Fadäs: Försvunnen handväska

 

 

I mitten av 70-talet skjutsade jag min svägerska till Arlanda. Hon och hennes dotter, 6 år, skulle till Gran Canaria på charterresa. Hon hade sparat länge. Jag och vår dotter, 7 år, reste i god tid med bil från Nyköping, kom igenom den täta trafiken i Stockholm. Väl på andra sidan stan hade vi god tid på oss till flyget och beslöt att stanna vid Obs i Rotebro. Vi gick runt i varuhuset en timma och åkte sen, fortfarande i god tid, till Arlanda. In på parkeringen för avgående och plockade ut väskorna. Men vi hittade inte handväskan med pengar, pass och biljetter.

 

Hjälp! Hade den blivit kvar i Rotebro, snabbt beslut, jag åker tillbaka. Svägerskan tar båda flickorna och väskorna med in till charterhallen och väntar där. Detta är före mobiltelefonens intåg.

 

Jag åker tillbaka till Rotebro, jättekö in till parkeringen, kopplingen på min SAAB, (frihjulsdrift) hakar upp sig, jag får sitta med foten på bromsen för att den inte ska åka framåt trots urkoppling, paniken växer, det går framåt i snigelfart, jag får fatt i en p-plats precis utanför varuhuset, rusar in till informationsdisken, den hjälpsamma damen ropar ut ett meddelande i hela varuhuset om en försvunnen väska, vi går runt till samtliga ställen där vi varit, konstaterar att den INTE FINNS. Så säger hon något lugnt och bestämt, om att ni har väl sökt igenom bilen NOGA, kom så går vi ut och tittar igen. Hon hittar den förbaskade väskan som åkt in under framsätet på passagerarsidan...

 

Mina tankar då. Här har jag åkt omkring med en handväska i flera timmar och de har missat sin resa. Jag sätter mig gråtfärdig i bilen och åker tillbaka till Arlanda, fortfarande har man inte uppfunnit mobiltelefonen...

 

Vid Arlanda utspelar sig följande:

Svägerskan rusar ut med flickorna i handen,

-HAR DU HITTAT VÄSKAN? Planet har fel på en motor och står kvar på plattan.

-Den låg i bilen hela tiden säger jag.

-Hon uppfattar nog inte det jag säger när hon springer iväg, personalen hjälper till att bära ut allt direkt till planet uppför flygplanstrappan och de kommer iväg. Vilken fadäs som fick ett lyckligt slut. Håll reda på handväskan, den lever ibland sitt eget liv!

 

På bilden en lite större handväska ur Kerstin Lindhs samling i föremålsarkivet. Hon bar även hatt till denna.

 

Eva Sandström


Fadäser: Udda kängor ger långt liv

 

Först när vi kom till barn och barnbarn, 13 mil bort, såg jag det – jag hade omaka kängor, en med högt skaft och en med lågt! Men, inte kunde vi åka tillbaka hem… Nej, de udda skodonen fick följa med runt om bland Stockholms förorter, till Solna, Norrtälje och Öregrund, medan jag förskräcktes över hur tankspridd jag varit. Aldrig mer ska jag ställa skorna slarvigt i hyllan eller göra avbrott i påklädningen.

 

Jag gjorde inget för dölja min fadäs. I stället fick mina vänner var sitt gott livsförlängande skratt. Det kändes bra.

 

Kängorna på bilden, från år 1920 respektive 1900, hör heller inte ihop, detta för att illustrera mitt tillkortakommande. Men - båda är högerskor, det såg jag inte vid fotograferingen! Ännu en fadäs. Materialet är skinn med tygfoder och klackhöjden 45 mm. De har metallskodda snörhål med genomdraget sk kängsnöre. Den högskaftade är rätt anonym, men den andra har tillhört Alli Andersson i Bjurkärr.  Läs mer om henne och hennes föremål på http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/ eller här http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/Galoscher-pampuscher-bottiner/.

 

Utseendet på damstövlar, kängor och stövletter har följt gällande mode med dekorsömmar, knappar och andra detaljer. Under förra sekelskiftet var det exempelvis mycket populärt med just snörkängor, både till vardag och fest. Tänk dig en kavaljer som, knäböjande på golvet, knyter dem kring den älskades vrister. Liknande modeller finns idag. Ett dolt blixtlås gör dem lätta att ta på och av!

 


Fadäser: Fadäser som kostar...

 

 

Mina fadäser handlar mera om bilar än om pengar. Ja, mina bilfadäser har naturligtvis haft en del ekonomiska konsekvenser men jag har aldrig behövt skaffa medel på olagliga vägar. Tavlan på bilden ovan är ett kollage med förfalskade sedlar på en målad masonitskiva. Den är skänkt till museet av Polismyndigheten i Södermanland och har visats på Polismuseet i Eskilstuna.

 

Mina bilfadäser har oftast inträffat i samband med backning med bilen. Ett par skottkärror har jag vält, plåthinkar plattats till, cyklar kommit i kläm och en trädgårdssoffa har jag knäckt totalt. Jag är ägare till en minimal gammal bilkärra att hänga på dragkulan bak på bilen. Kärran är så liten så att den inte syns i backspeglarna och ett par gånger har jag glömt min släpkärra när jag backat. Dessa manövrer har förorsakat avsevärda plåtskador och en hel del onödiga utgifter. Efter den senaste fadäsen skrev jag en papperslapp och lade i bilen med texten: ”Lägg aldrig i backen”! I Arvika på tjänsteresa backade jag nästan på en dam med barnvagn med min nedlastade Volvo Duett och på väg till Gnesta backade jag på och skrynklade till grillen på en Mercedes. ”Se till att det är något billigt du backar på”! sa bilföraren men vi gjorde ändå lätt upp i godo.

 

Värst var det väl när jag backade på vår hund Sara, en ljus Golden retriver. Jag hade varit ute med bilen och hunden satt bak i bagageutrymmet på min SSAB 95 V4. Just när jag hade släppt ut hunden fick jag order om en ny körning. Jag hoppade in i bilen och backade. Hunden hann inte undan utan blev påkörd och kom att rulla under karossen. Jag hörde något konstigt under bilen och stannade. Där låg Sara inklämd under bilen och gnydde. Efter en stund kom hon dock framkrypande helt oskadad men grön till färgen för gräsmattan var nyklippt. Efter den fadäsen flydde hunden i vild panik så snart hon hörde mig lägga in backen på bilen.

 

Att jag sedan vid en ouppmärksam körning på en mindre väg körde på en vägbom och knäckte motorhuven, att jag i ishalka slirade över på vägens vänstra sida och rammade en Mercedes och att jag knäckt både en barnvagn och en sparkstöttning placerade på takräcket när jag skulle köra in i garaget det är andra klantiga fadäser. Det har kostat en del i reparation av plåtskadorna men trots allt och tursamt nog så har varken människor eller djur kommit till skada. Men jag saknar sparkstöttningen.

 

 

Fadäser: På gränsen till fadäser

 

 

Pekpinnen i skolan hade dubbel funktion. Först och främst som förlängd arm åt läraren, som kunde stå längre ifrån det skrivna på tavlan och undvika att skymma elever. Smart! Tveksamt däremot var användningen som bestraffningsredskap. Undrar om någon elev i Västra småskolan i Nyköping blivit smiskad med den här pekpinnen?  

 

I skolan lekte vi ”bolltatten” på raster. Leken går ut på att en person med boll jagar en grupp. Den i gruppen som blir träffad av bollen får i sin tur fortsatta att jaga. Det var inte tillåtet att bolla mot väggarna, det hade vaktmästaren strängeligen deklarerat, men vi kunde springa runt byggnaden. Jag kom på idén att kasta bollen i samma ögonblick som jag var framme vid husknuten för att de andra inte skulle hinna runda nästa hörn. Vid ett tillfälle bar det sig inte bättre än att jag vid ett kast krossade ett fönster som just öppnats.

 

Redan innan rastens slut var jag inkallad för räfst och rättarting. Någon närmare utredning blev det inte, däremot omedelbar bestraffning. Lärarinnan gav mig ett rapp med pekpinnen över fingrarna – men bara ett! Hon kompletterade istället med att vrida om ett öra. Kanske hade hon av tidigare erfarenhet lärt sig att elev efter fingeraga fått svårt att använda penna.

 

Hur karaktäriserar man egentligen detta missöde? Så här efteråt inser jag att det åtminstone gränsar till en fadäs att jag inte räknade med att ett fönster plötsligt kunde öppnas.  Samtidigt kan jag tycka liknande om lärarinnans agerande att inte mer undersöka saken. Jag vill ju ha det till ”olyckliga omständigheter”. Detta sagt mot bakgrund av den utomordentliga betydelse lekar har i skolan för barns utveckling. Om detta kan man läsa t.ex. i ett examensarbete av Åsa Andersson vid SLU 2010.

 

 

Fadäser: Något man gör och sedan förbannar sin dumhet.

