Verksamheter: Öster Malma

 

 

Bilden med det 350 år gamla Slottet och flygelbyggnaderna på Öster Malma härrör från Erik Dahlbergs Svecia Antiqva. De halvrunda stallflyglarna byggdes 100 år senare och saknas på avtrycket.

 

Staten köpte in godset Öster Malma 1944 och två år senare blev Svenska Jägareförbundet arrendator av jakträtten, slottet och intilliggande byggnader och från 1994 är förbundet ägare av fastigheten.

 

Jägareförbundet, som bildades redan 1830, sökte på 40-talet efter en kurs- och försöksgård och det blev Öster Malma i Sörmland. Den ”moderna viltvårdens” var under framväxt. Med influenser från bl.a USA insåg man miljöns betydelse för viltarternas livsbetingelser. Det rationella jord- och skogsbruket med allt intensivare markanvändning påverkade biotoperna negativt speciellt för småviltarter. Särskilda åtgärder behövdes för att trygga viltarters fortlevnad. Försök med viltbefrämjande åtgärder inleddes. Marker utan vilt ger ingen jakt!

 

Utbildning har varit en hörnsten i verksamheten. 1947 startade den första ettåriga viltmästarkursen. Från dessa kurser rekryterades personal till den egna organisationen, som omfattade hela landet, men också gods och skogsbolag behövde yrkeskunnigt folk att ansvara för jakt och viltvård. Jag har själv genomgått viltmästarutbildningen och varit verksam inom Jägareförbundet i olika befattningar. Numer genomförs den kursen bara vart tredje år, I januari 2015 startar en ny. Däremellan erbjuds kortare ämneskurser för allmänheten. 

 

På 60-talet inleddes på Öster Malma forskning rörande rådjurets populationsdynamik. Jag arbetade i projektet, gjorde under några vintrar 1.500 fällfångster och märkte 175 olika rådjur plus 50-talet nyfödda killingar. Fortsatte med älg under 70-talet och märkte 325 djur på olika håll i landet. Sövning var en förutsättning för att kunna pryda de storvuxna djuren med halsband och örhängen.

 

 

Verksamheter: Nordiska kompaniets möbeltillverkning Ikeas föregångare

 

 

I närmare sjuttio år, från 1904 till 1973 , bedrevs möbeltillverkning av Nordiska kompaniet i Nyköping. Från början en hantverksmässig verksamhet för tillverkning av enstyckes kvalitetsmöbler som i och med funktionalismens genombrott övergick i serietillverkning och en mer enhetlig inriktning än tidigare.

 

Funktionalismen lanserades på Stockholmsutställningen 1930 men slog igenom hos den breda allmänheten först ett tiotal år senare. Vid mitten av 1940-talet lanserades därför ett helt nytt tillverkningsprogram, ritat av arkitekten Elias Svedberg, vid NK:s fabriker i Nyköping.

 

Orsakerna var flera.
Marknaden för kvalitetsmöbler hade krympt i spåren efter världskrisen och andra världskriget, funktionalismens idéer och formspråk var andra och för att nå den numera bredare kundkretsen måste priserna anpassas och möblerna inte bli allt för dyra.
Svaret på behoven blev Svedbergs möbelserie Triva eller Triva-bygg som den kallades i början. Serien innehöll alla typer av hemmöbler, fåtöljer, stolar, bord, bokhyllor etc.


1902 hade varuhuset Nordiska kompaniet, NK, bildats och året därpå beslöt man att varuhuset i Stockholm skulle sälja möbler. Men den möbelfabrikation som fanns i landet var företrädesvis förlagd till Småland och hade en stil som inte passade in i den som NK ville företräda och man valde därför att starta en egen möbeltillverkning. Valet av tillverkningsort föll på Nyköping som också var KL Lundbergs födelsestad. KL Lundberg var tillsammans med Josef Leja NK:s grundare.


Inte anade väl K L Lundberg då han startade kompaniets möbeltillverkning att företaget skulle bli stilbildande för det sena 1900-talets och 2000-talets möbelproduktion och försäljning för ett möbelvaruhus som idag har hela världen som marknad, IKEA


TRIVA-bygg såldes delvis omonterad i kartonger, tog därför liten plats i lager och blev billiga eftersom de serietillverkades. Och fick sin plats i var mans hem.


IKEA har varuhus i hela världen, NK har sitt i Stockholm. Båda verksamheterna är starka varumärken som har sitt ursprung i möbeltillverkning. NK:s möbeltillverkning i Nyköping är nedlagd men produktionsmetoderna lever vidare i Småland, ett Småland som på 1910-talet inte ansågs ha den rätta stilen på sin möbelproduktion men som idag är globalt stilbildande.


Ödets ironi!

 

 

Verksamheter: Det var en gång.

 

 

Börjes Herr- och Goss Ekipering hade en speciell slipsbar. Skulle det gå i dag? Finns det någon som köper slips nu för tiden? Detta tortyrinstrument som inte har annan funktion än att dölja översta kragknappen. Inte värmer slipsen och den är i vägen och livsfarlig i vissa sammanhang. Ha inte löst hängande slips när du lagar en sås. Denna farliga onödiga tygtrasa är fransmännens fel, de tyckte att de kroatiska ryttarsoldaterna var så tjusiga med sin halsduk. Det här tygstycket använde kroaterna till att binda ihop sina kragar. I Tyskland blev kroaterna kallade krabater och i Frankrike blev det cravates royaux (kungliga kroater). Nu ser ni hur det blev en slips av det hela. Kroat, krabat och kravatt. Det är ganska underligt hur ord kan översättas och tolkas, ibland blir det alldeles fel. Namnet på Offenbachs opera Hoffmanns äventyr är en sådan felöversättning eller feltolkning. Det var en svensk kulturpersonlighet som kom till Köpenhamn för att se Hoffmans eventyr. Men danska eventyr är inga äventyr utan berättelser. Vad det här sista har med slips, slipsbar och kravatt att göra har jag ingen aning om.

 

Mitt barnbarnsbarn Theodor är en riktig liten krabat.

 

 

Verksamheter: Centrifugalrör i Oxelösund

 
 

I rök och damm, Boken om Centrifugalrör 1947-1995.

Boken om Oxelösund 1977.

Oxelösund. I händelsernas centrum. Sven Zäta minns.

Detta är några av böckerna som berättar om Centrifugalrör AB.

 

Oxelösund är beläget på flera öar. Det blev municipalsamhälle 1900 och stad 1950. Under både första och andra världskriget var Oxelösund en viktig och mycket strategisk punkt för all sjötrafik. Järnverket hade växt upp och var ortens största arbetsgivare. Tidigare fanns här en småbruksbygd med fiske som huvudnäring. Municipalsamhället var befolkat av småbrukare, fiskare, båtsmän, lotsar och många hamnarbetare. Kärnan i samhället låg vid järnvägsknuten, TGOJ-banan. På den fraktades malmen till Järnverket.

 

Under andra världskriget hade rått importstopp och därför var behovet av tillverkning av egna vattenledningsrör en sak som regeringen stödde. Vår nyare standard på kök och badrum i bostäder fordrade detta, också den växande industrin. Redan i maj 1945 började man med anläggning av fabriken. Marken som användes var strax intill Järnverkets mark. Här hade förut legat ett torp från 1700-talet benämnt Stjärnvik, ett 1500-talstorp Stora Hummelvik och Hummelviksstugan. Många fler torp revs också under Oxelösunds stora expansion. Centrifugalrör startade sin produktion 1947. Man hade räknat med att använda flytande järn från Järnverket men det blev i stället en egen ugn, en sk kupolugn.

 

Här följer en beskrivning av ugnen ur en rapport om energieffektiv smältning från 2012:

 

Kupolugnen består av ett vertikalt cylindrisk stålskal och är invändigt beklätt med ett

eldfast infordringsmaterial. Järn, koks och kalksten chargeras från en öppning längst upp

på kupolen. Höjden är normalt fem till sju gånger diametern. I nedre delen är plåtmanteln

försedd med intag för blästerluft samt tapphål för järn och slagg.

I botten är ugnen försedd med en så kallad trycksifon för kontinuerlig och full avtappning

av smält järn ur ugnschaktets nederdel. Sifonen möjliggör även en effektiv

slaggavskiljning ur det järn, som kontinuerligt rinner ur ugnens sifon.

 

På bilderna i muséets arkiv ser man en travers som fylld med järn förs fram och tippas ner i formar för rörframställningen. Ca 200 man arbetade där när tillverkningen var som störst. Företaget köptes redan från start upp av KF, HSB och Riksbyggen. Senare blev det ett helägt KF-bolag och ingick i Gustavsbergskoncernen. Verksamheten blomstrade och det var en trygg arbetsplats.

 

Flera hyreshus byggdes på bl a Trädgårdsgatan i Oxelösund. Där bodde mina släktingar och jag var ofta där som barn. Jag minns hur ”gubbarna” åkte på cykel till sitt arbete med matsäcken i en unika-box på pakethållaren. De jobbade skift och det gällde att leka tyst då morbror sov på dagen. Det fanns en fin sammanhållning och många fritidsaktiviteter bland de anställda, julbasarer och gemensamma resor. De flesta ”oxelösundare” var fritidsfiskare med båt vid någon av de små hamnarna. Det gick ju också att rycka strömming från kajen vid hamnen. Varje jul kom ett julpaket med diverse porslin från Gustavsberg. Det var andra-sortering men ändå ett bra tillskott för de unga arbetarfamiljerna.

 

Verksamheten lades ned i oktober 1992 enligt Sven ”Zäta” Zetterström, författare till flera Oxelösundsböcker och bolaget avvecklades 1995.

