Seniorbloggen tar sommarlov

Nu tar seniorbloggen sommarlov. Vi är tillbaka med nya texter den 8 september.
 
Under tiden är du välkommen att själv söka i våra samlingar eller utforska våra webbutställningar om valda delar i våra samlingar. Du hittar allt här>>
 
 
Glad sommar önskar vi på Seniorbloggen!
 
 

Träsmak: Mjöltunna eller ståbadkar?

 
Här kommer två inlägg som fallit mellan stolarna, men som är desto mer läsvärda. Egons texter från vårt besök på Nynäs. Här är Egons text på tema Träsmak och i inlägget under hittar ni Egons text om utställningen Friherrinnan hade inga bananer.
 
 

 

Jag är våldsamt avundsjuk på alla som med kniv och andra handverktyg kan forma en träbit till något vackert eller användbart. Det heter ju att vi som är mindre händiga har tummen mitt i handen. Jag tror att jag har bägge tummarna mitt i händerna. Min slöjdlärare sa ”om du lovar att aldrig ens försöka slå i en spik så skall du få B i betyg”. Om någon yngre person skulle läsa det här så betyder ett B godkänd. Det finns bara en sak som jag är ganska bra på när det gäller kniv och trä och det är att göra visselpipor av rönnpinnar på våren. Fråga barn och barnbarn.

 

Föremålet på bilden, en urholkad trädstam ungefär 130 cm hög trodde jag var ett ståbadkar som friherrinnan på Nynäs använt för sina barn. Det hade ju bara varit att fylla stammen med lämpligt varmt vatten och doppa ungen upp och ner några gånger. Mina fantasier om detta grusades snabbt. Detta är en mjöltunna. När man hämtat mjöl från kvarnen tömdes det i mjöltunnan. Locket lades på och nu var mjölet säkrat mot angrepp av möss och råttor. Väggarna i tunnan är så tjockt att även en energisk mus skulle ge upp alla försök att gnaga sig in till mjölet. Men Gud nåde den lilla pigan som glömde att lägga på locket. En stilla undring, när tömde man mjöltunnan helt och när och hur gjordes den ren? En annan undring, hur urholkade man stocken?

 

 

 

Friherrinnan: Drack inte Latte

 

Svenska folket är nog världens kokbokstokigaste folk. Det utkommer visst en ny kokbok varje dag. GI, LCHF, 5:2, Nyaste kokboken, Konsten att koka sönder söndagssteken, det är bara att välja. Inte nog med att vi är kokbokstokiga vi börjar också bli specialdietsgalningar. Annat var det med friherrinnan. Hon åt sin sill och potatis. Någon, kanske ganska ofta satte hon tänderna i en köttbit, men inte var det vardagsmat för henne och ännu mindre för hennes underlydande. När det var något speciellt på gång kallade hon till sig husfru och kokerskan och plockade fram någon kokbok och så blev det en genomgång av vad som skulle bjudas på vid nästa bjudning. Menyn anpassades efter årstid och kunde ha haft följande utseende.

 

-          Hummerbåtar

-          Kalvbrässkroketter

-          Kalla järpar i gelé

-          Äppeltårta

 

Men det saknades mycket av det som vi i dag kan stoppa i oss. Friherrinnan hade inte bananer, inte pasta, inte parmaskinka, ingen avokado, ingen kiwi och inte drack hon bryggt kaffe. Den stackars friherrinnan fick stå ut med kokkaffe. Konsten att brygga kaffe var ganska okänd norr om Hallandsåsen ända fram till mitten av 1900-talet.

 

Jag flyttade till Eskilstuna 1952 och jag hade aldrig druckit kokkaffe. Nu fick jag det och blev nästan vaccinerad mot denna dryck. Jag ringde hem till föräldrarna och bad dem skicka upp en bryggkanna och ett par bryggpåsar. Efter ett par dagar kom det önskade tillsammans med ¼ kg kaffe. Som jag njöt, men ¼ kg kaffe varar inte så länge. Nu startade jakten på brygg-malet kaffe. Efter resultatlösa besök på EPA, Konsum och flera andra affärer gick jag till en ”specialaffär” och frågade. Jo de kunde mala och finmala kaffe men som gubben i affären sa det går inte att koka kaffe som är så finmalet. Jag berättade att jag skulle brygga. Gubben sa att vid nästa besök kunde jag väl ta med mig min utrustning och bjuda på en kopp. Jag gjorde så och gubbens fru fick också smaka. Hennes kommentar kunde kanske ha sagts av friherrinnan. ”Usch det här är inte kaffe det är starkt och beskt, jag tror inte det har någon framtid här. Det duger till skåningar”. Detta var Sverige 1952 före Espresso, Cappuccino och Latte. Friherrinnan drack absolut inte Latte.

 

 

 


Träsmak: Trä för mat och smak för trä

 

 

Vid seniorbloggarnas besök på Nynäs i maj såg vi även en sommarutställning med vackra bruksföremål i trä. Bildens skål är tillverkad av Beth Moen, lärare på Sätergläntan, hemslöjdens gård i Insjön. Sörmlands Museums hemsida har följande programförklaring:

 

”Utställningen vill inspirera att tillverka och använda mer träföremål i matberedningen. Trä är ett hållbart material som, om det används klokt, inte tär på jordens resurser. Det är dessutom ett bra livsmedelshygieniskt alternativ.”

 

Jag önskade en gång att min förmåga att forma en skål av ett trästycke hade varit bättre. I folkskolans femte klass höll jag på många slöjdtimmar med en skål. Min talang på området var ytterst begränsad, motivationen sviktade och resultatet blev allt annat än bra. Den irriterade läraren försökte utan större framgång visa hur jag borde arbeta. Till slut dömde han ut mitt arbete med terminsbetyget B-minus. Att det inte blev ett underkännande BC kan nog tillskrivas det faktum att den excentriske läraren hade svårt att förstå att mönstereleven kunde vara klart sämst i klassen i träslöjd.

 

Beth Moen säger om sin skapande verksamhet

- att slöjda i trä gör mig oftast lycklig.

Att med stämjärn, knivar och sandpapper skapa ett bruksföremål, t ex en välformad skål med vacker ådring, det måste vara lycka! Som tur är finns det så mycket annat att glädjas över så jag avstår frivilligt från att ens försöka få en lyckokick genom egentillverkad träpryl. Men en vacker skärbräda i trä ingår som en självklar del i mitt hushåll.

