Slott: Åkerö – ”äppelslott” i Yngaren

 

 

 

I början av 2000-talet skulle Sveriges Pomologiska Sällskap utse landskapsäpplen.Som brukligt är i sådana sammanhang gick man noggrant tillväga. Fyra kriterier spikades och allmänhet och fruktexperter inbjöds att nominera äpplen som uppfyllde kriterierna. Därefterbedömdes förslagen av en jury. Bland Sörmlands trettio egna äppelsorter utsågs Åkeröäpplet till landskapsäpple Juryn fastnade för en äppelsort som bl a väl uppfyller kriteriet ”lokalt förankrat genom känt moderträd” – ett träd som lär ha stått i slottsträdgården sedan mitten av  1700-talet, är ganska luggslitet men som fortfarande bär en del frukt.

 

Sörmland har onekligen ett stort antal slott och herresäten. Hur många är naturligtvis en definitionsfråga. Mindre nogräknade landshövdingar brukade stoltsera med ca 400 medan den byggnadsantikvariska expertisen anser att något under 300 ligger sanningen närmare.

 

Helt klart ingår rokokoslottet Åkerö, beläget på en ö i sjön Yngaren, bland de mera exklusiva byggnaderna i samlingen. Stormannen Carl Gustaf Tessin drog sig tillbaka till Åkerö och uppförde 1752 – 1757 slottet efter ritningar av arkitekten Carl Hårleman. Den stora salen i slottet är magnifik och har kallats ”Sveriges första nyklassicistiska rum”.

 

Det hände sig för några år sedan att jag besökte Åkerö där det gavs en konsert inom ramen för  ”Musik på slott och herresäten”. För övrigt en förträfflig serie musikevenemang som öppnar upp även privatägda paradbyggnader för besökare och som i sommar arrangeras för tjugofemte året i rad. Konserten i stora salen blev minnesvärd. I publiken fanns vid sidan av förväntade konsertbesökare även några småflickor. Professor Mats vid flygeln och tenor-Mats presenterade ett fint varierat program. När tenor-Mats klämde i ”Till havs” tyckte flickorna att skönsången blev påfrestande hög. De höll då demonstrativt sina händer för öronen. Ett spontant tilltag som starkt ogillades av deras besvärade fader men lockade fram fniss hos delar av publiken. 

 

Hade det varit sen höst skulle det smakat med ett sött, milt syrligt och aromatiskt Åkeröäpple.

 

 

 

 


Slott: Sätesgårdarna Edeby, Tova och Åboö

 
 

Våra gamla socknar lever ett anonymt liv numera. Vi bor i stora kommuner. Men är man släktforskare så har socknarna en stor betydelse. I Ripsa t ex, där har några av mina förfäder bott. I denna lite avlägsna trakt finns mycket vacker natur vid Båven, flera fina öar och framförallt ett stort skogsområde som heter Fjällveden. I dessa skogar och på dessa marker strövar grupper av vilt, hjort, rådjur och älg. Så många som jag aldrig sett förut på samma gång. Trakten utmed Båvens stränder är vacker jordbruksbygd, men något slott har inte byggts här.


Det fanns under medeltiden tre sätesgårdar Edeby, Tova och Åboö. Vid mitten av 1400-talet ägdes Edeby av Lars Axelsson Tott och hans son Axel Larsson. Under början av 1600-talet ägdes gården av holmamiralen Nils Classon Bielkenstierna och makan Gunilla Gyllenstierna. Holmarmiral kallades befälhavaren för Stockholms örlogsstation på Skeppsholmen. Mer namnkunnig ägare har varit landshövdingen Jakob Skytte. Edebys ägare har genom tiderna bekostat om- och tillbyggnad av Ripsa kyrka, en lite ljusrosa målad, vacker kyrka med spånklätt, tjärat tak och tre spiror i samma takbeläggning. I kyrkan finns målningar bl a runt sakristians fönster.


De föremål som jag fastnade för i arkivet är bemålade brädor. De är mycket vackra och ligger upplagda i taket. Det är limfärgsmålade takplankor från östra flygeln på Edeby Gård. Enligt beskrivningen bredvid så har plankorna tagits tillvara efter en brand på 1680-talet då gården byggdes om. Motiven är troligen hämtade från tyska kopparstick och det anges också att liknande takdekorationer finns vid Tovastugan och Sjösa herrgård. Var det måhända samma konstnär i både kyrkan och gårdarna?

 

De övriga två stora sätesgårarna var Tova, som först ägdes av häradshövdingen Martin Karlsson (Färla) men senare av Axel Larsson vid Edeby. Åboö är känt sedan 1340-talet. Den gamla parstugan från Tova flyttades till Nyköpingshus och finns där att beskåda med sina fantastiska målningar. Täppan, tidigare kallat Sämskartorp, är ett för många känt utflyktsmål med god mat. Det ligger intill Ripsa kyrka.

 

Mycket vackert kan man få se som släktforskare om man reser i förfädrens spår. Fakta har jag hämtat ur kyrkobeskrivningarna av Ripsa, gjorda av Ivar Schnell och Sörmlands museum.

 

 

Slott: Mitt eget slott

 

Slott har jag ingen naturlig koppling till, visst finns de fina slott jag besökt - men mitt inre slott är vår lilla stuga som mina föräldrar hade under många år. Där i vårt "slott" hängde ett hörnskåp precis likt det jag så i Raspens A sal.Det skåpet var ifrån Lunda Socken och en gåva från Henrik Svensson i Jönåker. Materialet är furu och mycket väl dekorerat.

Precis så såg vårt hörnskåp ut-nåja, detaljerna i målningen kan vara olika. Vårt skåp hängde i köket och det var fyllt med olika plåster och lite mediciner.Plåster behövdes ofta för nästan varje helg var vi alla i det lilla torpet, mina föräldrar, mina syskon med familj och jag med familj. Ofta hade mamma och pappa med sig vänner ut-hur vi fick rum och hur mina föräldrar orkade kan jag fundera på idag.. Våra barn var små så med 7 barn under 8 år och 2 hundar förbrukades det ofta plåster. Roligt var det och våra barn fick en naturlig kontakt med sina morföräldrar.

 

 
 
 

Slott: soffa i gustaviansk stil

 


Den gustavianska epoken i Sverige varade mellan1770/80–1810 och stilen kom att prägla inredningen i förnäma svenska hem. Nya modeller av stolar, byråar, skrivbord och soffor ersatte den sirligare rokokon men under en kort övergångstid levde de två konststilarna sida vid sida. Den äldre höggustavianska stilen är en svensk variant på den franska louis seize-stilen och har vissa kvardröjande drag av rokoko. I Sverige är dess period cirka 1772–1785.


Bildens gustavianska soffa, som är tillverkad 1770, har tydliga drag av kvardröjande rokoko som sargen som är skulpterad med rosor. Andra detaljer som tyder på den höggustavianska stilen är att sargen liksom benen är förgyllda. Den yngre sengustavianska stilen, som dominerade åren 1785–1810, betraktas som typiskt svensk och kännetecknas av strama former och dekorationer inspirerade av antiken. Stilen var rak och enkel och dekoren sparsam. Möblerna är ofta tillverkade av inhemska träslag och målade med en ljus gråvit färg.


Soffan har stått förebild för en soffa tillverkad av Adolf Göran af Klercker som levde på Katrineborg tillsammans med sin hustru CeciliaWilhelmina Sofia Adelaide Ingeborg Charlotta f Lewenhaupt. Cecilia köpte Katrineborg, som ligger i Vadsbro socken i Flens kommun, 1901. Hon hade då blivit änka efter sin första man. Året därpå påbörjar hon sin tjänst som hovdam åt kronprinsessan Viktoria, sedermera drottning Viktoria. Hon kom också att tjänstgöra som hovdam hos prinsessan Maria-gift med prins Wilhelm på Stenhammars slott utanför Flen.
1908 gifter hon sig med Göran af Klercker och fick då inte längre behålla sin roll som statsfru.


Göran af Klercker var kommendörkapten av andra graden, byråintendent vid militiemannaexpeditionen, kammarherre och tjänstgjorde hos hertigen och hertiginnan av Sörmland - prins Wilhelm.


På 1920-talet sålde paret af Klercker Katrineborg till en källarmästare från Norrköping som rustade och satte gården i stånd. Vid depressionen på 1930-talet kunde han inte längre behålla gården så 1932 eller 33 köptes gården tillbaka av Göran af Klercker och har sedan dess varit i släkten af Klerckers ägo. Göran och Cecilia var barnlösa men överlät egendomen till släktingar.


Den gustavianska klassicismen och gustavianska stilmöbler har blivit moderna vid ett flertal tillfällen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och nyklassiska former är moderna än idag År 1993 lanserade IKEA en möbelserie, där varje föremål var en exakt kopia av ett original från 1700-talet.

 

 

Slott: En säng från ett slott

 

 

 

Det är spännande och oförutsägbart att vara seniorbloggare. När man väljer föremål i muséets samlingar så har man ofta inte en aning om hur ens inlägg ska komma att utformas. När vi den här gången bestämde temat ”Slott” – vi kulle ju senare besöka Nynäs Slott nära Studsvik - så valde jag en jättestor parsäng, en sådan som kan antas finnas på ett slott. Den visade sig komma från Taxinge där Augusta Posse varit tidigare ägare.

