv förvandlades till v när bokstäverna stod mellan två vokaler som i stafva. Redan tidigare hade Svenska Akademin i sin ordlista 1898 ersatt q med k. Näfveqvarn blir Nävekvarn som vi skriver ortens namn idag.


Tänk om produktionen fortsatt än idag, det på ugnsluckan stått Nävekvarn och spisen varit vanlig i svenska hem. Kanske hade ugnsluckan då fortsatt att vara en läsplatta för svenska barn och ett hjälpmedel för barns läsinlärning. Kanske hade nutida svenska ungdomars dåliga resultat i PISA-mätningarna då varit bättre .Eller kan en digital läsplatta till alla barn fylla samma funktion som ugnsluckan från Näfveqvarn en gång gjorde?
Hur kan vi få svenska elever att prestera bättre och undvika att Sverige placerar sig ännu sämre och längre ner i PISA-mätningarna? Kanske lärare även nu ser elevers svårigheter och har förslag på lösningar.
Aktuell fråga i den svenska skoldebatten idag.

 

 

 

Värmekälla: En fuskpäls

 

 

Förr satt vi framför en öppen eldstad och kände hettan från flammor och glöd. Idag finns allt i teven, via modern teknik, utan vedhuggning och asktömning efteråt. Själen kan få ro, men den ”kalla” värmekällan är ett fusk! Samma sak med pälsen på bilden. Den alstrar ingen egen värme och är dessutom av syntet, en luddig bluff som trots det håller sin bärare varm och go. Givaren Hillvid Edhager från Oxelösund har använt den tillsammans med en folkdräkt.

 

Säkert kände hon sig glad när hon bar den. Inget djur hade behövt sätta livet till för att hon skulle slippa frysa. Det var så man tänkte när fuskpälsarna introducerades under 60-70-talen. Orlonpile, teddy, fanns tidigare men så kom syntetfibern, polyester, akryl eller liknande. Plaggen blev till ett färggrant mode - utan att skada naturen…  Idag vet vi bättre.  Syntetpälsar behandlas med olika tvivelaktiga kemikalier och färgämnen. Råvaran, oftast olja, ökar på  växthuseffekten.

 

Går det alls att bära päls utan dåligt samvete? Naturvårdsföreningen tipsar om att man kan köpa begagnat, ett gammalt plagg ger ingen ny miljöpåverkan. Det låter väl klokt. Tänk om jag skulle försöka hitta den underbara, rutiga fuskpälsjackan jag aldrig köpte som ung!

 

 

Värmekälla: I Näfveqvarnsspisen eldas det med ved

 

 

Människans behov värme och ljus har alltid varit en utmaning att tillgodose – speciellt i de nordliga länderna. Från början fanns bara öppna eldstäder i husen. Dessa gav både värme, kokmöjligheter och ljus. Av både säkerhetsskäl och bränsleeffektivitetsskäl började man bygga in eldstäderna. Kakelugnen, som började komma i Sverige på 1700-talet, var ett resultat av energibristen (vedbristen) omkring de större städerna. I kakelugnen behövde man inte elda lika ofta och inte lika mycket för att uppnå samma resultat. Vi började även bygga in eldstaden i köket i form av gjutna köksspisar. Dessa gav då både värme och kokmöjligheter, men ljuset försvann. Då behövdes andra ljuskällor – talg- eller vaxljus. Så småningom utvecklades stearinljuset och i mitten på 1800-talet även fotogenlampan.

 

Utvecklingen mot vedeldade gjutna köksspisar passade de gamla bruken bra. Näfveqvarns Bruk anlades i början på 1600-talet som ett kanongjuteri. Behovet av kanoner var stort bl a på grund av 30-åriga kriget, men på 1800-talet minskade behovet av kanoner och vid mitten av 1800-talet övergick man därför  till att tillverka bl a gjutna järnspisar.

 

På bilden ser vi en Näfveqvarnsspis.

 

Näfveqvarnsspisen eldades med ved. Det innebär en del arbete och planering. Ved skall köras hem från skogen, sågas och huggas. Sedan skall veden torka under lång tid. Det måste finnas utrymmen för veden. Den bästa torkperioden är på våren då luftfuktigheten är låg. Ett gammalt talesätt säger att ved värmer två gånger – först när man sågar och hugger den och sedan när man eldar den.

 

Björkveden är en av de energitätaste vedsorterna. Den har högt energiinnehåll per volym och innehåller dessutom inte hartser som exempelvis gran, vilket gör att björkveden brinner lugnt och stilla - utan sprakande. (Sprakandet från spisen anses i och för sig av många som rogivande och hemtrevligt.)

 

Om man önskade högre värmeeffekt behövde man hugga veden till små stickor. Troligen kommer uttrycket ”kaffeved” av detta. ”Det blev bara kaffeved av båten” sa man om den hade slagits i spillror.

 

Näfveqvarnsspisen på bilden har en ugn för bakning av bröd. Kring ugnen finns ett lerskikt, som ger jämnare värme och fungerar som värmelager. Lerskiktet måste bytas ut med jämna mellanrum eftersom det bränns sönder med tiden.

 

På spisens ovansida finns plattor med koncentriska ringar. Man kunde tas bort så många ringar att det gick ned en kastrull i hålet. Kastrullerna var då försedda med en fläns för att inte åka ned helt. På så vis kom kastrullen i direktkontakt med elden och uppvärmningen blev mycket effektivare.

 

Elektriciteten, som kom i slutet av 1800-talet har numera helt tagit över både alstring av ljus och matlagning samt till en del även uppvärmning. Med tillgång till elektricitet behöver vi inte längre arbeta och planera så mycket för att få ljus och värme.

 

 

Värmekälla: Svavelstickorna

 

 

Eld för att hålla värmen var knappast livsavgörande i tropikerna. Men vid människans utvandring till boreal miljö bör värmekälla ha blivit mer nödvändigt. Nu vet man emellertid att vår släkting Homo erectus, som dog ut i Afrika för 300.000 år sedan, hanterade elden.  