 

 

 

Träsmak: Smör

 

 

En smörkärna / smörtina eller smörtunna för bruk i lanthushåll består vanligen av ett upprättstående öppet laggkärl i trä med större diameter upptill än nertill. En lagg är ofta förlängd och utformad som lyft/bärhandtag.
För att få 750 gram smör behövdes 15 dl vispgrädde som hälldes i tinan och sedan bearbetades med den tillhörande stötaren. Genom att föra stötaren i en upp- och nedåtgående rörelse övergick grädden så småningom till smör respektive kärnmjölk.


Efter surdegsbak och korvstoppning är det nu inne att göra eget smör, en procedur som nästan kräver en semestervecka. Dag 1 ska man blanda 5 dl grädde med 1 msk filmjölk och ställa bunken övertäckt i rumstemperatur. Dag 2 och 3 upprepas proceduren i separata bunkar för att dag 4.slå ihop all grädde i ett gemensamt kärl. Efter 3-4 timmar i kylskåpet är det dags att ta fram stötaren som numera är en elvisp. Vispen ska arbeta tills det bildas smörkulor och kärnmjölk, en tunn vit vätska, och att så mycket som möjligt av kärnmjölken släpper från smöret. Smör och kärnmjölk separeras från varandra och smöret översköljas med rikligt med kallt vatten. Nu har vispen gjort sitt och händerna kommer till nytta. i att knåda smöret. När vattnet, efter ett antal knådningar med nytt friskt vatten, är helt klart tillsätts lite salt och kanske är surdegsbakandet inte helt ute så att det egentillverkade smöret nu kan komma att ytterligare förstärka tillfredsställelsen av att ha kontroll över livsmedelsproduktionen när det breds på brödet.


Inte heller behöver hushållen idag betala skatt på sitt smör som förr i tiden när SMÖRTIONDE var ett utgående tionde som vanligen bestod i 1 mark smör för var ko,. eller alternativt, en penningavgift motsvarande värdet av smöret.


Den laggade smörtunnan har inte enbart fått tjäna som smörproducent utan även som symbol för att ensam härska i godan ro i uttrycket sitta ensam i smörtunnan..


Kanske hade den som fick stunden för sig själv smörtur och upplevde smörlycka liknande den tillfredsställelse som egentillverkaren upplevde vid första munsbiten av det egentillverkade brödet och smöret.
Gott var det säkert för båda.

 

 

Träsmak: En smörkärna, mjölk och en björn...

 

 

En sevärd utställning, dels p g a alla fantastiska träskedar som ska vara med i en framröstning av finaste sked och dels är trä ett härligt material att arbeta i och har använts sedan gammalt.

 

Många finurliga uppfinningar och förbättringar har gjorts på t ex den gamla vanliga smörkärnan, som har en cylinder och en s k törel att stöta grädden upp och ner med. Den här har ett liggande kugghjul och ett stående. Utväxlingen blir stor och farten på de längst ner i cylindern sittande bladen med hål i blir också stor. Cylindern saknas däremot på den här. Jag tänker på alla timmar som lagts ner för att få den här att fungera. Svarvning och montering under lediga kvällar, kanske i sken från en öppen eld. Hoppas sen att smöret kärnades fort och lätt för att kärna smör för hand kan ta sin tid.

 

En vecka en sommar för tjugo år sedan bodde jag på en fäbod och fick lära mig allt om mjölk. Det började vid 6-tiden på morron med kok-kaffe ur en trefots kaffepanna. Det var en gammal dalmas som kokat kaffe över öppen eld åt oss kursdeltagare. Han bodde om somrarna i en av de gamla fäbodstugorna och vandrade de 10 km upp från byn. Hans historier om att han varje år såg björn i skogarna var säkert sanna. När vi fem damer vaknat till och tagit oss bort till korna, fyra st vita fjällkor och en ”hornko”, mjölkade vi för hand. Ingen enkel sak. Så lite frukost och sen skulle mjölken tas om hand. Silas, kylas och köras i en separator så att mjölk och grädde delades. Vi kärnade smör i vanlig kärna. Vi ystade ost, ett svårt men roligt arbete.

 

Det som var jobbigast var att hålla öppen eld i en stuga med rökhål i taket. Där kokade vi messmör i en järngryta. Det tog en hel dag och man var sotsvart av att sitta där inne och elda och röra i grytan. Solblind också när man kom ut igen.

 

Det här uppvägdes av den vackra naturen och sammanhållningen i gruppen. Fäboden Ärteråsen har fortfarande öppet för besökare på somrarna och ligger 10 km norr om Furudal. En promenad tog jag upp i skogen till en höjd med utsiktstorn. Fantastiskt, men jag var hela tiden rädd för björn. Den gamla dalmasen berättade att björnen kan vissla när den går och knallar omkring ensam i skogen. Så hör man någon som visslar i svampskogen i höst så ska man inte vara tvärsäker på att det är en människa..........

 

 

Träsmak: Det roligaste ämnet

 

 

Det roligaste ämnet i folkskolan var träslöjd tyckte jag. Man fick börja med det i tredje klass och det var så spännande. Vår magister var sträng men rättvis. Han var mycket noga med att slöjdsakerna blev fint putsade och ibland målade eller betsade. När slöjdalstret var godkänt skrev han på namn och datum så att man skulle få det med sig hem i samband med examen. Jag minns att mitt första alster var en nyckelbricka och nästa var en trävisp. Många av de saker jag gjorde i slöjden på 1940-talet har jag bevarat. Bland annat så har jag en liten träsked i brunbetsad björk som jag lade ned mycken möda på att få fin. Den använder vi fortfarande i köket till att ösa strösocker med.  En pianostol med runda svarvade ben gjorde jag också samt en kälke med järnskodda medar.

 

Det här med träslöjd har följt mig genom åren. I yngre dagar gjorde jag så kallade kåsor utav särskilda utväxter på björkar. På äldre dar har det mest blivit grovsnickerier. Det har blivit ett antal verandor samt en glasad uteplats med tak. Jag har tillgång till en del snickerimaskiner såsom kutterhyvel, tvärkap, klyvsåg och bandsåg och i den snickeriverkstan är jag ganska ofta.