 

Taxinge-Näsby slott är ett gods i Taxinge socken, Nykvarns kommun i Södermanland och ligger på en udde i Gripsholmsviken i Mälaren. Slottet har gamla anor och Näsby finns omskrivet redan 1281 och senare 1685 i jordeboken. Slottet har under åren undergått många ägarbyten. 1970 köptes godset av Södertälje kommun och 1982 övertogs det av Uppsala Akademiförvaltning. Från 1999 har Nykvarns kommun övertagit Södertäljes ägaransvar för Taxinge.

 

Vid besök i Taxinge finns mycket intressant att titta på. Allén på vägen dit är mycket imponerande. Vidare är de flesta byggnader intressanta att studera. Kyrkan med sin gjutna spira från 1863 är en fungerande landsortskyrka med bl a många bröllop. Gamla handelsboden från 1910-talet fungerar under sommaren som krog. Stationen och järnvägen används av Östra Södermanlands Museijärnväg. Skolan används som dagis. Ångbåtsbryggan angörs av ångbåten SS Mariefred under sommaren. Slottet inrymmer ett mycket välkänt café med ett av Europas största utbud av hembakade godsaker. I flyglarna finns butiker, där bl a egenproducerade alster säljs. Gården har en väl fungerande travträningsanläggning med plats för 100 hästar.

 

För att återgå till parsängen som jag valde i samlingarna så synes den ha samröre med Björnlunda där jag bor. På Tibble gård i Björnlunda levde fram till 2001 Augusta Posse Friedländer. Hon var född 1913 och härstammade från Taxinge slott.

 

 

 

Slott: Även ett litet hus kan vara ett slott

 

Bilden ovan - en husmodell som finns i museets samlingar - visar en nedskalad kopia av ett av de ”mönsterhus” som uppfördes av NKs egnahemsförening. Förebilden finns vid Östra Villastaden i Nyköping.

 

Det var även i början av 1900-talet svårt att få bostäder i Nyköping. NKs verkstäder, som etablerades 1904 fick problem med att rekrytera kvalificerad arbetskraft på grund av bostadsbristen. Bostadsproblemet togs upp i stadsfullmäktige. Man insåg redan 1904 att det fanns risk för ökad bostadsbrist, eftersom NK etablerat sig i Nyköping. Många politiker ansåg att det var företaget och inte staden, som borde ansvara för frågan.

 

NKs bolagsstyrelse konstaterade med viss bitterhet, att det ” i motsats till vad tidigare uppgivits visat sig råda brist på bostäder därstädes, hvarför bolaget måste vara betänkt att sjelvt låta uppföra sådana”. NK bildade då ett delägt bolag, som fick namnet Byggnadsaktiebolaget Nicopia. Ett bostadshus med 32 en- och tvårumslägenheter planerades, vilket hjälpte upp situationen tillfälligt.

 

Många i personalen vid NK önskade skaffa egna hem. Därför bildades 1908 en förening, som fick namnet Egnahemsföreningen Nyköpings Villastad. Föreningen lyckades engagera Sparbanken för bottenlån, Nyköpings stad för borgensåtaganden och NK erbjöd topplån. Därmed kunde hela produktionskostnaden på 5000 kr lånefinansieras.

 

Föreningen erhöll 15 tomter per år och tomterna lottades ut bland medlemmarna. Mellan 1909 och 1916 byggde föreningen 46 hus i det område som idag kallas Östra Villastaden och som blev det första egnahemsområdet i Nyköping.

 

För att få ett enhetligt utseende på området tillhandahöll föreningen ritningar och arbetsbeskrivningar. Dessutom byggdes flera olika så kallade mönsterhus. Parhuset vid Stenbrovägen 12 – 14, som är förebild till modellen ovan, var ett sådant mönsterhus.

 

Byggtiden var inte utan problem. År 1909 utbröt storstrejken, som stoppade byggnationen och flera familjer, som skulle flytta in den 1 oktober riskerade att bli husvilla. Egnahemsföreningen skrev till byggnadsarbetarefackföreningen med ”vördsam hemställan” om att arbetet skulle återupptas, för att ”förhindra att sju familjer bliva husvilla och kastade på gatan”. Något svar finns inte dokumenterat, men troligen gick det bra eftersom konflikten var inne i slutfasen.

 

De arbetare vid NKs verkstäder, som fick sina bostäder här, tyckte säkert att dessa små hus var så nära ett slott de kunde komma.

 

 

Slott: Slott och herrgårdar lever vidare.

 

 

Slott accossierar jag med stora robusta stenbyggnader utprålade med tinnar torn, som markering för en maktens boning. Det finns träslott, lustslott och till och med luftslott men de klassar inte in som kungahus. Senare tids slottsbyggnader är fortfarande mäktiga monument men som försvarsborgar är de nertonade. Stockholms slott i nuvarande skepnad från mitten av 1700-talet uppfördes inte enbart som säte för kungafamiljen utan också för hela den svenska riksadministrationen, men fortfarande ville man med den storslagna byggnaden inge respekt.

 

Nyköpings hus var från början en medeltida borg. Den bastanta fästningen hjälpte dock inte mot de fatala interna stridigheterna som uppstod mellan kung Birger och hans hertigbröder. I slutet av 1500-talet, under Hertig Karls tid, skedde en ombyggnad till ett mycket påkostat renässansslott. Ödet bar inte bättre än att det brann ner 1665. Viss upprustning har skett under 1900-talet och idag inrymmer Sörmlands museum aktiviter i Kungstornet. 

 

Sörmland hyser alltjämt ett stort antal (39) pampiga byggnadsverk med slottsbenämning, en del med anor ända från stormaktstiden Då nådde den svenska adeln sin kulmen och aristokratin ville satsa på egna säten som inte stod långt efter de kungliga slotten. Arkitekter bistod med ritningar över byggnadsverk. Det gick inte alltid att förverkliga alla storvulna planer. Jag tänker på Öster Malma slott. Där kan man genom Erik Dahlbergs planschverk Suecia Antiqua se att allt inte kunde förverkligas. Felräkningar i byggkostnader gjordes nog då som nu och kassaflödet var kanske ibland otillräckligt. Frågan är om Nyköpings Hus varit fullt så luxuöst som bilden här visar. Det är en modell som till del gjorts efter Dahlbergs ritningar och den finns idag att beskåda i Kungstornet.

 

Ståndsmässiga herrgårdar är det också gott om i Sörmland (85 st) ofta med tillhörande större lantegendomar. Under 1900-talet har en del av dem gjorts till restauranger, museer eller kursgårdar. Flera sörmländska gods med herrgårdsbyggnader har under senare år köpts upp av nyrika personer - näringslivstoppar och andra med stark finansiell tillgång. Gamla byggnader har rustats och på så vis fått fortsatt liv.

 

 

Slott: Rester efter ett bröllop på Nyköpings Hus?

 
 
 
1 maj 1579 var det bröllop på Nyköpings Hus. Hertig Karl (Karl IX) gifte sig med Maria av Pfalz. Det var nog stort kalas sedan det kyrkliga var avklarat. Borden var dukade med det finaste hertig Karl kunde plocka fram ur skåp och fatabur. Glas var något nästan nytt i Sverige vid den här tiden. För att visa hur rik och betydande man var skulle glasen slås sönder när man druckit ur dem. På Erik XIV:s bröllop skall det ha gått åt mer än 600 glas, Erik var halvbror till Karl. Karl är frikänd från att ha krossat glas på detta bröllop, han ville inte vara med på Eriks fest. Glaset på bilden är hoplimmade rester som hittats. På cuppan på glaset finns ett sigill med C och M för Karls och Marias namn.
 
I Nyköping hade hertig Karl startat ett glasbruk 1579 som var igång i 10 år. Vid den här tiden fanns flera glasbruk i Mälardalen. Det var kungligheter och adelspersoner som anlade egna bruk. Det var mest fönsterglas som tillverkades. Det hade blivit modernt med glasade fönster. Maria av Pfalz dog 1589, hertig Karl gifte om sig med Kristina av Holstein-Gottorp 1592. Då blev det ett nytt stort gästabud på Nyköpings Hus. En engelsk skådespelartrupp uppträdde på bröllopsfesten. Tänk om Shakespeare ingick i truppen, han var ju mest skådespelare vid den här tiden. Om engelsmännen krossade glas vet jag inte men de har ju alltid varit duktiga på att dricka öl, så varför inte.
 
 

Slott: Sprickor i stort och på smått

 

 

Det är en stor spricka i uppläggningsfatet av kinesiskt porslin. Den syns väl trots blommönstret. Förra ägaren Cecilia af Klercker var nog ledsen över skadan men hade kanske fullt upp med andras problem. Hon var hovdam på Stockholms slott 1903-1910 och märkte, som förtrogen, säkert kylan i äktenskapet mellan sin ”höga härskarinna” drottning Viktoria och kung Gustaf V.

 

Såg Cecilia att också slottets fasad började spricka och vittra sönder? Huset, som är en av barockens finaste och norra Europas största kungliga residens, är cirka 300 år och tid och väder går hårt åt sandstensytor. Men nu händer saker… Statens fastighetsverk har satt igång en riktigt grundlig och heltäckande restaurering, ett arbete som tar bortåt 25 år och kostar 500 miljoner. Det handlar ju om en fasad som är 28 000 kvadratmeter och har 972 fönster!  