 

 

Antalet halvstora fadäser är nog lika många som antalet levnadsår, antalet mindre är oändligt mycket större jag skulle tro att det händer minst en gång i veckan. Alltså i mitt fall någonstans runt 4000. När man ser denna siffra börjar man fundera över om man har en hjärna eller om det är enbart gips man har innanför pannbenet. Fadäs betyder om man härleder ordet långt tillbaka i tiden enbart dumhet. I mitt fall har det oftast betytt jag har öppnat munnen utan att ha hjärnan inkopplad, alltså bevis på att det är gips innanför pannbenet.  Många fadäser är ganska oförargliga det gäller bara att kunna skratta åt sig själv.

 

Fadäs 1: Egentligen skulle jag ha varit på väg till jobbet för länge sen. När jag är på väg ut med påsen med frukostmackan i vänster hand säger frun kasta soporna när du går. OK. När man kommer till jobbet har man inga mackor men man har en påse sopor. Var F gör jag av soporna?

 

Fadäs 2: Motorvägen skall invigas av kungen klockan 11.00. 10.45 när jag kommer har de plockat bort avspärrningarna så jag vänder in och åker glatt vidare på den ny fina motorvägen. Ett par kilometer bort är det några gubbar som lastar avspärrningsstaket på en lastbil. De vinkar glatt när jag åker förbi. Efter ytterligare ett par kilometer blir jag stoppad och bortmotad. Jag har invigt motorvägen, kungen blir bara 2:a. Jag var först!

 

Fadäs 3: På väg till en kurs i ledaskap. I Hallsberg kommer en trevlig kvinna in i samma kupé som jag och min arbetskamrat sitter i. Det blir prat och det visar sig att hon skall till samma kursgård som vi. Hjärnan totalt bortkopplad. Jag ondgör mig över psykologer och optimistkonsulter. Dagen efter är kursen igång men den där kvinnan syns inte till. Efter lunch dyker hon upp och presenterar sig som ”en sådan där allvetande optimistkonsult som tror att hon dessutom är en allvis psykolog”.

 

Jag skulle kunna fortsätta länge till men avslutar med ett gammalt ordstäv. Tala är silver men tiga är guld. En ny fadäs blir, hur skall jag få med datorn i detta?

 

 

 


Matkultur: Köttätande med förnuft

 

 

Det här husgerådet för köttberedning kommer från köket i Gamla Residenset i Nyköping. Beskrivningen är knapphändig: Hackkniv i stål med rostbrunt trähandtag. Lite googlande ger vid handen att även i dag finns hackknivar med enhandsfattning. Ett hjälpmedel som kan underlätta tillredning av måltiden såväl som delning av maten på tallriken. I en produktbeskrivning läser jag: ”Perfekt när du vill hacka kött eller grönt utan att behöva vara orolig för att fingrarna ska komma emellan.”

 

Osökt kommer jag på detta sätt över till frågan vad vi ska stoppa i våra hungriga magar – fisk, kött, vegetariskt eller kanske vegankost?

 

Jordbruksverket noterar att vår köttkonsumtion har ökat med 40 procent sedan 1990-talet. Verket har beräknat att vi i Sverige äter ungefär 50-55 kilo per person och år. Dessvärre har det svenska köttets andel av konsumtionen minskat stadigt sedan 1995. Det innebär också att vi äter en ökad andel importkött främst av plånboksskäl. Miljöaspekter, sämre djurhållning och produktion med en farligt hög antibiotikaförskrivning tar vi lätt på.

 

LRFs kommungrupp i Nyköping tänkte härom veckan dra en lans för svensk köttproduktion. Serverade hamburgare utanför Gripenskolan på skolornas köttfria dag. Beslutet om den köttfria dagen tillkom genom ett medborgarförslag. Kommunens ungdomsfullmäktige beslutade under hösten att endast vegetarisk mat skulle serveras en dag i veckan – varken kött, fågel eller fisk ska av miljö- och folkhälsoskäl finnas på menyn under försöksperioden som omfattar 2014. Mot den bakgrunden blev köttmanifestationen ett präktigt medialt magplask.   Bönderna i LRF fick på nöten för sitt inte alltför genomtänkta tilltag. Till och med LRF:s förbundsordförande Helena Jonsson vred sig som en mask framför TV-kameran. Dock tyckte en del köttälskande och omedvetna elever att det var jättebra att slippa dagens vegetariska. Så beslutet om den köttfria dagen bör nog tas upp i undervisningen, förklaras och motiveras.

 

Varför ska vi då hålla igen med köttätandet? Vid sidan av ökad klimatpåverkan från vår konsumtion finns blytunga hälsoaspekter. En som vet en del om hälsoproblematiken är Charlotte Erlanson- Albertsson, professor, Institutionen för experimentell medicinsk vetenskap, Lunds Universitet. I en debattartikel – Svenska Dagbladet 2013-01-29 – tar hon bl a upp att svårsmält rött kött med hjälp av bakterier ger olika kvävehaltiga ämnen som är potentiellt skadliga och cancerframkallande. De sjukdomar som främst förs fram som risksjukdomar vid konsumtion av stora mängder rött kött är hjärt-kärlsjukdomar och tjocktarmscancer.

 

Lundaprofessorn avslutar sitt inlägg:

”Att äta för mycket protein relativt till vad kroppen behöver är både resursslöseri och potentiellt skadligt för kroppen. Rekommendationen gäller att rött kött kan ätas 1-2 ggr i veckan. I övrigt bör rikligt med grönsaker och frukt ätas samt fisk eller kyckling. ”

 

Tänk på det framåt sommarn alla Grill-gubbar och Grill-bruttor!

 

 

Matkultur: Rivjärnets olika betydelser

 

 

Rivjärn (förr även revjärn) är ett av våra äldsta köksredskap och hade mycket länge ett enkelt utförande i form av en järnplåt som perforerats med en mängd små hål så att det bildades uppstående piggar med vassa kanter. I SAOB finns ett exempel daterat 1538: ”Godha Reeffjärn til at rijfwa Sucker, Pepparroot, Pepparkaka, Hwete- eller Roghbrödh på.”

 

I samband med industrialiseringen på 1800-talet kommer det nya metallmaterial och snabbare tillverkningsmetoder och det blir möjligt att tillverka olika typer av rivjärn med fler funktioner och anpassade till olika typer av livsmedel. Ett företag annonserar idag om de 30 populäraste rivjärnen.

 

Rivjärnet används för att sönderdela/riva livsmedel, företrädesvis rotfrukter, grönsaker, ost. kryddor, mandel, muskotnöt i mycket små bitar eller flisor. Även snus kan rivas.

 

Ett av mig nyligen inköpt rivjärn har lämnat den runda formen och vilar på en gummilist som löper längs järnets fyra sidor. Sidorna smalnar av uppåt och avslutas med ett bastant handtag likaledes gummiklätt. Helt enkelt utformat så att arbetet går lätt och snabbt utan att man river sig på fingrarna. Järnet har inte mindre än fyra olika funktioner. Det river grovt, finfördelat, ännu mer finfördelat och skivar. Som komplement medföljde en behållare som träs på järnets bas och samlar upp de finfördelade produkterna.

 

Som alternativ till rivjärnet kan man använda en rivhyvel som påminner om en osthyvel men har små hål i stället för ett stort. Det är särskilt användbart då man vill riva en mindre mängd ost direkt över maten.

 

Hemmets hushållsredskap kan också påverka språket. I min barndom bodde nästgårds en kvinna som liksom köksredskapet hade taggarna utåt och som därför blev ökänd i trakten för att ha för vana att skälla på de flesta besökare som närmade sig gården. Kvinnan var ett riktigt rivjärn – en grälsjuk kvinna, en kvinna med vass tunga eller som synonymordboken säger – en ragata/harpa. När rivjärn används om en person som är elak, argsint är det i synnerhet om kvinnor och särskilt om kvinnor som har konstant dåligt humör och som ofta och vanligen grälar. En man är barsk , bister, brysk, kärv, sträng, sträv men aldrig ett rivjärn som har taggarna utåt." Han är på sin höjd bara, ovänlig, vresig och lite hårdför. 

 

Rivjärn har också en bildlig betydelse vilket följande citat om rivande av sup från SAOB får illustrera: ”Fru Strömquist, langa hit två klara – men inga sirapskarameller, utan två rifjern, som stå med ena ändan i magen och med den andre i gommen.”

 

Christina Skinnars Eriksson


Matkultur: Olika slags förkläden

 

 

Skolkök – mattant – förkläde, så gick tankarna när vi skulle skriva om mat. I småskolan i en liten byskola i Stigtomta träffade jag min första mattant. En snäll och go´ matmor som förstod när man inte kunde äta inlagd sill med stuvade gröna ärtor utan att må illa. Däremot älskade jag hennes bruna bönor med fläsk. Den här mattanten var stor och bastant och alltid klädd i ett stort förkläde. När man inte ville vara med ute på rasten efter maten för att andra barn var dumma och retades, så kunde man få hjälpa henne med att torka disken.