 

I samband med seniorbloggarnas möte vid Nynäs slott fick vi tillfälle att se den fina utställningen av träskedar som har fått namnet ”Träsmak”. Hundratalet träskedar av olika modeller finns utställda där. Den 29 till 31 augusti i år anordnas det också en så kallad Skedfest på Nynäs slott genom Sörmlands museums försorg i samarbete med Sörmlands och grannlänens hemslöjdsföreningar. Det blir tre dagar med workshops, demonstrationer och föredrag med rutinerade slöjdare från när och fjärran. Det blir säkert en mycket trevlig tillställning.   

 

 

Träsmak: Täljandets och snidandets känsla

 

 

I oxstallet på Nynäs slott finns utställningen Träsmak – Trä för mat och smak för trä. Där visas många träföremål för hushållsbruk och prydnad. Museet har tillsammans med Sörmlands naturbruk gjort utställningen och samtidigt inbjudit till tävling i att tälja skedar och slevar. Ett hundratal personer har deltagit och den 31 augusti ska pristagare presenteras.

 

Det hantverksmässiga resultatet imponerade och visst väcktes känslor för det genuina som blir resultat av träsnideri. Det första jag själv tillverkade med kniv var båge och pilar för indianleken - inte allt för komplicerat. Att slöjda i skolan var roligt och med skölpar gjorde jag bl.a skålar. Men efter skolan blev det jobb på snickerifabrik med maskintillverkade komponenter, handsnidandet dog ut.

 

För att nå framgång ska man nog börja i tidig ålder och förmodligen krävs det rätta handlaget.  En bekant i Flen - Olle Skantz - är mångsysslare och bl.a träsnidare med verklig talang. Pappan uppmuntrade och påpekade upprepade gånger att kniven måste vara vass. Han började med att tälja ”gubbar” och har skulpturer kvar än idag från tidig ålder. På älgpassen har täljandet fortsatt och det är åtskilligt som producerats under hans nu drygt 70-åriga liv. Och mer lär det bli fast nu används också andra typer av verktyg som exempelvis motorsåg. Det senast tillverkade är några bastanta Karl Johan svampar utplacerade i smyg på Flens golfbana! En rejäl överraskning kan man tänka sig för de personer som efteråt besiktade banan.

 

Hemma i hushållet har vi svepkärl, smörknivar, skärbräden och en träbricka som våra barn fått göra i slöjden.

 

 

Träsmak: Trätunnetillverkning – en gammal konst

 

 

När seniorbloggarna besökte Nynäs fick vi även tillfälle att titta på utställningen ”Träsmak” – med en mängd fina träskedar och andra slöjdalster. I ett hörn stod ett träkärl med träband som tilldrog sig mitt intresse. Jag kom att tänka på den gamla konsten att tillverka trätunnor.

 

Tunnbinderi är ett gammalt hantverk, som kräver stor yrkesskicklighet. Tunnbindarna var tidigare organiserade inom skråväsendet. Skråsystemet startade ursprungligen i Tyskland på medeltiden. Skråordningen för tunnbindare i Sverige kom till den 26 september 1670.

 

Skråväsendet i Sverige upplöstes 1846 genom lagstiftning. (I många hantverk lever ändå begreppen lärling, gesäll och mästare kvar än idag. Det är bland annat hantverksföreningarna som driver traditionerna vidare.) När det gäller tunnbinderi finns inte många kvar som behärskar konsten.

 

Vid en resa i Skottland för många år sedan besökte jag ett mycket gammalt whiskydestilleri, som vid den tiden fortfarande använde stora jäsningskärl av trä. Man berättade att när dessa var slut så gick de inte att ersätta, eftersom det inte längre fanns någon i Skottland som behärskade kosten att tillverka dessa extremt stora träkärl.

 

På slutet av 1990-talet hade jag förmånen att få besöka en ung entusiastisk tunnbindare i Östergötland, som nyligen hade fått sitt mästarbrev. Han berättade att han ända sedan skolåldern önskat ägna sig åt att göra tunnor. Han fick så småningom kontakt med den ende kvarvarande svenska tunnbindarmästaren, som då fanns på Gotland. Efter vidare ”studier” i England kunde han visa upp sitt gesällprov. Senare mottog han mästarbrevet i tunnbinderiyrket, som första person i Sverige på 60 år.

 

Han berättade om och visade också hur man tillverkar ektunnor. Eftersom tunnorna ofta är avsedda för lagring av vätskor / drycker är tunnbinderiet ett precisionsarbete. Minsta misstag gör att tunnorna blir otäta och oanvändbara.

 

Det gäller att välja ekmaterial med omsorg. Det skall komma från rakvuxna ekstammar utan kvist. Ur dessa sågar man ut bitarna på ett speciellt sätt, så de skall bli lätta att böja. Bearbetning utförs med handverktyg som inte ändrats särskilt mycket. Man yxar till bitarna med ett bilverktyg och hyvlar sedan dessa med en ”upp och nedvänd hyvel” så att det blir rätt form och vinklar på varje bit. Formen på bitarna är avgörande för att tunnan skall bli tät.

 

Bitarna fästes samman till en ”spretande” tunna. Därefter måste man med hjälp av eld vatten och grova järnband tvinga fram den rundade tunnformen. Sedan skall banden bytas och tunnan torkas och efter det återstår tillverkning och inpassning av bottnar till tunnan. Slutligen skall tunnan ytbehandlas – till exempel med linolja.

 

Det är fascinerande att se den erfarenhet, känsla och yrkesskicklighet tunnbindaren har, för att utan mätverktyg skapa alla dessa bitar, som måste passa ihop perfekt i de rundade formerna.

 

 

 


Träsmak: och tre skålar

Detta blir Margaretas sista inlägg i Seniorbloggen. Margareta har bloggat för Seniorbloggen sedan starten. Nedan kan ni läsa hennes sista inlägg på tema trä.
 
 
 

 

Med vass kniv och skarp yxa hugger och täljer jag i färskt virke.
Blir oftast slöjd att brukas, det jag eller du behöver just nu men även
slöjd bara till lyst, för det är så roligt att tälja!!

Detta är Anja Sundbergs ord. Hon är en av de träsnidare som finns med på utställningen Träsmak på Nynäs slott. Där visar hon skålar och underbara miniatyrer av maträtter, förpackningar och kökstillbehör. Den 29-31 augusti, under Skedfesten, kan du träffa henne och slöjdare från när och fjärran.  

 

Träet är verkligen värt ett kalas, särskilt som materialet har andra egenskaper än att vara vackert och kännas skönt i handen. Glass smakar särdeles gott när den äts med träsked. Och det sägs att träföremål är hygieniska. Bakterier försvinner snabbare från skärbrädan i trä än från den i plast!