 

 

Verksamheter: Idrotten har alltid betytt mycket för mig

 

 

Flera gånger har jag skrivit blogginlägg med idrottstema. Inte så märkligt med tanke på att mitt idrottsintresse är såväl mångårigt som mångsidigt. Nördigt tycker en del. Ja, ja, men  mycket svett, glädje och en och annan besvikelse har passerat revy under resans gång.

Från barndomens spontanidrott, via juniorfotboll och många träningsmil i motionsspåret, till nutida golfrundor, stavgång och skidturer. Att få vara med och vinna matcher med sportklubbens fotbollslag var stort. Att efter ett tungt halvmaraton på Stockholms gator spurta i mål på Stadion var större. Störst var emellertid KortVasan. Målgången i Mora år 2012 efter 30 km på perfekt vallade skidor är ett minne för livet.

 

Som lyssnare, tittare och arenabesökare har jag också rika erfarenheter. På den tiden man fick nöja sig med radiolyssnande var Hylands skridskoreferat en höjdare. Engagemanget omfattade till och med noteringar av ”rundetider” i särskild anteckningsbok. Varken radio eller TV kan dock konkurrera med att uppleva en viktig och spännande fotbollsmatch på plats. En klassiker var när mina favoriter IF Elfsborg spelade 5-5 mot IFK Göteborg på Nya Ullevi år 1961 inför över 42 000 åskådare. En annan var Malmö FF mot Sparta Prag i augusti 2014 på ett fullsatt Swedbank Stadion i Malmö. Det var CL-kval och Malmö avancerade efter en nödvändig 2-0-seger. Att dela mina vänners hängivna engagemang för sina himmelsblå favoriter gav en annorlunda, mycket underhållande upplevelse.

 

Även gymnastik kan vara intressant att se på TV. Däremot har jag aldrig varken velat eller varit kapabel att utöva denna urgamla idrott. Det har bestämt något med medioker koordination och allmän klumpighet att göra.

Bilden är från 1952. Gymnastikuppvisning vid Hushållningssällskapets lantbruksmöte i Eskilstuna.

 

 

 

 

PS 1. För den som vill få en inblick i Nyköpings idrottshistoria från 1500-tal till Gert Fredriksson rekommenderas en artikel i ”Nyköpings Historia” från 1963. Författare: Ivar Schnell, landsantikvarie.

 

PS 2. När detta skrivs tindrar TVn i bakgrunden – dagens golf från Dubai

Verksamheter: Jag är en periodare

 

Jag är en periodare har min fru sagt. Jag har nämligen mina verksamhetsperioder. För många år sedan var jag inne i en snickarglädjesverandaperiod. Jag for energiskt runt och fotograferade verandor som var försedda med en myckenhet av snickarglädje. Själv byggde jag sedan fyra verandor på mina hus med mönster från den veranda som ursprungligen fanns på det hus jag nu bebor.

 

En vagnsperiod hade jag också. Min granne hade inköpt många hästvagnar av olika sorter på auktioner. Jag fick förtroendet att rusta en av dem - en jaktgigg. Den var svart med röda ränder på skaklar och hjul och jag jobbade flitigt för att få den fin. Den blev också försedd med nya sittdynor. När jag var färdig återlämnade jag vagnen till min käre granne med en förfrågan om jag kanske skulle kunna få köpa någon av hans fina hästvagnar. Han tvekade väldeliga men efter en tid så skänkte han mig en av sina vagnar – en nämndemansdroska. Den har jag fortfarande i min ägo och den har faktiskt kommit till nytta.

 

För många år sedan hade hag en elorgelperiod. Eftersom jag som ung nödtorftigt lärde mig spela piano efter noter så kunde jag även spela orgel. Jag skaffade mig en liten bordsmodell först och den spelade jag på både nätter och dar. Men den blev mig för otillräcklig så jag inhandlade en elorgel av golvmodell med två manualer, rytmutrustning samt fotpedaler för bastonerna. Jag hade kungligt roligt och jag provade även på att spela på kyrkorgeln bland annat i min hemsocken. Men den perioden tog slut och nu står min elorgel i sovrummet och samlar damm. Det är bara barnbarnen som tycker det är kul att spela på den.

 

Min senaste period pågår fortfarande. Den skulle kunna kallas för jordkällarperioden. Det har i alla tider funnits en jordkällare nära där jag bor. Den är byggd på 1870-talet tror jag och hörde till den skola som låg strax intill. I d

 
 

en där källaren förvarade far min potatis bland annat. Under flera tiotals år har jag gått och tittat på den där jordkällaren och funderat på att göra något åt källartaket för det har under hand blivit helt förfallet men inuti är den väldigt fin. Nu är det så att källaren ligger på mark som tillhör min granne som är godsägare. Det har känts som ett helgerån att inte rusta denna kulturskatt. Så jag dristade mig till att fråga om det fanns möjlighet att få materialet till ett nytt källartak om jag gjorde jobbet. Godsägaren hade vänligheten att bifalla min önskan och nu har källaren fått ett nytt tak. Det är bara vindskivorna och vattenbräderna som saknas och så skall det fixas en ny ytterdörr med karm också.

 

Det jag valde som illustration till min blogg är ett foto på en jordkällare från Sjöåsen i Bärbo socken. Fotot är taget av Lennart Jarnhammar.

 

 

Verksamheter: Flygplanet Caproni byggdes om i Nyköping.

 

 

Vid andra världskrigets utbrott år 1939, visade det sig att svenska försvaret saknade tillräcklig kapacitet avseende flygplan. Bland annat saknades lämpliga flygplan till den kommande fjärrspaningsflottiljen F11 i Nyköping. Längst ned på listan över lämpliga spaningsplan fanns den Italienska Caproni Ca 313. De övriga på listan hade inte gått att köpa, eftersom världskriget pågick. Det var endast Italienarna som var villiga att sälja militärflygplan till Sverige. I augusti 1940 beställdes 54 st flygplan av typen Caproni Ca 313 R.P.B eller S16 som den kom att kallas. Svenska besättningar flögs redan i september ned till Italien för att flyga hem planen över ett Europa i krig. Det visade sig dock vara många brister på de nytillverkade planen och först den 31 oktober kunde den första hemtagningen av 10 stycken plan starta från Milano efter lång väntan för besättningarna. Chefen för gruppen frågade då samtliga ”Klarar ni det här och är ni med på att starta”. Alla var med. Även hemflygningen, som gick över Alperna (utan syrgas, bara 2 st flygplan hade radio) via München och Stettin, innebar många tekniska och även andra problem. Redan då insåg man säkert att kvalitén på Caproniplanen inte var den bästa. Många fler hämtningar genomfördes sedan från Italien. Totalt hämtades 84 plan under några år. Bilden visar tre av F11:s första Caproni Ca 313 R.P.B

 

Den 16 september 1941 infördes flygförbud för Caproni på grund av ett antal totalhaverier och en mängd incidenter. Modifieringar av planen pågick fram till februari 1942 och avsåg huvudsakligen motorinstallationerna. De åtgärdade planen överfördes därefter till F11 i Nyköping. Problem och haverier fortsatte under våren 1942 med tragiska följder och 28 juli 1942 infördes åter generellt flygförbud för Caproni, som kom att vara till mars 1943.

 

Läget vid F11 blev akut, då i princip all flygverksamhet upphörde under en tid då Europa stod i brand. F11 blev den plats där den huvudsakliga ombyggnaden av Caproni skulle genomföras. Vid besiktning hittades bland annat många allvarliga fel på planens vingar. Vingarna bestod av dukklädda träkonstruktioner och vingbrott hade inträffat. Man fann undermåligt material och otäta vingbalkar, där fukt trängt in och orsakat mögelskador. Det fanns också borrade hål som försvagade vingkonstruktionens bärande delar. Besiktningarna visade även på felmonterade motorfundament som skulle bära de tunga motorerna. En febril verksamhet startade. Man måste i princip demontera hela flygplanen och renovera/förstärka framför allt vingkonstruktionerna. Erfarna möbelsnickare anställdes och lånades samman från hela landet. Min far var en av dessa snickare. Ganska snart arbetade nära 300 man med ombyggnaden av Caproni. Arbetet pågick från 6 på morgonen till 23 på kvällen. De som arbetade med planen fick inte lämna flottiljen under veckodagarna. Storleksordningen 1200 arbetstimmar per flygplan genomfördes. Succesivt färdigställdes planen och under våren/sommaren 1943 hade man fått de flesta flygplanen i luften igen.

 

Caproni fanns kvar i tjänst på F11 till augusti 1945 och även efter 1943 skedde flera haverier – bland annat blev några plan på spaningsuppdrag nedskjutna av tyskt jaktflyg. Hösten 1945 –efter krigsslutet - beslutades att alla Caproni skulle skrotas och min far fick vara med på Visingsö där man ställde upp ett stort antal Caproni som bombmål. Inga plan sparades. Idag finns bara en fullstor kopia av Caproni bevarad. Den byggdes för TV-serien ”Tre Kärlekar. Kopian står nu på Flygmuseet i Linköping. För den intresserade finns en omfattande och intressant dokumentation av historien kring Caproni - med många intervjuer och en mängd bilder. (Caproni av Mikael Forslund).

 

 

Mänskliga rättigheter: Utvecklingsstörning, Downs syndrom m m.

 

 

Vi har alla lika värde och har samma rätt till att få leva våra liv med samma rättigheter.
I Sörmlands Museums Arkiv och Bibliotek finns en bok som belyser den utveckling som skett inom vården av utvecklingsstörda. Den heter ”Från tvångströja till frihet – via Jättunahemmet”. Det är en dokumentation om Landstinget Sörmlands verksamhet vid Löt och Jättuna under åren 1909-1995, skriven av Ylva-Kristina Sjöblom.

