Tiden: Ett filosofiskt ämne

 

 

Denna gång är rubriken ”Tiden”. Detta ämne ger lite filosofiska associationer. Många av de gamla filosoferna och även inom många religioner har man funderat över ämnet. Matematiker/fysiker som Newton och Einstein har ur sina respektive perspektiv funderat över tidsdimensionen - då som en fjärde dimension tillsammans med de tre rumsdimensionerna.

 

De gamla grekiska filosoferna tänkte sig två tidsbegrepp – chronos och kairos. Chronos stod för den mätbara tiden eller klocktiden och kairos stod för den upplevda tiden. Klockan på bilden som finns i Museets samlingar har både ett urverk och grekiska kolonner.

 

Så frågan är nu om jag skall välja det filosofiska spåret eller ett mera jordnära?

 

För att inte förirra mig in i filosofin, börjar jag med att titta på hur vi förhöll oss till klocktiden i Sverige på 1800-talet. Länge levde man efter så kallad soltid, som innebar att klockan var tolv när solen stod som högst på himlen. Det innebar i sin tur att varje by och stad hade sin egen tid beroende på hur man geografiskt låg i ost- västlig riktning. Det var inget praktiskt problem, så länge människor varken reste långt, snabbt eller samordnat.

 

När järnvägarna byggdes ut och slog igenom som allmänt transportsätt uppstod däremot problem. Det blev krångliga tidtabeller och lokförarna hade ingen lätt uppgift när de skulle hålla reda på tidtabellerna samt jämföra med sin egen klocka. Järnvägsbolagen inklusive Statens Järnvägar (SJ) införde då en egen ”järnvägstid”. Stationsklockorna hade två minutvisare – en för järnvägstid och en för lokal tid, vilket gjorde situationen ännu mer förvirrad.

För att lösa problemet enades man så småningom om att införa normaltid med så kallade tidszoner. Det vill säga varje land införde en och samma tid inom landets gränser och tiden bestämdes med antalet hela timmars avvikelse från Greenwitchtid. Tyvärr blev det inte konsekvent. Stora länder som till exempel USA fick flera tidszoner inom landet och en del länder som exempelvis Indien fick ta hjälp av halvtimmar. För Sveriges del löstes dock järnvägsproblemet. Vi fick samma tidszon i hela landet. Sedan har vi i och för sig trasslat till det hela igen med ”sommartid och vintertid”, men det är en annan historia.

 

Man kan dessutom säga att det gamla problemet med olika tider vid resor återuppstått i och med att vi sedan många år reser både snabbt och långt med flyg. Det är antagligen omöjligt att gå vidare med samma lösning som tidigare – att det skulle vara en enda tidszon på hela jorden. Vi får finna oss i att ställa om klockan under våra längre flygresor – eller skall vi kanske gå tillbaka till filosoferna och be dom tänka ut nya tidsbegrepp?

 

 

Tiden: vad är det?

 
 

Kan det vara något bättre än när man lyckats baka en god rågbrödsdeg och ger den tid att jäsa sig riktig fin för att sen få grädda egna hemgjorda rågkakor av gammalt snitt. Det ska vara med många kryddor, anis, fänkål, kummin och lite pomerans. Gärna en god mörk sirap och ett ekologiskt rågmjöl. Doften av nygräddat är värd den tid man lagt ner på baket!

 

Vad gjorde man då förr när tid fanns till övers, som t ex när degen jäste? Jo, kvinnorna tog fram stickningen, som ofta fanns till hands i förklädesfickan. Det finns bilder på kvinnor som t o m stickar när de går. Jag kommer att tänka på min farmor som inte kunde sitta overksam. Ofta när hon var hos oss på gården tog hon fram den låda med trasiga strumpor och vantar som mamma sparat ihop tills hon kom. Då kände farmor att hon gjorde nytta.

Farmor, ja, hon kunde baka rågbröd. När pappa var liten på 1920-talet gjorde arbetarhustrurna ett byte vid bakningen. Eftersom bröd inte var så hållbart, så turades man om att baka och fick på så vis oftare färskt bröd. Men farmor berättade att min pappa hade lekt med hennes knappnålar och stuckit in dem i de jäsande brödkakorna. Det uppdagades inte förrän man började skära i dem. Så den veckan kunde de inte byta kakor.

 

Att känna sig behövd och uppskattad är bland det viktigaste vi har. Det är en drivkraft till arbete och glädje. Man kan önska att ungdomar nu kunde få känna det samma i större utsträckning. Få ett arbete, behövas och klara sig själva. Där är vi inte i dessa dagar. Tiden kan för dem vara en plåga då ingen efterfrågar dem. Jag tycker därför att vi pensionärer om möjligt ska låta bli att arbeta efter pensioneringen, kanske t o m gå ner i arbetstid tidigare och släppa in ungdomen. Vid 60 började jag själv känna att jag hade svårt att orka med stressiga 8-timmarsdagar och gick därför vid 63 ner till 6-timmarsdag. Det var underbart att sluta kl tre på eftermiddagen och få tid till något mer än att bara laga mat när man kom hem, planera nästa dag och somna framför TV-n.

 

Denna påse kommer från Sigurd Erikssons samlingar. Han var Hemvärnschef i Askersund på 1950-talet och i påsen var det småsaker och bestick från en hemvärnsutrustning. Vad som är lite kul är att det finns tryckta recept på påsen, ”skafferipiff” och Enkel sjömansbiff”. Det sistnämnda vet jag vad det är men skafferipiff, ingen aning. Det får mig att tänka på att jag nog skulle ta mig tid att städa upp bland burkar och pytsar i kylskåpet. För tid har jag ju nu.

 

En del människor uttrycker sig som att vår tid är utmätt och kanske är det så. Jag har läst att medellivslängden i Sverige är 84 år för kvinnor och 80 år för män. Därmed inte sagt att det blir så....

 

 

Tiden: Tidsuppfattningen förändras med tiden

 

 

Vad ska vi med tidur till? I miljontals år har både växter och djur inklusive människor klarat sig med den biologiska klockan. Vi är anpassade till dygnets förutsättningar. Nu anses tidmätningens historia vara minst lika lång som den mänskliga civilisationens. Att framställa tekniska hjälpmedel för att mäta tidsintervall är ett gott exempel på människans inneboende nyfikenhet och drivkraft att utveckla saker och ting. Under framväxten av ett starkt integrerat samhälle har man förstås insett behovet av en gemensam kalibrerad tidräkning. Det finns ju bland oss människor både nattugglor och de som är uppe med tuppen.

 

Museet har en imponerande samling klockor, armbandsur, bordsklockor, golvur och bland dessa är konstnärligt utsmyckning vanligt. Den vackra reseklockan på bilden är gjord i mässing, men tillverkningsår saknas. 

 

Trots att urtavlan visar lika antal timmar upplever man med stigande ålder att tiden går allt fortare. Kan man då verkligen lita på urverket? Naturvetare har gett en förklaring till tidsuppfattningen. Med stigande ålder uppfattar ögat allt färre bilder per tidsenhet och därmed upplevs tiden gå fortare. Ju fler bilder som ses desto längre blir tiden.  Husflugan exempelvis ser långt fler bilder per sekund jämfört med människan. Flugan hinner flyga ett otal varv runt i köket under tiden vi fyller en kaffekopp och den upplever kaffestrilen likt en seg massa som långsamt fyller koppen.  Hur länge ska det dröja innan man får komma åt smulorna på bordet, kanske flugan undrar.

 

Det hjälper inte att vi numera kan avläsa tid elektroniskt. Fortfarande återstår utmaningen att få tillbaka mer tid per dygn!

 

 

Tiden: ett märkligt begrepp

 

 

Det var klåfingrigt av mig att börja mecka med den där klockan. Det var ett bordsur som påminner om det på bilden ovan. Den är skänkt till museet av Pettersson i Nyköping. Min klocka var ett väckarur med ett alldeles ovanligt trivsamt sätt att väcka. När det var dags att stiga upp spelade klockan en vacker melodi från en inbyggd speldosa. Jag har alltsedan dess haft den välkända melodin i huvudet och den heter ”Klang, min vackra bjällra...” Den kommer från inledningsorden i Zacharias Topelius’ dikt ”Respolska” från 1847. Jag var bara 11-12 år då men melodin minns jag!

