Tro: Är det en form av högre vetande?

Seniorerna har  besökt museets arkiv och bibliotek. I museets arkiv finns brev, dagböcker, protokoll, kartor, ritningar, rapporter, livsberättelser, fotografier och mycket mer! Seniorerna skriver sina inlägg denna vecka på tema Tro och nästa vecka, på tema militär, utifrån vad de hittat i museets arkiv.
 
 
 
 

Jag tror inte att jag kan konkurrera med Ingemar Hedenius genom att skriva om tro och vetande. Någon gammal filosof påstod att tro var den högsta formen av vetande. Eftersom min tro är mycket svag måste mitt vetande vara minimalt. Jag tror att människan är bra och god men på grund av dåliga ledare och dåliga ideologier så syns detta sällan. Jag tror att ända sedan vi klättrade ner från träden och började gå upprätt har vi trott på något som vi kan tacka för framgång och frukta vid motgång. Ganska snart var det någon smart typ som påstod att han kunde kommunicera med högre makter och tyda deras vilja så att vi andra, som inte hade denna kontakt, genom den smarta typens utläggningar kunde undvika misstag och hitta evig lycka och framgång. När den här smarta typen verkat ett tag påstod han att hans verksamhet var så viktig att han inte behövde delta i jakt och samlande. Efter en lång tid var det en annan typ som hittat ett annat högre väsen och nu var det gamla helt förkastligt. Detta har upprepats ett stort antal gånger under mänsklighetens historia. Det är 1000 år sedan vi svenskar började bli kristna, innan dess hade vi hyllat Oden, Tor, Freja och fruktat Loke och Hel. När kristna förkunnare skulle beskriva vår gamla tro, vi kunde inte själva skriva så mycket, så blev det en hel hög med hängande människolik och döda djur som hängde runt templet i Gamla Uppsala. Eftersom de stackars hedningarna inte kunde skriva så blev det sanning av det som förkunnades av det invandrade prästerskapet. Det var ingen som beskrev de grillpartyn och andra festligheter som förekom på de stora helgdagarna.

 

Vad vi har kvar av det gamla är en del runstenar. Där pratas det inte så mycket om himmelska varelser. Att bygga broar och vägar så att människor kunde färdas säkert och mötas var något som var värt att skriva om. Att berätta om en make eller son som drog i viking och aldrig kom hem igen var också något som hade ett värde för den som såg till att runorna ristades och stenen restes.

 

På stenen på bilden står bland annat: Håmund och Ulv reste stenen efter Rolv, sin fader, Öborg efter sin man. Vart Rolv hade tagit vägen är inte nämnt. Hade han dött sotdöden eller försvunnit i främmande land?

 

 


Vatten: från Ramlösa

 

 

Johan Jacob Döbelius var på sin tid en stor man med adelsnamnet von Döbeln. Född i Rostock, läkarutbildad, verksam som provinsialläkare i Skåne. Under en tid Karl XII:s livmedikus och slutligen professor i lärdomsstaden Lund. Att han hamnade i Sverige lär ha berott på en svår storm. Han var på väg till England men skutan fick söka nödhamn i Göteborg.

 

Doktor Döbelius kom till Ramlösa utanför Helsingborg där källvattnet sedan länge ansetts ha betydande positiva hälsoeffekter. Karl XI:s soldater hade druckit brunn och kurerats från "fältsjukan" - C-vitaminbristens skörbjugg. Döbelius ansåg att vattnet även kunde bota svindel, gikt och darrande leder samt var särskilt välgörande för besvärliga magar. Den 17 juni 1707 invigdes så Ramlösa Hälsobrunn, som kom att utvecklas till ett centrum för hälsa för många och dessutom ett omfattande nöjesliv för de besuttna.

 

Dagens naturliga mineralvattenkälla upptäcktes dock först i slutet av 1800-talet. Den första vattenfabriken med buteljering vid källan kom igång 1912. Distribution av det kolsyrade vattnet genom apotek och export till Danmark gav verksamheten en flygande start. Tidigt satsade företaget på att etablera Ramlösa som varumärke. Flasketiketten var en viktig del marknadsföringen.

 

Bildens glasflaska har en etikett från 1982 med text "Ramlösa 275 år". Så lång tid hade då gått sedan Döbelius grundade Ramlösa Hälsobrunn. I min egen kuriosasamling ingår faktiskt en alldeles speciell plastflaska. Att den finns bevarad beror på etiketten.

Här finns siffrorna 2 0 0 0 med undertexten "Kolsyrat millenniefirande".

 

 

Vatten: och dess olika egenskaper

 

 

Vatten är det märkvärdigaste ämnet på jorden. Dess egenskaper är unika. Molekylen består av en syreatom och två väteatomer. De sitter sammanbundna i en V-form med syreatomen längst ner på V-et och de två väteatomerna längst upp på ”skalmarna”. Vinkeln mellan skalmarna är cirka 105 grader. Tack vare att molekylen är polär, dvs syreatomen är negativ och väteatomerna positiva, så är molekylen polär och det bidrar till vattnets fantastiska egenskaper.

 

Några exempel på dessa egenskaper. Vatten har en mycket stor ytspänning vilket exempelvis gör att insekten skräddaren kan gå på vattenytan utan att bli blöt. Vattnet har en stor kapillärkraft dvs det har en tendens att röra sig uppför ett smalt rör. Det utnyttjas exempelvis av björkarna så här års då de drar upp sin sav ända upp till toppen. Som lösningsmedel för allehanda kemikalier är vattnet mycket bra. Kokpunkten är 100 grader C men varierar med lufttrycket. På Mount Everests topp kokar vattnet redan vid 68 grader och varma källor på havsbottnen kan ge ifrån sig flytande vatten som är flera hundra grader varmt. Vatten har det näst högsta specifika värmekapaciteten av alla ämnen vilket innebär att det kan magasinera stora mängder värme. Ångbildningsvärmen är också mycket stor och dessa unika egenskaper gör att stora mängde värme kan transporteras i lufthavet och därmed moderera vårt klimat. Att vatten dessutom har sin största täthet (högsta volymvikt) vid +4 grader Celsius gör att våra sjöar inte bottenfryser. Fantastiska egenskaper!

 

Varifrån kom då det vatten som finns på vår jord? Därom råder viss tvekan. En del forskare säger att vattnet kom till jorden för cirka 4-5 miljarder år sedan via nedslag av kometer uppbyggda av is. Under de senaste dagarna har det i radion meddelats att forskarna kunnat konstatera att det i jordskorpan på cirka 50 mils djup finns inlagrade bergarter som innehåller vatten i form av så kallade hydroxidjoner. Dessa lager innehåller enligt uppgift 4 till 5 gånger mera vatten än alla världshav. Möjligen kommer jordens vatten därifrån.  

 

Ett är dock säkert och det är att det vatten vi har på jorden det har vi. Det tillkommer inte något nytt och inget vatten försvinner härifrån. Så det gäller att hushålla och vårda det vatten vi fått att förvalta.

 

Ångmaskinen som jag valde i museets samlingar går på vatten och metatabletter är en Märklin-produkt och den har skänkts av Västra skolan i Nyköping. När jag var grabb hade jag en ångmaskin som jag ofta lekte med.

 

 

Vatten: är ingen självklarhet

 


Något som vi så lätt tar för självklart är rent vatten.....men så är det inte för alla! Vi är ju vana att bara skruva på kranen och så får vi kallt eller varmt vatten-men så har det ju inte alltid varit!

När jag ser vattenskopan som finns i Eskilstuna hemmet i Raspens A-sal så kommer minnena så tydligt fram! Jag minns min mormor som bar vatten från den gröna pumpen nere i trädgården. Ofta tog hon två hinkar - en i varje hand och bar upp till köket.

När vi barnbarn var törstiga så drack vi alltid vatten ur vattenskopan som låg bredvid hinken. Det var inte tal om att ta ett glas för då blev det ju extra disk! Varje sommarlov var jag och mina syskon hos mormor- så det blev många hinkar för mormor att bära. För oss var det en idyll som varade tills jag var 15 år-då köpte kommunen in alla sportstugor i området och Vårberg byggdes ( utanför Stockholm). Livet förändras och det är idag svårt att förstå att min barndomsidyll är en förort fylld med asfalt! Det enda som finns kvar från mina barndoms somrar är eken som stod längst ner i mormors trädgård-den står där ståtligt och har överlevt den stora förändringen!

 

 


Vatten: och jordens resurser

 

Det vatten vi använder och förbrukar är ett lån från framtida generationer och för att säkra vatten tillgången i världen och för framtida generationer menar forskarna att återanvändning av avloppsvatten är nödvändig.Vatten kan inte tillverkas och inte förstöras men däremot förorenas.Enligt Naturskyddsföreningen finns ungefär 140000 kemiska föreningar i industriell produktion i världen idag och när vi använder dem förorenar vi vårt vatten. Plast är en sådan produkt.

 

I slutet på 1800-talet utlystes en tävling i en dagstidning i USA. Biljardbollar var tillverkade av elfenben. Biljardspelet hade ökat och elfenbenet hade blivit dyrare varför det var angeläget att hitta en ersättning som var lika slagtålig. En belöning på 10000 dollar utlovades till den som kunde lösa problemet. Efter ett antal försök lyckades John Wesley Hyatt tillverka celluloid och världens första kommersiella produktion av plast kunde starta och kom så småningom att revolutionera vardagen för mänskligheten. Men plast som hamnar i världshaven och i naturen gör stor skada. Eftersom plasten aldrig försvinner helt utan bara sönderdelas i mindre partiklar, så kallade mikroplaster, är de dessutom en mycket allvarlig förorening. Varje år dumpas över 6,5 miljoner ton plastavfall i haven och cirka 70 procent av avfallet sjunker till botten.

