Ålderdom: Från undantag till omsorg

 

 

Östra Wingåkers Fattighus 1892; Straffbestämmelser. De straff som vid fattighuset komma att tillämpas och under vanliga förhållanden efter förfången varning ådömes äro: förverkande av rätt till permission, mistning för längre eller kortare tid af sk snuspengar samt förbud att begagna snus och tobak för dem som sådant bruka, indragning av kaffe, indragning af sofvel. 

 

Det var ord och inga visor och verklighet för människor som hamnade i dylika inrättningar. Fattighus övergick till ålderdomshem. Byggnaden i Östra Vingåker fick sin undervåning på 1770-talet med tillbyggd övervåning på 1890-talet.

 

Jag minns från mitten av förra seklet mina föräldrar prata om den hårdhänta behandling gamla människor utsattes för och som ansvariga utpekades föreståndarinnor – för det var ju kvinnor i det arbetet – vid ålderdomshemmen. Makarna Myrdals skrift 1934 ”Kris i befolkningsfrågan” behandlade hur äldres behov av omsorg skulle hanteras.  Ivar Lo Johansson uttalade i slutet av 40-talet skarp kritik mot ovärdigt liv för äldre på ålderdomshem. Förbättringar har skett under 1900-talet, men det var först i andra halvan av seklet som det tog fart.

 

Tiden från 1960 och fram till 1980 kan ses som välfärdsstatens guldålder. Antalet platser på äldreboenden ökade och man utvecklade också hemtjänsten. De gamla blev också bemötta med större värdighet. Men efter den tiden har gapet mellan behov i omsorgen och resurser ökat, ekonomin har sviktat. Färre har fått plats, servicehus har övergått till seniorboenden.

 

Den nya regeringen satsar nu två miljarder kronor extra på äldreomsorgen.  Men det krävs att vi jobbar effektivt för att vi ska bli lyckliga och det ska gå ihop, sa Göran Persson i sitt föredrag vid Nyköpings Folkhögskolas kvällscafé härom kvällen. Och visst finns det mer att önska, det har jag själv upplevt under senare år med anhöriga på äldreboende.

 

Nya utmaningar väntar runt hörnet. Det handlar om demografi. Om några år är vi 40-talister uppe i vårdberoende ålder och behovet kan öka dramatiskt. Går vi mot en kris? Anpassning av befintliga bostäder så att människor kan bo kvar hemma längre är kanske en dellösning.

 

Ingen talar om det, sa Göran Persson, men Tyskland med åldrande befolkning och lågt födelsetal, kan inom överskådlig tid råka ut för ett gruvligt ras i ekonomin och i det raset är det risk att vi dras med, eftersom våra ekonomier är sammanflätade. Den som lever får se.

 

 

Ålderdom: Det var inte bättre förr

 

 

Jag valde en spinnrock för att illustrera en form av ålderdom. Min mormor hade en spinnrock och hon använde den också. Den stod inte som någon prydnad. Hon spann, stickade och vävde nästan alltid. Mormor berättade eller sjöng gamla skillingtryck när hon spann. De gamla skillingtrycken dyker upp i minnet ibland speciellt när man skall göra sig till och skall sjunga för de yngre generationerna. Hennes ålderdom var nog ganska bra ända fram till slutet. Hon hade sitt hus och hon hade barn och barnbarn hos sig och hon umgicks med sina gamla grannar som hon gjort i minst femtio år.

 

I min hemby fanns ett stort hus, de äldre kallade det för fattighuset, det var ett ålderdomshem. När folk blivit gamla och orkeslösa kunde de flytta till ålderdomshemmet. Alzheimers sjukdom fanns inte vid den här tiden, en del blev åderförkalkade och blev det riktigt illa ställt med dem kunde de skickas vidare till sjukhem varifrån det endast fanns en väg ut. De gamla ålderdomshemmen var nog inte någon höjdare. Ingen hade sitt eget rum, flera människor sov i samma sal. Trångt och stökigt och än värre var att på en del av hemmen fanns speciella avdelningar för föräldralösa eller övergivna barn. Hur dessa barn fick det sedan de vuxit upp kan man fundera över. Det har blivit bättre med tiden fast det har inte blivit bra. Att bo kvar i sin egen lägenhet är ett önskemål både för den som blivit mångårig och för myndigheterna. Ju längre den mångårige kan stappla fram själv dess billigare blir det för samhället. Han/hon klarar sig själv och dessutom betalar personen mer i  skatt än vad andra i samhället gör. Om personen ifråga sedan skulle behöva något extra så hoppas samhället på att barn, grannar och vänner av medborgerlig solidaritet rycker in. När inte detta går längre då blir det färd till hemmet och där står bakdörren öppen för den sista utfärden.

 

Jag är inte gammal, men jag är ganska mångårig och vad ålderdom är vet jag inte ännu. Men ett vet jag, det var inte bättre förr.

 

 

Ålderdom: Stöd från en krokig tallrot

 

 


Att en käpp kan vara ett stöd redan tidigt i livet har vi blivit uppmärksammade på av media under den gångna veckan. Äntligen, efter 40 dagars frånvaro som lett till vilda spekulationer om vad som hänt Nordkoreas ledare Kim Jong-un, framträdde den haltande 30-åringen stödd på en svart käpp.


Käppen kan tolkas som ett tecken på Kims bristande hälsa vilket blir ett problem för Nordkorea, då man vid Kims tillträdde som ledare i Pyongyang, betonade hans ungdom som ett tecken på vigör och styrka. En 30-åring borde inte halta.
Men svaghet går att vända till styrka.
Kim lider för sin nation och eftersom käppen också är en symbol för vishet och ålder visar den svarta käppen på att han mognat.


En annan käpp, den vita käppen, uppmärksammades också under den gångna veckan, dock inte i samma omfattning som Kim Jong-uns.
Den vita käppen är de synskadades egen symbol och firas inom synskaderörelsen den 15:e oktober varje år över hela världen som en symbol för synskadades möjligheter att kunna ta sig fram oavsett vilka hinder som än ligger i vägen.
Det vita gånghjälpmedlet är ett av de äldsta och främsta hjälpmedlen för synskadade och ger personer med synnedsättning möjligheter att orientera sig i olika miljöer och situationer samtidigt som den hjälper oss utan funktionsnedsättning att ta och visa hänsyn till våra medmänniskor.


Som bilden illustrerar kan en käpp också vara trävit. En sådan uppgrävd tallrot hade min morfar som sitt stöd i livet på ålderns höst.
Glad kom han vandrande genom skogen med sin käpp i svängande rörelser innan den nådde marken och blev ett stöd för nästa kliv framåt tills han nådde sitt mål för promenaden och kunde sätta sig ned och med käppklykan som ett handstöd fundera över livet och tillvaron i samtal med personer i sin närhet.
Morfar blev med åren glömsk och upprepade sina berättelser. För mig berättade han, varje gång vi sågs och han blev påmind om Norrtälje där jag då bodde, om när han efter första världskriget kom till Norrtälje för att arbeta på Pythagoras fabrik och tillverka utombordsmotorer.
Morfar var yngst av elva syskon och fick stanna i Sverige för att ta hand om sin ensamstående mamma när de äldre syskonen alla emigrerade till Amerika. Han fick bli stödet i livet för sin mamma.


Kim Jong-uns käpp må vara världens av statsvetare mest analyserade gånghjälpmedel just nu och vi kan hoppas på att den som symbol för att han mognat sätter sina spår i Nordkorea. Att befolkningen kan åldras tillsammans med sin ledare och likt de synskadade obehindrat ta sig fram och orientera sig i omvärlden så som min morfar kunde göra med sin krokiga tallrot.

 

 

 

Ålderdom: Vi bor på undantag

 

 

Jag bor med min hustru i en liten undantagsstuga. Huset är byggt någon gång i mitten på 1800-talet och såg ut ungefär som den lilla stugmodellen på bilden ovan innan min son och sonhustru byggde ut det 1997 med sovrum, grovkök och badrum.

 

Från början var stugan en reträttbostad för den soldat som bebodde i soldattorpet Axens som sedan blev mitt föräldrahem beläget på 200 meters avstånd på andra sidan åkern. Här har bott pensionerade soldater vid namn Ax och Axman med flera. I början av 1900-talet bodde här en skomakare med sin dotter. Dottern blev havande och födde sitt gossebarn i utdragssoffan i köket. Han döptes till Algot och växte upp här och gick i skolan i byn. Skomakaren hade en ko i den lilla ladugården och vår och höst fick Algot ta med sig kon till skolan för att leda henne till betet på den så kallade Allmänningen. När han gick hem från skolan tog han kon med sig. Denne Algot gifte sig senare med min fars syster och farbror Algot minns jag som en trivsam och skojfrisk person.

 

När jag var grabb bodde här under andra världskriget min fars kusin Hildur med sin pensionerade järnvägstjänsteman Kalle. De bodde alltså här under de kalla krigsvintrarna och jag har förundrats över hur de kunde hålla värmen i stugan bara med en vedspis och en kakelugn under dessa svinkalla vintrar.

 

Under många år har stugan varit sommarbostad för ett flertal hyresgäster och även för min familj. Men i mitten på 1990-talet beslutade vår son och sonhustru att bygga ut torpet och flytta in. Men den familjen växte och stugan blev för trång. Då bytte vi bostad och nu bor vi här på undantag.