 

Nu var klockan försedd med fjäderuppdragning och en så kallad ”oro”. Så jag byggde om den till ett pendelur genom att fästa en järntråd i oron och belasta den med några små metallbrickor. Det där fungerade naturligtvis inte alls till belåtenhet så jag bestämde mig för att ta loss urverket och göra en liten båtmotor av det istället. Jag snickrade till ett båtskrov av en halvmeterlång trästock som jag formade till en båt och gröpte ur. Urverket monterade jag sedan i båtskrovet men när jag skulle montera propelleraxeln på urverket så gick jag bet. Men den fina klockan hade jag totalförstört och det ångrar jag djupt än i dag. Jag skulle betala bra mycket för att få uppleva den där ”musiken” igen.

 

Annars är begreppet tid någonting mycket märkligt. Vi är ju helt förtrogna med tidsbegreppet tycker vi och har det inpå oss varje stund. Jag har en klocka på armen som går så precis så att den inte drar sig mer än 5 sekunder i månaden. Det gillar jag. Och min väckarklocka är radiostyrd från Frankfurt i Tyskland och lär gå en sekund fel på 100 miljoner år! Det kan man stå ut med. Men tid ser jag som något outgrundligt.  Enligt Wikipedia definieras tid något kryptiskt som ”Händelsesekvens”. Tid är enligt denna text ”en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser”. Ja, det kan man väl möjligen ta till sig. Men när man efter en svårförståelig beskrivning kring tidens gång och tidens riktning kommer fram till att ”Det är ganska svårt att hitta någon riktig objektiv fysisk eller matematisk beskrivning av vad tidens gång egentligen består i” då går jag bet. Lika ”bet” som när jag skulle koppla ihop väckarklockans urverk med propelleraxeln för 65 år sedan!   

 

 

 

 


Tiden: Tankar måste få ta tid

 

Professor emerita Bodil Jönsson är en mycket klok kvinna. I boken ”Tio tankar om tid” (Brombergs Förlag 1999) utvecklar hon sina tankar om tidens gång. Boken är så full av tänkvärdheter att den förtjänar att läsas och omläsas. Jönsson skiljer på personlig (upplevd) tid och klocktid (egentligen atomär) tid. Hon konstaterar att ”människan är dålig på att med sig själv som mätare registrera objektiv klocktid”. Och hon går bet på att besvara den något speciella frågan: ”Hur många straxar går det på en kvart?”

I kap 5 hittar jag ett avsnitt med matexempel – Quick meal och slow food . Här konstaterar författaren att slow food innebär väntan och därmed ökad hunger. Vad sägs om slutklämmen ”Väntan är inget dåligt motmedel mot brådska”? Som vältränad medlem i Flegmatikerna har jag inte svårt att sympatisera med Jönssons tankar.

 

Bildens gökur från museiförrådet saknar dessvärre väsentlig bakgrundsbeskrivning och datering. Utseendet motsvarar inte alls den minnesbild jag har av min barndoms spännande gökur, vilka ofta var utsmyckade med jaktmotiv. Att följa med föräldrarna på besök hos äldre släktingar var inte alltid så roligt. Men fanns ett gökur i huset blev humöret bättre. Att sitta och vänta på ”kokoande” en gång per kvart och extragalande varje hel timma gjorde att tråkigheten ibland övergick till exalterad eufori. I övrigt var min barndom och ungdom ett enda långt vänteläge. Otålig väntan på att bli 15 år, få köra moped och gå på barnförbjuden film, bli 18 år och ta körkort för bil, ta studenten vid 20 års ålder och bli myndig vid 21. Framtiden hägrade med drömmar om frihet, eget boende, kärlek, framgångsrika studier och mycket annat som jag förknippade med vuxenvärlden. Baksidan av all väntan var så klart en formidabel oförmåga att uppskatta och leva i nuet.

 

Klocktiden gick ibland otroligt långsamt. Ett exempel, som framkallade stark prestationsångest, var skollektioner som aldrig ville ta slut. Var jag illa förberedd och inte ville bli kunskapstestad av magistern upplevdes 45 minuter som en evighet. Ett annat exempel, som fortfarande är aktuellt, är när favoritlaget ledde fotbollsmatchen med uddamålet på tilläggstid och man bara väntade på den befriande slutsignalen.

 

Sammanfattningsvis är jag nog ganska tålmodig och bra på att vänta. Att hetsa upp mig i en bilkö gör jag bara inte. Det gäller att gilla läget även om jag ibland kan surna till över en självförvållad belägenhet. Att hamna i en butikskö kan rentav vara riktigt kul. Då kan man bedriva beteendestudier av övriga köande, vilket kan innebära mycket intressanta iakttagelser och aktiv tankeverksamhet. Som pensionär, med flexibel, personlig (upplevd) tid som idealtillstånd, har jag satt i system att inte ha bråttom. Det fick jag nog av under arbetslivet. Jag ironiserar väldigt gärna över klock- och kalenderstyrda seniorer med svårighet att vara mentalt närvarande i nuet. Och jag tar mig för pannan när otåliga åldringar har svårt att invänta en utsatt sammanträdestid. Jag tänker som Bodil Jönsson – TTT (Tankar Tar Tid).

 

 

Tiden: Tiden i takt, otakt med tiden

 


Solur, vattenur, sandur och stearinljusur användes för att mäta tid fram till att man under 1200-talet började exprimentera med mekaniska ur, där man testade olika mekanismer med fallande vikter, som kunde få visarna inne i uret att gå runt. Liksom med de tidigare metoderna att mäta tid så var problemet även med detta ur att mätningen inte blev korrekt. Visarna gick för snabb.


Dagens längd var länge nog som tidmätare inom primärnäringarna jordbruk och fiske men inom religionen var man i behov av att känna till de exakta tidpunkterna eftersom man i klostren skulle be på bestämda tider. Påven hade redan innan det mekaniska uret krävt att alla kloster skulle ha ett solur men då det inte var användbart när solen inte var framme så började utvecklingen av den mekaniska klockan.

 

Fotots klocka illustrerar de båda sätten att mäta tid. Kvinnan pekar på den mekaniska klockan medan morinen omsluter soluret. Kanske illustrerar motivet framtiden, det mekaniska urets seger över soluret eftersom det pryds av en lagerkrans som används som symbol för seger och hopp medan morinen vill bevara och försvara det förflutna med sin kropp. Urtavlan är målad på marmor och inramad i guld. Mekaniken göms på tavlans baksida i en liten låda där förmodligen också nyckeln till uret förvarades. Konstverket var avsett att pryda en vägg medan tiden tickade på.

 

Redan grekerna använde på sin tid två tidsbegrepp, kronos och kairos. Kronos är den tid som mäts i sekunder, minuter och timmar som blir till dygn, veckor, månader och år, så kallad kronologisk eller sekventiell tid. Kairos är den upplevda tiden som oavsett sin längd kan uppfattas som eoner eller ögonblick, en tid som förflutit, ett ögonblick av obestämd tid där allt händer.

 

”Denna dagen, ett liv” är ett citat av Thomas Thorild som blivit bevingat genom Astrid Lindgren. Astrid fick syn på inskriptionen när hon som ung besökte Elin Key och kom sedan att använda det i sina berättelser. Inom retoriken handlar kairos om att säga rätt ord vid rätt tillfälle, att veta var i ett tal olika argument, exempel bör placeras men står även för de möjligheter man får som talare att säga och förmedla ett budskap, något Astrid lyckats med i sina berättelser där allt kan hända.

 

Utgångspunkten för all tidräkning har varit att människan bara har ett kort liv att leva och detta sätter gränser för vad som kan uppnås, vilket så tydligt inryms i ”denna dagen, ett liv”.
Att ta vara på tiden.

 

Genom historien har tiden varit i otakt med tiden men med dagens moderna ur som mäter tiden på nanosekunder när behöver vi inte sväva i ovisshet om inte batteriet tar slut och tiden stannar.
Uranus har gett liv till titanen Kronos och sitt namn till klockan/uret och var enligt den grekiska mytologin himlens symbol och således representant för solen, det första soluret. När solen blir den energi som driver moderna klockor är cirkeln sluten och tiden kommer att gå i takt med tiden även om solen inte alltid lyser eftersom batterier kan lagra den energi som solen laddat batteriet med.

 

 

Polis: Fransk polisbatong blev ”svensk”

 
 
 
 

Som gammal polisreporter tittade jag extra noga på den polisiära samlingen som finns på Sörmlands museum när ”bloggänget” gick runt och kollade efter uppslag till kommande bloggar. Större delen av den intressanta samlingen kommer från det gamla polismuseet i Eskilstuna.