 

Under lång tid har antändning skett genom att knacka stenar mot varandra varvid gnistor uppstått och antänt torrt gräs eller näver. Det har i sin tur fått ved att börja brinna. En mer sofistikerad metod att doppa en träpinne i ett lättantändligt kemiskt ämne har enligt uppgifter förekommit i Kina sedan 500-talet. Trästickor med svavelhuvud i ena änden har vi haft i Sverige sedan 1800-talet.

 

Tändstickor kan även barn hantera. I det här sammanhanget kom jag att tänka på H C Andersens saga ”Flickan med svavelstickorna”. Under mitt första skolår läste lärarinnan den hjärtknipande historien om den fattiga lilla flickan som på nyårsaftonen gav sig ut i snön med bara tofflor på fötterna. Hon skulle sälja svavelstickor, men ingen köpte. Ljus brann redan i alla fönster. Till slut föll hon ner på knä intill ett hus, tände den ena stickan efter den andra för att värma sig. Men lågorna gav kortvarig värme - den tårdrypande sagan slutade med flickans död. Man kan tänka sig att hennes svavelstickor liknade dem som syns på bilden och härstammar från ”Lundgrens fabrik”. Givare till museet är Nils Kugelberg, Glanshammar.

 

Stickorna är ju avsedda till att tända annat brännbart material – exempelvis en eld ute eller i spis och panna inomhus. En brasa var nog det minsta flickan behövt att värma sig vid för att kunna springa hem igen.

 

På fisketurer till avlägsna trakter under min ungdomstid hände det att natten tillbringades utomhus. Då värmde en brasa gott. Än idag gör vi jägare avbrott i jakten för att värma oss runt en eld. Och förstås grilla korv!

 

 

Värmekälla: Att testa gamla metoder!

 

 

Finns det någon härligare värmekälla än en muntert flammande liten brasa? För att tända en eld måste man ha tillgång till ett elddon. Våra tiders elddon är enkla och snabba. Ett litet klick på cigarrettändaren och den lilla lågan är där. Från mitten av 1800-talet hade vi tändstickor men dessförinnan var det verkliga ”elddonet” som gällde. Jag valde ett gammalt elddon i museets samlingar som bloggunderlag. Det är ett mycket vackert elddon med eldstål och förvaringspåse av siden för fnöske och flinta och med stålet fastsytt i nederkanten. Sidenpåsen är försedd med bladslingor runt ett monogram: ”A G W 1819”. Givare är Blanche Gondell i Nyköping.

 

Jag blev lite nyfiken på det där med gamla tiders elddon så jag gick ut i skogen och letade rätt på en halvdöd björk där det satt två knytnävstora fnösktickor av arten Fomes fomentarius. För att tillverka fnösket skalade jag av tickan det övre ljusgråa skalet med en vass kniv och sedan skar jag tunna skivor av den. Rören på tickans undersida tog jag bort varefter jag kokade skivorna i 20 minuter i en salpeterlösning (kaliumnitrat). Slutligen bultade jag skivorna med en hammare mot ett städ så att de blev som tunna mörka cornflakes. De ligger nu här framför mig på skrivbordet för torkning och när de är ”torra som fnöske” ska jag försöka tända en eld med dem. Fortsättning följer!

 

Nu är det gjort! Jag har tänt en eld utan att använda tändstickor! Men lätt var det inte. De två första försöken misslyckades. Jag fick visserligen glöd i fnösket men att få det att brinna och inte bara glöda det var problemet. Men tredje gången flammade den lilla brasan upp. Det gick till så här. I en halvstor tom blomkruka lade jag fnösket, torra enriskvistar, torra smala grankvistar från nederdelen av en stor gran och slutligen ett par feta tjärstickor. Ett eldstål som jag köpt i Jukkasjärvi gnistrade friskt när jag drog min morakniv över den. Fnösket började glöda och sedan var det bara att blåsa så mycket jag orkade. Yr i huvudet och med rinnande ögon fick jag uppleva elddonets förträfflighet!

 

 En bild av elden Sture lyckades tända utan tändstickor! Foto: Sture Larsson

 

Nar jag sedan stolt berättade om min bedrift för min fru citerade hon vår erfarna grannfru. Hon sa: ”Karlar blir bara sju år! Sen växer dom bara”! Hon föreslog dessutom att vi kunde sluta köpa tändstickor och så hade jag en trevlig syselsättning.

 

 

Värmkälla: Strykugnen och rökbastun

 

 

Strykugnen på fotot har använts av ”Byx Lasse”, Paul Larsson i Vingåker. Lasse var föreståndare för byxverkstaden på Widengrens konfektionsindustri. På strykugnen värmde man den tidens press- och strykjärn. Ugnen eldades troligtvis med stenkol. Kolen stoppades in genom den lilla luckan och askan samlades upp i en asklåda. Hur ugnen kopplades till skorsten och ventilation vet jag inte. Röken kan väl inte ha puffat rakt ut i rummet. På Stockholms-utställningen 1851 demonstrerade Bolinder Munktells en strykugn som kunde värma åtta strykjärn samtidigt. BM:s ugn hade en kort rak skorsten som man kunde använda till att värma kaffekitteln på. Tekniska finesser och innovationer har alltid visats upp på utställningar.

 

Jag hade velat ha en rökbastu som exempel på en värmekälla. Men konstigt nog, det finns ingen på Raspen. Rökbastu, Savusauna, är nog den äldsta form av bastu och den enda som är värd att nämna som värmekälla. Där för nämner jag inte något om ceremonierna som gäller vid bad i rökbastu. Men som ett gammalt finskt ordspråk säger angående bastubad och det övriga, ”Hjälper inte tjära, brännvin eller bastu då är döden nära”.

 

 
 

Glad Påsk!

 
 
Seniorbloggen tar ledigt över påsk och är tillbaka som vanligt på måndag!
 
 
På bilden syns två påskkärringar. Bilden är tagen på 1920-talet.
 
 
Våra samlingar på nätet är som vanligt öppna för alla att söka i. Varför inte leta efter något påskrelaterat? I samlingen "Brandells påsklåda" hittar du påskpynt från olika årtionden. Samlingen hittar du här >>
 
 
Glad Påsk från oss alla på Seniorbloggen!
 
