Arbetsliv: Genom hela livet

 

 

När jag ser bilden ovan med de fyra hästarna och de två männen erinrar jag mig ett liknande foto som jag har med min far, grannen Erik Lind, tant Hildur och jag själv cirka 10 år. Bilden visar Eriks självbindare med hans två hästar förspända. Det är kaffepaus i skördearbetet och folket sitter på varsin sädeskärve och mår gott. Det råder lugn och harmoni där nere på ”änga”. Jag kan se den åkern från min nuvarande bostad.

 

På den tiden fick barnen hjälpa till i jordbruksarbetet och min uppgift var att ”bära stör” och att ”släpa band” det vill säga dra ihop kärvarna till den plats där ”kraken” skulle stå. Pappa högg ned en krakstör med sin järnstör och sedan skulle 10-12 band resas upp mot den. Axen drogs sedan ihop med ett bindband av sädesstrån och sist kom pappa och trädde kärvar på överdelsen av stören. Efter ett par veckors torrväder kördes säden in på logen för tröskning.

 

Under skoltidens somrar var det sommarjobb. Jag fick som 17-åring jobb på en mekanisk verkstad  nära hemmet i Enebyberg norr om Stockholm. Hallbergs mekaniska tillverkade bland annat delar till fälttelefoner och andra eldetaljer. Det skulle fräsas, borras och gängas i små mässingsbitar. Jag minns att jag hade två kronor i timmen som lön. Min betydligt äldre arbetskamrat somnade ofta framför sin maskin och det var förståeligt för jobbet var enahanda. Sommaren 1956 jobbade jag som grovarbetare på John Mattssons byggföretag tillsammans med min far. Det var roligt och lönen var lite bättre. Jag tjänade ihop till en Vespa den sommaren.

 

Efter studenten blev det högskolestudier och sedan jobb på Skogsindustriernas Vattenlaboratorium och då var det dags för giftermål. Från 1969 till 2001 var jag statsanställd på länsstyrelserna kring Mälaren och jobbade med miljöfrågor. Men det är en särskild historia.

 

Fotot på de fyra hästarna och de två männen är taget kring 1915 av yrkesfotografen Ture Emanuel Ekman från Mariefred.

 

 

Arbetsliv: Postiljon

 
 

Postiljon är ett gammalt ord för postpersonal som arbetat några år och fått rangen postiljon. Hedvig Pettersson, på porträttet, kallas postiljon och som bevis för sitt yrke bar hon en vacker brosch med postens posthorn vid halslinningen. Eftersom Hedvig var änka fick hon möjlighet till försörjning genom att ha ett yrke. Oljemålningen är gjord 1913 efter ett foto och skänkt av barnbarnet Ann Mari Westerlind.

 

Hedvig var boende vid Norshammar i Svärta och då kom jag att tänka på vår postiljon i Svärta där jag arbetade vid Sjösa Gård (1964-66). Han kom på sin moped med postväskorna fulla. Om jag minns rätt så var det poststation vid Sjösa järnvägsstation, och det var där han lastade på morgonen. Sen åkte han alla småvägar till människorna som bodde i de stora skogarna. Det var på den tiden då folk bodde permanent på landet. De gamla gick ut och stod vid brevlådan och väntade på dagens tidning och brev, pensionen en gång i månaden. Nu är de flesta gamla gårdar bara för sommarboende. Pensionen kommer med automatik in på kontot och räkningen på internet!

 

När våra barn var små, var jag som många andra kvinnor hemmafru. För att få ihop en slant extra så sökte jag som brevbärare i Nyköping med lördagsutbäringen. Antagningsprov följde med att sortera posten i både bokstavsordning och i ”gångordning”. En chef satt med stoppur och kollade tiden. Jag blev antagen och min första tur var tillsammans med ordinarie brevbärare. Så skulle jag klara mig själv, sortera i fack och fort skulle det gå. Eftersom jag inte sett varken namnen eller adresserna tidigare och i vilken ordning de skulle in i facken, så blev det ett riktigt elddop. Bredvid stod flera vana sorterare och bara slängde en blick på kuvertet och visste var det skulle läggas. Där stod jag sist kvar av alla när de andra åkt ut på sin runda. Att bygga upp rutin tog en tid, då man bara körde tre gånger i månaden.

 

Min tur utgick från Brunnsgatan och husen runt Tingshusplatsen i Nyköping. Där sprang man upp och ner i trapporna och blev svettig. Sen var det att sätta sig på cykeln och åka till villorna på Lasarettsområdet och ut till husen vid Nöthagen, kallt på vintern. Därefter uppför backarna vid Lasarettet och till husen där sjuksköterskorna bodde under sin utbildning, vidare till bostäderna ovanför Lasarettet. Då var man ganska mör. Och så fick man skällning för att de som hade paketavier inte fick dom i tid så de kunde hämta paketen före kl 13 då Posten stängde. Så skulle alla eftersändningar göras och det var ganska många ”syrror” som flyttade minns jag. Det var i alla fall kul att ha ett eget jobb och tjäna en slant.

 

En Postiljon hade 2013 en genomsnittsinkomt på 22 900 kr. Kraven är att man ska vara fyllda 18 år, stresstålig och ha möjlighet att jobba obekväma tider. Sortering sker både tidigt på mornarna och sena kvällar och nätter. Man får vara stark och uthållig för det är ju även vädret man brottas med. I storstäderna har man posten i kärror. Här i Nyköping är det cykel som gäller. Arbetsliv var rubriken – nu är det över, men man kan jobba idéellt med mycket och det ger glädje och tillfredsställelse.

 

 

Arbetsliv: Ett ”gruvligt” liv

 

 

Man kan nog inte föreställa sig det eländiga liv som arbetarna vid gruvorna i Tunaberg en gång upplevde. En del av historien kring gruvorna i Koppartorp, som var det centrala navet i bergsbruket i Tuna, kan vi återuppleva tack vare den välbevarade gruvbyn. Tunabergs Hembygdsförening har varit en bidragande orsak till att intill en av Sveriges vackraste träkyrkor finns en imponerande samling av byggnader. Själva gruvfogdens bostad inrymmer själva hembygdsmuseet med intressanta föremål, fotografier med mera.

 

Storgruvan är namnet på en gruva som är åtskilliga hundra år gammal. Det sägs att redan i slutet av 1300-talet skulle malm ha brutits här, koppar, järn, mangan, kobolt och marmor. Att jobba i gruvorna var något av ett straffarbete, men för många av statarna i bygden den enda inkomstkällan. Sjukdomar härjade och det kan man ju förstå. Ohälsosam och farlig arbetsmiljö i kyla och blöta och därtill säkert inte tillräckligt med mat för att klara detta krävande arbete. Enligt kyrkoböckerna blev oftast inte gruvarbetarna så gamla heller.

 

När aktiviteten var som mest i mitten av 1700-talet ska inte mindre än omkring 160 gruvarbetare ha arbetat bara i Storgruvan. De flesta av dem bodde med sina familjer i anslutning eller närheten av arbetsplatsen. Utvinningen i gruvan fortsatte fram till 1889 då den upphörde.

 

Arbetsdagarna var långa och det fanns inte mycket tid för vila. På helgdagarna var man dessutom tvungen att gå i kyrkan. Enligt vad som berättats var gruvarbetarna, som bodde i arbetarbostäderna, tvungna att löga sig i ett ”kärr” beläget flera kilometer från kyrkan. För mig är det här lite extra intressant efter som den plats där badet skedde var vid nuvarande Rockbo där jag sedan mitten av 1960-talet har ”min” sommarstuga. En plats som omnämns i kyrkoböckerna redan 1704.

 

På den tiden var det ”plikt” att gå i kyrkan. Låter lite obegripligt att man måste gå så långa vägar för att bada. Tydligen räckte det inte att bara vaska av sig efter bästa förmåga utan hela kroppen skulle lögas. Har försökt hitta lite utförligare information om ”badvandringen” men inte lyckats. Den finns dock omnämnd i den förnämliga årsboken Tunabergsbygden som har getts ut sedan 1951. 

 

På Sörmlands museum hittar man en del information, föremål och bilder med anknytning till arbetslivet genom tiderna. Bilden visar lite av gruvmiljön i Koppartorp. För den som vill veta mera om gruvhistorien i Tunaberg/Koppartorp finns mycket trevligt att läsa på http://www.tunaberg.se/gruvmuseumets_ram.htm länken Häftig Koppartorpslänk.

 

 

Arbetsliv: Räkneverktyg förr och nu

 
 

I museets samlingar finns flera generationer räknehjälpmedel som använts för att underlätta beräkningsarbetet för dem, som framför allt i arbetslivet, skulle genomföra olika typer av beräkningar. Det gäller både inom ekonomiområdet och inom det tekniska området. Jag hittade bland annat en gammal räknesnurra från Addo AB och en tidig dator - Victor V 286. Inom det tekniska området hade tidigare räknestickan stor betydelse. Tyvärr hittade jag inte något exemplar av den i samlingarna.

 

Räknestickan var ingenjörens viktigaste redskap innan de elektroniska räknarna utvecklades.  Den grundläggande principen för räknestickan utvecklades av engelsmannen William Oughtred i början på 1600-talet. Han var både präst och matematiker. Räknestickan bygger på logaritmiska skalor. Dessa hade utvecklats av den skotske matematikern John Napier omkring år 1614.