 

Anja Sundbergs tre djurskålar rymmer rejält med godsaker. Kanske kan de fyllas inför en högläsningsstund. Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson borde vara självklar litteratur. Här syns ju ledargåsen Akka som är grå och Mårten Gåskarls vita skrud. Och i den röda färgen anas Smirre Räv?

 

 

Apropå Nynäsutställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”

 

 

Som seniorbloggare är det en höjdpunkt när vi en gång per termin åker iväg från residensstaden till något intressant besöksmål. I maj var det så dags för Nynäs och den superintressanta miniutställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”. En minimalistisk och elegant presentation med utgångspunkt från friherrinnan Ebba Gripenstedts tid på godset. Temat är mat ur ett kulturhistoriskt perspektiv där t ex kaffenördarna kan ta del av dryckens ”evolutionstrappa”. Och där den miljömedvetne besökaren troligen får en kick av underrubriken ”Friherrinnans middag hade färdats 2 km”. Sörmlands Museum genom Ingegerd Wachtmeister har skapat en utställning som jag hoppas kommer att locka många besökare.

 

Bland utställda föremål valde jag bildens köttkvarn. När jag växte upp inköpte familjen årligen närproducerad, gårdsslaktad gris. Vad jag vill minnas var det i regel en fjärdedels fullvuxet svin som skulle tas om hand. Till saken hör att kyl och frys saknades varför arbetet med konservering (hermetisk inkokning) blev ett synnerligen tidspressat och omfattande arbete. Hela familjen engagerades. Som barn var jag lätt exalterad av det som pågick. Det var kul att kunna göra en insats, att känna sig som en kugge i processen. Särskilt road var jag av att veva runt köttkvarnen och mala fram färs. Att sedan delta i korvtillverkningen var om möjligt ännu mer spännande.

 

I dag ca 60 år senare ingår köttkvarn och konservering i minnesbanken. Att påminnas omdetta är ren nostalgi. Mitt nutida förhållande till ovannämnda grisprodukter är dock något ambivalent. Jag äter förvisso skinka och ibland även grillat griskött. Men fläskfärs och fläskkotlett finns aldrig på min inköpslista. Vad är väl grisprodukterna mot sörmländskt viltkött, fisk och grönsaker?

 

 

Friherrinnan hade inga bananer: Potatis

 
 
Vilken härlig dag vi bloggare fick på Nynäs slott. Det är fint att gammal odling uppmärksammas i trädgården. Guidning på utställningarna och god lunch. Nu ska vi göra lite reklam för detta.
 
Utställningen i slottet, gjord av Ingegerd Wachtmeister, gav oss alla en tankeställare om hur vi använder jordens resurser. Under rubriken ”friherinnan åt inte pasta” kan man läsa att hon åt potatis som de flesta andra för hundra år sedan. Före det var det rovor som var vanligast. Potatisen kom till Sverige på 1600-talet och då var det Olof Rudbeck som hade den som blomma i sin trädgård. Vi har väl alla lärt oss att det var Jonas Alströmer som sen på 1700-talet lärde oss ta till vara knölarna.
 
Mina föräldrar odlade mycket potatis på sin gård. Det var fin sandjord och där skördades mängder. Sättning gjordes av familjen själv, men när den skulle upp fanns det ett stort arbetslag som hjälpte till. Mor hade förmiddagskaffe, middag och eftermiddagskaffe till allihop. Jag vet att hon gruvade sig för vad hon skulle bjuda på ibland. I början körde pappa upp potatisen med årder, vilket betydde att potatisen låg kvar i sin blast och plockaren fick skaka av den och sortera i en hink för matpotatis och en för småpotatis. Så småningom skaffades en potatisupptagare, en plog kopplad med en stående stor korg efter, i vilken potatisen slogs bort från blasten. Så lastades den i jutesäckar, kördes på vagn till källare eller potatisgrop. En potatisgrop var en 2,5 meter djup utgrävning i mosand. Väggarna var stabila och där tömdes potatisen i. Man hade ett innerlock, sen isolerande halm och sist ett ytterlock. Här låg potatisen bra till vinter och vår då den skulle upp igen. Då var det till att gå ner i gropen, oftast var det mamma, fylla en hink och sen hissade pappa upp den och tömde åter i säckar som kördes hem. Den såldes till privatkunder eller på torget. Vår häst Maja var med och drog lassen.
 
Härligt att minnas sin barndom ibland, fastän jag nog tyckte det var både kallt och tråkigt att ta upp potatis ibland. Dessutom plockade vi potatis som extraknäck till klasskassan i skolan på flera andra gårdar. Nu har jag i alla fall satt några ”plugg” på min koloni och gläds åt att själv kunna gräva upp min färskpotatis.
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer: Melitta

 
 
FURFURYLMERKAPTAN är namnet på det ämne som bildar den typiska kaffedoften. För att kaffet ska bli riktigt gott ska vattnet värmas, få sjuda men inte koka upp och nå temperaturen 92-96 grader Celcius. I nästa moment ska kaffet doseras i en Melittatratt direkt på kannan, filtret och kaffet fuktas med det varma vattnet och kaffet få svälla i 20 sekunder. Därefter ska resterande vatten långsamt hällas över bryggkaffet i melittatratten och FURFURYLMERKAPTANET börjar egga smaklökarna. Ett riktigt gott kaffe kan avnjutas och kaffetörsten släckas.
 
Njöt av gott kaffe gjorde säkerligen friherrinnan på Nynäs slott men hur det tillagades förtäljer inte utställningen. Melittatratten representerar en epok i utställningens belysande beskrivning av kaffets genom tiderna olika tillagningsmetoder och tillbehör och kanske användes den av friherrinnans hushåll för att brygga ett riktigt gott kaffe. Bryggt kaffe anses vara hälsosammare än kokt kaffe då det filtrerar bort kaffesumpen och i utställningen förmedlas ett miljö- och hälsotänk i friherrinnans hushåll. Man hade inga bananer men riklig tillgång till andra nyttiga produkter.
 
Melitta Bentz var en tysk hemmafru som uppfann metoden att brygga kaffe med hjälp av pappersfilter Hon ville bjuda sin familj på bättre kaffe och borrade därför små hål i botten på en behållare, klippte ut en rund bit läskpapper som hon hämtade från barnens skolböcker och placerade det i botten på behållaren. Därefter satte hon behållaren på kaffekannan, lade kaffe i och hällde över kokande vatten. Det blev ett utmärkt resultat och melittafiltret var uppfunnet. Samma år, 1908, startade hon tillsammans med maken Hugo Bentz företaget Melitta-Werke Bentz i Dresden.
 