 

Vad är ett sprucket 37 centimeters fat mot ett gammalt nationalmonument? Intet förstås! Men vackert är det. Kanske prydde det Catrineborg i Vadsbro? Cecilia köpte fastigheten 1901, sju år innan hon gifte sig med Göran av Klercker, som skänkt fatet till Sörmlands museum. Han var kammarherre och nära hovet precis som hon själv. Lästips: Cecilias bok ”Förgången glans” från 40-talet. I den berättar hon om sitt liv. Här kan du titta i några av Cecilia af Klerckers fotoalbum>>

 

 

Resa: En av de största resorna

 

 


Den största resan i svensk historia beaktat antalet resenärer eller emigranter är den stora utvandringen till Amerika från mitten av 1840-talet framtill 1930-talet då depressionen gjorde att utvandringen kraftigt avtog. Totalt utvandrade 1.2 miljoner svenskar till Amerika i hopp om bättre ekonomiska förhållanden, religiös tolerans och politisk myndighet.


Under 1800-talet hade Sveriges befolkning ökat kraftigt beroende på, som Esaias Tegnér uttryckte det, ”Freden, vaccinet och potäterna”. Efter det finsk-ryska kriget 1808-1809, som krävde stora förluster i människoliv, deltog inte Sverige i några äventyr som orsakade stor åderlåtning av svenskt soldatblod.


Vaccinering mot smittkoppor började användas i Sverige 1801. Följden blev en minskad dödlighet. Detsamma gällde om andra orsaker till dödlighet. Inte minst betydde kosthållningen en hel del. Potatisen tillförde ett viktigt antal kalorier och vitaminer. Framför allt vitamintillskottet, som utan att man visste varför, skapade motståndskraft mot många sjukdomar och bidrog därmed till minskad dödlighet.


Freden, vaccinet och potäterna medverkade till att antalet överlevande födda ökade samtidigt som dödssiffrorna i förhållande till folkmängden sjönk. Sveriges folkmängd började stiga kraftigt ett kort stycke in på 1800-talet och därmed påverkades möjligheten att försörja sig i landet.


Så många packade sin amerikakoffert och anträdde resan. En koffert, egentligen en kista, är större än en resväska och har ofta handtag på sidorna och är inte avsedd att bäras manuellt. Den ska transporteras på till exempel en järnväg eller, för som amerikaresenärerna, ombord på en båt. Kofferten kan vara inredd som en garderob med plats för hängande kläder och ha lådor.


Överhovjägmästare Claes Adam Lewenhaupts resväska var avsedd till förvaring av grevens uniform med tillbehör. Inte en koffert men väl en garderob i en resväska. Greve Lewenhaupt, som var den siste fidiekommissarien på Claestorps fidiekommiss östra Vingåkers socken, Katrineholms kommun fick säkert resa en hel del i tjänsten som överhovjägmästare.


Historiskt var överhovjägmästaren anställd som chef för Kungliga hovjägeristaten och skulle bland annat utöva tillsyn över kronans parker och lämna årliga föreskrifter om jakt och skjutande med mera. Överhovjägmästaren hade rang näst efter överhovstallmästaren som innehade en av de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hovet. Att ha en väl transporterad uniform att tjänstgöra och vara prydlig i var viktigt i ämbetet.
Amerikakofferten var också den packad med omsorg och innehöll det viktigaste för ett fortsatt förhoppningsvis bättre liv där borta. Men emigranternas klädsel var uniform och bestod av de kläder man stod och gick. Välpressad var man inte vid ankomsten till det nya livet.

 



Resa: En oförglömlig resa

 

 

Det var tidig höst 1965 när jag var på resa i Polen. Det anordnades en kongress i limnologi där (läran om sötvatten) i Warszawa och jag och min chef på jobbet fick tillåtelse att delta. Då passade min fru och jag på att resa en vecka före kongressen och åka runt lite i landet. Jag hade då en grön Volvo Duett som vi reste i. Färden gick med färjan från Ystad till Swinouijscie i nordvästra Polen och sedan for vi via Poznan till Warszawa. Detta var ju under den kommunistiska tiden i Polen och vi såg mycken misär i landet. Vi åkte visserligen på motorvägar som Hitler byggt genom landet men de var i ett bedrövligt skick. Det växte gräs i mitten på vägen och vår resa fördröjdes av många hästfordon som i maklig takt färdades där. Sent på kvällen kom vi fram till vårt hotell och då var vi väldigt trötta.

 

Vi såg det stora Kulturpalatset där jag en vecka senare skulle delta i min kongress och sedan den fint återuppbyggda ”Gamla Staden” med café Krokodyl. Dagen efter reste vi söderut via Random till Krakow där vi upplevde det stora Mariatorget med sin marknad. Vi gjorde även en utflykt till Oswiecim, det avskyvärda koncentrationslägret Auschwitz. Vi besåg denna fruktansvärda plats som ligger cirka 60 km väster om Krakow. Det blev en oförglömlig och hemsk upplevelse. Att gå in under den ökända portalen med ”Arbeit macht frei” var nog hemskt men att sedan gå runt bland de gamla fånghusen och se detta museum över mänsklig förföljelse var en pina. Vi såg de oändliga raderna av sovkojer, gaskamrarna, krematorieugnarna, hela väggar med uppsatta namn och fotografier på fångar, montrar med enorma mängder av ihopsamlade väskor, skor, hår och glasögon. Det var i sanning en ohygglig upplevelse. Efter besöket kastade min fru bort de skor som hon haft på sig – hon kunde inte bära dem eftersom de var ”smittade av mänskligt vanvett”.

 

Vi tog sedan en tur till Zakopane i Tatrabergen i landets sydligaste del. Återfärden norrut gick via Wroclaw tillbaka till Swinouijscie där jag skulle hämta min chef för färd tillbaka till Warszawa. Men under natten före avresan blev det inbrott i min gamla Duett och vi blev av med alla reseförnödenheter inklusive en gitarr som jag släpat med mig. Med en masonitskiva i bilens högra sidoruta fortsattes sedan resan åter till Warszawa till en givande kongress . Denna resa blev för oss oförglömlig.

 

 

 

 


Resa: Det finns olika slags resor

 
 
Varje dag företar vi i regel en resa. Den må vara kort, kanske till affären och handla. Den må vara längre, en resa mellan hem och arbetsplats. En resa till varmare länder, en resa för att uppleva äventyret då och då under året. Vår egen resa genom livet är väl den största vi gör.
 
I barndomen var nog första resorna bakpå mors pakethållare, liggande i en liten trälåda, väl fastspänd, då hon åkte med mig till sjuksyster i samhället för att göra kontroller, väga, mäta och ge mig vaccinationerna. Min längsta resa är till Peru och Bolivia där jag var förra året. En oförglömlig och fantastiskt intressant resa där man fick en inblick i hur livet är i ett latinamerikanskt land. Reslängden har alltså ökat!
 
I femårsåldern upplevde jag nog de värsta resorna jag kan minnas. Pappa och jag gick från gården upp till busshållplatsen och åkte till tandläkaren. Jag hade många hål i mina små mjölktänder. Mamma var livrädd för tandläkaren och kanske hon berättat något om sina hemska upplevelser då hon som 20-åring fått alla tänder i underkäken utdragna med mycket dålig bedövning. Kanske hade jag hört om det och var därför skräckslagen.
 
Väl inkommen till tandkliniken fick man sitta i det kalla väntrummet ”för barn” med akvariefiskar att titta på. Jag skakade i hela kroppen när mitt namn blev uppropat, jag fick den stora bedövningssprutan och svimmade nästan. Men så småningom var det klart och vi gick till leksaksaffären och jag fick välja ett pussel och sen åkte vi hem igen. Totalt blev det sju pussel och inget av dom har jag kvar. Nu har min tandläkarskräck gått över och jag tar sällan någon spruta vid lagningar.
 
Jag ska nämna mitt val av föremål, en amerikakoffert från 1949, skänkt av Bertil Nyman. Han har lämnat in en hel samling av föremål och skrivit en berättelse till dem. Gå gärna in på hemsidan och läs mer om samlingarna (Här kan du läsa mer om just Bertil Nyman och hans amerikakoffert >>). Ja, utvandrarnas resa var för det mesta enkel till Amerika, men Bertil han kom hem igen han.
 
 

Resa: Resan till mitt yrkesval

 

 

Redan under pojkåren väcktes mitt intresse för fåglar. Jag letade fågelbon och plockade ägg till en samling. Det första funna andredet var särskilt roligt - vackra simfåglar var åtråvärda.

 

På ledig tid under skolåren hjälpte jag till på lantbruk. Jobb som bonddräng efter avslutad skolgång var det aldrig någon allvarlig fundering kring. Istället blev det arbete på snickerifabrik i fem år med tillverkning av köksinredning. Under den tiden stakades ett annat yrkesval ut mer på allvar. Flygvapnets propaganda om möjlighet till en framtid med flygande start till pilotyrket lockade. Ingen onödig skolgång behövdes och betalning var det från första utbildningsdagen. Men resan avbröts innan den startat – ett defekt färgseende punkterade framtidsdrömmen.

 

Blicken riktades åter mot naturen med skogsutbildning som ny vision. Rekommendationen hemifrån var att ”lära sig prata och bli riksdagsman”. Att bli skogvaktare såg jag som ett mer realistiskt försök. Efter samtal med en kamrat på folkhögskola höjdes ribban och siktet riktades mot skogshögskolan för att bli jägmästare. Ånyo kursändring efter ett praktikskede vid Öster Malma jaktvårdsskola. Att få jobba mer allsidigt med djur och natur istället för att räkna skogskubikmetrar verkade roligare. Och så blev det!