Logaritmerna för olika tal har egenskapen att talen kan multipliceras genom att man adderar deras logaritmer. Man kan även dividera talen genom att subtrahera deras logaritmer. Räknestickan består bara av flyttbara linjaler med logaritmiska skalor. På de lite mer avancerade räknestickorna fanns även möjligheten att kvadrera och dra roten ur tal samt genomföra trigonometriska beräkningar. Kännetecknande för räknestickan är att den visar ett  ”ungefärligt” värde och att man får hålla ordning på decimalkommat själv.

 

Ekonomerna behövde ett exakt värde med många siffror. Därför använde de andra kalkylredskap. På bilden ser vi en mekanisk räknesnurra från Addo AB. Tillverkningsåret är 1950. Addo köptes av konkurrenten Facit AB år 1966, när Addo fick ekonomiska problem. Facit gick samma öde till mötes när när de elektroniska räknarna såg dagens  ljus och man då inte hade förutsett den utvecklingen.

 

Nya möjligheter till kalkylering uppstod för både tekniker och ekonomer genom utvecklingen av datorn. På 1980-talet började de så kallade persondatorena komma i mer allmänt bruk. Datorer i olika former hade funnits länge och successivt utvecklades de till små bärbara enheter. De gav både tekniker och ekonomer en helt ny beräkningskapacitet.

På bilden syns en Victor V 286. Victor Technologies var ett amerikanskt företag som senare såldes till svenska Datatronic. Dessa datorer brukade ha ett Ram-minne på ca 1 Mb, grafikkort på 512 kb och en hårddisk på storleksordningen 100 Mb.

Floppydisken som användes som flyttbart lagringsmedium rymde bara storleksordningen någon Mb.

(Detta kan jämföras med att de digitala bilder som vi idag tar med våra mobiler och kameror och som omfattar ett större antal Mb per bild.)

 

Våra små telefoner och datorer har idag vida större kapacitet än gamla tiders största datorer. Därmed öppnas givetvis enorma möjligheter att genomföra kalkyler och beräkningar – det gäller bara att använda de nya möjligheterna på ett klokt och kompetent sätt.

 

 

Uppklätt: Ett relativt begrepp

 


Den här eleganta vinterhatten kommer från Samling: Sigurd Eriksson. Det är en grön filthatt av österrikisk design tillverkad kring 1960. Observera det vackra skyttemärket i mässing och blå emalj!

 
När jag gick i det kommunala gymnasiet i Ulricehamn 1962 – 1965 var klädseln ett viktigt kapitel. I bygden vimlade det av textil- och konfektionsfabriker med varierande kvalitetsinriktning. Märkeskläder var ett högst reellt begrepp och bärare av dylika plagg hade högt anseende. Extra fint var det att bära jackor, som ofta var tillverkade utanför hembygden. Det var varumärket, som styrde upp bärarens klädstatus.

 
På ett klassfoto från 1963 syns 23 prydligt klädda tonåringar. Av killarna bär tio av fjorton vit skjorta och slips! Jag kommer också ihåg att jag hade flera hattar. En filthatt liknade den på bilden. Skyttemärke saknades men den hade förvisso en vacker liten fjäder. En grå virkad, låg hatt modell swingpjatt ingick också i min dåtida garderob.
Några eleganta måttsydda kostymer fanns också redo för galej.

 
Annat var det med klädseln i slutet av samma årtionde. Då gällde det att se så proletär ut som möjligt. Gärna slitet och ibland trasigt, rutiga flanellskjortor och manchesterbyxor,  definitivt inte slips och hatt. Det tog många år att komma ur denna period. Hatt har jag aldrig burit sedan dess och kostymnissandet har jag inte heller återgått till.  Men hel, ren och någorlunda välklädd vill jag allt vara.

 
Snart är det dags att celebrera att det blir 50 år sedan vi sjöng om studentens lyckliga dar i den vackert belägna småstaden Ulricehamn. Det vore lögn att påstå att jag inte bryr mig om min klädsel inför evenemanget. Vilken dresscode kan tänkas gälla denna festdag, månntro? På dagens ”att göra lista” noterar jag raskt en ekiperingsresa till grannkommunen Oxelösund.

 
Det ska bli mycket kul att träffa sina studentkamrater igen. Vid sidan av alla intressanta samtal ser jag också fram emot jämförande observation av dagens klädstilar.


 

Uppklätt: Keps – ja tack!

 

 

Hur kan man börja en blogg som ska handla om att vara uppklädd med att tala om keps – därtill med tanke på min ålder oftast kallad gubbkeps? Jo, av den enkla anledningen att jag hörde Gösta ”Snoddas” Nordgrens genomslag i Lennart Hylands radioprogram Karusellen den 26 januari 1952. Inte för hans framförande av Flottarkärlek, som kom att bli en ”landsplåga” under många år, utan för bilderna av bandyspelaren ”Snoddas” med keps.

Sedan dess har kepsen som en bekväm huvudbonad varit min favorit och gärna en försedd med öronlappar. Utan keps, avklädd, med keps uppklädd!  Att vara bilförare och bära keps kan säkert bidra till en del spydiga kommentarer men det får man ta.

 

Vad innebär då det här med att vara uppklädd egentligen? Det beror oftast på om det handlar om bjudningar av högre dignitet, till bröllop, begravning, kungamiddag, Nobelfest eller en bjudning till goda vänner på festmiddag eller grillparty. Några problem hur man ska vara klädd till grillpartyt torde det inte vara men i övrigt. När det gäller klädkoder har mycket förändrats sedan mitten på 1900-talet kan man säga. Fast kastar man en blick i till exempel Svensk Damtidning, vilket jag faktiskt gör ibland när andan kommer på och min kära hustru påpekar att nu är ”de i tidningen igen”, så är det väl mera modet som ändrats. Vissa kändisar med anknytning till Nyköping och länet verkar tydligen abonnera på bildplats.

 

Själv har jag väl inte varit särskilt intresserad av annat än att se snygg och proper ut i min klädsel vid festliga tillfällen. Har kollat lite med vad som gäller för vett och etikett och i görligaste mån försökt leva upp till det också. Enda gången när det pirrade lite extra, förutom den dag vi gifte oss i Frösö kyrka 1957, var när jag skulle få den stora glädjen att få ta emot Friluftsfrämjandets högsta utmärkelse, järnmedaljen, ur kungens hand. Året var 1992 då föreningen fyllde 100 år och festligheten hölls i Stadshuset. Ett högtidligt tillfälle och jag tror att jag var lite extra uppklädd för att leva upp till vad som krävdes en sådan här oförglömlig dag.

 

När jag går runt i den otroliga samlingen av kläder i alla former på Sörmlands museum, från 1700-talet fram till våra dagar, för tankarna osökt till hur viktigt det var för många att vara uppklädda vid högtidliga tillfällen. Det gällde också den ”vanliga” jobbaren och familjefadern när det skulle tas porträtt, såväl enskilt som i grupp. Något som tydligt framgår av de många fotografier som finns att ta del av.

 

De granna uniformer och vackra klänningar som finns bevarade vittnar om de högre ståndens klädslar när det drog ihop sig fest och glam på slott och herresäten. Tänk om dessa kläder kunde tala. Vad skulle man inte få veta fast å andra sidan finns mängder av litteratur om tider som varit för den som vill fördjupa sig mera i historien.

 

I en av montrarna som innehåller huvudbonader av alla del slag, allt från cylinderhattar, hattar av alla de slag, mössor och kepsar. En av kepsarna ser dessutom ut att vara likadan som en av dem jag hade i början av 1960-talet – en yllekeps från CTH i Borlänge. Nostalgi!

 

Om någon känner för att ta del av vad som gäller för vett och etikett av högre dignitet så rekommenderar jag en titt på www.marskalk.chs.chalmers.se

 

 

Uppklätt: i jägarhatt

 

 

Den gröna filthatten – ett exemplar ses på bilden - blev under en tid modelltyp som jägarhatt. Allmogejägarna under 1900-talets första hälft hade vanligen andra huvudbonader. Men vid den moderna jaktens, eller rekreationsjaktens, framväxt under andra halvan av seklet gav den gröna jägarhatten någon sorts värdighet eller status. När jag på 60-talet trädde in i jägarvärlden var det naturligt att skaffa en sådan. För att riktig tillhöra sällskapet blev jag snart varse att den skulle prydas med diverse emblem och symboler, inte minst märken som visade klassen på skyttenivån - brons, silver eller guld. Älgskyttemärket i guld var en given statussymbol, då var man uppklädd!

 

Hattperioden blev kortvarig för min del - det var helt enkelt opraktisk att gå genom ris och snår med en hatt som lätt fastnade och ramlade av. När man med hunden i koppel spårade gick det inte att själv välja passage utan det var viltets flyktväg som styrde.

 

Även om hattar i varierande material och utseende fortfarande bärs så har kepsar i olika utförande blivit vanliga. Praktiska detaljer genomsyrar numer jaktutstyrseln. Samhörighetstecken lever kvar, men prydnader i form av bevis på prestationer vid jaktskyttebanor har i stort försvunnit. Idag förvaras skyttebevis i plånboken.  Nu är det gul-/orange huvudprydnad som gäller och det har med säkerhet i skogen att göra.

 

På kungens jakter bär man alltjämt hatt men deltagarna har också röda band ovan hattbrättet. En prydnad i hatten är förstås Kungliga Jaktklubbens emblem. Klubben har omkring 200 deltagare från adelns tungviktare och näringslivets toppar. Den symbolen fick jag aldrig bära även om jag varit hundförare på kungajakt.   

 

 

Uppklätt: med epålett

 
 

Epåletten är ett uniformstillbehör till vissa uniformer och har sina rötter i den medeltida riddarutrustningen. Dess funktion var att skydda riddarens axlar mot sabelhugg och har fått sitt namn av det franska ordet för axel èpaule och heter på franska epaulette vilket försvenskat blir epålett och på svenska axelklaff.