 

Militär: En otäck historia

 
 
Det militära är inte något som ligger mig så nära hjärtat. Funderade ett bra tag på vad jag skulle skriva om men så kom jag på:

Den 9 november 1826 mördades soldat 13 Sik och hans hustru i deras hem som låg utanför Forsjöbruk/ Katrineholm här i Sörmland. Paret var barnlösa och rykten gick att de var förmögna!

Efter en blöt kväll så bestämde sig soldat från torp 28 i Walla rotel- Erik Lind  och drängen Carl Sundin för att råna paret Sik.

Tumult uppstod och paret mördades. För att undanröja bevis satte  Lind och Sundin  eld på familjen Siks hem innan de lämnade gården. Ganska fort så fick man upp spåret på mördarna och dom förkunnades på Slottet i Nyköping 21 mars 1927. Domen blev avrättning och den genomfördes ca 400 meter ifrån brottsplatsen den
9 nov 1827

Lind lämnade efter sig en änka Anna-Maja Eriksdotter och deras 5 barn. Anna Maja är syster till en av mina anor. Vi har några till soldater i släkten, men det här är nog mest dramatiskt och förmodligen en "familjehemlighet" för aldrig har jag hört talats om det som barn!

Ibland har jag tänkt på Anna-Maja och alla barnen-vilken situation de befann sig i - en sak är sann, det måste har varit mer än tungt och tufft!
 
På bilden syns soldater från en annan tid. Bilden är tagen under beredskapsåren 1940-45, någonstans i Värmland.
 
 
 

Militär: Trumslagare

 

 

Indelningsverket startade 1687 enligt förklaringen till denna bild. Den föreställer Hägran, f d trumslagarebostad under Västra Rekarne kompani i Södermanlands regemente. Äldsta delen av huset ska vara från denna tid.

 

 

Vad gjorde då en trumslagare?

 

I boken ”Kungl Södermanlands Regementes historia” kan man läsa följande:

 

”Enligt 1683 års rotering och indelning af regementet skulle dess musikpersonal bestå af sexton trumslagare, åtta pipare och fyra skallmejblåsare.”

 

Trumslagaren och piparen(flöjtisten) hade som uppgift att förmedla signaler, t ex samla trupperna och anföra dem vid anfall. På senare tid har en hel musikkår utvecklats i Södermanland. Jag minns på 1950-talet att vi gärna lyssnade på ”Södermanlands Regementes Marsch” och att det lät väldigt högtidligt. Innebörden av krigsmarscher förstod man väl inte riktigt. Och att vi måste ha en armé och att folk fortfarande strider i världen är för mig oförklarligt.

 

 

Fick trumslagaren någon lön?

Jo då, redan under Gustaf II Adolfs tid fanns föreskrifter. En trumslagare och pipare skulle ha två tunnor säd, fyra daler i pengar samt kläde till ett värde av 10 daler. När skalmejablåsare kom till i slutet på 1680-talet fick de en högre status än trumslagare och pipare.

 

 

Hur bodde de?

Ett soldattorp anlades av roten. Torpet skulle ha ett visst mått, 12 x 8 alnar (7 x 5 m ungefär). Roten var en samling gårdar som hade till uppgift att hålla soldat till kronan och alltså i vissa fall en trumslagare. Bönderna på gårdarna behövde då inte kallas ut i tjänst eftersom de höll en soldat till kronan. Här i Lista finns soldatrotarna 751-900 i Södermanlands regemente. Under Wingsleöhrs rote, Hägran, bodde enligt husförhörslängd 1790-95 trumslagaren L Backman, född 1745 och hans hustru med fem barn samt en dräng. I den församlingsbok man kan läsa som sista (p g a sekretesslagarna om 70 år) så bor hemmansägare Erik Eriksson med sin familj och även hans far på Hägran 1931-40. Torpet benämns då som ett f d  militieboställe på 1/8-dels mantal. Fotot togs i mars 1987 av Ulf Andersson från Nyköping. Om torpet fortfarande finns kvar vet jag inte, däremot finns Hägran-Lista kvar i Eniros söktjänst.

 

 

 

Militär: På P10 fick vi lära oss telegrafi

 

 

Södermanlands regemente (P10) var under senare tid ett pansarregemente - beläget i Strängnäs. Regementet hade gamla och ärofulla anor. Under slaget vid Stäket 1719 besegrade regementet en rysk här, som hotade Stockholm. Södermanlands regementes marsch är dessutom en av de mer kända militärmarscherna. I juni 2005 lades regementet i Strängnäs ned.

 

När jag gjorde min värnplikt vid P10 i slutet på 1960-talet fick vi lära oss radiotelegrafi. Idag tror jag inte militären använder sig av radiotelegrafi, utan förlitar sig på andra kommunikationssystem. Det är troligen bara radioamatörentusiaster som fortfarande lär sig morsealfabetet. Fördelen med telegrafering var att vi kunde hålla kontakt över mycket stora avstånd med relativt enkla, bärbara kortvågsapparater. Sändningarna gick nästan alltid att få igenom trots kraftiga störningar - både i omgivningen och på radionätet.

 

Morsealfabetet utvecklades ursprungligen av Samuel Morse, som levde 1791 till 1872 och det utvecklades ytterligare under 1800- och 1900-talet. Alfabetet består av kombinationer av långa och korta signaler.

 

Då vi lärde oss morsealfabetet enligt den militära varianten, började vi med att sända och ta emot tecken i ca 30-takt (30 tecken per minut). Vartefter färdigheten ökade, höjdes takten succesivt, för att till sist nå målet 80-takt, som är så kallad trafiktakt. Problem uppstod när vi kom till ca 50-takt. Då ändrades uppfattningen av karaktären på tecknen och vi hann dessutom inte registrera tecknen med hjärnan. Då behövde man se tecknet som en rytm, som armen med pennan skulle reagera instinktivt på. Det vill säga huvudet skulle inte veta vad armen skrev. Dessutom behövde skrivandet ligga några tecken efter sändningen – på grund av hastigheten. Allt detta gjorde att det blev trappsteg i inlärningen, som tog tid att övervinna.