 

Är man som jag släktforskare, så ser man i husförhörslängderna hur man betraktade dessa olycksbarn, särskiljde dem från ”vanliga” människor och skrev dem på separata sidor i husförhörsboken, oftast först. De benämndes då som ”sinnesslöa eller idioter”. Ofta bodde de på fattigstugan/ålderdomshemmet redan från unga år. Fortfarande på 1940-talet skrev man dit en notering om förståndshandikappet. I Sörmland hade landstinget särskilda boenden, vid Löt i Strängnäs m fl platser.

 

Jag ska nu berätta om verkligheten, den som min syster fick genomleva. Som treåring blev hon lämnad på ett småbarnshem vid Gorsingeholm, strax intill Löt. Mina föräldrar blev rekommenderade eller smått tvingade att lämna bort henne. Hon fick komma hem en tid på sommaren och till jul och påsk. Varje gång var det svåra stunder då de skildes åt igen. Barn med Downs syndrom har ett stort kontaktbehov och behöver bli sedda. Jag har svåra minnen från de tillfällen då vi lämnade henne på barnhemmet.

 

När hon blev 8-10 år kom hon till ett boende i Katrineholm och fick gå i s k särskola, vid Nävertorpsskolan. Där lärde hon sig läsa något lite och skriva sitt namn och kunde också räkna och ha hand om en liten veckopeng.

Så småningom byggdes det moderna Jättunahemmet i Flen. Det rymde många, både barn och vuxna. Bilden visar några av personalen som arbetade där 1968. Min syster lärde sig sy och väva, fick kamrater och åkte på gemensamma utflykter. I Flen blev de som kunde sköta sig lite själva, så småningom utslussade i lägenhetsboende. Där fick de kunskap om matlagning, att göra matinköp och andra hushållsgöromål. Det var en bra tid för min syster, hon var ofta glad och längtade tillbaka hem till sin lägenhet, då hon varit hemma hos föräldrarna på besök.

 

Senare flytt till Nyköping då Jättunahemmet skulle läggas ner. Här anpassades flera lägenheter för dem i Brandkärrsområdet. De flesta arbetade och tjänade lite pengar vid det gamla Barnhemmet. Förutom vävning fanns en avdelning där de plockade gardintillbehör i små påsar till Nygeverken. De hade också en god man och en kontaktperson utanför boendet. Känslor, ömhet och kärlek kom in i min systers liv och hon blev sambo några år.

 

I Oxelösund anpassades ett hyreshus till eget boende och där bodde hon de sista åren i livet. Hon var mycket omhändertagande och hjälpte till vid äldreboendet där hon var omtyckt av de gamla. Alltid glad och pigg. Alla människor måste få känna sig behövda! Hon hade det mycket bra dessa år i eget boende. Efter en tids sjukdom insomnade hon stilla i en ålder av 59 år. Vid hennes begravning var kyrkan i Oxelösund fylld med kamrater och goda vänner. Det hölls många fina tal. Jag minns särskilt orden ”vi normalbegåvade har mycket att lära av de utvecklingsstörda, att kunna visa känslor, ge kramar och strö omkring oss goda ord i stället för att tala illa om varandra”.

 

Barn som föds nu med Downs syndrom får ett helt annat liv. De får bo kvar hos sina föräldrar, en självklarhet kan tyckas. De får en anpassad skolgång, de hjälpmedel de kan behöva och föräldrarna får stöd på ett helt annat vis än 1948, då min syster föddes. I Nyköping finns flera grupper som med stödpersoners hjälp arbetar i olika verksamheter, bl a vid Friluftsfrämjandet i Ryssbergen och vid flera naturreservat inom Landstingets verksamhetsområden.

 

En mänsklig rättighet

 

 

Männskliga rättigheter: Kvinnlig rösträtt

 

 

Bildens demonstration för allmän rösträtt ordnades av Svenska järnvägsmannaförbundet i Oxelösund – Malmgatan vid Järntorget. Året är ”möjligen”1917. Det är ett intressant lokalt tidsdokument från slutet av den utdragna rösträttsstriden.

 

Här är inte platsen för en utförlig historisk redovisning av tiden 1862 – 1921 – en tidsperiod då Sverige gick mot parlamentarism baserad på allmän och lika rösträtt samt politiska partier. Utvecklingen mot allmän och lika rösträtt drevs av liberala och socialistiska krafter samt särskilda rösträttsföreningar. Högern, kyrkan och konservativa krafter bjöd intensivt och uthålligt motstånd. Det var eliten/manssamhället som såg till att behålla sina privilegier. Ett exempel var graderad rösträtt, där förmögna medborgare kunde erhålla upp till 40 röster per person i kommunal- och landstingsval beroende på inkomst.

 

Jag väljer att helt kort fokusera Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Den bildades 1903 på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Denna enfrågeförening samlade medvetna kvinnor och lyckades i en stor masspetition 1913 samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

 

I museiarkivet finns LKPRs tidning ”Rösträtt för kvinnor”. I ett nummer från 1914 finns en artikel med rubriken ”En deputation af moderata rösträttskvinnor…”. Den handlar om en uppvaktning i Riksdagen av herrar justitierådet Ernst Trygger och amiralen Arvid Lindman. Dessa var vid tiden högerns ledare i första resp andra kammaren. Mot bakgrund av att hr Karl Hildebrand i den senaste andrakammardebatten i rösträttsfrågan yttrat att kvinnor visat ”ett minimalt intresse” för statsfrågor tog deputationen fram argument som pekade på motsatsen.  Särskilt framhöll kvinnorna sitt engagemang i den aktuella försvarsfrågan.

 

Hur blev då reaktionen? Tidningsartikeln avslutas så här: ”De båda partiledarna mottogo deputationen mycket förekommande men vidhöllo sina kända synpunkter i frågan”

 

Den långdragna kampen var dock inte förgäves. Som sista land i Norden beslutade Sverige 1919 om allmän rösträtt även för kvinnor. Den 16 september 1921 gick svenska kvinnor för första gången till valurnorna i ett riksdagsval. 47% av röstberättigade kvinnor deltog i valet (60% av männen). De blev samtidigt också valbara till Sveriges riksdag. Fem kvinnor blev invalda i tvåkammarriksdagen detta premiärval med allmän och lika rösträtt. Idag tycker vi kanske att valdeltagandet var ”katastrofalt lågt” i jämförelse med att det nästan var 86 % som röstade i riksdagsvalet 2014. Men med tanke på landets dåvarande utvecklingsnivå var det inte så märkligt att så många avstod från att rösta.

 

Några intressanta europeiska noteringar om den mänskliga rättigheten även för kvinnor att delta i allmänna val:

  • Det sista landet i Västeuropa som införde rösträtt även för kvinnor var Liechtenstein. Det skedde 1984.
  • Schweiz införde allmän rösträtt 1971 i riksvalet. I lokalval så kämpade kantonen Appenzell Innerrhoden länge emot och först 1990 fick kvinnor rösträtt i lokalval där.
 
 

Mänskliga rättigheter: Vi möttes på Gripsholms folkhögskola

 

 

 

Det var på Gripsholm vi mötte varandra, jag minns det än som det vore igår.

 

Efter fullgången 7-årig folkskola började jag arbeta. Det blev fem år på snickerifabrik. Visst var det möjligt att läsa vidare och jag hade blivit antagen till realskolan, men skoltrötthet och ett hägrande lönearbete tog överhanden. Turligt nog - vill jag säga - väcktes min nyfikenhet att gå vidare för att se mer av världen. Ett mål var att vid 18 års ålder påbörja en framtid med flygande start genom flygvapnet. Men det kraschade redan innan första start och drömmarna förbyttes till brutal verklighet. Nu behövde den begränsade skolunderbyggnaden förbättras. Hoppet stod till FOLKHÖGSKOLAN.

 

Bland flera lärosäten var det Gripsholms folkhögskola i Mariefred som lockade mest. Det vackra Södermanland var omtalat och jag ångrar inte valet. De två åren på Gripsholm öppnade mina ögon för lärandet och de fantastiskt engagerade lärarna gjorde utbildningen mycket givande. Internat med samkväm blev som grädde på moset. Nytta förenat med nöje - kan det bli bättre? Att ge människor en andra chans i allmänna skolämnen är från min horisont mycket klokt. Därför var det synnerligen glädjande att samtliga politiska partier inför valet i år var positivt inställda till fortsatt satsning på folkhögskolorna, vars utbildningar ska kunna leda fram till gymnasiekompetens.

 

Föreningen Norra Södermanlands folkhögskola startade Gripsholms folkhögskola 1933, medan Landstinget i Sörmland var huvudman 1948-1990. Därefter övertog Röda korset och drev sin utbildning fram till 2004, då flytt skedde till Stockholm. Nu är det friskola från förskoleklass till och med årskurs sju. Åsa folkhögskola, med en klass på bilden från 1894, startade 1872 och är fortfarande en av de sex drivande folkhögskolorna i länet.

 

Det fanns ett rykte om Gripsholm som ”äktenskapsskola”. På kvällen den 17 november i år firar vi 50-årig bekantskap, min fru och jag. Hon gick i andra årskursen och jag i första. Jag tror säkert att elever idag har det lika gott som vi hade.

 

 

Mänskliga rättigheter: Vad är det?

Förenta Nationernas generalförsamling antog och kungjorde den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Omedelbart efter denna historiska händelse uppmanade generalförsamlingen alla medlemsstater att offentliggöra innehållet i den internationella överenskommelsen. FN:s allmänna förklaring innehåller 30 artiklar, från den första som lyder:

 

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap till den sista som lyder:

 

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt verksamhet eller utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen. Formuleringar i de olika artiklarna kan vara:

 

* Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

* Alla är lika inför lagen och är berättigade till skydd utan diskriminering av något slag.

* Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

* Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

* Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

* Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

 

Det är verkligen vackra ord som framförs i förklaringarna till de mänskliga rättigheterna. Och ändå ser världen ut som den gör fortfarande efter 66 år. Det är förfärligt och beklagligt. Ett är säkert – människan förstår, trots sin kunskap i olika hänseenden, inte sitt eget bästa.