 

I det här huset har således ett flertal personer bott under sin ålderdom och det känns fint att fortsätta på den traditionen.

 

 

Ålderdom: Allt var inte bättre förr…

 

 

I äldre tider fick socknens gamla och handikappade, som inte klarade sig själva, bo i fattigstugan. Även yngre som inte kunde försörja sig samt deras barn fick bo där – om det fanns plats. På bilden syns fattigstugan i Bärbo.

 

Fattigvården bedrevs under medeltiden i kyrkans regi. Under reformationen övertog staten formellt fattigvården. Socknarna hade dock i praktiken ansvaret, men det var stora skillnader i hur det sköttes. I 1686 års kyrkolag föreskrevs att församlingarna skulle hålla fattighus eller fattigstugor och år 1734 blev lagen tvingande. Trots detta genomfördes det inte överallt. Alternativet var inkvartering hos någon bonde mot ersättning från socknen, ofta skedde detta i form av fattigvårdsauktioner. Lägst krav på ersättning fick ta hand om personen. Den inhyste fick sedan oftast arbeta på gården. Det förekom även så kallad ”rotegång”, vilket innebar att fattighjonen fick gå runt mellan ett antal gårdar och tigga. Man var kanske en vecka på varje gård i ”roten” och fick då i gengäld arbeta på gården - hjonen skulle göra rätt för sig. I de större städerna fanns istället arbetshus.

 

År 1847 kom en ny ”fattigvårdsförordning” med krav på att socknarna skulle inrätta en fattigvårdsstyrelse. Från början var förordningen relativt generös med bl a överklagandemöjlighet. Efter år 1871 beskars denna möjlighet kraftigt, men man kan tänka sig att de kuvade hjonen i alla fall inte kunde ta tillvara på möjligheten att överklaga.

 

I 1918 års fattigvårdslag blev frågan en kommunal angelägenhet - rotegång och fattigvårdsauktioner förbjöds, överklagandemöjligheten återinfördes och fattigstugorna blev ålderdomshem. Fortfarande var reglerna dock stränga. Först 1945 fick de som tog fattighjälp fulla medborgerliga rättigheter. Det är tänkvärt att detta bara ligger 70 år tillbaka i tiden.

 

Vid släktforskning hittar jag i mitten på 1800-talet en familj, där mannen är indelt soldat. När mannen går bort står hustrun ensam med en stor barnaskara. Det är troligen inte möjligt för hustrun att bo kvar i soldattorpet. Barnen auktioneras ut på socknen och hustrun hamnar så småningom på fattighuset med ett litet spädbarn – bland gamla och ”lytta”. Det var en helt annan verklighet än den vi känner idag – ca 150 år senare. Idag kan vi som är ”pensionärer” oftast leva ett gott liv.

 

 

Nöjen: På Vespan

 

 

Tema nöjen är ett stort och vittomfattande begrepp men jag tänkte reducera det till att berätta om min Vespa. Jag bodde då i Enebyberg i Danderyd norr om Stockholm och det var sommaren 1956 som jag tog ett sommarjobb som grovarbetare hos byggfirman John Mattson. Eftersom min far var anställd där som grovarbetare så blev vi plötsligen arbetskamrater. Det var trevligt. Jag tjänade ihop så pass mycket pengar så jag kunde köpa mig en sprillans ny Vespa. Vad jag hade mycket nöje av den! Förutom att jag ibland åkte till skolan på den – Mörby läroverk i Danderyd norr om Stockholm – så for jag flera gånger 35 mil enkel resa och hälsade på min bror i Hälsingland. Men då måste det vara minst tio grader varmt för var det kallare blev man fullständigt genomfrusen på resan – det tog ett halvt dygn att återfå kroppstemperaturen. Och jag minns också att jag ibland skjutsade min fästmö till vårt lantställe (det är där jag bor nu). Hon hade en katt då och en gång under senvintern så for vi med all packning, katten plus en god väns katt till stugan. Eftersom vi skulle vinterfiska så hade vi även en flaska med levande mört med oss som agn på gäddsaxarna. Men allt gick bra och jag vill minnas att vi fick bra med gädda den gången i vår lilla sjö.

 

Men en gång gick det snett. Man höll på att bygga en ny motorväg norrut från Danderyds kyrka och en sen kväll ville jag prova att åka på den purfärska motorvägen med vespan.  Jag trasslade mig in på en sidoväg och började åka. Det var mörkt och min strålkastare förmådde bara hjälpligt skingra mörkret. Efter några hundra meter körde jag in i en hoprullad armeringsjärnsmatta som blivit utlagd där av någon anledning. Då blev det ännu mörkare för min strålkastare slocknade. Det var bara att med största försiktighet köra hem min trasiga Vespa och försöka svälja nesan att ha kört snett.

 

Den första Vespan konstruerades 1946 av en italiensk tidigare helikopterkonstruktör vid namn Corradino D’Ascanio. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen.

 

 

Nöjen: Kräver något att sitta på

 

 

Enligt beskrivningen visar bilden två dubbelsäten som ingått i inredningen på Nyköpings teater.”Stoppad rygg och sits, klädd med vinröd manchestersammet. Sarg av trä, fällbar fjädrande sits och på vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nr 96 och 97”.

De erhölls som gåva från Nyköpings kommun 1983. Teatern från 1884 rustades senast upp år 2009. Då fick teatern nyputsad fasad, nyklädda möbler och ny ridå. Dessutom installerades  modern teknik som gör det möjligt för Nyköpingsborna att se bland annat opera live från Metropolitan i New York.

 

Utifrån kultur- och industrihistoriska aspekter var bildens dubbelsäten en mycket intressant Nyköpingsprodukt med anknytning till det förnäma varuhuset NK vid Kungsträdgården i Stockholm. Redan 1902 bestämde sig NKs ledning för att satsa på en fabrik där alla led i möbel- och inredningstillverkningen kunde samlas under ett tak. Valet föll på Nyköping och där grundades NK:s Verkstäder som fanns kvar till 1973. Här tillverkades stilmöbler och ofta specialbeställda inredningar. När jag flyttade till Nyköping 1973 hade jag inte en aning om sambandet NK och Nyköping förrän flyttkarlarna drog diverse skrönor om specialbeställda och väldigt tunga skrivbord till höjdare på UD. Fler än en gång hade de under helvetiska ansträngningar baxat blytunga skrivbord uppför trapporna i Arvfurstens palats. En illvillig mottagare underkände dock leveransen efter att ha upptäckt en mindre skada, som enligt mina sagesmän ”endast med svårighet kunde upptäckas i motljus!” 

 

Åter till bildens dubbelsäten. De väcker minnen från barndomens nöjesutbud. I minnesgalleriet finns bl a sittplatser på låga gymnastikbänkar och hårda biografstolar hemma i byn. Vad gjorde väl det när det vankades vansinnigt rolig amatörbuskis på Parken eller en Åsa Nissefilm på SAGA BIO. ”Finkulturella” invändningar mot utbudets kvalitet fanns inte i mitt medvetande. Nöjet var helt på min sida!

 

 Nu för tiden är det ovanligt att man får träsmak i samband med kulturevenemang. När du sjunker ner i de bekväma fåtöljerna på Nyköpings teater, Culturum eller Biostaden får du i stället passa dig. Om du är trött eller tycker att föreställningen är ointressant sitter snart John Blund i din stol.

 

 

Nöjen: IOGT

 

 

Kvällskvitter på Vattentornet i Nyköping. Skylten berättar om sång- och musikunderhållning i IOGT-NTOs regi. På skylten finns IOGTs symbol, Malteserkorset eller Johannitkorset i blå jordglob. Johanniterorden grundades i Jerusalem 1080 och hade humanitärt syfte.

 

Johanniterorden består nu av fyra evangeliska ordnar, vilka är andliga riddarordnar, samt den katolska Malteserorden. Johanniter och malteser har sitt verksamhetsområde över nästan hela världen. Den svenska delen hjälper främst gamla sjuka behövande människor i Sverige.

 

Senare har Malteserkorset tyvärr kopplats samman med nazism.

 

Underhållningen var på Tovastugan, men sommartid på Vattentornets servering. Den var öppen onsdagar, lördagar och söndagar t o m 16 augusti enligt skylten. Vattentornet byggdes i början på 60-talet och var färdigt omkring 1966. Jag bodde själv strax nedanför i min första egna lägenhet och det var väldigt spännande att se tornet växa upp och utåt sidorna i en gigantisk glidform. Man har en fantastisk utsikt över staden däruppifrån.

 

IOGT-NTO har alltid stått för nöjen utan alkohol. Det är många ungdomar som växt upp under helt andra förhållanden och gör det fortfarande. I vårt stressade samhälle har det blivit legio att ”koppla av” med en flaska gott vin på fredagskvällen.

 

Logen 2268 Alphyddan bildades i Vrena 1897, senare vid Föreningsborg i Bettna. Vid logens  100-årsjubileum skrev Bettna Hembygdsförening en artikel om verksamheten. Många ungdomar roade sig med dans och möten på helger och kvällar. Logen hade också ritualer för mötena både för logen och ungdomslogen. Bestämmelser fanns också för hur möbleringen skulle utformas. I muséets arkiv finns hela samlingen från Bettna. Den skänktes av IOGT-NTO Nyköping, vilken hade fått överta den då logen Alphyddan i Bettna lades ner år 2000.

