Gott nytt år!

Gott nytt år önskar Seniorbloggen!
 

Ingrid och Greta Julin bygger snöslott vid Ellersta. År 1939. Fotograf: Okänd

 

Favorit i repris: "Allt ljus på mig"

Olle Hallberg’s text från 30/11 2009 - Ljus: ”Allt ljus på mig” kan väl passa bra så här i juletid med lite filosofi kring religiösa och profana ting. /Tommy Dahlgren
 
 
 


Glorian på ikonen skimrar i den svaga belysningen. Bilden av Maria – Gudsmodern med Jesusbarnet på armen är en ikon av sällan skådad lyskraft genom den stora glorian av silver.


Ett dyrbart material som täcker hela ikonen, men då med sirlig ornamentering. En gåva genom ett testamente upprättat av kyrkoherde Axel Haerberger, Strängnäs, en av många ryska ikoner i en stor samling beskriven på museets hemsida av fil. dr. Ulf Abel.

 

Den första tanken som slog mig är en smula hädisk. Här avbildas en Madonna med ett starkt ljusskimmer kring huvudet – på ett sätt som gör att menighetens blickar omedelbart dras till denna ikon. Det råder inget tvivel om till vem deras tillbedjan skall riktas. Kulten av Jungfru Maria – Madonnan – förandligas och stegras i ljuset i glorian omkring huvudet på henne. Hon som är Guds moder. Den heliga Madonnan.

 

Men stopp där!  MADONNA – Louise Ciccone – hon är ju också en ikon, en stilikon som tillbeds av många så världslig hon är. Och ett eget litet barn, en pojke, har hon skaffat fram på konstgjord väg, nåja adoption! Likheten blir ännu mer slående då världsturnén med MADONNA drar igång och instruktionen lämnas till medarbetarna inför hennes entré på scenen. Instruktionen lyder: ALLT LJUS PÅ MIG

 

Om ”ljus” i Notboken till Bibel 2000, uppslagsdelen – ”Ljus”: ”Ljuset är en av de vanligaste symbolerna i religionshistorien och nämns också ofta i bibeln. I GT förknippas ordet ljus i synnerhet med Gud. […] Symbolen används på liknande sätt i NT, men får också nya kristna betydelser. Den tillämpas på Kristus eller budskapet om honom”.

 

”Gloria” – ett glänsande sken eller en ljusring kring en persons huvud, helgonsken, strålglans. Glorian är en symbol för helighet i den kristna konsten.


Olle Hallberg


Favorit i repris: "Telefunken"

Christina har valt ut Olle Hallbergs inlägg från 31 december 2009 som favorit.

 

Motivering:

Inlägget beskriver tidsandan och stämningarna som rådde på ett levande vis. 40- och 50-talen framträder. Olle skriver om hur vi samlades kring lägerelden radion och fick gemensamma upplevelser och en kollektiv kunskap. Ett radioprogram som sändes på julafton var "Mossa mossa alla mänskobarn" med Nicke Lilltroll. Fyllde samma funktion som Kalle Anka gör idag. /Christina Skinnars Eriksson

 
 
Finns det något så övergivet som en radioapparat på julafton? För vem lyssnar på radio på julafton nuförtiden? Annat var det förr med ett riksprogram och i avsaknad av TV.
Ute föll julesnö – och inte litet heller. Det var i mitten av 1940-talet och vintrarna var legendariskt kalla och snörika även i Nyköpingstrakten. Vår familj – mamma, pappa och mors lilla Olle firade jul hos moster Elsa och morbror Nisse. De bodde i två rum och kök med matvrå i ett nybyggt HSB-hus på Gripsholmsjorden.
De hade en dotter, min kusin som var tio år äldre än jag. Det fanns plats att ta emot gästande syster och svåger för julaftonsmåltid, klapputdelning och gemenskap. Tidigare på dagen hade vi hälsat på min mormor och träffat min mammas och mosters alla syskon – sex bröder. Det var ett livligt sällskap!
Men nu var vi åter och när det blev ett litet avbrott efter kaffet och saften väntade eftermiddagens högtidsstund. Vi samlades i stora rummet och morbror Nisse knäppte på strömmen på den nyinköpta stora radioapparaten av märket Telefunken.
Jag kröp upp i soffan och stirrade fascinerat på ”det gröna ögat” som sakta förändrade sig och blev allt mindre då ljudet stabiliserades. Sven Jerrings sympatiska röst hördes – ”Stockholm/Motala”– nej, han sade faktiskt ”Sveriges radio” (nytt från 1 jan 1944).
Nu var det dags för ”Grammofonmusik” under en hel timme. Den inleddes som alltid med ”Svenskt festspel” av Söderman och avslutades programenligt med ”Tomtarnas vaktparad”, Sune Waldimirs orkester spelade. På väg dit sjöng Harry Brandelius ”Helgdagskväll i timmerkojan”.
Så var det julklappsutdelning och av den minns jag ingenting. Men eftersom det var en speciell kväll fick jag vara uppe länge och när timmen gick mot 22.15 var det dags för nästa höjdpunkt – ”Tomten i grammofonarkivet”. Intet öga var torrt när programmet avslutades med att Marion Andersen sjön ”Ave Maria”. Sedan följde Midnattsmässa och då gick vi hem i vinternatten. Så var den julaftonen över och den följdes av likadana under några år till.


Olle Hallberg

Favorit i repris: "Vass eller vässad penna"

En av Egons favoriter är Bo Tolanders inlägg från 24 november 2009.

 

Tack och lov att Josefine begränsade våra valmöjligheter till inlägg som skrivits under 2009. Att välja bland de mer än 1000 inlägg som skrivits under åren hade gjort det till ett Sisyfos jobb. Sisyfos rullade sin sten uppför backen och när stenen kommit till toppen rullade den ner igen. Att välja bland alla inläggen hade varit en omöjlighet. Det inlägg som jag har valt är Bo Tolanders; Kontor: ”Vass eller vässad penna”. Bosse gör där klart på skillnaden mellan vass och vässad penna. Dessutom att ett pennskaft kan vara något annat än den manick som läraren i första klass i småskolan använde till ge pennstumpar ett längre liv.

 

/Egon Toft

 

 


Det är långtifrån säkert att den skribent som anses ha en vass penna äger en pennvässare. Journalistiska ikoner som chefredaktören Herbert Tingsten, reportern Marianne Höök och kåsören Red Top knackade ner sina alster på skrivmaskin eller formulerade meningarna med reservoarpennans hjälp. Medan dagens motsvarigheter vässar argumenten i datorns internminne.


    Nej, med pennvässare spetsar man en blyertspenna av exempelvis märket Faber Castell för att smidigt kunna anteckna lösningen av diverse uppgifter eller skissa en teckning. Det första patentet för denna uppfinning söktes 1828. Vi pensionärer minns från skolan våra pennskrin med åtföljande pennvässare. Framme vid katedern satt en fast pennvässare. En sådan fanns även på alla kontor, och dess behållare behövde ofta tömmas som en följd av flitig användning.

 

    Man skulle kunna tro att behovet av pennvässare avtagit kraftig alltsedan kulspetspennan gjorde sitt intåg under 1950-talet. Men en dagsaktuell sökning av ordet pennvässare på Google ger över 25 000 träffar! Utbudet är enormt och fantasin flödar hos dem som formgivit nutidens pennvässare. Det finns till och med sådana som är knutna till datorns USB-minne. Vår barndoms lilla vässande jordglob, som skruvades isär, finns dock kvar fortfarande.


    Uppenbarligen nyttjas alltså blyertspennor alltjämt i hög grad på såväl kontor (inte bara arkitektdito), som i skolor vid sidan av datorerna. Men den finess som utmärker Föremålsarkivets amerikanska ”Giant Automatic Sharpener” från 1950 har jag faktiskt aldrig sett tidigare: En svängbar liten metallskiva med hål i olika storlekar, anpassade till pennor av varierande tjocklek.

 

    För övrigt hade tidigare decenniers ”vassa pennor” konkurrens av så kallade ”pennskaft”, av vilka författarinnan Elin Wägner var det mest kända.  Jag undrar om 2000-talets ungdom har en aning om vad detta ord betyder, i överförd eller direkt bemärkelse.


 

Bosse Tolander


Favorit i repris: "Det är något mellan 5,9 och 6,1"

Både Eva och Tommy har Egons text från 27 november 2009 som favorit.
 