 

Vid modern inlärning av morsealfabetet börjar man också med ca 30-takt, men sänder redan från början själva tecknet i 80-takt - med längre uppehåll mellan tecknen. Det ger enligt uppgift  inte lika stora trappstegseffekter.

 

Vid telegrafikommunikation ”ute i skogen” och med enkel radioutrustning, behövdes en kort och effektiv kommunikation. I det militära användes då så kallade Q-förkortningar. Det var kombinationer av tre bokstäver, som började med bokstaven Q och som hade olika betydelser. Exempelvis var QRS = ”skall jag minska min sändningshastighet?” Då svarade mottagaren  QRS 60, vilket betydde ”sänk sändningshastigheten till 60-takt”. Användbart vid störningar. Det fanns en mängd sådana Q-förkortningar.

 

På bilden syns ”Soldatinstruktion, Truppsignaltjänst för alla truppslag – 1940 års upplaga” samt ”Signalinstruktion för armén” från samma tid - med alla Q-förkortningar.

 

 

Militärt: Soldatens personliga fältutrustning under beredskapsåren 1939-45 enligt Soldatinstruktion för armén

 
 

Lugn och säker och kavat

Är hvar äkta svensk soldat

Modigt ser han faran an

Är från topp till tå en man

 

Och denne man ska från topp till tå i sin personliga fältutrustning medföra följande

I kläder:                                                   i övrig utrustning

Fältmössa                                                 gasmask

Vapenrock                                                dricksflaska

Byxor                                                       kokkärl

Damasker (skoband)                                matbestick

Marschskodon (2 par)                              mattornister (här förvaras torrskaffning)

Strumpor (3 par)                                       påse för reservproviant med innehåll

fotlappar 1 par                                          ryggsäck (ränsel)

Kalsonger (2 par)                                      persedelpåse

Skjortor (2 st)                                           handdukar (2 st)

Halsduk (halsskydd) av bomull               fodral till putstyg

Tröja                                                         identitetsbricka med kedja

Kappa (med foder)                                   första förband

Regnskydd

Överdragskläder

Vintertid tillkommer

Pälsmössa                                                 skidor med stavar

Vantar

Strumpskaft

Ytterhandskar

Halsduk av ylle

Snödräkt

Livpäls (skinnrock med krage)

Ytterstrumpor

 

Fotlapparna var uppenbarligen lite knepiga att förstå användningen av och behövde en särskild instruktion:

Vänster fot. Foten sättes på fotlappen med tårna åt a och hälen åt b. Fliken vikes bakåt över foten och stoppas in under hålfoten med sin spets, fliken lägges över fliken c, fliken b vikes uppåt bakom hälen. Vänstra handen håller fast flikarna d och b, foten sättes ned i skoskaftet med fotens översida vänd mot skons vänstra sida så att foten under vridning åt höger kommer ner skon. Därigenom stramas fotlappen åt så att inga veck uppstå. Den högra fotlappen tages på motsvarande sätt.

 

                       

 


MIlitär: Finska vinterkriget och finska fortsättningskriget

 

 

När jag var tio år gick jag och tog pianolektioner för Fröken Jakobsson som bodde i Gnesta samhälles minsta hus. Det står fortfarande kvar. Till pianolektionerna fick jag åka buss. Hemfärden skedde med postbilen som kördes av vår avhållne brevbärare. Han var klädd i uniform med en skämmössa på huvudet och så hade han peruk. Det sades att han medverkat som frivillig i Finska vinterkriget och där hade han förfrusit huvudet och därmed blivit av med allt sitt hår. Hans peruk fick mig att fundera mycket på Finska vinterkriget. När vi på vårt senaste bloggmöte i museets arkiv och bestämde temat ”Militär” så erinrade jag mig vår gamle brevbärare.

 

Finska vinterkriget pågick under tiden 30 november 1939 till 13 mars 1940. Den vintern var i Finland en av de kallaste som uppmätts. Det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan -20 och -40 grader Celsius. Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Trots att striderna inte var så långvariga led båda sidor svåra förluster i stupade och sårade. I detta krig deltog frivilliga soldater från Danmark, Norge och Sverige. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Totalt deltog över 8 000 svenskar, 700 norrmän och 1 000 danskar.

 

Som ”föremål” till min blogg valde jag ett material bestående av foto och dagboksanteckningar från en frivillig soldat som deltog i det så kallade Finska fortsättningskriget åren 1941 till 1945. Soldaten hette Paul Sjöström född i juni 1930 i Västra Ormsjö i Västerbottens län och materialet skänktes till museet av hans son Marcus Sjöström från Koppartorp utanför Nyköping. Paul, som avbildats på ett soldatporträtt, förde dagbok under sin vistelse vid den finsk-ryska fronten. Anteckningarna omfattar tiden juli till december 1941 och avspeglar ett hårt militärliv. Efter ankomsten till Finland blev han sänd till fronten redan den fjärde dagen.

 

Eldgivning från båda sidor var tidvis intensiv och ryskt flyg gjorde även sina bombräder över fronten. Paul berättar att ryssarna lurade finnarna att skjuta i onödan. ”Ryssarna är fulla av fan. De sätter upp pappfigurer som lurar oss att skjuta”. Trots att Paul några gånger råkade i knipa så visar han ingen rädsla i anteckningarna. Ändå råkade han bli sårad av splitter i sin högra underarm och i axeln vid en svår strid den 10 augusti. Han fick problem med varbildning och smärtor i armen. Han blev utskriven från sjukhuset en månad senare och kom inte tillbaka till fronten förrän i slutet av oktober och i mitten av november är frontstriderna hårda. Paul blev då offer för en granatattack och blev döv på höger öra. Dagboken avslutas i mitten på december varvid överbefälhavare Gustaf Mannerheim avtackade bataljonen och den 20 december blir mannarna avtackade av den svenske kungen och av kronprinsen.