 

Det mer moderna bruket av epåletter har sitt ursprung i franska revolutionen och blev så småningom förknippat med paraduniform och motsvarande högtidsdräkter. I Sverige uteslöts epåletten i svenska arméns uniform m/1906 men behölls till övriga uniformer av äldre modeller m/ä. 1931 avskaffades epåletterna till paraduniformen men återinfördes sedan omkring 1985 och finns nu för officerare vid Livgardets Dragonbataljon, Livgardets Gardesbataljon och Försvarsmusiken på epålett m/1794-1895.

 

Epåletten, som bärs fäst på axlarna på kavaj eller jacka, är oftast tillverkad i metall överdragen med textil och också i många fall försedd med brukarens gradbeteckning.
Textilen var ofta guldfärgad som på de epåletter som visas på fotot och som tillhört och brukats av Carl Gyllenberg frän Nyköping. Här finns inte en gradbeteckning utan bokstäverna WWC, Väg- och vattenbyggnadskåren, inslagna i silver. Kåren var under 1851-2010 en halvmilitär organisation som vid bildandet endast bestod av officerare som vid krig eller kris skulle förse totalförsvaret med särskilt utbildad personal. Vid tiden för avvecklingen var kåren organiserad direkt under Högkvarteret och bestod då av 84 aktiva officerare.
Kåren utrustades med uniform m/1886 som innehöll följande persedlar:

 

Axelklaffar m/1899, byxor m/1886, epåletter m/1851,halsduk, svart (till kavaj), hatt m/1854-1859, kappa m/1904, kavaj m/1888 (fick användas istället för vapenrock), mössa m/1865-1899, pälsmössa m/1885 alt. m/1885-1904 (vid kall väderlek), syrtut m/1829-1854, vapenrock m/1886, väst (mörkblå och vit) samt överdrag till mössa.

 

Så uppklätt utrustade kunde kårens officerare axla sitt ansvar i viktiga befattningar i såväl det civila som det militära försvaret.

 

En av kårens mest namnkunniga medlemmar var överste Nils Ericson som fick riksdagens uppdrag att leda byggandet av Sveriges järnvägar.
För att bli upptagen i kåren fordrades dels avgångsexamen från teknisk högskolas linje väg-och vattenbyggnad, dels väl vitsordad yrkeserfarenhet och dels reservofficersexamen med goda vitsord.
Franskans ord för axel, èpaule, härleds ur latinets spatula som översätts skulderblad men egentligen betyder liten spade. Och nog kan man skönja formen av en liten spade i epålettens design.

 

 

Uppklätt: Halsband

 

Familjen Odelberg från Berga i Tuna socken, Nyköping lämnade 1940 en stor samling till Muséet. Bland dessa finns ett vacker smycke gjort av elfenben. Det är en halskedja som kan ha gått i arv i generationer. Carl Odelberg, född 1873 i Stockholm och död 1940 i Tuna, var ägare av godset. Hans hustru var Lovisa Ammilon, född 1877 i Berga-Tuna. Gården var tidigare i familjen Ammilons ägo.

Halskedjan är i ganska trasigt skick. Men hoplappad i sin ask kan man förstå hur vacker den varit runt halsen på en ung kvinna. Det måste varit en skicklig hantverkare som lyckats använda ett elfenbensstycke och tillverka så små detaljer. Lovisa kände sig säkert uppklädd i den fina halskedjan.  

 

Det finns nu lagstiftning om elfenben, indelas i råelfenben och snidat elfenben. Huvudregeln är att inom hela EU gäller förbud med handel av allt elfenben.

 

Råelfenben är obearbetat, t ex polerade eller opolerade elefantbetar. Jordbruksverket och Naturvårdsverket beslutade att fr o m 1 maj 2011 är det inte tillåtet med några som helst undantag från förbudet att handla med råelfenben.

 

Själv har jag inga elfenbenssmycken vad jag vet. Men ämnet uppklätt ger mig en del andra minnen. Som när jag var hos min lekkamrat, vi var nog 11-12 år. For runt på gården, höskulle och skog i jeans och tröja. Då skulle vi in och ta på oss klänning, kammas och ha rosett !!!! i håret. Det skulle komma Amerikasläktingar på besök och då fick man inte se ut hur som helst minsann!

 

Eller när jag skulle på mina första danser. Då toperade vi håret och satte upp i olika former, svinrygg och knut. Sen var det stora örhängen, klips, halsband så långa att de gick flera varv runt halsen. Nylonstrumpor och högklackat, snäva kjolar och tajta jumprar. Då var man vuxen. Bra att tänka på när man ser dagens ungdomar i alla sorters konstiga klädval. Varje ungdomstid har sitt mode.

 

 

Uppklätt: Till sorg och glädje

 

 

Att vara uppklädd kan ofta kännas bra, dock inte varje gång. Nu för tiden händer det väl mera sällan att finkläderna dras på men i yngre dar hände det då och då. Första gången det hände mig var dock förknippad med stor sorg och bedrövelse. När jag 1949 gick i sjätte klass i folkskolan – således 12 år gammal– råkade en skolkamrat ut för akut dödlig sjukdom och avled. Jag minns att vår folkskollärare ordnade en mycket fin minnesstund för oss i klassen. Han hade skrivit ett fint tal om sorg och saknad och klasskamraterna var mycket gripna. Det talet har jag bevarat. Det blev bestämt att vi skolpojkar skulle bära kistan till graven iklädda svarta byxor och vit skjorta. Att vara uppklädd vid det tillfället var sorgligt och smärtsamt.

 

Att klä upp sig inför konfirmationen var väl inte heller så roligt. På den tiden höll ju prästen förhör med konfirmanderna i kyrkan för att få bevis för deras andliga kunskaper. Det var väldigt nervöst. Visserligen var prästen mycket välvillig men att höja rösten i kyrkan det var jobbigt. Ännu värre var det väl inför uppklädningen till studentexamen. Vi var tretton stycken abiturienter i den första klassen som gick ut från det nybyggda Mörby läroverk norr om Stockholm. Man var tilldelad fyra ämnen för den muntliga tentamen och allt skulle klaffa. Risken var annars att man fick gå ut bakvägen från skolan om man blev kuggad. Men allt gick bra och jag har fortfarande kontakt med mina studentkamrater.

 

Att klä upp sig inför Ingegerds och mitt bröllop var enbart positivt och trevligt. Det var lång klänning och frack och många bröllopsgäster i Åsele kyrka i södra Lappland. Efteråt var en festlig middag anordnad i Ingegerds föräldrahem och sedan dans i ”Bröggstugen”! Sammantaget kan man väl säga att det där med att klä upp sig i fina kläder det har bara blivit bättre och bättre.

 

Föremålet till den här bloggen är en tredelad kostym i kläde som använts av en man vid namn Hilmer Törnblom och skänkt till museet av Valborg Wahlman, Åkers Styckebruk.

 

 

Uppklätt: Nollning med plommonstop

 

 

I museets klädsamling hittade jag detta plommonstop. Kyrkvärden Hilmer Törnblom använde tydligen denna huvudbonad i allvarliga sammanhang. Jag har dock en helt annan association till plommonstopet.

 

Efter att ha arbetat några år efter skolan flyttade jag till Norrköping för att läsa till ingenjör på Högre Tekniska Läroverket, som det hette på den tiden. Första dagen samlades alla nyintagna i aulan. Avgångsklasserna – de kungliga treorna – tog  emot oss för en veckas ”nollning”. (En gammal tradition vid många tekniska skolor). Få av oss nybörjare kände varandra. Vi kom från olika delar av landet för att läsa maskin-, bygg-, el-, kemi- eller flygteknik. Prövningarna började direkt genom att några valdes ut för att genomföra olika uppdrag.

 

De kungliga treornas ”uniform” bestod av frack med vit halsduk, plommonstop, mörka  solglasögon, svart paraply och cigarr i mungipan. De som hade möjlighet anlade även skägg. Utstyrseln, som bars hela perioden, ingav onekligen en viss respekt på oss nollor. På varje rast under hela veckan utsattes vi för allehanda uppdrag. Ingen kom undan. När veckan var slut genomfördes en avslutande offentlig nollning på Nya Torget i Norrköping. Vi nollor stod uppställda på torget och ceremonimästaren för de kungliga treorna kom åkande i en öppen bil likt en påve. Därefter genomfördes specialnollningar av de nollor som varit motsträviga, uppnosiga eller utmärkt sig på annat vis – allt under Norrköpingsbornas jubel. Mycket folk samlades varje år till dessa tillställningar. På kvällen efter detta upptåg vidtog en jättefest med förbrödring/försystring och vi blev alla upptagna i gemenskapen och befordrade till ettor. Tanken med nollningsceremonin var att vi nya elever bättre skulle lära känna både varandra och naturligtvis de som redan gick på skolan. Det fungerade bra - jag och min fru träffades under den här tiden.

 

Många andra jippon ingick i ”tekniskulturen”. Det var korteger med fyndigt sammansatta fordon, rännstensmarscher och mycket annat.

Så småningom kom vi själva till tredje årskursen och fick ikläda oss uniformen - plommonstopet, fracken etc och genomföra samma ritualer med de nyanlända nollorna. Det viktiga med sådana här ceremonier är dock att de kan hållas inom rimliga gränser, vilket jag tyckte det gjordes på den tiden. Vi hade roligt både som nollor och ”kungliga treor”.

 

 

Nyheter: bara ett måste!