 

Så småningom fick vi i slöjden lära oss sy på maskin. Det var ju kul efter alla konstiga grytlappar och broderade små dukar man tillverkat. Det skulle bli ett skolköksförkläde. Bröstlapp med hålsöm, hängslen som skulle knäppas i kors i ryggen och handsydda knapphål. Till råga på allt skulle vi sy en sjalett eller en båtmössa att ha på håret vid matlagningen. Ja, de lärarna var nog utrustade med mycket tålamod.

 

Förklädet på bilden är nog inget skolköksförkläde utan ett lite finare förkläde, kanske det man tog på sig vid servering, när kladdet vid spiseln var gjort. Någon har i alla fall prytt det med röda smala kantband och initialerna EL. Riktiga spetsförkläden hade servitriserna på restauranger och hotell. Det ser man inte längre. En annan typ av förkläde är förskinnet. Det användes ofta av smeder och andra hantverkare, som behövde ett tåligt skydd i sitt arbete. I muséets arkiv finns otaliga klädesplagg, allt från militäruniformer till tjusiga aftontoaletter och underkläder.

 

I skolköket var ordningen: Uppdelning i grupper, matlagning till förrätt, varmrätt och efterrätt. Diskning före maten och efter maten. Städgrupp efteråt. Busigt ibland och aja baja den som råkade ha ner något som inte var riktigt rent i baljan med sköljvatten. Jag minns också att vi fick sitta i skuggan under ett träd på skolgården när vi vispade grädde för hand. Det var svalare där och grädden blev lättare färdigvispad och tjock. Vi hade nog ganska roligt i alla fall och fick ta med oss alstren vi bakat hem och bjuda föräldrarna.

 

Under arbetslivet blev det matkultur med lunch ute så gott som varje dag. Att fixa matlådor på kvällen innan var aldrig min starka sida.

 

Eva Sandström


Matkultur: kött och spenatsaft

 

 

 

Den här gången bestämdes ett intressant och fullkomligt outtömligt tema. Matkultur. Bakgrunden till temat var den nyligen inträffade händelsen i Nyköping då Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) bjöd skoleleverna vid Gripenskolan på hamburgare eftersom kommunen hade bestämt att det skulle vara en köttfri dag i veckan i skolorna. För egen del tycker jag LRF:s agerande var något tvivelaktigt. Kanske var några av mina barndomsupplevelser orsak till detta mitt ställningstagande.

 

Min mor var nämligen tidvis vegetarian och så kallad waerlandist. Hon prenumererade på tidningen ”Waerlands månadsmagasin” och besökte ibland Are Waerlands föreläsningar bland annat på Stensunds folkhögskola eller på Medborgarhuset i Stockholm. När hon kom hem från en sådan föreläsning var hon eld och lågor. Då var det kruskagröt och råa grönsaker som gällde. Pappa Martin och jag var väl något mindre entusiastiska än vad hon var men vi mådde alla bra på den vegetariska kosten. De rårivna morötterna och morotssaften tyckte jag smakade gott men när kära mor gjorde saft på rå spenat då ville jag inte vara med längre. Men waerlandismen gjorde nog mamma gott för hon blev nästan 98 år gammal.

 

Jag minns annars med glädje matkulturen i min barndoms lantliga hem. Kanske var jag lite bortskämd och kinkig på mat när jag var liten. Inlagd sill, lutfisk och lever hörde inte till mina favoriter. Men fläskkorv och blodpalt tyckte jag om. Det var ganska tung mat på bordet då. Puddingar av olika slag, paltbröd med vitsås och stekt fläsk samt bruna bönor var tung mat liksom rotmos med fläsklägg och kabeljopudding. Till de bruna bönorna åts naturligtvis salt stekfläsk. Far min hade en särskild förkärlek för vad han kallade ”brödmaja”. Det var små bitar av färskt mjukt bröd som doppats i det salta fläskflottet. Äggröra serverades varje söndagsmorgon och när någon ko hade kalvat bjöds det på härlig kalvost (kalvdans).

 

Till tema matkultur passar det bra med ett par mjölkflaskor som föremål från museets samlingar. Det fanns tre kor i våran ladugård och varje dag levererades några tiotal liter mjölk till mejeriet i Gnesta. Men vi drack ju också själva av den färska mjölken. Mamma gjorde ofta filbunke i små glasskålar som hon ympade med gammal filbunke, fyllde på med oskummad mjölk och ställde i spiselvrån ett dygn. Med ingefära och lite socker blev det en härlig frukostmat. Kära mor var också alltid noga med att i mån av tillgång servera frukt och grönsaker till den i övrigt ganska stabbiga maten.

 

 

Matkultur: byta köttbit mot våffla

 

 

Kött behöver inte ingå i måltiden varje dag. Man kan gott ”unna” sig pannkaka då och då. Blir smeten till våfflor får man en riktig kalasmåltid.

 

Våffeljärnet från samlingarna här på bilden är märkt ”Näfveqvarns bruk no 1”, men datering om tillverkningsår saknas. Företaget grundades 1623 och i mitten på 1800-talet började bruket med gjutjärnsteknik. Då tog produktionen av den kända Nävekvarn-spisen fart.  Troligen gjordes också detta köksredskap någon gång under andra halvan av 1800-talet eller början av 1900. Det här våffeljärnet är utformat för att passa in och användas på vedspis med borttagbara ringar.

 

Våfflor har förekommit ända sedan medeltiden men gräddades då över öppen glöd. Trots förhållandevis enkelt recept och tillredning tillhör denna rätt fortfarande vår matkultur. Under 1700-talet ansågs våfflan vara ett lyxigt bakverk. Även Bellman var förtjust i våfflor sägs det.  Han lär ha nämnt bakverket i fem av sina visor.  Så det var inte bara rusdrycker och erotik som uppfyllde honom mellan varven av diktning.

 

Vad jag minns från uppväxttiden fanns inget redskap av gjutgods för våfflor i hemmet. Vi åt antingen ugnsbakad tjockpannkaka, tunnpannkaka gräddad i vanlig stekpanna eller små plättar. Ibland tog mor till plättlaggen även om det innebar merarbete. Vi barn gillade av någon anledning de små bäst. Ändå var alltihop bara pannkaka. Men med tiden köptes ett elektriskt våffeljärn och det blev härliga frasvåfflor!  

 

 

 

Matkultur: Tid för höns och fika

 
 

Vedspisen hos mormor tändes varje morgon. Bränslet var redan hugget, men hon späntade stickor för att få elden att ta sig. Det var 40-tal. Senare på dagen skulle hon koka en gammal värphöna under ett par tre timmar, men nu var det mest bråttom att få på kaffehurran, fylld med nymalda kaffebönor och vatten.

 

Hemma, under min tonårstid, blev allt mer modernt, vi hade elspis. Hönorna slaktades yngre, nu som gödkycklingar. De stektes hela i ugnen och blev vacker guldbruna bara efter någon timme. Och nu ställde man undan kaffekvarnen. Mamma köpte färdigmalet kaffe, för bryggning. Hon hällde pulvret i ett s k melittafiltret och slog hett vatten över. Det var en procedur innan vattnet kokade upp och den färdiga drycken rann ner i kannan under, men gott blev det.

 

Nu har vi mer eller mindre automatiska kaffekokare och spisar med superplattor, varmluft och grill. Någonstans i köket finns mikrovågsugnen, där vi också kan fixa fikat. Snabbkaffe och vatten i en kopp, rätt effekt och temperatur och det är drickbart nästan bums. Mikron togs fram av den amerikanske ingenjören Percy Spencer och började produceras 1947. Starten blev trög, kanske beroende på att ugnen var 1,7 meter hög och 340 kilo tung. Idag kan även liten modell ”laga” mat. Kycklingfiléer, ben och vingar blir klara på 10 minuter.

 

På bilden syns en grön leksaksugn i plast, 265 mm bred, 155 mm djup och 170 mm hög. En färdiggrillad kyckling hör till. Den är för dig med verklig tidsbrist!

 

 

 

 


Matkultur: Allt kött är hö

 

 

Matningen av skolungdomarna med hamburgare på deras köttfria dag retar mig. Såsom varande son till en trädgårdsmästare känner jag mig kränkt av de saliga hamburgerservitörerna. De pratade hela tiden om närproducerat. Kraftfodret som kossorna käkade var väl också närproducerat hoppas jag, eller hade det fraktats över halva världen. Det fanns väl inget danskt eller irländskt eller argentinskt kött i köttfärsen. Kan något vara mer närproducerat än det som har vuxit i jorden i Runtuna eller Enstaberga. Men om det är som profeten Jesaja skriver att allt kött är hö så är även biffen vegetarisk. För grönsaksodlare och producenter av rotfrukter och diverse sädesslag skull hoppas jag att de lokala hamburger-bjudarna inser att närodlat och närproducerat inte bara gäller kött.