Motivering:
På min första arbetsplats hade jag en räknesnurra på ena sidan att räkna multiplikation och division på, och en räknemaskin på andra sidan att summera på. Jag fakturerade virke och det var komplicerade beräkningar ibland. Denna artikel får mig att minnas denna svåra första arbetserfarenhet och hur tekniken nu rusat iväg. Det är nog bra att motionera hjärnan ibland också! /Eva Sandström

 

Egons inlägg är dels en rolig läsning men speglar dessutom den enormt snabba utvecklingen på området kalkylering. Vi som gått en teknisk utbildning har alla använt både räknesticka och dessa gamla räknemaskiner. Igenkänning bland äldre. /Tommy Dahlgren

 
 

Dessa apparater fanns för det mesta inne på kassakontoret. Kassören var en mycket betydande person, åtminstone i sina egna ögon.

 

Även om hans betydelse inte var så betydande måste han behandlas med artighet, vördnad och aktning. Han var den som kunde se till att en tom mage kunde fyllas med mat och inte vara lika tom som plånboken, han kunde betala ut ett förskott. Kassören hade förutom räknemaskin även fadermördare och svalrock.


Svalrocken var en tunn kavaj i satin eller liknande, på sommaren var den ljusgrå och på vintern svart. Ögonen på kassören sade alltid ett barskt ”nej” även om man bara skulle leverera in portföljen med pengar som hämtats på banken. Alla kassörer hade en Odhners räknesnurra utrustad med tre vevar. Allt kunde räknas på den med en massa vevande.


När nyare räknemaskiner kom behölls snurran för att man skulle kunna kontrollera att de nya maskinerna räknade rätt. Troligtvis har den tidens kassörer och räknesnurror försvunnit från vårt penninglösa samhälle.
En annan räkneapparat var räknestickan. Det var mestadels ingenjörer och andra tekniker som använde den. Då kunde följande utspelas i ett konferensrum där man diskuterade investeringar och avskrivningstid:


Rolle som var snabb i huvudräkning och med papper och kunde snabbt säga att det blir 6 år. Överingenjören plockar fram sin räknesticka och nu börjar ett frenetiskt flyttande av stav och slid. Efter en ganska lång stund och noggrann avläsning kommer ett utlåtande att, ”det är något mellan 5,9 och 6,1, vi kan nog säga 6”. Räknestickan dog under 1970-talet då det kom mindre och behändigare fickräknare.

 

Egon Toft


GOD JUL!

God jul önskar Seniorbloggen!

Här kommer en liten julberättelse från samlingarna.
 
Julaftonsfirande på Nyköpings Lasarett på 1940-talet. Givaren Maj Gustafsson har arbetat som läkarsekreterare på Nyköpings lasarett i 47 år.

 

"Julaftnarna samlades personal med familjer till julbön i stora köket. Även patienter i sina sängar och rullstolar skjutsades dit, där de fick ligga/sitta bland heta grytor och droppande stearinljus. Det var åtskilliga grader varmt. I mitten stod kaffebordet dukat. Man kunde verkligen tala om dignande bröd-kakfat. För dessa svarade lasarettets egen bagerska. Sjuksköterskor och elever var klädda i sina svarta uniformer med vita förkläden. Sjuksköterskeelever sjöng julsånger.

 

Efter antakten och kaffedrickande följde långdans upp- och nedför trapporna, genom avdelningarna och också salarna, vilket man kände av i både armar och ben dagarna efter. Under syssloman Olrogs tid spelade han alltid piano, vilket var placerat i trapphuset på andra avdelningen. Jag kan ännu se hans glada, vänliga ansikte när vi dansade förbi" /Maj Gustafsson


Favorit i repris: "Myggjagare och stilettklackar"

Både Sture och Alf har valt ut Egons inlägg från 21 november 2009 på temat Mode. Motivering:
 
Historien om tjusiga skor med vådliga effekter, briljant berättat med snudd på brutal humor. /Alf Lettesjö
 
 
Egon berättar med sin underfundiga och härliga humor om bruket av oxblodsfärgade myggjagare och sylvassa stilettklackar. Jag var själv innehavare av nämnda fotbeklädnader och har fått golv förstörda av stilettklackar. /Sture Larsson
 
 
 
Vad är detta? Jo, det är delar av det mode som hörde till början av 1960-talet. Myggjagaren en herrsko som var otroligt spetsig i tårna. Enligt ”expertisen” skulle en mygga fastna på spetsen om man sparkade den i rumpan.

Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.

Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.

När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.

Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.

Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.
 


Egon Toft

Favorit i repris: "Som små damer"

Seniorbloggen fyllde fem år denna hösttermin, 2014! Under fem år har våra seniorbloggare skrivit över 1330 inlägg om Sörmlands museums föremål och sin personliga vinkel och syn på historiska händelser och företeelser. 
 
Under två veckor publicerar vi inlägg från seniorbloggens första månader, från hösten 2009. Seniorbloggarna har valt ut sina favoriter!
 
Först ut är Christina som har valt ut Astrid Hjelms inlägg från 16 november 2009
 
Motivering
Astrids beskrivning, det målande ordspråket "Ska man vara fin fick man lida pin". Med stärkt tyllkjol under klänningen fick man helst inte sitta ner för då försvann fluffigheten och därför blev skopinan ännu värre i de spetsiga högklackade pumpsen där tårna inte fick plats. Till det sedan skoskavet. /Christina Skinnars Eriksson
 
 
 

För en ung flicka var modet i det närmaste perfekt i mitten av 1950-talet, då jag var en sådan. Vida kjolar, smal midja, ärmlöst. Klänningen jag såg på Raspen påminner om en liknande som jag själv hade. En som jag kände mig väldigt fin i. 
Hade också en stärkt tyllunderkjol till, som i och för sej inte var särskilt behaglig att bära. Vass och stel, men jag var inte ensam, det tillhörde liksom uniformen för tjejerna då. Tänk lördagskväll med dans i Parken. Vita sandaletter som gav skoskav, men vad gjorde det, nästa helg var det glömt, nya tillkom. 
Kjolar med volanger… även till dessa bars tyllunderkjolen. Söta små blusar i singoallamodell. Dräkter med rak kjol, kort jacka med markerad midja. Så fina vi var, som små damer. Kanske också en liten hatt på huvudet. Så var det då. Nu är nu, jag skulle inte vilja se mitt barnbarn (16 år), klädd som en dam, hon är så fin som hon är i dagens mode. 


Astrid Hjelm

Vågor: hästtransport förbjuden vid hård sjögång

 

 

Hoven på bilden är efter en uppskattad häst. Ägaren, Carl Johan Eriksson, Sofielund i Bettna, ville ha tillbaka den från slakteriet som bevis på att den gamle trotjänaren verkligen blev slaktad. Enligt tillhörande historia var det vanligt på 1920-talet att slaktare piggade upp hästar med arsenik och i smyg sålde dem vidare. I Nordisk familjebok 1800-tals utgåva kan man läsa att arsenik var ett universalmedel som gavs åt både människor och djur. Hästar blev muntra och livliga, under förutsättning förstås att det inte överdoserades!

 

Hästar är stora och tunga djur men kan likväl fara fram i fartfylld galopp och även hoppa över hinder. Man kan tycka att det borde sörja väl för balans och stabilitet i skiftande situationer. Samtidigt är hästar som flyktdjur lättstressade och reagerar starkt på ovana ljud och rörelser.

 

En höstdag befann jag mig på Gotland i bil med hästtransportvagn och skulle färja över till fastlandet. Det hade börjat blåsa kraftigt och under min färd till Visby rapporterades på radion att Gotlandsbolaget inte tog med hästar på grund av höga vågor. Det var inte läge för mig att vända så det fick bli en chansning.

 

Mitt ekipage rullar ner mot kajen och en vakt möter - jag hissar ner sidorutan och han frågar; har du någon häst i vagnen? Ett nervöst läge uppstår och en inre bön till högre makter följer om att djuret inte ska sparka i väggarna! Nej, svarar jag och får till min lättnad klartecken. Och det var sanningsenligt, jag hade nämligen ingen häst men däremot en vuxen kronhjort. Den hade sövts ner vid fångst och vid uppvaknade i vagnen fört en del oväsen, men just nu vid vakten var den stilla. Hur det egentligen gått om djuret upptäckts är fortfarande oklart. Kanske skulle en liten dos arsenik lugna en häst så att den klarade en gungande sjöresa. Kronhjorten klarade i alla fall färden utan droger och jag kom hem till Sörmland med avelsdjuret utan missöden.