 

Här kan du läsa mer om Paul Sjöströms dagbok>>

 

 

Militär: F11 – nyköpingsflottiljens uppgång och fall

 

 

Oljud över Nyköping blev en följd av flygflottiljens etablering vid Skavsta. Men F11 gav under några decennier många värdefulla arbetstillfällen. En skrift om flottiljens historia syns på bilden och den är sammanställd av Lennart Rosander. Nu tillhör den Museets samlingar i Å-huset.

 

Kriget mullrade redan nere i Europa. Sverige var neutralt men upprustning ansågs nödvändigt. Spaningsflottiljen F11 som startade upp i början av 40-talet blev en av många flygbaser i landet, faktiskt den största med fyra flygande divisioner.

 

Italienska Caproni inledde F11-eran. Den tvåmotoriga maskinen hade fyra mans besättning. Dessvärre var flygplanet behäftat med brister och flera haverier inträffade, även med dödlig utgång. I hyreslängan där min fru växte upp bodde en ung tvåbarnspappa som omkom. Caproni maskinen kom att kallas ”den flygande likkistan”. I slutet av 40-talet införskaffades den smått legendariska engelska Spitfire i ensitsig version. Flygplanet, som är avbildat på häftets framsida, kan än idag ses vid den årligen återkommande flygdagen på Skavsta i slutet av augusti.

 

Övergången till jetflyg ökade bullret.  Först användes några engelska maskiner men inhemskt tillverkade flygplan kom att dominera. SAAB utvecklade efterhand flera modeller varvid tre kom i tjänst på F11. S29:an kallad flygande tunnan, S32 Lansen och slutligen S35 Draken (S står för spaning). Under kalla krigets kyligaste period på 60-talet var det svenska flygvapnet stort. Min bror flög nattjakt vid F1 i Västerås, ibland under övningar med F11 som bas. Nattjaktspiloten jagade sekunder för att snabbast möjligt nå ut över havet. Fienden kom från öster…. Samtidigt skulle starten med det värsta motorbullret inte ske över staden.  Men nog minns jag att nattsömnen stundom stördes brutalt!

 

På 70-talet trappade försvaret ner och diskussioner fördes under flera år om F11:as fortsatta existens. Under utredningarna påtalade kommunen betydelsen av arbetstillfällena och tonade ner bullerproblemen. Men 1979 var nedläggningen ett faktum. Nyköping fick emellertid en andra flygande start med tillkomsten av civil flygplats. Skavsta erbjuder alltjämt arbete åt många och trafikflygplanen orsakar betydligt mindre buller.

 

 

Militär: Den okände soldaten?

 

 

Bilden visar en okänd rekryt under övning på F11 i Nyköping. Just hans anonymitet får mig att tänka på ”den okände soldatens grav”, den som symboliskt hedrar stupade. Platsen pryds ofta av ett monument, som exempelvis Triumfbågen i Paris.

 

I Helsingfors finns ingen sådan grav och detta har gett upphov till den här berättelsen, sann eller påhittad, vem vet…. Tidningarna Ny Teknik och Uppsala Nya har publicerat olika versioner och jag gör en mix.

 

På 60-talet ville en sovjetiskt eller fransk general, på besök i Helsingfors, lägga en krans vid den okände soldatens grav. Finländarna ville inte avslöja sanningen utan försökte förhala det hela i hopp om att han skulle glömma sin önskan. Så skedde icke och de fann på råd… Gästen fördes till ett stort monument i Tölöparken. Ceremonin blev lyckad. Men så fick generalen syn på en skylt och blev både arg och upprörd. Platsen var inte alls något militärt minnesmärke! Han hade inte hedrat modiga krigsmän, däremot den finske världsberömde kompositören Jean Sibelius. Nu krävdes en förklaring och den kom:

- Visst är Sibelius en stor kompositör, men han är fullkomligt okänd som soldat.

 

 

Militär: Polska ubåtar istället för Svea Livgarde

 

Det där med Svea Livgarde återkommer jag till senare. På kortet ovan ses den polske kocken Mazur förbereda frukost åt sig själv och de andra i den grupp flottister som kom till Sverige när andra världskriget brutit ut. De polska sjömännen internerades och satt mer eller mindre frivilligt kvar i Sverige tills kriget tog slut. Det kan inte ha varit ett allt för svårt val att vara här eller att bli utväxlad och komma hem till ett naziststyrt Polen. Flera av polackerna stannade frivilligt kvar i Sverige när kriget var slut. Köksutrustningen på kortet hör inte hemma i en ubåt. Lådorna skulle öppna sig vid minsta rullning i sjön och innehållet skulle ha hamnat på durken. Saker och ting som ligger och far omkring i en båt är livsfarligt. Allt i en båt skall vara säkrat och surrat.

 

Då jag inte själv kunde välja så blev min dröm om Svea Livgarde en polsk ubåt. Varför detta tjat om Svea Livgarde? Min morfar var stamanställd på detta regemente. Morfar var sannerligen en ståtlig karl. Han skall ha varit 206 cm lång och varit så välbyggd att en major eller något liknande mer eller mindre tvingade morfars föräldrar att ge sin tillåtelse till att morfar blev knekt. Mormor berättade ofta om hur stor och ståtlig han var när de träffades. Det fanns ett foto av honom där han var klädd i regementets paraduniform med pickelhuva, guld- knappar, revben och massor av andra uniformstillbehör. Att få peta på hans sabel var det närmaste jag kom morfar, han dog 15 år innan jag föddes.

 

När jag tänker på mormors berättande om morfar kommer jag att tänka på en film från tidigt 50-tal, ”När syrenerna blommar”, filmen bygger på en roman av Harald Beijer. Romanens namn är ”Johannes och Trubbnos”.

 


Tro: Baptisternas historia i Sverige

 
 
Så var det dags för en träff med Seniorbloggen, den här gången i Sörmlands Museums arkiv.
 
Veckans ämne blev Tro! Det väcker många tankar inom mig-uppvuxen i en familj där de kristna värderingarna låg till en grund-men inte var mina föräldrar på något vis kyrkligt aktiva. Mamma älskade att sjunga psalmer och satte en ära i att kunna alla texter. Vi firade jul, påsk och andra högtider. Deltog i både dop och begravningar i Svenska Kyrkan-precis som så många andra.
 