 

Jag tror inte att det fanns hamburgare som var anpassade till olika religiösa betraktelsesätt över vilka djur som anses vara ätbara eller slaktade på ett korrekt sätt. Hamburgarna var nog avsedda för enbart blåögda och blonda barn.

 

Ät vegetariskt, bli miljömedveten och frisk. Men en entrecote är god, med pommes, bearnaise och sallad, men den skall inte ätas för ofta tänk på alla gasutsläpp som varit innan kalven blev en entrecote.

 

 

MATKULTUR: DRYCKEN SOM FÖRSVANN

 

 

Enligt Föremålsarkivets ”produktblad” är detta en 5-liters damejeanne av brunt glas med tillhörande hållare tillverkad av trälaggar som hålls samman med zinkband och använd vid framställning av fruktvin eller äppeldricka. Jag har egentligen ingen anledning att betvivla detta. Men föremålet påminner i allra högsta grad om min barndoms svagdricka.

 

Dagens ungdom har nog ingen aning om vilken central roll svagdrickan en gång i tiden hade som måltidsdryck för oss som nu är 65+. Alltså den bruna, opastöriserade jästa maltdryck med mycket låg alkoholhalt och sötad med sackarin, socker och sirap som levererades och förvarades precis på detta sätt.  Hela familjen kunde dricka den. Smakmässigt kan svagdrickan beskrivas som en blandning av lager med mörkt öl och lite sockerdricka. 

 

På den tiden fanns lokala svagdricksbryggerier runt om i landet, men idag återstår endast ett fåtal. Lättölet har tagit över marknaden. Ett inslag i en gammal matkultur har därmed nästan försvunnit. Kanske inte så mycket att göra en stor sak av. Men nog skulle det vara trevligare med svagdricka till julbordet än den jolmiga must som nu prackas på oss i plastflaskor.

 

Försvinner gör även denne skribent – från seniorbloggen. Efter drygt fyra år och 175 inlägg är det dags att lämna över till en ny skribent.

 

 

Olympiska spelen: Pengar i idrotten

 
 

Priset var förr en pokal eller annat bevis för att man vunnit något i idrottssammanhang. Alla var amatörer och tog inte emot pengar, vare sig som pris eller för att man gjorde reklam för någon firma. Denna pokal, en av många, visar att man vunnit första pris i skidtävlan mellan Kulsta-Sigridslund-Skälby skolor i Årdala 1942. Den kommer från en samling föremål från Sigridslunds skola. Den här får representera amatörtiden. Nu är det annorlunda, man får sponsorpengar och förmåner eller så är man t o m anställd för att visa upp skidmärken och annat efter en seger. På 1960-talet blev det dock straff med avstängning om man tog emot pengar. Man var inte längre amatör.

 

Vid OS i Melbourne 1960 kom Dan Waern på fjärde plats i löpning på 1500 meter. Han hade två år tidigare tagit EM-silver på samma sträcka. 1957 var han förste svensk att springa en engelsk mil, drömmilen, under fyra minuter och fick också Svenska Dagbladets guldmedalj. Han hade också satt världsrekord på 1000 meter 1959. Det rekordet gällde fortfarande 2013, då Dan Waern intervjuades inför sin 80-årsdag. Det ska väl sägas att det inte tävlas så ofta på den distansen numera. Han hade under åren 25 svenska rekord på distanserna 800-3000m.

 

I intervjun berättar han vidare om hur han blev avstängd på livstid 1961 för att ha tagit emot pengar vid tävlingar, brott mot amatörreglerna. Han var bara 28 år gammal och hade tänkt fortsätta länge till. Arrangörer kontaktade honom ofta. Han var en stor publikmagnet och därför tyckte han att han kunde ta emot en slant. En gång föreslog han att han skulle få 50 öre per åskådare, så att inte arrangören skulle förlora pengar om det blev regn. Den gången kom det tio tusen, säger Dan. Den 25 augusti 1961 slog han sitt sista svenska rekord, 800 meter på 1.47.5. Det rekordet stod sig ända till att Anders Gärderud slog det 1968.

 

Dan är sörmlänning i grunden men bor numera i Bollebygd, Västergötland. Han föddes 1933 i Sköldinge, fadern var gruvarbetare. Dan provade på boxning, fotboll och löpning. Han fastnade för löpningen och blev en av Sveriges bästa medeldistanslöpare efter bl a Gunder Hägg och Arne Andersson. När han så blev avstängd på livstid fick han på heltid ägna sig åt den skogsgård han köpt. Hans farmor var syster med min farfar och därför har jag intresserat mig för denne framgångsrike idrottsman och hans öde.

 

Nu ägnar vi oss åt vinter-OS och hoppas allt går bra där borta i Ryssland. Oroligt är det men vi håller tummarna för våra duktiga idrottare. Även om de tjänar en slant numera, så jobbar och tränar de hårt för att tävla om medaljerna. Det är ju ett heltidsarbete!

 

Eva Sandström


Olympiska spelen: Facklan borde ge glädje

 

  

Den olympiska elden flammar mot skyn. Facklan, flera olika förstås, har fört den från grekiska Olympia till Sotji i Ryssland. Målet är nått efter en färd på 6 500 mil, genom 2 900 ryska städer och byar. 14 000 personer har hållit den högt, till fots, i rullstol och släde, på fartyg och isbrytare, kamel och rymdskepp! Somligt blev dramatiskt. En fackelbärare avled, en annans jacka fattade eld. Det hände sig också att själva lågan slocknade.

 

Idag är OS igång och symbolen brinner förhoppningsvis som den ska, men glädjen över duktiga idrottsutövare och strålande insatser har grumlats. Vem kan glömma de fasansfulla reportagen om obetalda byggnadsarbetare, tortyr, korruption och mänskliga tragedier? Olympiadens moderna fader Pierre de Coubertin, död 1937, snurrar i sin grav. Hans dröm var att skapa förbrödring och försystring och göra oss till bättre människor.

 

Vad anser då smurfar om liknande evenemang? Vet inte. I serietidningen ”De olympiska smurfarna” från 1983 ordnas lagtävlingar, men Klensmurfen får inte vara med… Belgaren Pierre Peyo Culliford, som skapat flera populära  smurfalbum, tar upp världsomspännande problem. I Gömda landet finns mycket gott, men också brist på hänsyn och jämlikhet.

 

Plastleksaken på bilden, bara några centimeter hög, har skänkts till museet av Jennie Arvissson i Färentuna och föreställer en maktgalen Kungsmurf. Hans spira är en lömsk flugsvamp men liknar en fackla. En symbol för vinter-OS?

 

 

Olympiska spelen: OS 2014 – Putin på hal is vid Svarta Havet

 

 

När detta skrivs är det dagen för invigningen av de 22:a olympiska vinterspelen i Sotji. Inför evenemanget har aktiva reportrar grävt fram skrämmande fakta som visar hur mänskliga rättigheter grovt åsidosätts. Arbetare som inte får ut sina löner, polisövergrepp, tvångsevakuering från bostäder, omfattande miljöförstöring, vänskapskorruption och organiserad brottslighet visar på den ryska statens allt annat än demokratiska utveckling. Risken för våldsamma demonstrationer och terroraktioner är överhängande. Frågan är om säkerhetsapparaten med ca 40000 poliser kommer att klara sin uppgift. Spelen i den ryska semesterorten vid Svarta Havet beräknas kosta motsv 350 miljarder kr - en budget som lär vara ungefär lika stor som de 21 tidigare spelens sammanlagda budgetar. Putins prestigeprojekt har onekligen en del storhetsvansinniga inslag, som manar till eftertanke.

 

Mot denna bakgrund är det svårt att känna att det är idrottsfest på gång. Men trots allt kommer jag att följa OS med stort intresse. När världens bästa vinteratleter samlas vart fjärde år följer jag tävlingarna så mycket jag hinner … och orkar. Ishockey är normalt inte prioriterat i TV-soffan men denna gång kommer jag preliminärt att se slutomgångarna. Sverige ställer upp med ett kanonlag. Samtliga spelare utom Ericsson, Skellefteå tillhör klubbar i den nordamerikanska ligan och får nu representera Sveriges Tre Kronor. Vi får se om guldsuccén från Turin 2006 kan upprepas.

 

Bildens hockeyrör från 1970 är av bästa märke. De kommer från CCM, ursprungligen Canada Cycle & Motor Co. Ltd., en av de stora tillverkarna av ishockeyutrustning. Enligt beskrivningen: ”Skridskor av svart läder med gula skosnören. Metallskenan är fästad vid hälen, under fotsulan och vid tån. Längst bak på skenan ett vitt plastskydd”. Givare är Ulf Andersson Enstaberga – en idrottstalang/slocknad stjärna som 2005 var klok nog att inse skridskornas kulturhistoriska värde. Sedan 2004 är tillverkaren en del av Reebok-CCM. Ett stort antal stjärnor ingår bland CCMs affischnamn. Så håll utkik efter loggan på de skridskor, hjälmar och skydd som bl a Kronwall, Landeskog och Hagelin använder!