 

 När jag såg samlingen av batonger, allt från den klassiska polisbatongen från 1962 till hemmagjorda av värsta sort använda vid brott, kom jag att tänka på en mycket god vän under många år – en av Oxelösunds stora profiler. Poliskonstapeln Bror ”Brollan” Holmström, en storväxt och stark person som ”buset” ogärna gav sig på.
 

 ”Brollan” skulle vara en av få poliser i landet som inte fick bära batong! Anledningen var att han vid något tillfälle slagit för hårt med skada som följd.

 

 Här lite historik kring den franska batongen hämtad ur museets databas:

"Batongen gavs en längd av 50 cm och en största diameter av 4 cm. Den utfördes med ett metallrör som kärna, kring vilken formpressades en mjuk hylsa av vitt och svart gummi. Batongen försågs med handrem av nylon, emblem och bärbygel. Sedan batongen praktiskt provats i polistjänst, blev den av Kunglig majestät godkänd från den 1 april 1962 som vapen för uniformerad polis."

 

Egentligen klarade han sig utmärkt ändå för den som fastnade i hans nypor satt stadigt hur man än försökte ta sig loss. ”Brollan” var också poppis bland stan´s ungar. För oftast fanns det en påse med karameller i fickan och som han gärna delade med sig.
 

Jag fascinerades många gånger av de historier han berättade om sitt liv som polis, både till lands och sjöss. Under många år bemannade han sjöpolisbåten som framför allt skärgårdsborna såg som en trygghet. Ett besök av besättningen var alltid uppskattat och för polisen var den information som de boende i skärgården kunde lämna av stor betydelse.

 

 För oss i dag låter berättelsen om hur man ofta var ute och patrullerade, såväl i tätort som i glesbygd, lite overklig. Att en polis i dag skulle knacka på och påpeka att flaggan inte är hissad en flaggdag, att trottoaren inte är plogad eller sandad eller att häcken skymmer och är en säkerhetsrisk är inte tänkbart. Fast å andra sidan ägnar man sig - får vi hoppas - åt grövre förseelser och brott.

 

Låt mig sluta den här lilla berättelsen om batongen och ”Brollan” med att konstatera att han den 9 december 1942 var med och startade Oxelösunds Boxningsklubb på Esters konditori. En stark och stryktålig boxare som till och med gick en 3-rondersmatch mot ingen mindre än europamästaren Olle Tandberg. Förlust visserligen men att ha mött denne mästare måste ha varit en höjdare.

 

Mer information om polissamlingen

 

 

 

 

 

 
 

Polis: skjuts i polisbil

 

I Stockholm kom första polisbilen i bruk 1913 och med bilens tillkomst kunde större områden snabbare täckas av. Polisväsendet var en kommunal angelägenhet och ute på landsbygden dröjde det längre med bilinköp. Första polisfordonet jag såg i hemkommunen i mitten på 50-talet var en helsvart Chevrolet med en stor strålkastare på takets framkant. Lite spännande var det att se åket rulla genom samhället, men att själv få en åktur var ju otänkbart.

 

En dag hördes tjutande sirener och vi barn i skolan rusade till fönstret för att se ”chevan” i vådlig fart susa in i samhället. Otroligt häftigt! Men efter den exhalterande fartuppvisningen kom sen ett chockbesked. Den raraste av flickor hade dragits upp ur vattnet vid ett utomhusbad, men trots en desperat polisfärd kunde hennes liv inte räddas.

 

Den 27 februari 1966 blev jag och Anita påkörda bakifrån vid Segersta allé i Runtuna. Vår VW for rakt in i ett träd, studsade ut på vägen igen varpå den påkörande bilen gav bakvagnen en smäll till. Säkerhetsbälten räddade oss men bilen var rejält ramponerad och köroduglig. Två pojkar i en tredje bil skulle till Nyköping och de erbjöd sig att larma polisen. Efter en dryg halvtimme kom en polis utfarande. Utredningen blev enkel eftersom den påkörande tog på sig skulden. Anita och jag fick sedan skjuts hem av polismannen Bertil Lundberg. Lite uppståndelse blev det när vi klev ur det omisskännliga svartvita fordonet.

 

Från 1965 blev all polisverksamhet statsstyrd. Då specialutrustades alla fordon och lackerades svartvita. I bilen på bilden, som är tagen 1965, sitter konstapel Arne Frykman, Nyköping och det är han som lämnat fotot till Sörmlands museum.

 

 

Polis: upploppen i Göteborg 2001

 

Det första som möter besökaren på Apartheidmuséet i Johannesburg är Nelson Mandelas ord: ”Att vara fri är inte bara att kasta av sig sina bojor, utan att leva på ett sådant sätt som respekterar och bidrar till andras frihet.”
Visdomsord som den brittiske majoren Alexis Casdagli kan, på ett symboliskt sätt, sägas ha praktiserat när han satt i ett tyskt fångläger 1941. Där broderade han bonader som smyckades med svastikor och tyska riksvapen till.de tyska fångvaktarnas förtjusning. Bonaderna hängdes upp och dekorerade väggarna men vad fångvaktarna inte såg var att den bård av prickar och streck som löpte runt broderiet var ett morsemeddelande som löd: Fuck Hitler och Good save the Queen. Majoren kunde fritt uttrycka sina åsikter med visad respekt för sina tyska fångvaktare.


En annan metod användes under EU-toppmötet i Göteborg 2001, en metod som började som en fredlig demonstration men som urartade till upplopp, skadegörelse både på medmänniskor och egendom och som slutade i kaos. Åsikterna går isär om orsak och verkan men polisens ganska brutala agerande har ifrågasatts. En demonstrant blev skjuten av polis, polisgruppen där demonstranten blev skjuten hamnade i ett regn av gatsten varav fotots sten var en som kastades mot polisen. Polis och militär har monopol på att använda våld i vårt samhälle men i bakgrunden skymtar en saknad av en tillit till ett”vi” mellan demonstranter och samhällets representanter. Man tar saken i egna händer!

 

Gatans parlament är en del av vår demokrati men demokrati kräver en pågående hågkomst av delade minnen. De berättelser som människor berättar om det förflutna bidrar till en förståelse av vilka vi är. Samtalet och dialogen och eller viljan till samtalet och dialogen saknades mellan polisrepresentanterna och demonstranterna i Göteborg och att värna säkerheten kring EU:s toppolitiker krockade med demonstranternas önskan om dialog och påverkan.

 

Åter flimrar Nelson Mandelas bevingade ord förbi: ”Att vara fri………”

 

En sörmländsk polisman passade hur som helst på att plocka med sig gatstenar som kastades mot polisen. Fotots sten hamnade på Polismuséet i Eskilstuna, andra delades ut till kollegor som minne för deltagandet i Göteborg. Förhoppningsvis blir stenarna en pågående hågkomst om delade minnen och bidrar till förståelse av vilka vi är och bör vara mot varandra. Att tilliten till ett ”vi” inte blir en hoppfull symbol utan verklighet.

 

 

 

 


Polis: Byling, bygelsax

 
 

Kopplingen hörs direkt. Men ursprungligen användes denna byling av brandväsendet. Just den här är skänkt av A A O Sandberg från Nyköping. Den köptes in till muséet 1916 och ingick in en stor samling. Sandberg var medlem i Frivilliga Brandcorpsen om man ska tolka in att en fana därifrån ingår i samlingen. Ytterligare en fana finns från Nyköpings Bildningsförening, daterad 1854.

 

Bygelsaxen användes av brandvakten till att hålla fast bråkiga personer. Det sitter en fjädring inne i bygeln. Den sluts runt halsen på den bråkiga och man har koll på personen tills man kan sätta honom i fängsligt förvar. Bygelsaxen kallades också byling. I bakändan på skaftet satt en doppsko, som knackades i gatstenen om man behövde förstärkning. Vi pratar nu 1700-tal och framåt då polisväsendet byggdes upp ur brandvaktens skaror. I vår hembygdsförenings föremålsarkiv finns en bygel i trä utan fjädring och kanske användes den till att hålla fast personer mot en vägg tills förstärkning kom?

 

Att vara polis/byling nuförtiden är nog ett mycket skiftande arbete. Alltifrån att hjälpa människor i nöd, ta fast fortkörare och busskörare till att vara duktig administratör och dokumentera allt i rapporter. Vårt samhälle består ju nu mer och mer i dokumentation än vanligt arbete. Jag tänker då ännu mer på vad våra sjuksköterskor och läkare sysslar med utöver att undersöka och sköta den sjuke.