Kaffe, som härstammar från Etiopien, introducerades i Sverige 1685 och från 1687 kunde man köpa det som medicin på apoteken. Kaffet var mycket dyrt och dracks till en början bara av förmöget folk och framför allt av män. Kaffet blev emellertid snabbt en stor handelsvara i landet vilket störde den övriga handeln. Kaffet var en lyxartikel som ansågs onödigt belasta den övriga importen. Kaffeförbud infördes i landet. Det första 1756 följdes av ytterligare fyra och 1822 upphävdes det sista. Trots förbuden ökade konsumtionen och kaffedrickningen var vid 1800-talets mitt utbredd också bland lantbefolkningen. Det var under det sista förbudet som vårt ”kaffegille” uppstod. Folket gick helt enkelt ut i skogen och drack sitt kaffe i hemlighet.
 
Den person som satte fart på kaffedrickandet var Karl XII som under fälttågen i Turkiet lärde sig tycka om kaffe och som också tog med sig en turkisk kaffekokningsapparat till Lund 1716 lite drygt hundra år innan kaffedrickandet blev var mans egendom. Melitta Benz fick aldrig uppleva hus hennes namn kom att användas för att beskriva ett hattmode som blev populärt i Sverige under 1970- och 80-talen. ”Lidingömelittan” blev slanguttrycket för den mössa/hatt som bäst kan beskrivas som en upp och nedvänd tratt. Povel Ramel, som för övrigt var bosatt på Lidingö, och Beppe Wolgers är två herrar som ofta hade lidingömelittan på sin kala hjässa.
 
Under 1900-talet har kaffet varit ransonerat i Sverige under 1:a och 2:a världskrigen.
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer:... och inte heller något kylskåp

 

 

När vi i seniorbloggsgruppen besökte Nynäs slott fick vi tillfälle att se den trevliga utställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”. Ingegerd Wachtmeister, som varit projektledare för utställningen, var vår ciceron. Friherrinnan Ebba Gripenstedt ägde Nynäs från 1918 då hennes man dog och fram till sin död 1927. Utställningen handlar om mat under 100 år.

 

Friherrinnan hade heller inget kylskåp så de matvaror och annat som måste kylas fick läggas i isskåp. Ett isskåp bestod av ett isolerat träskåp med en plåtlåda upptill under ett lock för isen. Det kalla smältvattnet fick sedan rinna på plåtar utmed skåpsidorna och ner i en uppsamlingslåda nertill i skåpet med en tappkran för tömning. Isen till denna hantering hämtades vintertid från någon sjö i närheten och staplades upp i så kallade isdösar och täcktes med tjocka lager av sågspån. Is som förvaras på detta sätt kan ligga hela sommaren utan att smälta.

 

Jag har starka minnen från isupptagningen på min föräldragård under 1940-talet. Far min hade en isdös som han skötte om med stor omsorg. För att isen på sjön skulle växa sig tjock och bli glasklar skulle platsen för isupptagningen skottas efter varje snöfall under vintern. Så kallad stöpis ville man inte ha. Mitten av februari var lämplig tid för isupptagning. Då gjordes all nödvändig utrustning klar för användning. Det var isbillen, issågen (en stocksåg med ena handtaget bortmonterat), båtshaken, isskaket på ett par skogskälkar efter hästen, isgrinden för att dra upp isarna ur vaken och iskrokarna för att dra upp isbitarna på isgrinden för att placeras på isskaket.

 

Den första isen skulle sågas på ett särskilt sätt. Tre hål höggs med isbill i sjöisen med ett avstånd av cirka en meter. Hålen placerades i vinkel så att en fyrkantig isbit kunde sågas loss. Issågen måste vinklas lite snett mot isytan så att isbiten blev något konisk med den större ytan nedåt. När isbiten sågats loss trycktes den ner under sjöisen. Sedan vidtog sågandet av de isbitar som skulle tas upp. De var ungefär 60 gånger 100 cm och med en istjocklek på 2,5 dm så vägde varje isbit cirka 150 kg. Med hjälp av isgrind och iskrokar drogs isarna upp på skaket för färd mot isdösen. Där byggdes en pyramidformad hög av isbitarna varefter sågspånet lades över.

 

Jag har faktiskt i mina samlingar en komplett utrustning för isupptagning inklusive ett gammalt isskåp och jag har tagit upp is från vår lilla skogssjö vid ett flertal tillfällen.

 

 

 


Friherrinnan hade inga bananer: …men hon hade kaffe

 

 

 

Vid seniorbloggarnas besök på Nynäs slott, fick vi en intressant förevisning av den nya utställningen, som fått namnet ”Friherrinnan hade inga bananer”. Bland annat fanns en monter med kaffets historia – från gamla föremål fram till dagens kapslar för kaffemaskiner.

 

Om vi går ännu längre tillbaka i tiden, så kommer kaffet ursprungligen från den del av Afrika som idag är Etiopien. Enligt historien såg en herde att getterna uppförde sig konstigt efter att de ätit av några röda bär från en buske. De blev pigga och glada och hoppade omkring. Herden prövade bären och fann samma effekt på sig själv. Så småningom började man rosta bären over eld för att sedan krossa dem och koka i vatten. Det blev en förtida version av det kaffe vi dricker idag.

 

Till Europa och närmare bestämt Venedig, kom kaffet först på 1600-talet och användes då till en början som medicinsk och religiös dryck. Där öppnades också det första europeiska ”kaffehuset”, som kom att bli våra caféer.Till Sverige kom kaffet i slutet av 1600-talet och till en början såldes det på apotek. Kaffet var en lyxprodukt och användes främst av rika män. Redan några årtionden efter färdigställandet av Nynäs slott borde de alltså haft tillgång till kaffe på slottet.

 

I början av 1900-talet kom kaffet huvudsakligen från Sydamerika och man började även köpa färdigrostat kaffe. I utställningen på Nynäs finns äldre utrustning för rostning av kaffebönor i hemmet.Kokkaffe var länge den enda formen av kaffe. Ville man vara sparsam kokades kaffet flera gånger på samma kaffesump. Det gav en ganska frän smak på kaffet. Idag finns en mängd former av kaffe – framför allt inspirerade av södra Europa.