 

 

Vågor: Den franska nya vågen

 

Bildens filmisar finns i museets omfattande samling. Min tanke var att plocka fram någon fransk stjärna. Vår projektledare Josefine tyckte, omedveten om mina intentioner, att tvålfagre Gregory Peck kunde duga – han hade ju en del vågor i sitt mörka hår. Dessutom gick väl den långa Hollywood-karriären även den i vågor med påtaglig ebb efter succéerna på 50- och 60-talen. Även jag samlade under några barnaår på bilder av filmstjärnor men med lågt engagemang. Mitt fokus låg naturligtvis på att samla på bilder på fotbollsstjärnor.

 

På Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm låg Nya Eriksberg – en gammal premiärbiograf som byggts om till Sandrews biograf för kvalitetsfilmer och repriser av filmklassiker.

Här såg jag åtskilliga filmer under min studietid i slutet av 60-talet. För en billig penning fick vi studenter tillgång till dåtidens kritikerrosade filmutbud. Det var ett gigantiskt utbud ibland i form av serier strukturerade efter länder, regissörer och teman. Det jag bär med mig i minnesbanken efter snart 50 år är främst ett antal franska filmer.

 

Läser på nätet om den filmepok i Frankrike som kallas den nya vågen. Mot slutet av 50-talet fick ett antal filmkritiker möjlighet att göra lågbudgetfilmer ofta baserade på originalmanus. Studioproduktioner, ofta i form av filmad teater, ersattes av socialrealistiska filmer till stor del inspelade i utomhusmiljö. Det fanns inslag av såväl manliga antihjältar som starka kvinnor och inte minst mycket psykologiserande kring relationer. Kända regissörer var bl a Francois Truffaut , Jean-Luc Godard ,Claude Lelouch, och Agnes Varda. Jag vill minnas att mitt intresse väcktes på allvar när jag såg Truffauts starka barndomsskildring ”De 400 slagen”. Andra minnesvärda filmer är Godards ”Till sista andetaget” (Truffaut manusförfattare), Truffauts ”Jules och Jim”, ”Min lycka” av Agnes Varda och ”En man och en kvinna” med Claude Lelouch som regissör. Allt föll mig förvisso inte i smaken. En gång såg jag en episodfilm vars titel och regissör jag lyckats förtränga. Det var stört omöjligt att hitta någon röd tråd. Hade till och med tankar på att lämna filmen i förtid. Men jag härdade ut om än med stukat intellektuellt självförtroende. Filmen hade ju förvisso fått bra kritik!

 

Mina biografbesök styrs fortfarande av filmkritikernas tyckande och sällan blir jag besviken.. Om upplevelsen sedan består av en välgjord dokumentär, en hybrid mellan fiction och dokumentär eller en ”Feel-good movie” med några s.k. vågade kärleksscener har mindre betydelse. Filmen är för mig en mångsidig konstform som ofta ger bestående intryck.

 

 

Vågor: Kommunikation via radiovågor

 

Veckans ämne är vågor. Det finns många sorters vågor – havsvågor, ljudvågor, radiovågor, etc. I museets samlingar finns en fin gammal radiogrammofon. Som gammal tekniker, så lockas jag att ägna dagens betraktelse åt radiovågor och ljudvågor.

 

Människan har alltid haft behov av att kommunicera på längre avstånd än där man kan ropa till varandra. Röksignaler och optisk signalering utökade avståndet. Elektrisk / trådbunden telegrafi började användas under tidigt 1800-tal och utökade avståndet ytterligare.

 

En önskan om att kunna överföra meddelanden utan trådar drev på utvecklingen. James Clerk Maxwell förutsåg de elektromagnetiska vågornas existens och kunde dessutom formulera dessa rent matematiskt redan år 1864. Heinrich Hertz lyckades generera och detektera elektromagnetiska vågor år 1888. Radions fader ansågs länge vara Guglielmo Marconi.  Nikola Tessla ifrågasatte dock Marconis patent avseende trådlös radio och patentet tillerkändes så småningom Nikola Tessla.

Valdemar Poulsen utvecklade i början på 1900-talet en roterande högfrekvensgenerator, som kunde generera höga frekvenser med höga effekter, vilken lämpade sig väl för att överföra tal och musik. Radioröret och rörbestyckade sändare utvecklades omkring år 1910 och redan under första världskriget sändes musik till trupperna i Belgien.

Vid överföring av ljudvågor – via radiovågor – och åter till ljudvågor krävdes en omfattande utveckling av alla komponenter i kedjan. Det krävdes mikrofoner, sändare med möjlighet till modulation, antenner, mottagare för demodulation, förstärkare och slutligen högtalare. Redan på 1920-talet var det möjligt att överföra tal och musik via ”rundradio” till de svenska hemmen. Den tidigaste typen av mottagare var ”kristallmottagaren” med hörtelefon, men man övergick relativt snabbt till rörbestyckade mottagare med akustiska högtalare. År 1947 uppfanns transistorn, vilken skulle komma att revolutionera den fortsatta utvecklingen inom radiotekniken.

 

Radiogrammofonen på bilden är en Radiola från 1947 och bygger på rörteknik. Den tar emot amplitudmodulerade radiovågor och kunde troligen ta in Radio Luxemburg. Stationen i Luxemburg, som startade redan 1933, sände på våglängden 208 meter/mellanvåg ( ca 1440 kilohertz) och var en av Europas kraftfullaste sändare. Här spelades det allra senaste inom pop- och rockmusiken.

Denna Radiola har dessutom en inbyggd elektrisk grammofon. Den gav en ytterligare frihet åt en musikälskande ungdom, som därigenom själva kunde välja vilken musik man för tillfället ville lyssna på. Den 17-åriga Tore Andersson, som arbetade på gården Ättersta i Österåker, köpte denna radiogrammofon. Han inhandlade dessutom 78-varvsskivor med Alice Babs, Britta Borg, Harry Brandelius, Charlie Norman, Glenn Miller och Louis Armstrong. En ny värld öppnade sig säkert därigenom för ungdomarna på gården.

 

I den nya digitala tekniken tillsammans med internet och trådlösa nätverk ingår fortfarande radiovågor som en viktig pusselbit och friheten att välja har nått ännu mycket längre.

 

 

 


Vågor: Underbart skönt eller skrämmande hemskt

 

 

Ljudvågorna som uppstår när en orkester spelar t.ex. Andante ur Mozarts konsert för Flöjt och harpa är underbara. Små vågor på en strand en varm sommar eller semesterdag är inte heller helt fel. Osynliga vågor som kan uppstå mellan en scen och publik känns som glädje i knopp och kropp. Men det finns också vågor som kan vara skrämmande. När åskan går och en blixt har framkallat åskmullret är det för många skrämmande ljudvågor som uppstår. När hela havet stormar och är vitt av skum och vågtopparna flyger genom luften då är det inte trevligt att vara mitt i det. Ni börjar kanske ana varför det som jag valde ur Raspens förråd är en sjömanskostym. Jag gjorde min militärtjänst i flottan. Jag skulle föreställa att vara radarmatros och tillsammans med andra blev jag kommenderad till utbildning på radarskolfartyget Prins Carl. Prins Carl hade tidigare varit lasarettsfartyg och hade kvar en del utrustning från den här tiden, sängar i tre våningar. En av de sista gångerna vi var ute med Prins Carl bröt det ut en fruktansvärd storm. Enligt uppgifter ombord skall det ha blåst mer än 30 sekundmeter i byarna. Till middag hade det serverats ärtsoppa. Sjösjukan bredde ut sig och drabbade hög som låg. Hinkar bars fram, grönbleka sjömän gick ut på däck och kom tillbaka ännu blekare. Plötsligt kom fartygschefen in med uniformen nerspydd med ärtsoppa. Det som sades då skall icke återges i skrift. Vi kom lyckligt i land en fredagmorgon men nu var det landet som gungade.

 

Historien om sjömanskostymen är tragisk. När kostymen skänktes till museet följde det med en etikett där följande stod; ”Lilla Knuts kläder när han var ute sista gången 11 maj 1888”. Kostymen består av jacka och två korta knäbyxor. Vad hände Knut?