 

Finns det ingen hejd på utvecklingen hur vi får till oss nyheter av olika slag? I dag kan vi med ett klick söka efter den senaste nyheten världen över oavsett var vi själva befinner oss. Annat var det i tidens begynnelse när ridande postiljoner och kurirer förmedlade budskap. Dagar, veckor och till och med månader innan det kom fram.

 

Papperstidningens vara eller inte vara diskuteras på fullt allvar. För dagens uppväxande släkte är nyheter och information via mobil och dator det som överskuggar tidningen. Att den skulle försvinna helt känns overkligt men den som lever får se.

 

Det är snart 400 år sedan som den första svenska tidningen och den mest kortlivade, Hermes Gothicus, trycktes i ett enda känt exemplar vid ett tryckeri i Strängnäs. Närmare bestämt 1624. Märkligt nog har den kunnat bevaras och finns att skåda på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Den var på hela 40 sidor och hade nyheter från hela världen.

 

”Tidningsdöden” har dragit fram i landet. Nedlagda tidningar eller hopslagning av ett flertal har varit genomgående under många år. I länet finns den äldsta av tidningar som lyckats hålla sig kvar på marknaden – Södermanlands Nyheter – som grundades för över 100 år sedan. Närmare bestämt 1893 när det första numret kom ut den 30 november. Sedan dess har en omfattande utveckling skett. Genom år har utseendet, tidningens storlek, tillgänglighet och innehållsmässigt förändrats radikalt.

 

För prenumeranterna sker också nyheter för hur tidningen publiceras allt från papperstidning, radio, webbsida och som pdf-prenumeration där man får hela tidningen i digital form. Webbsidan är idag SN:s huvudsakliga kanal för dialog med läsarna. Papperstidningen finns än så länge kvar – inte minst till glädje för oss äldre läsare som gärna vill hålla en ”riktigt” tidning i sin hand att läsa vid frukosten eller när det annars passar. Men vilket man än väljer så finns det viktigaste kvar – nyheter av alla de slag. Både goda och dåliga men oavsett så är nyheterna bara ett måste!

 

Bland alla tusentals föremål på Sörmlands Museum finns en hel del med anknytning till tryck- och tidningsvärlden. Mest intressant är en handdriven digelpress från tidigt 1900-tal. Den är handmatad och användes främst för mindre tryck som visitkort, reklamblad med mera. Pressen kommer från boktryckare Stig Wärmlings samling.

 

 

Apropå SN hittade jag också en gammal tidningshållare från 1950-talet. Det var en blåmålad låda i trä med namnet Södermanlands Nyheter på framsidan. Den var mycket vanlig främst på landsbygden och naturligtvis avsedd för tidningsbuden.

 

 

Nyheter: Åren som tidningsbud

 

 

Mitt i nyhetstidningens viktigaste århundrade var jag en kugge i distributionsnätet. 1900-talet innebar bättre kommunikationer genom utbyggda vägar och järnvägar och det underlättade tidningstransport från de större städerna till depåer ute i landet. Befolkningen hade allt mer samlats till städer och samhällen och det gjorde också tidningsbudens arbete mer rationellt. Tidningsutlämningen kunde till stor del ske med cykel från lagerplatser. Den gemensamma upplagan av nyhetstidningar uppgick år 1950 till 3,5 miljoner.

 

Morgontidningen (MT) startade 1944, samma år som jag föddes. På 50-talet cyklade jag runt på söndagar och sålde den tidningen. En axelväska fylldes med tidningar och ytterligare en bunt surrades fast på pakethållaren. Tidningsväskan var förvisso inte av samma grandiosa slag som museets exemplar som består av aidaväv och är broderad med brunt ullgarn i bårder (bilden). Det blev en cykelrunda på totalt närmare en mil och här fick jag knacka på och möta kunderna. Jag minns särskilt den gamla damen som av någon anledning gick under namnet ”hästansiktet”. Hon var väldigt vänlig och man blev alltid bjuden på karameller av henne. Och ”sillpiskan” köpte också tidning, hon som själv for runt på cykel och sålde strömming.

 

Efter ett par år övergick jag till att lämna ut en annan tidning. Det var Aftontidningen (AT), som startade upp 1942. Den tidningen delades ut varje dag till prenumeranter och lades i postlåda eller i dörrarnas postinkast i flerfamiljshusen. Distriktet delades med en annan person så det blev kvällsarbete varannan dag. Cykelrundan blev dock något längre. Förtjänstens var blygsam.

 

I stadsmiljö delas tidningar fortfarande ut med hjälp av cykel eller moped. Annars är det bil som gäller. Men ett allt större nyhetsflöde sker idag över nätet. Papperstidningarnas fortsatta existens är ett osäkert kort.

 

 

Nyheter: nyhetsrapportering

 

Södermanlands Nyheter, SN, hade en föregångare. 1862 grundade Per Magnus Ferdinand Lundberg Södermanlands läns Tidning. Han var född 1815 i Stockholm, var gift med en flicka från Finland, Katarina Lovisa Lundholm, f 1822. I Vasa föddes barnen. Lundberg var boktryckare i Nyköping och startade Länstidningen som en veckotidning. År 1900 bodde han kvar i Nyköping som änkling men med två av barnen, ogifta kvar i hemmet. 1909 kom nästa redaktör, Falck. Länstidningen kom från 1919 ut som dagstidning. Den lades ned i mitten på 1920-talet.

 

I min släktforskning har jag funnit att min farmors farfar, en gammal båtsman, drunknade vid fiske i Sjösafjärden, strax intill vårt vackra naturreservat Labro. Varje gång jag går där bland blommor och sommarbetande kor tänker jag på den olyckliga händelsen. Så här målande beskrev man personerna och händelsen i Södermanlands Nyheter.

 

SN 1895-10-07, notis:

En sorglig olyckshändelse inträffade i lördags i det att arbetaren J. P. Eklund, boende i V. Storgatan 17 då omkom genom drunkning å Sjösafjärden. E. hade tillsammans med fanjunkaren Kling här från staden begifvit sig ut på fiske. En stund hade man ”svirflat” och fått mycket gäddor. Så skulle man ”slanta”. Härvid bar det sig olyckligtvis så att båten kantrade och båda kommo i vattnet, ej långt från Granholmen. Under det att Kling sökte klänga sig fast vid båten begaf sig Eklund simmande mot land.

 

Äfven Kling sökte att simma i land, därunder hållande sig med ena handen i båten. Härunder hade Kling frågat Eklund hvart han ämnade sig, då K. tyckte sig höra svaret: jag simmer i land. Emellertid var det mycket vass hvadan det gick sakta för båda två. K. hade slutligen upphunnit Eklund som då låg med hufvudet delvis under vatten. Då det nu ej var långt från land sökte Kling få E. med sig, hvilket lyckades. E. visade emellertid ej tecken till lif och oaktadt Kling, som själf var ytterst medtagen – försöken att nå land hade tagit en tid af minst 15 minuter – försökte att återkalla E. till lifvet, vanns intet resultat. Kling skyndade då uppåt land, ropande på hjälp. Sådan anlände från Labro där K. fick låna torra kläder, och hvarifrån skjuts erhölls hit till staden.

Den omkomne var en stilla, hederlig arbetare.

 

SN, två dagar senare: Rubrik Döde: Den 5 okt Arbetaren Johan Petter Eklund f. den 19 Febr. 1834, fr. 2 kv. 22.

 

 

Att svirfla kan jämställas med att ha en spole med ett drag efter. Att slanta har jag eftersökt och kan endast se att det är att kasta med något blänke i vattnet.

 

Det är sällan man skriver ut namn på de omkomna så här öppet nu för tiden, men då gick det tydligen an!

 

 

Nyheter: Vad vore livet utan persondatorer?

 

 

Det är inte så ofta jag som bloggare skriver om ett föremål, som jag känner till från tid då det var i bruk. Bildens persondator (IBM PC XT 1) från mitten av 1980-talet fanns på sin tid placerad på Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Via något osäker förbindelse utfördes arbetet via modemuppkoppling och terminal mot stordatorn vid Umeå universitets datacentral. Den användes främst i arbetet med befolkningsprognoser och innebar en mycket tidsbesparande utveckling från tidigare beräkningar med räknesnurra och kalkylator.

 

På arbetsplatsen var det några få som behärskade tekniken. Inte många anade den utveckling som var på gång. Datorernas inträde var ett första steg mot att handläggarna på Länsstyrelsen började renskriva sina handlingar själva. Tidigare hade detta arbete utförts av sekreterare. Mot slutet av 1990-talet hade i stort sett alla anställda en dator som värdefullt arbetsredskap. Konsekvensen av denna rationalisering blev färre anställda sekreterare/assistenter. En del blev uppsagda, andra internutbildades till handläggare. Skärpta utbildningskrav vid nyanställningar blev också en tydlig trend vid denna tid.

 

För egen del började jag arbeta med PC år 1987. En utvald grupp fick utbildning i ett mycket enkelt skrivprogram som hette Writing Assistent. De utbildningsdatorer som användes var tunga pjäser med minimal bildskärm och en processor som var allt annat än ljuddämpad. När man skulle lagra text lät apparaten som ett gammaldags tröskverk.  Tillfredsställelsen att kunna skapa ett dokument ”från ax till limpa” var stor. Som informatör var ju skrivandet något som upptog en stor del av min arbetstid.