 

En god ”manuell” cappuccino till frukosten kan ex vis framställas genom att själv finmala espressokaffe från en blandning av Arabica- och Robustabönor. Det malda kaffet skall sedan pressas hårt i en sil som därefter sätts i en espressomaskin. Varmt vatten trycks med högt tryck genom silen, så att man får en liten mängd koncentrerat espressokaffe i koppen. Mjölk skummas med ånga från espressomaskinen och hälls på kaffet. En skicklig barista kan även få till figurer av mjölkskummet i kaffet.

 

På  friherrinnans tid fanns antagligen bara kokkaffe. Hon skulle troligen ha blivit ganska förvånad över dagens kaffekultur.

 

 

Friherrinnan hade inga bananer: Birger i orangeriet

 
 
 
Han fanns på ett foto i utställningen om mat under 100 år. Jag blev en smula överraskad även om jag visste att han arbetat på Nynäs. Tog jag möjligen miste? Tommy Dahlgren fotade av bilden på väggen och mejlade mig direkt efteråt. Det blev ett rotande i gammalt bildarkiv för jämförelse. Jo, på ett litet foto taget i orangeriet ses han i samma kläder. Han lyfter ett bänkfönster och vattnar. Identifikationen är klar - det var Birger Pettersson, född i Råby norr om Nyköping.
 
I likhet med andra gods och herresäten i Sörmland hade man på Nynäs också odlingar i trädgård och växthus. Birger hade börjat sin bana inom trädgårdsmästaryrket som elev på Marieberg, Bönsta och Tynnelsö innan han kom till Nynäs som trädgårdsbiträde. Dit kom han hösten 1929.
 
Inriktningen på Nynäs var odling av produkter för avsalu och frukt var en väsentlig del. Följande har jag letat fram i Birgers skrivna ”Minnen”. Den huvudsakliga försäljningen var vid torghandel i Tystberga. En del produkter såldes till Stockholm såsom persikor, vin, fikon, växthusodlade jordgubbar och sparris. Persikorna köptes av NK. Det var de mest utsökta persikor som gått att få, något liknande har jag sedan dess inte smakat på. De var stora, saftiga och skalen släppte lätt. Förpackning gjordes noggrant. Varje persika lades i täckvadd och endast ett lager i varje kartong tilläts. Historien stämmer med det som Ingegerd Wachtmeister berättade för oss seniorbloggare. Nu är det här bara ett brottstycke av Birgers rikhaltiga och detaljerade dokumentation av sin tid i orangeriet. Och arbetsplatsen var uppskattad, Birger fortsätter: mäster (Robert Lexell) var gemytlig och rejäl och det rådde alltid ett gott förhållande oss emellan.
 
Flytten av de stora lagerträden från rotundan i orangeriet till uteplatser var ett särskilt kapitel. Fyra av lagerträden tillhörde då Nordens största exemplar och var planterade i stora träbaljor. Kronans diameter var sex meter. De forslades på en specialkonstruerad transportdrög, en låg arbetssläde med flak vilande direkt på medarna. Den drogs på rullar och transporten tog tid!
 
Birger Pettersson började arbeta i Nyköpings stads planteringar 1937 och kom sedermera under många år att förestå växthusanläggningen i Marieberg. Den vilda floran var också ett intresse som följde honom livet ut. Han var också min svärfar. Det blev en synnerligen givande och trevlig dag på Nynäs. Stort tack till Helena Wärnhjelm och Sylvia Fargo som ordnade detta. Viltbiffar serverades till lunch i restaurangen och som extra grädde på moset fick jag hälsa på den nye kökschefen Staffan Lindström, tidigare kökschef på Öster Malma. Avslut med besök i utställningen Träsmak.
 
 
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer: Hon åt äpplen


 
 
I orangeriet på Nynäs slott odlades oliver, persikor, fikon, vindruvor och citrusfrukter – men i trädgården mognade flera sorters äpplen, Gyllen, Hampus, Gyllenkroks astrakan och inte minst Åkerö, Sörmlands landskapsäpple. Kanske var det just det som friherrinnan Ebba Gripenstedt tyckte bäst om…
 
Enligt medeltida europeiskt sagoberättande så ”kvävdes” Snövit av en äppelbit. Dess sort är okänd, men man kan helt säkert utesluta vårt eget populära vinteräpple från Åkerö säteri i Bettna. Moderträdet lär ha vuxit upp från en kärna, hämtad från en importerad holländsk frukt och sådd först i mitten på 1700-talet. Idag är det få privatpersoner som planterar Åkerö. Det tar nämligen 6-7 år innan trädet sätter frukt. Den tålmodige blir dock rikt belönad - äpplet är sött och aromatiskt. Var det just sådant fruktkött man skrapade loss med en liten sked och gav till minstingarna i familjen? Jag minns inte.
 
I Sverige odlas många bra äppelsorter, vars råa ”mos” aldrig fastnar i halsen. Ebba måste ha matat sin son på samma vis, men det var förstås innan hon flyttade till Nynäs. Hon kom dit tillsammans med maken Johan 1910, då utan barn. Pojken dog 1883, bara sex år gammal. Han fick aldrig smaka de äpplen som växte i parken.
 
 
 
 
 
 

Färgstarkt: Brandsprutan var röd

 

 

Det finns inte så många färggrant målade föremål i samlingarna. Till slut hittar jag i alla fall en gammal brandspruta, som bestod av ett rödmålat metallkärl med tillhörande pumpanordning. Slangen saknas på utrustningen.

 

De gamla svenska trästäderna brann ofta, så man inrättade redan på 1600-/1700-talet så kallade brandkommissiorialrätter. Det var ett slags domstolar, som hade till uppgift att finna och döma de skyldiga till att en brand uppstått. Egentligen var det ju byggnadssättet som var orsaken.

 

De olika städerna skulle dessutom anta ”brandordningar” där bland annat brandvaktarkassan reglerades och man inrättade även ”sprutkompanier”. Ursprungligen gick borgarna själva brandvakt, men så småningom betalades en brandavgift för skötsel av brandvakten.

 

Under 1800-talet övertogs uppgiften av polisen och senare kom frivilliga och därefter fasta brandkårer. Sotningsväsendet är noga reglerat och har länge bevarat karaktären av skråväsende. Tidigt reglerades att en skorstensfejarmästare skulle utföra brandsyn av eldstäderna. En distriktsindelning i sotningsdistrikt finns och sedan 1700-talet sköts sotningen av fast anställda skorstensfejare.Allt detta ledde så småningom till att brandsäkerheten ökade, men det var troligen fortfarande välbetänkt att ha en brandspruta tillgänglig och i husen fanns ofta en brandspruta av den typ som finns på bilden.