 

 

 


Mänskliga rättigheter: Från yttrandefrihet till första maj i Nyköping

 

 

Den här gången har vi tagit oss an ett stort ämne (mänskliga rättigheter), som kanske måste skalas ned till en mer gripbar nivå för att inte bli en hel bok.

Yttrandefriheten tillsammans med åsiktsfriheten anses av en del vara de mest grundläggande mänskliga rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor bildar grunden för den politiska processen. Yttrandefriheten måste dock hanteras med stort ansvar och varsamhet, eftersom risken för negativa konsekvenser alltid finns.

Ett sätt att uttrycka sina åsikter är att framföra dessa i en fredlig demonstration. Första maj är ett klassiskt datum som har kommit att användas för demonstrationer och opinionsbildning.

 Bilden ovan kommer från stora torget i Nyköping och 1:a majtåget år 1957. (Pensionsfrågan var aktuell. För oss seniorbloggare är den alltid ett intressant ämne.)

 

Tiden kring första maj har på olika sätt gamla traditioner som speciell tidpunkt på året. Ända sedan antiken har man, framför allt i Europa, firat vårens ankomst. Kelterna firade Beltane som en fruktbarhetsfest till guden Belenus ära. De Germanska länderna har firat Valborgsmässoafton ända sedan hednisk tid. Natten mellan den 30:e april och 1:a maj har kopplats samman med kulten kring Valborg, som dog år 779 och handlade då om häxor och onda andar. Tidpunkten har även en rent faktisk innebörd genom att den infaller vid solens kvartspunkt i solhjulet – mitt emellan vårdagjämningen och midsommar.

Arbetarrörelsens firande av första maj är kopplat till kampen för 8 timmars arbetsdag. En grupp anarkister höll möte den 1:a maj 1886 i Chicago på Haymarket Square, där bland annat krav på 8-timmarsdag framfördes. Det blev konflikt med polisen - bomber kastades och skottlossning utbröt. Demonstranter fängslades och avrättades. Vid den andra socialistiska internationalen, som hölls i Paris den 14 juli 1889 utropade man - på den amerikanska delegationens förslag - den 1:a maj som den internationella generalstrejkens dag, för att hedra offren i Chicago och samordna kampen för 8-timmars arbetsdag.

 

År 1908 hölls en 1:a maj-demonstration i Nyköping där 1:a maj-tåget gick från Stora Torget via en förutbestämd tur runt staden och åter till Stora Torget. Redaktör Hjalmar Branting höll ett långt tal, där bland annat 8-timmarsdagen och rösträttsfrågan var i fokus. Året efter bildades folkparksrörelsen i Nyköping och Folkets Park vid Hjortensbergs hage anlades. Så småningom började 1:a maj-tåget gå från Stora Torget, via Östra Storgatan och Stockholmsvägen och avslutades vid Folkets Park, där man framförde sina åsikter.

 

Första maj är idag även forum för andra politiska partier. Dessutom finns numera många andra kanaler där man kan föra fram sina åsikter, så 1:a maj kanske har tappat lite av sin särställning.

 

 

Mänskliga rättigheter: En bristvara

 
Arno kom som flykting från Lettland till Sverige 1944. Bilden visar flykten över Östersjön från Lettland till Sverige. Arno lämnade sin berättelse till Sörmlands museum i samband med dokumentationen "Med flytten som erfarenhet"
 

Att vi alla, skall ha, skulle ha, samma rättigheter till friheter och skydd är tydligtvis en dröm som aldrig kommer att bli uppfylld. Redan i ett av de finaste dokumenten, USA:s självständighetsförklaring, kan man säga att minst halva befolkningen har mindre rättigheter än den mindre halvan. Samma sak i dokumenten från franska revolutionen och så har det varit ända fram i våra dagar. Kvinnor fick inte rösta förrän en bit in på 1900-talet. Så fort det dyker upp en diktator eller bara ett populistiskt kantparti sker det inskränkningar av rättigheter. Vissa bör inte få rösta, andra är helt enkelt inte önskvärda. För en del är flykt enda alternativet för ett liv. Ibland hjälper inte flykten. Dit människan kom var den inte välkommen, alla vänner och anförvanter hade försvunnit under flykten. Ett resultat av en ideologi som diskvalificerade vissa människogrupper från existensberättigande och liv fick jag se som 11- årigt barn.

 

En dag stannade vita bussar utanför ett tomt hus i min hemkommun. Från bussarna gick, stapplade, bars på bår eller starka armar människospillror som suttit i koncentrationsläger. Dessa stackare hade under år inte haft några mänskliga rättigheter. En kvinna som var något så när frisk hade rakat huvud när hon kom. Någon hade tatuerat något i pannan på henne, vad det var vet jag inte. Hon var rädd för postmannen, han hade uniform, hon grät när hon såg små barn. Hennes brott var att hon var polack. Hade hon någon släkting kvar i livet? Kunde hon skriva och berätta om att hon klarat sig och hade det relativt bra? Brev från flyktingar till anförvanter vad berättar de? Att de blivit mottagna som ohyra eller som människor?

 

Det hjälper inte vad statsmän bestämmer. Det kommer alltid att finnas stollar som tror att de vet bättre, och så fortsätter det som förut.

 

 

Mänskliga rättigheter: och människan som rättighetsbärare

 


Året var 1973. Den 11 september störtades och dog Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende av den chilenska militären under ledning av generalen Augusto Pinochet. Den officiella förklaringen till Allendes död i presidentpalatset la Moneda i huvudstaden Santiago de Chile var att han tog sitt liv med ett vapen han förärats av Cubas president Fidel Castro. Efter militärkuppen följde 17 år av militärdiktatur.
Under Pinochets styre förbjöds samtliga politiska partier och alla organisationer som generalen inte kunde kontrollera. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann. Totalt dödades minst 3500 människor under Pinochets år vid makten. 2011 meddelade en chilensk undersökningskommission att uppskattningsvis 38 000 människor hade utsatts för tortyr och motsvarande behandling av regimen.


Harald Edenstam var en svensk diplomat och ambassadör som under sin diplomatiska karriär blev känd för sitt mod och sitt civilkurage och för sitt stora engagemang för de mänskliga rättigheterna. 1973 var Edelstam svensk ambassadör i Santiago de Chile och genom att upplåta det svenska ambassadområdet räddade han livet på och gav skydd åt många av diktaturens oppositionella varav många kom, att med ambassadörens hjälp, så småningom få en permanent fristad i Sverige.


Året var 1985. I maj anländer Marco Venegas till Sverige och Nyköping på flykt undan Pinochets regim. Marco, drygt 20 år gammal, vägde bara 53 kilo, var stressad och sliten efter kampen mot diktaturen i hemlandet Chile. Bilden på Marco är tagen straxt efter ankomsten till Sverige och samlades in i samband med insamlingen: Med flytten som erfarenhet. Projektet resulterade i en bok, Migrationsminnen, i vilken Marco medverkar med sina erfarenheter och där hans berättelse illustreras med fotot.


Migrationsverket är det naturliga navet för migrationen till Sverige. Varje år tar vi emot många tusen ansökningar från människor som vill arbeta, besöka, bo eller söka skydd i Sverige. Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning. Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.
Migrationsverket är en arbetsplats som präglas av respekt för människan. Vi strävar efter att ingen ska bli diskriminerad och att alla ska ges lika möjligheter.”


Citatet är hämtat från Migrationsverkets hemsida och en förhoppning är att ambitionen realiseras och upplevs så av de människor som kommer till Sverige.


Våra offentliga miljöer är idag arbetsplats för migranter från medlemsländer i Europeiska unionen som i alla väder och under långa arbetsdagar tigger ihop pengar till sitt uppehälle.
Året är 2014 och i valrörelsens sista minuter uppmanar förre statsministern Sveriges befolkning att öppna sina hjärtan för människor i behov av skydd och trygghet.
Men är det förenligt på ett strukturellt plan att ha portföljen till höger och hjärtat till vänster om man betraktar människan som bärare av mänskliga rättigheter? .Är tiggarna ett bevis på oförenligheten? Beroende av allmosor från våra öppna hjärtan och den enda rättighet de bär med sig: rätten att som medborgare i europeiska unionen under tre månader få vistas i ett annat av unionens medlemsländer än sitt hemland.


Året är 2014 och Marco Venegas bor fortfarande i Nyköping. Sverige var öppet för honom.
De politiker som vill öppna hjärtan borde arbeta för vår syn på människan som bärare av mänskliga rättigheter och, som Migrationsverket skriver på sin hemsida, för ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter. Allmosor och tiggeri ger inte Sverige och migranter möjligheter, endast beroende och utanförskap.

 

 

Främmande makter: ställer ibland till problem

 

  

Höstens förmodade undervattensaktivitet i Stockholms skärgård dominerade den mediala scenen under en vecka i oktober. Främmande makt behagade testa den svenska beredskapen mot gränskränkningar.

 

- Det är rätt och slätt för jävligt att någon är inne på svenskt territorium på detta sätt, menade ÖB Sverker Göranson.

 

Bland många aktörer denna intensiva vecka hade rapporterande nyhetsjournalister särskilda problem. Att fylla spalter och sändningstid var inte lätt i brist på fakta. Så det blev mest återgivande av militärens, med tanke på omständigheterna, sparsmakade och kryptiska information. I övrigt dominerade rapporter om fartygsrörelser, naturbetraktelser och oändliga spekulationer.

 

I juni 2001 avslutades Sveriges första ordförandehalvår i EU med toppmöte i Göteborg.