 

I Jägareförbundet fick jag samverka med Sörmlandskustens jaktråd, som bildades 1954. Det blev åter kontakt med sjöfågel. Tack vare mästerlotsen Lars Sandin, Oxelösund som då var ordförande i kustrådet, fick jag också pröva sjöfågeljakt i skjutskårar på kobbar i Hävringe skärgård med vettar som lockfåglar. Det gav fantastiska upplevelser! Cirkeln från barnaåren var på något vis sluten. Vid åsynen av museets vettar vällde minnen fram. Den på bilden är en kniphane och har inlämnats av tidigare mästerlotsen Karl Gustav Sundström, Oxelösund.

 

 

Resa: Att resa i början på 1950-talet

 
 
 

 

På bilden ser vi en gammal Plymouth i form av en leksaksbil, som har lämnats in av en säljare på AB Nyköpings Automobilfabrik (ANA). Plymouth var ett amerikanskt bilmärke, som importerades i delar för att sättas samman på ANA i Nyköping.

 

I början på 1950-talet hade vår familj (liksom de flesta familjer ) ingen bil, vilket innebar att resor normalt begränsade sig till den sträcka vi kunde tillryggalägga med cykel. Någon gång per år åkte vi i alla fall till mormor och morfar och släkten i Katrineholm. Resan dit kunde vi antingen göra med tåg eller  buss.

 

Tågresan innebar att vi fick ta tåget på TGOJ-banan, som gick mellan Oxelösund och Flen. Denna bana var egentligen en malmbana för transport av malm från gruvorna i Grängesberg till järnverket i Oxelösund. Det gick även en del persontrafik på banan mellan Oxelösund och Eskilstuna via Flen. Banan trafikerades av ånglok eftersom den inte var elektrifierad vid den här tiden. Det var givetvis mycket spännande att stå på plattformen i Nyköping när ångloken anlände. Man blev nästan omsluten av rök och ånga från loket. Det fanns fortfarande 3:e klassvagnar med sitsar av trä på dessa tåg. I Flen fick vi byta till ett modernare tåg på den sedan länge elektrifierade SJ-banan, som tog oss vidare till Katrineholm. Hela resan tog en väsentlig del av dagen, eftersom det ofta var en längre väntetid vid bytet i Flen.

 

Busslinjen trafikerades av EGE-trafiken mellan Nyköping och Katrineholm. Även här behövde man byta buss i Björkvik, med väntetid som följd. Sträckan från Nyköping till Katrineholm är bara cirka 7 mil. I dag tar det maximalt 1 timme att ta sig dit med bil. På tidigt 1950-tal tog det, hur man än gjorde, en väsentlig del av dagen.

 

Min morfar hade bil sedan början av 1900-talet. Han drev en kombinerad taxi- och verkstadsrörelse. Det var stora amerikanska bilar som gällde, eftersom de var rejäla och robusta. Man kunde starta på 3:an och köra på alla typer vägar på landsbygden.

 

I början av 1950-talet hade min morfar en stor amerikansk Pontiac - en rejäl bil. Vid ett besök hos oss i Nyköping, så skulle vi passa på att göra en resa med bilen under dagen. Jag framförde genast att vi kanske skulle kunna åka till Furuviksparken, som jag hade sett bilder från i någon tidning. Jag hade ingen aning om att Furuvik låg vid Gävle, vilket knappast var möjligt att nå – speciellt inte under en dag. Mina föräldrar och min morfar kom istället överens om att den stora resan skulle gå till Trosa, som ligger cirka 5 mil norr om Nyköping.

 

Vi kom iväg på den spännande resan, som gick längs gamla kustvägen mellan Nyköping och Trosa. Vägen var så krokig på den tiden, att min morfar påstod att han ”mötte bakvagnen på bilen” i kurvorna. Vi kom till slut fram till Trosa och tittade oss omkring där. Jag kommer ihåg att jag tänkte att så långt åt detta håll hade jag aldrig varit förut – trots att vi inte kom till Furuvik. Resan tog hela dagen, så det blev ”sena kvällen” innan vi kom tillbaka till Nyköping.

 

Med dagens ögon, betraktar vi antagligen inte ens dessa händelser som resor.

 

 

 


Resa: fördelarna med att cykla

 
 
Den här veckans ämne fick mig att tänka på Cykeln! I Raspens A-hall finns en damcykel som är svartmålad och är ifrån 1920-talet, förmodligen omgjord under 1940-talet. Gösta Rotefalk , cykelreparatör har skänkt original cykeldelar från 1920 talet, så cykeln är komplett utrustad
Cykeln saknar både trähandtag och en pakethållare fram.


Berättelsen om  mina föräldrars första semester  1949 har vi hört hur många gånger som helst. De cyklade från Stockholm till Sundsvall och där i Stöde träffade de en familj som de fick sova hos.
Det blev upptakten till en livslångvänskap. Vi barn var ofta där på våra skollov och deras dotter kom ibland till oss.


Överhuvud taget var cykeln det sätt allra helst min mamma förflyttade sig på. Hon bodde inne på Södermalm och flera gånger i veckan cyklade hon och hennes vänner till Björknäs paviljongen för att dansa.  Att cykla till Johannesdal i Vårberg gjorde hon ofta eftersom hennes familj
hade en sportstuga där.


Jag tar gärna fram min cykel och cyklar både för nyttans och glädjens behov. Att kunna ta sig fram med cykel är ju både smidigt och lätt. Ett plus är ju förstås att man inte släpper ut avgaser.


Här i Nyköping finns det många cykelbanor, men det är beklämmande så lite trafikkunskap många cyklister har! Tyvärr cyklar många på gångbanan och inser inte att man som cyklist framför ett
fordon och är skyldig att följa de regler och lagar som finns.


Men nu är våren äntligen här och cykeln nypumpad-så det är bara att ta på sig
hjälmen och trampa iväg - det är ju faktiskt en riktig behaglig känsla!
 
 
 

Resa: Första andetaget är början till döden

 

 

 

Turen till Rom eller klättringen mot högre status känns futtig i förhållande till den resa som går från vaggan till graven. Målet är detsamma för oss alla och rubriken ovan, ett italienskt ordspråk, är tänkvärd, inte sant?

Bilden visar ett par barnkängor från 1917 eller däromkring. De är av brunt skinn och har burits av Margareta Nordström på Mälby säteri. Intill syns skodon av ett annat format, från 1990 och Vilhelmina Alwert från Stjärnhov. De båda paren  ska symbolisera livets början och livets slut. Tiden mitt emellan kommenteras på följande sätt:

 

Det finns mer i livet än att öka farten. Mahatma Gandhi

Att leva är inte tillräckligt. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också ha. (H C Andersen)

Livet är för kort – för att vara tråkigt! Lars Molin

Livet är inte bara en lek utan också en dans på rosor Okänd

 

 

Resa: Glöm inte maten!

 
 
 

Resor kan vara av många olika slag. Att resa till en solig plats med palmer och sandstrand eller till ett tempel i Egypten är en form av resor där målet är mer eftersträvansvärt än resan. Klassresa är en ganska stationär resa men betydelsefull för den som gör resan. Min första egna resa gick från Ängelholm till Eskilstuna. Jag var 17 år och flyttade hemifrån. Jag var ganska obevandrad i Sveriges geografi, jag bytte inte tåg i Flen utan i Södertälje. Egentligen var det SJ:s fel på deras karta var inte TGOJ:s järnväg utsatt. TGOJ var ju privatägt. Ganska omtumlande för en 17åring att inte ha någon övervakare utan ha full frihet att göra dumheter och själv komma underfund med det.

 

En annan resa råkade jag ut för på tidigt 60-tal. Vi var ett gäng datafolk som skulle flyga till Stuttgart för att testa ett nytt datasystem på en helt ny datamaskin. Denna resa var helt fantastisk, små tvåmotoriga propellerplan. Dagen var absolut klar med klarblå himmel över hela den del av Europa som vi skulle flyga över. Tjänstebil till Arlanda efter tidig frukost hemma. Frukost på Arlanda. Första planet gick till Köpenhamn, frukost ombord. Andra planet till Hamburg, frukost ombord. Tredje planet till Frankfurt med lunch ombord. Fjärde planet från Frankfurt till Stuttgart med förstärkt lunch ombord. Ett gäng övermätta svenskar installerar sig på hotellet. Det blev bestämt att vi skulle träffas i hotellets restaurang för en kvällsbira och kanske något lite att stoppa i sig till ölen. Schwedenplatte skulle enligt en tysklandsexpert vara lämpligt, bara lite bröd och lite charkuterier och tyska korvar. Till alla läsare som skall åka till Tyskland, beställ inte Schwedenplatte om ni inte är vrålhungriga. Det som serverades på platten hade räckt till en normal svensk familj i flera dagar.

 

Flygturen var fantastisk, planen gick på bara 2000 meters höjd och det klara vädret gjorde att man hade en fantastisk utsikt över landskapet. Man kände sig nästan som en Nils Holgersson.