 

Ungefär 2,6 miljarder människor i världen saknar ordentliga toaletter och en miljard människor lever utan tillgång på rent vatten. För att förbättra situationen menar forskarna att vi bland annat kan återanvända behandlat avloppsvatten vilket görs bäst genom att inte blanda avloppsflöden och att inte smutsa ner vattnet från första början. En plastbalja med sköljvatten till disken är en sådan enkel anordning för att inte blanda avloppsflöden och inte smutsa ner vattnet.

 

Men kasta inte ut plastbaljan med sköljvattnet i naturen. Det tar till exempel 450 år för en petflaska att brytas ner. Mikroplaster är bara 0,002-0,2 millimeter och åker rakt igenom reningsverkens system utan att fastna. De går heller inte att plocka upp ur havet.

 

 

Vatten: ett värdefullt ämne

 

 

Falstaff Fakir (pseudonym för Axel Wallengren) har i sin första bok ett ”ABC”. Under bokstaven V står ett mycket välkänt och citerat uttryck – ”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”.

 

Men vatten är ett av de vanligaste ämnena på vår jord och betraktades länge som ett grundämne innan Lavoisier bevisade motsatsen i slutet på 1700-talet. Vatten har dessutom mycket ovanliga kemiska- och fysikaliska egenskaper, som gör ämnet till ett av de viktigaste på jorden. Utan vatten skulle det inte finnas något liv (som vi känner det ). Nyligen har man kunnat identifiera stora mängder hydroxider (som är en komponent i vatten) i mineraler från jordens inre. Det bedöms, att det finns mycket mer ”vatten” där än det finns  i världshaven och kan möjligen vara ”källan” till det vatten som finns vid jordytan.Människokroppen består till ca 70 % av vatten. Vi klarar ca 3 veckor utan mat, men bara ca 3 dagar utan vatten.

Att vatten alltid varit viktigt och värdefullt framgår genom historien. ”Redan de gamla grekerna” hyllade läkekonstens gud – Askepios – som bl a botade sjukdomar med hjälp av vatten. Egypterna utvecklade sina bevattningssystem och romarna sina akvedukter.

 

I Nyköping försåg ”Kung Rönnes källa” många med vatten. Källan låg i närheten av Vesterlunds krog och nuvarande Blommenhof hotell. För att ge fler en enklare tillgång till vattnet från källan, anlades en vattenledning av urborrade trädstammar till Stora Torget i Nyköping. På bilden ovan ser vi en del av ett sådant ”trärör”, som hittades vid grävning för grunden till en utbyggnad av Nyköpings Lasarett.

Idag finns en torgbrunn på Stora Torget - på just den plats som ledningen gick till. Brunnen skänktes till staden av NK’s verkstäder i januari 1930, för att fira företagets 25-åriga verksamhet i Nyköping.Torgbrunnen har en skulptur med två laxar på toppen. Laxarna har hittat gästabudsnyckeln från Nyköpings Hus i ån och den nedersta laxen har nyckeln i munnen. Torgbrunnen med skulpturen har formgivits av Ragnar Östberg. Han har även ritat Odd Fellow-huset, som inte ligger långt från torget. Odd Fellow-huset byggdes 1913 och byggnadsminnesförklarades till 100 -årsfirandet - år 2013.

Den kanske mest kända byggnaden som Ragnar Östberg ritade är Stockholms Stadshus, från vilket vi årligen får se Nobelbanketten – men då är det säkert inte bara vatten i glasen.

 

 

Vatten: vårt viktigaste livs-och hygienmedel

 

 

Livet på jorden började i vatten. Människan består vanligtvis till mer än hälften av sin vikt av den livgivande vätskan. Vi är dagligen beroende av vätskeintag och så har det alltid varit. Dessutom har vattentvätt gett möjlighet till god hygien. Inte så konstigt att vi i långliga tider sökt vår boning nära vattendrag. Och många av oss har fortfarande en dragning till platser i landskapet med vattenytor.

 

Innan den tekniska utvecklingen medgav ledningsnät med rör indragna fick man hämta från något vattenställe. I slutet av 1800-talet påbörjades utbyggnad av vattenledningar i städerna. På landsbygden var man ofta hänvisad till att hämta vatten från någon ytlig åder ute i naturen. Eldrivna pumpar kom i drift först på de större gårdarna. Efterhand blev grävda brunnar nära gården allt vanligare och med allmän elektrifiering blev vattentillgång inomhus en bekvämlighet för flertalet även utanför tätorter.  

 

Vattenspannet på bilden är tillverkat 1870. Det har använts vid Tuna ålderdomshem, men har lämnats till museet av Carl Odelberg vid Berga-Tuna gård. I dokumentation framgår inte hur spannet brukats och inte heller under vilken tidsperiod. Innan industrialismens genombrott var vattenhinkar och tunnor ofta tillverkade i trä. Själv har Jag burit vatten till torpställen från enklare brunnar, men då i hinkar av metall. När vatten idag hämtas till hus utan vatten så sker det mestadels i plastdunkar.

 

Numer är de flesta av oss invaggade i säker vattentillgång med flera tappkranar i bostaden. Men det kan bli så - åtminstone temporärt – att man åter får hämta vid tappställe. I många orter är ledningsnäten åldriga med risker för läckage och kortare eller längre stopp som följd.

 

Det finns domedagsprofetior om otillräcklig sötvattentillgång i framtiden i globalt perspektiv. Ökande befolkning, klimatförändringar med stigande havsnivåer och mer utbredd torka kan begränsa ytorna som beboeliga trakter. Ska man hinna lära sig avsalta havsvatten? Den som lever får se.

 

 

Vatten: och hur det fraktas

 
 

Att hämta vatten var ofta ett kvinnogöra. Ok gjordes ibland olika för kvinnor och män. Männens ok hade lite större hål anpassat för en grövre hals. Själv har jag använt ett ok vid stugan till att hänga vattenkannorna i när jag tar regnvatten ur tunnor.

 

Oket på bilden, kallas också bärok, har rep av hampa fästade i båda ändar och i repen är järnkrokar fastknutna att hänga bördorna i. Det är omålat och angripet av trämask. Mitt ok har kedjor och järnkrokar, någon har målat det grönt.

 

För många år sedan gjorde min far ett annat redskap att använda när man skulle bära vatten eller annat tungt. Han hade ofta sett det användas när han var barn. Det ser ut som det föremål som Bildgruppen har som sitt emblem. Alltså ett hjul med en stång fästad vid navet. Stången är så lång att man kan låta den vila på axeln. I höjd med armarna sitter ett handtag att ”styra” med och lite längre ned en krok att hänga hink, flaska eller något annat i. Mycket ”behändigt” och lätt att använda när man ska gå en längre sträcka. Man skjuter det framför sig.

 

Vatten förresten, vad vi slösar med det. I genomsnitt använder varje person i Sverige ungefär 180 liter vatten per dygn. Enligt en undersökning gjord av Sydvatten använder vi 10 liter till dryck och mat, 25 liter till tvätt, 35 liter till toalett, 35 liter till disk, 65 liter till personlig hygien och resten 10 liter är övrig förbrukning. Kanske kan vi dra ner någonstans, diska med full maskin, full tvättmaskin, duscha kortare och vattna med regnvatten om vi har sådan tillgång. Vatten är en lyxvara i många länder. Torkan kan vara svår eller så har man inte tillgång till annat än orent vatten ur floder och sjöar. Slutsatsen är att vi har det väldigt bra här i vårt land.

 

Nu har våren kommit och ängarna vid Uppsa kulle är fulla av, just det, vatten. Det livgivande vattnet! Där såg vi idag både sångsvanar och många sorters gäss på väg norrut. Härligt!

 

 

Vatten: Räcker fem dunkar om dagen?

 

 

Hur mycket vatten behöver en människa till dricksvatten, tvätt och disk?  20-50 liter per dag enligt FN.  Svensken använder i snitt 160-180! Ett sextiotal liter går till personlig hygien, toalettspolning kräver trettio, ungefär lika mycket blir diskvatten. Även tvättmaskinen slukar en del, liksom törstiga och matlagare. Värst är ändå produktionen av livsmedel, kläder och andra konsumtionsvaror. Bara bomullstyget till en vanlig t-shirt kräver 2 700 liter!

 

  Att få rent rinnande vatten ur kranen är fantastiskt! Tack, tack, tack till naturen och tekniken. Uppvuxen utan den lyxen känner jag ingen nostalgi över gamla torp utan bekvämligheter, trögpumpade brunnar eller hinkar i zink. Men en blå plastdunk är fin! Den rymmer 11 liter gudagåva och påminner om spännande båtliv. Föremålet är från samlingen Eskilstunahemmet och skänktes till museet på 1980-talet.

 

  Även om vi i Sverige oftast har gott om bra vatten och tillgången till drickbart har ökat nästan överallt i världen, så finns det brister. Svenskan Petra Wadström har fått Polhemspriset för en uppfinning som låter solens strålar ta bort skadliga bakterier och mikrober ur smutsigt vatten. Tack vare hennes klurighet har cirka 80 000 människor fått rent att njuta av!