 

 

Olympiska spelen: Brottning

 
 
Veckans ämne är OS! Känns som nästan hela Sverige stannar upp och all fokus läggs på
just os.  I museets förråd Raspen finns både pokaler och medaljer
från olika tävlingar! Här är en minnesmedalj från "Kongl. Svea Lifgardes Idrottsklubb".


Själv är jag så ointresserad som man kan bli och min man också! Annat var det
när jag växte upp- mina föräldrar såg all sport på TV! Lite stort var det när
jag som barn träffade min mammas faster, vi träffades ganska ofta och
han visade sina fina pokaler och medaljer! En liten smal farbror med en fru som
sjöng och spela dragspel! Allra mest stolt var han för sin silvermedalj från OS
1920  brottning! Gottfrid Svensson föddes i Uppsala 1889 och dog
1956. Än idag minns jag känslan när vi stod i den lilla hissen  upp
till Gotte och faster Anna! Lägenheten var liten, många var där-musik och sång
samsades med pokaler-det var sann glädje!


Nu umgås jag med Gotte och Annas barnbarn och det är härligt att minnas våra
barndomsminnen! Det är "mitt OS" nuförtiden!
 
 
 

Olympiska spelen: simning och baddräkter

Seniorbloggen har fått ännu en ny skribent, Christina Skinnars Eriksson! Vi hälsar Christina välkommen till seniorbloggsredaktionen och här är hennes första inlägg på tema olympiska spelen.

 

 

Baddräkten på bilden har tillhört Hillvid Edhager från Oxelösund och inköptes inför en spanienresa 1957.

 

1960 deltog simmaren Barbro Eriksson, också från Oxelösund men tävlandes för Nyköping, i olympiska spelen i Rom. Barbro inspirerade många av oss ungdomar att utöva sporten. Också mig.

 

Sommaren 1958 hade jag mitt första sommarjobb. I tre veckor plockade jag jordgubbar på Hagmans trädgårdar utanför Nyköping och förtjänsten blev 45 kronor.

 

Jag kunde köpa min första baddräkt –mörk lila med inslag av ljuslila prickar och heltäckande.

 

Lönen räckte också till en glass men sedan var pengarna slut. Också glassen men baddräkten kunde jag använda när jag under hösten och vintern tillbringade många timmar på Nyköpings badhus.

 

Nyköpings badhus blev också min arbetsplats några år och ett antal baddräkter senare när jag som simlärare en sommar skulle undervisa nyköpingsbarn i konsten att simma. Simkursen började med torrsim på bassängkanten och övergick så småningom till vattnet i bassängen och avslutades med ett färdighetsprov.

 

Hillvid Edhager har efterlämnat sin spanienbaddräkt till oss att betrakta och beundra.

Var min första baddräkt slutade sina dagar vet jag inte. Kanske blev den till lump.

Gamla, avlagda kläder lämnades till ”Perioden” och gav en liten slant i utbyte.

Lumpen återanvändes - och vem vet - den kanske blev till en ny baddräkt.

 

Christina Skinnars Eriksson


Olympiska spelen: Kälksporter

 

 

Temat ”olympiska spel” tillsammans med en kälke från museets samlingar som föremål för bloggen ger osökt associationer till de olympiska grenarna med kälkåkning nämligen bob, rodel och skeleton. Museets kälke eller ”rattkälke” som jag kallar den har skänkts av Inga-Lisa Johansson i Nyköping. Jag fick en rattkälke julen 1944 och den har jag berättat om under tema ”En annan sort jul” före jul 2012.

 

Bob. Bob är en sport där två eller fyra personer åker med bob (bobsleigh), ett slags släde, nerför en 1 200 till 1 600 meter lång isbana. Genomsnittsfarter på 130 km/h och toppfart på 150 km/h är vanliga. Bob-sporten utvecklades av engelsmän i Schweiz från 1870-talet och är sedan 1924 en olympisk gren. I sporten tävlar man antingen i två- eller fyrmannabob. Själva boben är uppbyggd kring en stålram med fyra medar, varav det främre paret används för att styra med. Över stålramen finns ett strömlinjeformat skal, vanligen tillverkat i ett glasfibermaterial. Isbanor har genom åren byggts på orter som arrangerat vinter-OS såsom Calgary, Lillehammer, Lake Placid. I Sverige finns banor i Hammarstrand och Saltsjöbaden.  Bobtävlingarna vid olympiska vinterspelen 2014 i Ryssland : Tvåmans herrar (16-17 februari), tvåmans damer (18-19 februari) och fyramans herrar (22-23 februari).

 

Rodel.  Rodel är en sport där man färdas med en sorts kälke med metallmedar på en nedåtlutande bana av is. Åkaren ligger på rygg och åker med fötterna först. Åkaren styr rodeln genom att påverka medarna med benen. Kälken har ett skal i glasfiber som vilar på två medar. Det finns singel och dubbelkälkar. Singelkälken är byggd för en person och väger drygt 20 kg. Maxavståndet mellan medarna är 45 cm. Dubbelkälken är något större och avsedd för två personer. Rodel åks i samma banor som bob med en startpunkt längre ner i banan och hastigheter över 100 km/h är inte ovanliga. Rodeltävlingarna vid kommande de olympiska vinterspel går den 8 till 13 februari.

 

Skeleton. Skeleton är en sport där den tävlande ligger med sin mage på en kälke och åker nerför en isbana med huvudet framåt. Under tävlingen når deltagarna en hastighet upp till 150 km/h. Sedan 2002 tillhör denna idrott de olympiska vinterspelen. Kälken är byggd av en stålplatta som vilar på två stålmedar. Ovanpå plattan finns en formgjuten ovandel som är vadderad av bekvämlighetsskäl som har två handtag som används vid frånskjutet i starten. Avståndet mellan medarna är 34 till 38 cm och själva kälken är mellan 80 och 120 cm lång. Ett skeletonåk inleds med att åkaren springer igång kälken under en sträcka på 15 till 40 m innan åkaren dyker ner på kälken och inleder åket. Kälken styrs genom att flytta jämvikten på kälken och arbete med millimeterprecision samtidigt som åkaren ska hantera upp till 5 g-krafter i vissa kurvor. I Ryssland går dessa tävlingar den 13 till 15 februari.

 

 

Olympiska spelen: Längdskidor och olympiad

 
 

Olympiska spelen har olika grenar med skidåkning. Referaten kring längdskidåkning har intresserat mig mest – kanske för att det är mer kraftsport än teknik. Så var det i alla fall förr.

 

Museets skidor på bilden tillhör samlingen ”Länsveterinär Torsten Segelberg”, men det framgår inte om de använts i tävlingssammanhang. Det är träskidor, dock inte gjorda i ett enda stycke utan med limningar av faner utanpå en kärna av trä. De tillhör förmodligen bland de första fabrikaten med limmade skidor i avsikt att göra dem lättare och mer fjädrande. Sixten Jernberg åkte på limmade skidor av märket Six-Je Elit, tillverkade av Sundins skidfabrik i Hudiksvall. Vallning var då fortfarande av stor betydelse för glidet men det var mer ”hemmafix”. Det påtagliga nu i utvecklingen av ”sandwichkonstruktioner” dvs lager av olika material som glasfiber och plast mm har gjort skidorna ännu lättare.

 

Nu stundar vinter-OS i Ryssland och skidsporten kommer säkert att få mycket plats i tv-sändningarna. Under 50-talet satt jag som klistrad vid radion och lyssnade på direktrapportering från längdloppen och likadant vid tv:n in på 60-talet. Men så blir inte fallet vid kommande OS-tävlingar. Av någon anledning har mitt intresse för tävlingarna dalat men jag vet inte riktigt varför. Kanske inträder en mättnad efter alla sändningar i världskuppen. Och experter klarar ofta ut medaljfördelningen i förväg.

 

OS arrangemangen är numer oerhört storvulna och det förefaller vara en viktigare tävling mellan värdnationer i att visa upp prestigefyllda arenor än själva sportevenemangen. 325 miljarder kronor har satsats I Sotji!

 

En sak är säker, jag spänner gärna på mig egna skidor och drar ut i obanad terräng - ibland också i preparerade spår men utan tankar på tävling.

 


Olympiska spelen: Om det inte var bättre så var det lite vänligare i alla fall.

 

 

Det var bättre förr. 1948 var Sverige näst bästa nation efter USA på olympiaden i London. Vi var också sällsynt duktiga under vinterolympiaden i St. Moritz.  Detta har inte återupprepats sedan dess. En massa förståsigpåare påstår att det berodde på att vi inte varit med i kriget, glädjeförstörare och kverulanter vill jag kalla dem för. Vi var näst bäst i världen och ändå hade renlevnadsaristokraterna diskat de bästa av våra idrottsmän så de var förbjudna att ställa upp. Inte var det några som dopade sig då för tiden. Visst gick det rykten om att en del italienska och franska cyklister hade en del medicinska fuffens för sig men de var ju inte deltagare i de helt rena olympiska spelen så de räknades inte in bland de verkliga i idrottsmännen. Man påstår att det är dags för olympiska vinterspel när som helst. Enligt mycket mycket gammal tradition skall olympiska spel avsluta alla krig och andra stridigheter men det är det väl ingen som tror på nu längre. Ingen tror väl att man ens inskränker hotfulla uttalande eller slutar upp att förfölja de icke rättrogna, och ingen tror väl heller på att gästarbetare och andra arbetare i årets OS-stad kommer att få rättvisa.