 

 

Vågor: i håret

 

 

På 1950-60- talen var det vanligt med kräm i männens hår för att hålla vågorna på plats. Det var många som skulle ha Elvis-vågen. Då tillverkades Brylkräm och också detta hårfett, Brilliantine. Tillverkare var Vinolia i Stockholm och den såldes genom Sunlight i Nyköping. Sunlight grundades av bröderna Lever i England. De var mycket måna om sina arbetare och byggde en by, Port Sunlight på Englands västkust i en vik, för rekreation. I Nyköping var tillverkning av tvål och tvättmedel mm mellan 1925 och 1992.

 

I muséet finns en samling med Sunlights produkter genom tiderna. Det kan man säga väcker minnen från 60-talet. Då kunde doften från fabriken på Högbrunnsområdet ligga som ett täcke över stan. Från skolan fick vi göra studiebesök där och imponerades av de stora maskinerna. En stor fläkt finfördelade tvättpulvret och jag undrar hur hälsosamt det var att jobba just där. Vi elever fick i alla fall med oss en provpåse med allt från tandkräm till tvättmedel.

 

I min gröna ungdom föll jag pladask för en kille med en fräck våg i håret, stålkam i bakfickan, röd Volvo PV och som dessutom kunde dansa underbart. Vi gifte oss och fick två härliga ungar. Så kan det gå när man använder Brylkräm. Föregångare var nog makassaroljan, se nedan, men jag läste också att Brylkrämen har fått ett nytt uppsving nu i dessa dagar.

 

Makassarolja enl Nordisk Familjebok:

En olja som uppges kunna stärka och öka hårväxten. Den har sitt namn efter Makassar, huvudstaden i guvernörskapet Celebes på västra delen av ön Celebes i öriket norr om Australien. Den gula smörliknande oljan pressades ur fröna från ett träd och användes främst till att göra håret glänsande och smidigt. Senare oljor baseras på olivolja med tillsats av harts och färgad med alkannarot (brunrött färgämne ur roten till Hennabusken).

 

Antimakasser är skydd på stolsryggar där huvudet vilar och används ibland fortfarande i t ex allmänna färdmedel. Byts förhoppningsvis ut då och då. Forna tiders användande av håroljor krävde antimakasser. Kvinnorna virkade eller sydde skydden. Praktiskt avtagbara för tvättning.

 

 

Vågor: Väder, vågor och hygien

 

 

Det var i slutet av januari månad tidigt 1970-tal. Jag deltog i en kurs i ”Hygien” på Hälsovårdshögskolan i Göteborg. Med på kursen var min chef och en dag berättade han för mig att vi var bjudna på en liten båtutflykt till Fredrikshavn av ett företag som han hade bra kontakt med. Nu var det så att vädergudarna för tillfället var på ett ovanligt dåligt humör för det varnades för mycket hård sydvästlig vind och till och med åska! Jag frågade företagsrepresentanten om det var klokt att ta ut oss landkrabbor på sjön när det var så alarmerande väderleksutsikter. Men han menade på att det ju inte var någon liten jolle vi skulle ut i utan ett stort fint fartyg utrustat med särskilda stabilisatorer för lugn och fin gång även i hårt väder.

 

Så vi följde ju med ut på Kattegatt. Det dröjde inte länge förrän båten började gunga oroväckande och bära sig olustigt åt. Vi hade vågorna rakt framifrån så det var rena bergochdalbanan ute på havet. Vi hade ju tänkt att äta något gott och kanske dansa lite på båten men det var ju en omöjlighet. Ingen hade någon aptit och musikerna hade lämnat sina instrument vid dansbanan. Många var sjösjuka och företagsrepresentanten var väldigt illa däran. Själv satt jag och smuttade på ett vinglas mest hela resan till Fredrikshavn vilken tog dryga två timmar.

 

Avsikten var att båten omgående skulle gå tillbaka till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att övernatta i Fredrikshavn och ta en båt tillbaka när havet hade lugnat ner sig. Men företagsrepresentanten övertygade mig att följa med tillbaka för nu, på återvägen, skulle vi ju få medvind och då skulle det bli mycket lugnare på båten.

 

Så jag följde ju med tillbaka. Men då blev det riktigt rörigt. När vi kom ut igen på öppna havet så krängde båten alla riktningar och alla lösa föremål kom i rörelse. Dansbandets instrument lämnade sina platser på scenen och rullade runt över hela dansbanan. Batteristens utrustning skramlade oerhört när trummor och cymbaler kanade fram och åter över banan. I taxfreeshopen ramlade vin- och spritflaskor i golvet och krossades och blandades med allehanda godsaker. Efter en stund kom det små brunfärgade rännilar rinnande på golven. Det såg mycket osmakligt ut. Jag ångrade hemskt att jag inte stannade i Fredrikshavn.

 

Som föremål till denna blogg valde jag en trumma som finns på Malmaheds militärmuseum. Givare: Ernst Karlsson, Nyköping.

 

 

Vågor: som budskap som sprids som ringar på vattnet

 

 

Runt alla elektriska kablar uppstår elektromagnetiska fält i form av vågor och radiovågor är elektromagnetiska vågor som framför allt används för olika former av radiokommunikation och vars vågrörelser man redan för 125 år sedan försökte styra och kontrollera för att så småningom kunna använda dem för att sända meddelanden.

 

Kristallmottagare kallas en äldre typ av radiomottagare som förekom i radions barndom. I Sverige var en kristallmottagare med hörlurar vanligt förekommande i hemmen från början av 1920-talet för att lyssna på rundradioprogram. Efter hand ersattes den av radiomottagare med elektronrör och mottagare. När elektronröret ersattes av vacuumrör, som var stora och krävde mycket energi, blev radiomottagaren en möbel som placerades i vardagsrummet. Apparaterna såldes i särskilda butiker som också tillhandahöll och tjänade pengar på service av apparaterna.

1955 introducerades en Transistor Radio, som fick namnet SONY, av ett japanskt företag. Några år tidigare hade tre forskare i USA visat upp den första fungerande transistorn, en uppvisning som 1956 renderade dem Nobelpriset och som av många anses ha gett upphov till Silicon Valley.

 

Transistorradion var mindre, billigare och krävde mindre energi. Radiobutikerna var inte intresserade av att saluföra den nya apparaten eftersom den inte genererade de inkomster som möbelradioapparaterna inbringade genom den service och reparationer som krävdes. I stället blev det stora varuhus som kom att sköta försäljningen och apparaten lanserades som en Beach radio. Den slog direkt i USA där rocken vid samma tid gjorde sitt intåg bland ungdomen. Livsstilsprodukten var född. Vilken revolution att kunna lyssna på sin favoritmusik överallt. En ny kundgrupp var nådd och stenen satt i rullning. Redan 1959 hade 12 miljoner apparater sålts och blivit var mans egendom och kunde bäras med i fickan.
Det japanska företaget som introducerat apparaten tog namnet SONY.

När radiovågorna lämnar antennen sprids de liksom ringar på vattnet där det inte är vattnet i sig som rör sig utan bara en vågrörelse som fortplantas och som så småningom dör ut.

 

2015 är det dags för nästa teknikskifte i radioapparatens historia.
20 miljoner FM-mottagare i Sverige blir obrukbara när det analoga nätet avvecklas inom loppet av några år och ersätts av en digital marksänd radio. Vilket enligt regeringens förslag i propositionen kommer att ske senast 2019. Propositionen ligger på regeringens bord för beslut under 2015.
 
I regeringens utredning som ligger till grund för propositionen spår utredarna att försäljningen av digitala mottagare kommer att öka i takt med att priset sjunker. Att upp emot 20 miljoner FM-mottagare skrotas uppvägs, också enligt propositionen, av att lyssnarna får tillgång till fler rikstäckande kanaler med bättre täckning, ljudet är digitalt och brusfritt, frekvensratten ersatt med kanalsökning och allt fler mottagare har möjlighet till datalagring vilket gör det möjligt att lyssna på ljudfiler i efterhand eller backa i direktsändning.
En ny livsstilsprodukt!
 
Kristallmottagaren blev en radiomöbel som blev en transistorradio som blir en DAB-radio, Digital Audio Broadcasting.
SONY gick ihop med Ericsson som blev SONY Ericsson som blev Sony Ericsson Mobile Communications som blev SONY Mobile Communications och flyttade huvudkontoret till Japan.
Vågornas budskap består och kommer med den nya tekniken att spridas som ringar på vattnet till alla hörn i vårt avlånga land där vi i lugn och ro kan lyssna på utdelningen av årets Nobelpris i realtid eller när som helst som det passar oss. Vilken revolution om vi nu har råd att införskaffa den nya apparaten och Nobelpriset fortsätter att delas ut!
 