 

 

Vatten: Har inte alltid runnit ur kranar i kök och badrum.

 

 

Vi i Sverige har ofta varit rejält på efterkälken ner det gällt saker och ting som kunde underlätta ett hårt arbete. Trots att jag inte levde på stenåldern kan jag ändå se Elsa Lund liggande på knä på en brygga och köra över tvätten med klappträ. Elsa tvättade åt andra människor. Hon var lite av en specialist på att tvätta och stärka vita skjortor. Inte fanns det någon tvättmaskin åt Elsa, jag tror inte att hon hade någon el indragen i sitt hus. I den lilla balja som jag valde ur Raspens förråd kunde man nog inte tvätta mer än en baby eller ett par inte allt för stora fötter. Vid bad ute på landsbygden, ja även i städerna, värmdes vatten i en gryta och hälldes över i ett kar. Var inte grytan så stor att man kunde byta vatten badade alla i samma vatten Far först sedan söner, drängar, kvinnorna och sist lilla pigan. Troligtvis var pigans vatten så fullt av smuts så hon avstod från badet och tvättade av sig på annat sätt. Vatten och avloppsledningar har funnits ute i världen i snart 3000 år men här hos oss är det så nytt att det inte är mycket mer än 100 år sedan det blev allmänt. Lubbe Nordströms radioprogramserie Lortsverige 1938 visade hur det var ställt med hygienen på den svenska landsbygden. Det blev ett allmänt politiskt kackel när serien av program sändes men vartefter tiden gick rättades de värsta missförhållandena till. Det blev bättre men inte bra. Än i dag har folk en brunn på gårdsplanen, en pump ute och pump i köket. Lite modernare ställen har elektrisk pump som pumpar upp vatten i en hydrofor med tryck så att kranar och pannor kan få vatten.

 

Ute vid torpet är det så romantiskt, vi hämtar vårt vatten direkt ur källan. Tack och lov så är det inte så. Vi har inget torp och jag skulle törsta ihjäl för jag är så lat att jag skulle vänta på att någon annan hämtade vatten åt mig.

 

 
 

Lyx: Från kopparpotta till lyxtoalett

 
 
Potta eller nattkärl har använts länge i stugor såväl som i slott. Den här har stått på Gamla Residenset, Gustavianska rummet, och är enligt notering inköpt dit på auktion. Att ha potta av koppar var nog lite lyxigt, emalj var vanligare. Man ”gick nog bakom knuten” i möjligaste mån, men i kyla och mörker var pottan oumbärlig. Toaletter var från början bara ett litet skjul att gömma sig i när behoven trängde på. Dassen förändrades och blev många gånger ett hemlighus där man kunde sitta och byta förtroenden med varann. För om man gjorde ett dass var det i regel med två fjölar eller fler.
 
Ordet fjöl förresten, var väl ett konstigt ord att skriva. Kollar vad det kommer från! Jo minsann nationalencyklopedin berättar att ”det är ett gammalt ord för bräda, träspade (av den typ som användes vid brödbak i ugn); även sittbräda på ett primitivt avträde och vändskiva (av trä) på en plog”. Men i dagligt tal i mitt lilla bonnland var det själva hålet man satt på. En man vid namn Kalle Bäck, professor i historia och författare, håller ofta föredrag hos släktforskarföreningar. I sin bok om ”Det svenska dasset - inte bara en skitsak!: en historisk studie av dassets betydelse som forum för social kontakt och medborgarfostran”, berättar han att hemlighuset – dasset har sitt namn av att det ofta var det enda stället där man kunde vara lite ensamma och dela hemligheter med varandra. Kanske hålla sig borta från svärmodern, som han för övrigt också skrivit en bok om.
 
Ecoloove är en mobil toalett monterad på en cykelkärra. Idén till den kommer från en industridesigner Annamaja Segtnan när hon uppmärksammats på bristen av toaletter i Indien. Där är det en lyx att kunna uträtta sina behov under dagen, i synnerhet för kvinnan. Så i Indien kan man säga att det är en lyx att kunna gå på toaletten över huvud taget. Nog om dass! Våra toaletter blev badrum och inte vilka badrum som helst på de senaste årtiondena. Det ska vara kranar i förkromad mässing, av kända designers, badkar med massage och spännande obegripliga omkopplare och kranar i duschen. Där kan man snacka om lyx.
 
 
 

Lyx: är att ha tid

 

 

Yppighet, överdåd i sätt att leva och uppträda eller i förbrukning av varor och dylikt. Ett levnadssätt som utmärker sig genom överflöd, slöseri och överdrivet stor bekvämlighet, överflödiga och förfinade njutningar, ståt och prakt. Så beskriver SAOB lyx som i äldre tider ofta skrevs i den franska formen luxe.

Att bära päls är ett av de tidigaste sätten att klä sig varmt. Och pälsskinn var redan under vikingatiden en viktig handelsvara. Så småningom blev päls en symbol för härskarklasser och absolut lyxvara.

Pälsboan som illustrerar texten får nog anses tillhöra den kategorin på grund av sitt utförande. Materialet är mink och boan knäpps med hakar och metallkedjor som vid sina fästpunkter är dekorerade med uppstoppade huvuden med rekonstruerade och målade käftar. Framsidans båda nederdelar avslutas med tre långa virkade och snodda pälstofsar och på båda sidor har djurets ramar prytt plagget som är tillverkat i slutet på 1800-talet.

Förs till mitten på 1900-talet föll priserna på pälshudar så kraftigt att päls blev en vardagsvara. Så även om pälsen har förlorat sin position som lyyxvara så kommer nya i dess ställe. I Biblioteksstan i Stockholm  har på kort tid flera butiker som säljer tidens lyxvaror etablerat sig. Louis Vuitton, Prada, Stella McCartney, Michael Kors och Armani är exempel.

Det är naturligtvis individuellt vad man tycker är lyx. Och kanske är lyx idag inte längre så förknippat med konsumtion av lyxvaror som sticker ut. Framtidsanalytiker pratar allt oftare om något man kan kalla ”kunskapsshopping” som går ut på att konsumenterna tar hänsyn till klimatet och miljön när de konsumerar för att inte framstå som vulgära.

Som relativt nybliven pensionär tycker jag att det är en enorm lyx att äga och disponera min tid och att, en solig dag som idag, kunna sitta på kökstrappen och njuta av den första vårvärmen och bara låta tiden gå.

 

 

Lyx: i vardagen

 

 

Bildens silvertesil i nyrokoko är onekligen lyxig. Undrar just hur flitigt Sten Oskarsson använde den, innan han skänkte tesilen till museet. Den är tillverkad 1855 i Nyköping av Johan Mauritz Corth. Föremålets tillstånd beskrivs som stabilt men tyvärr finns skavanker. Tesilen är mycket ojämnt sulfiderad och trähandtaget är fuktskadat.

 

Dagens Nyheter hade i feb-14 en intressant reportageserie ”Den nya lyxen”. Där fanns flera Östermalmsexempel på nutida, svindyr boendelyx med anpassat serviceutbud. Men också uppfattningar om att det är lyxigt att vara befriad från arbetsrelaterade krav. Att kunna ägna sig åt umgänge och familjeliv, långkok av oxkind eller bakning av surdegsbröd etc.

 

I en av många läsarreaktioner fanns följande reflexion:

” Lyx för mig är också att skicka brev med mitt egna vattenstämpelbrevpapper med mitt namn i upphöjda bokstäver tryckt på. Eller att få använda mitt eget framtagna vapen – coat of arms – eller mitt monogram”.

Detta skrivet av en kvalitetsinriktad och märkesfixerad herre på 44 år som tidigt fascinerades av James Bonds extravaganta prylar och vanor.

 

När jag läste om mannen med eget ”coat of arms” kom jag att tänka på ”London-Allan”.

Han var en bättre bemedlad, ytterst konservativ och modig ung man som under det sena 60-talet kunde komma till föreläsningar på Stockholms universitet iförd skräddarsydd kostym och plommonstop från Savile Row i London. Behöver jag påpeka att han avvek högst markant från den vänsterinriktade majoritetens standardmundering, trasiga jeans och säckiga tröjor.

 

Den här lilla betraktelsen är skriven av en lyxlirare som njuter av pensionärstillvaron. Att ha lagom många ”måsten” och känna att man har all tid i världen för trevliga improvisationer – det är vardagslyx! Bland mera traditionell lyxkonsumtion måste jag bekänna min faiblesse för champagne och finkrogsbesök. Som tur är ser dock privatekonomin till att dessa utsvävningar endast sporadiskt ingår i min vardagslyx.

 

 

Lyx: ett diadem

 
 
Veckans ämne blev lyx! Både lite spännande och lockande!

I Raspens B-sal hittade jag ett vackert diadem. Det är tillverkat av stenkol,
metall och textil. Diadem och tiara är egentligen samma sak.

Diademet förvärvades 1954 av Sörmlands museum. Några prismor är lösa men fortfarande är det ett vackert diadem som har tillhört Cecilia af Klercker som föddes på Ericsbergsslott i Stora Malms socken i Sörmland. Cecilia levde mellan 1869-1951.