 

 

 

 


Barndom: Första minnet

 

 

När jag var liten var jag väldigt sjuk. I läkarjournalen stod det att jag led av någonting som kallades för inresekretorisk insufficiens. Jag hade haft två äldre systrar som båda dog av denna sjukdom i tidig ålder. Det var ju en ganska oprecis diagnos men det hela resulterade i blodsockerfall och jag blev svårt sjuk. Möjligen var jag tre år när det var som värst. Jag låg på Allmänna BB i Stockholm och detta var förknippat med mitt första minne. Min mor har berättat att jag var mycket dålig där på lasarettet och att jag hade en liten tröja på mig. Den var försedd med en knytsnodd kring halsen med ett par tofsar på. Jag höll krampaktigt hårt i dessa tofsar och en doktor försökte lossa mina fingrar när han skulle ta av mig tröjan.  Men då sa min mor: ”Klipp av snodden! Det här är det sista som vi kan göra för honom”! Jag har funderat mycket på hur min mor orkade bära all den sorg och oro som var förknippad med denna händelse.

 

Jag var nog nära döden då för jag minns att jag ovanifrån såg en vit barnsäng med en liten pojke i. Det vajade en röd ballong som var fastbunden i sängen och det stod många personer i vita rockar runt omkring. Läkarna opererade då in en kanyl i min vänstra arm genom vilken jag fick någon sorts sockerlösning. Efter den behandlingen kom jag snart till sans igen. Ärret efter den där operationen har jag fortfarande kvar. Från den här tiden finns också ett antal gula plåtburkar bevarade i vilka min medicin inköptes. Den bestod av B-vitamin troligen i form av torkad öljäst.

 

Ända upp i småskoleåldern fick jag i samband med förkylningar och kräkningar återfall i den här sjukdomen men de var inte av allvarligare art. Och efter den tiden har jag inte haft några problem. På grund av min sjukdom blev det bestämt att jag inte skulle smittkoppsvaccineras eftersom det skulle kunna sätta ned min motståndskraft mot infektioner. Det dröjde ända till 1963 innan jag blev vaccinerad för då inträffade en liten men allvarlig smittkoppsepidemi i Sverige.

 

Från museets samlingar valde jag en vit barnsäng som ser ut ungefär som den jag låg i på Allmänna BB.

 

 

Barndom: Dockskåpen som präflades av tidsandan

 


Ett dockskåp och en dockservis tillhör, om inte mina första minnen, så i alla fal mina starka minnen från barndomen. Hur docklägenheten var disponerad, hur väggar och servis var dekorerade och hur dockservisen stod uppställd färdig att serveras ur. Möblerna som fyllde rummen.


Dockskåpen med sina interiörer och exteriörer har alltid speglat tidsandan och efter andra världskriget blir dockskåp en leksak och flyttar in i barnkammaren. Ellen Keys Barnets århundrade, som kom ut vid sekelskiftet, präglade tidsandan,. Barn blir barn och ska få vara barn och barn leker.

De äldsta dockhusen i Europa är från slutet av 1500-talet och finns fortfarande bevarade och tillhörde ofta blivande drottningar. De var påkostade och tillverkades i första hand för vuxna och inte för lek. Många av de tidigaste dockskåpen var dyrbara utställningsföremål och egentligen tittskåp - se men inte röra!
På 1600-talet får dock dockskåpen en pedagogisk funktion och får tjänstgöra som uppfostringsredskap. Med välutrustade kök skulle små flickor lära sig hur ett kök ska skötas. Ofta var dockhusen som flickorna skulle få kunskap i och av en detaljerad kopia av det fullstora hus som flickan och familjen bodde i och specialbeställd för ändamålet.


Bildens dockhus är ett 50-talshus med två rum och möblerat med 50-talsmöbler och bebott av en dockfru med två barn och ett tredje i en liten vagga berättar Berit Johansson som skänkt huset till Sörmlands museum. Huset och möblerna, som hade tillverkats av Berits morbror, var en födelsedagspresent till Berit på 10-årsdagen. Om huset är en kopia av Berits hem framgår inte av den medföljande beskrivningen men nog är det en kopia av ett i Sverige för tiden så vanligt förkommande egnahemshus.


Den svenska dockskåpstraditionen har aldrig varit så stark som den på kontinenten och till skillnad från Berits dockhus så var det vanligaste dockskåpet i Sverige just ett skåp i tre fyra våningar och inte ett hus.
Mitt dockskåp var ett sådant men bara med två våningar. En del möbler och delar av servisen finns bevarade trots att skåpet inte har varit ett tittskåp och trots att ytterligare en generation barn har lekt med föremålen.
Dockskåpen har alltid präglat tidsandan och flyttade in i barnkammaren efter andra världskriget. Var hittar nästa generation leksaken? I cyberrymden som virtuellt skåp/hus i ett dataspel?

 

 

Barndom: Att bygga med klossar och Lego

 

Från Eskilstunahemmet finns mycket som får ens minnen att börja vakna. Den här legosatsen har skänkts av Roger Alderstrand i Ytterhogdal 2006. Han och hans far använde flitigt Legot varje vecka, utökade antalet bitar och byggde fantastiska konstruktioner. De fick stå kvar en vecka till beskådande och gjordes sedan om igen, varje söndagseftermiddag. Lego kom 1957 och enklare plastklossar fanns före, men inga finns sparade i arkivet vad jag sett.

 

LEGO kommer av namnet ”LEg GOdt” enligt Roger Alderstrand. Dansken Ole Kirk Christiansen började med klossar av trä för att sen fortsätta med en plastgjutningsmaskin. Han har skapat denna byggsats som är en av världens mest populära leksaker. Nu med fantastiska byggsatser av alla slag.

 

Som flicka född på 40-talet fanns träklossar att bygga med. När jag fick kusiner, två pojkar, som var lite yngre så dök det upp byggklossar i plast. Det var föregångare till Lego och kalladse BYGG-i-PLAST. Enkla klossar med bara två fästpunkter på varje. Vilken glädje att få bygga små hus. Jag önskade mig egna bitar och fick så småningom en stor burk. Det låg i runda pappburkar med innehållsförteckning och beskrivning hur man skulle sätta ihop på smartaste sätt. När jag nu flyttat runt några gånger så har den burken försvunnit, kanske barnen fick den med sig, borta är den i alla fall.

 

Men en nostalgitripp fick jag för två år sedan då jag hjälpte till att flytta en vän från sitt hus. Och se där stod en burk BYGG-i-PLAST och den är nu i min ägo och har en hedersplats på ”minneshyllan”.

 

Legoland är ett fantastiskt utflyktsmål. Vi var där i början på 70-talet med barnen, och vi var inte ensamma. Det var mäkta populärt och är så än idag.

 

 

Barndom: : Projekt radio- och grammofoninköp

 

 

Att hitta något i museets rika samlingar som associerar till barndomsminnen är inte så svårt. Det finns mängder av prylar från slutet av 1940 – och början av 1950 – talet. Jag fastnade för en radioapparat av märket Telefunken från tidigt 50 – tal.

 

Telefunken grundades redan 1903, som ett dotterbolag till Siemens & Halske AG respektive AEG. Kring sekelskiftet 1900 fanns det två forskargrupper i Tyskland som utvecklade trådlös kommunikation. Den ena arbetade för AEG och den andra för Siemens & Halske AG. Efter diverse patentstrider mellan grupperna löste man konflikten genom att grunda ett gemensamt bolag, som efter en tid fick namnet Telefunken. Bolaget arbetade sedan nästan hela 1900 – talet med att utveckla radio – och TV – apparater.

 

I början av 1950 – talet hade vi i mitt barndomshem en gammal radio, som bara kunde ta in radiosändningar på långvågs-, mellanvågs- och kortvågsbanden. Den tog emot så kallade amplitudmodulerade radiosignaler (AM). Ljudkvaliteten blev inte den allra bästa. Man hade vid denna tidpunkt även börjat sända rundradio i Sverige med frekvensmodulerade radiosignaler (FM) på ultrakortvågsbandet (UKW). Dessa sändningar hade en mycket bättre ljudkvalitet. Idag är det i stort bara FM / UKW som gäller för traditionella  radiosändningar i Sverige.

 

Det var en stor händelse, att vi skulle skaffa en ny radio och därigenom förbättra både radiomottagning och ljud. Dessutom skulle det köpas en separat ”modern” grammofon av märket Philips med både 45 varvs hastighet för EP-skivor och 33 varv för LP-skivor. Innan radion och grammofonen köptes, behövde min far bygga en ny möbel till nyförvärven. Möbeln fick mahognyfaner samt lackades och polerades för att få en högglansig yta, som skulle matcha den nya fina radion och grammofonen.

 

Allt detta tog tid, men när allt var klart, kunde vi njuta av ett i våra öron fantastiskt välljud. Det blev så bra, att min far snickrade och anslöt en extra högtalare, som placerades i köket. Nu kunde vi ta del av välljudet även där. Därefter köptes det även in en grammofonskiva. Den spelades sedan tills den var nästan utsliten. Så småningom blev det flera skivor – men de flesta var EP-skivor – eftersom LP-skivorna hade ett mycket högre pris.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad det är, när vi idag – ca 60 år senare – köper saker till hemmet. Vi skaffar snabbt och enkelt det vi vill ha och byter sedan ut utrustningen efter en relativt kort tid, för att det kommit något bättre.

 

 

Barndom: Ett strykjärn

 

 

Veckans ämne är Barndom! Det kan ju vara hur mycket olika saker som helst! I museets förråd Raspen A-hallen fanns många strykjärn. Min blick fastnade för ett strykjärn med placering A:24:02:E. Ett gammalt strykjärn som är inlämnat av Carl-Gustaf Blomberg i Nyköping 1953.