 

Julstök: med småbröd

 


En småbrödsask med motiv på locket och gavlarna som illustrerar och förklarar hur det går till att baka småbröd som småkakor, bakverk, kaffebröd och eller finbröd utgiven av Konsumbagaren 1940. Tyvärr är fotot på asken så otydligt att det inte går att läsa instruktionerna men eftersom bakningen illustreras med bilder kanske den var avsedd för barn, barn som i julförberedelserna vill baka pepparkaksgubbar och gummor, grisar stjärnor och hjärtan.


Pepparkakan har en lång historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet före Kristus då den bakades i nuvarande Irak. Till Norden importerades kakan från Tyskland och användes länge som medicin som botemedel mot diverse åkommor. Nunnorna bakade och apoteken sålde. Peppar var en av de mest lättillgängliga av de exotiska kryddorna, och det var en allmän uppfattning att kryddan hade välgörande medicinska egenskaper och att det är därför man blir snäll av att äta pepparkakor. Julkaka på nordiska julbord blev pepparkakan först under 1800-talet.

I det gamla bondesamhället var det dags att ta sig an det stora julbaket efter Lucia.
Då hade först julölet bryggts på Annadagen den 9:e december och, också samma dag, lutfisken lagts i blöt. Slakten var avklarad och ljusen stöpta av talgen som slakten genererade.
Stök är ett omfattande hushållsarbete och i julstöket fick man ta hjälp av allas händer, också tomtens vars uppgift var att ta hand om slaktavfallet som gömts under en sten.

Julölet fick man avsmaka först den 21: december på Tomasdagen. och lutfisken på julafton. när huset var skurat och städat och gårdens folk kunde ägna sig åt att fira julen och njuta av decembers omfattande hushållsbestyr.
Dagens julstök är mindre omfattande i det egna hushållet och mer en process som äger rum inom livsmedelsindustrin. Och inte vi behöver inte heller ägna en dag åt att vara glada. I bondesamhället sades det att man skulle vara glad den dag ljusen stöptes för då skulle de brinna ner hela vägen.
Tomten har inte kvar sina arbetsuppgifter. Men RUT har vi försett med arbete. Så när RUT har skurat och städat huset och Hemfrid har levererat julskinkan med tillbehör på julbordet kan vi äntligen ägna oss åt att njuta av julkakan som barnen bakat, en julkaka där peppar inte längre är en ingrediens men som vi fortfarande blir snälla av att äta.

Och tomten då? Ja honom hyr vi in från ett bemanningsföretag som julklappsutdelare under julaftonskvällen.

Eller så åker vi på semester för att slippa julstressen.

 

 


Julstök: Det var en gång

 

 

I våra dagar fordras det bara en välfylld plånbok eller ett fulladdat kontokort för att få fram allt som anses behövas för att fira Jul. Allt kan köpas mer eller mindre färdiglagat och fabrikstillverkat. Till julstädningen kan man få hjälp av Rut och Fixarmalte kan klä granen och byta gardinerna till juldito. Det enda man bör göra själv är att ombesörja julbadet i privat enrum eller om sådant finnes i ett kommunalt badhus.

 

Men det var en gång så här för många i det här landet: På morgonen 9 december togs den torra lutfisken fram, sågades i bitar och lades ner i vatten. Efter fem-sex dagar med ständiga vattenbyten hamnade fiskbitarna i en lutblandning. Efter ett par dagar med lutbyten hamnade fisken i vanligt vatten igen. Efter tolv till fjorton dagar var fisken i sådant skick att den gick att tillreda och äta. Till fisken skall det serveras potatis och senapssås gjord på kulmalen senap. I början av december miste julgrisen livet. Nasse blev nu uppdelad i skinkor, kotletter, revbenspjäll, korvar och syltor. När grisen var avklarad var det dags för julstädning och senare blev det julbad för familjen. De vuxna var troligtvis alldeles uttröttade när julen kom. När det var dags för julskyltning var alla affärsfönster täckta med papper som togs bort fram på söndagseftermiddagen. Alla affärer var stängda. Det enda som gick att handla var varm korv och så kunde man köpa varm svartvinbärssaft av Röda Korset eller Lottorna. En söndagseftermiddag skulle det göras Julgranskarameller, korgar att hänga i granen och annat pilleri med papper, sax och klister. Julgranen kläddes på julaftons förmiddag.

 

Nu var det bara att vänta på den där skäggiga figuren. Ganska tidigt i säng, för klockan sex på juldagsmorgon var det dags för julotta.

 

Julgranskaramellen på bilden finns på Raspen i samlingen Brandels Jullåda. I denna låda finns allt som behövs för att pryda både gran och hem.

 

 

Julstök: granen och foten

 

 

Julstök kan vara utdraget i tid. I alla fall om man räknar dit allt ifrån att gran ska utses, att julklappar ska tillverkas eller inköpas, prydnader till julgranen fixas, hemmet pyntas med ljusstakar, bonader, dukar och tomtearrangemang. Därtill matlagning och städning som final på alla förberedelser inför helgdagarna. Allt handlar förstås om traditioner och personligt engagemang. Men stöket har för min del inget med oreda att göra, det handlar om mysigt julpyssel. Advents början inleder enligt tradition förberedelser för julfirandet.

 

I skrivande stund har jag just hämtat in adventsgranen, som jag letat ut redan i början av november. Det bör göras innan snön lägger sig på.  Nästa moment är att få den på foten och det brukar alltid vara lite trickigt - att få den stå rakt. Nu finns det tydligen fler än jag som tycker det är heligt med granen, så viktig till och med att man lämnat in julgransfoten till Sörmlands museum. Det är en traditionell konstruktion med skruvar att dra in mot stammen för att fixera den. Givare är Stina Palmberg-Eriksson, Nyköping, som i sin tur fått den av svärföräldrarna. En finess i sammanhanget är att med foten följer några träbitar som använts för att stabilisera granen med. Anläggningsytan mot granstammen vid skruvtrycket blir större, det ska underlätta att få granen rakt stående i foten. Något man omedelbart måste praktisera!

 

 

Julstök: Mjölkkylare

 

 

Vad kan man ha en mjölkkylare till nuförtiden? Jo till att ha stearin i när man stöper ljus. Den här cylindern är tillverkad vid Wedholms fabrik i Nyköping. Den rymmer 15 liter och har en diameter av 21 cm. Wedholms grundades 1879 av C A Wedholm och den här kylaren är från 1979. Vid Wedholms har tillverkats mycket som har med lantbruket att göra. Allt från mjölkflaskor till nutidens stora mjölktankar.

 

Då man före elektricitetens införande hade mjölk som skulle kylas ner fick man hälla den i en cylinder, kanske en sådan som på bilden. Cylindern ställdes sen i ett stort kar med kallt vatten eller i en källa. Det var viktigt att kyla mjölken så fort som möjligt.

Mina föräldrar hade en sorts rörspiral som vattnet rann igenom, spiralen träddes ner i mjölkflaskorna och kylde mjölken genom att det hela tiden pumpades in kallt vatten genom spiralen. Vattnet togs upp ur en källa vi hade och transporterades i ledning till ladugården med hjälp av en motor, vi kallade motorn för hyrdofor. Det var alltså efter att elektriciteten kommit till gården. Vi hade ett särskilt mjölkrum där pappa byggt en murad bassäng där flaskorna kyldes utifrån också. Ibland slog åskan ned, och ofta sökte den sig då till hydroforkällaren. Då blev vi utan vatten till det var lagat igen.

 

Åter till julstöket. Mjölkkylaren hade en utmärkt form för att ha smält stearin i. Cylindern ställdes då i varmt vatten i en stor kittel. Kitteln kunde man ha på en flyttbar kokplatta på golvet och på det viset hålla vattentemperaturen lagom varm. Stearinet skulle inte vara för kallt och inte för varmt när man stöpte ljus. Hade man för kallt så fastnade för mycket ljusmassa och det kunde bli knöligt och blåsigt, hade man för varmt så rann stearinet av och ljusen blev aldrig tjockare. Ljusstöpningen var ett familjenöje med barn och barnbarn på gården. Tidningar lades ut på golvet så att dropparna inte skulle förstöra korkmattan. Stearin är flyktigt så att efter detta arbete fanns ändå vissa halkiga ytor på golvet, väldigt roliga att åka kana på i strumplästen. Vi barn fick inte springa och glänta på dörrarna då det kunde bli dragit över ljusen och då blev de krokiga.