I samband med Cecilias första mans bortgång så började Cecilia att tjänstgöra
som hovdam och stadsfru till Kronprinsessan Viktoria. Det är lätt att tänka sig hur Cecilia och andra kvinnor deltog i olika tillställningar på slottet, alltid i vackra klänningar och ofta prydde ett
diadem deras hår. Diademet är en gåva.


Idag är det många skolflickor (allra helst) som till vardags använder diadem.
Glada färger och ett praktiskt diadem som håller det långa håret borta från
ansik
tet. Så diadem är onekligen både lyx och lite vardagligt för de flesta av oss.
 
 

Lyx: Historien om ett par läderstövlar

 

Det var på skärtorsdagen den 20 mars 1856 som den tragiska händelsen inträffade i en liten skomakarstuga tillhörande Tibble gård i Björnlunda socken. Här bodde en fattig skomakare vid namn Brunfeldt med sin hustru och två små barn. Makarna Brunfeldt levde under mycket knappa förhållanden. Svår svält rådde i stugan och barnen hade inte kunnat få någon mjölk på månader. Skomakarhustrun hade i desperation uppmanat sin make att försöka få tag på pengar på något vis, ja hon tvekade inte ens för rånmord. Så när hustrun tillfälligtvis var utgången och en vandrande dalkulla från Ytter-Malung i Dalarna kom på besök denna skärtorsdag så slog skomakaren ihjäl den femtonåriga Dölhed Anna Larsdotter med ett så kallat stövelblock. Hon var ute på sin första vandring för försäljning av olika varor i våra bygder.

 

Anna var inte ensam på vandringen utan hade sällskap av två andra flickor som vandrade i samma trakt. De gick visserligen var för sig men möttes med jämna mellanrum vid överenskomna platser. När Anna uteblev vid ett förutbestämt möte vid Viby i Björnlunda denna skärtorsdag så blev de andra två flickorna oroliga och tillkallade hjälp. Det blev snart uppdagat att skomakaren bragt den unga dalkullan om livet och det blev rättegång i Gåsinge tingshus. Domen föll den 2 maj. Brunfeldt dömdes enligt 12 kapitlet 11 § Kungliga förordningen av den 10 maj 1855. Häradsrätten ”fann det rättvist att Brundfeldt skall för av honom förövat rån och mord, sig till straff och till varning för andra, mista livet genom halshuggning”. Domen överklagades hos Svea hovrätt varefter Brunfeldt begärde nåd hos konung Oscar I men ingen instans fann anledning att ändra på häradsrättens dom. Avrättningen måste på grund av överklagande och nådeansökan uppskjutas i två år men onsdagen den 17 mars 1858 avrättades Brunfeldt genom halshuggning på den så kallade Axalaheden.

 

Minnena och berättelserna från dessa fruktansvärda och tragiska händelser har levat kvar i bygden i

nästan 160 år. Det har berättats att skomakaren efter rånmordet köpte råg, potatis och annan mat till familjen. Han reste också till Mariefred och inhandlade läder. Han tänkte unna sig lyxen att tillverka ett par läderstövlar åt sig för pengarna som han så skändligen kommit över. Enligt sägnen hade han dessa läderstövlar på sig när han avrättades. Sägnerna berättar också att skarprättare Hjorts medarbetare, den så kallade ”rackaren”, under natten efter avrättningen grävde upp den halshuggne och stal stövlarna som han hade på sig när han begravdes. Man kan undra om rackaren fick någon känsla av lyx i de stulna stövlarna.

 

De läderstövlar som jag valde i museets samlingar benämns i dokumentationen finstövlar och de är skänkta av Karl Ivar Karlsson på Långmaren.

 

 
 
 

Lyx: en kamkofta i spets

 

 

Frissan sveper en stor cape runt mina axlar innan hon tar fram saxen. De gråa testarna far åt alla håll, men jag sitter skyddad under ett tunt slätt syntettyg som nästan når till golvet. Kamkoftan på bilden fyller samma funktion men är från en annan tid, dessutom betydligt vackrare i mönstervävt siden och bouclebomull. Här finns pärlor av flera slag och spets runt halskragen, ärmarna och vid rosetterna. Den är bara underbar, riktigt lyxig!

 

  Detta är en så kallad peignoir, en löst fallande morgonklänning, som adelsdamer bar medan deras hår sattes upp i konstfulla arrangemang med lockar och volym under slutet av 1800-talet. Under hade de sina vanliga kläder, kanske en klänning med turnyr, en ställning som gav ett utbuktat ryggslut och var mode vid den här tiden. Kamkoftan är sydd med extra volym. Den skänktes till museet av Christina Gyllencreutz, född i Strängnäs 1903. Hon var stiftsjungfru. Som ogift dotter till en adelsman garanterades hon trygghet från Vadstena Adliga Jungfrustift, en pensionsinrättning som grundandes 1739 men sedan 1822 förvaltas av riddarhuset.   

 

  Hoppas det är Christina som satt fläcken på plaggets framsida eller åstadkommit bristningen under ena ärmen, att hon använt det som lyxig morgonrock!

 

 

Lyx: Är bad lyx?

 

 

 

Med romarrikets nedgång och fall, förföll inte bara akvedukterna utan även badkulturen i  Europa. Därefter har man haft en mycket varierande syn på om badandet är nyttigt eller skadligt.

 

När det gäller allmänna badinrättningar, förbjöds exempelvis badstugorna i Stockholm omkring år 1725. På 1770-talet fanns bara Strömsborgs badinrättning kvar i Stockholm. Dit hade bara välbeställda råd att gå. Under 1800-talets första hälft började det dock dyka upp allmänna badinrättningar igen i Sverige.

Carl Curman som var badläkare i Lysekil, hade inspirerats av romarnas termer och kom att bli den drivande kraften i den Svenska badrörelsen. Carl Curman ville ha ett lyxbad på en fin adress i Stockholm, men läkarkollegorna protesterade – ”en så tarvlig inrättning vid en så fin gata”. Ide’n förverkligades dock och Sturebadet blev Sveriges första badpalats (1885). Där fanns allt – från romerska bad till medicinska bad.

 

Rika egypter, greker och romare höll sig tidigt med privata badrum – kung Minos badrum på Kreta är säkert fortfarande svårt att slå. Både Versailles i Frankrike och Windsor Castle i England försågs under 1600- och 1700-talet med fina badrum.

Stockholms slott byggdes klart i mitten av 1700-talet och något senare inreddes ett ”badrum” där åt Gustav III:e. (Ordet badrum dyker upp i svenskan först på 1760-talet).

Olika regenter på slottet under 1800-talet hade sin egen syn på badandet. Oscar I badade regelbundet och motståndarna mot badandet sa att ”det var orsaken till att han dog endast 60 år gammal”. Sonen Oscar II fick rådet av Vilhelm I av Tyskland att bada högst någon gång på sommaren och överhuvudtaget inte blöta sig på vintern. Han följde rådet och blev också mycket äldre…

 

Under 1900-talet börjar de - i våra ögon - lyxiga badstilarna slå igenom. Man ser filmstjärnor i skumbad och mängder av badsalter och badoljor finns att köpa. Roy Jaccuzzi presenterar sitt badkar för undervattensmassage på en sjukvårdsmässa 1968. Det blev senare under 1980-talet stor lyx att ha ett jaccuzzi-badkar hemma.

 

På bilden ser vi ett gammalt förtennat kopparbadkar, avsett för medicinska bad, som enligt dokumentationen kommer från Gustavianska rummet i Nyköpings gamla Residens. Den slutna formen gjorde det möjligt för den badande att ta emot besök medan man badade – är inte det lyx?

 

 

Lyx: med cykel förr och nu.

 

Cykeln på bilden står i museets arkiv. Där finns ytterligare ett par modeller.  Den här är tillverkad 1920 i Nymans Verkstäder i Uppsala, men har under 40-talet fått nytt styre, sadel, pakethållare och lampa. Undrar just om ägare till denna upplevt samma lyckokänsla som jag gjorde i början av 50-talet under min cykelträning på en liknande, väl begagnad och sliten damcykel. Det var en enkel modell, utan kjolskydd men med 28 tums hjul. När hojen väl kunde manövreras så rullade det undan ganska bra, även att jag inte nådde upp till sadeln utan fick stå och trampa.

 

Alla tyckte väl inte att det var överdriven bekvämlighet eller vräkighet att ha en cykel. Men för mig var det lyxigt.

Att få tillgång till en cykel kan idag - liksom det var för mig - fortfarande innebära ett stort framsteg, inte minst för en familj boende på landsbygd i Afrika. Det fick man klart för sig genom tv-programmet ”Framtidens statistik”, som visades för lite sen. Professorn Hans Rosling talade med stöd av sina synnerligen sofistikerade medietekniska hjälpmedel och på sitt briljanta sätt om befolkningstillväxt och resursfördelning i olika värdsdelar, byggt på statistik insamlat av Förenta Nationerna. I en filmsnutt visades ett exempel på framåtskridande hos en familj i det fattiga Moçambique. Deras försörjning var att odla allehanda grönsaker och rotfrukter och sälja dem på en marknad, som fanns långt ifrån deras boställe.  Det tog mannen flera timmar att vandra till försäljningsstället bärande på sina produkter. Cykeln kortade transporttiden med flera timmar, samtidigt som större last kunde medföras. Men det tog flera år av gnetande och sparande att tjäna ihop till den.