 

I Sandbergs samling ingår allt från husgeråd till verktyg. Bland de föremål jag tycker är mycket intressanta finns mallar för tryckning av tapeter och en kliche för psalmbokstryck. Vackra träklichéer, sånt som inte används i denna värld av dataframställda mönster. Titta gärna in i den skiftande samlingen, A A O Sandberg.

 

 

Polis: pass blir hårdvaluta för kriminella personer

 

 

Minnet är något som ständigt gör mig förundrad. Ofta hävdar jag att jag har en väl utvecklad förmåga att minnas oväsentligheter. När vi fick veckans ämne kom jag väl ihåg när jag skaffade mig mitt första pass. Året var 1964 och polisväsendet hade fortfarande ett mycket decentraliserat kommunalt huvudmannaskap. Sålunda fick jag stega iväg hem till det lilla samhällets poliskonstapel Harald Bårdh, medförande välliknande foton och personbevis från kyrkoherden. Mitt något udda minne från ansökningstillfället är att den respektingivande polisen hade svårt att avgöra min hårfärg. Han fick konsultera frun, som slog fast att det skulle stå ”mörkblond” i passet. Värdehandlingen skulle hanteras med omsorg och gav möjlighet att resa utrikes. Att illegalt sälja sitt pass fanns naturligtvis inte i min värld.

 

Bildens montage av gamla förfalskade pass kommer från Polismuseet i Eskilstuna. Svenska pass är mycket eftertraktade. De ger möjlighet att resa till ett stort antal länder utan visa.. Förfalskningar har alltid gjorts men under senare år har problemen ändrat karaktär och eskalerat. Förvisso har teknikutvecklingen försvårat ändringar av pass. Däremot har handeln med autentiska pass blivit ett inslag i den s k organiserade brottsligheten, särskilt vid flyktingsmuggling. Köparna kan i dessa sammanhang få betala tiotusentals kronor för ett pass där personen på passfotot har ett utseende som kan förväxlas med köparens..

 

Som nyhetskonsument häpnar jag ibland över de fakta som presenteras i media. För några veckor sedan fick man reda på att 170000 svenska pass är anmälda försvunna. Varje år anmäls bortåt 60000 pass som förkomna. Flertalet kan förklaras som bortslarvade men alltför många har kommit i orätta händer. Utredning pågår med inriktning att skärpa polisens förhörsrutiner och begränsa rättigheten, som svensk medborgare, att gång efter annan få ut ett nytt pass. Det lär finnas personer som tagit ut 10 -15 pass under ett antal år. Ansvarig minister - inrikesminister Anders Ygeman – vill snabbt ta krafttag mot eländet. Lätt att förstå och minst sagt angeläget!

 

 

Polis: valda delar av mitt brottsregister

 

 

”Ja, gör det du, du ska någe rolit ha”! Jag höll på att svimma av förvåning när jag fick det svaret av min mor när jag frågat henne om jag skulle kunna få köpa en motorcykel. ”Du ska någe rolit ha”, sa hon!  Jag hade blivit erbjuden av en kompis att köpa hans gröna lättviktare av märket Monark med ILO – motor på 125 kubikcentimeter. Han ville ha 225 kr för den och pengar hade jag. Men jag var inte mer än 15 år och var naturligtvis utan körkort. Men mor min var välvillig och jag köpte motorcykeln. Långt inne i skogen där vi bodde kom det ju aldrig några poliser - trodde jag. Så jag körde lite på skogsvägarna hemikring och hade kul.

 

Då jobbade jag som dräng hemma hos min far. Min farfar som då var 76 år jobbade också på gården. Det rådde lugn och harmoni på stället. På den tiden åt man middag mitt på dagen kockan 12 och sedan var det middagstimme då alla låg och vilade en stund på maten. Den här dagen i mitten på april fick jag en idé att åka och vittja min ryssja i sjön Likstammen nere vid byn på middagstimmen. Jag var nämligen fiskeintresserad redan då. Så jag for iväg på min motorcykel och tittade i min ryssja men den var tom. Då plötsligt uppenbarar sig en polis bakom mig. Av vissa orsaker så hade han blivit kallad till sjön just för att kontrollera att det inte fanns några gäddryssjor utsatta. Det här var nämligen under en tid då det rådde någon veckas förbud mot fiske av lekande gädda i april – detta för att värna om fiskföryngringen. Denna bestämmelse visste jag inte om så jag var helt överrumplad.

 

Jag visade min ryssja och nu minsann så fanns det en gädda i den. Jag hade väl tittat för slarvigt tidigare. Ryssjan och fisken togs i beslag. ”Är det din motorcykel” frågade då polisen och jag hade ju ingen möjlighet att förneka detta. Att jag sedan fick hjälpa till att skjuta på polisens bil (av märket Citroen Traction Avant modell B11) var ju inte heller så roligt. Den biltypen som hade liten frigång hade fastnat på den blöta vägen till sjön.  Jag blev så uppmanad att dra motorcykeln hem men bakom Axala-kroken satte jag mig på cykeln och åkte hem. Pappa blev bara lite sur men sa att jag fick betala böterna själv. Och det gjorde jag – det blev 50 kr! Motorcykeln sålde jag sedan till en granne för 250 kr – alltsammans kostade mig bara 25 kr! 

 

Gäddryssjan som jag valde i museets samlingar är ur mästerlotsen Karl-Gustav Sundströms samlingar från Oxelösund.

 

 

Polis: När Riksettan gick genom centrala Nyköping

 

 

En viktig uppgift för polisen är ju att övervaka trafiken. Hur trafiksituationen såg ut på 1950-talet i Nyköping får därför bli min tolkning av ämnet.

 

Före 1961 gick stora vägen – dvs E4:an eller vid den tiden Riksettan – genom centrala Nyköping. Trafiken kom söderifrån från Kungsladugården, via  Gamla Norrköpingsvägen med sina alléträd, över Västra Viadukten (en äldre version) och gick sedan Västra Storgatan och Östra Storgatan upp till Stockholmsvägen. Där svängde Riksettan via Stockholmsvägen upp mot Folkets Park och vidare mot Stockholm. En ökänd korsning var den mellan Västra Storgatan och Brunnsgatan. För att råda bot på trafikproblemen där, satte man upp trafikljus. Det var vad jag minns de första trafikljusen i Nyköping. Poliserna var säkert nöjda med detta arrangemang eftersom de då inte behövde stå och dirigera trafiken i korsningen.

 

På den tiden fanns det en del originella personer i Nyköping och det finns en historia om hur det kunde gå när polisen stoppade en av dessa för att denne med sin moped hade kört mot den nya företeelsen i form av rött ljus. ”Hade inte tid att stanna – det är bråttom”. Hur den stackars polisen hanterade detta förtäljer inte historien. Troligen tog han det med ro, eftersom poliserna kände sina original och hade ett visst överseende med dem.

 

Som skolbarn i första och andra klass i Västra Småskolan och Gripenskolan, var vi tvungna att passera den vid den tiden tungt trafikerade Riksettan varje dag på vår väg till skolan. Jag har inget minne av att det vidtogs några speciella åtgärder för att höja trafiksäkerheten för oss barn. Det gick i alla fall bra och jag kan inte minnas att någon råkade illa ut i trafiken. När Högbrunnsskolan byggdes fick vi från tredje klass flytta dit. Eftersom jag liksom många andra i klassen bodde på Högbrunnsområdet blev det en väsentlig förbättring av trafiksäkerheten kring vår skolväg. Från femte klass var det dock åter dags att gå eller cykla till Läroverket mitt i staden.

 

År 1961 blev E4:ans förbifart kring Nyköping klar och trafiken inne i centrum lättade för att så småningom åter öka på grund av ökande bilism.

 

Bilden visar Riksettan strax norr om Stora Kungsladugården och man kan skymta Sunlight till vänster. På bilden ser man hur den gamla Riksettans vägbana av cementblock rivs upp. Dessa cementblock orsakade ett mycket karaktäristiskt dunkande i fordonen när de körde över skarvarna. Jag har i vuxen ålder kört på de äldre delarna av Autobahn i Tyskland och där upplevt samma ”musik” från vägbanan. Autobahn var ursprungligen byggd på samma vis som Riksettan.