Europeiska rådets stats- och regeringschefer samlades under ordförande Perssons ledning. Första dagen gästades mötet av den då nytillträdde USA-presidenten Georg W Bush I Göteborg samlades också tusentals aktivister, globaliserings- och EU-motståndare samt Bush-kritiker. Demonstrationer, seminarier och festligt umgänge stod på programmet.

Dessvärre fanns också extrema våldsverkare med destruktiva ambitioner på plats.

 

Sammanfattande beteckning för händelserna blev ”Göteborgskravallerna”. Bush, toppmötet och välorganiserade demonstrationer kom i skymundan för kravaller, våldsamma upplopp och omfattande skadegörelse. Såväl poliser som demonstranter skadades.  Hårt trängda och hotade poliser använde för första gången sedan Ådalen 1931 sina tjänstevapen med skarp ammunition vid en demonstration. En gatstenskastande yngling skadades allvarligt men överlevde dessbättre. Rättsapparaten fick mycket arbete. Ett 70-tal demonstranter dömdes för våldsamt upplopp. Fem åtalade poliser friades. En statlig utredning – Göteborgskommittén under ledning av fd statsminister Ingvar Carlsson- utredde händelserna med uppdrag att göra en översyn av polisens arbete.

 

Det här var något om bakgrunden till att det finns en gatsten från Göteborg i museets samlingar. En hundförare vid Sörmlandspolisen var kommenderad till Göteborg och tog med sig gatstenar hem till Eskilstuna. En av dessa är nu museiföremål klassificerat som ”kastvapen”. Den har dock inte använts mot främmande makt. Demonstrationen mot president Bush – en starkt ifrågasatt företrädare för stormakten USA - hade cirka 12 000 deltagare och kunde genomfördas utan allvarliga ordningsstörningar.

 

 

 

Främmande makter: Medalj till minne av finska kriget

 

 

Minnesmedalj av brons, till minne av finska kriget 1941-1945. Motiv på aversen: krönt lejon trampande på kroksabel hållande i högra pansrade tassen ett svärd mot ett fält bestrött med 9 rosor (Finlands vapen). Revers: svärd med eklöv samt text "Isänmaa 1941-1945".
Ordensband i blått med vitt rand, eklöv i metall.

 

Vad kan ett sådant litet föremål berätta? Det är tillsammans med flera andra medaljer, märken, pass, dagbok och album en av samlingarna i Muséets arkiv. Paul Sjöström var tillsammans med 800 andra svenskar frivillig i finska fortsättningskriget och materialet är inlämnat av hans son Markus Sjöström. Jag rekommenderar er att läsa om denna samling!

 

Den svenska frivillighetsbataljonen hade fått sitt tillstånd av den svenska regeringen den 4 juli 1941 att vistas utom riket för krigstjänst i Finland. Finländska Hangö var tvångsarrenderat till Sovjetunionen efter finska vinterkriget och där stationerades vår bataljon. Man gjorde vakttjänst, patrullföretag och fältarbeten. En varm sommar 1941 följdes av en tidig vinter med snö, mycket kalla dagar och framförallt nätter. Paul Sjöström tog värvning 1939 och när finska vinterkriget bröt ut ville han in vid frivilligkåren men nekades på grund av skolgången. Men till fortsättningskriget kom han med.

 

Några händelser ur dagboken måste bara återges:

 

Fredag 25 juli. Kl 5.00 på Ålands hav, soluppgång och konvoj! Kl 17.00 Havet är spegelblankt, ensamma stävar vi mot Finland En fyllis inburad. Flertal ubåtar upptäcktes.

Onsdag 30 juli. --- idag skall vi till de främsta linjerna. ---- Några skott smälla här och var. --- mellan 24.00 – 02.00 gick Bergstrand och jag lyssnarpost. --- Lysgranater och granatkastare över ställningarna. Intressant.

 

Usch hur kan man tycka det är intressant?

Redan den 8 augusti börjar Paul fundera på om det snart blir fred. Den s k skogsradion (florerade ryktesspridningar) vet förtälja att det blir snart, skriver Paul. Men den 9 augusti förflyttas de till främsta linjerna och han blir 4:e gruppchef.  Den 10 augusti såras han av granatsplitter i höger arm och axel, en kamrat får en kula i pannan och två finnar dödas.

 

Den 11 augusti på sanatorium. Får besök av två lottor som bjuder på cigaretter. 

Tisdagen 19 augusti. Doktor Smedberg tar bort skärvan i underarmen. En liten jäkla skärva

Fredagen 29 augusti. På kvällen kvällspromenad med Ulla. Jag kyssser denna lilla underbara varelse. Fru Wasström, en ”chefslotta” hälsar på och delar ut böcker, cigaretter mm. Det värker som tusan i underarmen.

 

Påföljande dag opereras två små skärvor bort och den 18 september blir Paul utskriven från sanatoriet och får vara i Åbo i 14 dagar. Åter till fronten i oktober där ställnings- och propagandakrig råder. Propaganda sprids med högtalaranläggningar och skjuts också upp med speciella raketer och pilbågar. Den 12 oktober blir de beskjutna av tre ryssplan, även bomber. 27 oktober spänner de taggtråd framför sina linjer, den 30:e brinner skyddsrummet (korsun).

 

Söndagen den 2 november. Ryskt plan släpper flygblad, löjtnant Petersén skjuter sig i stortån under en råttjakt.

 

Därefter snöstormar och kallt och Paul noterar 8 november att det inte hörts ett ljud från ryssen och att de påstås evakuera. Men....

 

Onsdagen den 19 november. Kl 17.00 när vi sitter i korsun och pratar och har det skönt, börjar ett helvetiskt liv. Ryssen skjuter alldelse f – t, vi kryper ner i ställningarna. Fiendens hela eldstyrka spelar över oss. Spårljus med grönt rött och vitt ljus korsar himlen. Vi ligger i ställningarna till kl 18.00.

 

Hangö intas den 4 december och kriget avslutas för de svenska frivilliga. Hangöbasens strategiska läge försämrades då de tyska trupperna hade framgångar i Baltikum. Paul kom hem till julen 1941 efter hundrafemtiodagar av strid. På våren 1945 gifte sig Paul med en luftbevakningslotta Anna Helena Marcusson. Det var en krigsvigsel eftersom Paul skulle åter ut i beredskap för att försvara vårt eget land. Marcus Sjöström, som över lämnat allt detta material, föddes hösten 1945.

 

Totalt 811 man var inskrivna i den svenska frivillighetsbataljonen. Hangöbataljonen omfattade som mest 684 man, inklusive de stridsskadade. Totalt stupade 26 man och ett 80-tal sårades.

 

 

Främmande makter: I förändring…?

 

 

Milda makter - vad är andemeningen i främmande makter? Ett kryptiskt uttryck kan jag tycka, då orden var för sig kan spreta i betydelse.  Men en definition är självständiga stater eller andra maktutövande grupperingar. Makt kan utövas både positivt och negativt, vara främmande eller välbekant.

 

Jordgloben ger en kartbild av planetens land- och vattenområden med länder inritade.  Det vi idag betraktar som nationalstater med gemensam lagstiftning tillkom för bara ett par hundra år sedan, andra typer av statsbildningar har längre historia. Den här globen är gjord under 1700-talet och har under lång tid funnits i Nyköpings högre allmänna läroverk.

 

Idén med länder är att likrikta krafter och skapa en kulturell samhörighet. Det ger en suveränitet åt folket, som på så vis får en gemensam makt inom sitt territorium. Makt i förhållandet till andra länder kan bottna i olika resursfördelning som råvarutillgång, ekonomi, teknologi och levnadsmönster. Väpnad makt som hot resulterar i värsta fall i krig. Bättre då om maktmedel används till att stötta behövande främmande makter. Stort land stor makt. 

 

Idag existerar en mångfald av traktat som reglerar staters umgänge. Det behövs därför att det är naturligt att en statsledning i första hand värnar det egna folket. Ojämlikhet i maktmedel leder dessvärre lätt till konflikter och slitningar med risk att överenskomna konventioner bryts. 

 

Globalisering har minskat nationsgränsers betydelse.  EU innebär ett gränsöverskridande med viss gemensam lagstiftning, men samtidigt är unionen en främmande makt. Andra positiva tecken är ökad öppenhet och samverkan också i andra delar av världen. Nordkorea satsar nu på turism! Men stabil sammanhållning är ingen självklarhet, pendeln kan slå tillbaka. Britterna signalerar vilja att snöra åt sina gränser. Spänningar mellan och inom länder är alltjämt en realitet och i vissa områden rör sig stora flyktingströmmar över gränser. Jag tar inte fredlig samexistens mellan världens folk för givet.

 
 

Främmande makter: som gästande makt?

 

 

Den konfucianske vise mannen Mencius menar att en människa kan göra onda saker trots att han av naturen är god, men det sker endast om människan inte har fått den rätta vägledningen och utbildningen. En människa har medfödda goda egenskaper som ingen annan art har och i rätt omgivning och med en god utbildning kan alla utvecklas till att bli goda människor.


Var det så man tänkte på Rönnebo pensionat när man under andra världskriget upplät pensionatet som fristad åt tyska attachéer?


Andra världskriget tog slut, kalla kriget tog vid och tog slut men hoten mot freden i vårt närområde kom tillbaka manifesterat i den senaste tidens misstänkta kränkning av svenskt territorialvatten.
Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, har varit Sveriges devis i landets säkerhetspolitik. Ubåtsjakten i Stockholms skärgård har gett förnyat bränsle till debatten om svenskt medlemskap i Nato. Realister mot idealister.


Som i Trosa på 40-talet. Traktens barn lär ha gått så nära pensionatet Rönnebo som de bara vågade och skanderat ”Först så tar vi Hitler och hänger i en gren och sen så tar vi Göring och slänger i en sten”.
En representant för den gästande makten och som fick en fristad på Rönnebo var Walther Schellenberg, en tysk SS-officer med tjänstegraden SS-Brigadführer, som under andra världskriget ledde avdelningen för kontraspionage inom Nazitysklands säkerhetsministerium. Efter krigsslutet dömdes han 1949 till sex års fängelse för krigsförbrytelser.