 

Det var ingen tvekan om att cykeln utgjorde ett exklusivt tillskott. Efter inköpet blev det ett ärevarv på gårdsplanen med hustrun på ramen, till barnens stora förtjusning. Jag kan alltjämt känna ett välbehag av att glida fram på min enkla tvåhjuling.

 

 

Lyx: är att ha en rökmössa

 

 

En rökmössa måste vara en lyxgrej. Jag har förvisso en viss förståelse om dagens rökare skulle skaffa sig en rökmössa. Det är ju förbjudet att röka inomhus praktiskt taget i alla lokaler. Det finns också Hyresbolag som kräver att boende skall röka utomhus, dock inte på balkongen då det kan störa grannar. Dessa rökare måste ju ha en mössa vintertid. Men rökmössan på bilden hade en annan funktion då den användes. Följande scen beskriver mössanvändningen

 

Det är bjudning i en bättre familj någon gång i slutet av 1800-talet. När man ätit färdigt går herrarna in i herrummet. Herrn i huset plockar fram rökrockar och rökmössor till sig själv och de manliga gästerna. Några av herrarna är av mindre format så de viker upp ärmarna som ett slag. Det här blir en modesak fram mot 1890 då rockarna har slag redan från början. När de är skrudade i rock och mössa tänder de sina cigarrer och cigarrcigaretter, sjunker ner i herrummets skinnsoffa och fåtöljer med ett glas med tefärgad alkoholhaltig dryck i ena handen och rökverket i andra handen. Medan vätskenivån sjunker i glasen och röken sprider sig i rummet diskuterar herrarna uppnosiga norrmän, Strindberg, Sigge Wulfs senaste äventyr på Berns och en massa annat skvaller. Men varför har de rock och mössa? Jo de vill inte att hår och kläder skall lukta rök och de vill inte få aska på sina kläder. Om det kommer aska på rökrockarna eller på golvet så fixar pigan till det morgonen därpå.

 

Rökmössan på bilden är dekorerad med broderier i en massa olika sorters styng. Fodret är av siden och tofsen av silke. Den användes av C E Ahlstrand i Floda omkring förra sekelskiftet.

 

 
 

Mormor hade: ofta huvudvärk

 

 

Den här pulverpåsen ingår i en gåva som Sörmlands museum fick från Apoteksbolaget 1986. Gåvan, förmedlad av Margareta Rosenlind i Nyköping, ingår i en samling som kommer från det apotek som en gång fanns i Björkvik, Katrineholms kommun. På nätet har jag hittat att apoteket i Katrineholm kom till 1893. Till detta apotek knöts ett medikamentförråd i Björkvik från 1900. I dag är det Björkviks Servicebutik som är utlämningsställe för Apoteket, Systembolaget, Posten och olika företag som levererar paket.

 

Salicylsyra användes under 1800-talet som ett läkemedel med bra effekt mot reumatism, Ämnet var ett smärtstillande och febernedsättande läkemedel som tyvärr hade kraftiga negativa biverkningar i form av magont, huvudvärk eller som vid stora doser t o m kunde leda till dödsfall. Dåtidens forskare fortsatte att leta efter ett alternativ till salicylsyra och i slutet av 1800-talet lyckades de med bedriften att syntetisera ren acetylsalicylsyra ur salicylsyra.

 

När jag växte upp hade jag en nära och daglig relation till mormor Lotten. Bland fragmentariska minnen fram till skolåldern ingår hennes omfattande intag av acetylsalicylsyra. Min minnesbild är att det mest var pulver från kuvert märkta med Apotek Kronan som rördes ut i vatten.. Ibland intogs också Aspirin, Albyl eller Magnecyl i tablettform. Tanken var att bota eller förebygga huvudvärk. På köpet fick hon konstanta magproblem som förvärrades av dåliga matvanor, alltför lite utevistelse och obefintlig motionsaktivitet. Hon ansåg sig själv tidigt som ”klen” och sjuklig – något som tyvärr begränsade hennes sista 20 år i livet.

 

Mitt eget intag av acetylsalicylsyra är dagligt sedan snart sex år tillbaka. En hjärtformig, blodförtunnande tablett av märket Trombyl ska verka proppförebyggande och förhoppningsvis förhindra att jag drabbas av hjärt- eller hjärninfarkt.

 

 

Mormor hade: en nåldyna

 

Mormor föddes som Svea Charlotta den 12 maj 1898 och kom att leva till hög ålder. Hon gifte sig med morfar Gunnar och de bosatte sig på Borgargatan i Nyköping i en av de första lägenheterna med elektricitet, badrum och modernt kök.

 

Mormor var 48 år när jag föddes och så långt jag kan minnas tillbaka sitter hon med ett broderi i händerna som flitigt arbetar i avancerade mönster. Nåldynan finns bredvid utrustad med alla de nålar och virknålar som behövdes för arbetet.

 

Nåldynan förvarades i ett träetui som hade tillhört mormors mamma. På lockets ovansida står graverat ”För en snäll flicka” och på lockets insida har mormors mamma, i familjen kallad mormor Hilda, skrivit sitt namn – Fru Hilda Olsson - och sin adress - Perioden Nyköping.

 

Träetuiet finns nu i min ägo och innehåller fortfarande synålar, knappnålar och trådrullar men inte någon nåldyna. På lockets insida har vid tillfälle ett barn gett sitt bidrag till skrinets historia och åstadkommit något som kan betecknas som grafittiI min ägo har jag också många av mormors broderier nog- och varsamt rullade runt en vacker sammetsbeklädd stång med gyllene knoppar.

Bildens nåldyna är tillverkad 1880 och överklädd med brunt ylletyg som har broderats med silkestråd. Runt dynan löper en påsydd krans av svart silke. Så elegant var inte mormors nåldyna men den var funktionell och flitigt använd.

Mormor Hilda kan jag inte dra mig till minnes att jag någon gång sett med sitt syskrin eller med sybehör för händerna. Men varje sensommar däremot med famnen full av orangeröda gladiolus som hon odlat på sin kolonilott på Perioden och som hon med ett varmt leende överlämnade. Mormor Hilda blev nittio år.

 
 
 

Mormor hade: En bibel

 

 

Mormor kom från ett religiöst hem. Bibeln och psalmboken var viktiga för henne.

På den här bibelns försättsblad står tre namn: J.Levin. Jog. Ståhl och Ernst Indebetou 1870. Den innehåller Bibel och den Heliga Skrift med Gamla och Nya Testamentet och är tryckt i Nürnberg 1720 hos Christopher Endtern. Ernst var född i Ringarum och en annan släktdel finns i Södermanland, se nedan.

 

Min mormors psalmbok har jag kvar men inte Bibeln. När mormor växte upp fick man i regel ärva bibeln i syskonskaran men fick en egen psalmbok vid sin konfirmation. Mormor och morfar bodde kvar på gården när min pappa och mamma tog över 1949. De hade en liten lägenhet på övervåningen med kök och liten vedspis och ett rum, som användes som finrum. Det var vanligt att man bodde kvar flera generationer på gårdarna och hjälpte till med det man orkade när man blev gammal.

 

Mamma och pappa gick till ladugården på morgnarna och sen jobbade de på åkrarna under dagen. Då gick jag uppför den mörka trappan till mormor. Morfar hade åkt ”matarbussen” mycket tidigt på morgonen till sitt arbete i hamnen i Nyköping. Där lastades props och timmer på båtar för export. Mormor läste inte bibeln för mig men Kalle Blomqvist-böckerna. Å vad det var spännande. Eva-Lotta var min idol i böckerna och jag minns hur hon gömde sig för bovarna med Rasmus. Särskilt sa hon något klokt. Inget gömställe är bättre än det redan genomsökta, när hon flyttade sig in i en matkällare där bovarna redan letat.

 

För att återgå till bibeln på bilden. Släkten Indebetou härstammar från Nederländerna, den första anfadern i Sverige var Govert In de Betou som flyttade till Sverige 1639. I Museets Arkiv och bibliotek finns över en hyllmeter fotografier från släkten Indebetou., den del av släkten som bott i Nyköping. Harald Otto skrev Nyköpings minnen 1874, läs detta härliga förord:

 

"Författaren som egnat några lediga stunder til at samla och upteckna något af sin födelsestads rikhaltiga historiska minnen, har tänkt, at det måhända äfven torde intressera flere personer at erinra sig de händelser, som timat på denna lilla fläck af fäderneslandet och därföre låtit utgifva detta häfte."

 

 

 

Mormor hade: Arbetet bakom våra kläder

 

 

Min mormor Anna var född den 12 februari 1869. I mars 1976 skrev min mor Edith ned sina minnen från sin barndom i Axala by. Jag återger här ett litet avsnitt ur mor Ediths anteckningar som handlar om textilhanteringen i det gamla bondesamhället.

 

”Alla textilier vävdes, även tyg till pappas och mina bröders kläder och tyg till blåkläder åt alla karlarna, drängarna också skulle ha blusar och byxor, de var blå och vita långrandiga. Mamma sydde dem alla, de var knäppta fram med en smal halslinning. Det vävdes också tyg till våra klänningar, jag hade mest röda och blårutiga tyger som stacks och kliade. Vi hade får som levererade ullen till vadmalskläderna. All ullen kardades och spanns hemma både till kläder och strumpor. Spinnrock, långrock och vävstol stod alltid uppe. Jag har aldrig sett min mor sysslolös. Om hon hade några minuter ledigt från stora sysslor hade hon alltid en strumpa i händerna. Det gick ju åt massor av strumpor åt så mycket folk.