 

 


Minne från Nyköpingshus: Gässen vid slottsdammen

 

 

 

Drätselkammaren i Nyköping fick under 1959 ett ovanligt ärende - en ansökan från Biologiska föreningen om medel till inköp av kanadagäss för inplantering i slottsdammen. Ansökan beviljades under viss munterhet men utan prutande. Drivande i föreningen var hamnkapten Eric Åberg och genom hans försorg köptes fyra gässlingar. När Åberg den 27 juni pytsade ut gässlingarna på vallen rusade en av dem direkt ut i dammen och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Åberg citeras: änderna som fanns i vattnet greps av panik vid åsynen av främlingen och varningsskriken korsade dammens fridfulla yta. En gräsandhona angrep den villrådiga lilla gåsen som en furie, som om det gällde livet. Hon bet och bankade gåsungen och det var otäckt att stå på land och se denna misshandel. Den stackars ungen dök och gömde sig sedan i vegetation. När de övriga tre gässlingarna också kom i vattnet tog den ilskna gräsandhonan sina egna ungar och knallade över till ån.

 

Kanadagässen blev Nyköpingsbornas gunstlingar och matades flitigt. De blev nästan tama. Grågåsen var vid den här tiden nästan helt borta från landskapet och förhoppningen var att kanadagåsen skulle kunna fylla tomrummet. Efter några år var det uppenbart att så skedde – beståndet fylldes på genom utsättningar på andra håll. Något par häckade i många år i dammen och gässen samlades på vallarna för sommarbete. I takt med att flockarna blev större avtog gässens popularitet hos folket – det blev helt enkelt för mycket gåsbajs på gräsmattorna.

 

Nu har de vitkindade gässen övertagit scenen och varje år förekommer insändare i vilka personer ondgör sig över gässens närvaro. Kommunen tvingas numera att skyddsjaga ett antal fåglar i syfte att skrämma bort dem. Det kan tydligen bli för mycket av det goda.

 

 

Minne från Nyköpingshus: Oförglömliga skolavslutningar

 
 

Att jag själv en gång skulle få uppleva atmosfären kring en av svensk historias största händelse – Nyköpings Gästabud – fanns inte ens i min vildaste fantasi. Men ödet hade annat bestämt.

 

En flytt från natursköna Hammarstrand, med den historiska anknytningen till Magnus Huss - Vildhussen – som 1796 tömde en sjö, tystade en fors i Indalsälven och ödelade en dalgång ända ner till havet, till fagra Sörmland och Oxelösund/Nyköping blev ett nytt kapitel i mitt journalistliv.

 

Det första mötet med Nyköpingshus och Vallarna glömmer jag aldrig. En fantastisk skolavslutning med tusentals skolbarn och föräldrar i gröngräset, färggranna ballonger, flaggor, vimplar och en stämning som bara måste upplevas. I dag är skolavslutningarna och firandet av nationaldagen synonymt med Vallarna. En tradition som är viktig för Nyköping att föra vidare.

 

Den här dagen var också speciell då äldsta sonen Ulf fick komma fram och ta emot priset som bästa sjätteklassare i Nyköping i trafikkunskap. 16 år senare fick vi glädjas åt att barnbarnet Isak Ansell fått äran att framföra elevernas högtidstal på Kunskapsskolans examensdag.

 

När vi sedan med ryggarna mot de gamla slottsmurarna satt och njöt av medhavd matsäck och drack ur plastmuggar kom tankarna. Hur såg det ut när här festades som värst på helstekt gris och lamm, dracks mjöd ur hertig Karls vackra bägare, tillverkade av glasmästaren Peter Keller i slutet av 1500-talet, tornerspel och fest och glam? I museets samlingar finns en mängd olika glasföremål att beskåda.

 

Som tur är kan vi tack vare det spännande och uppskattade historiska spelet Nyköpings Gästabud, få en inblick i vad som hände på Nyköpingshus vid det beryktade mötet år 1317 mellan Kung Birger och hans bröder hertigarna Erik och Valdemar. Det var en verklig upplevelse när jag första gången gick och njöt av det fascinerande skådespelet.

 

Inte minst har Hertig Karls marknad, renässansmarknaden sedan drygt 20 år tillbaka, bidragit till att ge oss en inblick i Nyköpingshus historia. Det kulinariska får vi uppleva genom krögaren Erik på Slottets uppdukningar under valven i slottet. Undrar hur det kändes att greppa tag i köttbenen, bröder och bägarna den gången det bar sig!

 

 

Minne från Nyköpingshus: Många traditioner kring Nyköpingshus

 

 

När man som jag är uppväxt i Nyköping, så finns givetvis många kopplingar till Nyköpingshus. Många aktiviteter vid Nyköpingshus har också långa traditioner.

 

Även om vi bodde relativt ”långt” från Nyköpingshus, så hände det att vi åkte skridskor på Slottsdammen. Det gör man fortfarande och har dessutom gjort så sedan lång tid tillbaka. Det var till och med så att skridskobanan på slottsdammen blev först i Nyköping med offentlig elektrisk belysning i slutet av 1800-talet.

Skridskobanan sköttes på den tiden av Nyköpings gymnastikförening och den 29 november 1895 väckte bryggeridirektören Otto Lindeberg förslag i drätselkammaren om ” att till skridskobanan skulle få ledas kraft för anordnande av elektriskt ljus någon eller några dagar i veckan”. Redan några månader senare fanns elektriskt ljus på plats vid skridskobanan. Man gjorde dock en inskränkning i tiden som belysningen fick vara tänd. När det var fullmåne skulle inget elektriskt ljus vara tänt. Det elektriska ljuset bidrog ” i icke ringa mån till höjandet av intresset för skridskosporten” enligt gymnastikföreningen.

 

Ett annat minne är att vi vid något tillfälle under skoltiden fick hjälpa till med att gräva ut en del av området mellan slottet och ån. Jag minns att vi bland annat hittade glasskärvor av de gamla karaktäristiskt gröna glasen, som idag kan köpas nytillverkade.

 

Det minne som etsat sig fast mest är ändå skolavslutningarna eftersom stadens skolor då liksom nu hade skolavslutning på vallarna framför slottet. Bilden ovan är ett gammalt fotografi från min första skolavslutning år 1953. Jag har ett minne av att det bland annat sjöngs ” Den blomstertid nu kommer” och att det delades ut betyg. Sommarlovet hägrade, så koncentrationen på innehållet i avslutningsceremonien var troligen inte så hög.

 

Även våra egna barn hade senare sina första skolavslutningar på slottsvallarna och dagens skolbarn har också sina avslutningar där – så många traditioner kring Nyköpingshus lever vidare.

 

 

Minne från Nyköpingshus: På Vallarna

 

 

En klassisk bild i museets samlingar – Svandammen med Kungstornet på Nyköpingshus i bakgrunden.  Som boende i Nyköping sedan över 40 år tillbaka är jag väl bekant med denna kulturmiljöklenod. Inte utan stolthet visar jag upp slottet för mina gäster och ofta drar jag fram ett antal anekdoter ur minnesbanken med anknytning därtill.

 

När staden hade bestämt sig för att fira 800 år i nådens år 1987, då hände det saker inte bara i hamnkvarteren. Jubileet kulminerade den 6 juni, Sveriges Nationaldag. Kungaparet gästade Nyköping, åkte häst och vagn, Ja, hela stan var på benen för att få en skymt av de då drygt 40 år gamla celebriteterna. Kungen höll tal på Nyköpingshus bl a med allvarsord om vikten av att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Allt var frid och fröjd ända till Länsstyrelsen i efterhand upptäckte att kommunen utan tillstånd grävt ner ett dussin fundament till flaggstänger i vallarna. Ingrepp i fornlämning får man inte göra hur som helst. Lagregleringen innehåller en hel del paragrafer, som den som tänker gräva ska rätta sig efter.

 

De illegala flaggstängerna kom att bli ett flerårigt ärende på Länsstyrelsen. Länsantikvarien och kommunens företrädare var på kollisionskurs. Riksantikvarieämbetet kopplades in. Vid ett tillfälle hade man ordnat ”syn på platsen”. På en klassisk bild i SN syns minst ett dussin tjänstemän och några politiker involverade i en animerad diskussion om flaggstängernas öde. Utgången var given med tanke på den strikta lagstiftningen. Kommunen fick vackert ta bort flertalet fundament och återställa marken. Kvar blev ett fåtal flaggstänger. Något rättsligt efterspel blev det inte.