 

På den gamla goda tiden var invigningen en lugn och fin inmarsch med ländernas fanor. Nu skall statschefer och partikoryféer spegla sig i glansen och le hult och tillmötesgående mot TV-tittare i hela världen. Deras breda leende säger, ”se vilket underbart evenemang vi bjuder er på. Allt vad ni läst om övergrepp och förföljelser måste ju vara lögn. Se så vackert den ryska björnen ler mot er.”

 

En gång såg jag en scen där en inte helt demokratisk lärare skulle lära en elev att göra Tigersprång över en plint. Han skulle själv visa hur lätt det var. Vad han inte visste var att plinten var preparerad med vassa stift precis där han skulle placera händerna. Plinten på bilden är inte preparerad med stift, den har stått på Sigridslundsskolan i Årdala. Där fanns bara snälla elever.

 

 

Olympiska spelen: Här räknas målen dubbelt

 

 

 

Basketboll, en av världens mest spridda och utövade sporter, spelas åtminstone i finare sammanhang inomhus. Men trots detta har den, liksom exempelvis handboll, placerats i de olympiska sommarspelen.

 

Basketboll uppfanns 1891 av en kanadensisk KFUM (YMCA)-tränare.  Han ville egentligen hänga upp två trälådor på väggarna som ”mål”. Men det fanns bara flätade fruktkorgar, vilket gav sporten namnet ”basketboll”. I början fick man klättra upp på en stege för att hämta ned bollar som hamnat i korgen. Men någon kom på att klippa hål i botten på korgen, man såg ju ändå när det blev mål.

 

Poängräkningen i basket är emellertid förvirrande för den oinvigde. En glad, möjligen något berusad norsk journalist frågade på en presskonferens vid OS i London 2012 en av de största USA-stjärnorna varför ett lag får två eller ibland till och med tre poäng när man gjort ett mål. Basketstjärnan såg häpet på den okunnige norrmannen och bevärdigade honom inte med någon ytterligare blick. Systemet gör att basketmatcher kan sluta med siffror av typ 88-72, medan fotbollsmatcher hr något i stil med 2-1 på resultattavlan efter 90 minuter.

 

Men även andra sporter har konstiga poängregler, t ex tennis (15-0, 30-0 etc). Det påminner mig om en historia från 1950-talet, då den framstående fotbollsspelaren Hasse Jeppsson i Djurgården (senare framgångsrikt proffs i Italien)  tillhörde de bättre inom svensk tennis. En fotbollsentusiast  med stora Djurgården-sympatier  men utan tenniskunskaper beslöt sig då för att titta på en match i Kungliga Tennishallen. Men han gick ut efter någon minut med kommentaren: ”Hasse leder ju redan med 15-0, det kan motståndaren aldrig hämta upp!”

 

 

Filmminnen: Philomena Lee förlorade sin son

 

 

I förrådet fann jag bildens radband när jag sökte efter ett föremål som kan kopplas till

romersk katolska kyrkan. Det ingår i Samling: Ebba Frendin, Malmköping och lär vara från 1800-talet. Enligt beskrivningen består radbandet av ”bruna pärlor med utskuret cirkelmotiv. Metallkedja med krönt hjärta (tro, hopp och kärlek) samt kors med den korsfäste Jesus å ena sidan och Maria på den andra”.

 

Vad används då ett radband till?

Radband används i samband med bön och förekommer i alla världsreligioner (kristendom, islam, hinduism, buddism) utom judendomen. Inom den kristna kyrkan finns radbandet framförallt bland ortodoxa kristna och romerska katoliker. Gemensamt för de olika bönerna är att de är korta och upprepas gång på gång. Radbandet är till hjälp för fokusering och påminnelse.

 

Nyligen såg jag den verklighetsbaserade filmen Philomena – en film om tragisk barnhandel från ett irländskt kloster berättad med finess, överraskande vändningar och brittisk humor. Philomena” bygger på den brittiske journalisten Martin Sixsmiths uppmärksammade bok ”The lost child of Philomena Lee” (2009), och på arbetet bakom den.

 

Philomena hamnar som ogift, gravid och utstött 18-åring hos de irländska Magdalenasystrarna. Hon föder den 5 juli 1952 sonen Anthony, som mot hennes vilja bortadopteras till ett amerikanskt par tre år senare. Efter över 50 år avslöjar Philomena sin skuldtyngda hemlighet för sin dotter. Genom dotterns förmedling engageras journalisten Martin Sixsmith, som tillsammans med Philomena inleder sökandet efter sonen.

 

Mer än så tänker jag inte redogöra för handlingen i filmen.

 

Samspelet mellan filmens huvudrollsinnehavare är lysande. Judi Dench är makalöst bra i sin roll som den djupt troende Philomena. ”Hon äger varenda bild hon är med i och berättar långt mycket mer än vad hennes repliker gör”, som en lyrisk recensent formulerade sig. Steve Coogan (Martin) är den ateistiska, eller åtminstone den kyrkkritiska, publikens representant på duken. Denne fullblodscyniker och lyxlirare får bl a klämma ur sig den sköna kommentaren att det är den katolska kyrkan som borde bikta sig, inte de troende.

 

Jag får i filmen mina fördomar om religiöst hyckleri och ofattbara övergrepp bekräftade. Men jag får också en påminnelse om att ibland vara mindre kategorisk och fördömande, att kunna gå vidare med ett förlåtande sinnelag.

 

Gå och se den!

 

 

 


Filmminnen: Hets

 

På den tid då det inte fanns TV och radion bara hade en kanal och den tystnade redan klockan 22.00 med att nationalsången spelades, då var bio och film det stora nöjet för många. Var man rask i benen och det var intressanta filmer kunde man hinna med två föreställningar på en kväll. Ibland behövde det inte vara så bra film den gick att ses ändå. Namnen på några gamla filmer som har roat eller reta mig kommer nu. ”Förargelsens hus”, en helt absurd fransk film som gjorde att jag fick skrattkramp. ”Doktor Mabuses testamente”, en tysk skräckfilm, flickan som satt intill mig frågade om jag inte kunde följa henne hem. Vad filmen handlade om? Ja det var en bra fråga, men flickan var söt.

 

Under mina sista år som skolgosse kom en film som gjorde att läraren, klassföreståndaren, nästan fick ett helgonliknande skimmer över sig. Visst kunde Tryggve dela ut en och annan örfil eller lite ruskande i håret men jämfört med Caligula i filmen Hets var han ett helgon. Örfilen fick man ju för något rackartyg som hade avslöjats så det var liksom nästan något av betalning för vatten på stolen eller liknande. Manuskriptet till filmen hade en ung Ingmar Bergman skrivit. Bergman var också med som regiassistent och blev regissör för slutscenen i filmen. Enligt Bergman skulle det ha varit lite av hans egna upplevelser i skolan som skildrades i filmen. Hans gamla rektor uttalade sig efter premiären. Det fanns inga likheter mellan Bergmans film och Bergmans agerande som skolpojke. Bergman var ett intelligent problembarn och han var lat och kunde inte uppföra sig så som en skolelev skulle göra. Alltså, det skulle aldrig ha funnits någon lärare som liknade Caligula. De som hade en Caligula inom sig gömde nog honom ganska väl.

 

En skolelev skulle vara artig, ta av mössan inomhus, inte tugga tuggummi, svara på frågor, sitta stilla och tyst och vara vaket lyssnande och ha god hållning.

 

 

Filmminnen: Känslan av att sitta i en biograf

 
 
Filmminnen är veckans tema!

Inte så lätt för mig som inte är storförbrukare av film.

Men inne i C-hallen plats c:06:16.c finns en vacker gammal kamera.

Kameran är i plåt/läder och av märket Bausch&Lomb opt. Den är tillverkad i
början av 1900 talet och inlämnad som en gåva av Hugo Salling från Stenkulla i
Nyköping. Hugo har fått den av hans far Carl Hugo Salling ifrån Bollnäs.

Ett av mina första film minnen är när jag som barn såg Widjammer i
Vinterpalatset Norra Barntorget i Stockholm.

Premiären var 1958 och i över ett år var det fullsatt i salongen. Innan
Vinterpalatset blev biograf så var det en lokal för dans och konserter.

Förmodligen var det på reprisen 1963 då jag var 13 år.  Minns att det
var ett stort tillfälle-familjen var lite finklädd och min pappa tyckte att det
var ett stort mästerverk med tanke på hur man spelat in filmen.