 

Lin såddes på gården. Det skulle först ryskas och torkas, så repas (det gjorde pappa jämt i vagnslegre) så breddes det ut på marken till rötning några veckor. Vi gick om kvällarna och kände om linet var nog ruttet. Så togs det upp från marken och hängdes till tork på en gärdesgård. Så kom den stora dagen då det skulle bråkas lin. Det var flera lejda. Det var ett pörte byggt av liggtimmer med en stor ugn, så var det en lave som linet lades upp på och så eldades det i ugnen tills linet blev varmt. Pappa skötte om eldningen som måste börja tidigt, för att det skulle vara varmt när alla kom i 7-snåret. Det var roligt att stå och titta på när de alla stod vid sina ”bråkor” och jobbade. Karlarna fick bröta ner linet som var det tyngsta arbetet och så överlämnades tagan till något av fruntimren som fick ”skava”, då blev de finaste tågorna kvar som skulle spinnas till örngottsväv och duktyger. De grövre "blånorna” var till handdukar. Alla blev rysligt dammiga och det hängde långa tovor av lin i hår och skägg. Mamma gick med kaffe till dem och det skrattades och pratades”.

 

De raggsockor som jag valde i museets samlingar har tillverkats och skänkts av Ann-Marie von Stockenström på Ånhammar.

 

 
 

Mormor hade: en fiol

 

 

Theresia, min mormor, fick inte mycket till skolgång. När yngste sonen skickades till affären med en lapp där hon textat ”kåttfors” kom han tillbaka tomhänt, utan köttfärs. Men spela fiol det kunde hon, på gehör och helt självlärd. Bildens instrument ser ut som mormors käraste ägodel men är av barnmodell, tillverkad 1920 av FE Schneider i Stockholm och använd av Hillvid Edhager i Oxelösund.

 

Min mormor kunde massor av gamla låtar och slagdängor, om Emma och Kunnigunda, om Josefin som satt på havsbotten och trampade symaskin och om slitna grimmor och blåa hav. I repertoaren fanns också visan om björken, som ”vid den klara rand av en blommig strand” sjöng om månsken och skurna namn i barken. Mormor kunde alla toner och texter utantill och jag och min syster fick höra många vådliga och romantiska ”sagor” genom hennes musicerande.

 

Det fanns en visa som var mer fantastisk än någon annan, men … ”Jag vill inte ta den, ni bara gråter”, sa mormor innan hon slutligen efter tjat och böner gjorde oss till viljes, satte stråken till strängarna och sjöng ”I en sal på lasarettet, där de vita sängar står, låg en liten bröstsjuk flicka, blek och tärd med lockigt hår…”. Efter åtta verser var tösen uppe hos Gud och vi grät, snörvlade och hulkade medan vi bad mormor spela den igen - bara en gång till …

 

 
 

Mormor hade: en gungstol

 

 

 

Mitt minne av mormor är att hon ofta satt i sin gungstol, med en vit schal om axlarna och läste en bok eller tittade på TV. Hon gillade att läsa deckare och se sporten på TV – kanske inte de allra vanligaste intresseområdena för en äldre dam i 80-årsåldern på 1960-talet.

 

Gungstolens historia är inte så känd för de flesta och man vet inte säkert vem som är  ”uppfinnaren”. Somliga tror dock det är Benjamin Franklin. Ursprunget kan i alla fall härledas till tidigt 1700-tal och Nordamerika. Utformningen var helt annorlunda än dagens gungstolar och de var främst avsedda för utomhusbruk.

 

Under 1700-talet började gungstolar också att användas i England. Den så kallade Windsor-konstruktionen byggdes nära Windsor och är grundmodell för den moderna gungstolen. Windsor är inom parantes även det Brittiska kungahusets släktnamn. ”Windsorgungstolen har svarvade, intappade ryggspjälor och ben, svängt ryggöverstycke samt massiv träsits i sadelform. Benen är som regel förenade genom H-kryss” – enligt Nationalencyklopedin.

 

År 1860 designade en inte helt okänd möbeldesigner vid namn Michael Thornet en gungstol med böjträ och med rotting i sits och rygg. Den blev unik på grund av sin form och lätta vikt. Omkring år 1950 skapade en amerikansk möbelsnickare och designer vid namn Sam Maloof en  gungstol som kom att bli lite av en förebild för dagens uppfattning om gungstolar. Gungstol är kanske inte det första en ung familj skaffar till sitt hem idag, men det finns fortfarande en del olika modeller att köpa i möbelhandeln.

 

En ganska färsk forskningsstudie visar att enkel gymnastik i en gungstol är en mycket effektiv träning för äldre. I studien fick en grupp kvinnor i åldrarna 73 – 87 år i sex veckors tid utföra tio övningar i gungstol – två gånger om dagen a’ 15 minuter. Resultatet blev mycket positivt.

 

 

Mormor hade: en kafferostare

 

 

 

Ni som var med under krigsåren känner nog igen er i det som följer. När andra världskriget bröt ut blev nästan allt ransonerat. Ransoneringskort delades ut redan 1939 och 1940 fick man användning för korten. Det fanns ett speciellt kort för ”kaffe te och kakao”. Omedelbart efter ransoneringen kom de första kaffeersättningsmedlen, kallade för surr eller surrogat. Innehållet var hemligt och det var nog tur. Cikoria, råg, maskrosrötter var vanliga ingredienser. I hemmen rostades eget surr som inte smakade bättre än det köpta men vi visste ju vad det innehöll. Försäljningen av kafferostare och små handdrivna kaffekvarnar nådde aldrig tidigare kända nivåer. Min mormor hade både kaffekvarn och rostare. Mormor hade en syster i Amerika. Moster Hilda började skicka paket till de nödlidande kaffeälskarna i gamla Sverige. Det var alltid kaffe i paketen, ofta var paketen trasiga när de kom och alltid hade det försvunnit kaffe. Mormor skyllde på tullgubbarna. Hilda började skicka orostat kaffe, råkaffe, och nu gick det bättre nu var paketen hela. De orostade kaffebönorna är grågulgröna till färgen och måste rostas innan man kan få dricka den bästa drycken av alla. Rostningen skedde på en vedspis. Orostade kaffebönor hälldes i rostaren när den blivit het. Sedan var det bara att snurra på veven tills mormor sa att det nog var färdigrostat. Lukten under rostningen var inte den bästa men när kaffebönorna svalnat och mormor fyllde kaffekvarnen med nyrostade bönor och började mala kaffet. Då fylldes köket av en himmelsk doft som väckte begäret efter en kopp kaffe. Jag var bara barn då det här hände men jag kan ännu känna doften både från rostningen men ännu hellre när mormor malde kaffet och sedan från det nybryggda kaffet. Nu är det någon som påstår att det inte fanns filter vid den här tiden. Alldeles riktigt, men kaffet bryggdes genom en tygpåse.

 

Kafferostaren på bilden användes på Ånga av Hanna Palme. Hennes barnbarn Olof kanske hade samma minnen från användandet av rostaren som jag.

 

I Hildas paket fanns också burkar med Corned Beef. Kaffe och smörgås med Corned Beef var gott då. I dag vet jag inte om jag skulle våga mig på det.

 

 
 
 

Snickarboden: Där kände jag mig aldrig hemma

 

 

Enligt beskrivningen är det här en dubbelsidig hyvelbänk av trä, med skruvstycken på alla sidor. Den är avsedd för två elever och kommer från den anrika, nedlagda Sigridslundsskolan i Årdala, Flens kommun. Samlingen med skolinventarier kom till museet som gåva 2012.

 

Som barn hade jag tillgång till en stor snickarbod inrymd i en gammal ladugård. Här fanns det mesta för den lille amatörsnickaren. Virke, verktyg, spikar och skruvar etc fanns i riklig mängd. Nog hände det att jag försökte få till någon enkel båt för forsfärder i bäcken. Men dessa lekar var inte alls lika kul som fotboll och andra idrottsaktiviteter.

 

I den folkskola som jag började 1952 fanns träslöjd på schemat från årskurs 3. Dessa lektioner gillade jag inte. Lärarna upptäckte snabbt att jag inte var särskilt praktiskt lagd. Jag var inte  motiverad att utveckla min begränsade förmåga och lärarna  var nog inte heller särskilt angelägna att stimulera mig till stordåd. Att känna att man hade ”tummen mitt i handen” var inte kul. Tur då att skolarbetet i övrigt fungerade bra.

 

Ett positivt minne från träslöjden är dock uppgiften som eldvakt. Slöjdsalarna låg i separata byggnader utan centralvärme. Vintertid skulle kaminer ge den värme som fordrades för att barn och lärare skulle kunna arbeta. När det var min tur att svara för uppvärmningen var jag upprymd. Tänk er själva, en pojke i tioårsåldern som befrias från det vanliga skolarbetet en hel förmiddag!  Med ansvar för att hålla fyr i ett antal kaminer för att lärare och kamrater ska få en anständig arbetsmiljö. Det var stort och ansvarsfullt! Och något som folkskolans flickor blev blåsta på. De fick vackert hålla sig till syslöjd.