 

Det har varit både frustrerande och stimulerande att uppleva den snabba utvecklingen på dataområdet. Frustrerande när tekniken fallerat eller när jag schabblat bort flera timmars arbete med några felaktiga knapptryckningar. Stimulerande när jag skapat oanade textmängder på kortare tid än beräknat. Nu för tiden har jag privat datakraft i form av stationär PC i hemmet och mobila enheter i form av iPhone och iPad.

 

Ett exempel på praktisk användning av min iPad inträffade för en dryg månad sedan. Jag satt då i ett Norwegianplan över Frankrike och kommunicerade med Sörmlands Sparbank. Det som var en stor nyhet för drygt 30 år sedan är numera mer eller mindre vardagsmat för allt fler.

 

 

Nyheter: Telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen

 

 

Telefonen på bilden finns i museets samlingar och har sitt telefonnummer kvar: 0155-40056.

Modellen heter Diavox II och Televerkets symbol i relief finns både på framsida, baksida och telefonlur. På undersidan finns ett reglage för ringsignalen. Designen är gjord av Carl-Arne Bregner och Rickard Lindahl.

 

Hade och har telefonen någon betydelse för nyhetsrapporteringen?

Jag minns mina föräldrars insikt, om man i det lilla lokalsamhället ville veta något, så kollade man med växeltelefonisten. Hon (för det var nästan alltid en hon) satt som spindeln i nätet och kopplade alla samtal manuellt. Hon kunde dessutom höra alla samtal och hade på så sätt full kontroll på allt som hände.

 

År 1921 bildades Tidningarnas Telegrambyrå AB ( TT ) som en nationell nyhetsbyrå i Sverige. Det var en grupp storstadstidningar som startade verksamheten av rationella skäl – det var bättre att bevaka de nationella nyheterna med en resurs och sedan distribuera informationen till samtliga. Den 1 januari 1922 sändes det första telegrammet genom en telefon ”med extra stor muntratt” och meddelandet togs emot av en stenograf på en tidning. När denne stenograf tagit emot meddelandet ringdes nästa tidning upp och proceduren upprepades tills alla tidningar fått nyheten levererad. Så småningom utvecklades överföringstekniken genom införande av teleprintrar och långt senare datorer.

 

När Radiotjänst nyårsdagen 1925 startade sina sändningar fick de inte producera egna nyhetssändningar. Tidningarna var rädda för att konkurreras ut av det nya snabba mediet. TT som ägdes av tidningarna fick ansvar för att sammanställa och sända nyheterna i det nya mediet. Den första sändningen från TT skedde den 5 mars 1924. Med tiden uppluckrades TTs nyhetsmonopol och TT-sändningarna i Sveriges Radio upphörde 1995. Däremot finns TT Nyhetsbyrå fortfarande kvar och den fungerar som en stor dagstidning med stora resurser som distribuerar  material till sina abonnenter – tidningar och andra medier.

 

Telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen har återkommit i dagens digitaliserade värld genom att man i dag kan få sina nyheter direkt i  mobiltelefonen – eventuellt via en tidningsprenumeration eller bara genom att ”kolla på nätet” via alla de kanaler som finns tillgängliga utan kostnad.

 

För att vara lite filosofisk skulle man kunna säga att telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen har återkommit med hjälp av  den nya digitala mobiltelefontekniken.

 

 

Nyheter: Från 1940-tal till 2015

 

 

Vi nutida pensionärer har gjort en ofantlig resa vad gäller nyheters spridning över världen. Med bland de första minnen jag har beträffande nyheter så var det under andra världskriget under tidigt 1940-tal. Radion sände nyheter från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) några gånger per dag. Här rapporterades om alla de gräsligheter som pågick i Europa och då gällde det för en liten pilt att vara tyst. Gunåde den som sa något under en nyhetssändning! Då blev det bannor.

 

Radion har således varit min följeslagare under alla år sedan jag var liten. Här på torpet går radions P1 mest hela dagarna och nyheterna sprids ju numera med blixtens hastighet. Ibland känns det som man får lite för mycket nyheter. Mest är det ju vad man kan kalla för ”dåliga” nyheter. Huvuddelen av nyhetsflödet handlar ju om olyckor, krig, brottslighet och orättvisor. ”Goda” nyheter – sådant som man kan glädjas åt - hör av någon anledning till undantagen.

 

En av de bättre nyheterna som man verkligen kan glädja sig åt läste jag idag den 1 april i Södermanlands Nyheter under rubriken ”Mobilen avslöjar fortkörarna”. Polisen kommer inom kort att ta en utrustning i bruk som gör det möjligt att spåra mobiler med GPS-teknik. Därmed har fartkamerorna snart spelat ut sin roll. Enkelt uttryckt kan polisen hacka sig in i samtliga påslagna mobiltelefoner inom ett område på cirka tio kilometer. På bildskärmen kan man då, i realtid och med exakt hastighet, läsa av hur snabbt mobilerna rör sig på vägen. Sedan är det bara för polisen att skriva ut böteslapparna!

 

Min gamle folkskollärare, Athur Barkendahl, var nog en duktig och försigkommen lärare. Flera gånger under min skoltid under sent 1940-tal tog han med oss skolbarn på bussen till Nyköping där vi besökte det gamla badhuset, glödlampsfabriken, m fl. Särskilt minns jag när vi fick en visning av Södermanlands Nyheters redaktion och tidningstryckeri. Där satt män med pincett i hand och plockade löstagbara metalltyper från en så kallad kast och plockade ihop dem i en så kallad sätthake. Huvudsakligen var det rubriker som sattes på detta sätt. Brödtexten tror jag sattes med någon form av maskin. Ordet brödtext härrör förresten från den tid då typografer satte texten för hand med blytyper. De fick betalt efter hur många millimeter brödtext de hade satt; det var denna text (inte rubriker eller annat) som lät dem tjäna ihop pengar för brödfödan.

 

Det föremål från museets samlingar som illustrerar bloggen är typer i ett så kallat typskåp som är skänkt av Stig Wärmling i Gnesta.

 

 

Nyheter: i tiden

 


Varje år i början på juni arrangeras den stora postroddtävlingen, postrodden, över Ålands hav med start och mål vartannat år i Grisslehamn på Väddö i Norrtälje kommun och Eckerö på Åland. Då tävlar små allmogebåtar av gammal modell med besättning i tidstypiska kläder om vem som snabbast tar sig över Ålands hav, en sträcka på 44 km eller 24 sjömil i syfte att påminna om Väddö- och Eckeröbornas uppgift att ro post mellan Grisslehamn och Eckerö.


Postvägen inrättades officiellt av Drottning Kristina 1638 som insåg behovet av organiserad och snabb postgång inom stormaktstidens Sverige. Postlinjen gick tur och retur från Stockholm till Grisslehamn vidare över Ålands hav till Åbo och Sankt Petersburg och bönderna längs postvägen togs ut i postväsendets tjänst enligt ett särskilt rotesystem med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt.

 

Postroddarna hade många gånger svåra väderförhållanden att kämpa mot och särskilt riskabelt var det under menförestid då isen varken bar eller brast och postförarna fick släpa båtarna över isen och staka sig fram genom drivis. Det berättas att antalet änkor var högt i de byar som var ålagda att ombesörja postgången och även om det inte hade hjälpt i iskallt vatten så var befolkningen ofta inte simkunnig och flytvästar är en sentida säkerhet mot drunkningsolyckor. Posten däremot skyddades under överfärden i postkaggar som flöt om de råkade hamna i vattnet. Längst fanns skyldigheten att transportera post kvar på den åländska sidan där den upphörde den 31 december 1910 då ångbåtarna helt tog över sysslan.

 

Färden över Ålands hav kan som snabbast ros på dryga tre timmar men beroende på väderförhållanden också ta tio timmar i anspråk och när nyheterna, som skickades som budkavle längs postlandsvägen från by till by, äntligen nådde mottagaren kunde det ha gått veckor. Som snabbast tog det fyra dagar att skicka post från Sverige till Finland, som längst tre veckor trots att farten inte var föraktlig. Postdrängen skulle springande ta sig fram två mil i timmen och om han sölade blev han avsatt och kastad i fängelse i åtta dagar på vatten och bröd.


När en jordbävning skakade Los Angeles 10 mars 2014 var nyheten en knapptryckning bort. Artikeln i Los Angeles Times var redan skapad av en dator baserad på en algoritm som söker av geologiska värden.


Nyligen hittade jag en flaskpost. Meddelandet var daterat 4 augusti 2007 och hade tagit nästan åtta år på sig att nå min vik av Östersjön men innehöll trots allt en nyhet även om den var gammal. Första sidan av Södermanlands Nyheter den 4 augusti 2007 var bifogad och den stora nyheten att politikerna beslutat stoppa företaget NCC att spränga under helger och kvällar på Pålljungshage hade jag inte tagit del av tidigare.


Fodralet på bilden i koppar från tidigt 1900-tal har använts av Nyköpings stadsfullmäktige för brevbäring och är för säkerheten försedd med ett lock med lås. Statliga brev skickades för säkerhets skull under stormaktstiden i två exemplar mellan Sverige och Finland, det ena över Ålands hav och det andra landvägen över Torneå. Min upphittade flaskpost i en petflaska var ordentligt försluten med eltejp och således säkrad för Östersjöns vatten.
Stormaktstidens postkaggar flöt om de hamnade i vattnet men var de vattentäta?

 

 

Påsk: För mycket av det goda!