Att en främmande makt, i perspektivet av det alltmer spända läget i vårt närområde, intresserar sig för skärgårdarna i Stockholm är nog realistiskt att anta men hur kommer historien att skrivas? Kommer närområdet att lyssna till Mencius visa ord: ”Himlen ser med sitt folks ögon. Himlen hör med sitt folks öron.”
Mencius menar att även en härskare vars mandat kommer från himlen bör lyssna till dessa ord och välkomna dialog och kompromiss.


Kan vi se fram mot att ta emot en gästande makt på land eller kommer vi att fortsätta jaga främmande makt till havs? Nya krigsförbrytelser eller förhoppningar om fred?
Sverige måste hitta sin roll. Realism eller idealism.

 

 
 

Främmande makter: Om det är okänt är det farligt

 

 

Vi (Sverige och svenskar) har nog alltid varit rädda för lede Fi, och inte bara vi. För 200 år sedan var kineserna rädda för oss och andra européer. För dem var vi de främmande djävlarna. Det har inte alltid varit vi som varit rädda. Under 30- åriga kriget uppmanade eller skrämde tyska mödrar sina barn med oss svenskar. Bed mitt barn för i morgon kommer svensken. 

 

Jag tror inte att vi var så välsedda i Polen heller. Det behövde inte vara en främmande makt i form av en nation som skrämde oss. Det kunde vara den fule Hornper och hans följe av häxor, troll och smådjävlar. Dessa figurer var aktuella ända fram till 1900-talet. I våra dagar har det varit hemliga sällskap som kanske hade kunnat vara representanter för hemliga främmande makter. Det är många som rest till Rom och letat efter hemliga tecken och spår efter att ha läst Dan Browns skröna Da Vinci-koden. Den innehåller lika många sanningar som Harry Potter, men det har sålts över 60 miljoner böcker av denna författare och hur många som sovit sig igenom filmerna vet jag inte. Illuminati som Brown skrev om fanns under en kort tid i Bayern på 1700-talet och var inte särskilt hemligt. En bayersk furste förbjöd gubbarna och med tysk lydnad försvann klubben. Allt främmande och okänt är farligt. Man vet aldrig vem som gömt sig bakom dörren.

 

Vapnet på bilden kan man nog inte skrämma någon främmande med. Det är nästan en illustration av dagens försvar. Vapnet ingick i en väggdekoration.

 
 
 

Främmande makter: Vi fick testa stridsgas

 

 

Jag gjorde den så kallade ”lumpen” under en 15 månaders period åren 1958 till 1959. Avsikten var väl att hålla främmande makter utanför Sverige.  I stort sett varjag nöjd med min militärtjänst inom luftvärnet (Lv 3 i Norrtälje) med underofficersutbildning till sergeant inom sambandstjänsten. Särskilt tyckte jag att utbildningen i telegrafi var trevlig. Vi fick lära oss morsealfabetet och övade kryptering med olika metoder. Trots att jag inte kom upp i någon vidare hastighet som telegrafist tyckte jag ändå det var roligt. En annan verksamhet som intresserade mig var sprängtjänsten när det small och rök och luktade. Med bland det värsta var dragning av telefonkablar i skogen. En man gick före med en kabelvinda på ryggen och efter kutade en annan med en lång kloförsedd metallstång för uppsättning av kabeln i träden. När det var mörkt var det en i det närmaste hopplös sysselsättning. Och i samband med omgruppering av luftvärnskompaniet så skulle vi signalister ju hinna riva ner våra kablar och sätta upp dem igen i det nya grupperingsområdet innan luftvärnskanonerna kom på plats. Det var ett slit.

 

Men allra värst var stridsgasövningarna. Avsikten var att vi rekryter skulle få känna på hur det är att utsättas för en stridsgas. Jag vill minnas att övningsgasen hette arsin, en kemisk förening mellan arsenik och väte även kallad arseniktrihydrid. Den här gasen som var både giftig och brandfarlig och svagt doftande av senap, lök eller bränd vitlök var utsläppt i en övningslokal i skogen där vi skulle få känna på dess verkan. Vi fick ta på oss våra gasmasker och sedan gå in i gaskammaren. Där skulle vi ta av oss gasmasken och vara utan den ett visst antal minuter. Det var hemskt för ögon och näsa började rinna och dessutom så kunde man bli nedstämd rent mentalt. Övningsledningen hade  stränga order om att ha noggrann bevakning av samtliga mannar så att inte någon skulle göra sig själv illa. Lyckligtvis har ren arsingas aldrig blivit tagen i tjänst som stridsgas främst på grund av sin brandfarlighet. 

 

Det föremål som jag valde i museets samlingar är en väska med saneringsutrustning för tårgas som är skänkt av polismyndigheten i Eskilstuna. 

 

 

Främmande makter: Andra världskriget förde F11 till Nyköping

 

Den 27 augusti 1939 höll Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson ett ofta citerat tal på Skansen i Stockholm. I talet sa bland annat Per Albin Hansson att ”vår beredskap är god”. Sanningshalten i det uttalandet har diskuterats, eftersom Sveriges beredskap var allt annat än god. Den 1 september 1939 inleddes andra världskriget genom att Tyskland invaderade Polen. Händelseförloppet fick direkta konsekvenser för Nyköping genom att Kungliga Södermanlands Flygflottilj ( F11 ) placerades vid Skavsta gård utanför Nyköping.

 

Det moderna svenska flygvapnets organisation baserades på 1936 års riksdagsbeslut, som i sin tur baserades på den dåvarande försvarskommissionens utredning. När kriget brutit ut insåg man snart att den nya organisationen hade allvarliga brister. Det saknades bland annat spaningsflyg. Militärledningen behövde information om främmande makters göranden och låtanden och det bästa sättet att skaffa den informationen var genom fjärrspaningsplan, som snabbt kunde övervaka stora områden. Det kom att bli F11:s uppgift att som fjärrspaningsflottilj fylla den funktionen.

 

I augusti 1940 rekognoscerade i hemlighet personal från flygstabens organisationsavdelning området kring Skavsta gård utanför Nyköping. Det visade sig att området hade ett lämpligt läge för ett militärflygfält.

Överstelöjtnant Birger Schyberg blev den förste flottiljchefen och den 14 oktober 1941 hissades flaggan för första gången vid F11, men mycket var till att börja med provisoriskt.

Flottiljen var givetvis ett välkommet tillskott till Nyköping trots den allvarliga bakgrunden. Bilden ovan visar förbimarsch på Stora Torget i Nyköping vid ”krigsmans erinran” den 19/12 1941. Det var första gången Nyköpingsborna fick stifta offentlig bekantskap med F11.

 

Flygverksamheten kom snart i gång och det första flygplanet var en Tiger Moth (Sk 11), som användes för flygträning. För fjärrspaning använde man bland annat flygplanet Junkers Ju 86 (B 3), som egentligen var ett tungt bombflygplan.

Sverige hade stora problem att skaffa flygplan från utlandet på grund av kriget. År 1940 lyckades man dock köpa ett antal Caproni Ca 313 (S 16), som under brinnande krig flögs hem från Italien av svenska piloter. Planen överfördes senare till F11. Leveranserna av Caproni fortsatte fram till 1943. F11 fick succesivt fler S 16 Caproni, som tyvärr var behäftade med många barnsjukdommar. Alla historier kring Caproni är dock värt ett eget kapitel.

 

När vi idag flyger civilt och fredligt från Stockholm Skavsta Airport tänker vi kanske inte på den historia som finns där.

 

 

 

 

 


Potatis: Potatishandlarens son

 

 

Jag är son till en potatishandlare. Nej det var inte han från filmen som drog stickor ur stjärten på flickan sin. Min far satte tonvis med potatis på vårt torpställe. Här är så fin potatisjord. Men det var mycket arbete med den där potatisodlingen. Någon gång i april lades sättpotatisen på förgroning i ladugården. Det måste vara varmt och ljust för att potatisgroddarna skulle växa ut. I maj var det tid att sätta potatisen. Far min drog upp fåror i åkern med ett hästdraget årder. Det gällde att vara försiktig vid hanteringen av sättpotatisen så att groddarna inte skadades. När en får var satt myllades den över med årdret och sedan drogs en ny fåra upp i landet.

 

När potatisblasten just började titta upp ur jorden så sladdades potatislandet med en slätsladd för att bli av med en del fröogräs. Efter ett par tre veckor skulle hela potatisåkern sedan hackas för hand. Det var ett styvt arbete. När blasten kommit upp ordentligt skulle potatislandet kupas och då var landet praktiskt taget ogräsfritt.

 

Framme i september var det potatisupptagning. Det var en stor händelse. Ingen maskinell utrustning fanns att tillgå så far min fick kalla ihop släkt, vänner och grannar. Det var en 15 till 20 potatisplockare som kröp på alla fyra och plockade för hand sedan fårorna blivit uppkörda med årdret efter hästen. Kära mor lagade mat till alla hjälpare och mellan målen serverade hon stekta sötäpplen – det var en njutning. På kvällen kördes alla potatissäckarna till olika jordkällare där potatisen skulle förvaras i avvaktan på försäljning. 

 

Pappa anlitade en lastbilsåkare i Gnesta och for till Stockholm och saluförde potatisen. Det var ett spring i trappor och prång vid leveransen men när han kom hem hade han fickorna fulla av pengar som han grävde fram och lade på köksbordet. Då var det fest i stugan.

 

Som föremål från samlingarna valde jag en potatisgrep. I dokumentationen till den har verktyget fått benämningen grepe vilket väl får betraktas som en felskrivning.