 

 
 

Snickarboden: Skave

 

 

Ett nytt ord fick jag lära mig idag. Det var ett intressant verktyg jag hittade. Nog såg det ut som ett verktyg att gröpa ur en skål med. Men se det var ett gammalt skavjärn från 1918 som användes att ”skava” ur takrännor ur en stock. Det har en egg som är böjd och som på så vis gör en jämnt urgröpt ränna för vattnet att rinna ner i från taket.

 

Sen kom plåtrännan och numera har man ofta lätta underhållsfria plastrännor. Den lilla kolonistugan jag köpte 2010 på hösten fick ny rödfärg och vindskivorna målade i svart. Och sen som pricken över i, helt nya fina svarta takrännor och stuprör. Det var inget stort jobb och jag klarade det mesta nästan själv. Nu har jag bytt upp mig och har åter framför mig att byta rännor och rör till den här sommaren på den nya stugan.

 

Ängstugans koloniområde utanför Bryngelstorp i Nyköping är ett härligt ställe att bara vara på. Supa in härlig sjöluft och rensa lite ogräs. Sen är det så finurligt att regnmolnen går sällan ut längre än till Humlan/Tempo. Där stannar man cykeln och köper sig en glass och åker sen  ut dit och njuter. Ja, nog längtar man till sommaren.

 

För några år sedan fick jag den smarta idén att jag skulle lära mig lite träslöjd eftersom jag aldrig fick tillfälle i skolan. Där var syslöjden allenarådande för flickorna. Jag anmälde mig till en kurs i Vrena skolas fina slöjdsal. Mycket lärorikt och kul, men oj så svårt att få till kanter och laskar eller vad det nu hette. Nu blir allt vid kolonin lite provisoriskt som man säger, men jag är glad ändå.

 

I blodet borde rinna lite kunskap då jag har haft snickare i släkten på min farfars sida i många generationer från 1800-talets början. Men det har nog tunnats ut med mycket annat, siffror och sånt som jag jobbat med genom åren.

 

 

 


Snickarboden: En oumbärlig maskin - symaskinen

 
 
 
Dagens tema var snickarboa och för mig blir det en inre bild av hur symaskinen varit
min familjs försörjning i många år. I Raspens lokal finns en vacker symaskin av märket Triumph. Det är en leksaksmaskin, men går likväl bra att sy med, det fungerar perfekt enligt museets noteringar.

Symaskinen är en av de äldsta hushållskapitalvarorna. Redan 1830 fick en fransk skräddare vid namn Bartholome Thimonnier ( 1773-1857) första patenten på en entrådig kedjesömsmaskin.
1846 fick Elias Howe patent på symaskinen som hade både över och undertråd och var försedd med en skytel med öga- detta uppmärksammades av  Beatles,  när de gav ut LPskivan Help.

I början av 1900-talet så kom den första eldrivna symaskinen, först användes
den i industrin men senare kom den att bli vanlig i våra hem. Min symaskin är en viktig maskin i mitt liv. En maskin som syr ett antal olika stygn och som gör att jag lätt kan ändra sy / ändra kläder eller fålla  ett par gardiner. Har tom en maskin som både kastar och skär kanterna när man syr en sk overlook maskin. Tänk om mina förfäder skulle se mina maskiner och vad de kan användas till....

Min pappas morfar var skräddare, först i Stockängen som ligger i Västra Ny utanför Motala-där sydde han på en gammal trampmaskin och försörjde sin familj. Med sin första fru fick han 6 barn-frun dog sen i barnsäng. Då flyttade han med alla barnen till Linköping, gifte sig med sin avlidna frus
syster och fick ytterligare 4 barn. Han fortsatte sitt yrke och nu som Stadsskräddare i staden.

Hur min pappas morfar lyckades med att försörja sig som skräddare i Stockängen,
är för mig en gåta-långt ute på landsbygden och med stora skogar runt om det
lilla huset-lyckades han få kunder så familjen hade mat för dagen.

Min mormor som var så viktig i mitt liv använde också symaskinen för att klara
sin försörjning - hon arbetade extra med att sy kragar som frisörerna använde
för att skydda sina kunder när de klipptes.

Efter långa arbetsdagar inom Tobaksmonopolets tunga industriverksamhet satte
hon sig vid symaskinen och sydde kragar-allt för att få pengar till familjen då
det var knappert rent ekonomiskt. Det var i början av 1930 ganska vanligt med hemsömmerskor-idag finns det inte så många utan det är stora industrier som syr våra kläder och textila inredning.
Hela mitt liv så har tyg, färg och form varit viktiga ingredienser och vem vet
det kanske ligger i mina gener??

Tror det är dags att ta fram min symaskin och njuta lite av den härliga känslan
att skapa något med hjälp av min maskin-bara för mitt nöjes skull!
 
 
 
 

Snickarboden: Kunskapen som sitter i händerna

 

 

Hyveln är ett av de viktigaste verktygen i en snickarbod vars främsta användning är att jämna till ytor. Hyvlar används när den ojämna eller utskjutande delen är mindre än vad som är praktiskt att ta bort med en såg eller annan kapningsutrustning, men är större än vad som är praktiskt att slipa bort med en fil eller ett sandpapper.


Snickarbodens hyvlar kan vara många och bildens hyvel är bara en av dem som kan förekomma. I Wikipedia räknar jag till nitton olika hyvlar med mycket varierande namn och användningsområden, alltifrån falshyvel till stöthyvel. Det roligaste namnet har en liten putshyvel – simsgroda – som används när man behöver komma åt innerhörn av snickeridetaljer.


Oxhyveln är ett handverktyg med dubbla tvärställda handtag som är avsedd att föras av två man som sitter mitt emot varandra där den ene skjuter på och den andre drar och användes före maskinhyvlarnas tillkomst vid planhyvling av virke inom möbelsnickeri, båtbyggeri och vid golvläggning.


Hyveln, gjord för att skötas av fyra händer, vittnar om den tid då den tillverkades, om sina brukare och om sitt sociala sammanhang. Vilken tyst och handlingsburen kunskap fanns i dessa händer?
Ofta förvaras kulturhistoriska föremål på museer vilket innebär att de är skyddade av lagar och förordningar. Idag kan vi validera tyst kunskap men hur vårdar, upprätthåller och säkerställer vi kunskapen om de handlingar och processer som skapat det materiella kulturarvet? Föremålet är ett konkret minne av gångna tider, men vad som kan uttydas av det beror i stor utsträckning på vilken kunskap och förförståelse betraktaren har.


Ordet hyvel kommer, liksom de motsvarande orden på danska och norska, från medellågtyska hovel eller hövel men ursprunget till ordet är ovisst.

 

 

Snickarboden: Tumstocken är viktigast!

 
 
Astrid Lindgrens Emil sitter och täljer i snickarboa, gubbe efter gubbe... Kanske kunde han också göra ett nyckelskåp. Den svenska idéen om att införa träslöjd i skolan infördes på 1870-talet, då enbart för pojkar. Hundra år senare med skolreformen Lgr 69 fick också flickor välja olika trämaterial att såga och skruva i. Ämnet är viktigt också idag. ”Den hand som arbetar skapar en hjärna som tänker”, sa möbelkonstnären Carl Malmsten så klokt.
 
För att göra riktigt fina slöjdalster behövs idéer, lust och handlag, men också en tumstock, ett genialt redskap. Uppfinnaren var ingenjören Karl-Hilmer Johansson Kollén, som 1883 grundade Svenska Mått- och Tumstocksfabriken, idag Hultafors AB. Hans produkt var riktigt klurig, inte minst graderingen. På ena sidan gick den från vänster till höger, på andra sidan tvärtom. Och med angivna tum och millimeter blev det lätt att mäta rätt, särskilt som en ledmekanism i stål gjorde tumstocken både led- och vikbar. Den s k meterstocken på bilden är tillverkad 1925 och har använts i slöjdsalen på Sigridslunds skola i Flen. Materialet är trä, troligen oxel. Efter 1960 görs tumstockar i glasbjörk eller i aluminium och glasfiber.
 
 
 
 

Snickarboden: Där leksaker tillverkades

 

 

Det fanns en snickarbod i mitt barndomshem. Långt tillbaka i tiden utnyttjades snickarboden också som tvättstuga för längst in i boden fanns ett gjutet sluttande cementgolv och ett plåtskott hål i väggen för ett rökrör från en pannmur som stod där fram till tidigt 1940-tal. I snickarboden fanns en enkel hyvelbänk och en massa roliga verktyg såsom handsågar, hyvlar, yxor, borrar, hammare, tänger och tvingar. Det föremål jag valde i museets samlingar är en gammaldags tving gjord i trä med gängad skruv för limning och infästning av olika arbetsstycken. Tvingen är skänkt av Anna Britta Carlsson i Nyköping. Jag har faktiskt några trätvingar av exakt samma typ som den på bilden ovan.

 

Jag var ofta i snickarboden och grejade. Där tillverkade jag mina lådbilar och mina slangbellor. En och annan pilbåge blev också tillverkad där av en smäcker enstör till båge och ett hampsnöre till sträng. Virke till pilarna tog jag från gamla tiders sockerlådor som jag klöv fram smala ribbor av och spetsade. Det fick inte vara tvärträ i pilarna. Att jag fick hålla på med sådana farliga lekar berodde väl på att jag var ensambarn varför risken för olyckor var liten.