 

Skolavslutningar vid Nyköpingshus deltog jag i åtskilliga gånger. Fyra barn födda mellan 1971 och 1983 gav många högtidliga besökstillfällen. Det var festligt och en stämning, som är svår att beskriva. Klump i halsen och fukt i ögonvrårna vill jag minnas. Man blev, som min mor uttryckte sig på bred västgötska, ”riktigt rörder”.

 

 I slutet av 90-talet deltog jag ett år i nationaldagsfirandet. Landshövding Holmberg höll ett inspirerande tal, som jag (informatören) hade jobbat en hel del med. Problemet denna 6 juni var att det var småregnigt, snålblåst och ett fåtal plusgrader. Barnkören, från en av kommunens tätorter, rev av hela repertoaren. Stipendieutdelningen var omständlig. Och landshövdingens tal hade definitivt vunnit på att vara minst fem minuter kortare. När evenemanget äntligen var över var publiken helt genomfrusen. Ack ja, vad fick man inte genomlida i tjänsten!

 

 

Minne från Nyköpingshus: Mitt egna minne

 

 

Många skolbarn har nog som första minne ett besök på Nyköpingshus. I min lilla landsortsskola var det en stor dag när vi skulle åka till Nyköping. Jag blev sjuk och kunde inte följa med. P g a det så dröjde det till vuxen ålder innan jag gick dit, trots att jag bodde bara några mil därifrån. Andra må ha ungdomsminnen därifrån med bus på vallarna o s v.

 

Vad har jag då för minne? Jo en härlig bröllopsfest för vår dotter i Drottningkällaren och det var hon som var kvällens drottning. Dock inte med en så här praktfull krona. Familjen var redan bildad med två underbara döttrar, tre och fem år. Flickorna var brudnäbb och mycket blyga i kyrkan då de skulle gå först upp för kyrkgången med alla släktingar och vänner runt omkring som tittade. Allt gick bra och festen hölls under högtidliga former i Nyköpingshus. T o m kung Birger kom på besök och många tal hölls. Det var en fest att minnas. Till saken hör att det blev två bröllop denna sommar då vår son också gifte sig en månad senare. Vilken sommar och ”så praktiskt att som mor bara behöva köpa en klänning till bröllopen”, eller hur?

 

Den här brudkronan är från 1693 och är gjord av Henning Petri. Märkt E(=1693) och HP(=Henning Petri). En mycket praktfull krona i förgyllt silver, 25 mm hög, med mycket detaljer. Den har använts på kvinnosidan i flera generationer och gått i arv inom en familj i Björnlunda. Den har också varit församlingskrona i Björnlunda.

 

Henning Petri var guldsmed i Nyköping och mästare från 1657. Han fick troligen sin utbildning i Tyskland skriver uppslagsboken. Henning Petri hette Petters eller Pettersson tidigare. Han dog 1703 och hans änka hade rätt att fortsätta yrket efter makens död, men finns bara omnämnd till 1705. Henning Petri ansågs som förebild för efterkommande guldsmeder och han var mycket produktiv under sin levnad. Hans silverarbeten var i barockstil av tysk typ med ornament och invecklade allegorin på sina kannor och presenterfat. Allegorin hade ofta en dold innebörd om något svårframställt. Allt enligt uppslagsboken. Jag har försökt med egna efterforskningar i kyrkoböckerna att hitta honom och hans familj, men böckerna finns tyvärr inte för Nyköping så tidigt som 1703. 

 

Som med all forskning är det inte att få fakta utan att hitta det själv som ger den där AHA-upplevelsen eller ”It´s not the having, it´s the getting” som katten Gustaf sa om musfångsten.

 

 

Minne från Nyköpingshus: Barnbarnens skolavslutning

 

Nyköpingshus har en lång och dramatisk historia. Belägringar, gästabud, ett praktfullt slott, en förödande brand och fattighus har satt sina spår på platsen. Det vi ser idag av Nyköpingshus är till största delen medeltida lämningar. Trots att slottet både byggts till och byggts om under varje sekel sedan dess är det de medeltida murarna som bäst stått emot både belägringar och brand. De nu så intagande och trivsamma vallarna kring det gamla slottet utnyttjas ofta för olika arrangemang.

 

När det blev bestämt att veckans tema för seniorbloggen skulle vara ”Minnen från Nyköpingshus/Vallarna” tänkte jag genast på mina barnbarn. De går från 6:e klass i grundskolan på  en trivsam privatskola i Nyköping, och vid ett flertal tillfällen har vi farföräldrar blivit inbjudna till skolavslutningar som försiggår på vallarna vid Nyköpingshus. Det är mycket trevliga tillställningar och det brukar dessutom alltid vara vackert väder vid dessa tillfällen. Fikakorgen är förstås med. Eleverna står för såväl programpresentation som uppträdanden av olika slag. Även lärarkåren har bjudit oss på spexig och trivsam underhållning. Utdelning av betyg och premier brukar ta en god stund men hela programmet brukar bli avklarat på en dryg timme.

 

Under några år kring 1980 förlade Länsstyrelsen, min gamla arbetsplats, sina julgransplundringar på Nyköpingshus. Det var traditionella arrangemang med fika och utdelning av gottepåsar och vid några tillfällen agerade jag jultomte och delade ut julklappar till barnen. Det var en trevlig syssla. Jag har frågat mina barn och de minns dessa tillfällen med glädje.

 

 
 
 
 

Minne från Nyköpingshus: Nyköpingshus i mitt liv

 Besök av Gustav VI Adolf i maj 1957. Vallarnapå Nuköpingshus.


1953 började jag i första klass på Västra småskolan i Nyköping. Redan året därpå fick vi flytta till den nybyggda skolan, numera Gripenskolan, på Högbrunnområdet. Årskurserna 1 och 2 fick sina klassrum i den låga enplansbyggnaden medan de högre årskurserna placerades i den flera våningar höga byggnaden.

 

Årskurs 3 innebar inte endast byte av skolbyggnad utan också byte av klasslärare, från småskollärare till folkskollärare. Vår klass fick en manlig lärare.

 

Antingen var det i årskurs 3 eller 4 som Gustav VI Adolf styrde sin Eriksgata till bland annat Nyköping, vilket måste ha varit året 1957. Kungen skulle uppvaktas på Nyköpingshus av Nyköpings skolklasser varav en var min. Vi fick ställa upp oss längs med den västra vallen i prydliga formationer och med läraren i främsta ledet representerandes klassen..

 

Kungen anländer och börjar sin rundvandring bland uppvaktningen. Han närmar sig min klass, stannar till och tar vår klasslärare i handen och hälsar. Om de utbytte några hälsningsfraser minns jag inte men minnet har bitit sig fast. Än idag kan jag se scenen framför mig. Var tog vår klasslärare som vi kände honom vägen?, Han blev en helt annan person, stram och underdånigt bugande inför överheten. Märkligt minns jag att jag tyckte som 10-11-åring och tycker än idag. Varför den respekten och underkastelsen funderade jag över.
Efter årskurs 4 lämnade jag folkskolan med den frågan hängandes kvar till nästa skola, Högre Allmänna Läroverket och realskolan.

 

Nästa minne från Nyköpingshus härrör från just realskoletiden.

 

Skolan anordnade skoldanser, så kallade skutt, i gästabudssalen på Nyköpingshus. Det hände ett par gånger per termin och lärarna var engagerade som ordningsvakter för att hålla koll på sina elever även på fritiden. Lärarna var övervakarna och hade respekten, inte på grund av sin överhet, utan på grund av de förtjänat den. Tillställningarna var beskedliga, slutade ganska tidigt och har inte lämnat några bestående minnen efter sig mer än att det var spännnade att gå dit på lördagskvällen och få dansa med någon attraktiv kille. Och så var det ju en fantastisk medeltida miljö att få vistas i.

 

I färskt minne har jag uppsättningen av Nyköpings gästabud på borggården för ett par somrar sedan. Brödrakampen om överheten i riket och respektlösheten inför människoliv manifesterat i fångenskapen i kungstornet, det kungstorn som så starkt präglar Nyköpings siluett med sin vackra, vita, strama och respektingivande arkitektur.

 

 

Hantverk: hyvel i slöjden

 

 

När Sylvia Fargo visade mig det eleganta verktyget blev jag åter påmind om att människor långt tillbaka i tiden uppfunnit och tillverkat snillrika saker. Det inte bara det senaste århundradet som teknisk utveckling pågått. Listhyveln på bilden är tillverkad 1739. En sak, av allt jag lärt utav museets samlingar, är just insikt om att till synes enkla men ändå smarta verktyg och andra konstruktioner gjorts även i gången tid. I historiska sammanhang talas om teknikutveckling redan under medeltid.