 

Ibland hade man istället gemensam ljusstöpning med grannarna. Då var det lite fest efteråt också. Karlarna satt i stora rummet och spelade kort eller pratade om sommarens arbeten, medan stöpningen pågick. Ibland fick de den stora ynnesten att komma ut i köket och doppa ljusen en gång eller så. Jag minns inte att vi gjorde några avancerade ljus, bara vanliga raka. Vi sparade också ljusstumpar från år till år att fylla på med i ljusmassan.

 

I gångna tider har jag läst att det var talg i ljusen. De första luciorna fick rekvireras från pigorna på gården, då det inte var så trevligt med talg i håret, det var alltså inte så populärt att bli vald till lucia.

 

 

Julstök: Det lackar mot jul

 

 

Det lackar mot jul. Och tur är väl det. Den här mörka tiden från mitten av oktober till första advent vore inte uthärdlig utan förhoppningarna kring adventstiden och jul med alla traditioner och alla tända ljus. Det är en hel massa saker som ska göras. Julgran ska huggas till Björnlunda Hembygdsgård – en sådan har jag skänkt till hembygdsföreningen flera tiotal år. En tid gjorde jag vår egen lutfisk med kalk och soda och blötläggning i pannrummet. Ibland hände det att jag gjorde lutfisk av torkad gädda – det var faktiskt riktigt gott.

 

En annan julstökssyssla var att ordna ett litet jullanskap på en stor plåtbricka. Som underlag till lanskapet tog jag tunn grön mossa från någon storsten i skogen samt så kallad fönstermossa och några stenar. Små små granar, mattlummer och kottar var andra ingredienser i jullandskapet. En bit spegel blev ett vattendrag med en bro över för bockarna Bruse att promenera på. Tomtar och diverse djur fullbordade skapelsen. Med lite belysning blev det riktigt näpet. Barn och barnbarn har fortsatt med denna tradition.

 

Till julstöket hörde också iordningställandet av julkrubban. Ett litet stall ihopfogat av små ribbor och fina halmstrån ställde jag på en masonitskiva med lite finsand på chiffonjéklaffen. Jesusbarnet med föräldrar och tre vice män var placerade tillsammans med en del djur. Figurerna i trä hade min mor köpt i Israel i mitten på 1960-talet. Några pinjekottar fanns också med. Bakom det hela hade jag i öppningen i chiffonjén placerat ett blått silkespapper med små hål i. Med en lampa bakom papperet såg det ut som Betlehems stjärnhimmel. Även denna tradition har gått vidare till barn och barnbarn.

 

I museets föremålsarkiv valde jag en julkrubba tillverkad av papp. Den har ägts av Rolf och Gunvor Brandels i Nyköping och tillhör samlingen Brandels Jullåda.

 

 

Julpynt: kring år 1950

 

 

Efter genomläsning av Sörmlands Museums nyhetsbrev nr 4, 2014 vet jag att julgran med pynt är en historiskt sett relativt färsk tradition. Först i början av 1900-talet blev det vanligt att ha dekorerade granar i de svenska hemmen.

 

Om detta visste jag intet när jag som förskolebarn följde med pappa till skogen dagarna före jul. Med grannbondens välvilliga tillåtelse skulle julgran, tall- och granris samt lummer och blåbärsris hämtas hem. Väl hemma uppstod en del problem. Min mor hade alltid estetiska och praktiska synpunkter på den hemförda granen. Men mest besvär vållade julgransfoten. Den var svårhanterlig vilket krävde en och annan svordom och flera korrigeringar innan granen ansågs stå rakt.

 

Dekorationen av granen var nästa minst sagt omständliga procedur. Toppstjärnan skulle på plats liksom hållare för levande ljus, kulörta ytterst ömtåliga glaskulor, änglar, glitter, papperstomtar, flaggspel etc etc. Och så var det trumman – exakt likadan som den på bilden – som jag brukade hänga upp. När så dekorationen var klar hade granen naturligtvis åkt på sniskan. Så då var det dags för en ny omgång med den dysfunktionella julgransfoten.

Min minnesbild är att det var ganska roligt, om än tålamodskrävande, att delta i arbetet med granen. Allt fokus var ju inriktat på julafton med alla förväntningar – fina julklappar, stort julbord, lek och trivsamt umgänge med tjocka släkten. - Det var då, dä!

 

I Seniorbloggen har jag tidigare noterat att jag nu för tiden inte är någon tillskyndare av överdrivet julfirande. Kommersiella ”all time high” håller förvisso den ekonomiska tillväxten på hög nivå. Men en tillväxt baserad på inhemsk köpfest kan aldrig bli långsiktigt hållbar.

 

Så den här lilla betraktelsen om julpynt ska inte uppfattas som en extra trumvirvel inför julen.

Den delen sköter krämarna, ”myspyntarErnst” och alltför många andra på sedvanligt maner.

Jag tänker hålla fast vid min lagomvariant där kompassnålen pekar mot nedtrappning.

 

 

Julstök: Ljuset är viktigt för allt levande

 

 

Nu lackar det snabbt mot jul och i seniorgruppen enades vi om att ”julstök” borde vara ett lämpligt tema. Vad finner man då i samlingarna, som instinktivt för tankarna till jul, julstök och julfirande? För mig känns dessa röda ljusstakar som verkliga julsymboler. De fanns redan i min barndom och ser fortfarande - om man köper nya – ut på samma sätt.

De har sin givna plats på bordet inför julen. Idag finns de mer av tradition än av behov av ljus.

 

Med ljusstakar kommer jag osökt in på ämnet ljus, som är viktigt för allt levande. Här i Norden kopplas ju jul och mörker samman. När människan stängde in elden i spisar av olika slag försvann ljuset. Det behövdes separata ljuskällor.

Under medeltiden var det talg- eller vaxljus som gällde. Ljus av bivax var dyrbara och endast för de rika. Utvecklingen avseende ljuskällor gick vidare. Kemisten Michel Chevreul fann i början på 1800-talet att talg och feta oljor var en blandning av fasta- och flytande fetter. Han lyckades separera komponenterna och stearinljuset såg ”dagens ljus”. År 1838 startade ljustillverkningen på Liljeholmen i Stockholm.

 

När användningen av elektricitet utvecklades under senare delen av 1800-talet blev det genom uppfinnare som bl a Thomas Alva Edisson möjligt att få belysning på ett nytt sätt. Nyköping fick sitt första vattenkraftverk för elproduktion vid Storhusfallet på 1890-talet. Den första offentliga belysningen uppfördes till skridskobanan vid slottsdammen.

De tidigare koltrådslamporna blev en bit in på 1900-talet utslagna av metalltrådslamporna, som var mer ekonomiska och hade längre brinntid. De så kallade ”glödlamporna” användes under hela 1900-talet och används fortfarande. Mot slutet av 1900-talet insåg man att vi behöver hushålla med energi, vilket satte fart på utvecklingen av effektivare ljuskällor. Lysrörskonstruktioner av olika slag var mer energieffektiva och utvecklades för att passa olika ändamål. Nackdelen är att de måste tas omhand efter användning, eftersom de innehåller miljöfarliga ämnen.

 

Röda och gröna lysdioder (LED) har funnits ganska länge och bygger på halvledarteknik. I en ljusdiod omvandlas en mycket stor del av elenergin till ljus.(De gamla glödlamporna skapar mer värme än ljus.) För att få vitt ljus behövs även en lysdiod med blått ljus. En blandning av rött, grönt och blått ljus kan ge vitt ljus av olika färgtemperatur. Den blå lysdioden hade länge gäckat forskarna. De tre japanska fysikerna Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura lyckades dock genom idogt arbete och mot alla odds ta fram en blå lysdiod. För detta får de årets Nobelpris i fysik. Genom att använda lysdioder (LED-lampor) för belysning vinner man både ökad livslängd på lamporna och väsentligt lägre energiförbrukning. Idag kan vi köpa LED-lampor i butiken.

 

Det är fascinerande att se människans förmåga att successivt utveckla nya redskap för att fylla behovet av ljus. Men trots all utveckling vill vi fortfarande gärna använda dessa gamla röda ljusstakar till julfirandet.

