Friherrinnan hade inga bananer:... och inte heller något kylskåp

 

 

När vi i seniorbloggsgruppen besökte Nynäs slott fick vi tillfälle att se den trevliga utställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”. Ingegerd Wachtmeister, som varit projektledare för utställningen, var vår ciceron. Friherrinnan Ebba Gripenstedt ägde Nynäs från 1918 då hennes man dog och fram till sin död 1927. Utställningen handlar om mat under 100 år.

 

Friherrinnan hade heller inget kylskåp så de matvaror och annat som måste kylas fick läggas i isskåp. Ett isskåp bestod av ett isolerat träskåp med en plåtlåda upptill under ett lock för isen. Det kalla smältvattnet fick sedan rinna på plåtar utmed skåpsidorna och ner i en uppsamlingslåda nertill i skåpet med en tappkran för tömning. Isen till denna hantering hämtades vintertid från någon sjö i närheten och staplades upp i så kallade isdösar och täcktes med tjocka lager av sågspån. Is som förvaras på detta sätt kan ligga hela sommaren utan att smälta.

 

Jag har starka minnen från isupptagningen på min föräldragård under 1940-talet. Far min hade en isdös som han skötte om med stor omsorg. För att isen på sjön skulle växa sig tjock och bli glasklar skulle platsen för isupptagningen skottas efter varje snöfall under vintern. Så kallad stöpis ville man inte ha. Mitten av februari var lämplig tid för isupptagning. Då gjordes all nödvändig utrustning klar för användning. Det var isbillen, issågen (en stocksåg med ena handtaget bortmonterat), båtshaken, isskaket på ett par skogskälkar efter hästen, isgrinden för att dra upp isarna ur vaken och iskrokarna för att dra upp isbitarna på isgrinden för att placeras på isskaket.

 

Den första isen skulle sågas på ett särskilt sätt. Tre hål höggs med isbill i sjöisen med ett avstånd av cirka en meter. Hålen placerades i vinkel så att en fyrkantig isbit kunde sågas loss. Issågen måste vinklas lite snett mot isytan så att isbiten blev något konisk med den större ytan nedåt. När isbiten sågats loss trycktes den ner under sjöisen. Sedan vidtog sågandet av de isbitar som skulle tas upp. De var ungefär 60 gånger 100 cm och med en istjocklek på 2,5 dm så vägde varje isbit cirka 150 kg. Med hjälp av isgrind och iskrokar drogs isarna upp på skaket för färd mot isdösen. Där byggdes en pyramidformad hög av isbitarna varefter sågspånet lades över.

 

Jag har faktiskt i mina samlingar en komplett utrustning för isupptagning inklusive ett gammalt isskåp och jag har tagit upp is från vår lilla skogssjö vid ett flertal tillfällen.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Viola_T

Det här uppskattade jag att få veta. Hur det gick till, hur den första biten sågades för att komma åt att såga alla andra. Och att isen sopades.
Den berättelsen tackar jag för!

2014-06-13 @ 09:51:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0