 

Min mormor Hilda och hennes systrar, främst den yngsta, Elsa, var mycket aktiva i logen i Bettna. I mina minneslådor finns brev och dagböcker från systern. Där talas om cykelfärder om lördagskvällar, om vakthållningen utanför dansen i Föreningsborg. Ve den som hade tagit en färdknäpp efter den långa arbetsveckan, då kom man inte in. Elsa och hennes man John kom ofta resande till oss i Stigtomta. De hade en ”lättviktare” med två rejäla sitsar, skinnmössor med knäppning under hakan, varma kläder och stövlar. Det hördes när de kom nere på grusvägen, då fick man springa ut och öppna grinden så de kunde åka in på gårdsplanen. De var mycket sparsamma och hade inga barn. John var en hejare på att klippa håret och hade egen liten frisörsalong i huset där de bodde. Elsa dog 1990 i Bettna, 83 år gammal, och lämnade då efter sig album och böcker, både godtemplarböcker och religiösa skrifter. Hon fick också utmärkelser för sitt arbete i socknen.

 

 

Nöjen: dragspelets storhetstid

 

 

Många dragspelsmusikanter har roat människor genom tiderna. De var folkets spelemän och oerhört uppskattade på dansbanor och fester av skilda slag. På bilden spelar Kalle Gustafsson under en folkfest vid Rågsundet på Lagnö kring midsommartid 1934. Åhörarna häver i sig något ur hinkar och i dokumentationen till fotot antyds att tillställningen rör sig om ett dryckeslag, alltså en sorts suparfest. Rejäla stop kan man tycka!

 

Dans och andra fester var till en del förknippat med intag av rusdrycker, särskilt under 1900-talets första hälft. Yngre män drog sig gärna undan för att stärka sig med ett järn innan de vågade bjuda upp en flicka till dans. När seklet var ungt kunde ersättningen till en dragspelande yngling - efter insamling i publiken - summeras till några kopparslantar, i gynnsamma fall även silvermynt, men även plåtslantar och till och med någon gylfknapp. Det var inte ovanligt att också brännvin ingick i honoraret.

 

Det hände att byaspelmän som utvecklades till dragspelskungar tog sig namn efter sin hemort. Rune Karlsson blev ”Gnesta-Kalle” med hela svenska folket efter sina radioprogram och tog sig så småningom efternamnet Gnestadius. Rikskändis blev också Calle Karlsson, som fick smeknamnet ”Jularbo-Calle”. Jularbo är namnet på byn utanför Avesta där han växte upp och det blev också hans efternamn.

 

Jag är född och uppväxt på en liten stickväg med namnet Spelmansstigen, uppkallad efter min far Spel-Alfred, som under sin levnad haft egna danskapell.  Från vaggan till vuxen ålder har dragspelstoner följt mig. Far berättade om dragspelstävlingar. Det förekom att deltagarna med dolda trix försökte berusa varandra innan uppspelningen startade, med syftet att få konkurrenter ur balans. Nu är det inte alls bara män som trakterat dragharmonikan och vunnit framgång. Exempelvis vann fyra damer från Sverige över en damkvartet från Finland i en landskamp 1945.

 

Handklaveret, som också benämns accordion, är inte bara historia. Anna Agnas utsågs 2013 till årets dragspelare av Sveriges Dragspelares Riksförbund. Hon är välutbildad musiker och lärare, håller konserter och är initiativtagare till accordionfestivalen som hålls varje år vid musikhögskolan i Stockholm. Likväl tycker jag det är allt för sällan man hör dragspelsmusik i radio nu för tiden. Men det har i alla fall varit ett nöje att skriva detta.

 

 

Nöjen: Protokoll 1978/79:43

 

 

Onsdagen den 29 november 1978 låg näringsutskottets proposition 1978/79:20 ”Förbud mot automatspel mm” på riksdagens bord. Enligt propositionen föreslogs spelförbud på enarmade banditer och liknande apparater from den 1 januari 1979 och förbjuds anordnandet av automatspel när vinsterna utgör pengar, värdebevis, spelpoletter eller liknande. Den enda form av sådant spel som i fortsättningen kan tillåtas är spel på fartyg, som sker i anslutning till internationellt avtal om begränsning av fartygsspel. Också förbud mot innehav av spelautomater som utbetalar sådana vinster förbjuds enligt propositionen.

 

Förslaget väckte livlig diskussion i riksdagen mellan förbudsivrare och liberaler som ville tillåta fortsatt spel, åtminstone på 25-öresautomater.

 

Orsakerna till propositionen var ekonomiska och sociala problem som var förknippade med spelverksamheten. Men det fanns tvivlare bland riksdagsledamöterna som följande citat från en ledamot illustrerar:

 

”De sociala problemen var kanske inte av särskilt stor vikt men det observerades av en del riksdagsledamöter och av personer som vände sig till riksdagsledamöter. Det förekom att en del pensionärer och ungdomar spelade på enarmade banditer och förlorade pengar, och det hade olyckliga konsekvenser. Men det är klart att man kan ställa sig frågan: Har dessa konsekvenser varit allvarligare än konsekvenser på många andra områden? Har någon varit ute på kapplöpningsbanorna och närmare undersökt d sociala konsekvenserna som där kan uppstå, när folk spelar om betydligt större pengar än vad man under rimlig tid kan göra av med i samband med spel på enarmade banditer? Man kanske också ska nämna bingospel som förekommer i allt större skala. Det är en spelform där precis samma kategorier kan göra av med stora pengar”

 

Näringsutskottet hade i ett betänkande uttryckt att ”ett förbud mot de s.k. 25-öresautomaterna torde visserligen knappast – annat än i undantagsfall – kunna motiveras med risker för sociala skadeverkningar Det eventuella förströelsevärdet med s.k. 25-öresautomater kan dock enligt utskottets uppfattning inte vara ett tillräckligt starkt skäl för att motivera avsteg från principen att enarmade banditer och liknande apparater bör vara förbjudna”

 

Riksdagen röstade ja till näringsutskottets proposition och automatspel mm förbjöds.

 

Och nu vet vi att spel på enarmade banditer har ett eventuellt förströelsevärde, alltså inget stort nöje men det är säkert ett sant nöje när poletten trillar ner och vinsten rasslar ut. Eller kanske rent av ett rent nöje. Bingo!

 

En riksdagsman fruktade i riksdagsdebatten för att en del tidningskåsörer skulle komma att kritisera riksdagsmännnen för en kanske något löjeväckande verksamhet och undrande fråga vad riksdagens ledamöter håller på med.

 

 

Nöjen: Nyköpings Folkets Park

 

 

Under de stora folkrörelsernas tid vid slutet av 1800-talet, växte bland annat folkparkerna fram som festplatser, där människor samlades för att dansa och umgås. Tidigare hade folk på landsbygden samlats vid vägskäl för att roa sig. Gustav Fröding illustrerade detta i sin dikt ”Det var dans bort i vägen”.

 

Vartefter industrisamhället växte fram och gav arbetarna mera fritid ökade behovet av förströelse. Särskilt arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen kom att engagera sig i att skapa verksamheter som Folketshus-rörelsen och senare även större mötesplatser som Folkparkerna.

Verksamheterna byggde ofta på ideella krafter, men även industriägarna såg ett intresse i att bidra. Den första svenska folkparken startades på privat initiativ i Hällefors i slutet av 1700-talet och den första folkparken som anlades av arbetarrörelsen, startade i Malmö år 1891. Svårigheten att få samlingslokaler blev en av drivkrafterna för arbetstagarorganisationerna att bilda folkparksrörelsen.

 

Folkparkerna kom till efter idéer från tyska ”biergarten”. Det serverades ingen sprit i folkparkerna, men det hindrade inte att man tog med sprit hemifrån och bråk uppstod ibland.

Under 1940-talet var det så kallade dansbaneeländet en het samhällsfråga och bland andra prästen Gustav Grände agerade moralens väktare och stred mot folkparkerna. ”De ledde till syndigt levene”.

 

Folkets Park i Hjortensbergs hage i Nyköping kom till först 1909. Från början var den inte bara inriktad på att vara en samlingsplats utan även ett rekreationsområde för arbetare och deras familjer. Där fanns en liten paviljong samt planteringar och vilobänkar.

 

Ingången till parken, som syns på bilden, var under min barndom från Stockholmsvägen. Då min far under många år spelade dansmusik i Folkets Park, fick jag som liten vara med där vid olika tillfällen. Där fanns en ”gammaldansbana” som var helt öppen, med bara ett enkelt tak för orkestern. Den låg vid den nuvarande infarten till parken. Dessutom fanns en ”modern dansbana” med tak över hela banan, men öppen i sidorna. Min uppgift blev att på en ljustavla tända den aktuella dansen – foxtrot, tango etc. Därtill fanns en kafébyggnad, som låg strax ovanför nuvarande ”Träffen”. På parkområdet finns fortfarande den gamla teaterladan kvar - med öppna sidor. Den är väl i stort sett den enda byggnad som återstår från det tidiga 1950-talets Folkets Park.