På den tiden så var ju film inte samma "vardagsmat" som det är idag.
På vår Tv i hemmet kan vi dygnet runt välja mellan ett antal olika filmer.

Tycker vi inte att det går något bra så är det lätt att ladda hem något från
nätet. Allt kan man se i hemmets lugna vrå. Det är ju skönt när snön yr och
vinden piskar....

Men känslan att sitta i en skön stol på en biograf den är något helt annat!

Så det är väl dags och ta med mig "gubben" och njuta av några filmer
som visas i vår stad Nyköping-det kan inte bli annat än bra!

 

Filmminnen: UFO:n och marsianer

 
 

Filmisar, tänkte jag. Vad kul det var att samla, byta och räkna vem som hade flest av den mest populära skådisen. I skolan på rasterna gick kanske två Ester Williams mot en Elvis. Det finns samlingar med idolbilder av filmstjärnor i museéts arkiv. Jag har också en bunt kvar av mina egna.  

 

Men en liten docka föreställande en utomjording drog mitt intresse till sig. Den är tillverkad av plastad textil 1990 och inköpt som ett ”gosedjur” på något varuhus. UFO-filmer ska jag i stället skriva några ord om.

 

Det har gjorts en försvarlig massa science-fiction-filmer. Omkring 1950 kom de första. The Man From Planet X handlar om en utomjording, som tillsammans med en robot landar med ett ”flygande tefat” på jorden. Sen har det producerats åtskilliga filmer på det temat.

 

Begreppet flygande tefat kommer från beskrivningen som en amerikansk pilot, Kenneth Arnold, lämnade då han 1947 sett nio flygplan utan stjärtroder eller cockpit. ”Det såg ut som ett tefat som kastas över vatten”. De flög i formation och tycktes studsa upp och ner mot luftlagret. UFO eller unidentified flying objects har intresserat mig i många år.

 

I skolan spelade vi pjäser om gröna gubbar från Mars, marsianer. Pappa bidrog med det astronomiska intresset i form av en inköpt tubkikare. Vi lade den på en gren i äppelträdet och studerade ingående månen. Fantastiskt var det också att ligga på rygg i mörka natten och se hela stjärnhimlens enorma djup. Vi är säkert inte ensamma.

 

En populär TV-serie minns vi väl från 1980-talet, filmen V. I serien invaderas jorden av utomjordingar liknande vanliga människor men är under masken ödlor som äter levande föda. Serien gick i repris 2009.

 

En annan film, Independence Day, från 1996, är om ett rymdskepp, som svävar in över månen och skickar ut rymdskepp att landa över de stora städerna i världen. Vi försvarar oss men inte ens kärnvapen hjälper. Till sist skickar vi ett rymdskepp till deras moderfartyg och se där kommer dataviruset till nytta. Det förgör hela skeppet. En googling på UFO-filmer ger ca 50 träff.

 

I Sverige finns en riksorganisation som har till uppgift att ta emot berättelserna från allmänheten om oförklarade ljusfenomen. De granskar dem och gör kontroll mot flygets verksamhet, stjärnor, planeter och satteliters banor, försvarets verksamhet, m m. De nya thailändska papperslyktorna blir ibland rapporterade som UFO.

 

I Nyköping har också funnits en tvärvetenskaplig UFO-förening. De hade här en utställning kallad UFO-78. Många observationer har gjorts i våra trakter och de flesta har fått en naturlig förklaring. Man brukar säga att 5% blir över, oförklarade.

 

Sen får vi tycka och tro vad vi vill!                              

 

Eva Sandström


Filmminnen:Tarzan – apornas son

 

 

Bland de första minnesrika matinéerna för min del var Tarzan-filmer. Simmaren och skådisen Johnny Weissmüller var bäst i rollen som denne djungelman – apornas son. Schimpansen Cheeta, de kloka elefanterna och förstås hans fru (?) Jane tillhörde också favoriterna. Den mystiska men spännande djungeln utgjorde en lockelse och jag tror att det satte sina spår i mig. Afrika har förblivit exotisk.

 

Under en resa i höstas till Uganda fick jag tillfälle att vandra i afrikansk regnskog och spåra upp en schimpansflock - dessa djur som är så nära släkt med oss! Schimpansen delar 99 procent av sina gener med människan. Men innan dess gjordes ett besök i Entebbes botaniska trädgård, intill Victoriasjöns strand. Ett mindre parti inom parken var avsatt för friväxande djungelvegetation. Plötsligt svingar sig guiden upp i ett träd och berättar att scener till Tarzan-filmer med Johnny Weissmüller spelats in där. Hur det egentligen förhåller sig med den saken är jag inte säker på, men guiden var mycket entusiastisk.    

 

Tarzans klädsel var minimal. I museets samlingar fanns ett till filmhjälten näraliggande plagg – en leopardmönstrad badbyxa. Nu var det så att i filmerna hade han ett enfärgat brunt höftskynke, men däremot i tecknade serier något som liknade byxan på bilden.

 

Badbyxor i stil med museets exemplar i bommullstyg från 1960 var för sin tid inte direkt ovanliga. Jag har själv haft ett par.

 

 

 

Filmminne: Det förbjudna

 

 

När min svåger som ung ville gå in på barnförbjudna filmer stoppade han tidningspapper i pjäxorna för att bli längre och så bar han herrhatt i hopp om att lura biografvaktmästarna. Enligt egen utsago fick han se en hel del spännande långt före sin 15-årsdag. Själv lyckades jag, utan särskilda knep, komma in på visningen av ”Trapets” några månader för tidigt. Den blev min första vuxenfilm. Handlingen utspelas i cirkusmiljö, där två artister, Tony Curtis och Burt Lancaster, ska träna in ett mycket farligt trapetsnummer, en trippel saltomortal. Lola, Gina Lollobrigida, vill vara med och triangeldramat är ett faktum.

 

Mitt minne av den amerikanska filmen, regisserad av Carol Reed, är diffust, men bra var den – tyckte jag då. Männen var så stiliga och Gina fantastiskt vacker med sitt mörka hår. Jag imponerades inte av hennes yppiga former, däremot av den ”baddräkt” som hon bar på filmaffischen. Den var sydd i ett glänsande tyg, turkosblått runt höfter och midja, mörkt rosa över bysten.

 

I museets förråd finns en betydligt enklare variant, enfärgad och med kort kjol. Den glänser inte det minsta men kan i alla fall dateras 50-tal. Hillvid Edhager i Oxelösund köpte den inför en Spanienresa 1957, året efter att ”Trapets” hade premiär.

 

 

Filmminne: Stumfilm i spannmålsboden

 

 

Jag tänkte berätta om ett mycket gammalt filmminne. Min mor var född 1905 och växte upp på Lillgården i byn Axala. Hon tecknade ned sina barndomsminnen 1967 och här följer hennes filmminne.

 

”En dag hände något roligt, det kom en gubbe till Lillgården. Han hade en flicka med sig i min ålder och de bad att få ligga över natten. De ville visa bilder som rörde sig på väggen. Det blev en väldig brådska. Alla hjälptes åt att göra iordning i spannmålsboda. Vi sopa och greja och bar in bockar och plankor. Så sprang vi runt i byn och talade om att en gubbe skulle visa något som rörde sig på väggen. Det hette ”En drottnings jordafärd”. Det blev fullt hus. Det var underligt med den där apparaten, bilderna hoppa upp och ner och var otydliga, men vi såg i alla fall en massa människor och några som bar på en kista. Det var min första bio och jag var då i sjuårsåldern”. Detta hände således år 1913. 

 

Mitt val av föremål till detta tema är ett piano eftersom de gamla stumfilmerna ofta ackompanjerades av en pianist. Denna flygel är visserligen bara en leksak från samlingen Eskilstunahemmet men får ändå tjäna som symbol för stumfilmseran som varade från 1880 – 1900 fram till slutet av 1920-talet. Visningen av stumfilmerna inkluderade nästan alltid levande musik. Redan från början erkändes musiken som en viktig del av filmen, då den bidrog till atmosfären och gav publiken väsentliga minnesstunder. Småbiografer hade ofta en pianist men vid de större biograferna fanns duktiga organister eller hela orkestrar. Massiva biograforglar, som den berömda ”Mäktige Wurlitzer” i Amerika som fortfarande lär vara i bruk, kunde simulera orkestersljud och ett flertal ljudeffekter.  

 

Men i spannmålsboda vid Lillgården fanns det ingen pianist.

 

 
 

Filmminnen: Att angöra en brygga

 

 

”Hasseåtage”-filmen ”Att angöra en brygga” hade premiär annandag jul 1965 på biograferna Röda Kvarn och Draken i Stockholm. Svenska folket tog den omedelbart till sitt hjärta. Få svenska filmer har sedan dess visats så ofta och setts av så många som denna. SVT  har exempelvis kört den vid tolv tillfällen under åren 1993-2012.