Tankarna gick direkt till både min mormor och min pappas morfar. Båda sydde mycket och under många år så fick de värma upp sina strykjärn på vedspisen. Min pappas morfar bodde långt ut i skogen och hur han kunde försörja sig och sina 8 barn som skräddare är för mig en gåta. Det var fattigt och el fanns förstås inte.



Min mormor hade det lite bättre ,men hon fick jobba hårt och för att tjäna extra pengar sydde hon kragar till damfrisörer. Hon var född ca 20 år efter min pappas morfar och hann med att uppleva när strykjärnen blev elektriska. Skillnaden är så stor - jag använder mitt strykjärn för att stryka kläder eller hemtextilier, inte för att försörja mig! Mitt ångstrykjärn gör mina kläder fina och släta på noll tid!

 

Barndom: Min stämplande far

 
 
 

 

Min pappa jobbade på en stämpelfabrik i centrala Stockholm, först som springpojke, sedan blev det ”löpande bandet” och slutligen fick han erbjudande om att bli verkmästare.

 

Föremålet på bilden är en lämplig symbol för min far. Datumstämpeln, använd av  Försäkringskassan i Nyköping, har graverat stålhjul för år, månad och dag. Tillblivelse av en sådan här tingest kräver en hel del kunskap och det pappa inte visste om stämplarnas utformning, symboler, siffror, bokstäver, dynor och handtag är inte värt att veta. Lägg så till hans unika detaljminne - han var en skicklig yrkesman. 

 

På fritiden tittade pappa hellre på folk och flärd. Nästan varje kväll under middagen hemma fick vi övriga familjemedlemmar en rapport om de olika slags hattar hans kvinnliga medresenärer haft på sig under kollektivresan hem. Och efter en fest kunde han recensera samtliga damers mer eller mindre klädsamma kreationer. Som barn väntade jag mest på avslutningen, den om att mamma var finast. Detta blev ett outplånligt barndomsminne, permanent som en bra stämpelfärg.

 


Barndom: första minnet

 

 

En sängplats kan innebära trygghet för ett litet barn. De allra första minnena kan rentav vara förknippade med en liggplats. Till inventarierna i ett dockskåp hör ofta en säng och den på bilden tillhör Familjen Liepes dockskåp, som är tillverkat 1940.

 

Mitt första minne hänger faktiskt ihop med en säng, egentligen bara som ett par bilder och jag är inte helt säker på att de lagrades i hjärnan vid den aktuella händelsen eller om de tillkommit genom efterföljande berättelser. Jag var då nämligen bara två och ett halvt år.

 

Julen 1946 hamnar jag på ett epidemisjukhus tillsammans med en syster som är knappt två år äldre än mig. Orsaken är scharlakansfeber. På julaftonen utspelar sig en skräckinjagande episod - en storvuxen skäggig figur dyker upp! Det påstås att jag strax innan kaxigt sprungit omkring på golvet. Av detta minns jag inget.  Men när tomten träder in i rummet slår det till; här har jag en ”töckenbild” av det gråa, toviga skägget! Livrädd kastar jag mig upp i min systers säng som stod närmast och jag gömmer mig bakom henne. Sängen och tomten blev minnesbilder.

 

En stor del av dagens minnesforskning handlar om enklare experiment med små barn. Resultat visar att barn kan komma ihåg saker i mycket tidig ålder, men då handlar det om kortare tid. Den stora svårigheten ligger i att kunna göra uppföljande studier från barn till vuxen. Det sägs också att långtidsminnet stöds när den språkliga förmågan startar. Min syster har berättat att jag på sjukhuset lekte vedkap med en upp-och nedvänd bil och sa; kap, kap, kap. Kanske var det inledning till mitt språk och att minnesfunktionen då startade.

 

 

 


Barndom: Tidigt minne, ha händerna på ryggen.

 

 

Min fars yngsta bror är bara 11 år äldre än jag. Han hade en ångmaskin och ibland så körde han igång den. Som alla andra barn var jag nyfiken och skulle peta på maskinen. Resultatet blev en brännblåsa på ett finger. Efter denna händelse hette det alltid när Sture tog fram ångmaskinen, ”ha händerna på ryggen”. Stures ångmaskin var absolut inte jämförbar med den på bilden, den var liten så som leksaksmaskiner var. Om maskinen på bilden kan följande berättas.

 

För det första. Det skall vara Sveriges äldsta fungerande ångmaskin. Ångmaskinen är enligt James Watts modell, med cylinder och kondensor. Den skall ha kunnat rotera med 300 varv i minuten. Det kan också vara den första ångmaskin som byggts av en svensk. Greve Hamilton på Yxtaholm skänkte maskinen till läroverket i Nyköping 1872. Enligt donatorn skulle den ha byggts av överstekammarjunkare C E Gyldenstolpe 1833. Men den kan vara byggd redan 1816. En metallurg, Gustaf Broling skriver i sin, ”Bref om ångbåtar”.

 

”Det finnes här i Stockholm en ångmaskin gjord af en förmögen och snillrik dilletant i mechaniken med egen hand, så i miniatyr, att dess cylinder är blott en tum i diameter och att den stående på ett Théebord, och medelst spiritus vini som antändes, sätts i rörelse, till åskådarnas förundran kan den gå i en hel timme”. Vem den snillrike dilletanten var vet man inte säkert. Bergsrådet J E Norberg är en av de som blivit beskylld.

 

Ångmaskinen är monterad på ett bord. Den har använts för att underhålla gästerna vid middagsbjudningar, ungefär som när radio och TV var nyheter. En stilla undran. Spiritus vini är ju vanlig etanol. Kan det vara så att man eldade upp sista skvätten i flaskan som innehållit suparna till sillbordet?

 

 

behag: Korseletter för kvinnliga behag

 


Under antiken och den grekiska kulturens tid ansågs nakna bröst som något heltnaturligt. Brösten ansågs vara en symbol för gudomligheten. På olika symboler och avgudabilder från tiden ser man att brösten är blottade fria och att de var fruktbarhetens symbol. Trots att kvinnan visade sina bröst, betraktades detta inte sexuellt utmanande.

 

Den 17 November 1920 öppnades den svenska Spirellafabriken i Malmö för tillverkning av formande damunderkläder. Bröstformare var en tidig betäckning på dagens bh-bysthållare. Ordet ”brassiére”, bysthållare på svenska, dök inte upp förrän år 1907 i Amerikanska Vouge. Spirellafabriken, som fanns både i Sverige och England, fick sitt namn av en gördelmodell med insydda skenor av tillplattade spiraler i stället för, som i tidigare modeller, skenor av bandstål.


I Stockholm, Göteborg och Malmö fanns spirellasalonger för måttagning men för att nå den kvinnliga befolkningen i stort fanns också speciella Spirella-corsetlerer som mätte svenska kvinnor i hemmen för att sedan kunna leverera hem ett figursytt plagg. 1950 fanns det 2,200 Spirella-corsetlerer i Sverige, 1957 3,388 corsetlerer. Nu kunde man få sin BH både toppig eller med rundad bystskärning, hellång, 3/4 lång eller kort och därtill i ett flertal olika ljuvliga färger och material, även i nylon med måttet taget efter just ”din figur”.

 

Inledningsvis har behån introducerats för att täcka nakna bröst, snarare än att ge bröstet stöd. Behån var ett annat alternativ till linnet. Efter krigstiden kom brösten i fokus. Kvinnoidealet fick ha kurvor och bysten skulle vara kraftigt markerade. Bysten fick sträva åt var sitt håll som två kulor. Antikens bara kvinnliga bröst som symbol för fruktbarhet har blivit en symbol för sexuell utstrålning vilket dagens avgudabilder, underklädesannonserna, talar sitt tydliga språk om. Trots att brösten idag är beklädda. Mer eller mindre.

 

 

Behag: En portmonä av musselskal

 

 

Att behaga sig själv och det man tror sig ha behov av är en av drivkrafterna för handel. Vi köper och köper. Den här lilla portmonnän är vacker och väldigt behaglig att hålla i och mycket vacker att titta på. Insidan är klädd med violett linne, indelat i tre fack. Det är en börs tillverkad av två musselskal med mässingsgångjärn och lås. Tillverkningstiden är angiven till  1800-talet. Det är ett tillbehör till dräkten och har använts till penningförvaring. Föremålet inköptes för 2 kronor till muséet.

 

Min kärlek till havet har följt mig genom åren. Att vandra i strandbrynet och leta snäckor och musslor. Lyssna till havets slag mot sanden eller stenar som rasslar i vattenbrynet. Kanske gå ut lite och känna på den av vattnet randade bottnen. På en gotländsk strand skrämde vi upp små skäddor som legat gömda i bottensedimentet.

 

Vid strandvallarna i Holland har jag plockat mycket snäckor, bl. a. en knivbladsmusslor. Det är långsmala musslor på ca 1 dm. De står nedkörda i sanden med sin mun upp i vattenytan och där silar de in smådjur och plankton. Vid Tylösands vackra stränder samlas drivor av snäckor, ett paradis att gå och leta i. Stränderna fylls många gånger av skräp och annat som flutit iland. Det känns som varje strandfynd kan ha sin egen historia. En brädbit som legat länge och formats efter vågorna, en glasbit som slipats ner och fått mjuka kanter och lyser i solen. En bit av en kakelplatta har jag hittat nere på Capri och den finns fortfarande i mina samlingar.