Idag har jag barnbarn som kommer från andra kulturer och är fostrade utifrån dessa värderingar också. Tyvärr märker jag ibland att olika religiösa inriktningar har svårt att acceptera andras trosuppfattning. Alla verkar tycka att just deras tro är det enda riktiga.
 
Det är lätt att tänka lite tillbaka i tiden-till 1848 då den första Baptist församlingen startade i Sverige. Man liknar ofta Frikyrkorörelsen som den första folkrörelsen i Sverige! De flesta som anslöt sig var kvinnor, lägre medelklass och tjänstemän. Baptisterna utsattes för svår förföljelse från de Svenska myndigheterna. Man fick inte gifta sig och fick böter/straff för att man inte tillhörde Svenska. En del blev även landsförvisade.
 
Ju mer jag förstår och lär mig om mina anor så förstår jag att just Baptist rörelsen har påverkat mina förfäder. Många är födda och har levt sina liv i Nyköping och Trosa och alla tillhörde de Baptisterna. Mina anor är från Nyköping, Linköping och Uppsala trakten och alla till var aktiva i Baptiströrelsen. Säkert har de påverkat mina föräldrar och även mig och mina syskon på många olika sätt! Den kamp mina förfäder genomgick för att leva efter sin övertygelse är svår att förstå! Att de vågade leva efter det som de tyckte var rätt även om staten fördömde dem- känns faktiskt riktigt bra!
 
Idag har Svenska Baptister, Metodistkyrkan och Svenska Missionskyrkan bildat Equmenia kyrkan. På bilden från 1906 syns Emanuelkapellet som var ett baptistkapell i Nyköping.
 
I vårt land finns idag många olika trosuppfattningar och alla anser sig ha den rätta tolkningen av Bibeln och andra gamla religiösa verk. Men uttrycket: Var och en blir salig på sin tro!! Tänk om vi alla kunde ta till oss det uttrycket fullt ut - då skulle vi säkert slippa vissa konflikter i världen och Sverige!
 
 
 

Tro: Konfirmation

 
 
 

Svärta kyrka är en kyrka som ligger i Nyköpings Alla Helgona församling i Nyköping kommun i den nordligaste delen av Svärta socken. Svärtadalen var länge var en vik av Östersjön vilket förklarar kyrkans placering i den nordligaste delen vid väg 223 cirka 10 minuters bilresa från Nyköping. De äldsta delarna av kyrkan härrör från 1200-talet. Men genom århundradena har tillbyggnader och förändringar gjorts, varav de senaste så sent som 2009 och 2010.


Svärta kyrka är min konfirmandkyrka och där förbereddes jag som 14- 15-åring för nattvarden och deltog i min första nattvardsgudstjänst. Konfirmation är en kristen ritual med rötterna i fornkyrkan  som vuxit fram och som ständigt befunnit sig i förändring. Historiskt har konfirmationen i Svenska kyrkan haft många olika betydelser allt från tillträde till nattvardsbordet, till en aktiv bekännelsehandling men också betydelsen av socialisering. När jag konfirmerades runt 1960 var socialisering genom religionen fortfarande viktig och konfirmationsundervisningen och konfirmationen en av de gemensamma arenor som många svenska ungdomar deltog i och som bidrog till att forma en nationell identitet.

 

Jag kommer inte ihåg om jag då kände till att ordet konfirmation betyder bekräftelse och att odet kommer från latinets”confirm” och engelskans ”confirm” men att det hade med dopet att göra var jag helt införstådd med.
Idag är konfirmationen inte längre en förberedelse inför nattvardsgång och inte heller en rit som förknippas med att man blir vuxen. Konfirmationsundervisningen har gått från förhör till livstydning. Om jag som 14- 15-åring valt bort konfirmationen hade jag betraktats som mycket udda. Idag är förhållandet det omvända. Runt 30000 ungdomar väljer årligen att delta i en 60-timmars kurs i kristen tro. Då får man under konfirmationstiden enligt svenska kyrkans hemsida testa på att ta på sig ett par kristna glasögon och se sig omkring med kristna ögon. Man får även möjlighet att bli bekant med kyrkan, vad det är att fira gudstjänst, vara med om andakter och vad det har med liv att göra. Konfirmationens mål är att utrusta konfirmanden med goda redskap för att leva som människa i världen, att kyrkan vill vara en plats där konfirmanden kan bli mer trygg i sig själv och känna gemenskap i gruppen och församlingen och utvecklas känslomässigt och andligt. Egentligen inte så stor skillnad mot för 40 år sedan. Livstydning med lite olika glasögon.

 

Svärta kyrka är öppen för besökare i samband med att högmässa hålls en gång i månaden.

 

 

 


Tro: Om Vingåkers Första Baptistförsamling m m

 

 

 

I museets arkiv finns handlingar från Vingåkers baptistförsamling. Jag läser följande om hur den uppstod:

 

”Vid soluppgången söndagen den 26 juni 1859 samlades 10 personer vid Vittbrosjöns strand.
Det var midsommartid, fåglarna sjöng, ängarna doftade av blommor. Under stillsam bön döptes de av J.P. Lundqvist från Örebro. Efteråt firades Herrens nattvard. De flesta var unga, omkring 20 år. Tillsammans bildade de Vingåkers första baptistförsamling.”

 

Baptismen var en fritänkande oppositionell rörelse. Att lyda Gud framför staten betraktades av samhällets maktelit som ett hot. Troendedop, att döpas som vuxen, var en grov provokation mot kyrkan. Odöpta barn kunde hämtas av länsman och tvångsdöpas. Vid denna tid var det förbjudet att hålla andliga sammankomster utanför Svenska kyrkans ramar. Det hände upprepade gånger att den andliga sången i hemmiljö plötsligt avbröts av våldsverkare som i samförstånd med Statskyrkan skingrade mötet, klådde upp och kastade ut predikanten. En lag från 1873 gav möjlighet för människor att samlas och verka inom olika frikyrkosamfund, men full religionsfrihet uppnåddes först 1952.