 

 

 


Medeltid: Hierarkiskt samhälle

 
Medeltiden räknas i Sverige från mitten av 1000-talet fram till Gustav Vasas framträdande omkring 1520. I det medeltida Sverige fanns en tydlig hierarki mellan fattiga och rika. Varje människa hade sin givna plats i samhället. Men precis som idag fanns social omvårdnad och ett samhälleligt skyddsnät. Det var husbonden som i första hand ansvarade för sin arbetskraft. Men det fanns också inrättningar som hade till uppgift att sörja för de fattiga.
 
 
Under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal bildades tiggarordnar som Franciskaner och Dominikaner i Europa. Ganska snart spreds de till Sverige. I Nyköping byggdes ett Franciskanerkonvent i slutet av 1200-talet enligt det mönster som Franciskus av Assisi i Italien dragit upp. Franciskanerbrödernas uppgift var att missionera och hjälpa de mindre bemedlade i samhället. Själva skulle de leva i fattigdom utan egna ägodelar och enbart förlita sig på sina medmänniskors godhet. Den katolska kyrkan hade ett starkt grepp om människorna. Föreställningen om livet efter döden, med himmel och helvete, var stark. För att inte hamna i helvetet skulle man vara så god som möjligt och be om syndernas förlåtelse. Skärselden var den plats där alla själar skulle renas innan de kunde fortsätta till himmelriket. Man kunde köpa sig en snabbare väg genom att ge gåvor som vaxljus, dukar och till och med gårdar till konventet. Bröderna fick dock kritik för detta eftersom det var emot tiggarordens grundprinciper om att leva i fattigdom.
 
 
Vid vårt senaste möte med seniorbloggarna fick vi en föreläsning om de nyligen genomförda utgrävningarna av området där Franciskanerkonventet varit beläget. Det var Katarina Blix Lundqvist från Sörmlands Museum som visade bland annat fynd som gjorts på platsen belägen kring Nyköpingsåns nedre lopp. Man har hittat marlekor (runda lerstenar), skor, smycken, tallrikar, barkbåtar, mm. För egen del valde jag en spiskrok som påträffats vid undersökningarna. Tänk att en sådan spiskrok som jag använder varenda dag när jag eldar i vedspisen användes redan på 1200-talet.
 
 

Medeltid: mala säd med hjälp av vattenkraft

 

 

Vårt dagliga bröd giv oss idag                                                                                                                         

 

Bröd har under lång tid av vår historia varit stapelvara i vår kost och det var först med potatisen under 1700-talet som ett enskilt livmedel fick motsvarande betydelse. Att mala säd till brödet för hand var givetvis både tids- och kraftödande.

 

Medeltidsmänniskor gjorde banbrytande uppfinningar. Inte minst utvecklades hjälpmedel inom jordbruket. Att mala säd hade varit ett rent hantverk under vår tidiga jordbruksepok, men under medeltiden utvecklades konstruktioner för malandet och som kraftkälla användes forsande vatten.  Vid utgrävningar 2011 av Åkroken i Nyköping hittades ett kugghjul (bilden) som tros ha använts till att driva en kvarn eller eventuellt en masugn. På en av museets informationstavlor om stadens medeltid uppsatta längs ån kan man vid Storhuskvarn se bilder på och läsa om detta.

 

Man kan imponeras av dåtida innovationer och förmågan att utveckla teknik som effektiviserade arbetet. Det fanns knappast någon ingenjörsutbildning på den tiden! Även på andra håll i landet från samma tid finns rester av vattendrivna kvarnkonstruktioner. Den första som beskrivits är den så kallade skvaltkvarnen. Det var en förhållandevis enkel konstruktion.  Vatten strömmade in i ett vågrätt placerat skovenhjul och i navet satt en vertikal axel kopplad till en kvarnsten som roterade med axeln och malde mot en fastsittande sten. Rationalisering på 1800-talet drev fram en vidareutveckling - hjulkvarnen - som var tekniskt mer komplicerad. Vattenhjulet är stående och driver en horisontell axel med ett stort kugghjul som medger att koppla in fler malande stenpar.

 

Kvarnen vid Torpesta i Ludgo är en sådan konstruktion och den renoverades under 1970-talet. Där kan idag hela kvarnverket beskådas. I mitt sommarboende är jag granne med kvarnen.   

 

 

 


Medeltid: Det fanns spikar…

 

 

Dessa metallspikar - en hästskosömliknande samt några till av olika sort - hittades vid arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Nyköping år 1964.

Utgrävningarna av kvarteret Rådhuset kom att omfatta tidsperioden 1100-tal till 1600-tal. I vilken fas och därmed tidsperiod som dessa spikar hör framgår inte av dokumentationen.

Det kan däremot vara intressant att fundera över spiken som fästelement.

 

Spiken och skruven som funktion för att sammanfoga material har använts i flera tusen år. De tillhör några av de äldsta tekniska uppfinningarna. Spiken var enklare att tillverka än skruven och har därför använts mest. Ordet spik finns i fornnordiskan och betyder spetsig. Spik kallas även nagel och med det menas en metallstav som är spetsig i ena ändan och platt i den andra. Tränagel är ett gammalt sätt att foga samman trädelar. Tränagel kallas ofta dymling och användes före metallspikens tillkomst för att foga samman trädelar inom båt- och husbyggnation. I Skandinavien användes vanligen ca 30 mm grova grangrenar som täljdes med kniv, så de blev tjockare på mitten. Längden var i storleksordningen 20 till 30 cm. Dymlingen görs ofta oval och slås i med den långa sidan i stockarnas fiberriktning, därför att om dymlingen sväller, så ska inte stockarna den sitter i spräckas. Det framgår inte om man förutom metallspik även hittade trädymlingar vid utgrävningarna. De spikar vi ser på bilden var handsmidda och vi kan ana att skallen har varit upphöjd.

 

Under senare århundraden har en mängd varianter av spik utvecklats för olika specialändamål:

Hästskosöm, fanns ju redan bland ovanstående fynd och är en spik med särskild form, som slås in underifrån hästskon och genom hästens hov samt ut genom hoven, där den böjs och klipps av med en hovtång.

Ankarspik är en spik med räfflor för att försvåra ofrivillig utdragning i längdriktningen.

Dyckert är spik med liten skalle, som huvudsakligen fäster genom friktion. Används ofta i snickerier eftersom den knappt syns.

Nubb är en liten kvadratisk spik med platt skalle, som bl a används vid möbelarbeten.

Pappspik är en större variant av nubb, men med runt tvärsnitt och större platt skalle, som används för att fästa tillexempel takpapp.

Förutom dessa exempel finns bleckspik, furuspik, kamspik, klippspik, timmerspik och trådspik samt dessutom ytterligare fem till tio varianter. En lite ovanlig spik är märlan som är böjd som ett U och avsedd att fästa exempelvis tråd.

 

Spiken har idag nästan övergetts till förmån för skruven – antagligen på grund av skruvdragarens frammarsch. På senare tid har dock spikpistolen gett spiken en renässans i många sammanhang.

 

Framtidens arkeologer kommer kanske att fundera över olika mönster i användandet av spik respektive skruv som de finner i de olika kulturlagren från vår tid. En sak som blir svårare att finna spår efter blir den moderna limningstekniken, som utvecklas snabbt för sammanfogning.

 

 

 


Medeltid - Franciskanerklostret

 
 

Ett fragment av en skål, glaserad på insidan med ett vackert blommönster ristat i vitleran tilldrog sig min uppmärksamhet när vi fick ta del av utgrävningsmaterial från medeltiden. Skålen hade hittats 1961 då man frilade klostrets mittparti.

 

Franciskus av Assisi föddes 1181eller -82, dog 1226 och helgonförklarades 1228. Han hade levt ett normalt liv till 1208 då han fick en uppenbarelse och började sina vandringspredikningar i yttersta fattigdom. Redan före sin död hade han 5 000 lärjungar som levde efter mottot: ”De skulle ge bort allt de ägde till fattiga och leva av sina händers arbete och i nödfall av allmosor”.

 

De var inte munkar som bodde inneslutna i ett kloster utan s k gråbröder som rörde sig fritt i staden. Klädseln var grå med ett vitt rep om midjan med tre knutar vilka representerade tre löften; lydnad, fattigdom och kyskhet. Franciskanerorden grundades 1210 och var katolska kyrkans största orden.