 

Ja, många minnen ryms i föremål. Kanske har ägaren till denna börs samlat små ”biljetter” från kavaljerer i den - låt fantasin spela.

 

 

 


Behag: Olika former av behag

 

 

Visst är väl den här lilla figurinen i porslin behaglig att se på? Benämningen i museets dokumentation är ”Kvinna på vinberg” och den föreställer en kvinna liggande vid ett träd på ett vinberg och ätande druvor ur en korg. Figurinen är skänkt av Hilda Österman i Stockholm år 1947.

 

Vad är då en figurin? Jo, det är en diminutivform av ordet figur och hänvisar vanligen till ett litet konstgjort föremål som representerar någon typ av varelse. Diminutivformen antyder att föremålet är en förminskad avbildning. Figuriner representerar vanligen människor, gudar eller djur som är gjorda för att visuellt likna dessa. Figuriner har hittats från många tidiga kulturer i Europa, Kina och Mexiko. I många fall tros dessa figuriner ha haft religiös eller ceremoniell betydelse. I Skandinavien finns figuriner av djur och människor från stenåldern och framåt.

 

För att återgå till temat ”Behag” så kan väl den årstid vi nu upplever betraktas som väldigt behaglig. Våren är på gång och hela naturen sjuder av växtkraft och fruktbarhet. Gräset spirar och fågelsången är intensiv. En märklig händelse inträffade här för några dagar sedan. Det kom en varg fram ur skogen på en plats som jag ser från mitt fönster här i stugan. Den vargen har varit synlig i flera dagar här i och kring Björnlunda. Men är det inte obehagligt att ha en varg inpå knuten? Nej, alls inte! Jag tycker faktiskt att det var avundsvärt då min granne som på sin tidiga morgonpromenad med hundarna fick tillfälle att beskåda denna varg. Vilken tur!!! Då är vildsvinen som huserar i trakten mycket obehagligare.

 

Vad är det i övrigt som kan upplevas med behag? Ja, till exempel samvaron med barn och barnbarn. När mitt äldsta barnbarn spelade härlig folkmusik på min morfars gamla fiol tillsammans med hennes spel- och danskompisar på Elektron i Gnesta, det gav en minst sagt behaglig känsla – nästan klump i halsen! Då citerade jag min egen gamla mor när hon sa: ”Jag har inte levat förgäves”!

 

Ett annat sätt att uppleva något behagligt är att gå till vila efter väl förrättat värv. Att efter en arbetsam dag med vedhuggning i skogen med motorsåg koppla av och inta en god middag och sedan en stunds vila det är behagligt. 

 

 

Behag: Kan fyllesvinet vara behagligt?

 

 

Ämnet är ”behag” i motsats till ”obehag” som var förra veckans rubrik. När jag tittade i museets rika samlingar fastnade jag för den här fina glasgrisen, som brukar kallas för ett ”fyllesvin”. Hur får man till något behagligt kring ett fyllesvin?

 

Den här typen av brännvinsflaskor tillverkades av glasblåsarna på flera olika glasbruk. En del var säkert fritidsarbeten. De jag känner till kommer från Rejmyre glasbruk i närheten av Finspång. Glasbruket grundades 1810 och är ett av de äldsta bruken som fortfarande är i drift.

 

Anledningen till att glasbruket etablerades vid Rejmyre var att det fanns god tillgång på skog och kvartssand i trakten. Det behövdes även en duktig glasblåsare. Carl Houbbert anställdes för att uppföra glasugnen och kunde snabbt etablera Rejmyre som ett av de främsta glasbruken i landet.

 

Glas framställs genom att smälta kvartssand och för att sänka smälttemperaturen till hanterbara nivåer tillsätts ett flussmedel i form av soda eller pottaska. Dessutom behöver man tillsätta en stabilisator, som kan vara kalksten, för att öka den kemiska resistensen, så att inte glaset skall lösas upp av t ex vatten. Om man tillför ett stort mått av kunskap och hantverksskicklighet blir allt detta slutligen till en glasgris som på bilden.

 

Innehållet i form av ädla drycker kan framställas genom fermentering av potatis. Efter destillering erhålls ren alkohol, som kan fyllas i grisen så att det blir ett komplett ”fyllesvin”. Inom parantes ser själva etanolmolekylen ut som en liten hund och kallas av kemister allmänt för ”den lille fyllehunden”.

 

Det kan väl betraktas som ett behagligt resultat, om man med hjälp av enkla råvaror, som lite sand, lite potatis plus lite tillsatser samt inte minst en stor mängd kunskap och hantverksskicklighet, kan åstadkomma en så fin glasgris med ”ädelt” innehåll.

 

Om man däremot inmundigar för mycket av innehållet, så passar grisen bättre under förra veckans rubrik – obehagligt.

 

 

Behag: Litteraturen

 

 

Läskonsten är en välsignelse - jag tackar skolan för det. Fast jag vill förstås helst välja lektyr själv. Plugget i läxböcker gav inte alltid saliga stunder. Numer är det eget val - kanske är det så i skolan också! Läsning är lisa för själen. Lyckan ligger i omväxlingen från det vardagliga. Att i handlingen fara iväg på en sprakande resa in i något okänt.

 

Litteratur söker man i samklang med egna intressen. Man kan också bli styrd av andra, ja, rent av manipulerad genom ett underliggande budskap. Hur gick det egentligen för Bertil Nyman, Eskilstunapojken som växte upp i Nyköping. I museets dokument framgår att han vid flytt till Stockholm uppmanades läsa boken ”På farliga vägar” av författaren Marie Egland Drangsholt, utgiven 1941. Bertils frireligiösa mor såg nämligen innehållet som en varning för storstadens frestelser. Boken är sliten och vältummad!

 

Vad innehållet betytt för Bertil Nyman framgår möjligen i hans egna berättelser i boken ”Pojken som lockades av världen utanför”. Den behandlar i alla fall hans hjälparbete i Jerusalem och hemliga tågtransporter av skadade tyska soldater från Finland genom Sverige till Norge under åren 1941-1943.

 

Det senare kan man också läsa om i en rapport från Linköpings universitet 2003. Nyman höll ett tysthetslöfte i 50 år om det hemliga uppdraget. Därefter släppte hans sin berättelse och bidrog till stoffet i faktaredogörelsen. Det är intressant läsning om Sveriges hållning som neutralt land under kriget. Transiteringen av sjuka och skadade förklarades enbart som humanitär insats.

 

Romaner såväl som dokumentärer och faktaböcker ger stunder av välbehag.

 

 

Behag: Vackrast under en stråhatt

 

 

Charm och lockelse lär vara synonymer till veckans ämne ”behag”, och till det hör en stråhatt, under vars brätten hyn får lyster och ögonen glans. Huvudbonaden kan vara stor och svajig med blommor på, likt den Elisabeth-Louise Vigee-Le Brun bär på sitt

 
 

självporträtt från början av 1770-talet. Hon var hovmålare hos Marie Antoinette, men flydde under den franska revolutionen för att över huvud taget få ha huvudet kvar. Googla och hitta henne och den omnämnda kreationen.

 

Mindre och mer vardaglig är den här hatten, ägd och buren av Hanna Palme på Ånga (Olofs farmor). Den är från förra sekelskiftet och prydd med stråblommor och konstgjorda luktärter. Fler modeller finns här>>

 

Stråhattar kom från många håll i landet. Mest berömda var de dalsländska.  Upphovskvinnan Märta Stina Gottman från Ärtemark hade tjänat piga i Norge under mitten av 1800-talet och lärt sig hattflätning av en sjöman som seglat på Centralamerika. Hemma igen glömmer hon grannlandet för kärlekens skull och gifter sig med Jan Andersson från Håbol. En dag kallas byborna till husförhör, men ve och fasa - maken saknar hatt! Märta Stina går ut i ladan, plockar fina långa glansiga strån av råg och – ja, ni förstår …  Ärtemarkshatten blir succé  och början till en mycket lyckad hemtilllverkning i trakten. Mer om detta och om halmslöjd finns i Halmens hus utanför Bengtsfors, väl värt ett besök!

 

 

 

Behag: Att få vila på en Paneldivan

 

.

 

När vi fått ämnet för denna blogg, Behag, började jag fundera på vad i all världen finns det på Raspen som kan illustrera detta. Jag hittade denna urtjusiga Paneldivan. Efter som jag är en människa som gärna intar horisontellt läge när jag funderar över vilka frågor som vi skall ta upp till behandling i riksdag och i FN var valet helt naturligt. Armstöden på denna divan ser något obekväma ut när man skall ligga. Men det finns en lösning även på detta problem.

 

Det heter Paneldivan på grund av det höga ryggstödet. Högst upp finns en hylla där man kan placera diverse skrytobjekt. Alla paneldivaner är utförda i en stil som kallas Nyrenässans. Den höga ryggen och hyllan skall föreställa en panelvägg med hylla och väggfasta bänkar. I möbelkataloger från tidigt 1800-tal kallas divanen även för inventionssoffa. Nu kommer en förklaring till varför den heter så. Man kan fälla ut armstöden, vända sittdynan ett halvt varv och se då dyker det upp en madrass som inbjuder till horisontellt läge.