 

 

Potatis: Potatismos blir bäst med elvisp

 

Den 26 oktober var det Potatisens Dag. Det är Potatisakademin med säte i Alingsås som proklamerat denna temadag. I stadgarna framgår att syftet med akademin är att ”främja kunskapen om potatis, Solanum Tuberosum, genom utbildning och information.” Jonas Alströmers nutida intressenter i västgötastaden säger sig också vilja öka medvetandet om potatisens gastronomiska och kulinariska egenskaper

 

Min reflektion är att det gått inflation i temadagar och att många dagar passerar utan någon större medial uppmärksamhet. De flesta av årets dagar har ett eller flera teman. Sammanlagt verkar det finnas ca 550 utpekade teman årligen. Minst 10% har anknytning till sådant vi stoppar i oss. Några mer eller mindre kända exempel är Pizzadagen den 1 jan, Våffeldagen den 25 mars, Ostens dag den 27 maj och Lutfiskens dag den 1 nov. Och som sagt Potatisdagen den 26 oktober.

 

I Sverige odlas ett hundratal potatissorter och i butikerna finns numera mycket att välja på.

Min uppfattning är att potatis är ett fantastiskt livsmedel. Bland många favoriträtter med potatis som bas väljer jag ett väl bearbetat potatismos. Potatisstöten i all ära men den hade sina begränsningar. Att få till rätt konsistens på moset kräver en elvisp. Bildens Philipsvisp från 60-talet minns jag med välbehag. Äntligen serverades mos med rätt konsistens som förpassade det tidigare stampiga moset till minnesarkivet. Ett väl kryddat potatismos med en rejäl smörklick - nog är det en smarrig rätt och en  sann njutning?   

 

 

 


Potatis: En mångsidig knöl

Potatisplockning i Strängnäs kommun, foto: Ture Emanuel Ekman. Ur Sörmlands museums arkiv

 

Potatisens resa börjar för 8000 år sedan i Sydamerika. Inkaindianerna odlade potatis högt upp i Anderna. En del anser att Inkaindianerna grundade hela sin kultur och sitt välstånd på den. Till Europa kom potatisen på 1600-talet med de spanska erövrarna och Jonas Ahlström (eller om Olof Rudbäck var före ) hemförde på 1700-talet svenskarnas ”nationalmat” nummer ett.

 

Potatisen har familjeband till både heta och farliga släktingar i form av chili, paprika och tobak. Det finns skillnader mellan färsk-, sommar- och vinterpotatis. Färskpotatis - eller nypotatis, som man säger i sydsverige - med sitt tunna skal har sin givna plats på midsommarbordet. Vinterpotatis har tjockare skal och tål lagring under hela vintern.

 

Potatis går att använda på många sätt - exempelvis kokt, stekt, friterad och ugnsbakad. Den går  även att använda till potatischips och tillverkning av ädla drycker.

 

Det går många historier om potatischipsets ursprung. Många tror att det var kocken George Crum som var först med att utveckla det i Saratoga Springs sommaren 1853. Crum kallade sitt chips för ”potato chrunches”. Det var kanske inte så konstigt att börja göra potatischips, eftersom det var vanligt med friterad potatis (pommes frites) i det amerikanska köket.

Från början åt man potatischips på restaurang med kniv och gaffel – på samma sätt som pommes frites. Först vid slutet av 1890-talet började chips tillverkas för försäljning i butik.

Till England och Europa kom chips först på 1920-talet. Idag är det för många svårt att tänka sig fredagsmys utan potatischips.

 

En annan uppskattad potatisprodukt är brännvin – framförallt till midsommarfesten och kräftskivan. Det var Grevinnan Eva Ekeblad som i mitten av 1700-talet stod för den viktiga upptäckten att göra brännvin av potatis. Hon tyckte det var synd att använda värdefull brödsäd till brännvinsbränning. Bland annat på grund av hennes arbeten kring brännvinsframställning från potatis, blev hon som första kvinna invald i Kungliga Vetenskaps-akademin. Potatisodlingen ökade kraftigt och hembränningsapparaterna puttrade överallt i landet med kraftigt stigande alkoholproblem som följd. I början av 1800-talet drack man i genomsnitt 46 liter brännvin per person och år och det fanns uppskattningsvis 175 000 brännvinspannor i Sverige. År 1860 förbjöds husbehovsbränningen.

Saknaden efter ”brödsmaken” var dock tydligen så stor att man kryddade potatisbrännvinet med brödkryddor. Olof Peter Andersson lanserade lagom till Göteborgsutställningen 1891 sin akvavit (Gammal Fin 1:ma akvavit eller OP), som var kryddad med kummin, fänkål och anis.

 

Med andra ord så går det nära nog att basera en hel fest på potatisråvara.

 

 

Potatis: i uttryck, mos och puré

 

 

En fråga som kan vålla strid är en het potatis och att påstå att potatismos och potatispuré är samma sak är en fråga som kan vålla strid i kulinariska kretsar. Och således en het potatis.


Purén är mycket finare till konsistensen än moset och ska helst passeras i en potatispress eller en passerapparat. Till moset duger det med en enkel mosstötel som bilden illustrerar. Purén ska vara helt slät och på gränsen till flytande, moset är mindre finfördelat och stabbigare. Ännu grövre mos blir stomp men innehåller då fler produkter än potatis.

En av världens främsta kockar ägnade två år till att skapa den perfekta purén. Tiden behövdes säkert då han  provade sig igenom 150 olika sorters potatis och tolv olika smörsorter innan han hittade den perfekta kombinationen. För mig har det tagit flera år till att komma fram till att det perfekta och godaste moset är det som görs på potatis som mosas i lite av sitt kokvatten och kryddas med smör, salt och rikligt med svartpeppar. Ingen mjölk eller grädde men gärna lite rotselleri som pikant brytning. Och köksredskapet ska vara en enkel mosstöt så att potatisen inte blir alltför krossad.

Potatis som grönsaksuttryck finns också i uttrycket att sätta sin sista potatis. Uttrycket har förlorat sin konkreta innebörd och är i stället liktydigt med att göra sig omöjlig.
När jag växte upp användes uttrycket polis, polis potatisgris som en lite nedsättande ramsa om lagens långa arm. Enligt kriminologen och professorn Leif GW Persson är ramsan cirka hundra år gammal och användes för att beteckna en fet polis.
Snut är annars ett vanligare slangord för polis och började också att användas runt förrförra sekelskiftet som en nedsättande omnämning för polis. Uttrycket är från början ett dialektalt ord för näsa eller tryne och förmodligen har den nutida användningen av ordet vuxit fram i samband med att poliser ibland kallats grisar som i ramsan polis, polis potatisgris. Så småningom har då ordet gristryne kommit att betyda polis.

 

Min farfar var polis i Nyköping, en lång och ståtlig person men lite fryntlig och rund om magen. Om jag hade ropat eller kallat honom för polis, polis potatisgris hade jag gjort mig omöjlig i betydelsen oförskämd. Jag hade satt min sista potatis och blivit utskälld efter noter.
En het potatis är alltså inte en fråga som ingen vill ta i och att sätta sin sista potatis inte att alla möjligheter är uttömda, betydelser som man lätt kan förledas att tolka in i uttrycken. Men att äta den sist satta och upptagna potatisen som kokats het och antingen pressats till puré eller mos är inte att köpa grisen i säcken utan ett säkert kort och ett gott och uppskattat inslag på mångas middagsbord.

 

 

Potatis: viktig råvara – enkla verktyg

 

 

Världen runt odlas denna rotknöl och utgör stapelföda inom många kulturer. Den är lättodlad, lättlagrad och dessutom lättlagad. Kokt, råstekt, rostad, ugnsbakad, mosad, skuren i klyftor, strimlad eller skivad i gratänger och potatissallader, möjligheten till varierade maträtter är stor. Mer processad kan potatis bli till pommes frites eller potatischips.

 

Potatis fick man som barn bidra med att odla för familjens matförsörjning. Sprida och gräva ner dynga på hösten, på våren dra ådret och lägga ner knölarna. Och det gick väl an, men sen väntade ogräsrensning. Det blev att krypa på knäna rad upp och rad ner för att försöka avlägsna den där envist insnärjande naten - eller våtarv - som är det korrekta namnet på den livskraftiga ogräsväxten. Rötterna sprider sig som tentakler och är svåra att helt avlägsna. Efter någon vecka blev det synligt vem som fuskat mest i rensningen. Naten grönskade igen! Slutskörden på hösten var rolig när man fyllde potatislåren i den svala källaren. På bondgården intill lades överskottet i jordstuka som vinterförvaring.  Genom att låta potatisen förgro och lägga den tidigt i jorden brukar tillväxten vara tillräcklig innan mjöldaggen slår till och på så vis slipper jag ta till otrevliga kemikalier.

 

Skalning görs snabbt och enkelt med det klassiska köksredskapet som ses på bilden. Den här heter JONAS och har tillverkats i ett Småländskt företag sedan 1953. Min fru kallar vår skalare för HASSE för att vi fått den av en granne. Ett gott handlag med skalaren är viktigt så man inte skalar bort för mycket. Lite konst är det att hantera den, jag har själv testat!

 

Men inget gott som inte har något ont med sig. Detta viktiga livsmedel drogs med i LCHF debatten. Doktor Annika Dahlkvist i Sundsvall var den som gav offentlighet åt dietrekommendationen att minska mängden kolhydrater och därmed sänka sockerintaget och istället öka på naturligt fett. Stärkelsen i potatisen bryts ner till druvsocker. Lite märkligt är att potatismjöl utrört i kallt vatten är fritt från vanlig stärkelse dvs det bryts inte ner till socker. Istället blir det mat åt tarmbakterier och en omvandling sker till fett som kroppen kan ta upp. Bra för diabetiker. Själv tror jag på variationsrik föda och vad vore vår matkultur helt utan potatis!   