 
 
 
Livet är fyllt av traditioner. En av de äldsta torde vara Påsken som väl kan sägas vara den mest betydelsefulla helgen för kristenheten. Den tid som ska påminna oss om Jesus lidande, död och återuppståndelse. Men det är också en glädjens högtid med fest, glam och de färggranna påskkärringarnas ”högtid”. Det sägs att ordet påskkärring kan ha sin uppkomst från den hemska tid när häxprocesserena härjade som värst under andra hälften av 1600-talet då massor av kvinnor brändes på bål, beskyllda för att vara djävulens redskap. De påstods bland annat åkt till djävulens gästabud ridande på kvastar.
 
 
Dagens påskkärringar är oftast ungar i färggranna kläder, kaffepanna på kvasten och ”tiggande” lite godis eller en slant. Fjärran från folktrons påskkärringar. När jag tillsammans med flera av Seniorbloggarna gick en runda bland Sörmlands museums otroliga samlingar fastnade ögonen på en samling påsksaker – däribland en liten påskkärring i full utstyrsel. I trä, med en svartprickig röd schalett, vit skjorta/blus, grönrandig kjol och ovanpå det ett grått förkläde. Givetvis även en kaffekanna längst fram på kvasten. Tillverkningsåret troligen 1950. Plötsligt klack det till i mig – det var nästan en kopia av den påskkärring som jag själv for till Blåkulla med som liten, fantasifull pojkvasker i 6-årsåldern.
 
 
Hemma kom den här påskkärringen alltid fram när det var så dags och hängde i ett snöre i dörröppningen till mitt sovrum. Låg och fantiserade om hur det skulle kännas att få åka med på kvasten. Hur fort kunde den flyga och var det svårt att hålla sig kvar? Helt plötsligt satt jag bara där. Det susade och kvasten for med våldsam fart genom luften och jag höll mig krampaktigt fast med armarna kring påskkärringen. I famnen hade jag en svart katt som fräste och såg arg ut. Plötsligt visade sig ett mäktigt slott byggt av godsaker och annat konstigt. Vi for in genom en stor port och landade framför en gelégubbe som sa välkommen. Hugg in och ät så mycket du orkar. Framför oss var det bord med hur mycket godis som helst och massor av påskkärringar och barn av olika sorter och åldrar. Så plötsligt var allt borta. Jag vaknade och hade jätteont i magen. Var törstig och ropade på mamma. När jag berättade om min dröm konstaterade hon bara – Man behöver inte vräka i sig allt godis i påskägget på en gång. Ja, det var den påsken när det inte sattes stopp för godisätandet i tid.
 
 
 

Påsk: om påskkärringar, traditioner och digitalberoende

 

 

I Sörmlands museums arkiv finns mångfald. Från vykortssamlingen valde bloggadministratörerna – i min frånvaro - påskkärringar från 1920-talet. Text på baksidan: "En glad och trevlig påsk önskar dessa Blåkullakärringar. Känner du igen dem?" Undertecknat: "Anna Thunberg, Vadsbro, Tuvekärr, Årdala"

 

Traditionen att klä ut sig till påskkärring anses ha uppkommit på 1800-talet. Bakgrunden utgörs av de förfärliga häxprocesser som kulminerade i Sverige kring 1670. Kvinnor anklagades för att ha haft samröre med djävulen genom att ha deltagit i hans gästabud. 

I folktron var dessa måltider ibland förlagda till Blåkulla dit häxorna sågs färdas på kvastar.  Hundratals kvinnor avrättades efter påhittade anklagelser och summariska rättegångar.

 

Nämnda tradition vårdades ömt i mina hemtrakter i Västergötland. På påskafton klädde vi barn ut oss till häxor och krigsmålade oss på kinderna. Försedda med kvastskaft och små spånkorgar gick vi runt i byn och fick i regel både godis och småmynt i korgen av  välvilliga grannar. Om den barbariska häxbakgrunden till denna verksamhet visste vi föga.  Att predika om djävulen gjorde förvisso kyrkans mörkermän – mest för döva öron. Och Blåkulla trodde jag nog var en vacker fjälltopp.

 

Här i Nyköping verkar traditionen med påskkärringar inte särskilt utbredd. I stället är det  påskägg till barnen med diverse innehåll som dominerar. Och mat, alkohol och godis i övermått för flertalet vuxna. Kanske borde en del föräldrar försöka bryta mönster och varva Wordfeud med berikande dialog med barnen. Att tillfälligt bekämpa sitt digitala beroende, vara närvarande i nuet och föra intressanta samtal t ex om påsktraditioner borde vara ett spännande alternativ. Den som inte delar min uppfattning kan dra till Blåkulla!

 

Hoppas Din PÅSK blev bättre än förväntat!

 

 

 


Påsk: En högtid när påskharen går och lägger ägg i trädgården

 


Påskharen, jultomten och ABC-tuppen är alla fiktiva väsen och exempel på en sedvänja att vid olika tillfällen glädja barn. Till jul kommer jultomten med julklappar, till påsk påskharen med påskägg och ABC-tuppen värper godsaker till flitiga barn under natten när barnen sover.


Det äldsta belägget i Sverige för påskhare är från 1901 och seden kom till oss från Tyskland via Danmark. Riktigt populär blev seden först på 1930-talet men det som ytterst förklarar uppkomsten av påskharen är seden att äta ägg vid påsk. Under katolsk tid var ägg förbjuden mat under den 40 dagar långa fastan före påskhelgen. Under 40 dagar hinner hönsen värpa åtskilliga ägg och när fastan äntligen var över på påskdagen kunde man festa på och frossa i ägg. Fortfarande lever seden att äta ägg under påskhelgen och Svenska ägg uppger att svenskarna i år kommer att konsumera 60 miljoner ägg.

 

Skrönan om en påskhare som går förbi och värper eller lägger ägg har den amerikanske folkloristen Alan Dundes gett en psykoanalytisk tolkning. Det har visat sig att många som får frågan om detta fantasiväsens kön säger att det är manligt. Detsamma gäller fiktionen om storken som levererar små nyfödda barn. När det gäller ABC-tuppen och jultomten är det ingen tvekan, båda är representanter för det manliga könet och enligt Dundes är alla dessa föreställningar kollektiva fantasier skapade av män som ett slags kompensation för att männen inte kan föda barn.  Äldre forskare har som förslag till påskharens ursprung dess fertilitet vilken gjort haren till en fruktbarhetssymbol och menar att påskharens ursprung skulle vara antika vårriter med syfte att främja naturens växtkraft och fruktbarhet. Man har sett harens påstådda förmåga att lägga ägg som ett stöd för den tanken eftersom äggen kan stå för fruktbarhet och i kristen symbolik uppståndelse.


Den rådande uppfattningen i vår tid är att man bör vara försiktig med att tolka barntraditioner som rester av uråldriga religiösa riter och myter. Just mångfalden av djur som fått spela rollen som gåvobringare visar att det rör sig om en skämtsam tradition, skapad av vuxna med barn som mottagare. Att det i vissa delar av Tyskland råkade bli en hare förklaras av att den var ett välbekant djur som de flesta barn någon gång hade sett skutta förbi och som skildrades positivt i visor, ramsor och sagor för barn.


Ordet påsk kommer från hebreiskans pesach och betyder just gå förbi/skona och låt oss hoppas att påskharen har sina vägar förbi i år också och att påskkärringen får fortsätta att representera det kvinnliga könet i fiktionens värld även om det nuförtiden är vanligt att både pojkar och flickor klär ut sig till påskkärringar.

 

 

Påsk: Höna

 
 

Den här lilla nätta glassformen är gjord i form av en höna. Man kan öppna den genom att lossa på klämmorna. Formen kommer från en ort som heter Strömbo i Västmanland. Den kan också användas till aladåb.

Tänk om jag, när jag var liten, blivit bjuden på en glass-höna på påsken! Det hade varit kalas. Första glassen vi gjorde hemma var nog i slutet på 1950-talet, då vi hade skaffat egen frysbox. Tidigare hade vi i samhället en Frysfacksförening, där man kunde hyra ett litet fack för sina grönsaker och bär. Det var inte stort, så att frysa in köttvaror från en slakt var inte att tänka på förrän vi hade egen frys. Frysfacksföreningens medlemmar och dokumentation finns sparat i hembygdsföreningens arkiv. En historia i sig.

 

Men det var påsk vi skulle skriva om. På gården hade vi femtiotalet värphöns i ladugården när far och mor slutat med mjölkdjuren. Då blev det mycket ägg, ungefär 40 per dag. De såldes på torget i både Oxelösund och via en trädgårdsmästare också i Nyköping. Dessutom hade vi egna kunder som vi körde hem ägg till varannan vecka. Några kom också och köpte hemma på gården.

Efterfrågan till påsk var stor. Därför sparade man ihop ägg och lade in dem i en konserveringslag som kallades vattenglas. Jag har läst om det nu och kanske var det inte så hälsosamt. Vattenglas beskrivs som en sirapstjock, koncentrerad lösning av kalium-eller natriumsilikat i vatten. Den kunde också användas för att eldskyddsimpregnera trä och textilier.

 

De ägg vi åt själva på påsken var ibland bara dagsgamla och färska ägg är alltid svårskalade. Det kan man aldrig få uppleva idag då alla ägg säkert är flera veckor gamla innan de kommer till affären. Vi målade äggen och sen fick man gissa vem som målat vilket. Att blåsa ut äggskalet och hänga upp i riset var spännande och svårt. Äggen vispade vi sockerkaka av.