 

 

Nöjen: Det går att roligt utan Iphone och Facebook

 

 

O sena tiders barn vad vet ni väl om nöjen. Det var annat för sjuttio år sedan. Radion hade en kanal som slutade 22.00. TV fanns inte, inga dataspel inga telefoner utom de som var kopplade i en vägg och som man bara kunde prata i eller avlyssna vad personen i andra änden på tråden hade att säga. Vad gjorde folket när det var något ointressant på radion. Hemma hos familjerna spelades Kinaschack eller annat spel som alla kunde delta i. När man lämnat de yngsta barnaåren och hade egna pengar var det först och främst bio som gällde. Att gå på bio var det som stod på listan, ibland två föreställningar på en kväll. Efter något år insåg man att skulle man ha framgång hos flickorna måste man lära sig dansa. Min stackars faster släpade runt mig ett tag. När hon tröttnade på detta tipsade hon om Kruses Dansskola. Efter en termin kunde man klara av att dansa en hel kväll med bara ett tramp på flickans tår. Nu var det dags att visa att Fred Astaire, gammal filmskådis som dansade sig till det mesta, att nu hade mött sin överman. Det blev dags att lufta den nya vårkostymen på valborg. Då fanns det dansbanor i nästan varje buske ute på landet. Efter som man var ung, spänstig och danslysten var det ingen match att ge sig iväg på cykel 10 – 12 kilometer. Om de det fanns en flicka som ville ha sällskap hem så bodde hon ytterligare 10 – 12 kilometer på fel håll. Men vad gjorde det man var ju gentleman och tänkte inte på att det kanske var trettio kilometer hem. Kafé- och kondisbesök stod också på listan över nöjen. Där träffade man klasskamrater, arbetskamrater och där fanns en Jukebox laddad med skivor. Någon laddade en (1) krona i boxen och så hade man musik en bra stund och umgicks med vänner. Det blev inga dyrare fester. Följande beställning har nog aldrig gjorts men var ett stående skämt.

 

En Pommac fyra glas, en kolabakelse och tre gafflar för Olle äter inte bakelse.

 

Är inte kostymen på bilden läcker, men den hade aldrig överlevt en midsommarafton.

 

 

Mattrender: Köttätande – uppgång och nedgång

 

 

Köttgrytan på spisen kommer jag ihåg från barndomen.  På söndagarna kunde det bli stek. Kanske var det inte varje helg men ändå, det var något speciellt med stekköttet, potatisen och bruna såsen - lyxigt och gott! Gröt, pannkakor, blodpudding, soppor och makaroner hörde till vardagen.

 

Stekgrytan av gjutjärn på bilden tillhör samlingen Eskilstunahemmet och den typen fanns i många hem redan under mitten på förra seklet, även hos familjer med begränsad hushållsekonomi. Många kunde nog inte äta rent nöt- eller griskött så ofta.  

 

Med stigande välstånd har köttkonsumtionen ökat men idag är debatt om köttätandet högaktuell. Samtidigt har köttet blivit billigare. Nu finns det statistik över hur mycket kött vi äter. Siffror från Jordbruksverket 2013 talar om 85 kg per person och år och då menas totalkonsumtion. Det avser mängden av hela slaktkroppen dvs med ben inräknat. Rent kött blir ungefär hälften. Det är framförallt av två anledningar det diskuteras. Den totala åtgången har betydelse när man ser till belastningen på klimat och miljö, medan mått på direktkonsumtionen (rent kött) berör hälsoaspekter. Enligt samma redovisning äter vi också 23 kilo charkvaror och 11 kilo kött som finns i fryst färdigmat.  I t.ex USA är konsumtionen ännu högre.

 

Budskapet nu är att vi bör halvera köttintaget. Kossornas rapande och pruttande är inte harmlöst. Boskapsuppfödningen svarar globalt sett för större andel gasutsläpp än transportsektorn.  Och högt intag av rött kött och processade charkvaror anses öka risken för vissa cancerformer. Så vad gör vi?

 

Vegetarianer har funnits länge, men nu ses ett allmänt stigande intresse för vegetarisk kost. För lite sen hörde jag ett inslag i radio om rawfood – en mat trend med ursprung i Kalifornien. Det handlar alltså om råkost och inga produkter ska upphettas över 42 grader. Det här har nu också fått fäste i vårt land och en önskan om minskat köttätande ligger bakom trenden. Klimatfilosofen Per Wikman-Svahn säger att ropen från klimatskeptiker i USA har tystnat – amerikanerna tänker om! Det gör faktiskt jag också och vegetariska maträtter kan bli riktigt delikata.

 

 

 

 


Mattrender: För potatisen i tiden

 

För potatisen i tiden” är Potatisakademiens motto och införde därför 2009 Potatisens dag som sedan dess varje år infaller den 26 oktober. Då är potatisen skördad och tillgången god.
Tanken är att potatisen ska firas i hela landet och akademiens förhoppning är att alla vill fira med att äta potatis denna dag.


Potatisen har nobbats i flera dieter den senaste tiden och pressen på potatisen har kantat dess historia i Sverige sedan den introducerades, inte av Jonas Alströmer som 1724 odlade den första potatisen för matbruk, utan troligen av Olof Rudbeck som redan runt 1655 var den förste att plantera potatisen i sin botaniska trädgård i Uppsala. Rudbeck kallade sin raritet för Peruansk Nattskatta vilket skvallrar om potatisens ursprung i Sydamerika där den växer vilt.


Alströmer kallade sina potatisar för nolor efter gården Nolhaga utanför Alingsås där han genomförde omfattande provodlingar och det är i den meningen han måste ses som banbrytande för potatisens etablering i Sverige. Alströmer var också övertygad om potatisens potential som basföda för folket och gjorde stora ansträngningar för att popularisera potatisen men blev tyvärr inte särskilt framgångsrik i sin strävan.


Det var i stället grevinnan Eva Ekeblad, född de Geer, som tjugofyra år efter att Alströmer satt sin första potatis, lyckades att nyttja potatis, särskilt till puder och stärkelse, men som också gjorde försök med att bränna brännvin av potatis. Försöksprotokollen sändes in till Kungliga vetenskapsakademien som ansåg att hennes upptäckter var så viktiga att hon senare samma år invaldes som första kvinnliga ledamot i akademien.
Eva Ekblad får också ses som pr-pionjär då hon genom Kalendern, dåtidens mest spridda skrift efter bibeln, spred sina kunskaper om potatisens förträfflighet. Potatisodlingen tog fart, hembränningsapparaterna puttrade överallt i landet, alkoholproblemen tilltog men samtidigt insåg man att det faktiskt också gick att äta potatis. Och spannmålen, som grevinnan hade tyckt att det var synd att använda till att bränna brännvin av i stället för att baka bröd av och som var ursprunget till att hon började med potatisexprimenten, bidrog till att svenskarna i större utsträckning kunde äta sig mätta. Potatis och bröd blev basfödan för svenska folket.


Pressen på potatisen har inte varit nådig.
När potatisen introducerades i Europa för omkring 400 år sedan blev den genast offer för förtal och vidskepelse. Eftersom den inte stod nämnd i Bibeln ansågs den vara olämplig som människoföda. Och eftersom den inte växte från frön utan från knölar, sades den vara ond och ge upphov till spetälska, syfilis och tuberkulos. Lärda män i Frankrike påstod att den skulle förstöra den jord den växte i och franska läkare menade att potatisen orsakade svåra sjukdomar och var ett farligt afrodisiakum.
Afrodisiakum har fått sitt namn från den grekiska mytologins kärleksgudinna Afrodite.
Potatisen bortplockad, nobbad och oälskad i många dieter.
Söndagen den 26 oktober på potatisens dag har vi möjlighet att visa potatisen, den knöl som den faktiskt är, vår kärlek och uppskattning. Knölen som är laddad med kalium, innehåller en rejäl dos C-vitamin, är packad med fibrer, rik på mangan och full av B-vitamin. En nyttig knöl att älska och uppskatta! Fortsätt pressa potatis!

 

 

 

 


Mattrender: Mazarin och Coca Cola

 

 

Matdosan på bilden visar inte någon annan mattrend än att leva billigt. Det fanns en tid då matdosan nästan var helt försvunnen. Det var på den tiden då en Mazarin och Coca Cola var helt OK som frukost och lunchen bestod av hamburgare och Coca Cola och kvällsmaten var en Pizza och Coca Cola. Som mellanmål fungerade kaffe med eller utan Mazarin. Nu skall det vara så hälsosam mat att allt som jag räknade upp innan inte bara är fel det är farligt. Man blir överviktig och kaffedrickandet är nyttigt ena dagen livsfarligt dagen efter.

 

För några år sedan skulle vi återgå till stenålderskäk. Vi skulle då undvika en massa tråkigheter och åldersrelaterade krämpor skulle minska. På stenåldern levde människan ungefär i trettio år så det fanns nog inte mycket ålderskrämpor då. Nästa trend var medelhavskost som skulle ge samma nästan resultat. Senare drabbades vi GI, 5:2 och LCHF som nu tycks vara helt ute. Jag har inte sett något på Expressens löpsedel på ett par veckor. En senare trend har varit vår gamla hederliga husmanskost utökad med mer frukt och grönt. För mig verkar det vara en god och hållbar trend. Jag hörde en gång en man från Ungern säga, ”den rotmos med fläsklägg är en av anledningarna till att jag stannar kvar i Sverige”. Den mannen hade funnit något som älskas av alla som tycker om husmanskost. Rotmos och fläsklägg är som gjort för att placeras i en matdosa.  Gör man ett storkok är hela veckan räddad, och billigt blir det också, fast kanske lite enahanda och tråkigt om det kommer flera veckor i sträck.

 

Min trend är, ät gott och bra fast lite och pröva allt bland det okända kan det finnas riktiga höjdare.