 

 

Potatis - Tryckkokare

 

 

 

Då vi i somras var på Nynäs slott skrev vi om olika historiska matseder. Jag skrev då om livet på landet där vi odlade potatis. Nu firade vi potatisens dag den 26 oktober och ämnet kom åter upp. Jag minns en ramsa, ”livet är en potatis”.  Huur då?

 

Jo så här: Livet är en strid, striden är en kamp, en kamp är en häst, en häst är en dragare, en dragare är ett stadsbud, ett stadsbud är en knöl, en knöl är en potatis; alltså är livet en potatis. Vilket skulle bevisas, VSB som det hette på mattespråk på 60-talet.

 

I arkivet finns en tryckkokare. I den kan man koka sina knölar. Den kommer från det s k Eskilstunahemmet. Det är ett helt hem från mitten av 1900-talet med allt vad man kan tänka sig, skänkt 1983.

Tryckkokaren har varit bortglömd en tid, men börjar nu åter blir populär. Tid är pengar och potatisen kokar på 10 minuter. Det kan ske på grund av att övertryck bildas i den täta kastrullen och vatten och ånga blir då ända upp till 119 grader. Att göra en köttgryta går också exra fort. Det betyder att vi förbrukar mindre med ström och matlagningen blir miljövänligare. Idag kostar en kokare mellan 800 och 3 000 kr. Den är utrustad med en inre behållare som blir placerad ovan bottnen. Råd & Rön har testat dom.

 

Så här gör man: Lägg i vätskan och maten, sätt på och lås locket och kolla att det sitter fast ordentligt, värm upp på spiseln tills rätt tryck uppnåtts, sänk värmen och börja ta tiden. När man nått rätt tid, stäng av värmen och ta bort kokaren från plattan, öppna ventilen så att ångan släpps ut. När trycket gått ned kan man lossa locket.

 

Med fasa tittade jag på när mamma laddade en sån här tingest i min ungdom. Skulle den explodera? Men det gick bra alla gånger, bara den där lösa ventilen satt på som den skulle. När maten var färdig har jag ett minne av att den tjöt förfärligt. Det skulle vara fast potatis, för den mjöliga blev mosig.

 

Vid resan till Peru 2013 besökte vi flera marknader. Där är potatiskulturen starkt utvecklad. Man odlade ett hundratal olika sorter, alla med skiftande utseende och färger. Vi besökte vår första dag en stor marknad och fick förklaring till alla för oss nya frukter och grönsaker. Bland det godaste vi fick smaka var cherimoya (äggost- eller gräddäpple). En ganska stor grågrön frukt med vitt sött fruktkött. Just nu finns den i handeln här i Sverige och jag har en ligger på mognad i fruktskålen.

 

 

Potatis: En hedersvärd knöl

 

 

Potatis ett av världens mest värdefulla livsmedel. Potatisen innehåller egentligen alla vitaminer och näringsämnen som vi behöver. Från början var det ingen höjdare, folk försökte äta de så kallade potatisäpplena. Dessa smakar blä och är giftiga. Det var inte bara hos oss som det gick dåligt med potatisätandet, men det ändrade sig. Jonas Ahlström försökte få fart på det, en landshövding i Nyköping med smeknamnet Potatis Pelle försökte också med liten framgång. När våra tappra krigare, som varit med den blivande Karl XIV Johan i Tyskland och krigat mot Napoleon, kom hem hade de lärt sig att äta potatis. Nu spred det sig snabbt. Innan detta hände hade grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) upptäckt att det gick att göra brännvin av potatis. Om det var för brännvinets skull eller kanske något annat, jag vet inte, men den kära grevinnan blev invald i vetenskapsakademien. Egentligen är det slöseri att göra brännvin av potatis. Av 100 kilo potatis får man tio liter dryck, av samma mängd säd får man trettio liter.

 

De grabbar som använde hembränningsapparaten på bilden åt nog sin potatis och använde råg när de skulle framställa den dryck som är bättre än vodka. Det står på en liten klisterremsa på apparaten: ”vodka är bra hembränt är bättre”. Jag tror inte att det som framställdes i denna apparat var bättre än vodka. Polisen i Eskilstuna beslagtog apparateländet vid en husrannsakan. Apparaten finns nu på Raspen och är klassad som Husgeråd Brännvin. Den är tillverkad av diskbalja i plast, plastslang och konservburkar av plåt. Tänk vad privat företagsamhet kan åstadkomma.

 

 

Ålderdom: Indelt soldat

 
 

I muséets arkiv finns en skomakarläst. Det är en trämodell för hela skon. Men det finns också två i järn. De senare användes när man skulle pligga fast sulorna. Troligen används liknande fortfarande.

 

Framför mig ser jag en gammal man på en stol utanför sitt låga soldattorp, Högtorp vid Länninge i Nykyrka. Han har svart mössa med skärm, skjorta och kavaj, mörka byxor. I ena handen en käpp. Så minns jag honom från min barndom. Men far har ett kort på honom från ca 1930, då i sina vardagskläder, blåblus och storväst som man kallade den varma västen man hade vid utearbeten. Så har den gamla soldaten ett skomakarförkläde utanpå.

 

Mannen uttogs till krigstjänst den 4 maj 1883 till Liv-kompaniet. I 21 år tjänade han kronan och fick på grund av sjukdom ta avsked. Han var min farmors far och hette Alfred Eklund.

 

Alfred fick avsked utan underhåll redan 1904. Yngsta barnet föddes 1905. Vad livnärde man sig då av om man inte var duglig i krigstjänst? Troligen kunde han göra enklare arbeten på gården Länninge. Att vara skomakare eller skräddare blev också många avskedade soldaters göromål. Ryggåsstugan med sina små fönster gav inte mycket ljus till det arbetet. Kanske satt han ute i dagsljuset och arbetade. Farmor gick ofta dit med mat, en saltad fläskbit, fisk från Hallbosjön, mjölk från gården. Hon och de andra kvinnorna vid Länninge handmjölkade tre gånger om dagen ett stort antal kor. Ofta var jag med ner till lagården och hämtade mjölk. Den oskummade mjölken var inget de hade råd med, utan det blev skummjölk, lite tunn och blåaktig. Till filbunke behövdes dock oskummad mjölk. Den stod och surnade till i farmors skafferi och såg inte aptitlig ut tyckte jag.

 

Ibland fick jag följa med farmor upp till hennes gamla föräldrar. Den lilla mörka ryggåsstugan saknade ström. Huset var lite skrämmande ty det talades om att det spökade i huset och att de därför inte kunde använda finrummet utan endast bodde i köket med den stora öppna spisen. Pappa har berättat mycket om sina morföräldrars liv i ålderdom en bit utanför civilisationen. Barnbarnen hämtade post och tidning till de gamla och gick dit med. Alfred dog 1953 då jag var 7 år och Augusta redan 1951.

 

Jag har fortfarande kvar några av hans skomakarverktyg och framförallt en tung läst med tre olika fotstorlekar. Att hålla i den lästen är som att komma tillbaka 100 år i tiden.

 

Alfred och hans fru Augusta fostrade 12 barn, en flicka dog endast 4 dagar gammal och en son blev ihjälsparkad av en häst. Alla övriga blev vuxna och fick många barn, vilket gör att vi är många ättlingar efter denne gamle soldat och hans hustru. Alfreds far var båtsman från Bergshammar och Augustas far var soldat i Årdala och två av hennes bröder var också soldater. Låg det kanske i blodet? Men det är nog som nu, att barnen ibland går i föräldrarnas fotspår vad gäller yrkesvalet.

 

 

Ålderdom: Min avlägsna barndom

 

 

År 1885 föddes Ernst Karlsson i Vårdinge socken som fjärde barnet i en syskonskara på åtta. Enligt museets beskrivning var han yrkesverksam som urmakare. Efter ett långt liv dog Ernst i  Bälinge socken i augusti 1974. Han efterlämnade bl a denna tvättbalja av zinkplåt, som överlämnades som gåva till museet samma år.

 

Även undertecknad, som är född 1945, har vuxit upp med tvättbalja av zinkplåt. Den användes såväl för tvätt som för barnbad. För det senare ändamålet placerades den mitt på köksgolvet och fylldes med lagom varmt vatten. Barnet såg fram emot det sköna badet även om det rådde strikt plaskförbud.

 

När jag tänker på min avlägsna barndom inser jag att jag numera är inne på livets spurtsträcka. Detta låter väl mer positivt än att dra till med konventionella beteckningar/skällsord – pensionär, 65 +, gubbtjuv etc? Tillvaron är på det hela taget mycket angenäm. Man kan tillåta sig att vara flexibel när man lämnat arbetslivets inrutade dagar.

 

Det är mycket skönt att inte ha en massa ”måsten”. Lycka är att inte behöva prestera i tid och otid! Jag tror dock att det är bra att hålla igång intellektet med diverse aktiviteter. För egen del har jag styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen, nämnduppdrag som fritidspolitiker och seniorbloggen som intermittent sysselsättning. Kulturevenemang, TV/Radio, läsning och umgänge med vänner är också stimulerande.

 

En mycket väsentlig del i åldrandet är hälsan och nog börjar det märkas att kroppen åldras. Jag har alltid motionerat och försökt ha någorlunda sunda levnadsvanor.

 

För tillfället har jag lite motivationsproblem vad gäller motionen. Min förhoppning är dock att problemet är övergående. Kommande vintern får gärna erbjuda fina förhållanden för längdskidåkning. Då lovar jag att det blir åtskilliga mil i Ekensbergsspåren. Det är en perfekt metod som ger styrka och kondition. Och dessutom känner du dig väsentligt yngre när du försöker motverka det kroppsliga förfallet.

 

 

 


RSS 2.0