 

Hönsen hade en benägenhet att vilja gå och lägga ägg lite varstans i tuvorna och brännässlorna i hönsgården. Då fanns porslinsägg att lägga i bälorna inne i hönshuset för att locka hönan att lägga ägg där. Deras drift var att lägga ihop en hel kull kycklingar. Hönsen var ”liggsjuka” sa man. En sådan höna var värdefull för att den kunde användas att ligga och ruva fasanägg på Tistad gård. Då kom jägarn, som vi kallade honom, och lånade hönan. Han hade en papplåda på mopedens pakethållare. När så hönan hade kläckt fram fasankycklingarna och lärt dem äta gräs och annat nyttigt, fick hon återvända till oss igen. Kanske fick hon några år till eller så blev hon mat i en kokgryta. För gamla hönor är bra sega om de inte får koka länge.

 

Glad Påsk!

 

 

Påsk: Den kulinariska delen

 

 

En del av påsken är givetvis den kulinariska delen. Påskbordet är jämfört med julbordet lite ”lättare” till sin karaktär. På påskbordet finns förutom ägg, sill och lax, kanske även lamm. Till en del av dessa rätter fordras enligt den gamla nordiska traditionen även snaps, men givetvis i ansvarsfulla mängder. Till påskbordet passar enligt mig aquavit bäst – kanske OP Andersson. Det är nog den äldsta och mest anrika aquavit och den är kryddad med kummin , anis och fänkål. Carl August Andersson tog fram denna aquavit år 1891 som en hyllning till sin far, skeppsredaren och spritfabrikören Olof Peter Andersson.

 

I Nyköping finns också ett legendariskt brännvin som fortfarande finns att köpa. Upphovsmannen var general Carl Ulrik Kuylenstierna (1791 – 1856). Han fanns på Arnö gård utanför Nyköping. Generalen Carl Ulrik Kuylenstierna kom ursprungligen från en holländsk ätt som adlades och tog säte i Riddarhuset. Han tjänstgjorde som generalmajor vid Södermanlands infanteriregemente. (Det som mycket senare blev P10 i Strängnäs.) Generalen var gift med Sofia Lovisa Sparre som var av högadlig släkt.

Han kryddade sitt brännvin med anis och fänkål plus lite pomerans. Inte helt olikt kryddningen i aquavit. De proportioner som generalen använde gav, till skillnad mot aquavit, en mycket söt lakritssmak av den typ som finns längre söderut i form av Ouzo i Grekland, Pastis / Pernod i Frankrike och Sambuca i Italien. Nyköpings Brännvin bildar dock inte den mjölkvita dryck som exempelvis Ouzo gör när den blandas med vatten.

 

General Kuylenstierna lanserade sitt brännvin under namnet ”Expositionsbrännvin” på Stockholmsutställningen år 1866. Det producerades  under en period av Nyköpings Spritbolag under namnet ”General Kuylenstiernas blandning”. Detta namn fanns under en tid kvar som en undertitel även sedan brännvinet fått sitt nuvarande namn – Nyköpings Brännvin - år  1924.

 

Tyvärr är Nyköpings Brännvin lite för sött till påskbordet för min smak, så det får bli en aquavit istället, trots att man borde vara patriotisk och hålla sig till ”närproducerat”.

 

 

Påsk: Påskfirande allvarligt förr

 

 

Nog är väl julen den största mathelgen i våra svenska hem men påsken kommer inte långt efter. Sill och Janssons frestelse, omeletter och massor av gott bröd det är påskmat det. Men framför allt är det ju äggen som hägrar. Vi brukar i familjen måla äggen med vattenfärger innan vi äter dem och sedan hänger vi upp dem som prydnad i påskriset. När barnen var små hade vi tävling om vem som målade det vackraste ägget. Priser och hurrningar blev lönen.

 

Min far var ju hönsfarmare på 1940-talet så det fanns gott om ägg i stugan. En påsk bestämde sig far min och grannen Reinhold i Bråten att de skulle tävla om vem som kunde äta de flesta äggen. Pappa lyckades klämma i sig 21 stycken men Reinhold vann för han åt 24. Det var imponerande. För egen del brukar jag nöja mig med 8 till 10 ägg till påskmiddagen. Men då måste de vara löskokta för annars blir det för mäktigt.

 

Det här med påskfirande var ju mycket allvarligare förr. Långfredagen var ju näst intill helig och den dagen fick inget arbete utföras. Och inga nöjen heller för den delen. Det var gräsligt tråkigt. Och skärtorsdagen skulle också helgas. Jag minns när jag kom hem en dag och berättade för mamma att jag var bjuden på skärtorsdagsbal på en danslokal. Men då sa kära mor stopp. ”Ni kommer ju å dansa te långt in på småtimma å då ä dä långfreda! Dä blir inget åv mä dä”! Så det var bara att stanna hemma det.

 

Sedan många år är det för vår del tradition att resa upp till södra Lappland, till Åsele, där min svåger och svägerska har sin hemvist. Då blir det skidåkning och gäddfiske och en massa god mat och trivsamt prat. Men det är en ansträngande resa för det är 75 mil dit så resan tar inemot 10 timmar. Men det är det värt.

Som föremål från museets samlingar till den här påskbloggen har jag en kycklingrad, en påskdekoration från samlingen Eskilstunahemmet. Tidigare ägare var Ingrid och Ivar Aldestrand i Eskilstuna och givare Roger Aldestrand i Ytterhogdal.

 

 

Påsk: Påskkärring

 

 

Påskfirandet hade knappast något med påminnelse om Jesus korsfästelse och uppståndelse att göra. Snarare var det den mörka, verkliga och mer närliggande historien om häxeri som gav näring åt traditionen med påskkärringar. Men i sanning hade jag som barn under 40- och 50-talet ingen aning om bakomliggande historiska skeenden. Föräldrarna gav sig inte tid till djuplodande berättelser och inte har jag några minnen från de tidiga skolåren i ämnet. Ändå har tradition om just påskkärring följt med i generation efter generation. För oss barn var bevekelsegrunden att agera utklädd kärring likväl solklar; att begåvas med åtråvärd godis och i bästa fall slantar.

 

Så här var det. Under långfredagen slutfördes förberedelserna. Ritade kort målades med vattenfärger. En bitsockerkartong från konsum målades också och försågs med ett snöre – bärhandtaget. Den fick motsvara kaffepannan. Klädsel gjordes i ordning och sidenschaletten - likt den på bilden - var obligatorisk i utstyrseln. Häxmålningen i ansiktet med streck och prickar gjordes förstås på påskaftonen innan man drog iväg ut på byn. Sen bar det iväg till ”blåkulla”, men utan någon kvast. En sådan var bara till besvär. I kartongen förvarades alla hopvikta påskkort. När dörren till stugorna öppnades kastade man in ett kort och ropade samtidigt glad påsk. Som tack kunde man få hembakade kakor, inköpt godis och ibland även någon kopparslant, ja, till och med silvermynt kunde förekomma. I skymningen var man tillbaka i hemmet. Innan den spännande sammanräkningen av dagens ”inkomst” var det dags för påskmiddagen. Och den innehöll kokta ägg – vi barn kunde den dagen få två ägg var. Det var stort!

 

Mina egna barn har mindre erfarenhet av att uppträda som påskkärring. De fick av oss föräldrar målade kartongägg fyllda med godis. Alltjämt är det säkrast att ha lite snask hemma i beredskap. Det kan hända att man får besök av barn som ropar ”bus eller godis”. Vi föredrar det sistnämnda. Förutom äggätande varierar påskfirandet numera. I år åker vi till västkusten och då kommer vi att få se påskeldar.

 

 

 


Uppfinning: Omfattande instruktion för populär polisbilskamera

 
 

 

Bland alla de föremål med polisiär anknytning, merparten från Eskilstuna polismuseum som lades ner 2010, som numera finns bevarade på Sörmlands museum finns mycket intressant att titta närmare på.

 

Eftersom jag under hela mitt långa yrkesliv som journalist även fotograferade mycket själv fastnade jag för ett kamerakit innehållande bland annat en halvformatskamera av märket Fujica Drive. Den användes framför allt av trafikpolisen för att dokumentera händelser.

 

Som det står i en ganska omfattande bruksanvisning som fanns i väskans lock:

 

”Kameran med påskruvat UV-filter skall under färd med patrullbil alltid sitta monterad i sin hållare och ha fjäderverket fullt pådraget för omedelbar aktion när något i trafiken inträffar som motiverar dess användning för bevisföring till exempel vårdslös utfärd på huvudled m.m., olämplig placering av last m m.”

 

Den här kameran var flitigt använd och de bilder som togs ett tacksamt bevis om någon nekade till en trafiköverträdelse. I kitet fanns även en elektronblixt av märket National.  Utvecklingen av polisens kameror i bilarna har i stort sett följt kamerautvecklingen och i dag har de första kamerorna, som direkt under färd läser av alla registreringsskyltar, monterats i ett antal polisbilar.

 

Enligt tidningen Robotnyheter är det en så kallad ANPR-kamera, ANPR står för Automatic Number Plate Recognition, och är en teknik för att med kamera och bildtolkningsalgoritmer automatiskt läsa av fordons registreringsskyltar i realtid och köra dessa mot vägtrafikregistret och registret för efterlysta fordon för att se om ett fordon är till exempel efterlyst, avställt, stulet eller har belagts med körförbud.

 

I dag finns det väl i stort sett en digitalkamera i var mans ägo. Om inte annat så finns möjligheten att ta bilder med hjälp av mobiltelefonens kamera. Det var väl först när småbildskamerorna kom ut på marknaden som det blev allt vanligare med att fotografera.

 

Jag har en händelse som för alltid etsat sig fast i minnet som mindre lyckad fotograf. Min första kamera var en Rolleiflex och den hade varit inne för ”översyn”. När jag fick tillbaka den var enligt räkneverket laddad med ny rulle. Dåvarande bildtidningen SE hade beställt ett reportage som skulle berätta om dåvarande komministern Erik Lindgren i Borgvattet i Ragunda kommun som ”döpte” flickors dockor.

