Is: Skridskor har alltid funnits?

 

 

På bilden syns ett par skridskor med fotplattor av trä. Detta ålderdomliga färdmedel med tå- och hälremmar av hampa har tillhört Otto Söderlund, som levde mellan 1867 och 1963. Han föddes på och brukade så småningom Krampö. Det är lätt att föreställa sig behovet av ett par skridskor under vintertiden, när isarna låg.

 

Skridskor har en gammal historia och av förståeliga skäl härstammar de från Norden. Redan på vikingatiden tävlade man på skridskor. De skridskor som användes då bestod av ben och kallades ”isläggar”. Vikingarna spred skridskosporten till kontinenten. Olaus Magnus kunde tydligen under landsflykten år 1555 berätta om skridskotävlingar i Italien.

 

Den första dokumenterade skridskotävlingen genomfördes, enligt en källa, år 1763 i England. Distansen var 15 engelska mil. Holländarna var tidigt ute och höll under 1800-talet tävlingar i Groningen och Leeuwarden. Svenska skridskoförbundet har gamla anor och svenska klubbar bildades under 1800-talet – exempelvis i Göteborg. År 1880 hölls enligt en annan källa den första skridskolöpningstävlingen på Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm. Det var Stockholms Roddförening som arrangerade den. Vem som vann framgår inte. En senare kämpe var Tomas Gustavsson, som hade stora framgångar på 1980-talet med både världsrekord, OS-guld och OS-silver som resultat.

 

När jag själv var barn på 1950-talet var skridskoåkning en central aktivitet under den kalla årstiden - det behövdes minusgrader. Inom några kvarters avstånd på Hemgårdsområdet i Nyköping fanns inte mindre än tre spolade skridskobanor. ”Cirkusplatsens” bana var den bästa, men dessutom fanns spolade isar på andra gräsmattor både utanför ”Punkthuset” där jag bodde och vid den nybyggda Högbrunnsskolan.

 

Från början fick jag ”halvrör” – en skridsko som spändes fast på pjäxorna och som vad jag kommer ihåg inte satt speciellt stadigt på foten. Efter några år fick jag riktiga skridskor med känga. Till dessa fanns ett par träskydd som gjorde att jag kunde ta på skridskorna hemma och gå till isbanan. På den tiden var det hockey eller bandy som gällde. Den enda utrustning som behövdes (förutom skridskor) var en klubba och en boll eller puck. Ett par ”snökokor” utgjorde mål. Då vi spelade fick vi hålla oss på en mindre del av planen, så att även alla andra fick plats. Några skydd var det aldrig tal om – mössa på huvudet mot kylan. Men om man skall vara ärlig, så blev vi nog aldrig så duktiga att det var någon större risk att ställa sig i vägen för en puck eller bandyboll. Det var mer lek än allvar.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0