 

 

 


Mattrender: Fastfood, Slowfood, Rawfood….

 

 

Mattrenderna kommer och går. Jag är kanske inte den mest lämpade att spana på mattrender, eftersom jag inte är speciellt bra på att laga mat. Däremot uppskattar jag att äta god mat.

 

Begreppet fastfood uppstod i USA på 1950-talet och kännetecknades av att maten gick snabbt att tillaga och servera – ofta från prefabricerade ingredienser. Företeelsen sträcker sig dock tillbaka till 1920-talet. Försäljningsställena har enkla bord och stolar eller inga alls och det är ofta möjligt att ta med sig sin maten direkt från bilen – så kallad ”drive-through”. Många av restaurangkedjorna är standardiserade och drivs i franchise-form. USA har sina hamburgare, England sin fish and chips, Belgien sin pommes frites med majonnäs. Behovet av fastfood kommer från att människor vill äta snabbt och enkelt och att de har brist på tid. Det var från början ett storstadsfenomen, men finns idag överallt.

 

Begreppet slowfood bildades av Carlo Petrini år 1986 i Italien som en motkraft till fastfood-fenomenet. Föreningen har sitt säte i staden Bra i Italien och har idag över 100 000 medlemmar i ca 150 länder. Slowfood Stockholm, som bildades 1996, blev först i Sverige. Slowfood skall baseras på regionalt producerade råvaror, som tillreds på traditionellt sätt. Symbolerna innefattar ofta en snigel. Den mest spektakulära symbolen jag sett, är ett upp och nedvänt MacDonaldsvarumärke.

Ledorden är: Gott, Rent och Rättvist. Behovet av slowfood kommer från att människor vill ha hälsosam och miljövänlig mat, som avnjutes i lugn och ro och som värnar om djur och natur. Ett exempel från Nils Holgersson gymnasiet i Skåne, som figurerat i pressen på senare tid, visar hur deras kor får madrasser att ligga på i ladugården. Det sägs att korna därigenom ligger och drar sig längre på mornarna….

 

Begreppet rawfood innebär att man äter rå, obehandlad och oftast ekologisk mat. Syftet är att må bättre och få en god hälsa. Rawfood innehåller huvudsakligen vegetabilisk föda, men opastöriserade mejeriprodukter är också tillåtna.

Den litauenfödda amerikanskan Ann Wigmore skapade begreppet ”levande föda”. Hon skrev många böcker och startade Hippocrates Health Institute i Boston. Till Sverige kom företeelsen redan på 1970-talet.

Rawfood och det äldre begreppet ”levande föda” är ganska lika varandra. Bl a får man inte inom någon av skolorna upphetta maten till mer än 47 grader C vid tillagning.

Rawfood presenterar sig som steget mot ren och kontrollerad mat och är även den en antirörelse mot den industriella snabbmaten med dess tillsatser och kemikalier.

 

Idag finns alla dessa varianter på mattrender, plus många andra, att tillgå. Det gäller bara att bestämma sig för vilken som passar bäst. Stekpannan på bilden är oftast användbar oberoende av vilken av trenderna som du fastnar för. Den är dock överflödig om du fastnar för rawfood-linjen.

 

 

Mattrender: Kryddskrin

 
 

I detta vackra skrin har man förvarat kryddor i avskilda fack. Skrinet har ornament av blommor och är av målat björkträ. Det är lanträntmästare Fredrik August Fristedt, född 1861, som i gåva lämnat det. Fristedt var först landskanslist 1888, mellan 1896 – 1901 tillförordnad landträntmästare i Nyköping för att sedan bli ordinarie. 1908 drogs landträntmästartjänsterna in. Denna tjänst fanns i varje län och den förordnade ”mottog och utlämnade penningar, stämpelpapper och depositioner samt årligen avgav en del rapporter och sammandrag”.

 

Mattrenderna har förändrats genom åren och kryddor var en viktig del i hushållet redan då vi började handla med Europa, främst Holland, som också hade monopol på handeln en tid. Kryddorna hade först egenskaper som att bevara maten under längre tid. De hämmade bakterier, jästsvampar, mögel från att maten skulle härskna och förstöras. Saltningen hade varit viktig långt före kryddornas tid. Salt var tidigt en handelsvara och medelhavsländerna var rika på sitt havssalt. Saltet bröts också i gruvor. Italien var tidigt en handelsplats för både kryddor och salt, stora rikedomar byggdes upp.

I Sverige försökte man att framställa salt ur tång (1600-talet) eller kokning ur havsvatten redan från 1100-talet. Men det var inte lönsamt då det gick åt mycket ved att koka vattnet.

 

Våra vanligaste kryddor under 1900-talet var enligt en skolplansch i muséet från Sigridslunds skola, humle, kummin, anis, fänkål, vallmo, senap, koriander, spansk peppar, kardemumma, kapris, lagerbär och saffran. Nu har matlagningen berikats med kryddor från alla världens delar. Våra TV-kanaler har inslag av matlagning bara man slår på TVn tycker jag. Ska man skaffa alla olika ingredienser måste man ha en tjock plånbok.

 

Kryddor har också tidigare använts som medicin. Vem har inte hört talas om att man kan svälja några pepparkorn och slippa magsjuka. De har också i viss mån använts som färgämne, t ex saffran och gurkmeja. Kryddor luktar ju också gott och finns därför i kryddoljor till parfym. Kumarin är ett ämne som finns i kanel. Vi har ju ett spa här i stan med det namnet och det kanske vore idé att besöka det.

 

 

Mattrender: En svåröverskådlig mångfald

 

 

Lite spaning på nätet ger vid handen att nya influenser påstås nå oss från USA.

Här vill ungdomar upp till 30 bidra till en bättre värld, leva sunt och miljömedvetet. Att äta mindre kött är en trend och ordet ”veggievore” är populärt. Det betyder att man sätter grönsakerna i första hand och är medveten om råvaror. De handlar gärna hos dem som tar ansvar för bönders situation, producerar ekologiskt, närodlat och bidrar med mat till hemlösa. Mitt intryck är att denna hälso- och miljöstyrda matfilosofi redan hyllas av en hel del svenska ungdomar. Men begränsad tillgång till ekologiska produkter och prisbilden är för många ett stort hinder. Å andra sidan finns den stora grupp svenskar som inte är särskilt noga med sitt matintag. Uppvärmda hel- och halvfabrikat, snabbmat och överkonsumtion av kött är några markörer för denna påvra mathållning. Kritiken mot Nyköpings försök, en dag i veckan med helt vegetarisk skolmat, visar tydligt den polarisering som råder.

 

Så här års är det skaldjurssäsong. I Göteborgs Fiskhamn såldes premiärhummern för 11 500 kr. Den vägde 400 g! Är du stadd vid kassa går det bra att delta i ”Hummersafari” med havsfiske, tillagning, supe’ och övernattning. Det Stockholmsbaserade företaget Svensk Kräfta har upptäckt att ”hemliga” sörmländska vatten har de bästa kräftorna. De påstår att storleken har betydelse för smaken och levererar endast storlekarna större och jumbo (7 -10 st/kg till ett pris av 495 kr). ”Fri” hemleverans i kylbil av minimum 5 kg ingår också i konceptet.

 

Under 2000-talet har många restauranger satsat på unika tallrikar. Allt annat än traditionell  form har jag stött på. I museets förråd finns dock mest den runda formen representerad. T ex en fin kräftservis från Rörstrands. De sex tallrikarna är dekorerade med vardera tre röda kräftor. Skålen i vitt porslin har tre fötter som bildas av lika många kräftor med utspretade klor. Designer Alf Wallander skapade servisen, som fanns i produktion 1905 – 1926. Bildens servis är 100 år gammal och väl bevarad.

 

Slutligen ett amerikanskt matbegrepp, som jag inte var bekant med före trendspaningen. De ungdomar som har en något annorlunda dygnsrytm intar ibland Brinner. Den består av frukost (breakfast) som serveras till middag (dinner)!

 

 

Mattrender: Grynkorv och Sushi

 

 

Ett av mina första minnen vad gäller medverkan i matlagningen är mitt jobb i samband med grisslakten lite före jul. Då var det min uppgift att dra köttkvarnen. Som föremål till bloggen valde jag därför en köttkvarn med tillhörande korvhorn. Min barndoms köttkvarn satt fastskruvad på köksbordet och i den skulle jag mala bland annat fläskfärsen och levern. Fläskfärsen var jobbig för kvarnen gick så tungt. Då var det lättare med levern. Av den gjorde kära mor leverpastej och den tyckte jag var god. Fläskkorven var också god liksom grynkorven, stekfläsket, blodpalten och syltan. Sämre var det med paltbrödet som åts med vitsås och stekt fläsk. Det tyckte jag var lite småäckligt. Stekt eller inlagd sill tyckte jag inte heller om när jag var grabb.

 

Mycket har hänt med våra matvanor sedan jag var liten. Då var stuvade makaroner och falukorv en vanligt förekommande rätt på middagsbordet. Spagettin var väl knappast uppfunnen då och lasagne smakade jag först i medelåldern. Pizza som vi nu inmundigar med så stor förtjusning är heller inte så gammal. Vi ska tacka våra italienska invandrare för att de kom hit med sin matkultur.