 

Enkla handtrycksprutor började tillverkas i Europa redan under 1500-talet. Med pumpen sög man först upp vatten ur kärlet, för att sedan trycka vattnet mot elden via ett rör eller en slang. Möjligheten uppstod då att bekämpa eld på lite längre avstånd, än om man bara kastade vatten mot elden med hink eller liknande.

 

Nu för tiden värmer vi våra hus i städerna med el eller fjärrvärme och husen är byggda i brandsäkrare material. Riskerna för bränder har därmed minskat radikalt.

 

I dag har man ofta en modern brandsläckare i hemmen. Det finns ett antal olika typer av släckare beroende på vilken typ av brand som skall bekämpas – vatten-, skum-, pulver- och kolsyresläckare är några vanliga typer. I hemmiljö rekommenderas t ex en 6 kg pulversläckare. Samtliga av dessa släckare har en kylande effekt på branden.

 

Precis som den gamla brandsläckaren på bilden, så är även dagens släckare oftast rödmålade. Det verkar som om den röda färgen har en stark ställning, när det gäller brandbekämpning -  trots att tekniken har utvecklats.

 

 

Färgstarkt: En miljon nyanser

 

 

 

Nog är väl den här damhatten färgstark?! Den är gjord av gul flätad halm med dekorationer av spets och konstgjorda vallmoblommor samt försedd med svart sidenfoder. Hatten är tillverkad 1870 av Dicken Forsman i Stockholm och använts av Anna Brown i Nyköping. Den skänktes till museet 1952 av Gurli Brown.

 

Men vad vore all färgprakt värd för oss om vi inte hade våra ögon? Jag roade mig med att leta lite på nätet omkring ögon och färgseende. Det var en fängslande läsning. Vilken fantastisk skapelse ett mänskligt öga ändå är! Jag läste om linser, glaskroppar, regnbågshinnor, näthinnor, tappar och stavar. Jovisst har vi läst om allt detta i skolan men att få det aktualiserat så här tack vare seniorbloggen det var mycket intressant.

 

Människans synliga spektrum sträcker sig från ungefär 380 till 750 nm (nanometer eller miljarddels millimeter). De ljuskänsliga delarna av ögat är ju tappar och stavar. Stavarna är mycket ljuskänsliga, vilket gör att de fungerar även i svagt ljus. Tapparna å andra sidan ger hög synskärpa under goda ljusförhållanden. Ju tätare tapparna sitter, desto högre blir synskärpan. Olika sorters tappceller reagerar också på olika färger (våglängder av ljus), vilket ger färgseende. Både tappar och stavar är alltså känsliga för ljus men för ljus av olika frekvenser. De innehåller båda ett pigmenterat ljusreceptor-protein som i stavarna heter rhodopsin och i tapparna iodopsin. Iodopsinet i tapparna finns i tre olika varianter. En typ bryts ner av den specifika ljusvåglängd som kommer från rött ljus, en från grönt ljus och en från blått ljus. Om alla typer stimuleras lika mycket, ser man vitt och om ingen stimuleras ser man svart. Oftast stimuleras de olika typerna olika mycket, vilket leder till att man ser olika färger.

 

Färgerna rött, gult grönt och blått kallas grundfärger eller primärfärger. Om man blandar två av dem får man sekundärfärger och blandar man två sekundärfärger får man tertiärfärger, osv. Och det blir färger i olika nyanser. Enligt Wikipedia kan en människa med normalt färgseende skilja mellan ungefär en miljon nyanser. Är det inte fantastiskt, så säg?

 

 

Färgstarkt: Avskräckande färger

 

 
 

Den här färgstarka pytssprutan med hink är skänkt av Reinhold Nilsson. Han hittade den vid ombyggnad av Prästgatan 9 i Nyköping. Sprutan är tillverkad 1850 och om denna spruta har Bosse Tolander skrivit i bloggen förut varför jag inte upprepar det. Den får bara vara symbol för rubriken.

 

Starka färger är något som insekter också använder sig av. Röd och svart i kombination eller gult och svart kallas för aposematiska och är avskräckande för bl a rovdjur. Den lilla eldlusen är röd med svarta fläckar och lever gärna under lindar och på malvor. Eldlusen är en skinnbagge och kan också suga på döda insekter och även sina egna nyfödda eller nyömsade larver.

 

Liljebaggen är helt röd och väldigt glupsk. Den har förstört många fina liljor och t o m kungsängsliljan äter den upp. Dess ägg är gula och larverna bajskorvslika. En liljebagge är en slug rackare och så fort man närmar sig känner de vibrationerna eller ser skuggan och då ramlar de ner på rygg och låtsas döda. Efter en stund börjar de röra sig och gräver gärna ner sig så man inte ska hitta dom. Kläm ihjäl alla du ser, hur vackra den än kan tyckas. Det är en flygande bagge, så i vårt koloniområde är de väldigt illa omtyckta.

 

Kan då kanske en liten nyckelpiga i rött och svart pigga upp en lite? Jo då, de är underbara,  äter bladlöss och annat otyg. Ibland kan de svärma. Det påminner mig om en cykeltur till Hummelvik i Tunaberg en sommar. Då jag kom tillbaka till cykeln efter en fikapaus hade hela styret och alla metalldelar täckts av nyckelpigor. Jag har läst om att nyckelpigesvärmar kan komma in över kusten i Skåne men detta var ju Sörmland. Det var bara att försöka borsta bort dom och rista av kläderna och vända åter på cykel mot Nyköping.

 

Naturen är just nu färgstark, kanske mest grön med blommande vita fruktträd, en härlig sommar väntar.

 

 

Färgstarkt: Popolino Primavera

 
 
Gabriel Orozco är en mexikansk konstnär vars konst visades för första gången i Sverige på Moderna museet i Stockholm under våren 2014. I utställningen ingick serien Tills du hittar en gul Schwalbe. Serien består av fyrtio fotografier av gula vespor som står parkerade två och två.
 
När Orozco bodde i Berlin hade han en gul Scwalbe. Det fanns flera av dem i staden och att hitta dem blev ett sätt för Orozco att lära känna staden som system. När han fann en gul Schwalbe ställde han sin egen bredvid och tog en bild. Färgstark kan ha betydelsen en konstnär som har sin styrka i färgen, koloriten. Orozco hade färgen och styrkan i den gula getingen i sin strävan att lära känna en ny plats. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen.
 