 

Med en listhyvel kan man skapa en fals eller profil i ett trästycke. Till en början utformades listhyvlar direkt för den profil som skulle skapas och därför har många tämligen unika hyvlar tillverkats. Men konstruktionen är i grunden bara en hyvelkropp, ett hyvelstål och en kil som låser fast stålet. Liknande verktyg med smärre förbättringar har använts i hantverk långt fram i tiden.

 

Jag kände tidigt att träsnideri lockade och det började med fogsvans och morakniv. I skolan blev sedan slöjden det roligaste ämnet. Där fanns spännande verktyg, bl.a falshyvel, i storlek och utseende likartat verktyg som den här gamla klenoden. Slöjdandet var så intressant och trevligt att jag umgicks med allvarliga planer på att själv bli lärare i ämnet.

 

Efter skolan blev det istället arbete med snickeri på fabrik. Jag spikade ihop köksinredning, men detaljerna var maskinellt tillverkade, fals t.ex åstadkoms i en eldriven fräsmaskin. Trots att hopsättningen av inredningssnickerierna skedde med handverktyg är jag inte säker på att mitt jobb definierades som äkta hantverk.

 

 

 

 

 

 


Hantverk: i brudkistan

 


När den danska prinsessan Sofia Magdalena inför bröllopet med den svenske kungen Gustav III skulle eskorteras till Sverige av ambassadören greve Arvid Horn noterade ambassadören vid betraktandet av prinsessans brudkista att: ”Hennes kunglig höghet blir på det präktigaste försedd med allt hvad till Dess beklädning någonsin kan upptäckas.”


I inventarieförteckningen från 1766 förtecknas bland annat:
”Toiletteservis av silver, bestående av spegel, handkannor, handfat, ljusstakar, dosor, flaskor. kuvertbestick, bordsilverserviser, kaffekannor, themaskiner, chokoladier, värmelampor, skålar, fat och sockertänger. 11 robes de cour, 16 robes rondes och 26 mer informella klänningar. Åtta svarta klänningar, tre pälsfodrade mantlar, 72 par skor, 12 par tofflor, 30 par handskar, 28 dussin italienska blommor, solfjädrar, strumpeband, mängder av linne och spetsar.”

Brudkistan skulle förutom innehållet av en mängd personliga ägodelar också manifestera hemlandets rikedom och hantverksskicklighet.

 

Även för mindre bemedlade personer skulle brudkistan ge besked om familjens och släktens rikedom och hantverksskicklighet och hantverkaren var oftast den unga kvinnan själv som vävde tyget till och broderade monogram på allt linne som sängkläder, borddukar, servetter och handdukar som kistans hemgift, det vill säga föremål kvinnan tog med sig från föräldrahemmet när hon flyttade ihop med sin make, skulle innehålla.
Kvinnan representerar här den mjuka sidan av begreppet hantverkare, som visserligen innehåller alla slags hantverkare, även om det vanligen används mer frekvent om yrkesutövarna på den hårda sidan, i det här fallet kisttillverkaren.

 

Definitionen på hantverk är att det är ett produktionssätt som utförs för hand där utövaren ofta behärskar hela processen och det färdiga resultatet beror av hantverkarens yrkeskunskap och individuella förmåga eller fallenhet, en definition som det kvinnliga hantverket väl faller inom ramen för, men som ofta i stället beskrivs som kvinnosysslor eller handarbete i betydelsen arbete som utförs manuellt på fritiden eller som hobby.


Vad fotots brudkista, Brita Gyllenstiernas, daterad 1644 och prydd med makarna Georg Fleetwoods och Britas vapen och initialer, innehåller finns inte förtecknat men mot bakgrund av att Britas och Georgs bröllop bekostades av Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora kan man förmoda att även denna kistas innehåll är rikligt och väl manifesterar hantverksskickligheten i 1600-talets Sverige och landets rikedom. Själva kistan, som är handgjord i trä med metallbeslag och handmålad, har troligen sitt ursprung i den pommerska staden Kolberg där Georg Fleetwood vistades en tid i Gustav II Adolfs tjänst som kommendant. 1631 besatte svenskarna staden och behöll den fram till 1657 så med lite god vilja kan också kistan representera svensk hantverksskicklighet.


Att jämföra med dagens brudkista, en startbox från IKEA, vars innehåll är industriellt tillverkat i något asiatiskt land. IKEA-brudboxen manifesterar inte vare sig släktens eller hemlandets rikedom eller dess hantverksskicklighet men som symbol för det egna boendet och övergången till vuxenlivet har den övertagit brudkistans funktion. Och typiskt svensk är den.

 


Hantverk: snusdosetillverkning

 

 

Denna finurliga uppfinning har använts till näverdosetillverkning. En vals i mässing med mönster av moriska bågar (35 mm högt). Så finns ett mothåll i form av pressvals av järn. Man sätter fast hela apparaten i arbetsbänken med två järnskruvar och mellanlägg av trä. Man kan inte säkert datera den. Man använde näver i dosan och mestadels trä i botten och lock. Snusdosor kunde också svarvas. Felaktigt har man sagt att vår kung Adolf Fredrik svarvade snusdosor och andra saker. Men man har inte funnit några föremål som kunnat bindas till honom och det är alltså osäkert vad denne monark sysslade med då han ju fråntagits all makt att styra Sverige.

 

Snusdosans historia börjar i Frankrike på 1560-talet och kommer till Sverige på 1700-talets början. Då hade man nässnus, tog en nypa och andades in snuset. Både män och kvinnor trakterade detta. Snus hade förut förpackats i påsar eller strutar.

 

Munsnuset blev vanligt i början av 1800-talet och många dosor av skiftande slag har brukats.

Med tobaksmonopolet 1915 kom en oval dosa i bruk, med olika storlekar, 50 gr, 100 gr och en fyrkantig på 250 gram, så kallad ”kardus”. 1967 kom så Sv Tobaks AB ut med den kända runda dosan med plåtlock. Numera är väl portionssnuset det vanligaste, både för kvinnor och män.

 

Själv har jag i min ägo en dosa av plåt med inskription R Sjögren. I den har jag knappnålar och fingerborgar. Jag undrar om den har seglat på ”de sju haven”, för det finns ju fiskare i Sörmlandsskärgården med Sjögren som släktnamn. Jag minns att min far hade en liten dosa med tobak i fickan, kanske var det egentligen en snusdosa. Min far snusade aldrig. Däremot släpade han på pipa, tobak och tändstickor även när han jobbade i skogen eller på åkrarna. Så småningom insåg han det ohälsosamma och slutade med rökningen vid 40-årsåldern. Detsamma försökte jag själv i många år innan jag vid 50 bestämde mig och kastade cigaretterna.    


 -  ”Sensmoral  - börja aldrig  röka eller snusa”  - det är så skönt att vara fri från den lasten!

 

 

Hantverk: en pokal från Metalltryckaren

 

 

Bildens tennbägare är en kopia av en bägare från Vadsbro socken. Den är tillverkad 1996 av Tennverkstaden Nyköping AB. Företaget, som brukade kallas Metalltryckaren, ligger i kv Sadelmakaren vid Folkungabron. Det startades 1930 av några ciselörer. I verkstaden tillverkades föremål i koppar, mässing och tenn. Det var en verksamhet med rötter i Nyköping från tidigt 1600-tal. Mässingsbruket, senare benämnt Nyköpings Bruk och Faktori, hade en minst sagt brokig väg fram till konkursen år 1866. Den mycket intressanta historien hoppar vi över denna gång. Metalltryckarens verktyg och maskiner liksom tillverkningsmetoder hölls igång i ca 70 år. Företaget hade medarbetare som utvecklade och förvaltade ett genuint hantverkskunnande. När verksamheten upphörde såldes inventarierna år 2004 till Nyköpings kommun.

 

I slutet av förra millenniet var jag på jakt efter en pokal i tenn. Den skulle bli vandringspris i min årliga kompistävling i golf – Antons Golfcup. Sagt och gjort, det blev ett mycket givande inköpsbesök på Metalltryckaren. Jag fick på plats se den gamla industrimiljön. Fick även se tillverkningsprocessen från plåt till färdig pokal. Maskinpressningen och formgivningen gick med förbluffande snabbhet. Mycket nöjd cyklade jag hem efter att ha betalt 300 kr för dyrgripen. Som pris i den årliga golftävlingen är den mycket eftertraktad. Den har hittills delats ut femton gånger och är ständigt vandrande. Så länge vi kamrater orkar vandra runt på undersköna golfängar i mina västgötska hemtrakter, kommer segraren att förvalta pokalen under ett år framåt. Senaste gången jag vann tävlingen var 2008. I år tänker jag minsann slå till igen!