 

När mitt näst äldsta barnbarn fyllde 15 år häromveckan så ville han ha sushi till födelsedagsmiddag. Jag var inbjuden och när jag kom dit höll hela familjen på att laga sushi. Jag var väl lita skeptisk till en början för jag har bara smakat det någon gång tidigare. De hade gjort ett par hundra bitar till sju personer varav fyra barn. Inte kunde vi äta så enorma mängder av denna japanska specialitet!?! Men det kunder vi (nåja, lite blev över till matlådor till käre far). För egen del fann jag de algbladsinneslutna risknytena tillsammans med bland annat lax, räkor och avokado samt den starka inlagda ingefäran och de övriga kryddorna mycket smakliga.

 

Vi ska vara våra invandrare från olika delar av världen mycket tacksamma för att vi fått del av deras matkultur. Min barndoms mat var nog god och näringsrik på sitt sätt men visst var den något torftig.

 

 

Biby fideikommiss: Parasoll och paraply – olika funktioner

 

 

I samlingarna från Biby finns bland annat ett antal parasoller i siden och spets från början av 1800-talet. Man kan tänka sig att när damerna skulle vara fina en solig dag, så ingick troligen ett parasoll av den typ som finns i samlingarna. Damerna ville nog inte riskera att bli solbrända och se ut som om de arbetade utomhus. Men om det regnade då……

 

Det engelska ordet ”umbrella” kommer från det latinska ordet ”umbra” som betyder skugga.

Men det svenska ordet ”paraply” kommer från det franska ”parapluie”, som är sammansatt av orden ”parar” och ”pluie”. De kan översättas med ”skydda” och ”regn”.

I dagarna ser vi även en helt ny funktion för paraplyet. Man ser gula paraplyer som symboler hos demokratirörelsen i Hongkong.

 

De första bevisen för parasollets existens har man sett på monument från dåvarande Mesopotanien, som kan dateras till cirka 2400 år före Kristus. Därifrån spred sig bruket av parasoll som solskydd både österut mot Asien och västerut mot medelhavsområdet.

Parasollet var en statussymbol på den här tiden. Det kunde vara så stort att de hölls uppe av flera käppar som bars av tjänare.

 

På 400 - 500-talet kom Kineserna på att använda oljat papper för att göra parasollet vattentätt. Därmed fungerade de även i regn. År 1340 rapporterade ett påvligt sändebud att han sett hur indierna använde uppfällbara  skydd mot både sol och regn.

 

Enligt historien utvecklades det moderna paraplyet av Samuel Fox år 1852. Han fick ett överskott av stålfjädrar från tillverkning av korsetter. Dessa använde han för att tillverka ett paraply med oljat canvastyg, som var fäst på ett stålskelett.

 

Det verkar alltså som om klimatet, där parasollet först började användas, gjorde att det fanns störst behov av solskydd. När idén sedan spreds till länder med andra klimatförutsättningar, så uppstod även behovet av paraplyfunktionen. På Biby fanns kanske även paraplyer för de regniga dagarna.

 

 

Biby fideikommiss: Parasoller och paraplyer är användbara

 

 
 

 

I nådens år 2014 har Sörmlands Museum gjort ett verkligt kap. Avkastningen från Martin Nilssons generösa donationsmedel spenderades på Stockholms Auktionsverk. Här gick klenoder från Biby f d fideikommiss, Eskilstuna kommun under klubban. Familjen von Celsings unika samlingar skingrades. Nilssons pengar möjliggjorde dock att t ex kulturhistoriskt intressanta kläder och skor från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal kunde inköpas och räddas kvar i länet. Vackert så!

 

Det föremål som jag fastnade för är ett parasoll av svart mönstervävt siden. Innerfoder av svart och vitt siden. Spröt och spröthållare av svartmålad metall. doppsko av trä. Kryckan av bambu har ett utskuret hundhuvud nertill, med ögon av glas. Parasollet var sannolikt ett viktigt solskyddsattribut för fina frun/fröken vid promenader i parken. Det gällde ju att vara rädd om sin ideala bleka hy!

 

För egen del har jag aldrig ägt ett parasoll. Använder inte heller mitt golfparaply som solskydd. Tyckte rentav att vissa golfspelare såg lite löjliga ut när de under sommaren fällde upp sina stora paraplyer som solskydd.

 

Däremot kan en paraply komma väl till pass för annat ändamål än regnskydd. Hände sig 1989 att familjen en regnig dag besökte Solliden på Öland. Med paraply i vänsterhanden och mitt ena förskolebarn i den högra promenerade jag i den vackra slottsparken. En Range Rover närmar sig snett bakifrån. Vi går åt sidan ut på gräsmattan och får syn på drottning Silvia bakom ratten. Hon vinkar glatt till oss - en hälsning som verkligen måste besvaras. Vad göra med båda händer upptagna? Jo, hälsningen fick ske genom att lyfta och sänka paraplyn att antal gånger. Såg säkert ganska lustigt ut från drottningens position. Ett familjeminne om ett ovanligt sätt att hälsa på Silvia Bernadotte född Sommerlath.

 

 

Biby fideikommiss: Envoyéens byrå

 

 

Biby är ett säteri i Gillberga socken, Eskilstuna kommun beläget 12 kilometer sydväst om Eskilstuna. Ett säteri är en gård som under medeltiden eller 1500-talet beboddes av en frälseperson som innehade så kallad ”sätesfrihet” det vill säga skattefrihet. Biby är känt sedan 1400-talet och tillhörde från slutet av 1500-talet och fram till 1676 ätten Stiernsköld, och därefter ätten Sparre. 1782 inköptes Biby av friherre Gustaf Celsing, och blev 1788 fideikommiss inom dennes ätt vilket det förblivit in på 2000-talet. Fideikommisset är nu under avveckling sedan den siste fideikommissarien Fredrik von Celsing avled 2008. Hans arvingar vill finansiera arvsskiftet genom att försälja delar av egendomen samt avyttring av en unik samling konstföremål, kläder och andra rariteter till stor del av turkiskt ursprung. När en avveckling av fideikommisset nu sker går den sällsamma och exotiska värld som var Biby förlorad.

 

Vid vårt senaste seniorbloggmöte informerade Gudrun Anselm från Sörmlands museum om de inköp som museet gjort från Bibys föremålssamlingar. Det rörde sig om konstföremål, ålderdomliga kläder, möbler, mm. För egen del valde jag att skriva om den så kallade ”Envoyéens byrå”, en gustaviansk byrå signerad ”Edman fait”. Den är tillverkad av ek med beslag av mässing, samt tvådelad och med bärhandtag på sidorna. Den är försedd med snedklaff samt med fack och lådor. Bläckfläckar skvallrar om att den använts flitigt. Byrån har tillhört diplomaten Ulric Celsing (1731-1805) som tillsammans med brodern Gustaf skapade Biby fideikommiss. Huruvida den även är försedd med lönnfack är inte känt.

 

Jag har en möbel som liknar denna byrå. Det är en chiffonjé som är en förvarings- och skrivmöbel med byrålådor i underdelen. Den lodräta skrivklaffen kan fällas ut och innanför klaffen finns fack och smålådor. Och så finns det ett lönnfack längst upp ovanför klaffen. Vid juletid brukar jag arrangera en julkrubba på skrivklaffen med stall, djur och Jesusbarnet med föräldrar och de tre vise männen utsnidade i trä. Ovanför lyser Betlehemsstjärnan från en djupblå kvällshimmel.

 

 

Biby fideikommiss: Brita Sneckenberg

 

 

Så fint att se att man kunde porträttera även äldre kvinnor. Ofta var det kvinnorna som fick ha ansvaret för gård och hem när maken var i fält eller kanske i tjänst hos Konungen i Stockholm.

 

Denna Brita Sneckenberg var gift med bergmästaren vid Salberget. Säkert hade hon också stort ansvar för hemmet och de tjänarinnor och pigor som arbetade där. Hon ser i alla fall ganska bestämd ut och man lydde nog hennes order. De bodde förmodligen i Sala där maken hade sitt arbete. Salberget var ett aktiebolag och Sala silvergruva är nu ett mycket populärt turistmål.

 

Porträttet inköptes i juni 2014 vid auktionen vid Biby gård i Gillberga, Eskilstuna. Olof Arenius målade det under tidigt 1700-tal. Det är välgjort. Brita har här på sig ett löst sittande vitt dok, ett vitt liv, den ljusblå kappan är inte knuten. Ganska ovanlig klädsel på ett porträtt. Ramen, 5 cm bred, är profilerad och målad i svart och guld.

 

Brita var dotter till Jacob Schnack som adlades Sneckenberg. Hennes mor var Carin Eriksdotter Danckwardt. Jacob är begravd i Nikolai kyrka i Nyköping. Jacobs far kom från Snackenburg i Flandern. Danckwardt-släkten är mycket omfattande och har rötter i Nyköping.

Brita var gift med Johan Persson Köhn, bergmästaren i Sala, och deras dotter Helena gifte sig med Gustaf Celsing d ä och där har vi kopplingen till Biby.