 

Paneldivanen på bilden hör egentligen hemma i Oscarianska rummet på Gamla Residenset.

 

 

Obehag: Den psykatriska vården

 

Sankta Annas sjukhus (Hospitalet/Stenhospitalet) var Nyköpings första lasarett och stod klart år 1799. Huset kallades även för tempelmanska huset efter arkitekten Olof Tempelman. Ett hospital var ett sjukhus för psykiatrisk vård av patienter som ansågs botbara. 1838 gjordes en inspektion av Nyköpings hospital av Serafimerordensgillet. Gillet skriver::

 

”Hospitalet är beläget i gränsen av staden, nära ån och njuter av fördelarna av ett sunt, lantlikt läge. Byggnaden är av sten och innehåller trenne salar på övre och 7 celler samt kök mm på nedre botten. Endast tvenne av salarna hava hittills varit begagnade till sjukrum, ett för vardera könet, det tredje till kyrka och matsal samt arbetsrum. Könen äro under dagarna icke separerade. Ingen promenad finnes.Inventarierna är i nödtorftigt skick.”

 

Frånsett avsaknaden av promenad och att inventarierna är i nödtorftigt skick kan man få intrycket av en idyll i stadens utkant. Idyll var det säkerligen inte för de patienter som vårdades där. ”Stormavdelningar” kallades de vårdavdelningar där våldsamma och akut psykotiska patienter vårdades. En metod som användes var att ikläda dem en tvångströja, vilken är ett extremt kontrollerande klädesplagg. Tröjan, som är tillverkad i starkt material, är sluten framtill och knäppt på ryggen, försedd med mycket långa ärmar som knyts i kors över bröstet eller på ryggen eller också binds vid sängen.


Tvångströjan är i dag förbjuden i svensk sjukvård och har ersatts av andra metoder inom svensk psykiatri. Inom tvångsvården förekommer i stället tvångsmedicinering, bältesläggning samt avskiljning, vilket innebär att patienten hänvisas till att vistas enbart i en del av den psykiatriska avdelningen.

I syfte att skildra den nutida psykiatriska vården inifrån iscensatte konstnären Anna Odell 2009 en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm där hon själv spelade den psykiskt sjuka kvinnan. Hon fördes till St Görans sjukhus i Stockholm där hon bland annat blev lagd i bälte.

 

I ett konstprojekt har hon senare skildrat händelsen och vill med den väcka diskussion om psykiatrins behandlingsformer. Hur reagerar en människa som mår dåligt på att bli omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa?

 

En idyll är det säkerligen inte att uppleva dagens behandlingsmetoder heller.

 

Tvångströja kallades förr även Kamisol, av franska camisole de force samt inom inom popkulturära kretsar för rakkavaj (jämför engelskansstraightjacket).

 

 

Obehag: När maten ransonerades

 
 
 
Det var i början på 1940-talet och Andra världskriget rasade ute i Europa. Jag var liten parvel och upplevde kriget på mitt sätt. Obehagligt var det – inte minst för att man måste vara alldeles tyst när det var nyhetssändningar på radion. Och väderleksrapporten var begränsad till att omfatta endast Sverige – ingenting om vädret i den övriga världen.
 
Obehagligt var det också med ransoneringen. Åren 1940 fram till 1951 infördes ransonering på bland annat kaffe, te, kakao, te, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Den först ransonerade varan blev kaffe, där ransonering pågick 27/3 1940 till 31/10 1945, och där tilldelningen tidvis var 13 gram/person och vecka, en dryg tiondel av 1939 års konsumtion. I museets samlingar valde jag en ransoneringsbok, en liten mapp med ett antal ransoneringskort i. Den har skänkts av Karl Erik Karlsson, Ärla.
 
Själva hanteringen gick till så att man vid köp av en vara fick lämna ifrån sig det antal ransoneringskuponger som motsvarade varans mängd. Kupongerna var tryckta på kartongark och det var ett rysligt klippande i butikerna vilket var både arbets- och tidskrävande. För affärsinnehavarna var det ännu mer arbete för kupongerna skulle redovisas till kristidsmyndigheterna och därför skulle de klistras upp på stora ark. Min bror var Konsum-anställd och han hade ibland stora kuvert med kuponger som skulle klistras upp på arken. För egen del tyckte jag det var roligt att delta i den här ”pappslöjden”.
 
Fast vi som bodde på landet hade inte så mycket obehag av ransoneringen. Det mesta av livets nödtorft kunde vi skaffa själva eller byta till oss från dem som hade. Men en gång blev det obehagligt. Det kom en stilig uniformerad herre gående på vägen mot oss. Kära Mor trodde att det var en tillsynsman från kristidsnämnden. Det var så att det råkade hänga en nyslaktad kalv i vagnslidret och det var förbjudet att slakta så som vi hade gjort. Mannen knackade på och mamma släppte in honom med hjärtat i halsgropen. Men allt slutade bra för den stilige mannen ville bara fråga efter vägen till vår granne i Askartorp.
 
 
 

Obehag: Hinderdon

 
 

Detta trästycke med hål i varje ända och med träpiggar på mitten är skänkt av Mauritz från Sjösa. Man kallar det hindertyg av trä att hänga mellan hästar som vill trängas.

 

Vid kontroll med äldre hästskötare i min vänkrets så hängdes ibland sådana här mellan parhästar vid arbete på åkrarna. Hästar är individer och har väldigt olika åsikter så att vissa hästar passar bättre än andra att jobba tillsammans.

 

Ett hinderdon kan också vara flera olika andra typer av trädon. De kan knytas på hovarna att släpa efter och hindra hästen från att springa iväg från beteshagar, som inte var omgärdade med stängsel. Det kan också vara hällor, bindslen av flätade vidjor att sätta på frambenen. De bands sedan samman på ganska kort avstånd.

Ja nog måste det ha varit obehagligt.

 

Nu kommer mina hästminnen från barndomen tillbaka. Tänk att en varm sommardag få sitta med i hölasset när pappa körde hem från gärdet till lagården. I backen upp mot gården fick hästen Maja ta i så det brakade om henne (hon släppte sig och det var ju extra roligt). Jag ser hur hon kämpar och seltygen rör sig över den svettiga, blanka hästryggen. Väl uppe på lagårdsbacken får hon vila, vatten och lite kraftfoder. Vi får lasta av höet ner i en höjektor (höinjektor kanske det heter) och med luftsug går höet upp på skullen ovanpå lagården. Bra växtår var det fullt ända upp till taknocken och andra år fick man stödköpa hö till korna på vårkanten. Vi ungar älskade att bygga kojor i höet och att hoppa från bjälkarna.

 

Obehag var det väl för oss också för det kunde klia rätt bra på svettiga ryggar när skräp från höet fastnade. Då var det skönt med ett bad i en balja i trädgården eller så cyklade man till sjön och badade.

 

Ett gammalt foto på sista körningen med Maja finns bevarat. Det är när far och mor gick sista gången uppför backarna med en släpräfsa och de hade hängt sista höhässjan. Maja blev gammal, 25-30 år om jag minns rätt. Nu har mekaniseringen tagit över i jordbruket och både djur och människor slipper obehaget men missar också behaget med känslan av att ha gjort ett gott dagsverke.

 

 

Obehag: piskkäppen

 

 

Mattpiskare har förekommit i många hem, den på bilden tillhör museet. Den är gjord av rotting och tillverkad 1941. Materialet tas från den sega kärnan hos en palmsort, som mer liknar vinstockar än palmträd. Det är robust som bambu, men samtidigt smidigt och lätt att fläta.  Att det här redskapet används till att piska damm och annan smuts från mattor, täcken och filtar mm vet ju alla. Och man kan väl anta att käppen huvudsakligen använts som städredskap av förre ägaren Alli Andersson, Bjurkärr, Barva. Hon föddes 1899.

 

Yngre generationer är nog inte lika bekanta med rottingpiskaren. Däremot har säkert många av oss seniorer fått känna dess dubbelnytta! Förutom mattpiskning användes nämligen den gedigna käppen även till att ge smisk på rumpan, eller stryk som det också hette. Aga eller stryk gavs när någon förtjänat det!

 

Husbondens rätt att aga sin hustru togs bort redan 1734. Det lär likväl förekomma än idag men juridiskt är det inte hållbart. Tjänstefolk däremot fick piskas under ytterligare många år. Längre tillbaka var det inte ovanligt att skolbarnen fick smörj av läraren. Vid förra sekelskiftet avtog rappen mot baken och istället blev det smisk på fingrarna eller uppsträckning genom örfilar. Från 1958 blev också det förbjudet.

 

Förr var det inte ovanligt att föräldrar gav sina barn stryk. Syftet var uppfostrande, en bestraffning när man gjort något dumt. Jag minns fruktan inombords när hotet om ett kokt stryk hängde i luften. Vid min trotsålder hade far som tur var blivit rätt gammal. Efter att ha tuktat en första barnkull och nu var inne på den andra - jag var det sjätte barnet i division två – hade han svalnat inför uppgiften. Bördan lämpades över på mor, som ibland försökte leva upp till hans pondus. Själv har jag undsluppit olusten att använda piskkäppen på mina barn. Fortfarande använder jag den till mattorna, men det är inget obehag.

 

Helt överraskande upptäckte jag nyligen en smisksajt på internet. Ändamålet var uppenbarligen något helt annat, men troligen inte olagligt. Än lever piskkäppen!

 

 

 

RSS 2.0