 

 

Hantverk: Skomakare och dalkullemord 1856

 

När vi vid senaste seniorbloggmötet bestämde temat Hantverk tänkte jag genast på skomakeri. Jag har i flera olika sammanhang kommit i kontakt med det yrket. Som föremål till bloggen valde jag en skoklämma i museets samlingar. Den tillhör Strängnässamlingen och är inköpt av Gustav Andersson i Strängnäs. Jag har i mina samlingar en likadan skoklämma och den använde min farfar när han i slutet på 1940-talet reparerade hästselar. Den här klämman används för att hålla samman läderstycken som man vill sy ihop med hjälp av bäcktråd. Bäcktråden var speciell. En 60 -70 cm lång svart becktråd var i ena änden skarvad med ett tagelstrå. Med hjälp av en syl gjordes hål i de fastklämda läderbitarna och sedan användes tagelstrået som ersättning för en nål. Farfar visste hur de skulle gå till.

 

Mina kontakter med skomakaryrket börjar i torpet där jag bor. Här bodde i slutet av 1800-talet en skomakare som kallades ”Österlunds-gubben”. Han var morfar till min ingifta farbror Algot. Huset där skomakarverkstaden var inrymd finns fortfarande kvar. En annan skomakare som jag minns från min barndom bodde ett par kilometer bort på andra sidan byn. Han var något invalidiserad för när han gick till fots fick han inte isär knäna så han rörde sig långsamt med knäna sammanpressade. Förutom att laga skor kunde han också klippa hår. Det var en pina att gå till ”Kalle skomakare” och få håret friserat. Han hade en mekanisk hårklippningsapparat, en sån där enhandsmanövrerad sak som man klämmer på så att klippdonen rör sig mot varandra. Men gubben drog apparaten över mitt huvud fortare än han förmådde röra donen så han luggades fruktansvärt. Han slet bort mer hår än han klippte.

 

Men värsta kontakten med skomakeriet var nog när jag spelade amatörteater i Björnlunda Hembygdsgård i bygdespelet om dalkullemordet här i socknen år 1856. Det handlar om en skomakare Brunfeldt som bodde med fru och barn i Tibble sågstuga, ”Trindtorpstugan”, och där var det förfärligt fattigt. En vandrande dalkulla från Yttermalung, 16 år gammal, kom för att sälja sina varor till skomakarfamiljen. I sitt desperata armod slog skomakaren ihjäl kullan, tog hennes pengar och gömde henne bakom stugan. Rånmordet blev snart uppdagat och skomakaren dömdes efter två år till döden genom halshuggning på den så kallade ”Axalaheden”. Jag har varit med i det här spelet två gånger. Vid det första tillfället spelade jag skomakare och mördare med vid det andra tillfället hade jag avanserat till skarprättare.

 

 

Hantverk: Smeden och järnhanteringen har funnits i flera tusen år

 

På bilden syns en järnsprint eller en järnspik som togs tillvara när man rev ett 1700-talshus vid hamnen i Nyköping. Den har väl troligtvis tillverkats av någon smed i Nyköpings omgivningar.

 

Hantering av järn och smide har funnits i tusentals år. Nyköpingstrakten är nära kopplad till järnhantering. Det finns många gamla gruvhål och även platser där hyttor (masugnar) var belägna. Bland annat var området vid Tunaberg och Nävekvarn lämpat för järnframställning eftersom där fanns tillgång till de tre grundläggande komponenterna – malm, skog och strömmande fördämningsbart vatten. För att framställa järn ur malmen behövdes kol för att värma och reducera järnoxiden till järn. Kolet framställdes av trä och behövdes i stora mängder. Till hyttorna behövdes dessutom kraft (strömmande vatten ) för att driva blåsbälgarna som blåste luft genom masugnarna. Med hjälp av dessa förutsättningar och stor hantverksskicklighet producerades råjärnet. Det råjärn eller tackjärn som kommer från masugnen behöver sedan bearbetas för att bli smidbart, vilket kallas för färskning.

 

Vallonerna kom till Sverige i början av 1600-talet och införde det så kallade vallonsmidet – ett sätt att framställa smidbart järn. Tunaberg/Nävekvarn var ett av de områden i Sverige som vallonerna invandrade till. Det järn som framställdes genom vallonsmidet var en produkt som kunde säljas till högt pris på grund av sin höga kvalitét. Vallonbruken fanns på olika ställen i Sverige. Österbybruk är idag, vad jag vet, den enda bevarade vallonsmedjan.

 

För att tillverka olika föremål, som exempelvis spiken på bilden krävdes ofta ytterligare en smed som kunde forma det smidbara järnet till olika produkter. Det var ibland bysmeden eller gårdssmeden som stod för den slutliga utformningen.

 

Vi tänker normalt inte på vilken mängd av hantverkskunnande och arbete som krävdes för framställandet av denna till synes enkla spik, som vi ser på bilden. Utan dessa kunniga människors strävsamma arbete och förmåga att utveckla processerna hade vår verklighet idag antagligen sett helt annorlunda ut.

 

 

Att färdas: Den långa bilresan genom USA

 

Folkskollärarinnan Anna Johansson från Nyköping gjorde 1955 en Amerikaresa.

Efter många år, närmare bestämt i september 2008, hamnade en del av hennes bohag,  på Sörmlands museum. I en hattask hittades en leksaksbil, en Ford Fairlane. Ett riktigt ”dollargrin” som man sa på den tiden. Originalet tillverkades i USA 1955 – 1970 medan modellnamnet användes i nybilsproduktionen i Australien ända fram till 2007.

 

Min första Amerikaresa år 1968 var en stor lågbudgetupplevelse. Som ung student hade jag möjlighet att under nästan tre månader vistas i det stora landet i väst. Planeringen av resan var något diffus. Ett antal släktkontakter, studier av storstäder, rundresa med Greyhound-buss och besök i ett antal nationalparker, ungefär så tänkte sig min kompis och jag sommaren i USA. Så blev det också med undantag av att bussresorna byttes ut mot långa krävande bilresor. I New York fann vi en ressugen tjej som kände till möjligheten att transportera bilar till låg kostnad. Bilägarna anlitade olika förmedlingsföretag som i sin tur överlät åt oss att köra bilarna till uppgiven adress. På så sätt kunde vi genomföra en roadtrip på över 20000 km till en bensinkostnad av mindre än 2000 kronor per person.

 

Den första biltrippen gick från New York till Los Angeles (L A). Efter en framgångsrik förhandling med bilägaren fick vi tillåtelse att disponera hennes farkost i tretton dygn. Det var mot reglementet då vi, enligt det omfattade kontraktet med Dependable Car Travel Service, hade förbundit oss att lämna över bilen efter åtta dygn. Vi riskerade helt enkelt att bli efterlysta i en rad delstater om vi inte tog kortaste vägen och dök upp i L A på angiven dag. Resan blev över 650 mil lång och innehöll med stora omvägar bl a släktbesök i Chicago och turistattraktioner som ”granitpresidenterna” i Mount Rushmore, South Dakota, Klippiga bergen med den fantastiska Yellowstone National Park i Wyoming, mormonstaden Salt Lake City och nöjesmetropolen Las Vegas. Allt gick bra och vi blev inte efterlysta vad jag vet. Efter L A blev det Highway One till San Fransisco, därefter en ny resa i en obekväm Pontiac Firebird på över 600 mil till Fort Lauderdale i Florida och slutligen tillbaka till New York i ett plåtschabrak av märket Oldsmobile.

 

Min första Amerikaresa var hyperintressant, psykiskt påfrestande och tankemässigt omvälvande. Den gav minnen för livet med intryck från 34 delstater. Fyrtio år senare, i september 2008 när Annas leksaksbil blev museiföremål, reste jag till USA igen. Denna gång med väsentligt större reskassa.  Då var färdsätten flyg till Seattle i delstaten Washington, låghastighetståg till Eugene, Oregon och ca 200 mil med bil genom norra delen av California. Återresa med inrikesflyg till Seattle och slutligen långdistansflyg tillbaka till Stockholm via Amsterdam.

 

 

RSS 2.0