 

Väl hemma igen efter uppdraget skulle jag framkalla rullen men där satt ingen rulle i kameran. Visserligen tyckte jag det gick lite lätt att dra fram filmen men kameran hade ju varit på översyn så det var väl därför. Så det var bara att något skamsen be att få ta om bilderna – den här gången med Kodakfilmrullen i.

 

Vi får hoppas att Sörmlands Museum även i framtiden kommer att kunna glädjas åt att få dokumentera utvecklingen av kamerans historia – både polisiärt och allmänt.

 

 

Uppfinning: Kassaskåp erbjuder begränsad säkerhet

 
 
Bildens kassaskåp med utsida av björkfaner är tillverkat vid Arbrå Kassaskåpsfabrik i nuvarande Bollnäs kommun. Den övre delen är i metall medan den undre är i trä. Dateringen till år 1940 uppges något osäker. Skåpet har använts vid Försäkringskassan i Nyköping.
 

Ett brand- och hyfsat inbrottssäkert skåp för förvaring av t ex juvelser, kontanter och värdehandlingar utvecklades i England i mitten av 1800-talet. Redan 1834 fick William Marr patent på ett skåp med dubbla plåtväggar av stål med värmeisolering i mellanrummet. Marr använde finkrossad marmor med lera och porslin som bindemedel. Uppfinnaren Thomas Millner från Sheffield utvecklade brandsäkerheten genom att använda alun och andra alkaliska salter som utvecklade en värmeisolerande vattenånga vid upphettning. Låsfunktionen utvecklades genom en mängd engelska och amerikanska uppfinningar. Här talar vi om tillhållarlås, kombinations- och kodlås samt tidlås etc. Kunder fanns det gott om. Såväl myndigheter, banker, företag som mer eller mindre rika privatpersoner var angelägna om att skydda sina tillgångar.
 
Den mest kända svenska kassaskåpstillverkaren var från slutet av 1800-talet Rosengrens i Göteborg. Det är numera ett varumärke inom säkerhetskoncernen Gunnebo. Ett mindre Rosengrensskåp fanns på kontoret i min fars syfabrik, där jag gjorde en del insatser som löneadministratör m m. Från filmens värld hämtar jag det kända varumärket Franz Jäger Berlin. Kassaskåp från denne tillverkare har en central plats i filmerna om Jönssonligan. Charles Ingvar Jönsson (”Sickan” spelad av Gösta Ekman) är en svensk underhållningsklassiker.
 
 
Huvudrollsinnehavaren är superexpert och klarar iförd vita handskar av att forcera de väl skyddade skåpens sofistikerade låssystem. Till direktör Wall Enbergs stora förtret! Från svensk kriminalhistoria finns också många exempel på dynamitarder som kommit över stora summor när de lyckats spränga sig in i kassavalv eller kassaskåp. Inbrottssäkerhet, färgampuller, utvecklade larmsystem och bättre säkerhetsrutiner vid penninghantering har dock på senare år försvårat den brottsliga verksamheten.
 
Slutligen en liten fundering. När Riksbanken nu infört negativ reporänta händer saker. Redan tar man betalt av banker, som tillfälligt placerar pengar i Riksbanken. Dessa banker funderar nu på att lasta över kostnaden på sina företagskunder. Undrar just när de slår till mot oss privatkunder? Manna för kassaskåpsbranschen? För egen del får det i så fall bli inköp av ett minikassaskåp. Känns säkrare och mer hygieniskt än madrassen!
 
 
 

Uppfinning: Upptäckter ger uppfinningar

 Strömbrytare från ca 1930-tal

 

Upptäckter och uppfinningar går ofta hand i hand i en lång kedja av händelser.

Man skulle kunna betrakta det som att upptäckter är när någon skaffar sig tidigare okänd kunskap. Uppfinningar följer på upptäckterna genom att människor ser tillämpningsmöjligheter. Funktionsprinciper eller utformningar skyddas därefter ofta i  olika typer av patent.

 

Upptäckten av elekticiteten kom så småningom att generera oändligt många uppfinningar.

En definition av elektriciteten skulle kunna vara ”fenomen som har att göra med stationära eller rörliga elektriska laddningar”. Vem som upptäckte elektriciteten är en bra fråga som flera har försökt svara på. Redan på 600-talet f.Kr upptäckte den grekiske filosofen Thales från Miletos att om man gnider bärnsten, så kan bärnstenen dra till sig lätta föremål. Ett par hundra år f.Kr upptäcktes troligen att koppar och järn kan bilda ett galvaniskt element. Man har funnit rester av lerkärl innehållande koppar och järn som tyder på detta.

På 1600-talet börjar man inse skillnaden mellan elektrisk- och magnetisk kraft. Utvecklingen inom området elektricitet kantas därefter av namn som Benjamin Franklin, Luigi Galvani, Alessandro Volta och Michael Faraday fram till 1800-talet.

 

Den första praktiska nyttan av elektriciteten var antagligen när Samuel Morse uppfann telegrafen år 1837. Därefter kom Alexander Graham Bell med telefonen år 1876 och några år senare Thomas Edison m fl med glödlampan.

 

Det vi menar med elektricitet – det vill säga distribuerad energi – blev aktuellt först i slutet på 1800-talet. Det var då de flesta kommunala elverk startade. Succesivt kunde de flesta svenska hushåll och verksamheter få tillgång till elektrisk energi. Troligen var detta en av hörnstenarna i den industriella utvecklingen under 1900-talet.

 

Utvecklingen av elektriciteten lade även grunden för en lång rad av uppfinningar för att hantera elektrisk ström. CeWe AB i Nyköping var ett av de företag som uppstod och utvecklades på den marknad som elektriciteten skapade. Det behövdes bland annat mätinstrument, anslutningsdon och brytare.

 

När sedan halvledartekniken upptäcktes och transistorn uppfanns tog utvecklingen ny fart och ett helt nytt område för uppfinningar skapades. Vi har troligen så här långt bara sett början av vad hela det digitala området kan föra med sig i form av nya uppfinningar.

 

 

Uppfinning: Stofferingsmaskin

 
 

Att stoffera är ett ord som vi inte ofta använder eller hör. Enligt uppslagsboken betyder det att kanta, fålla upp eller utstyra. I medeltidskulturen var det också att överdra t ex en träskulptur med färg. Den här symaskinen har tillverkningsnamnet Lewis och har använts på Ljungströms konfektionsfabrik i Vingåker. Den var en uppfinning i sin tid, eldriven och mycket avancerad med spolar, trådupphängningar och t o m böjd nål.

 

Ljungströms konfektionsfabrik har en egen hemsida med historik över verksamheten. Där beskrivs utvecklingen inom konfektionsindustrin. Besök gärna den. I slutet av 1800-talet kallades byn Bondestad och hade 40-talet invånare. Det började med att Per Widengren 1875 köpte in tyger, klippte till och lade ut på ortens skräddare att sy upp. Man skulle tro att det var konkurrens mellan de gamla traditionella byskräddarna och detta nya sätt att sy i stora mängder. Men de nya sortens kläder, massfabricerade, ansågs vara sämre kläder.

Så småningom byggdes en industrilokal, symaskiner införskaffades, man anställde folk och verksamheten växte, liksom samhället. Det fanns 1 400 invånare på 1930-talet och Widengren fick konkurrens av flera firmor. Den största blev sedan Ljungströms. Den fanns till 1998 då verksamheten lades ner. I lokalerna finns i dag Factory Outlets, en av Nordens största avseende märkeskläder.

 

Min första kontakt med symaskin var i tredje klass i skolan och det var en trampmaskin. Vi sydde jättelånga vändsömmar till ett nattlinne minns jag särskilt. Vändsöm går till så att man lägger avigsida mot avigsida, syr en söm, pressar ut sömmen, vänder allt så att man har räta mot räta och gömmer den nyss sydda sömmen, så att den inte kunde rispa upp sig. Allt berodde på att man inte hade sick-sack-söm. Ett förskräckligt svårt arbete för en 9-åring för rakt skulle det vara också. Sedan gick utvecklingen vidare, även på landet på 1950-talet. Mamma köpte en elektrisk maskin och gick på sykurs. Gud va vi sydde sen! Vi hade en provdocka, tillverkad efter mammas kropp. Det var lagda veck på kjolar, kragar med vliselin, boleros, rynkade stora kjolar med stärkta underkjolar.

 

När jag själv blev mamma sydde jag mammaklänningar, vilka sen blev sönderklippta och omsydda till barnkläder. Jag hade sparat till en symaskin med fyra olika programmerings-knappar på baksidan, så det blev med broderier och allt. Den maskinen lever än men används nu av min sonhustru. Vad syr jag nu på då? Jo min morfars systers gamla trampmaskin. Jag har fått köpa ny drivrem men annars går den fint. När jag sätter mig där och syr upp mina gardiner (det enda jag syr numera) så känner jag historiens vingslag. Det är en ”Singer, familjemaskin, klass 201K med roterande gripare samt fram- och återmatning.” Till den maskinen hör instruktionsbok och flera finurliga uppfinningar såsom, stoppfot, kantapparat, fållvikare, rynkapparat mm. Ja tiden går men ibland gör den hopp bakåt också!

 

Eller som vår kände släktforskare Ted Roswall sa på ett föredrag nyss: Tiden går inte, den kommer. Alltså se framåt, vilket man ju inte kan beskylla oss seniorbloggare för.

 

 

RSS 2.0