 

Egentligen är handlingen enkel och närmast banal. Det ska bli kräftskiva på ön Ensamholmen i Stockholms skärgård. Där bor den asociale fiskargubben Garbo. Tre av festdeltagarna befinner sig redan på ön, medan de fyra andra ska anlända i segelbåt medförandes bland annat kräftsuparna. Men de klarar inte att lägga till vid bryggan, och gubben Garbo vill inte låna ut sin båt för att undsätta dem.

 

Fyra som det heter folkkära skådespelare agerar: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Anderson och Gösta Ekman. Hasse Alfredson spelar den ilskne Garbo och Tage Danielsson finns som ”direktörn” bland gästerna (och var därtill regissör).

 

Själv har jag nog sett den här filmen åtminstone fyra gånger. Samma sak gäller Hasseåtages andra stora filmsuccé ”Änglamark”. Med tanke på att jag är en sällsynt gäst i biosalongerna kan det synas egendomligt.   Kanske är det en generationsfråga. Men kombinationen av vackert fotograferad svensk natur, utmärkta skådespelare, en tydlig historia och fin musik har säkert bidragit till att de fastnat i minnet.

 

 
 

 

   

 

Jämna årtal: Vasaloppet för nittionde gången

 

 

När seniorbloggkollega Margareta lanserade jubileumstemat gjorde hon det med en rad exempel på sådant som kommer att uppmärksammas för sina jämna år under 2014.

 

För min del högg jag direkt på Vasaloppet – en kulturhistorisk klenod, som i och för sig bör firas varje år. Alternativa val saknades dock inte. Vad sägs om höjdarteman som

 

Statistisk Årsbok 100 år eller svensk films Guldbaggar 50 år?

 

Bildens bambustavar kommer från Samling: Hemvärnet och har tillhört Viktor Ramstedt. Han var medlem av Hemvärnet i Halla på 1950-talet. Stavarna har handrem, snöstoppare (truga) av bomullstyg samt metallpigg. Stavarnas årsmodell är okänd men grundkonstruktionen påminner om den som fanns på 1920 talet. Vasaloppets förste segrare 1922, Ernst Alm IFK Norsjö, verkar dock inte ha haft bomullstyg i stavtrugorna. Nutidens längdåkningsstavar är väsentligt annorlunda än dåtidens bambustavar. De är tillverkade av lätta material - aluminium, komposit eller karbon – och har trugor i plast. I Vasaloppets Hus i Mora finns en intressant utställning som bl a speglar utvecklingen av längdskidåkarens utrustning.

 

Årets Vasalopp, upplaga 90, fulltecknades på tio minuter av 15800 förhoppningsfulla skidlöpare. Totalt är över 68 000 skidåkare anmälda till de åtta lopp som ingår i Vasaloppsveckan. Det är fulltecknat i alla lopp utom Ungdomsvasan. Det finns dock en  möjlighet att få startplats genom köp på andrahandsmarknaden.

 

Min egen karriär i ”Fädrens spår för framtids segrar” är tyvärr avslutad. Efter tre Kortvasor – Oxberg till Mora, 3 x 30 km, dvs totalt ett helt lopp på 90 km - sattes den bortre parantesen 2012. Samtliga lopp är förknippade med positiva upplevelser som lagrats i minnesbanken. Känslostormen vid första målgången 2008 var t o m så stark att mina ögon tårades.

 

Vasaloppet är en svensk klassiker laddad med kulturhistoria.  Ett vinter- och numera även sommararrangemang som sätter Dalarna på kartan, har stor ekonomisk betydelse (enbart loppen omsätter drygt 120 milj kr) och engagerar ca 3500 ideellt arbetande funktionärer från ett stort antal föreningar. Tre år har loppet fått ställas in – 1932 (snöbrist), 1934 (endast 17 anmälda) och 1990 då snön inte räckte till. Vasaloppet fyller 100 år 2022 och sannolikt kommer det att köras för hundrade gången år 2024. Undrar just hur arrangörerna kommer att tackla denna jubileumsproblematik?

 

 

Jämna årtal: Hjärt-och lungfondens insatser för forskningen

 

Så var det dags för årets första Senior blogg-träff, lika trevlig som vanligt!

Genast innanför dörren till stora A-hallen ligger en undervisningsdocka som är tillverkad 1970 och som har använts vid Vårdskolan Eskilstuna. Dockan har till hört Landstinget Sörmland.

Dockan har löstagbara delar och organ.
Tanken går lätt till Hjärt-och lungfonden som i år 2014 firar 110 år-ett stort JUBILEUM som är värt att fira!


1904 hette föreningen Hjärt-och lungfonden-Svenska nationalföreningen mot tuberkulos.  Syftet var att besegra den stora folksjukdomen tuberkulos. För att få in pengar till föreningen sålde man julkort för 2 öre styck och man lyckades få in 17000:-

Man startar Dispensären i Uppsala för att kunna spåra sjukdomen. 1942 köper föreningen en skärmbildsbuss och under 5 år genomförs 3 miljoner undersökningar runt om i Sverige. 1987 Byter föreningen Hjärt-och lungfonden och nu är syftet att besegra hjärt-och lungsjukdomar som vår tids största folksjukdom.

Med forskning så har möjligheten att bota hjärt-och lungsjuka förändrats dramatisk.
1967 gjorde  Thoraxkirurgen Favaloro en By pass operationen i Clevevland - det var inte den första By pass operationen men den första som lyckades!
By pass innebär att man leder blodet förbi en förträngning i ett av hjärtats kranskärl.

I mitten av 90-talet började man utföra katetertekniken, s.k. ballongvidgning. Det innebar att många fler räddades och kunde leva många bra år efter operationen av hjärtat.
Idag så finns det ofta en robot som assisterar kirurgerna.

När jag tänker på de 3 i min familj som drabbats av hjärtsjukdomar så är det lätt att se hur mycket tuffare det var för den man som fick nya hjärtklaffar i slutet av 1970-talet, än min pappas bypass operation 1990! Fast "lättast" gick det för min livskamrat som genomgick sin ballongsprängning i runt 2008.

All forskning har gett oss så många kunskaper om hjärtat och lungorna - en erfarenhet som gör att våra kära kan leva ett bra liv fast det drabbats av hjärtsjukomar!

Vi har mycket att tacka forskningen och även Thoraxkirurgen Favaloro - han som återvände till Argentina och där öppnade en stort thorax kirurgi.Men den ekonomiska situationen  var under 90 talet mycket svår i Argentina och det statliga stödet drogs in 1999. Sjukhusets ekonomi var då körd i botten och Favaloro valde då att ta sitt liv! Mannen som räddat så många liv med sina hjärtoperationer valde symboliskt nog att skjuta sig själv i hjärtat!

 

Jämna årtal: bilprovningen och vikten av fungerande bromsar

 

 

Den 1 juli 1964 startade bilprovningsverksamheten i Sverige så den firar alltså 50-årsjubileum i år. Det var ett lovvärt beslut som riksdag och regering fattade året innan. Den 1 januari 1965 påbörjades den periodiska fordonskontrollen och redan under de första åren märktes en kraftig minskning av antalet trafikolyckor. 

 

Här följer några viktiga händelser under bilprovningens historia. 1970 infördes miljökontroll av och kontrollmärkena togs bort från vindrutan. Avgasrening blev obligatorisk 1976 och 1989 skärptes avgasreningskraven, i praktiken krav på katalysator. 1996 ersattes papper och penna med handdatorn vid besiktningarna och 1997 blev det krav på varningstriangel i bilen. År 2000 lanserades internetbokningen och 2004 infördes tidsreservering stegvis i hela landet. År 2006 miljöcertifierades bilprovingens verksamhet enligt ISO 14000 tack vare ett långsiktigt och systematiskt arbete med miljöfrågorna. Marknaden för fordonsbesiktning avreglerades den 1 juli 2010.

 

För egen del har jag besökt Bilprovningen vid ett flertal tillfällen. Det har vanligen varit en trevlig stund att följa besiktningsmannen i hans arbete. En gång var det en jättetrevlig tjej som besiktade min bil. Lite nervöst brukade det vara när besiktningspersonen tog fram sin hammare för att leta rost under bilen. Den hammaren såg ut ungefär som den på bilden ovan. Det verktyget är dock en så kallad kvarnhacka som förr användes för att fördjupa skårorna i de kvarnstenar som roterade i vattendrivna kvarnar. Kvarnhackan ingår i de av Carl-Eric Hedin, Kärrboda, Bergshammar insamlade föremålen och har skänkts av Selma Johansson i Oxelösund.  

 

En gång gick det dock snett för mig på en bilbesiktning. Jag fick ta bussen hem därifrån. När besiktningsmannen trampade på bromspedalen mad all kraft då försvann all bromsförmåga. Bilens bromsledningar var så dåliga att de inte höll för påfrestningen. Lyckligtvis så fanns det en bilverkstad i närheten och allt inklusive bussresan hem avlöpte väl. Men på hemvägen i bussen skänkte jag Bilprovningen en tacksamhetens tanke. Vad hade kunnat hända om bromsledningen brustit på motorvägen?

 

 
 

RSS 2.0