 

Om Sala Silvergruvas tillkomst går många sägner, bl a den här som jag återger ur det berömda nätet:

 

”Det finns ytterligare en sägen som gäller upptäckandet av silvermalm. Denna vandringssägen, berättar att storbonden Lars Ingevaldsson i Bråsta, (också kallad Bråsta-Lasse) hade sina kor betandes i det område som idag heter Stens botten. När korna kommit hem från betet en kväll tyckte pigan som mjölkade att det blänkte konstigt på kornas horn. Hon gick till sin husbonde, Bråsta-Lasse, och berättade det hon sett och bad husbonden följa med ut till ladugården. Ja, verkligen, kornas horn blänkte som silver! Nästa dag följde Bråsta-Lasse med korna när de gick till sitt bete. När de kom fram såg Lasse att det under rotvältan av en stor gran blänkte som silver. Tydligen hade korna gnidit sina horn mot berget under rotvältan och det var därför de blänkte.
Bråsta-Lasse började nu med sina drängar att bryta silvermalm och framställa silver. Lasse blev mycket rik men det steg honom åt huvudet, och han blev högfärdig och skrytsam. En julmorgon tänkte han verkligen visa sin makt och rikedom och han lämnade inte sin häst utanför utan red rakt in i kyrkan! Men han hade gått för långt. Lasse hade nämligen låtit sko sin häst med hästskor av silver och det bar sig inte bättre än att hästen halkade på stengolvet. Lasses högerben kom i kläm under hästen och han fick senare amputera benet och fick ett träben istället. I Sala sockenkyrka kan man idag se en imponerande gravhäll där Lars och hans hustru Margit är avbildade.”

 

 

Biby Fideikommiss: En varm sommardag

 

 

Det är en solig och lagom varm sommardag. Året är 1834. På gräsmattan framför huvudbyggnaden till Biby säteri pågår en match i fjäderboll mellan greven och en av döttrarna. Badminton finns ännu inte. 1887 skrivs reglerna ner för hur badminton skall spelas av hertigen av Beaufort i dennes palats Badmintonhouse. Efter denna händelse var spelet uppfunnet och fick sitt namn från hertigens palats. Greven och hans dotter var inte de första som spelade fjäderboll i Sverige. Erik XIV skall ha varit en rackare på detta spel och hade ett eget bollhus att spela i. I Frankrike spelade munkar och herremän som var undersysselsatta fjäderboll redan på 1100-talet och i Paris fanns ett bollhus, Jeu de Paume, mycket tidigt. Det Jeu de Paume som finns idag byggdes av Napoleon och är numera ett konstgalleri. Egentligen betyder namnet på bollhuset/galleriet något liknande som ”slå med handen”. I den första beskrivningen av spelet slog man till bollen med handflata. Men varken munkarna eller de undersysselsatta herremännen var de första som spelade boll med racket. De gamla egyptierna hade liknande lekar och de första fjäderbollarna kom borta från Kina och Indonesien. Fjädrarna var till för att bromsa bollens höga fart. Spelet kom över till England men engelsmän är inte så bra på franska så de döpte om spelet till Real Tennis och det hette det till hertigen av Beaufort skrivit ner sina regler på Badmintonhouse.

 

På Biby fanns fjäderbollsutrustningen på bilden. Två racketar och sex bollar i sin original-kartong. För att inte skada det fina skinnet i händerna på spelarna är skaften klädda med tyg eller skinn samt har garneringar av guldspets. I Turkiska rummet på Biby fanns en teckning av ett par som spelar fjäderboll. Denna teckning är gjord någon gång på 1830-talet.

 

 

Biby fideikommiss: Pokalen på Biby säteri

 

 

På Östra Kungsholmen i Stockholm grundades 1676 Kungsholms glasbruk för tillverkning av fönsterglas, spegelglas, dryckesglas och flaskor.


År 1675 hade tiggarmunken Giacomo Scapitta kommit till Stockholm och lyckats, under namn av markis Guagnini och med löften om att kunna framställa venetianskt glas, få ett antal svenska dignitärer att bidra med pengar till ett projekt som året därpå blev Kungsholmens glasbruk. Ganska snart visade det sig att Scapitta grundlurat sina uppdragsgivare varpå han avskedades och flydde från Sverige.

Men glasbruket levde vidare och var under 1700-talet Sveriges ledande glasbruk med tillverkning av bl a praktpokaler och vinglas.


Praktpokalen från Biby säteri som visas på bilden är tillverkad på Kungsholms glasbruk under 1700-talets första hälft och graverad med Fredrik den I:s krönta monogram samt en graverad nordstjärna på den motsatta sidan.
1782 inköptes Biby, som är ett säteri i Gillberga socken i Eskilstuna kommun, av Gustaf Celsing. Dessförinnan hade Gustaf Celsing 1750 utnämnts till envoyé i Konstantinopel där han företrädde Sverige i över tjugo år och lyckades skaffa Sverige en värdefull bundsförvant i Turkiet, mot fienden Ryssland. Med på resan tillbaka till Sverige följde också grunden till de unika samlingar som gör att Biby fram till idag har varit ett magnifikt välbevarat svenskt herrgårdshem, som blivit mer och mer ovanligt i Sverige idag.


Huruvida Sveriges kung under denna tid; Fredrik den I:e, har brukat pokalen som bär hans monogram och som sedermera fick sin plats på Biby är okänt, men känt är att han är instiftare av ordensväsendet i Sverige vilket kan förklara att nordstjärnan graverats på pokalen. En av ordnarna som kungen instiftade var just Nordstjärneorden.
Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Kungadömet blev mer och mer en tom symbol och Fredrik den I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande på utrikespolitiken. Till skillnad från Gustaf Celsing så ansågs han vara för eftergiven mot fienden Ryssland till vilken han i freden i Nystad 1721 avträdde Livland, Estland, Ingermanland och delar av Karelen.


August Strindberg kallade kungen Sveriges sämsta regent, som inte kunde tala svenska och egentligen var tysk lantgreve.

Ett helt annat eftermäle än det som tilldelats Gustaf Celsing som genom sin klokskap och diplomati stärkt Sveriges positioner i kampen mot Ryssland.


1751 avled Fredrik den I:e i kallbrand i Kungshuset på Riddarholmen I Stockholm, 1815 lades Kungsholmens glasbruk ner och 2014 auktionerades Gustaf Celsings och hans ättlingars unika samlingar ut på Stockholms auktionsverk efter 225 år i samma familjs ägo.

 

 

 


Biby Fideikommiss: Turkkläder till museet

 

 

En fredagsmorgon kastas vi seniorbloggare in i historien om godset Biby i Gillberga med dess unika samlingar. Gudrun Anselm, antikvarie på museet, berättar entusiastiskt om förvärv av turkiska kläder och visar vad museet lyckats komma över. Gudrun hade själv bl.a deltagit i en live auktion via telefon för inrop och hon var nu i huvudsak nöjd med den klädsamling museet lyckats förvärva. Inköpet är gjort med pengar ur Martin Nilssons fond som är avsedd för inköp av konst och konsthantverk, dit räknas dessa kläder. Museet har tidigare mycket klädedräkter i samlingarna.

 

Biby gods i Gillberga utanför Eskilstuna har varit i släkten von Celsings ägo under åtta generationer sedan 1781. Fideikommissets samlingar har nu gått under klubban och den celsingska ägarepoken är till ända. Det var när bröderna Gustaf och Ulrik von Celsing under 1700-talets andra hälft arbetade som sändebud för svenska staten nere i Konstantinopel (nuvarande Istanbul) som de kom över tavlor, litteratur och kläder från det Ottomanska riket och kunde föra hem till Sverige. De inrättade ett ”turkiskt” rum på Biby där allt förvarades.  

 

På bilden ses Envoyéns (diplomatiska sändebudet) Ulrik von Celsings silkesstrumpor från 1700-talet. De är formstickade med en kil vid ankeln och ett litet dekorationsmönster ovanför kilen. Strumporna liknar de som jag hade i mitten av 1900-talet, men hans är av siden och mina var väl ribbade bomullstrumpor, efter vad jag kan minnas.

 

Biby gods var nog inte det enda i Sörmland med föremål från utländska kulturer. Jag tänker på Öster Malma där väggarna i en sal är klädda med målade tapeter på tyg föreställande turkiska jaktmotiv. Och jag har för mig att något liknande även finns på Stora Sundby slott. Konstskatter finns och i bästa fall kan de bevaras.

 

 

Väder: Temperaturen är viktig…

 

 

Bland sakerna i Museets samlingar finns denna fina termometer - infattad i en marmorhållare. Temperaturen är traditionellt en av de viktigaste faktorerna i vädersammanhang och därför valde jag det här föremålet.

 

Det vi kallar temperatur är fysikaliskt en molekylrörelse – ju snabbare rörelse desto högre temperatur. Tidigare fanns ingen metod att mäta temperaturen. Galileo uppfann ”termometern” först i slutet på 1500-talet, men det saknades fortfarande vettiga temperaturskalor. Daniel Gabriel Fahrenheit med flera utvecklade senare olika temperaturskalor. Fahrenheit-skalan används fortfarande i en del länder, som ex vis USA.

 

Den temperaturskala vi känner bäst idag, utvecklades av Uppsalasonen Anders Celsius år 1741. Han var egentligen astronom, men blev kanske mest känd för sina meteorologiska insatser. Den skala han tog fram visade 0 grader vid vattnets kokpunkt och 100 grader vid vattnets fryspunkt och kallades centigradskalan. Några år efter Celsius död år 1744 vände man på skalan, så att den kom att se ut som idag. Vattnets fryspunkt blev 0 grader och dess kokpunkt 100 grader. Troligen var det någon av Vetenskapsakademins instrumentmakare som kom på den idén, men vi kallar ändå skalan för grader Celsius.