 

Den växande baptistförsamlingen i Vingåker byggde bildens Berga kapell 1873 – en byggnad som kom att tjäna som samlingslokal till 2011 då den såldes till privatpersoner. I slutet av 1800-talet hade församlingen över 300 medlemmar. Ungdomsgrupper och scoutverksamhet hölls länge igång i det alltmer sekulariserade samhället men år 2011 var församlingen för liten för att kunna fortsätta sin verksamhet.

 

Närstående personer har rika erfarenheter från baptiströrelsen. De positiva fragment som jag snappat upp handlar om ungdomsverksamhet, äventyrlig läkarmission i Belgiska Kongo på 1950-talet och nutida församlingsliv. Men jag har också hört talas om missionärsbarn, som for illa av att växa upp med begränsad föräldrakontakt. När mor och far prioriterade sin tro och reste ut i världen på missionsuppdrag lämnades barnen kvar hos närstående i Sverige. En annan berättelse handlar om farbrodern i Medelpad som ska presentera sin fästmö för sina baptistföräldrar. Det fungerar mindre bra. I föräldrahemmet pågår ett livligt bönemöte, som skrämmer fästmön så till den milda grad att hon driver igenom ett omedelbart återtåg till lugnet i Ånge.

 

 

Tro: Kyrkliga syföreningar


 

Denna gång fick vi besöka Muséets Arkiv och Bibliotek. Ett mycket intressant ställe när man är historieintresserad. Här har jag tidigare tillbringat många timmar med släktforskning. Har hört att just släktforskning är en epidemisk och kronisk åkomma. Det är svårt att sluta och det finns ingen bot.

 

Vi seniorbloggare fick två ämnen, den första var tro/religion. En av de framtagna bilderna föreställde en samling damer i skiftande åldrar vid ett kaffebord utomhus. Kyrkliga syföreningen i Trosa-Vagnhärad. Vid något som liknar en hembygdsstuga har de samlats för att sy och sticka i solen.

 

Ofta gick det till så att prästen läste några ord och kanske sjöng en psalm. Prästfrun var i regel ordförande i föreningen. Man stickade och sydde till olika behjärtansvärda ändamål. I min hemsocken var det fantastiska kompositioner som ofta salufördes på en ”syföreningsauktion” i NTO-lokalen. Då gällde det att hålla sig framme för det var åtgång på de fina alstren.

 

Historiskt sett har syföreningar haft stor betydelse. Om detta har Anna Braw skrivit en bok ”Kärlek, nål och tråd”:

På 1840-talet i Herrestad i Småland började den första föreningen. En flykting från Tyskland i spåren av Napoleonkrigen startade föreningen. Hon hette Emilie Petersson. Man sålde sina alster och pengarna gick sedan till samerna som då var en fattig folkgrupp i Sverige. Syföreningarna hjälpte även Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska med bidrag till utbildningen. Det finns fortfarande många verksamma syföreningar kvar, men det finns inget register över dem. Anna Braw uppmanar till att göra babykläder och skicka till u-länderna. Om kvinnorna vet att det finns babykläder att få, går de gärna till förlossningsklinikerna i stället för att riskera komplikationer vid hemmafödsel.

 

Inte har jag varit med i någon syförening, men skapade väl ett och annat till barnen när de var små. Enligt min svägerska hade jag ett 5-årsprojekt på gång. Det var när jag stickade en kavaj till maken. Men nu har stickorna åkt på loppis.

 

 

 

 


Tro: och viljan att hjälpa andra

 

 

När jag var elva år fick jag följa med min farfar till Sofieborgs skola i Axala och se en film från Afrika. Den handlade om en missionärsfamilj som arbetade där – kanske var det i Etiopien. Jag minns att familjen utsattes för svåra strapatser i sitt arbete med att lindra folkens umbäranden och att sprida kunskaper om den kristna tron i landet. I familjen fanns en liten grabb på cirka sex år och han blev stucken av en giftig skorpion. Gossen blev mycket sjuk och jag kan ännu se bilderna där fadern bar sin son på sina armar för att nå läkarhjälp. Den filmen fick mig att fundera mycket på missionärernas arbete i Afrika.

 

När vi i seniorbloggsgruppen nu senast besökte museets arkiv och det framkom att familjen Hylander där har en stor samling av material blev jag intresserad. Medlemmar ur familjen Hylander har under flera generationer varit verksamma som missionärer i Etiopien.  I museets arkiv finns ett stort material från läkaren, välgöraren och missionären Fride Hylander som levde åren 1898 till 1988. Han ägnade i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv åt humanitärt arbete i Etiopien. Från 1920-tal till 1960-talet var han och hustrun Naemi på plats för Evangeliska Fosterlandsstiftelsens och Bibeltrognas Vänners räkning, för den svenska staten, Röda Korsets och en period som konsul i Sverige. Frides föräldrar, Nils och Edla Hylander, hade trettio år tidigare varit verksamma på motsvarande sätt.

 

Min fru hade år 2001 förmånen att få delta i en resa till Etiopien tillsammans med en son till Fride Hylander vid namn Nils-Olof. Han gick i faderns fotspår och utbildade sig till barnläkare och var tillsammans med sin fru Gunnel verksam i Etiopien i många år. Minnena från denna resa finns samlade i en dagbok sammanställd av en av resenärerna.  

 

I Fride Hylanders material på museet finns hyllmetrar av dokument med berättelser om missionärslivet i Etiopien. Dessutom finns ett tusental bilder från hans verksamhet där. Jag hade tänkt få med en bild på Fride men det närmaste jag kom var en bild av en skugga av honom när han sitter till häst. Förutom det arkiverade materialet så finns det på Sörbys ägor i Runtuna socken en av Fride Hylander uppförd etiopisk hydda där en samling av föremål från Etiopien finns bevarade.  

 

 

Tro: för mänsklighetens bästa

 
 

Bibelsfigurerna i museets samlingar gav mig positiva vibbar. Söndagsskolläraren Tant Maj - min första kärlek - blev synlig för mitt inre. Hon plockade med sådana pappfigurer i samband med kristna berättelser för oss små barn. Tant Maj var en levande symbol för kärlek och glädje, hon utstrålade fromhet och vi barn tyckte hon var snällare än våra mammor.