 

Till Sverige kom den under Magnus Ladulås tid omkring 1250-talet. Det byggdes kloster i ett 20-tal städer och orter. Klostret i Nyköping, byggt 1280, låg där nu Folkhögskolan ligger. Tidigare var detta flickskola och kvarteret heter Flickskolan och är mellan Behmbrogatan, Ö Trädgårdsgatan och Folkungavägen. Franciskanermunkarna var först med att ha skolundervisning. Det var vid platsen för nuvarande Nikolaikyrkan, och de var också först med sjuk- och hälsovård. Munkarna införde klockringning i Nyköpings kyrkor, morgon och kväll, ”pro pace” d v s för freden. När Gustav Vasa genom reformationen drog in klostren togs också klockringningen bort, men hans barnbarn Gustav II Adolf återinförde den och nu ringer fortfarande kyrkklockorna.

 

Klostret fick inte äga fast egendom, och om de fick något så var de tvungna att sälja det inom ett år. På 1400-talet fick de Äng vid Arnö, senare hela Arnö, de fick Äng vid Fjälla, Laggarbo (Labro), Hofra i Helgona, Bastäng i S:t Nicolai och Oppeby i Råby.  Hus byggdes för sjukvården och kallades Helgehandshus, kanske inne på klostrets mark. Helgeands hus betyder för den helige anden och var för de sjuka och även fattiga resande. Hospital var från början för endast en sjukdom, spetälskan. Munkarna hade dammar för fiskodling där nu Östra Promenaden är och ner mot ån.

 

Västerås Riksdag beslöt 1527 att inskränka munkarnas tiggarresor till en sommar- och en vinterresa. Det var början till nedläggningen av klostret och vid reformationen försvann de tillgångar som munkarna hade. Stadens folk började bygga på marken, klostermaterial användes vid reparationer av Nyköpings Hus. Nu kan vi endast se en markering på Behmbrogatan där en del av klostret har varit. Man kan också via golvet i Folkhögskolans paviljong komma ner i en liten del av klostret. En modell finns på Nyköpings Hus där man kan se klosterkyrkan, vilken var den första av de tre kyrkorna i staden. Vid utgrävningarna har hittats två altarskivor. Den ena finns i Franciskuskapellet vid Rosenkälla och den andra i katolska kyrkan S:t Anna på Högbrunnsområdet. En gravstenshäll finns bevarad på Nyköpings Hus. Den föreställer ”fru Ingebork”. I Muséets samlingar finns också smidda beslag, verktyg, lås, hästskor och mycket annat.

 

Fakta till denna sammanställning är hämtat från ett projektarbete som gjorts av Christel Eriksson 1977. Den finns tillgänglig på Å-huset, Sörmlands museums Arkiv och Bibliotek. Dessutom finns alla arkeologiska rapporter från utgrävningarna 1891, 1924-25, 1934, 1961, 1973 och de senaste i september i år då man tog upp ett schakt alldeles intill Å-husets entré och fann en kraftig mur. Den tros härstamma från 1500-talet eller tidigare.

 

 

Medeltid: Medeltidens handtag

 

 

Medeltidens handtag - ett praktiskt hjälpmedel och ett magiskt redskap i kampen för tillvaron i och efter livet.


Evangelisten Mattéus skriver i sitt sjätte kapitel, verserna 19-20 i Nya testamentets Bergspredikan:
Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.

 

Om medeltidens nyköpingsbor levt efter evangelisten Mattéus motto hade utgrävningarna i det gamla stadsområdet , på den norra och västra sidan om Nyköpingsån mellan Nicolai kyrka, kvarteret Stallbacken och kvarteret Nyköpings bruk, inte kunnat berätta särskilt mycket om hur vardagslivet tedde sig i det medeltida Nyköping. Kristendomen infördes redan i mitten på tusentalet till Sverige och markerar med sitt intåg inledningen på medeltiden. Lyckligtvis så har de arkeologiska undersökningarna som gjorts i området resulterat i att dagens nyköpingsbor kan få en ganska god inblick i och kunskap om sina förfäders liv och leverne, nu senast presenterat i boken ”Ett Aros blir en köping, arkeologi i Åkroken och Nyköping” där resultaten från de arkeologiska undersökningarna i kvarteret Åkroken under åren 2010 och 2011 redovisas. Uppenbarligen var Nyköpingsborna inte bibeln bokstavstrogen utan tillämpade i stället slit - och slängmetoden.

 

Bildens handtag är ett fynd från en undersökning 1964 i kvarteret Rådhuset. Handtaget beskriver en klassisk form och är försett med en krok som sannolikt var till för att spannet, som handtaget har tillhört, skulle kunna hängas över en eld eller för att hämta upp vatten ur en djup brunn som krävde att spannet sänktes ned med ett rep. En praktisk detalj som underlättande hjälpmedel.


Även om Nyköpingsborna inte tolkade sin bibel bokstavligen kunde man finna tröst i religionen.
Kristendomen gav löfte om ett bättre liv efter döden än det liv i livet som för de flesta medeltidsmänniskor bestod av hårt arbete och fattigdom. Ett handtag, ett fint stöd och hopp i vardagen som ofta präglades av svält, sjukdomar och krig. Man kunde sätta sin tilltro till gud eller ett särskilt helgon under mellantiden mellan födelse och död. Om man ville att något alldeles särskilt och magiskt skulle hända kunde man säga "Hokus, pokus, filiokus", ord som var laddade med kraft och hämtade från de latinska ord prästen läste vid nattvarden men som man inte förstod och inte vågade säga likadant. En praktisk ramsa som underlättande hjälpmedel.

 

Mellantiden är också benämningen på medeltiden, tiden mellan antiken och renässansen. Perioden har beskrivits som mörk, en period av kulturell nedgång, men har i senare forskning omvärderats. Den har oförskyllt hamnat i skuggan av de mer glansfulla epokerna antiken och dess pånyttfödelse, renässansen. Medeltiden var inte bara en transportsträcka utan står på egna ben i historien vilket inte minst utgrävningarna i Nyköping har bekräftat.

 

Medeltiden i Sverige varade fram till riksdagen i Västerås 1527 då Gustav Vasa införde reformationen. Predikningarna skulle nu hållas på svenska och prästen som tidigare läst Hoc est corpus (hokus pokus) fick nu läsa ”detta är min lekamen”. Filiokus som man lagt till i syfte att få ramsan ännu starkare är hämtat från kyrkans trosbekännelse ”filioque” och betyder ”och av sonen”.


Hokos pokus filokus får idag tjäna som trollformler för allsköns önskemål och längtan till något som kanske kan förändras och förbättras i vår individualistiska tid.

 

 

Medeltid: När glas var dyrbarhet

 

 

Den mörka medeltiden var mörk. När solen gått ner var det mörkt. Endast den öppna elden skänkte lite ljus. Men medeltiden var inte bara mörk. Under senmedeltiden, före stora döden, var det relativt bra. Man hade återupptäckt en del finesser från antiken och man hade fått en del nyheter från öster. Väderkvarn var något nytt, förbättrade vattenhjul, bättre plogar. Det hade blivit bättre materiellt. Men över det hela härskade religion och vantro som förmörkade tillvaron för många. Skärseld och helvete var ständigt närvarande och hade man inte förmögenhet som man kunde ge till kyrka eller kloster och köpa sig fri från skärselden plåga och helvetets fasor så var det hemskt. Men det fanns också plats för en del glädjeämnen då man kunde glömma det som eventuellt skulle drabba en när livet var slut. Lite musik och sång, dans och fest förekom det nog. Bröd, kött och öl som avbrott till den evinnerliga gröten. Var det riktigt fint kunde ölet serveras i glas, men det går att dricka öl ur träkåsa också. Om det finns tillräckligt med öl blir slutresultat detsamma. Glas fanns i Rom under romarrikets dagar och troligtvis fortsattes produktionen under hela tiden. När man gjorde en arkeologisk utgrävning i Kvarteret Rådhuset i Nyköping hittades massor av glasbitar från medeltiden. Bland annat den flaskbotten som jag valt. Vad fanns det i flaskan från början? Som fickflaska är den alldeles för stor. Jag tror inte att det var vin eller sprit i flaskan. Sprit är en senare uppfinning. En sak är säker, det var inte en fattig man som ägde flaskan.

 

 

RSS 2.0