 

Lufttemperaturen utomhus varierar kraftigt, både lokalt och globalt. Dessutom varierar den över dygnet och över året. Jordens poler tillhör de kallaste områdena. Sydpolen är kallast med en månadsmedeltemperatur på -60 grader C medan nordpolen ”bara” har -33 grader C. Medeltemperaturen den varmaste månaden vid sydpolen är -28 grader C och vid nordpolen är den 0 grader C.

I sydligaste Sverige är medeltemperaturen den kallaste månaden 0 grader C och 16 – 17 grader C den varmaste månaden. I norra norrlands inland är motsvarande siffror -15 grader C och 12 – 13 grader C.

 

Sverige har ett tempererat klimat, vilket innebär att vi har stora skillnader i temperatur mellan sommar och vinter. Vi märker tydligt om vi går ut och det är +25 grader C eller om det är -25 grader C. Temperaturen borde alltså vara en viktig väderparameter, som vi gärna vill ta reda på innan vi går ut.

 

 

Väder: Barometer

 

 

Det var ett Herrans oväder, var det någon som sa. Ja visst är det ett oherrans väder, blev svaret. Jag har alltid varit intresserad av vädret. Väderbiten skulle man kanske kunna säga men det är ju bara rospiggar som är väderbitna . När jag fyllde år nyligen fick jag en elektronisk väderstation som jag har utanför fönstret. Den mäter vindhastighet, nederbörd, lufttryck, temperatur och luftfuktighet kontinuerligt. Själva stationen är placerad utomhus och står i trådlös förbindelse med en liten mottagarenhet som jag har vid sängen. Så innan jag kliver upp på morgonen kan jag läsa av alla väderparametrarna och kan då avgöra om det någon ide att stiga upp eller om jag ska somna om.

 

Som föremål till tema Väder valde jag en barometer i museets samlingar. Det är en så kallad aneroidbarometer som används för att mäta det atmosfäriska lufttrycket. Den består av en lufttät och evakuerad flexibel metalldosa som trycks ihop eller expanderar beroende på det omgivande lufttrycket. Rörelsen överförs till en visare och en skala. Barometern är skänkt av Gustaf Malcolm Lilliehöök på Svärdsta säteri. Han var född 1884 och vann guldmedalj i modern femkamp vid olympiska spelen i Stockholm 1912. Att han var namne med min vän och granne Malcolm Lilliehöök är ju en lustighet i sammanhanget.

 

Jag har faktiskt en liknande barometer som hänger på väggen. Den tillhörde min far och hängde i farstun hemma när jag var liten. Jag gick ofta och knackade på den för att se om det var stigande eller fallande lufttryck. Jag fick den sedan av min mor som present när jag fyllde 45 år.

 

 

Väder: Parasoll och fideikommis

 

I orienten var parasollet under forntiden en värdighetssymbol som hölls över förnäma personer för att visa deras dignitet i samhället, en klassmarkör helt enkelt.

 

Samma status som klassmarkör kom parasollet att få senare i Europa där det framför allt bars av överklassens kvinnor för att skydda hyn och huden mot solen och solbränna. Hudens och hyns färg var ett klasstecken. Brunbränd blev arbetarklassen, bleka de förnäma som inte behövde arbeta ute på åkrarna för sin försörjning.

 

Parasollet på bilden är tillverkat i mitten på 1800-talet i vitt siden överdraget med svart tyllspets och med en rak elfenbenskrycka som kronan på verket och har tillhört släkten Sparre på Arnö gods strax söder om Nyköping

 

Godset bildades av Ture Eriksson Sparre efter reformationen på 1500-talet genom sammanslagning av ett antal mindre gårdar och har sedan dess av och till varit i släkten Sparres ägo innan det såldes på 1960-talet och till största delen övertogs av Nyköpings kommun. I slutet av 1700-talet gjordes Arnö till fideikommiss för ryttmästaren Fredric Ulrik Sparre av Rossvik och det är i dennes släkt som fideikommisset sedan gått fram till försäljningen 1967.

 

Väder avser tillstånd, eller aktiviteten hos fenomen under korta tidsperioder, timmar eller dagar. Väderlek omfattar den tid över vilken de flesta prognoser om vädret ställs. Klimat däremot avser statistiska egenskaper hos vädret över längre tidsperioder. Enkelt uttryck kan man säga att klimat är vädrets historia.

 

Just nu pågår FN:s klimatkonferens i NewYork och efter fiaskot i Köpenhamn för fem år sedan ställs nu hoppet till att världens stats- och regeringschefer på klimattoppmötet ska förbereda och sondera förutsättningarna för ett bindande globalt avtal inför det stora mötet i Paris om ett år. Om inte? Finns det i så fall något hopp om att temperaturökningen på jorden skulle kunna hejdas och livsbetingelserna på jorden inte allvarligt försämras?


Ordet parasoll kommer ursprungligen från latinet och betyder avvärja och sol.
Fideikommiss kommer också från latinet och betyder ”anförtrott på heder och samvete” och är en egendom som inte kan säljas utan måste gå i arv. Huvudsyftet med en fideikommissbildning var att säkerställa att egendomen övergick till nästa generation utan att delas upp eller minska.

 

En äldre form av parasoll kallades en-tous-cas vilket på franska betyder för varje fall och som då är ett äldre ord för ett slags större parasoll som kan tjäna både som sol- och regnskydd.

 

Låt oss hoppas att toppmötet i Paris kan enas om detta stora parasoll i form av ett globalt bindande avtal som avvärjer temperaturhöjningar och som anförtros på heder och samvete till nästa generationer att förvalta i syfte att förhindra försämrade livsbetingelser för kommande generationer.

 

Gör jorden till ett fideikommiss!

 

 

Väder: en 90-årig historia i radio

 

 

Bildens radiomottagare har inte mycket gemensamt med nutida motsvarigheter.

Den här långvågsmottagaren, som kan vara från 1924, är försedd med radiorör (dioder) som förstärker ljudet. Strömförsörjningen fixades med 2 – 3 torrbatterier och antenntråden fästes ”högt upp i ett träd eller i flaggstången”.

 

Väderrapporter i svensk radio hade premiär den 19 feb 1924. För 90 år sedan genomfördes försökssändningar med rundradio över Stockholmsområdet. I en sådan sändning ingick den första väderleksrapporten för huvudstaden enligt följande: ”Nordlig vind, frisk i kustbandet, eljest svagare. Sannolikt uppehållsväder och några grader under fryspunkten”.

 

En radiohistoria från min västgötska hemby daterad i slutet av 20-talet.

AB Radiotjänst hade startat sina sändningar 1925 och Johan H hade tidigt skaffat sig en mottagare. Några grannar hade inbjudits att lyssna på underverket. Sändningstiden var begränsad till ett par timmar under kvällstid. När sändningen var slut för dagen ville gubbarna inte gå hem utan satt kvar framför apparaten och lyssnade på bruset. Johan gick till sängs och när han vaknade till efter några timmar satt grannarna fortfarande kvar. När Johan försynt undrade om de hade hört något meddelade gubbarna att det kanske var dags att gå hem –

” för dä börjar ju ändå avta”.

 

För egen del är jag en riktig vädernörd. Dagligen tar jag del av prognoser från såväl SMHI som norska YR. Väderutsikterna inför kommande golfrundor väcker ständigt mitt intresse. Mitt intryck är att prognoserna blir allt bättre även om regn eller uppehåll kan slå fel på några timmar. Visste ni för övrigt att SMHI, som utlokaliserades till Norrköping från Stockholm i början av 70-talet, har högst prognosträffsäkerhet för just Norrköpingsområdet?

 

 

Vädret: Att hålla koll

 

 

Lufttrycket kan vara avgörande i många situationer. Det har man vetat länge, men det gäller att också kontrollera trycket om man vill göra prognos på vädret. Barometer är ett av de mest användbara och värdefulla instrument för att förutse väderhändelser.

 

I museets samlingar finns den här avbildade kvicksilverbarometern. Glasröret med kvicksilver är monterat på en ekbräda och längst upp finns en skala tryckt på papper. Instrumentet är en meter långt! I dokumentationen står som tillverkare namnet Gustav Nilsson men uppgift om tillverkningsår saknas. Uppfinnare av barometern anses vara en assistent till Galileo med namnet Evangelista Torricelli – en italiensk fysiker - och det ska ha skett redan 1644.

 

Nu släpade jag och min fru ingen barometer med på vår skådarresa till Skåne, som vi gjorde första veckan i september. Förhoppningen var att någon dag under veckan vid Falsterbo få se ansamlingar av utsträckande fåglar, vilket kan vara ett av naturen stort regisserat skådespel. Men hela veckan låg ett stabilt högtryck över landet som medförde ett vackert sensommarväder med dagstemperatur på 20 grader och däröver. Vid högtrycksbetonat väder är det få flyttfåglar som rastar, orienteringsförhållandena är goda och de flyger på hög höjd. Omvänt blir det vid motvind, låga moln och dis. Då tvingas de ner på energikrävande låg höjd och det blir kortare flygsträckor. Det leder till att flyttfåglar kan ansamlas i stor mängd just vid uddar som fallet är vid Falsterbonabben. Nu var det tomt på den klassiska fågellokalen förutom kikarförsedda fågelskådare.

 

Idag behöver man inte bära med sig väderinstrument. Man får bekvämt prognoser från SMHI, men vi hade ingen Iphone för sökning på internet. Saknade av badkläder blev också påtaglig när vi såg alla människor njuta längs Skånes härliga sandstränder.

 

 

RSS 2.0