En annan färgstark vespa är den röda Popolino Primavera som introducerades i Sverige i mitten på 1960-talet. Målet var att få svenska 16-åringar intresserade av vespan och här hade den italienske tillverkaren lyckats konstruera en maskin som klarade gränsen för vad en svens 16-åring fick framföra – 75 kg. Alla tidigare popolinomodeller var betydligt tyngre. Nu fanns en vespa även för Sveriges 16-åringar och lyckan var gjord. Ingenting syntes på ytan, den såg ut som en vanlig vespa. På Popolino Primaveras ram fanns beteckningen VNS där s:et står för Suecia, Sverige på italienska.
 
Vespan, en skoter ursprungligen tillverkad av det italienska företaget Piaggio, var som populärast på 1950- och 1960-talet. I Moderna muséets strävan att gå utanför de västliga allfartsvägarna menar man att Orozco är en nyckelgestalt för att förstå världen av idag. Popolino Primavera blev oerhört populär i Sverige och med popolinon kunde man nå allfartsvägarna. Världen vidgades.
 
Gul eller röd, Schwabel eller Popolino Primavera, medelålders mexikansk konstnär eller 16-årig svensk tonåring – två färgstarka fordon för nyfikna och att ta sig fram med i utforskandet av omgivningen som system. Vespan har tillverkats sedan 1946 och var den första globalt framgångsrika skotern.
 
 
 

Färgstarkt: i nykterhetsrörelser

 

Blått, vitt, rött – det lyser färgglatt om skylten IOGT, som är förkortningen av den internationella organisationen för nykterhet med ursprung i USA i mitten av 1800-talet.  Figuren är utsågad i masonite i form av ett malteserkors (det liknar järnkorset som förekommer i helt andra sammanhang). I mitten finns jordklotet. Den här skylten är tillverkad 1930 och har tillhört Alphyddan IOGT i Bettna, en lokal loge. Organisationen har funnits i Sverige sedan 1879 med början i Göteborg.

 

De åtta uddarna i korset kan symbolisera de åtta saligprisningarna i Jesu bergspredikan.  Nykterhetsrörelsen har haft en biton av religiositet i verksamheten. Avhållsamhet från rusdrycker är ett mått på renlevnad som finns med i kristet budskap. I historien finns exempel då kristenheten drivits hårt och därmed orsakat spänningar i lokala loger mellan medlemmar och dess ledare. Sannolikt har det under medlemsmöten för det mesta varit – om än inte klackarna i taket – likväl trevlig samvaro, ibland också med dans- och lektillställningar. Mina mostrar och morbröder var djupt engagerade i en loge och av deras entusiasm och glädjeyttringar att döma var det mycket inspirerande. 

 

I begynnelsen var verksamheten mer normerad och det byggdes ”ordenshus” efter speciella ritningar. Bakomliggande idéer var att forma ett bättre samhälle och att skapa gemensam värdegrund, komma ifrån de mörka nerbrytande krafter som ohejdade dryckesvanor kunde orsaka.  Under 1900-talets senare del har medlemsanslutningen sjunkit. Sedan 1970 är det IOGT-NTO som en paraplyorganisation. Begreppet loger är borta. Men fortfarande drivs här och var föreningar vidare med grunden gemensam. I mitt tycke är det verkligt färgstarka personer som oförtrutet jobbar vidare med studiecirklar och annat för att erbjuda alternativ till droger och risk för utanförskap. Hur dagsläget är i Bettna vet jag inte men troligen är nykterheten god.

 

 

Färgstarkt: Färgstarkt i köket

 

 

På den gamla, gamla goda tiden var det inte mycket som var färgstarkt i ett kök. Den öppna elden gjorde det mesta svart eller grått. Inte var det så mycket färg på maten heller. Gråärtor låter ju inte så upphetsande, inte ens brunabönor som är en senare upptäckt. Blodkorv och palt var nog det enda som det var någon färg i, åtminstone innan man tillagat det. Någon gång i mitten av 1800-talet kom det gjutjärnsspisar och då blev det mindre sot och aska som flög omkring men inte var det så mycket färg. Men sedan hände det en del, emaljerade grytor och pannor. Kastrullock som de på kortet kom. Även om en del av locken är slitna så kan man se att de haft färg.

 

Efter 1960 så började vi svenskar att åka på charterresor och efter ett tag började det bli både färg och starkt i köket. Vi åkte till Italien och lärde oss att tomatsås inte bara hade färg utan den var ätbar. Paprika, granatäpplen och en hel del annat upptäckte vi. Under 2000-talet har vi börjat krydda maten med spansk peppar, tabasco, tomatsåser och jalapeno och då blev det både färg och starkt. Gårdagens salladsskål var lite gulgrön i dag har salladen alla regnbågens färger. Det kommunalgråa och ljusgröna på skåpdörrar har försvunnit men en del ungdomar har återgått till svart eller grafit grått. Hoppas att man inte återgår till gråärtor, spicken sill och bröd med bark och sådor.

 

 

Färgstarkt: Som lysande eld

 

 

Vasens dekor anses röd men går i mina ögon åt orange, ett ord som kommer från franskans pomme d´orange, alltså apelsin.  Många menar att färgen kombinerar lyckan i gult och energin i rött. Det stämmer. Jag minns glädjen och ivern när jag på 60-talet målade teven!

 

Orange används många gånger som en varningsfärg, den är verkligen lysande, men har också blivit symbol för självständighet. Vilhelm av Oranien ledde kampen för nationell frihet för Nederländerna på 1500-talet.  I Kina och Japan står det gulröda för kärlek men inom kristendomen handlar det om frosseri. Och blomsterspråket är motsägelsefullt - en orange lilja betyder ”du och jag har ingen framtid” men också ”min vänskap och trohet till dig”.

 

Orangefärgade ringblommor lär också förknippas med varaktiga och djupa relationer. Engelskor har dem gärna i brudbuketten. Och gamla tiders jämtländska gjorde pulver för att via maten fånga sin drömprins. Samma sak i sydöstra Europa där metoden gav helt trogna män.

 

Hur som helst … Ringblommor skulle passa perfekt i den här lite anonyma vasen från samlingen Eskilstunahemmet. Den är 2 dm hög och dekoren, en kvist med löv, skulle gå ton i ton!

 

 

 

 


RSS 2.0