 

Som vuxen har jag tänkt på uppkomsten av religioner och hur budskap burits fram i skilda samfund under århundraden.  Fundamentet - en styrande övermänsklig makt - verkar gemensamt för alla trosriktningar. Det fantastiska är att religiös tro i någon form har fäste världen runt.

 

Den stora gåtan är hur - och framförallt varför - ”kärleksbudskapet” kommit till. Att det under tidens gång uppstått varianter som också fått stort och vidlyftigt innehåll i skrifter är inte så konstigt. Det ligger i vår kultur att fylla på och utveckla vidare.   

 

Men ursprunget? Det måste ha funnits behov hos människor att skapa en tro för gemensamt gott leverne. Religiösa skrifter spåras flera tusen år tillbala i tiden. Kan det hänga samman med den tätnande befolkningen som jordbrukarkulturen medgav? Vi lämnade jägar-samlarstadiet och började leva i samhällen och kanske insåg man behov av att undantränga primitiva beteenden. Fundamentet att en gud bestämde hur vi lämpligen borde leva är förståelig och var nog ett smart drag. Tron på gudar för alla möjliga naturfenomen fanns sen tidigare.

 

Trots goda ansatser är vi inte alltid fromma. Vi vänder inte godvilligt den andra kinden till i alla lägen. Ondska som mord, krig och förtryck florerar alltjämt. Märkligt nog sker det ibland med religiösa förtecken. Men utan det försonande budskapet hade det kanske varit värre! Nu anser jag emellertid tiden vara inne att skriva ”Det tredje testamentet”. Man kan som förklaring till universums uppkomst hålla kvar vid en övermänsklig skapare, men doktriner baserade på naturvetenskapliga landvinningar måste utvecklas. Ett stort och svårt projekt.

 

 

 


Tro: FA:s starka Hanna

 

 

Hon kallades ”Vidundret” och hennes verksamhet liknades vid franska revolutionen. Hon gav aldrig upp trots mötesförbud, lokalbrist, dålig ekonomi, spott och spe, ägg och ruttna tomater. Jag berättar om Hanna Ouchterlony, kvinnan som med stark Gudstro grundade Frälsningsarmén i Sverige.

 

Hanna hade en missionsbokhandel i Värnamo och kom som fyrtioåring i kontakt med Salvation Army. En tid vistades hon hos grundarna William och Catherine Booth i London, där hon fick både teoretisk och praktiskt utbildning för att 1882  kunna att starta  ett ”frälsningskrig”. Hon höll sitt första möte i Ladugårdslandsteatern (sedemera Folkan) i Stockholm och satte i gång ett socialt arbete bland fattiga och utstötta. Man inrättade ett räddningshem för prostituerade, öppnade den första sk slumstationen och ett härbärge för män. 

 

Hanna, som också introducerade FA i Norge, var en övertygande talare, kvick och slagfärdig - och pionjär. Kvinnor talade sällan offentligt och som kommendör  i kjol var hon ”chef” över också manliga FA-medlemmar. Dessutom skulle det dröja länge innan den första kvinnan blev prästvigd.

 

FA växte och frälsningsmötena blev allt mer välbesökta, inte minst tack vare medhjälparen Jenny Swenson, som med fin sångröst sjöng de kristna melodier som Hanna översatt från engelskan. ”Den gamla häxan stod och talade, sen kom där en ängel fram och sjöng”, lär någon ha skrivit. Kanske var det nöjeslitteratören Herman Martinsson i Söndags-Nisse. Han riktigt förföljde Hanna med hånfull satir under lång tid. Men … under ett av hennes  möten kunde han inget annat än att kapitulera, han gick med i FA och blev officer!

 

 

Tro: Bondepraktikan vs SMHI

 

 

Bondepraktikan är en mycket känd del av vår folktro. Den är ett slags handbok för bönder och kom ut första gången i Tyskland på tidigt 1500-tal. I mitten på 1600-talet gavs den ut på svenska – man tror att Andreas Johannis Arosiandrinus var första utgivaren. Liknande instruktioner med råd om skötsel av jordbruket har en mycket lång historia. Man har funnit liknande texter från det forntida Mesopotamien.

 

Bondepraktikan var en mycket populär bok. De svenska utvandrarna hade ofta  – i de fall de tog med några böcker – packat ned fyra böcker i amerikakofferten och det var bibeln, katekesen, psalmboken och bondepraktikan.

 

Bondepraktikan innehöll allt vad den tidens bonde behövde veta om jordbruk och annat som hörde till försörjningen.I senare svenska utgåvor (efter 1897) återkommer för varje månad kapitel om jordbruksarbete, ladugård, stall, fjäderfäskötsel, biskötsel, trädgårdsskötsel krukväxter samt jakt och fiske. Dessutom finns råd om hälsa och ”väderprognoser” – vilka inte var oviktiga.

 

Väderspådomarna är kanske de idag mest citerade, som exempelvis

 

-          mycket rönnbär ger en sträng vinter

-          om Anders slaskar så braskar julen

 

En forskare i Umeå har studerat om det går att finna något samband mellan hur mycket rönnbär som fanns på 60 – 70 träd och exempelvis snömängden. Det fanns tyvärr inget samband alls. Det fanns dessutom inget samband mellan Anders och julen – synd.Vädret är för komplext och kaotiskt för att kunna förutsägas med hjälp av enkla samband.

 

SMHI har tillgång till mängder av väderdata, som behandlas i jättedatorer och ställs samman till prognoser för 1 till 2 veckor framåt – längre prognostider innebär större osäkerhet. Väderprognoser anses så samhällsviktiga att regeringen satt upp ett mål på 85 % träffsäkerhet för det närmaste dygnets väder.

 

Med andra ord är det kanske bäst att fortsätta att lyssna på SMHIs prognoser, när vi vill veta hur vädret blir framöver. Delar av bondepraktikan är i alla fall så djupt rotade i vår folksjäl att den ändå har sin givna plats när vi exempelvis funderar över hur julvädret skall bli.

 


RSS 2.0