 

Jag har ett efterhängset minne av att någon – jag tror det var min kära mor som berättat om en osannolik händelse i samband med den snickarboden. En varm sommardag i början av 1930-talet kom det en liten tromb över gården som ställde till en massa besvär. Det fanns en så kallad isdös utanför snickarboden d v s en hög med stora isbitar tagna i den närbelägna sjön och övertäckt med sågspån. Dörren till boden stod tydligen öppen för tromben kom farande och tog sågspånet från dösen och kastade in det i snickarboden.  Sågspån hör väl snickarbodar till med det här blev väl mycket. Det tog en bra stund för far min att ösa ut all sågspån och städa upp i snickarboden.

 

Snickarboden finns fortfarande kvar och den enkla hyvelbänken också. Mina barnbarn använder den numera som lekstuga.

 

 

Snickarboden: Borrsväng – före borrmaskin och skruvdragare

Seniorbloggen har fått ytterligare en ny skribent, Tommy Dahlgren! Vi hälsar Tommy varmt välkommen till seniorbloggsredaktionen och nedan finner ni hans första inlägg i bloggen.
 
 

 

 

Framför mig ligger en ”borrsväng” av björk. Den är helt tillverkad i trä och vackert utsirad med stjärnor – gjorda med brännjärn. Det är tydligt att denna borrsväng är hemmagjord och enligt dokumentationen kommer den från Lunda socken utanför Nyköping.

 

Vid träarbete har det alltid funnits behov av att göra hål och att foga samman delar ( ex vis med skruv). Det föll sig säkert naturligt att utveckla olika typer av verktyg, som underlättade arbetet.

 

Tidigt användes en sk Navare – egentligen bara en borr med ett vågrätt handtag, som gav  kraft att vrida borren för hand. För att få ännu bättre kraft och precision i arbetet utvecklades borrsvängen, som är ett C-format verktyg med en bröstplatta. Genom att trycka bröstet mot plattan och vrida ”vevdelen” orkade man borra hål med större diameter och hade också bättre kontroll över borrningen.

 

Borrsvängen utvecklades naturligtvis vidare jämfört med ovanstående tidiga exemplar. Idag kan vi köpa den huvudsakligen tillverkad i stål och med en bättre fästanordning för borren i form av en så kallad chuck. Det går dessutom, att på mekanisk väg växla rotationsriktning på en del nyare borrsvängar.

Olika typer av borrar och mejslar gick redan tidigt att fästa i borrsvängen.  Det fanns skedborrar, spiralborrar och skruvmejslar av olika storlekar – beroende på arbetsuppgiftens art och krav.

 

När mindre borrdiametrar skulle användas och speciellt när det var trångt behövdes en sk ”Drillborr” där man istället via en vinkelväxel kunde driva borren med ett kugghjul, som snurrades för hand. Steget var inte så långt till, att därefter utveckla vår tids batteridrivna borrmaskiner och skruvdragare.

 

Som liten såg jag ofta min far, som hade arbetat många år som möbelsnickare, använda borrsvängen. På den tiden fanns snickarbodar eller hobbyrum i källaren på många hyreshus.

 

I vårt hobbyrum tillverkade min far bland annat de möbler och  köksinredningar som behövdes samt till och med en träbåt. ”Behövs något får man tillverka det själv”.

 

När vi idag ser alla vackra gamla möbler och andra gamla föremål i trä, så kan man inte annat än förundras över den hantverksskicklighet som fanns - att med relativt enkla handverktyg skapa så fina föremål.

 

 

Snickarboden: Absolut inte mitt hobbyrum

 

 

Min gamla slöjdlärare måste rotera som en fläkt i sin grav om han skulle få reda på att jag skulle skriva något om snickarbon. Han påstod att jag inte fått tummen mitt i handen utan tummarna. Vad han nu menade med det? Den första saken vi skulle göra i träslöjden var en blomsterpinne, vi hade ingen metallslöjd och pojkar höll absolut inte på med någon textilslöjd. Det är tur att vi inte hade textilslöjd för då hade jag nog varit intrasslad eller än värre insydd. Den här fyrkantiga blomsterpinnen höll jag på med en hel termin. Terminen därefter skulle jag tillverka en rund spetsig planteringspinne. Den blev inte cirkelrund utan oval. Det ovala svängde sig som en spiral över hela pinnen. Spetsen hamnade lite, kanske ganska mycket, vid sidan om mitten på pinnen. Denna lärare påstod vid ett tillfälle att jag inte skulle kunna slå ner en spik i en sandhög utan att kröka spiken. Det enda jag tillverkade i slöjden som inte lockade till skratt och elaka skämt var en nötskål i bok. Denna skål gjorde att jag fick betyget B+ vid terminens slut.

 

 

Mina fadäser i och omkring snickarbon har fortsatt. När vi skulle välja ett föremål från Raspens samlingar var det dags igen. Jag valde en hyvel. Jag var stolt över att jag trodde mig veta att det var en rubank. När jag fick dokumentationen om hyveln så står där, ”hyvel med rundad basyta”. Till vad använder man en hyvel med rundad basyta? Läraren jag hade i slöjd skulle nog ha sagt. ”Han kan inte ens ta fram en riktig hyvel, Det är nästan att jag tror att han hade en hyvel med rundad basyta när han gjorde sin planteringspinne.”

 

 

Fadäser: En personlig specialitet

 

 

 

Bildens handspegel med träram har ett trasigt handtag som är ihopbundet med rep. Dessutom är ramen spräckt i nederkant och folien i överkant har släppt på flera ställen.Tidens tand har gjort sitt och det är väl ganska normalt för en handspegel som hängt med fyra generationer sedan 1920-talet. Det trasiga handtaget kan nog kopplas till någon fadäs - troligen oavsiktlig.

 

Den skrockfulle undviker att krossa en spegel för det lär betyda sju års olycka. Som fadässpecialist borde även jag någon gång ha haft sönder en spegel. Men icke! Hur som helst hade jag inte i min okunskap slängt salt över axeln för att skrämma bort oturen.

 

I tidigare publicerade blogginlägg, bl a om vådan av att lägga nycklar och plånböcker på biltak, har jag berättat om personliga tillkortakommanden och episoder i livet då jag gjort bort mig. Det går väl an med en eller annan fadäs så länge det hela inte påverkar andra. Men det finns gränser! En skräckupplevelse som dyker upp tilldrog sig på sörmländsk landsväg. Det var Kyrkstafett med start och mål i Tystberga. Och min uppgift var att joggande föra stafettpinnen från Bälinge kyrka till Lästringe kyrka vid E 4an. Där stod hustrun beredd att springa vidare till Bogsta kyrka. Min sträcka blev en utdragen plåga. En ömmande hälsena gjorde att 10 km kändes minst som en halvmara. I slutet fick jag linka fram och var vid växlingen given jumbo, minst 10 minuter efter det lag som växlade näst sist. Hade det funnits en handspegel på plats hade den visat en skamsen, rödmosig, trött och ytterst besviken man i 48-årsåldern. Varför hade jag låtit mig övertalas att ta hand om den längsta sträckan? Att bryta loppet hade varit klokt men det fanns inte då för tiden på min mentala karta.

 

Naturligtvis blev mitt lag sist i Kyrkstafetten. Till historien hör att det var året då arrangörerna  tvingades senarelägga prisutdelningen efter att förgäves ha efterlyst Länsstyrelsens eftersläntrare. En del stressputtar i övriga lag ogillade denna longör och antydde att ”blåbärslag” borde bannlysas. Det var en fadäsdag som sent skall glömmas!

 

 

Fadäser: Fadäsen

 

 

Inträffade i höstas när båten och snurran skulle upp på land för vinterförvaring. Båten, en drygt fyr meter lång tungrodd plastbåt med höga bord, och motorn, en 6 hästars tung utombordare, skulle flyttas från bryggan till torra land.


Sagt och gjort.


Maken förbereder på land och undertecknad kliver i båten, gör loss, börjar ro mot land men kommer plötsligt på att motorn måste lyftas av innan båten går att dra upp. Uppmärksammar maken på problemet och påbörjar återfärden till bryggan. Maken ansluter, kliver i båten, gör loss motorn och uppmanar mig att angöra båten igen vilket jag inte tycker är nödvändigt. Svarar att jag orkar hålla båten intill bryggan utan att angöra.
Motorn är som sagt tung, och avståndet upp till bryggavsatsen högt så allt eftersom motorn närmar sig bryggan och får bryggkontakt utan att riktigt landa ger den i stället aktern en skjuts bort från bryggan och avståndet bara ökar och ökar.

 

Nu gäller det. Vem skall offras? Maken eller motorn?
Maken gillar inte kallt vatten så motorn får ta kallduschen.

 

Jaha vad gör vi nu då? Motorn kan ju inte ligga på havsbotten över vintern. Maken vägrar. Anser nog också att hustrun är orsaken till fadäsen. Så jag blir en vinterbadare och snurräddare och tycker att jag gör en heroisk insats med snudd på livet som insats. Följande dag går färden till båtfirman och berättelsen om vad som har hänt med snurran förmedlas till mottagande båtmekaniker som frankt konstaterar: Det hade varit bättre för motorn om ni låtit den ligga kvar på havsbotten. Något som också maken har påstått dagen innan men som hustrun endast betraktar som ett utslag av makens vägran att vinterbada.

 

Christina Skinnars Eriksson


RSS 2.0